Blått blod. Uttrycket sägs komma från spanskans ”sangre azul” och beskriver hur de ytliga blodkärlen syns tydligare, och ser blåaktiga ut, ju ljusare huden är. De styrande kristna i 800-talets Spanien hävdade att de var ättlingar till de germanska visigoter som hade erövrat den iberiska halvön 400 år tidigare, och pekade på sin bleka hy för att skilja sig själva från de morer och judar som också levde där.
Begreppet spred sig så småningom vidare över Europa, där blåblodig blev ett adjektiv som applicerades på adliga och kungliga som, oavsett geografiskt ursprung, ofta var ljusare i hyn än människor ur de lägre klasserna eftersom de inte behövde arbeta utomhus.
Vithet har fortsatt att vara symboliskt betydelsefullt för Europas kungahus. Kanske särskilt för det i Storbritannien, vars rikedomar byggts upp genom kolonisering av länder bebodda av människor med mörkare hy.
Det brittiska imperiet, som med 33 700 000 kvadratkilometer var som störst 1922, växte så det knakade 1887, då Viktoria av Storbritannien firade sitt guldjubileum efter 60 år på tronen. Inför det offentliga firandet skickades två unga tjänare till England från Indien. Om regentens nära relation till en av dem, då Abdul Karim, handlar Stephen Frears film Victoria & Abdul som hade premiär förra året.
24-åringen fascinerade drottningen med sina berättelser om Indien – ett land hon aldrig besökte trots att hon tio år tidigare hade utnämnts till indisk kejsarinna. Snart började Abdul Karim att tjäna som ett slags privatlärare, eller ”munshi”, åt drottningen. Deras allt mer intima umgänge, i vilket drottningen tycktes inta en underordnad position, upprörde hovet. Hennes affektion för indiern bröt mot viktorianska tabun kring klass och etnicitet. Kungahuset avskydde Abdul Karims närvaro, och ville ha ut honom ur palatset.
Efter att det blivit känt att prins Harry, drottning Victorias barnbarns barnbarns barnbarn, dejtade den amerikanska skådespelerskan Meghan Markle, dotter till en vit pappa och en svart mamma, gick han ut och kritiserade hur ”rasrelaterade undertoner” hade präglat mediebevakningen. Bland annat hade en tidning listat hennes etniska bakgrund som fakta läsarna skulle ”chockeras av att veta”.
Även delar av den positiva responsen på prinsens romans har haft biklang av rasistiska föreställningar. Till exempel i en krönika av utrikesministern Boris Johnsons syster Rachel Johnson, i vilken hon gläds över att Markle kommer att föra in ”exotiskt DNA” i den kungliga familjen.
Flera historiker menar dock att det brittiska kungahuset inte är så ”blåblodigt” som gärna framhävs, och pekar bland annat på drottning Viktorias farmor, Charlotte av Mecklenburg-Strelitz. Hon valdes 1761 ut att bli Georg III:s fru, vigdes per ombud och fördes till sitt nya hem i England. ”Det engelska folket tyckte inte särskilt mycket om mig”, sade hon senare, ”eftersom jag inte var vacker”.
Den nya drottningens utseende fick britterna att spekulera och sprida rykten kring hennes av samtida källor så kallade ”mulattansikte”, och de fortsatte att göra så även efter hennes död – mycket på grund av de porträtt av henne som slaverimotståndaren Allan Ramsey målade. Till skillnad från andra målningar, som avbildade henne med smal näsa och tunna läppar, framhävde Ramsey hennes till synes afrikanska drag.
Andra menar att dåtidens skvaller kring Charlotte snarare säger något om dess rasism, som satte likhetstecken mellan icke-kaukasiska drag och fult.
Genom genealogisk forskning har historikern Mario de Valdes y Cocom kommit fram till att Charlotte var ättling till Alfons III av Portugal, som 1249 fick en son tillsammans med sin moriska älskarinna Magdalena Gil. Trots att Magdalena Gils etnicitet inte är fastslagen, och trots att hon levde flera århundraden tidigare än Charlotte, har denna koppling fått vissa att benämna Charlotte som ”Englands första svarta drottning”. Ett tankesätt som, den positiva ansatsen till trots, går i linje med den rasistiska så kallade endroppesregeln från rassegregationens USA.
Andra menar att dåtidens skvaller kring Charlotte snarare säger något om dess rasism, som satte likhetstecken mellan icke-kaukasiska drag och fult.
Ett århundrade före Charlottes giftermål med Georg III hade det franska hovet surrat av rykten kring Ludvig XIV:s andra dotter, Marie Anne. Hon föddes för tidigt 1664 och dog inte långt efter födseln. Troligtvis led hon under sitt korta liv av syrebrist, som gav hennes hud en lilaliknande färg. Det lär vara en del av ursprunget till påståendet att hon var svart, förmodligen barn till den kortvuxne afrikanen Nabo som var en av drottning Maria Theresias ”hovdvärgar”.
Hörsägnen som sade att kungen skulle ha gömt undan Marie Anne för att dölja sanningen, och den medföljande skammen, var envis och chockerade fransmännen.
