Det tysta folket

Ann-Charlotte 47, fick svårt att betala räk­ningarna efter en separation. Hon tog sig ur ett destruktivt förhållande och stod som ensam försörjare till tre barn. För att få pengarna att räcka började hon köpa kläder till barnen på postorder. Skulderna hopade sig och snart trillade inkassobreven in.

– Det är Halens, Jotex, Handelsbanken och diverse sms-lån, säger Ann-Charlotte och visar upp kravbrev från post­orderföretag, banker och andra kredit­givare.

– Nu har även min äldsta dotter hamnat hos Kronofogden. Det är det allra värsta, att mina barn går i samma fotspår.

Ann-Charlotte sitter vid köksbordet med en kopp kaffe. Tre katter stryker omkring och vill ha uppmärksamhet, ovetande om att mattes skulder har växt till 600 000 kronor.

– Den här månaden får jag bara 6 000 kronor i lön eftersom jag är sjukskriven. Om jag inte får pengar från Försäkrings­kassan i tid kan jag inte betala hyran, säger hon uppgivet.
Om jag inte får pengar från Försäkrings­kassan i tid kan jag inte betala hyran.

Ann-Charlotte 47, skuldsatt
Hon berättar att hon lider av dåligt min­ne, lätt blir stressad och att hon har svårt att gå på en buss om det är mycket folk. Den ständiga oron för pengar är en ond spiral. Just nu är hon sjukskriven från sitt jobb inom hemtjänsten på grund av stress. Men betalningskraven finns kvar.

Varje månad betalar Ann-Charlotte ett överenskommet belopp till sina fordringsägare. Efter flera år har hon beviljats skuldsanering, men om hon inte sköter månadsbetalningarna åker hon ur.

– Jag kämpar varje månad för att få kalkylen att gå ihop. Om tre-fyra år har jag ett nytt liv. Det har alltid varit min dröm att åka till USA, så det ska jag göra när jag har blivit skuldfri, säger hon.

Oförsiktig konsumtion är orsaken för endast 6–7 procent av dem som drabbas av överskuldsatthet. Ofta är det andra faktorer, som arbetslöshet, skilsmässa eller sjukdom, som är skälet till att människor får svårt att klara månadsbetalningarna, berättar Jonas Bondesson som är budget- och skuldrådgivare i Malmö.

– Många kan tackla en av dessa faktorer, men om flera uppstår samtidigt och du kanske både blir arbetslös och separerar, då är det många som inte klarar det, säger Jonas Bondesson.

Jonas Bondesson, socionom och budget-och skuldrådgivare i Malmö.
Jonas Bondesson, socionom och budget-och skuldrådgivare i Malmö.

Varje vecka vänder sig 35–40 personer till Malmö stads budget- och skuldråd­givning för att få hjälp med sin ekonomi. Det är människor från alla samhällsskikt som söker sig till kommunens rådgiv­ning, även om låginkomsttagare är överrepresenterade.

– De försöker få ekonomin att snurra en månad till. Kanske var det en desperat tanke om att barnen måste ha vinterkläder eller liknande. När det gäller sms-lån är det något man tar i den absolut sista desperata kampen, säger Jonas Bondesson.

– De flesta försöker in i det längsta att undvika att hamna hos Kronofogden. I stället gräver de gropen djupare och djupare genom att låna ytterligare. Vad många tror handlar om en typ av konsumtionsberoende kan i stället vara olika sätt att undvika att hamna i onåd hos myndigheter och inkassobolag. Para­doxalt nog är det är alltså den
höga betalningsmoralen som många gånger gör att man hamnar i allt djupare skuld.

Jonas Bondesson säger att det i princip enligt samtliga räkneexempel är sämre att få löneutmätning än att leva på försörj­ningsstöd.

– Det är egentligen felaktigt utifrån den ursprungliga tanken. Försörj­nings­stöd ska vara tillfälligt, kanske några måna­der, i avvaktan på att man kommer in i rätt system. Men Krono­fogdens system är tänkt som en varaktig lösning tills skulden är betald, säger han.

