Det ambivalenta Europa

Åkrarna ligger gröna och lite gulbruna under den tunga vinterhimlen och det regnar i det lilla samhället Buir. Det här är klassisk europeisk industrimark, Rhen-­Ruhrområdet. Som en paus i åkerland­skapet står skogen där, den en gång så mäktiga Hambachskogen, omkring 12 000 år gammal.

För en skandinav ser det mest ut som en skogsdunge. Men här i området kallas den alltjämt för skog och den vållar stora och heta känslor. På 1970-talet köptes nämligen skogsmarken upp av energibolaget RWE som några år senare, år 1978, bröt upp marken för brunkolsutvinning. Skogen bestod då av cirka 5 500 hektar, nu är 80 procent av den nedhuggen till förmån för de dagbrott som brunkolen bryts ur.

FAKTA RWE

RWE, Rheinisch-Westfälisches Elektrizitätswerk AG, är Tysklands näst största energibolag, verksamt främst i Tyskland, Nederländerna och Storbritannien.

RWE:s största energikällor är kol, fossilgas (naturgas) och biomassa.

År 2016 var företagets koldioxidutsläpp 148,3 miljoner ton. De tre brunkolsgruvor och tre kolkraftverk som ligger i Rhenlandet släpper årligen ut 80 miljoner ton koldioxid.

Tysklands största dagbrott för brun­­­kol finns just här. Men för fem år sedan kom det grus i maskineriet i form av arga och beslutsamma aktivister som flyttade in i skogen och slog ett permanent läger där. Nu vägrar de att flytta på sig, allt för att skydda den skog som finns kvar och för att protestera mot det faktum att gruvan tillåts fortsätta att släppa ut stora mängder växthusgaser trots det hot som det innebär för klimatet.

På banderoller upphängda runt om i skogen står det ”Klimakamp” och ”You want us out of here but we stay right here”. Högt upp i de gamla och ståtliga träden, mestadels ekar, har människor byggt träkojor, som riktiga små hus. I en av kojorna som är byggd i flera våningar sitter en ung kvinna och slänger in vedträn i den kamin som är installerad högt upp i luften. Hon svär över RWE och hela samhället.

– Hur kan det få fortgå så här? Det måste vara korrumperat.

Några få aktivister har bott i skogen under alla de fem år som förflutit sedan protesten drogs igång. Men de flesta kommer och går och det har nu blivit ett internationellt skogssamhälle bestående av flera små byar inne i skogen. En av byarna kallas Gallien och i dess mitt finns en skapelse som liknar en kåta med presenning runt. En eld brinner i mitten och här har aktivisterna sina morgonmöten.

En ung brittisk kille, som inte vill uppge sitt riktiga namn, betecknar sig själv som anar­kist.

– Det vi gör här är symboliskt, denna skog är så liten att den nästan inte har någon påverkan på ett större klimatsammanhang, men det här är en mötesplats och ett slagfält mellan polis, aktivister och stat. Infrastrukturen för det finns här. Att vara här är en praktisk symbol för motstånd, säger han.

Aktivisterna i Hambachskogen kommer från många olika länder och har byggt kojor högt uppe i träden.
Aktivisterna i Hambachskogen kommer från många olika länder och har byggt kojor högt uppe i träden. Foto: Christian Bock

Aktivisterna är en brokig skara från flera olika, främst europeiska länder, men med skiftande bakgrund och ideologisk hemvist. Vad som förenar dem är oron för klimatet och för att det etablerade samhället, politikerna och näringslivet inte gör tillräckligt för att stoppa klimat­förändringarna utan kanske sna­ra­­­­re tvärt­­­om.

En österrikisk frilansande sport­foto­graf berättar att han förut reste mycket internationellt men att han nu kommit fram till att han inte ska flyga alls mer utan i stället leva tillsammans med skogs­ockupanterna en period.

– Det är en sak att läsa och prata om ett fenomen eller en situation men något helt annat att få direkt erfarenhet, det är först då som något verkligen kan förändras. Jag vill använda mitt liv som ett exempel, säger han.

