Det stora huset på fjällsluttningen har en av Bergens finaste utsikter. Härifrån ser man ned över staden, över hav och fjäll, med höga snöklädda toppar i alla riktningar.

Huset, i två våningar, med en generös terrass och 700 kvadratmeters boyta, är privat-ägt men sedan länge uthyrt till Bergens kommun, som här erbjuder aktiviteter till personer som kämpar med olika svårigheter i livet.

Var tredje fredag kommer ett tjugotal personer till Fredheim, alla med diagnosen Aspergers syndrom, som i dag kallas autismspektrumtillstånd, AST. En av dessa är 29-åriga Ingrid Bjørshol, en annan är Bernt Hernes som är i 50-årsåldern. De är båda intelligenta, välutbildade och kan uttrycka sig. Däremot har de i hela sina liv haft svårt att tyda det sociala samspelet med andra människor. Med detta följer isolering och en känsla av utanförskap.

– Känner man sig annorlunda blir livet svårt. Jag har alltid varit mycket ensam, utan några nära vänner. Då mår man inte heller så bra, säger Bernt Hernes.

Ingrid Bjørshol har under hela sin uppväxt slitit med att förstå vad som varit ett passande sätt att uppföra sig och letat efter ledtrådar till ett umgänge med andra. Ensamhet, panikångest och depression kom snart som ett brev på posten.

– Jag byggde en regelbok i huvudet för hur man borde bete sig, men den täckte inte alla situationer man kan hamna i. Det var ofta väldigt frustrerande.

När man har Aspergers syndrom saknar man ofta social tillhörighet och faller lätt mellan stolarna.
Bjørg Duesund, ansvarig för Fredheims kurs- och aktivitetshus

Alla som under eftermiddagen kliver in genom dörren till Fredheim och slår sig ned i den stora soffan har liknande historier att berätta, oavsett om det är en 63-årig matematiklärare, en busschaufför eller en arbetslös ung arkitekt med sin Asperger-diagnos förklarad som ett flödesschema i den bärbara datorn.

– När man har Aspergers syndrom saknar man ofta social tillhörighet och faller lätt mellan stolarna. Man får en upplevelse av att inte passa in. Och då kan vi, med lokaler, kompetens och vårt sociala utbud, bryta negativa mönster, säger Bjørg Duesund som ansvarar för Fredheims kurs- och aktivitetshus.

I tio år har nu Aspergergruppen på Fredheim funnits. Deltagarna träffas en eftermiddag eller kväll var tredje vecka. De äter middag tillsammans, kopplar av, pratar och umgås. Resultatet har varit över all förväntan.

Camilla Fluge har arbetat med gruppen i sex år. I motsats till vad många experter befarade har storleken på gruppen, mellan 20 och 30 personer, inte utgjort något hinder. Bra lokaler och motiverad personal räcker långt.

– Många var skeptiska när vi började. Vi hade heller inget facit, men valde att ge det en chans, och det har fungerat alldeles utmärkt, säger Camilla Fluge.

– Dessutom visar deltagarna att de har både empati och humor, även det tvärt emot vad expertisen säger. Och det har visat sig att många mycket väl kan hantera satir och ironi.

Fler och fler personer droppar in och slår sig ned, i åldrar från 20 till över 60, fler män än kvinnor, med gedigna utbildningar men ofta utanför den vanliga arbetsmarknaden. Många bor dessutom fortfarande hemma. För de allra flesta har Aspergergruppen varit helt avgö-rande för bättre hälsa och livskvalitet. De har här fått den draghjälp som behövts för att kliva ut ur sin isolering, in i en miljö utan fördomar. Tillsammans med likasinnade, som många gånger även blivit deras vänner, tränar de för att bättre klara av samhällets alla oskrivna regler.

I sällskap med personal från Fredheim har flera av deltagarna genom åren även gjort gemensamma resor, bland annat till fjällen, Danmark och Spanien. Ibland går de på restaurang, besöker ett museum eller spelar bowling.

När middagen dukas fram, tacos med tillbehör, hälsar Camilla Fluge alla välkomna och frågar vad de gjort sedan sist. Någon har gjort en resa med en kompis, en har hälsat på sin familj i Nordnorge, en annan berättar om ett nytt barnbarn, ytterligare en har fått arbete.

På Fredheim får deltagarna social träning och stöd för att lära sig tolka outtalade signaler. Enbart att ta bussen och komma hit kan vara svårt nog, att sedan småprata och umgås flera timmar, sitta runt ett bord, be att få en smörgås, föra ett samtal med frågor och svar; allt sådant som kan ta lång tid att lära sig hantera.

– Det är en bra stämning här, viskar Bernt Hernes från ett soffhörn.

– Gruppen är väldigt inkluderande, inte invaderande. Man vill mig väl. Jag känner mig bekväm, behöver inte ändra på mig eller låtsas vara en annan.