Marie Magnusson, skuldrådgivare i Lunds kommun, under ett möte med Aktionsgrupp Syd, en grupp skuldrådgivare från fyra sydsvenska kommuner som samarbetarför att lyfta frågor som rör långvarigt överskuldsatta. En av de brinnande frågornaär vad som händer när Kronofogden mäter ut samtliga inkomster och tillgångar.
Marie Magnusson, skuldrådgivare i Lunds kommun, under ett möte med Aktionsgrupp Syd, en grupp skuldrådgivare från fyra sydsvenska kommuner som samarbetarför att lyfta frågor som rör långvarigt överskuldsatta. En av de brinnande frågornaär vad som händer när Kronofogden mäter ut samtliga inkomster och tillgångar.
Leif förlorade allt under 1990-talets ekonomiska kris då räntan på det huslån han hade steg i höjden. I dag är han sjukpensionär. ”Jag är sjuk överallt och har inte många år kvar att leva”, säger han.
Leif förlorade allt under 1990-talets ekonomiska kris då räntan på det huslån han hade steg i höjden. I dag är han sjukpensionär. ”Jag är sjuk överallt och har inte många år kvar att leva”, säger han.

Enligt en rapport som LO gav ut 2016 är omkring en kvarts miljon personer i Sverige långvarigt överskuldsatta. De flesta av dem lever under ekonomiskt svåra förhållanden i åratal. Dessutom visar forskning att överskuldsatta i högre utsträckning än andra drabbas av sömnsvårigheter, självmordstankar, ångest, depressioner, alkohol- och narkotikamissbruk och hjärt- och kärlsjuk­domar.

Leif föll offer för de skyhöga bostadsräntorna i början av 1990-talet. Han och hans fru köpte en villa, men när räntorna steg och månadskostnaderna dubblerades blev de tvungna att sälja. De sålde huset för en bråkdel av vad de hade köpt det för, och stod utan bostad men med huslån på flera hundratusen kronor.

– Jag slängde kuverten från banken och Kronofogden. Det var ingen idé att ens försöka betala, säger Leif när vi träffas på torget i staden där han bor.

Han berättar att han köpte möbler och husgeråd på kredit, och sålde grejerna för att få ihop till hyran. Familjen flyttade runt till olika andrahandsboenden eftersom betalningsanmärkningarna hind­rade dem från att få ett hyreskontrakt. Stressen gjorde att äktenskapet sprack, och Leif började dricka allt mer.

Nu har han fått hjälp med skuldsane­ring, och har även en bostad.

– Efter att hyran är betald har jag kanske fyra-femtusen kronor kvar att leva på. Jag brukar äta middag hos mina barn för då sparar jag lite pengar. Jag har mått väldigt dåligt, säger han.

När bostadsbubblan sprack och ekonomin kraschade på 1990-talet
hamnade många i ekonomiskt trångmål, då deras lån var knutna i fastigheter och bostäder som rasade i pris, vilket gjorde det omöjligt att betala tillbaka lånen.
När bostadsbubblan sprack och ekonomin kraschade på 1990-talet hamnade många i ekonomiskt trångmål, då deras lån var knutna i fastigheter och bostäder som rasade i pris, vilket gjorde det omöjligt att betala tillbaka lånen.

Leifs berättelse är långt ifrån unik. Drygt 100 000 svenskar har varit skuldsatta i mer än 20 år. Den ständiga stressen gör att många blir sjuka, berättar Richard Ahlström, docent vid Malmö universitet och en av få som har forskat om överskuldsättning. Enligt honom drabbas två av tre över­skuldsatta av allvarlig psykisk och fysisk ohälsa.
FAKTA | Rekordmånga söker skuldsanering
2017 fick Krono­fog­den in cirka 19 000 ansök­ningar om skuld­sanering, jämfört med drygt 12 300 under 2016. Det mot­svarar en ökning med 54 procent. Enklare regler som infördes i slutet av 2016 ligger bakom ökningen, enligt ett press­med­de­lande från Krono­fogden, den myndighet som beviljar skuldsanering.
– När ens personliga ekonomi faller som ett korthus, då kommer ett påslag av mycket ångest och depression. En del människor som har psykiska problem har svårt att klara sig ekonomiskt, och många av dem hamnar i skuldfällan. Det krävs inte mer än oerhört små belopp för att de ska kollapsa ekonomiskt. Det blir en extrem påfrestning om du hamnar i en situation som du inte kan påverka. Hur du än vrider och vänder för att hitta en lösning blir det bara värre i och med att skulderna växer, säger han.