En baskisk man, Juan, griper in i samtalet:

– Jag vill vara här för att leva i en process för att skapa ett bättre levnadssätt. I det vanliga samhället handlar allting om konkurrens. För tre år sedan lämnade jag mitt jobb och har sedan dess levt utan inkomst. Vi slåss mot RWE och människor stödjer oss med donationer som vi kan köpa till exempel mat för.

Samhällena runt omkring gruvområdet är splittrade i frågan. Det finns organiserade grupper som stödjer aktivisterna och förser dem med vad som behövs för att de ska kunna bo kvar i skogen. Men byarna och städerna i Rhenområdet förblir kluvna när det gäller brunkolen. Gruvan är en klassisk arbetsköpare, även om antalet arbetstillfällen har minskat markant med tiden.

I dag står RWE tillsammans med partnerföretag för omkring 2 000 arbetstillfällen i Hambachom­rå­det. Brunkolsindustrin sysselsätter om­­­­kring 9 000 personer i Nordrhein-­West­falen och cirka 20 000 personer i Tysk­­­­land totalt. Det kan jämföras med den förnyelsebara energiindustrin som sysselsätter cirka 300 000 personer i lan­det i dagsläget.

Energibolaget RWE äger inte bara gruvor i Hambach utan även internationellt och är rankat som Europas största utsläppare av koldioxid. När RWE 1978 startade brunkolsgruvan i Hambach fick de tillstånd att bryta brunkol där fram till 2050. Hittills visar företaget inga tecken på att slå av på takten. I stället expanderar man för varje år. Mer skog huggs nu ned årligen under avverkningsperioden, som sträcker sig från oktober till februari.

Hittills har fyra byar fått ge vika och flytta på sig. Gruvan har enligt den plan som finns heller inte nått sin fulla storlek. I dag är den 85 kva­­­d­ratkilometer, ungefär samma yta som hela staden Köln, men ska bli större.

Dieter (till vänster) och Jakob kommer från området och har starka känslor kring
RWE. Jakob fick sälja sitt hus billigt enligt en lag som tvingar den som har mark
och hus på områden där det finns gruvfyndigheter att upplåta dem till gruvbolag.
Dieter (till vänster) och Jakob kommer från området och har starka känslor kring RWE. Jakob fick sälja sitt hus billigt enligt en lag som tvingar den som har mark och hus på områden där det finns gruvfyndigheter att upplåta dem till gruvbolag. Foto: Anna Bokström

Vid en asfalterad väg från dagbrottet och ut till närliggande samhälle kommer två farbröder gående med sina cyklar. Den ene har cykeln fullastad av verktyg och den andre har en elcykel. Han med elcykeln heter Jakob och kommer från Manheim, den senaste i raden av byar som fått ge med sig inför RWE:s utvidgning av gruvan.

Jakobs hus blev uppköpt av RWE, till ett pris som baseras på storlek, vilken skick fastigheten är i, samt taxeringsvärde. Han är inte helt nöjd med köpeskillingen, men äger man en fastighet eller mark som ligger på ett område som har värdefulla fyndigheter under sig kan man inte säga nej till köpet, det är förbjudet. Allt enligt gammal tysk lag från 1865: Bundesberggesetz. En lag som skärptes av nazisterna under 1930-talet till att specifikt kräva av dem som äger mark och hus på områden där det finns gruvfyndigheter att upplåta dem till gruvbolag.

– Scheiße RWE!

Det är Dieter, den andre farbrorn, som ryter ifrån.

– När jag var liten gick jag i den stora sko­gen och badade i sjön och köpte bröd i affären, allt har RWE tagit ifrån mig. Hela byar har försvunnit och en stor bilväg har dragits genom området, allt för att passa gruvans expansion, säger han och fortsätter:

– Det är omöjligt att sätta ett pris på vad de har tagit ifrån mig. Den federala rege­ringen talar om vikten av att bevara jobben inom gruvindustrin, men det är ju knappt några jobb kvar!

