I Kjell Westös roman Hägring 38, som tilldelades Sveriges Radios romanpris 2014, är året 1938 och platsen Helsingfors. Handlingen kretsar kring advokaten Claes Thune, hans sekreterare Matilda Wiik och den politiska diskussionsklubb som Claes Thune är medlem i. Fru Wiik är på ytan mycket korrekt. Men inombords jagas hon av 20 år gamla minnen, från inbördeskrigets dagar. En dag kommer minnena ifatt. Här följer tre passager ur romanen.

—————–

Det var tyst där nere på gatan. Spårvagnarna hade slutat gå, inga bilar var i rörelse, inga steg eller röster hördes. Fru Wiik var kvar på kontoret, hennes kläder hängde i garderoben. Också Miljafröken teg spak och stilla. Matilda kände sig lugn till sinnes. När hon drog undan överkastet och gled ner under täcket bestämde hon sig för att glömma alltihop. Allt skulle bli som det hade varit innan hon hörde Kaptenens röst eka i trapp­huset på Kaserngatan. Det var frid och ro hon ville ha, inget annat. Ifall Kaptenen skrev till henne en gång till så skulle hon inte vara mångtydig i sitt nej, utan övertydlig: det gick inte för sig att de sågs, inte på några som helst villkor.

Men på natten tvingade sig bilderna på henne för första gången på länge.

Hon drömde om natten då de första kvinnorna fördes från svältlägret till det andra lägret öster om Helsingfors. Och när hon vaknade ur drömmen, svettig och rädd, fortsatte tankarna att mala och minnena att flimra förbi.

Hon hade hört till den första transporten. Men hon visste inte längre om hon mindes allt precis så som det varit i verkligheten. I minnena fanns personer och ögonblick som hon ibland trodde att Miljafröken hittat på.

Den där junimånaden för länge sedan.

Sommarvärmen anlände, solen gassade skoningslöst dag efter dag, och matransonerna i lägret i väster blev allt mindre och sämre.
Det var nu, när solen stod högt på himlen nästan dygnet runt, som fångarna började få en halv sill till frukost i stället för en hel.

Det var nu det blev ont om mjöl och de fick äta Taggtrådslimpan i stället för vanligt bröd. De döpte den till Taggtrådslimpan för att den var full av havreagnar som först fastnade i munnen och sedan – ifall man begick misstaget att svälja dem – stack som knivar i halsen och nere i magen.

Det var nu de började få den tunna kabeljosoppan som sällan kokades tillräckligt: de små torskbitarna förblev råa, och de flesta fångarna spydde upp soppan ome­del­­bart.

Dödssiffrorna på grund av sjukdom – de skjutna bokfördes skilt, men de var få, bara en eller två per dag – började växa, snart var siffran uppe i mer än hundra döda per dag.

Det som kallades ”sjukdom” var inget annat än svält. Och det var männen som dog. De dog faktiskt som flugor, medan kvinnorna höll sig vid liv bara de undgick att bli skjutna.

Milja Matilda visste inte varför de kvinn­liga fångarna var så mycket livs­kraftigare än männen.

Visst: kvinnorna hade egna, bevakade kaser­ner, och vakterna slog dem inte med batonger och elkablar lika ofta som de slog männen. Och de flesta av kvinnorna hade tagits till fånga först när kriget var slut: hon var själv en av dem. Kvinnorna hade haft mer att äta under vintern, de hade inte frusit och hungrat ute vid fronten som männen.

Men det var nog inte hela sanningen.

Det var något annat också, något hon inte kunde ge ord åt, inte då och inte se­nare heller.

Det fanns något slocknat och dött i blicken hos många av männen. Som om de sjunkit ner i en förtvivlan så djup att de inte längre ville leva.
Medan kvinnornas ögon fortfarande brann. Hon såg livsviljan glimma till i deras blickar i halvdunklet inne i kasernen, hon hörde dem säga god natt till varandra med obrutna röster innan de lade sig ner och försökte komma till sömns på det skrovliga asfaltgolvet. Somliga brann av hat mot de vita, andra bars av den enkla drömmen om att en dag få vandra ut från lägret och återta sitt liv.