Hopplösheten blir en grogrund för ohälsa. Richard Ahlströms under­sök­ningar visar att överskuldsatta har nio gånger högre sjuklighet än människor i samma ålder i övriga befolkningen. 18 procent, mer än var sjätte person, har försökt ta sitt liv.

– De här resultaten går hand i hand med en stor registerstudie från Tyskland där man har tittat på de vanligaste orsa­kerna till självmord under 100 år, från 1896 till 1996. Att lida av en obotlig sjukdom, vara olyckligt kär eller att drabbas av skulder och konkurs var de främsta orsakerna till att människor tar livet av sig, säger han.

Richard Ahlström skriver just nu på en debattbok i ämnet.

– Jag tycker att det är skamligt att man från myndighetshåll inte bekymrar sig mer om de här människornas hälsa.

– För individen är det förkrossande. Det är en riktigt snuskig rättsskandal att det här får pågå år efter år, säger han.

Den tillfälliga räddningen. Det är inte ovanligt när ekonomin havererar
att den skuldsatte försöker pussla ihop tillvaron med kortsiktiga lösningar. Månad för månad ibland dag för dag. Men i många fall är det redan för sent då de väntat för länge med att söka hjälp.
Den tillfälliga räddningen. Det är inte ovanligt när ekonomin havererar att den skuldsatte försöker pussla ihop tillvaron med kortsiktiga lösningar. Månad för månad ibland dag för dag. Men i många fall är det redan för sent då de väntat för länge med att söka hjälp.

52-åriga Lena har levt med ett skuldberg sedan finans­krisen slog till i början av 1990-talet. Hon drev ett företag och importerade underkläder som såldes på homepartyn. Men när kunderna uteblev och räntorna skenade satt hon med ett lager av osålda varor – och skulderna hopade sig.

Vägen till skuldsanering har varit lång, berättar hon.

– Att ens söka skuldsanering är väldigt tärande. Man måste vara oerhört stark som människa för att orka gå igenom hela processen. Sedan lever man på exi­stensminimum i fem år, vilket är oerhört tufft. Men man har ändå något gott att se fram emot och det har man inte haft på länge, säger Lena, som numera jobbar inom vården.
Det finns så mycket skam och skuldkänslor kring det här så man säger ingenting, utan drar sig undan.

Lena, 52 år, som levt med skulder sedan 1990-talskrisen
Hon är en av nästan 200 personer bara i Skåne som har skulder hos Kronofogden som överskrider en miljon kronor. Det som från början var en relativt liten skuld har under åren växt till det mångdubbla.

– Man får alltid tacka nej till att följa med på resor och restaurangbesök. Det finns så mycket skam och skuldkänslor kring det här så man säger ingenting, utan drar sig undan. Skuldsatta män­niskor är det tysta folket, säger hon.

FAKTA | Budget- och skuldrådgivare

Det finns omkring 300 budget- och skuldrådgivare i landets kommuner. Ända sedan lagen om skuldsanering kom 1994 har kommunerna varit skyldiga att erbjuda budget- och skuldrådgivning.
Forskaren Richard Ahlström kallar överskuldsatthet en cancer i samhället, och pekar på att 20–25 procent av EU:s befolkning inte klarar utbetalningarna en vanlig månad. Ett folkhälsoproblem som drabbar människor från alla samhällsklasser.

– Du blir deprimerad när du märker att det inte går att få en rätsida på din ekonomiska situation. Efter några år riskerar du att få ett påslag av autoimmuna sjukdomar som diabetes och hjärt- och kärl­sjukdomar. På grund av stressen får du aldrig någon vila, utan du är igång hela tiden med tankar på hur det ska gå i ditt liv, säger han.

Budget- och skuldrådgivaren Camilla Qvennerberg bekräftar den bilden.

– Att inte ha några pengar och samtidigt lida av dålig hälsa gör att man känner bitterhet och isolerar sig ännu mer, vilket påverkar hälsan ännu mer negativt. Konsekvenserna av detta blir att man har svårt att ta till sig information, man förstår inte och känner så klart frustration. Man fortsätter att kasta skit på sig själv för att man är dum eller har gjort dumma val, säger hon.