Redan rika och välmående länder anser sig alltså ha rätten att föra rovdrift på naturen och orsaka utsläpp som i första hand skadar och allra hårdast drabbar människor i syd som om det inte vore vårt problem.
Manuel Carrasco Molina, klimataktivist och lokalpolitiker för Die Grünen i Kerpen

Det finns både sorg och ilska i området. Samtidigt som det finns en vilja att bevara de goda tiderna från förra seklet med trygga, välavlönade jobb inom industrin, råder det också en total förvirring och ambivalens inför vad som händer och vilka beslut som ska fattas. Här i Rhenområdet vilar något starkt symboliskt som har att göra med Europas självbild som föregångare i klimatomställningen.

Den tyska regeringen har enats om att sänka landets koldioxidutsläpp med 80–95 procent till 2050. För att uppnå målet måste i stort sett alla kolgruvor stängas, vilka i dag står för omkring 40 procent av landets totala utsläpp av växthusgaser.

Tyskland är Europas ledande ekonomi och också ett land som på många vis antas gå före och vara ett föredöme i den gröna omställningen. Man har stuckit ut hakan och sagt att redan till år 2020 ska landet ha fått ned koldioxidutsläppen med cirka 40 procent, vilket är det magiska året då Parisavtalet träder i kraft. Men frågetecknen hopar sig och enligt klimatgruppen Sandbag är sju av de tio största utsläpparna i Europa tyska brunkolsgruvor.

Lokalpolitikern Maunel Carrasco Molina vandrar genom den skog
som fortfarande finns kvar. Han bär övervakningskamera vid sina
besök här av rädsla för våld från gruvföretagets säkerhetspersonal.
Lokalpolitikern Maunel Carrasco Molina vandrar genom den skog som fortfarande finns kvar. Han bär övervakningskamera vid sina besök här av rädsla för våld från gruvföretagets säkerhetspersonal. Foto: Anna Bokström

Med långa steg älgar han fram genom skogen, snubblar till i ett björnbärssnår men fortsätter oförtrutet framåt medan han berättar om sin syn på saken. Fyrabarnspappan Manuel Carrasco Molina sparar inte på energin. Han är lokalpolitiker för Die Grünen i Kerpen och hamnar ofta i den politiska hetluften på grund av att han gått från att vara fritidspolitiker till att också bli aktivist.

– När man kommer till problemets kärna så ser man att där finns egoism, nationalism och rasism. Redan rika och välmående länder anser sig alltså ha rätten att föra rovdrift på naturen och orsaka utsläpp som i första hand skadar och allra hårdast drabbar människor i syd som om det inte vore vårt problem, säger han.

Manuel Carrasco Molina var från början dataprogrammerare men bestämde sig för att ge sig in i lokalpolitikern för att göra en skillnad för världen och för sina barn. En dag valde han att lämna kontoret för att gå in i den ockuperade skogen och ta reda på mer.

– Jag ville förstå aktivisternas värde­ringar. De inspirerade mig. Jag har förstått mer om solidaritet från dem, säger han.

– För fem-tio år sedan var jag en ”man av lag och ordning”, men nu har jag insett att en del lagar är orättvisa.

Det här är ett ställningstagade som hörs från många av aktivisterna: Hur kan det komma sig att våra gemen­samma demo­kratiska lagar skyddar före­­tag som förstör naturen och via sina utsläpp hela världens klimat?

– Speciellt i Tyskland, här finns en historia man kan titta på och se vad som kan hända när människor bara blint följer de lagar som finns, eller hur?

Han fortsätter att berätta om konflikten han upplever bland kollegor inom politiken efter det att han engagerat sig aktivt i Hambachskogens bevarande:

– Die Grünen och Der Linke stödjer mig, men de andra – CDU, SPD och FDP – anser att politik och aktivism är två helt skilda saker och att jag borde stanna kvar inne på mitt kontor. Men jag bryr mig inte om vad de säger, det är mitt ansvar som politiker att vara ute på fältet för att verkligen förstå vad som händer. Det är också mitt ansvar som pappa att göra något för mina barns framtid.

Han kör en bil full av barnstolar och klistermärken som manar till miljömedvetenhet. Han är på väg till Manheim, byn som började rivas år 2016 och som RWE:s personal kommer att jobba med successivt de kommande åren tills allt är nedmejat och klart för att gräva upp marken. Men ännu står delar av byn där, dock med många hus synligt tomma och obebodda.