Tre nya deltagare presenteras. Någon sträcker fram en välkomnande hand, en annan bjuder in att sitta vid ett gemensamt bord under middagen. Man tar god hand om varandra, lyhört och med respekt. Ljudnivån ökar i takt med att mörkret sänker sig utanför de stora perspektivfönstren.

Det skrattas och pratas. Samtalen pendlar mellan meningen med livet och matematiska problem, till den egentliga betydelsen av allmänna uttryck som ”hoppas vi får se dig sedan” eller ”vi hörs”.

– Det är skönt att kunna skratta åt allt man tidigare inte förstått. Här kan vi öppet dela upplevelser som alla känner igen sig i, säger Ola Bjørn Kristensen.

Thomas Waksvik minns när han första gången kom till Fredheim och Aspergergruppen. Alla satt i soffan och tittade ned i golvet. Det kändes jätteskönt, ingen som behövde hälsa och se honom i ögonen.

– Jag kände igen mig och trivdes direkt. Det var något alldeles nytt, och hur fint som helst. Sedan den dagen har livet absolut känts lite lättare, säger han.

Camilla Fluge säger att på Fredheim är alla deltagare i Aspergergruppen först och främst människor. Diagnosen läggs åt sidan för en stund.

– En av våra besökare var alldeles svettig av ångest när han kom hit. Men här hittade han snabbt en man med samma intressen – matematik och att spela piano, och har nu fått en vän för livet, säger hon.

I Sverige finns ingen liknande verksamhet, riktad mot vuxna med diagnosen AST. Men behovet är naturligtvis lika stort här som i Norge.

Nora Choque Olsson, psykolog och fors-kare vid Karolinska Institutet, har lång erfarenhet av barn och unga med AST. Hon känner väl igen sig i det som berättas i Bergen, om utanförskap, ensam-het och isolering och om ett uttalat behov av samhörighet med andra med samma diagnos.

– Traditionellt har personer med diagnosen AST träffat en psykolog en och en. Men det ger inga konkreta verktyg att hantera konflikter eller att komma in i en grupp, säger hon.

Hon har därför genomfört en randomiserad och kontrollerad studie, som har utmynnat i en avhandling, där barn och unga med AST-diagnos vid tolv tillfällen har deltagit i social träning i grupp. Rollspel, temadiskussionen och gruppträning är metoder som använts.

Utvärderingen visar ett positivt resultat. Deltagarna har fått stärkt självförtroende, de har blivit mer medvetna och självständiga, och känner samhörighet med de övriga i gruppen.

– Det handlar mycket om samspel och verbal/ickeverbal kommunikation. Att lära sig förstå tonfall och ansiktsuttryck och att hantera konflikter. Och det är en process som blir så mycket mer kraftfull i grupp, säger Nora Choque Olsson.

Middagen på Fredheim är över och alla hjälps åt att duka av. 70 kronor kostar maten och en kortläsare skickas runt så att alla kan betala. Nu blir det kaffe och kakor i soffan. Bjørg Duesund ringer i en klocka för att få allas uppmärksamhet.

– Vi söker två personer som kan undervisa i data, säger hon.

– Jag undrar också om det finns intresse för att träffas ute, äta en pizza och prova en quiz?

En handfull händer räcks upp.

– Jag vill också informera om en fjälltur vi ska göra i april. Och att vi tycker det vore fint om ni vill hjälpa till med matlag-ning, disk och städning när vi äter middag här på Fredheim, säger Bjørg Duesund.

När alla har smält informationen kommer samtalet igång igen. Miguel–Angel Tobar Dåvøy konstaterar att han delat med sig av många sorger och bekymmer här i soffan. Och Bernt Hernes berättar att man alltid märker om någon som brukar komma på träffarna inte dyker upp.

– Då frågar vi om orsaken, om de varit sjuka eller om det funnits andra skäl. Vi bryr oss om varandra. Själv känner jag att livet fungerar bättre nu än tidigare.

Jag vill aldrig bli ensam igen.
Ingrid Bjørshol, deltagare i Aspergergruppen på Fredheim

Endre, en annan av deltagarna, reser sig upp. Han har mest suttit tyst under kvällen, hållit sig på sin kant, men sedan Camilla frågat om han inte vill spela för oss andra går han och sätter sig vid pianot.

Det blir tyst i soffan. Tonerna till en Nocturne av Frédéric Chopin fyller rummet.

– Tack, viskar Camilla Fluge när Endre spelat färdigt.

Ingrid Bjørshol säger sig numera må ”ganska bra” och mer socialt fungerande, hon läser japanska på universitetet och har fått två goda vänner att dela sin fritid med.

– Jag vill aldrig bli ensam igen.

Kvällen är sen och det är dags att av-runda. En kylig vind från havet tar emot när dörren öppnas och vi kliver ut i mörk-ret.

– Skal du bli med oss, eller? hörs någon undra.

– Klart det, svarar en annan.