Entreprenören Nils Dahl satt med stora banklån när finans- och fastighetskrisen slog till i början av 1990-talet. Skulderna hopade sig, och snart hamnade han hos Kronofogden.

– Jag hade panikångest över att öppna brev och det var ett helvete att gå till pos­ten. Jag kan känna av det än i dag. När jag är på väg att öppna postboxen för mitt företag så gör det ont i magen, för jag är orolig för vad det finns i den, berättar han.

För fem år sedan tog han beslut om att ”flytta spelplanen” som han uttrycker det. I stället för att ansöka om skuldsanering har han hittat ett sätt att driva affärsverksamhet utan att ta ut någon lön. Mycket av arbetet är ideellt och sker genom stiftelser.

– Jag kan aldrig låta bolagen växa, för då snor de dem ifrån mig. Jag ligger och puttrar på en överlevnadsnivå. Lyfter jag lön mäter Kronofogden ut mig, säger han.

Nils Dahl funderade flera gånger på att ta sitt liv när han inte kunde komma i kapp med ekonomin. ”Endast tanken på mina barn hindrade mig och det har tagit mig år av terapi för att inse att jag är värd något även om jag har skulder”, berättar han.
Nils Dahl funderade flera gånger på att ta sitt liv när han inte kunde komma i kapp med ekonomin. ”Endast tanken på mina barn hindrade mig och det har tagit mig år av terapi för att inse att jag är värd något även om jag har skulder”, berättar han.

Nils Dahl har ingen fast adress och kan inte heller skaffa telefonabonnemang på grund av betalningsanmärkningarna.

– Det är klart att det begränsar mitt liv. Sätter jag mig ned kan jag börja gråta över relationen till mina barn. Jag går till psykolog för att hålla näsan över vatten­ytan, säger han och fortsätter:

– Samtidigt har jag lärt mig att värdera andra saker i livet, så det är inte bara av ondo. Jag har kontakt med människor som förstår problemet med att bygga ett samhälle med ständig tillväxt, ökade klyftor och fler skuldberg.

Nu jobbar Nils Dahl med att hjälpa andra människor som har hamnat i en liknande situation. Han är involverad i flera ekoby-projekt och diskuterar alternativa lösningar till dagens ekonomiska tillväxtsystem, som han menar förslavar män­niskor.

– När det var som jobbigast kände jag mig kränkt och misslyckad. Att få panik­ångest är en slags självskada. Man skapar ångest av att man upplever att man är en dålig människa. Men jag ser mig inte som en misslyckad människa längre. Jag har en massa kunskap och erfarenhet. Det går att leva även om man har Krono­fogden efter sig.

Några planer på att betala tillbaka sina skulder till banken har han inte.

– Jag har ingen förståelse för banksystemet som det fungerar i dag. Jag tycker att det är ett bedrägeri. För min del känns det omoraliskt att betala tillbaka till bankerna. Ska jag betala till djävulen själv i stället för att hjälpa människor som mår dåligt? Jag kan inte göra det.

 

Fotnot: Ann-Charlotte, Leif och Lena har alla bett om att få vara anonyma och därför har vi i reportaget gett dem fingerade namn.

Publicerad
5 days sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för Svt:s nya humor­satsning

Svt fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

Svt:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, Svt, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför Svt:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

Svt har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. Svt har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till Svt

Svt såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
2 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Libanon
Räddningsarbetare letar kroppar efter en annan israelisk attack mot Libanon förra veckan. Foto: Mohammed Zaatari/TT

Nya israeliska attacker mot Libanon: Tolv döda bara i natt

Israel fortsätter sina dödliga attacker mot Libanon. Under natten mot i tisdags dödades minst tolv personer efter en militäroffensiv mot en libanesisk by i Bekaadalen.

Attacken skedde sent på måndagskvällen lokal tid. Strax innan hade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som av den internationella brottmålsdomstolen ICC anklagas för brott mot mänskligheten, beordrat militären att ”accelerera sina insatser” i Libanon.