Kanske var det så, skulle Matilda tänka sedan när hon hunnit läsa böcker och också lärt känna Hannes, att männen alltid väntade sig för mycket. Av sig själva, av livet, av revolutionen. Medan kvinnorna – i varje fall arbetarkvinnorna – inte väntade sig något alls, åtminstone inte något gott.

Därför blev kvinnorna som hårt tvinnade rep: oeftergivliga och rustade för oändligt sli­tage.

Men kanske – också den tanken skulle nå henne först då åren gått och hon fått mera kunskap – var sanningen mycket banalare än så. Kanske hade kvinnorna bara mer reservfett att leva på, inte bara i brösten utan också annorstädes.

Just då, den varma och klibbiga sommaren efter kriget, tänk­te Milja Matilda inget alls. Hon gjorde bara som de and­­­­ra, hon för­sökte överleva.

Matsituationen blev snabbt värre.

Männen började fånga grodor i skym­ningen. Djuren fanns i träddungen som låg där lägret gränsade mot stranden. Taggtrådsstängslet låg bara drygt femtio meter från vattenbrynet. Det var en vack­er havsvik, fångarna kunde se svalkan och lind­ringen men fick inte uppleva dem: inne i lägret rådde svår vattenbrist.

Grodorna kokades eller halstrades – vakterna tillät att fångarna gjorde upp öpp­­na eldar på lägerområdet, men det var svårt att hitta något att bränna – och så slet man bort och åt de köttrika låren. Ifall grodan var vältillredd hölls den nere, men när männen förivrade sig och åt låren halv­råa blev magsmärtorna fruktansvärda, kräk­ningarna kom med kraften hos en springbrunn och det var flera som dog.

Män och kvinnor slet med blödande nag­lar loss bark från träden, de åt barken rå eller grillad, försökte suga i sig sav från de saftiga innersidorna.

En morgon serverades fångarna – det visade sig senare att det varit ett misstag och inte ett försök att döda de svagaste – rutten ost. Det var svårt att få ner osten, de flesta kräktes redan av lukten. Men somliga åt, och samma eftermiddag hittades ett dussin­tal män döda på olika ställen i lägret. De satt lutade mot trädstammar eller låg i sanden eller på golvet inne i barackerna, alla med halvtuggad ost mellan tänderna och mögeltäckta bitar i handen.

Någon, Milja Matilda gissade på lägerläkaren, blev då upp­skrämd och bestämde att alla kvinnor skulle flyttas. Till ett läger där matbristen inte var riktigt lika stor, och där deras eventuella död skulle läggas någon annan till last.

—————–

Milja Matilda kallades in sist av alla. Törsten hade blivit olid­lig nu, strupen var så torr och hop­snörd att det kändes som om hon skulle kräkas när som helst. Värken i magen var värre än någonsin, den både molade och högg. Hon visste inte om det var av hunger eller trötthet eller skräck, antagligen av allihop.

Det spelade ingen roll längre, det enda hon ville var att lägga sig ner på ett golv eller en brits och låta sig domna bort.

Sova.

Sova länge, länge, kanske dö.

En man satt bakom ett skrivbord. Han bar vit rock men hade uniformsbyxor och stövlar där under. Snett bakom honom, lutad mot väggen, stod en tysk officer, han såg ganska gammal ut och hade ett både lystet och högdraget uttryck i sitt fårade ansikte.

Det fanns ytterligare två män i rummet, finska soldater eller officerare, hon upp­fattade inte deras rang, tröttheten och skräcken gjorde att hon inte tänkte så klart som hon brukade. Men hon såg att de var unga båda två, fjuniga pojkar. De satt på ett par enkla trästolar nära föns­t­ret, en bit från hörnet där Stolen stod.

Hon kallade den så. ”Stolen”, trots att den egentligen var ett mellanting mellan en stol och ett undersökningsbord.

