Dramatisering: Maria Montelius efter Lena Anderssons roman
Regi: Richard Günter
Teater Brunnsgatan fyra i Stockholm
Lena Anderssons roman Egenmäktigt förfarande gick rakt in i hjärtat på svenska bokläsare 2013. Boken om den passionerade Ester Nilsson, som med logik försöker övertyga både sig själv och den kulturman hon förälskat sig i att de två är gjorda för varandra, dekonstruerar kärleken som den privata drog den är och i alla fall initialt kanske måste vara.
Trevligt när ruset är ömsesidigt, skräckfyllt i längden för båda parter när det inte är det. Skillnaden mellan Ester Nilssons stalkerbeteende och den genomförda kanslisvenskan som löper från bokens titel till de finslipade fraser som mal i Esters huvud och hjärta är magnetisk.
Teateruppsättningarna av boken har dragit folk och gjort succé. På scen kan skådespelarna förstärka eller tona ned självbedrägeriet, oavsett vilket finns större plats för skratt. För det är en skräckblandad komedi vi tar del av. Och den berör.
Han lägger hela ansvaret för tragedin på henne, men är glad att få hugga för sig när tillfälle bjuds.
Lena Anderssons uppföljare, Utan personligt ansvar (2014), med Ester Nilsson som älskarinna till en gift skådespelare, där hon vägrar erkänna att hon är just det, närmast kalkerar temat. Nyhetens svindlande behag uteblir förstås, men igenkänningens iskalla hand som pekar finger går inte att värja sig emot.
På Teater Brunnsgatan fyra skrattar publiken nästan hysteriskt åt Esters retoriska tjat på mannen som inte kan hålla tassarna borta fast han ser att hon far riktigt illa. I samma ögonblick som han kommer in i henne för första gången har de i hennes ögon skrivit kontraktet i hjärteblod. Hon blir hans samtalspartner, älskarinna och chaufför, och förväntar sig hans hela uppmärksamhet.
Hon står här, till skillnad från i Egenmäktigt förfarande helt ensam utan väninnekör, och livslögnen är monumental.
Anna-Lena Efverman i rollen som Ester lockar Leif Andrées Olof med den förment kaxig intellektuella stil som är precis tillräckligt genomskinlig för att han ska välja att svälja den. Han lägger hela ansvaret för tragedin på henne, men är glad att få hugga för sig när tillfälle bjuds.
Båda lägger det personliga ansvaret på den andra. Bådas försvar är värda att beakta. Det är bara det att de lever i olika världar. Plats för skratt. Hjälp.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