1894 hade Abdul Karim i Storbritannien fått positionen som ”hennes majestäts in-diske sekreterare”, trots att hovet i sina envisa försök att få bort honom från drottningen hade påpekat att Abdul Karims far hade varit apotekare, inte en kirurg som han själv påstått, och att Abdul Karim därmed hade för ”låg klass” för att vara sekreterare.
Viktoria vägrade att lyssna till kritiken. I stället gav hon Abdul Karim tre hus, och bjöd in hans indiska fru att komma och bo tillsammans med dem i hovet. I brev till Abdul Karim beskrev drottningen sig själv som ”din älskande moder”.
Först när hon fick höra att ryktet gjorde gällande att hon hade förlorat förståndet backade hon från att belöna Abdul Karim ytterligare, och ställde in hans planerade dubbning till riddare 1897.
Efter Viktorias död 1901 skickade den nya kungen, Edvard VII, abrupt tillbaka Abdul Karim till Indien. De brev och minnessaker han fått från drottningen tvingades han lämna kvar.
”Jag låtsades till och med för flera år sedan att jag var afrikan, en halvblodsafrikan, men på grund av mina ljusa ögon kom jag inte undan med det, men jag färgade mitt hår svart.”
Prinsessan Michael av Kent i en intervju med ITV 2004
Den brittiska kungafamiljen har flera gånger blivit anklagade för rasistiskt beteende. Som när Harrys farfar prins Philip hälsade Nigerias president, klädd i en traditionell dräkt, med meningen ”Du ser ut som att du är redo för sängen”. Eller när prinsessan Michael av Kent, gift med drottning Elizabeth II:s kusin prinsen Michael av Kent, 2004 sade till ett sällskap av mörkhyade restauranggäster att ”åka tillbaka till kolonierna”.
I ett misslyckat bemötande av kritiken menade prinsessan att hon inte var rasist. ”Jag låtsades till och med för flera år sedan att jag var afrikan, en halvblodsafrikan, men på grund av mina ljusa ögon kom jag inte undan med det, men jag färgade mitt hår svart”, berättade hon för ITV och fortsatte: ”Jag ville ha upplevelser från Kapstaden och upp till norra Mocambique. Jag hade ett underbart äventyr med detta absolut bedårande, speciella folk.”
Nyligen kritiserades prinsessan Michael igen, när hon under sitt första med möte med Meghan Markle valde att bära en brosch föreställande en exotifierad svart man, ett smycke i så kallad blackamoorstil, som har rasistiska konnotationer.
Klätt ut sig till afrikan har för övrigt också vår egen kung gjort – vilket inte orsakade lika stora rubriker. När finansmannen Carl De Geer 2006 bjöd in till 60-årskalas med klädkoden ”Afrika” kom Carl XVI Gustaf som ”afrikansk hövding”, enligt uppgifter svartmålad i ansiktet.
Serveringspersonalen var också svartsminkade och några av dem poserade som kannibaler, enligt den moderata politikern Peder Wachtmeister som också deltog på festen och hade klätt ut sig till ”någon civiliserad djungelinvånare”.
”Jag hade en rätt vanlig kavaj och vanliga byxor. Sedan målade jag ansiktet svart och så hade jag en krullig, svart peruk”, berättade han för Aftonbladet efter kalaset.
Prins Harry själv har ju också hamnat i blåsväder, när han 2005 gick på en maskerad iförd en nazistuniform med hakkorsarmbindel. Till skillnad från vårt svenska hov som avböjde att kommentera kungens maskeradutstyrsel med hänvisning till att den rörde en privat fest valde den brittiska prinsen att be om ursäkt när skandalen briserade. ”Jag är mycket ledsen om jag har upprört någon. Det var ett dåligt val av maskeraddräkt”, sade han i ett skriftligt uttalande.
Vithet har fortfarande betydelse för aristokratin i dagens mångkulturella Storbritannien, som under senare decennier kommit att bli allt mer präglat av invandrare från de tidigare kolonierna.
13 år efter att Panamafödda Angela Brown blev den första europeiska prinsessan av känt afrikanskt ursprung i och med giftermålet med prins Maximilian av Lichtenstein väckte Ceawlin Thynn, son till den 7:e markisen av Bath, reaktioner när han gifte sig med Emma McQuiston. Hon är dotter till en brittisk mor och en nigeriansk far och kommer, när hennes svärfar avlider, att bli Englands första svarta markisinna.
”Är du säker på vad du gör med en 400-årig blodslinje?”, frågade hennes svärmor sin son inför bröllopet.
Kanske är det inte enskilda kungligheter som är att anklaga för rasism, utan monarkin i sig – systemet som säger att vissa är födda att regera över andra. För likt rasister är rojalister besatta av gener och obrutna linjer av ärvd makt. Av blåa vener som lyser genom vit hud.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
Digitala nyheter varje vecka
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
❤️ Stöd Arbetaren med en extra slant varje månad.
Digitala nyheter varje vecka och 10 papperstidningar per år.