– Jag har framför allt två frågor som jag arbetar aktivt med som politiker, dels brunkolen och dels flyktingfrågan, säger Manuel Carrasco Molina och parkerar bilen utanför en skola utan elever.

På ett märkligt vis fick de här två frågorna med varandra att göra hösten 2015. Till Tyskland kom över en miljon flyktingar och kommuner och lokala regeringar slet med att ordna fram drägliga.

I Kerpen stod en övergiven spök­­­by, Manheim, där de flesta invånarna hade packat och flyttat, med undantag av några få tyskar som ännu håller sig kvar i sina hus, bland annat en man som beskrivs som nazist. Men det som märks på gatorna denna eftermiddag är barn i lågstadie­åldern med mörkt hår och färgglada ryggsäckar som är på väg hem från skolan. Vi går förbi ett uppenbart övergivet hus med neddragna persienner och Manuel Carrasco Molina pekar på huset bredvid som är en tegelvilla i två våningar:

– Här bor en familj med fyra barn nu, de kommer från Aleppo, säger han.

De flesta hus i byn bebos i dag av flyktingfamiljer. Manuel Carrasco Molina säger att det inte är så bra för integrationen eftersom byn så gott som är tömd på tyskar. Här bodde omkring 1 000 personer innan gruvan köpte ut dem. Inte heller finns affärer, skola eller annan samhällsservice.

Men det är i alla fall bra för barnen från Aleppo och Bagdad som nu kan leka i sko­gen och på fälten och de har en hel skolgård alldeles för sig själva, säger Manuel Carrasco Molina. Skolan är nedlagd men rutschkanor och andra lekställningar finns kvar.

Alla vet att kol är historia, men ingen vågar gå ut och säga det högt.
Thomas Krämerkämper, aktiv i Jordens Vänner

2017, liksom under tidigare år, uppstod konflikt och våld mellan polisen och skogs­­aktivisterna då RWE påbörjade sin årliga avverkning av skogen. Men det fick ett tvärt slut på grund av en rättslig process som drogs igång av BUND, Jordens Vänner i Tyskland. Ärendet ligger nu hos domstol i väntan på avgörande. Räddaren av skogen, om än tillfälligt, är en fladdermus som heter Bechsteins fladdermus och är en speciell art som behöver gamla ihåliga träd för att kunna bygga bo.

I dag är BUND på besök i Hambach, utrustade med värmekamera och kikare för att kunna dokumentera Bechstienfladdermusen och dess habitat.

– Alla vet att kol är historia, men ingen vågar gå ut och säga det högt, säger Thomas Krämerkämper, som arbetar som ekonom men engagerar sig frivilligt i Jordens Vänner.

Han berättar att ibland när Jordens Vänner har varit i skogen för att samla data så har de blivit attackerade av gruvarbetare.

– Gruvarbetarna eller andra som är anställda av RWE, som till exempel deras säkerhetspersonal, vet inte om att kolet är dött som energibränsle i världen i dag. Men ledningen på RWE vet om det, men det är inget som de har kommunicerat till sina anställda, säger Thomas Krämer­kämper.

– Jag antar att politikerna är rädda för ett fåtal arga, högljudda röster, det är till exempel de fackföreningar som arbetar för jobben inom industrin och vissa lokala röster som känner att kolindustrin är viktig för orten.

Samhällena runt omkring gruvområdet är splittrade i frågan. Det finns organiserade grupper som stödjer aktivisterna och förser dem med vad som behövs för att de ska kunna bo kvar i skogen.
Samhällena runt omkring gruvområdet är splittrade i frågan. Det finns organiserade grupper som stödjer aktivisterna och förser dem med vad som behövs för att de ska kunna bo kvar i skogen. Foto: Anna Bokström

Dirk Jansen, ordförande på Jordens Vänner i Nordrhein-Westfalen, som har arbetat med frågan om Hambachskogens vara eller icke vara i många år, har också en teori om vad som pågår.

– Jag tror att RWE fortsätter att expan­dera så aggressivt för att man vill bli utköpta av tyska staten till ett riktigt högt pris.

Tysklands näst störta energiföretag RWE har sitt huvudkontor i staden Essen. Där sitter Guido Steffen, ansvarig för extern kommunikation.

