Regi: Andrej Zvjagintsev
12-årige Aljosjas föräldrar ligger i skilsmässa och grälar elakt och oupphörligt. Pojken som ingen är intresserad av hör allt och en dag försvinner han. Föräldrarna Zjenja och Boris måste tillfälligtvis låta sina nya kärlekar stå tillbaka för att försöka enas kring sökandet efter sin son.
Så småningom börjar skräcken och saknaden ändå leta sig in och de två som i början av filmen ter sig omänskligt egoistiska börjar visa andra sidor; de är vilsna människor i ett nytt och hårt Ryssland.
De är vilsna människor i ett nytt och hårt Ryssland.
Andrej Zvjagintsev, som tidigare gjort de välförtjänt tokhyllade Leviathan, Återkomsten och Elena, tryfferar sin nya film Saknaden med små markörer som berättar om en tillvaro som välkomnar den nya konsumtionsmänniskan – men också ställer hårda krav.
Boris är livrädd för att förlora jobbet om det avslöjas att han står i begrepp att skilja sig, eftersom chefen är strängt kristen – men kanske kan han som vissa andra hyra fru och barn vid firmatillställningar (som också är obligatoriska).
Zjenja har hittat en rik och intellektuell man som kräver att hon ständigt håller sig i form. Och det råder ingen brist på skönhetssalonger och gym. Samtidigt bor Zjenjas gamla bittra mamma i ett ruckel i skogen, hon och andra ryssar har lämnat det hårt styrda kommunistiska Sovjetunionen bakom sig och har börjat anpassa sig till ett Ryssland där det gäller att hugga för sig.
För en rysk publik innehåller filmen förstås många igenkännbara bilder och tecken, för oss västerlänningar är det hjärtskärande att se filmen som en spegel av vårt eget liv i väst. Vi har egentligen knappast kommit längre, särskilt inte när det gäller barnen, som så lätt försvinner i allt det nya och viktigare som måste göras först.
Ändå är Saknaden en gripande och träffsäker bild av en familj i fritt fall där det inte finns några vinnare. Utan att romantisera äldre tiders flergenerationsfamiljer är ändå gestaltningen av två så ensamma föräldrar i jobb-, bostads- och kärlekskarriär som inte har tid att se sitt barn pinsamt igenkännbar – där borde det det privata verkligen bli politik.
Kanske vill Zvjagintsev antyda att det ändå var bättre förr, bland annat det obarmhärtiga porträtten av mormodern tyder på det. Eller också vill han bara säga att vi visst glömde någonting på vägen – den lille Aljosja.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