Vill hon vara så vänlig och klä av sig, sa den vitrockade vid skrivbordet.

Milja Matilda stod kvar på golvet framför skriv­bordet. Blickstilla. Gjor­­de inte minsta åtbörd för att efterlyda läkarens order.

Hon vred på huvudet och såg ut genom föns­t­ret. Eftermiddagen var redan långt liden men solljuset var fortfa­ran­­de vitt och obarm­­härt­­igt. På andra sidan öv­nings­­­fältet – det kändes som om världen där ute låg oändligt långt borta – fanns träd och buskar och till och med blomrabatter, och en liten grusväg sling­rade sig bort mot några gulrappade hus som såg vänliga ut: hon gissade att officersmässen låg där, kanske också de högre officerarnas bostäder.

Sätt fart nu! snäste läkaren.

Hon ville inte. Hon var oändligt trött på att straffas så skoningslöst och hårt trots att hon aldrig begått något brott, bara försökt få ihop till mat och husrum efter att hon blivit ensam med Konni.

Hon tittade dit ut igen. Solstrålarna lekte i den resliga björken som stod där grusvägen började, vägen bort, vägen till friheten, hon tittade på den ranka vita björkstammen och på vägbanan som ringlade sig bort mot de vänliga gula husen, hon gick där, hon gick ute i friheten, hon bar en tunn kjol och vinden var varm mot de bara benen och gruset rasslade mot skosulorna. Det var vackert. Sommaren var vacker. Solen vacker. Träden, den blå himlen, allt var så vackert. Och samtidigt: så utan mening.

I ögonvrån såg hon hur tysken böjde sig fram över läkarens axel och mumlade något.

Vad heter hon! Nu!

Läkarens röst lät som ett piskrapp och hon kände hur rädslan fick grepp om henne igen.

Milja… Milja Matilda… Ahlbäck, fick hon fram.

Får jag be henne att sluta förhala nu, sa läkaren och rösten var fortfarande skarp. Om hon inte klär av sig självmant så måste vi göra det.

Varför ska jag klä av mig?

En av de unga pojkarna skrattade till och glodde hånfullt på henne.

Hon undrade själv varifrån hon fått modet att ställa frågan.

Sova. Sova tills hon fick dö.

Vi vill bara utesluta vissa veneriska sjukdomar, sa läkaren.

Hon visste inte vad ordet betydde, men gissade.

Men jag kan ju inte… har ju inte…

Invändningarna flög genom hennes huvud, men krafterna var slut: hon fick inte fram ett ord. Hon fumlade med knapparna och spännet, började långsamt ta av sig den smutsiga och fransiga kjolen, försökte föreställa sig att hon gick längs grusvägen igen.

Det gick inte. Bilden var borta och hon vågade inte titta ut genom fönstret igen, hon var rädd att reta upp männen.

Blusen. Strumporna. Stengolvet var kallt trots hettan där ute, hon kände hur kylan letade sig från fotsulorna upp i krop­­pen. Hon hade börjat darra nu, högerhanden som höll i blusen och strumporna darrade, hennes ben darrade och hon visste att männen såg det. Hon kunde inte låta bli att tänka på magen som inte hade tömt sig på flera veckor, på värken och hur uppspänd buken var men det enda som emellanåt flydde ur henne var luft. Med ens blev hon rädd för att något pinsamt skulle hända, blotta tanken fick henne att vilja sjunka genom golvet.

Seså, sa läkaren tonlöst och gjorde en otålig gest mot Stolen. Underbyxorna också. Och så är hon så god och tar plats.

Hon lät plaggen falla ur sin högerhand, tog av sig det sista och stod blottad inför dem.

Läkaren drog på sig ett par ljusa skydds­handskar. De var tunna, hans nak­­na vita fingrar syntes tydligt där inne. Hon tittade på Stolen och förstod inte varför den fanns där, i en militärförlägg­ning. När hon satte sig började lädret omedelbart klibba mot ryggen och låren. Fotstödet var av metall och kändes lika kallt mot fotsulorna som golvet nyss. Det molade till i magen av skräck och samtidigt hördes ett pipande ljud, det kom från hennes tarmar. Ljudet varade flera sekunder och hördes tydligt i det tysta rummet. Sedan steg det i tonhöjd och försvann.

