80 procent av den vanilj som säljs på världsmarknaden kommer från Madagaskar. Världens näst dyraste krydda har dock en besk eftersmak av exploatering, barnarbete och kriminalitet. Arbetaren har besökt ön och pratat med arbetare som skördar de eftertraktade vaniljkapslarna med sina liv som insats.
Några barn i yngre tonåren letar metodiskt efter vita små blommor på klängväxter som hänger på trädgrenar i en tät regnskog i Savaregionen på nordöstra Madagaskar. Så fort de hittar en blomma petar de in en citrusträdstagg i den.
– Det gör vi för att vaniljbönan ska börja växa, säger 14-årige Jean Freddy.
Barnen befruktar honvaniljorkidéer med pollen från hanblommor på taggarna. Efter pollineringen kommer blomman att ge frukt i form av avlånga gröna frökapslar, så kallade vaniljstänger – världens näst dyraste krydda.
80 procent av all vanilj på världsmarknaden odlas på Madagaskar, framför allt i Savaregionen, som brukar kallas ”vaniljkusten”.
I vaniljodlingens spår finner vi dock exploatering, kriminalitet och barnarbete. Enligt en rapport från internationella arbetsorganisationen, ILO, från 2013 är en tredjedel av arbetarna i vaniljodlingarna barn i åldrarna 12 till 17 år.
FAKTA | Madagaskar
• Madagaskar är världens fjärde största ö och belägen öster om södra Afrika.
• Omkring 70 procent av landets 26 miljoner invånare lever i fattigdom. Två tredjedelar bor på landsbygden. De odlar framför allt ris för självhushållning.
• I början av 1900-talet var 90 procent av Madagaskar täckt av skog, i dag återstår knappt 10 procent. Ön har en unik fauna och flora som nu är hotad på grund av avskogningen. Den största anledningen till avskogning är svedjebruk för risodlingar.
• Många organisationer jobbar för att bönderna ska övergå till att odla vanilj eller kakao I stället för ris, eftersom dessa grödor är beroende av skogens träd och ger bättre inkomst.
Jean Freddy förnekar att han är barnarbetare i ordets egentliga betydelse. Han jobbar bara när han är ledig från skolan.
– Jag vill arbeta som läkare när jag är klar med mina studier, säger han.
Frågan är om hans föräldrar kommer att ha råd att bekosta en läkarutbildning. Majoriteten av vaniljbönderna lever i fattigdom, vilket är tydligt i byarna kring Savaregionens huvudort Sambava. De består av enkla bambuhyddor utan el och rinnande vatten.
I Ambodimatsiko bor 55-åriga tiobarnsmamman Rosephine och 32-åriga fyrabarnsmamman Soafasy Clodia. De och tre andra familjer delar på en vaniljodling på cirka en hektar mark.
– 2017 var ett väldigt dåligt år. Vi tjänade knappt en miljon ariary (motsvarande 2 630 svenska kronor, redaktörens anmärkning), säger Rosephine.
Världsmarknadspriset på vanilj fluktuerar kraftigt. 2010 låg det på 250 kronor kilot. 2016 på 1 700–2 500 kronor. Förra året steg det till över 5 000 kronor. Det ligger på samma nivå i år, men det slutliga världsmarknadspriset fastställs inte förrän i juni då storleken på årets produktion blir känd. Det rekordhöga priset beror på ökad global efterfrågan och begränsat utbud. Många vaniljodlingar förstördes av en cyklon i mars 2017.
– Det mesta av vår odling förstördes. Om vi sätter nya plantor tar det tre år innan de ger vanilj och vi får ingen hjälp av regeringen, säger Soafasy Clodia.
Allt arbete i odlingarna sker för hand. Blomningen, från september till januari, måste övervakas konstant. Om den sker på natten måste blomman befruktas tidigt på morgonen, annars ramlar den av.
– Arbetet är hårt och vi riskerar våra liv eftersom tjuvar är ute efter vaniljen. Det har hänt att våra odlingar i skogen har plundrats, men vi har aldrig attackerats i våra hem, säger Rosephine.
När vaniljkapslarna börjar mogna, cirka åtta månader efter pollineringen, är odlingarna som öppna bankvalv för tjuvar. Risken för stölder är även stor efter skörden, då vaniljstängerna måste soltorka i cirka tre månader. Det händer att vaniljbönder mördas.
– Ingen skyddar oss i våra odlingar eller våra hem, trots att det är myndigheternas skyldighet, säger 60-årige Faniva Jean Marie, en annan vaniljbonde.
Vaniljstängerna säljs till så kallade uppsamlare som är en av flera länkar i en ljusskygg kedja av mellanhänder.
– Mellanhänderna tipsar ofta tjuvar om vilka hus det bor vaniljodlare i. Därför måste vi hålla oss väl med mellanhänderna, säger Soafasy Clodia.
Bönderna får hälften, eller mindre, av världsmarknadspriset.