– Det är sant att vi är den största utsläpparen av CO2 i Europa, men det är för att vi är ett av de största företagen, säger han.

Han berättar att även RWE förstår problemen med kolets utsläpp och på grund av det planterar man ny skog där gammal huggs ned och har börjat utvidga företagets verksamhet inom förnyelsebar energi allt mer på bekostnad av kolet. Men faktum kvarstår: RWE har ett tillstånd att bryta kol till mitten av seklet och det tänker man hålla fast vid.

– Vi bryter inte kol för skojs skull, utan för att samhället fortfarande behöver kol­energi. Man kan inte byta system över bara några få år. Men visst, bestämmer politikerna att vi måste följa nya direktiv så måste vi ju göra det, men RWE arbetar för att det ska ske i en resonabel takt.

Guido Steffen säger att RWE, liksom alla andra företag, är socialt påverkbara och medvetna om den kritik mot brunkolsutvinningen som riktas mot företaget från miljöhåll.

– Vi vet vad miljöaktivisterna tycker, men de är bara en röst som vill påverka oss. Guvernören vill att vi skapar fler lokala jobb och facken vill att vi bevarar de jobb som finns inom gruvindustrin. Vi kan inte bara ta miljöhänsyn.

Vad skulle du vilja säga till skogs­ocku­panterna?

– Vi respekterar att ni är emot brunkol, men sabotera inte egendom och använd inte våld, okej? Mitt råd är att de ska engagera sig i sociala frågor som hemlöshet eller fattigdom i stället. Slösa inte er energi i en strid som ni kommer att förlora. RWE har ett brett politiskt stöd för det vi gör och vi har en licens.

Mot samtalets slut berättar Guido Steffen att han bott i området i cirka 30 år. Han håller med om att den gamla skogen är vacker och även han har sett den krympa under årens lopp. Men han ser nedhuggningen som ett nödvändigt ont.

– Det är ett pris vi måste betala och jag håller med om att det är ett bittert pris, men det är det vi måste betala för att få billig energi.

Det är väldigt illa att alla medborgare i Sverige genom vårt allmänna pensionssystem ska behöva investera i Europas största utsläppare av koldioxid.
Frida Arevik, klimataktivist

Bland Hambachskogens banderoller med budskap om att rädda klimatet finns en på svenska. Den uppmanar de statliga pensionsfonderna, AP-fonderna, att upphöra med att investera i energibolaget RWE. Frida Arevik har rest från Lund till Rhenområdet för att visa sitt stöd för ockupationen av skogen och för att kasta ljus på vart de svenska pensionspengarna investeras.

– Jag är här för att se en av Europas allra sista urskogar och det motstånd och det samhälle som aktivisterna har byggt upp i skogen, säger hon.

Hon är aktivist i nätverket Fossil Free som arbetar riktat mot investerare och uppmanar dem att divestera, det vill säga ta ut de pengar som de investerat i fossil industri för att på så vis upphöra med att stödja den ekonomiskt. De statliga svenska AP-fonderna investerar 134,2 miljoner RWE.

– Det är väldigt illa att alla medborgare i Sverige genom vårt allmänna pensionssystem ska behöva investera i Europas största utsläppare av koldioxid. Ett bolag som dessutom tvingar bort människor från sina hem och skövlar skog, säger Frida Arevik.

För henne handlade valet om att gå från att vara bekymrad över klimatet till att bli aktivist om insikten om att det är bråttom att ställa om globalt bort från fossila bränslen.

– Alla kan engagera sig i frågan på något sätt, som till exempel genom att be AP 4 och AP 7 att divestera ur RWE, säger hon.

FAKTA AP-fondernas investeringar i RWE

AP 4 – 27,2 miljoner svenska kronor i RWE.

AP 7 – 107 miljoner svenska kronor i ett av RWE:s underbolag.

Manuel Carrasco Molina står kvar bland de halvrivna husen i Manheim. Han drömmer om att det som är kvar av byn ska få stå kvar och att de rivna husen kan få byggas upp på nytt. Men han anser inte att han kan skylla vad som sker på energibolaget RWE – det är politikerna som fattar besluten som måste övertygas om att ändra kurs.