Minst tolv personer ska ha dödats, enligt uppgifter från Libanons statliga nyhetsbyrå. Samtidigt uppger också den libanesiska shiamilisen Hizbollah att de genomfört drönarattacker mot israeliska militäranläggningar. Där finns än så länge inga uppgifter om några skadade eller döda.

Publicerad
3 weeks sedan
Reza Pahlavi
Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning, skriver Hasse-Nima Golkar. Foto: Markus Schreiber /AP/TT

”Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran”

Under åren som ledde fram till kriget 2026 introducerades Reza Pahlavi gradvis i västerländska medier som ”oppositionens färdiga ansikte”. Denna mediala representation uppstod inte ur social organisering inne i Iran, utan snarare genom kopplingen mellan lobbyistnätverk, persiskspråkiga medier utomlands och västs behov av ett ”hanterbart alternativ”. Detta projekt, menar Hasse-Nima Golkar, vilade på två huvudsakliga pelare: nostalgi för Pahlavi-eran samt rädsla för kollaps och instabilitet.

För en del av den urbana medelklassen och en yngre generation utan direkt erfarenhet av det kungliga diktatoriska styret har bilden av Pahlavis kommit att förknippas med stabilitet, modernisering och goda relationer med väst. Denna bild suddar dock medvetet ut historien om det organiserade förtrycket av arbetarklassen, anarkistiska och radikala vänsterkrafter, folkliga rörelser, och andra under monarkin.

Ur ett anarko-syndikalistiskt perspektiv var Pahlavi-monarkin inte en symbol för utveckling, utan en del av processen att integrera Iran i den globala ordningen. En ordning som byggde på armén, säkerhetspolisen och undertryckandet av oberoende fackföreningar. Och monarkismen i dagens Iran vilar, trots all sin mediepropaganda, fortfarande på tre pelare: vertikal auktoritet (hierarki); centraliserad (fascistisk) nationalism; och en kapitalistisk ekonomi beroende av den globala ordningen.

Mänsklig frihet inte kommer inte ovanifrån

Det som blev tydligt i samband med kriget och Irans politiska kris var inte bara erosionen av den styrande islamisk-shiitiska staten, utan också den djupa krisen i själva begreppet ”alternativ”. Det iranska samhället stod under samtidigt tryck från inhemskt förtryck, utländskt krig, politisk-ekonomisk kollaps och informationskrigföring. I detta läge framträdde delar av exiloppositionen — särskilt den högerextrema monarkistiska strömningen kring Reza Pahlavi — inte som en kraft för befrielse, utan som en kraft för att begränsa och avleda det sociala upproret. 

Detta är ingen tillfällighet. Monarkismen, även i sin samtida ”moderna” och mediepaketerade form, bär fortfarande på samma logik som Michail Bakunin varnade för för mer än ett sekel sedan: reproduktionen av auktoritet genom löften om ordning, säkerhet och nationell räddnin. Mänsklig frihet kommer inte ovanifrån, utan endast underifrån, född ur vanliga människors direkta handlingar.

Men monarkismen, även när den talar om ”demokrati”, betraktar fortfarande politik som något som tillhör eliter, dynastier och statliga förvaltar.

Kriget blev sanningens ögonblick

Under de senaste åren har Pahlavi-strömningen försökt presentera sig som ett modernt och liberalt alternativ. Men strukturellt sett föreslår den inget annat än rekonstruktionen av en centraliserad stat, en mäktig armé, en marknadsekonomi och en säkerhetsordning. Det är alltså ingen fortsättning på den radikala rörelsen ”Kvinna–Liv–Frihet”, utan snarare ett försök att begränsa dess revolutionära potential. För en rörelse som kan bygga råd, organisera generalstrejker och skapa former av social självorganisering-självförvaltning kommer inte längre att behöva en ”prins”.

Före kriget försökte vissa monarkister framställa sig som demokratiska, människorättsinriktade och nationella. Men kriget blev sanningens ögonblick och ledde till en historisk skam för dem. När bomber föll över iranska städer förblev stora delar av högeroppositionen i exil inte bara tysta, de uppmuntrade öppet attackerna. Bilderna och videorna där amerikanska och israeliska flaggor höjdes bredvid slogans som ”Leve Shahen” var inte bara ett propagandamisstag, de markerade ögonblicket då monarkismen fullständigt integrerades i den imperialistiska krigsmaskinen.