– Det bästa hade varit om vi kunde sälja direkt till exportföretagen, men så funkar inte systemet, säger Faniva Jean Marie.
I en annan by, Andampy Ny Nosiartana, berättar 81-årige bonden Joevillo Abdallah att det är omöjligt att sälja direkt till exportföretagen.
– Om jag själv försöker göra affärer med vaniljföretagen blir jag stoppad av mellanhänder. Risken är stor att jag blir rånad, misshandlad eller dödad, säger Joevillo Abdallah.
Otryggheten har lett till att en del bönder har slutat odla vanilj. Andra skördar vaniljen i förtid, vilket leder till sämre kvalitet. Joevillo Abdallahs son, 24-årige Roelle, säger att polisen inte gör något för att skydda dem.
– Polisen är själv inblandad i ett smutsigt nätverk som handskas med stulen vanilj, hävdar han.
Bönderna i Andampy Ny Nosiartana har bildat ett medborgargarde. De är beväpnade med machetes och andra tillhyggen. Fångar de en tjuv dödar de honom.
– Överlämnar vi honom till polisen så mutar han sig fri, säger Joevillo Abdallah.
Det är mer eller mindre allmänt accepterat att bönderna tar lagen i egna händer, berättar han.
– Men poliserna blir sura för att de har en vaniljtjuv mindre som de kan tjäna pengar på.
Avsaknaden av el i byarna innebär att många inte har tillgång till internet, tv och andra moderna informationskanaler. Därmed är bönderna sällan uppdaterade på prisutvecklingen när det gäller vaniljen.
– Vi vet att det är en av världens dyraste kryddor, men inte vad den kostar på internationella marknaden, säger Roelle.
Mellanhänderna profiterar på vårt hårda arbete. De köper bilar och hus, medan vi tvingas bo så här.
Velondroa, vaniljbonde
Familjen vet emellertid att varje mellanhand i vaniljkedjan lägger på sina procent. Joevillo Abdallahs hustru och Roelles mamma, 50-åriga Velondroa, pekar mot familjens hus som är byggt av trä och plåt.
– Mellanhänderna profiterar på vårt hårda arbete. De köper bilar och hus, medan vi tvingas bo så här, säger hon.
En bit bort ligger ett betongfundament till en ny byggnad.
– Tack vare det höga vaniljpriset har vi haft råd att börja bygga på ett hus. Om priset blir lika högt under 2018 kommer vi att fortsätta bygga på det. Vår högsta önskan i livet är att bo i ett betonghus med solpaneler, säger Velondroa.
Ytterst få bönder är organiserade. Familjen fick nyligen besök av ett kooperativ som de funderar på att ansluta sig till.
– Vi har inte gjort det tidigare eftersom vi aldrig hade hört talas om kooperativ, förklarar Joevillo Abdallah.
Några mil norrut, i ”vaniljbyn” Ambodivohitra Kobaina, tog bönderna sig ur den värsta fattigdomen när de fick kontrakt med ett utländskt fair trade-företag 2012. De har bildat en förening som har en lånefond för sina 1 500 medlemmar. Byns bambuhyddor har ersatts av små trähus. Flera har solpaneler.
Ett kooperativ håller på att bildas för att man ska kunna sälja direkt till exportföretagen.
– Även om priset vi får för vaniljen är högre nu, så är det litet i jämförelse med de internationella priserna, säger 45-årige vaniljbonden Rajao Jean Edwigien.
Även här vaktar bönderna själva sina odlingar.
– Men eftersom vi är välorganiserade så har vi inte längre några större problem med stölder, säger han.
Madagaskar producerar cirka 3 500 ton vanilj årligen. Med tanke på att det är landets största exportvara tycker Rajao Jean Edwigien att det är märkligt att regeringen inte rensar upp i branschen och ger mer stöd till vaniljbönderna.
– Vi behöver till exempel hjälp med teknisk träning och annat som garanterar att kvaliteten på bönorna alltid är hög. Vaniljpriserna bör regleras, men regeringen säger att den inte kan blanda sig i.
Teddy Gervais Seramila är chef för regional utveckling på jordbruksministeriet i Sambava. Han säger att de höga världsmarknadspriserna på vanilj gynnar många i branschen.
– Jämfört med resten av landet är Savaregionen rik. Här går utvecklingen framåt. Folk köper nya bilar och bygger fina hus vilket i sin tur gynnar det övriga näringslivet, som cementbranschen, säger han.
Myntets baksida är inflation och kraftigt höjda priser på baslivsmedel som slår hårt mot de som inte är involverade i vaniljaffärerna.
– Lönerna höjs inte i takt med inflationen för andra, till exempel för de som arbetar inom den offentliga sektorn, säger Teddy Gervais Seramila.
Han frågar sig även vart skattepengarna från vaniljexporten tar vägen. Vägarna i regionen är oasfalterade och belamrade av hål och pucklar.