Sådär, sa läkaren, nu ska vi titta.

—————–

Efter smekningen blev nätterna svåra igen, sömnlösheten kom tillbaka.

Hon försökte tänka på filmer hon sett och filmer hon skulle se, hon försökte tänka på uppgifterna som väntade henne på kontoret, hon försökte att inte tänka på någonting alls.

Men inget hjälpte: hennes kropp min­des.

Allt stod skrivet på hennes hud, bubb­lade i hennes inälvor, gjorde hennes muskler hårda och spända.

Den första natten då han tvingade sig på henne.

En dryg vecka, kanske tio dagar, efter att hon blivit förflyttad. Det kom nya kvinno­fångar från svältlägret varje dag, den ena transporten efter den andra. Ändå fick de lite mer att äta i det nya lägret, salt sill och riktigt bröd fast det var mögligt, till och med några potatisar hade de fått, de hade smakat mögel de också men det gjorde ingenting, de var ju kokta.

Kvinnorna i Matildas kasern hade fått tvätta sig den kvällen, i ljummet vatten som hällts upp i stora träkar i en utkant av lägret. Där hade bara funnits ett fåtal vakter, unga pojkar som varit väluppfostrade nog att titta bort så länge fångarna stod nakna.

Hon skulle ha ljugit om hon sagt att hon mådde bra. Men allt berodde på vad man jämförde med, och hon mådde mindre dåligt än på länge. Hon hade sovit flera timmar i sträck de senaste nätterna, och en förmiddag fungerade till och med magen. Hon fick krysta alldeles förfärligt, det var hårt som sten och kom bara halvvägs och hon var tvungen att sträcka ner handen i latrinhålet och hjälpa till. Men det gjorde i alla fall mindre ont i magen sedan.

De hade fått flytta in i den minsta sovsalen dessutom, Loviisa och Lea och hon och fem till från svältlägret. De andra kvinnorna var avundsjuka på dem, och Lea som aldrig skrädde orden sa som det var: jämfört med vad de var vana vid så var det här nästan som att bo på herrgård och ha privatgemak. Det fanns fyra väggfasta britsar i rummet, och ordentligt med golvyta. De turades om på britsarna, på så sätt behövde de bara sova på golvet varannan natt.

Natten efter att de ätit möglig potatis och sill och fått tvätta sig, sov Milja Matilda på britsen närmast dörren. Hon vaknade mitt i natten, låg sedan och lyss­nade till de andras sovande ande­tag.

Kasernen låg i ett skogsbryn och natten var mulen: det var mörkt i rummet trots att det bara var början av juli. Någon snarkade till, nära men ändå en bit bort, för fast rummet var mindre än de andra salarna så var det ganska stort. Det hade börjat regna, regnet var kraftigt, dropparna slog mot fönstret och när hon lyst­rade kunde hon höra trummandet mot takpannorna.

Hon låg stilla och lyssnade och emellanåt tyckte hon sig upp­fatta en snabbare, vaknare andning där bland de sovande fångarna. Kanske var det Lea. Lea var i sjätte eller sjunde månaden och började ha svårt att sova, barnet sparkade där inne och tryckte på så att hon måste kissa ofta. Eller var det någon annan, någon som inte hörde till fångarna, någon som inte borde vara där? Var det därför hon hade vaknat med ett ryck mitt i natten?

Innan hon hann bestämma sig för om hon skulle bejaka sin aning och resa sig upp i sittande läge och speja ut i rummets dunkel så var handen där. Hårt och be­slutsamt över hennes mun och ansikte, medan den andra handen låste hennes händer samtidigt som hans arm pressade hennes kropp mot britsen. Som om det inte räckte pressade han också sitt lår mot hennes höft, för att vara alldeles säker på att hon hölls stilla.