I åratal beskrev dessa krafter ekonomiska sanktioner som ”smart press”, de kallade förstörelsen av infrastruktur för ”frihetens pris” och de reducerade arbetarnas, barnens och vanliga människors död till konsekvenserna av en ”övergångsfas”. Men för de flesta människor inne i Iran var sanningen tydlig: en kraft som bygger frihet på ruinerna av offentlig infrastruktur och bombade hem söker inte frihet, den profiterar på och förmedlar krig. Reza Pahlavi står just här som en säkerhetsventil för den globala ordningen för att begränsa möjligheten till social revolution i Iran.

Här är Emma Goldmans kritik fortfarande viktig. Hon varnade upprepade gånger för att nationalism och militarism, även när de uttrycks i ”frihetens” språk, i slutändan förvandlar människor till bränsle för statens maskineri. 

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst

Västmakterna söker inte social revolution i Iran. Det de vill ha är en kontrollerad maktöverföring. En förändring som bevarar kapitalets ordning, militärens struktur och regionens geopolitiska position. Därför lyfte västerländska mainstreammedier fram Reza Pahlavi som oppositionens naturliga ledare, medan de verkliga krafterna för socialt motstånd — arbetare, lärare, kvinnor, pensionärer, studenter och lokala aktivister — trängdes undan till marginalerna.

Pahlavi-projektet söker inte direktdemokrati, utan en rekonstruktion av den centraliserade nationalstaten. Samma modell som i hela Mellanöstern konsekvent har lett till repression av motståndare: arbetare, etniska grupper, kvinnor, studenter, LGBTQIA+-grupper och andra.

Monarkismen försöker övertyga människor om att problemet endast är Islamiska republikens existens och att frihet, jämlikhet och rättvisa kommer att uppstå genom att ändra flaggan, nationalsången och härskarens ansikte. Men den historiska erfarenhet säger något annat. Om det kapitalistiska systemet förblir intakt, klassojämlikheten förblir intakt, militären förblir intakt, maktkoncentrationen förblir intakt och människor endast röstar vartannat eller vart fjärde år, då kommer despotismen att reproduceras, även om kronan ersätter turbanen.

Befrielsens horisont ligger inte i kronans återkomst, utan i förstörelsen av alla relationer av dominans och auktoritet. Varken Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Reza Pahlavi kommer att befria Iran.

Hasse-Nima Golkar, pensionerad bussförare och medlem i Stockholms LS av SAC Syndikalisterna.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Podden besöker Skogen i Göteborg

Podden besöker Skogen i Göteborg

På kulturplatsen Skogen i Göteborg vill man komma bort från konsten som konsumtionsvara. I det fjärde avsnittet av Kulturplats pratar vi med Johan Forsman och Patricia Vane, som är konstnärlig ledare respektive verksamhetsledare på Skogen i Göteborg.

Foto: Pia Nordin

Intervjun tar avstamp i Skogens foajé, hur man välkomnar människor är viktigt, menar Patricia Vane och Johan Forsman, de vill komma bort från att se konsten som produkt och således även besökarna som konsumenter.

– Egentligen tillhör konsten mänskligheten, säger Johan Forsman.

Patricia Vane håller med.

– Konsten som gemensam resurs är på ett sätt väldigt självklart, men vi har tappat det, och det gäller inte bara konsten.

Skogen – del av initiativet Samarbetet

Hon beskriver att hon sökte sig till Skogen då hon sökte ett rum där konsten blev ett sätt att komma närmre varandra, i stället för ett rum som bara pratar med sig självt.

I avsnittet diskuteras hur samarbeten kan skapa resiliens för såväl kulturen och samhället. Skogen är del av initiativet Samarbetet som kopplar samman olika platser för konst, odling och andra självorganiserade initiativ.

Johan Forsman anser att kulturfältet tenderar att bli pseudopolitiskt.

– Det intressanta politiska arbetet är hur vi ger möjlighet till människor att organisera sig. Skogen är en plats där flera konstdicipliner möts, här finns både en scen, tryckeri och plats för studiegrupper.

Publicerad