– Inkomsterna från vaniljen skulle kunna komma fler till del om regionen hade styrts bättre. Skattepengar från exporten borde till exempel användas till att anlägga asfalterade vägar, säger han.
För att få bukt med vaniljstölder har myndigheterna utökat polisvägspärrarna.
– Men vaniljstölder är fortfarande ett problem som vi försöker lösa, säger Teddy Gervais Seramila.
Han förkastar ILO:s rapport om att en tredjedel av arbetarna inom vaniljsektorn är barn. Han menar att rapporten är slarvigt utförd.
– Det handlar om tonåringar som hjälper sina familjer i odlingarna under skolloven. Då får de även tillfälle att lära sig odla. Det är inte konstigare än att tonåringar arbetar som ”bollkallar” vid tennismatcher i Europa, säger han.
Flera vaniljbönder vittnar däremot om att ”riktigt” barnarbete förekommer.
Jean-Pierre Singa Boyenge, chef för ILO-projektet SAVABE, Stöd för hållbara och barnarbetsfria vaniljodlarsamhällen i Sava, menar att den negativa internationella uppmärksamhet som detta innebär kan komma att ligga landets vaniljsektor till last. Likaså kaoset inom den. Det finns flera andra länder i Asien och Afrika som producerar högkvalitativ vanilj. De kan komma att bli tuffa konkurrenter.
– Alla vet att den madagaskiska vaniljen är bäst i världen. Bönorna har en mycket hög vaniljhalt, men i Europa har en del köpare börjat klaga över att kvaliteten har blivit sämre samtidigt som priserna höjs, säger Jean-Pierre Boyenge när vi träffas på SAVABE:s/ILO:s kontor i Sambava.
SAVABE är ännu i sitt uppstartsskede. Syftet är att bekämpa barnarbete, bland annat genom att förbättra vaniljböndernas villkor med hjälp av olika program.
– Om föräldrarnas arbetsteknik och inkomst blir bättre kommer deras barn inte längre att behöva arbeta i odlingarna, säger Jean-Pierre Boyenge.
Ett av de största problemen är att vaniljsektorn avreglerades 1997 utan något ramverk.
Jean-Pierre Singa Boyenge, chef för ILO-projektet SAVABE
Målet är även att bygga upp kapaciteten bland alla aktörer i vaniljkedjan och göra den transparant. Något som inte görs i en handvändning. Arbetet är mycket komplicerat eftersom det finns många mellanhänder och att ILO ständigt möts av stängda dörrar.
– Ett av de största problemen är att vaniljsektorn avreglerades 1997 utan något ramverk. Den har verkat helt fritt och det finns inga databaser eller arkiv om något, säger Jean-Pierre Boyenge.
– Man måste vara tålmodig för att förstå systemet. Det går inte att ändra på i ett svep. Förbättringarna kommer att ske stegvis allteftersom systemet blir tydligare för oss.
Fotnot: Traditionellt får man endast ett namn på Madagaskar. Det är skälet till att flera personer i reportaget inte benämns med efternamn.
—
FAKTA | Madagaskars vaniljproduktion
• Madagaskar producerar årligen cirka 3 500 ton vanilj och det är landets största exportvara.
• Det finns cirka 80 000 madagaskiska vaniljsmåbönder, framför allt i Sava-regionen. De flesta lever i fattigdom trots att de odlar världens näst dyraste krydda.
• I allmänhet säljs vaniljbönorna till uppsamlare, som sedan säljer dem vidare till andra mellanhänder vilka var och en lägger på sin provision, eller direkt till madagaskiska exportföretag. De säljs därefter vidare till importörer över hela världen. Vaniljen köps sedan av olika producenter av vaniljprodukter.
• Vaniljstölder är ett stort problem. Eftersom vaniljen passerar många ljusskygga mellanhänder är det omöjligt för exportföretagen att veta om den
är stulen. Vaniljen är inte märkt och uppsamlarna blandar bönor från många olika bönder innan den säljs vidare.
• Madagaskisk lag förbjuder barn under 15 år att arbeta. Landet har även ratificerat ILO-konventio-nerna 138 och 182 mot barnarbete. Trots detta visar en rapport från ILO som kom 2013 att en tredjedel
av arbetarna i vaniljodling-arna är barn i åldrarna 12–17 år.
• Enligt ILO finns det många barn som både arbetar i odlingarna och går i skolan, men det innebär att de har svårt att hänga med i undervisningen och risken är stor att de aldrig klarar sin examen.
• När inkomsterna från vaniljskörden tar slut i mars och april, som brukar kallas ”hungermånaderna”, tvingas många bönder ta lån av mellanhänder med den kommande skörden som säkerhet. Vid missväxt, eller om vaniljen blir stulen, kan bönderna inte betala skulden. Många fastnar i skuldspiraler. Det är inte ovanligt att barnen tvingas arbeta av skulderna.