Mitt i skräcken kände hon hur han darrade i hela kroppen han också.

Han viskade i hennes öra: skrik inte. Säg ingenting. Så blir det här enklare för båda.

Den där första gången viskade han inget mer. Kallade henne inte fröken Milja och inget annat heller.

De tunga, glesa andetagen där runt omkring, de enstaka snarkningarna, regnet och vindbyarna där ute. Annars tyst, från honom nästan inga ljud alls, han bara drog undan så mycket tyg som det behöv­des, fumlade och drog. Hela tiden med handen hårt över hennes ansikte, men låret hade han dragit bort från hennes höft, i stället låste han hennes ben i en bensax medan han letade. Han låg tätt bakom henne nu, med huvudet vid hennes skulderblad, lite lägre ner än han legat först, han darrade ännu mer nu. Så särade han på hennes skinkor och sedan dröj­­de det inte länge förrän hon kände honom, hur han måttade och sökte och så pressade han sig in och det gjorde ont, så ont att hon flämtade till. Han hade nog förutsett hennes smärta, för just i det ögonblicket tryckte han handen ännu hårdare mot hennes mun, sedan lättade han på greppet så mycket att hon fick luft igen, han började andas tyngre, först tungt och långsamt men sedan tungt och snabbt medan han rörde sig i henne, tills det var över. Och trots att han var så tyst, och trots att hon själv inte gav ett ljud ifrån sig, så visste hon hela tiden att det fanns andra som hörde, inte alla förstås, för hon hörde fortfarande jämna andetag och små snarkningar, men någon eller några av dem: om ingen annan, så åtminstone Lea.

Hon hörde bara ett litet prassel av kläder, antagligen drog han upp byxorna, kanske stack han också in skjortan. Sedan för­svann han lika tyst som han kommit. Hon låg vaken tills morgonen kom men hade efteråt inget minne av att hon gråtit eller haft några känslor alls. På morgonen såg hon att hon gissat rätt, i Leas och en av de andra kvinnornas ögon såg hon att de visste. Men ingendera sa något. Och så skulle det förbli. Han kom till henne en handfull gånger den sommaren, kanske var de sex de där gångerna, eller sju, hon tappade räkningen medan det pågick, det märkliga var ju att han kom till just henne i ett läger med mer än tusen kvinnor, att han fastnat för henne trots att han bara haft möjlighet att lägga henne på minnet medan läkaren undersökte henne, han hade sett henne på nära håll i dagsljus en enda gång, den där första eftermiddagen då han skrat­tat åt henne, kommenterat hennes nakenhet och hur hon såg ut men inte lika rått som de andra, och ändå hittade han henne gång på gång trots att juli månad led mot sitt slut och nätterna redan var svarta, hon bytte brits nästan varje natt men det hjälpte inte, och samtidigt kunde hon ju inte veta, han kanske lade sig hos andra de nätter då hon fick vara ifred och lyckades sova, det var kanske bara inbillning att han alltid kom till henne, hon visste inte, det hon visste var att han hittade henne igen och igen och lade sig bakom henne och lade handen hårt över hennes mun, en gång lade han sig på henne när hon sov på en av de tunna madrasserna på golvet, madrassen var fläckig och full av revor och halmstråna stack ut, vassa som knivar mot ryggen, den gången slöt han händerna över hennes strupe, som för att ytterligare försäkra sig om att hon inte gav ifrån sig några ljud, hon tittade på hans ansikte i det svaga månljuset från fönstret, hans ögon var hårt slutna, ansiktet bortvänt och fientligt och när hans kramp kom tryckte han till över strupen med sådan kraft att hon under några ögonblick trodde att det var dags nu, att hon skulle kvävas, att hon äntligen skulle dö och det fanns inte någon i hela världen som kunde hindra det, hon kippade förtvivlat efter luft och ingen av de andra fångarna gjorde eller sa något den gången heller, hon brukade tänka att om de andra var vakna så låg de väl och tryckte och hoppades att mannen i rummet
aldrig skulle komma till dem.
—————–