– Om vi inte får politikerna att ta klimatet på allvar tror jag att Angela Merkel år 2020 när Parisavtalet ska träda i kraft kommer att säga ”jag är ledsen, men vi klarar det inte, vi får skjuta det några år på framtiden”, säger han.

– Det är precis så schizofrent vi beter oss i dag, signerar klimatavtal med ena handen och tillåter kolgruvor att expandera med den andra.

Även Frida Arevik reagerar på dubbelheten hos politikerna. Hon säger att det är viktigt för Sverige att hålla de löften som givits, som att Sverige ska bli det första fossilfria välfärdslandet.

– Det är ett löfte som inte går att leva upp till om våra allmänna pensionsfonder investerar i företag som RWE.

Publicerad
21 hours sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
5 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
5 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Dödsolycka påp arbetsplats i skånska Staffanstorp
Dödsolyckan i Staffanstorp var den andra på lika många dagar i Skåne och hittills i år har minst sex personer omkommit på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Nattsvarta statistiken: Ännu en dödsolycka på arbetsplats i Skåne


Ännu en dödsolycka på en arbetsplats i Skåne. Under måndagseftermiddagen omkom en kvinna i 45-årsåldern i Staffanstorp sedan hon klämts fast under någon form av ventilationsplåt.

Det blev en nattsvart start av februari på den svenska arbetsmarknaden med två döda på lika många dagar.

I söndags omkom en man inne på en verkstad i Landskrona hamn och bara ett dygn senare omkom en kvinna i 45-årsåldern i en klämolycka på sin arbetsplats i Staffanstorp.

Larmet kom strax efter lunch på måndagen och räddningstjänsten arbetade länge på plats för att få loss kvinnan, som enligt polisen ska ha klämts under någon form av ventilationsplåt som fallit över henne. Hon kunde senare föras akut till sjukhus med allvarliga skador men hennes liv gick inte att rädda.

Enligt vakthavande befäl vid Räddningstjänsten Syd pågick en renovering i byggnaden där kvinnan arbetade och en anmälan om arbetsplatsolycka och vållande till annan död har nu upprättats.

Dödsolyckan var den sjätte hittills i år på den svenska arbetsmarknaden och den andra i Skåne på bara två dagar, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
3 weeks sedan
Kollage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz: till till vänster i bilden, till höger i bakgrunden bild från en byggarbetsplats där en har kran vält
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. Foto: Johan Apel Röstlund, Anders Wiklund / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Myten om det trygga Sverige lever kvar – på ett område

Att Sverige är ett särskilt tryggt land för arbetare är en seglivad myt. Vi har internationellt sett usel anställningstrygghet. I de branscher som drabbas mest av dödsolyckor har facket traditionellt varit starkt – men nu uppdagas värre och värre missförhållanden, inte sällan dolda bakom chimären kollektivavtal. 

Varje vecka dör en person på sitt jobb i Sverige. Fortfarande. De allra flesta är män. I kvinnodominerade yrken slits de anställda ut och blir sjuka på andra sätt. Vilket kan ha nog så dramatiska orsaker – exempelvis ligger hot och våld bakom 12 procent av de allvarliga arbetsolyckorna inom kommun- och regionsektorn, som Arbetaren uppmärksammade i höstas.

Själva dödstalen kunde förstås vara mycket värre. Så sent som på 1960-talet dog närmare en arbetare om dagen i Sverige. Att det inte är så längre är ingen slump. Som alltid finns de berördas egna drivkrafter bakom: anställda har kämpat för säkra arbeten och drägliga uppgifter, bland annat via skyddsombud. Gränsen för vad som var acceptabelt förflyttades. Dessvärre har denna gräns pressats tillbaka igen de senaste decennierna. 

Till exempel vittnar många fackligt aktiva om att skyddsombudens arbete försvåras allt mer. Samtidigt har medieskuggan brett ut sig över arbetares villkor i allmänhet, oavsett könstillhörighet.

Men, kanske har konflikterna synts lite mer än vanligt även i de stora medierna det senaste året. Vi minns skandalerna runt Northvolt och senare Stegra. Lönesänkningarna på Clas Ohlson. Den till synes ändlösa Tesla-strejken. Och förstås de omskrivna olyckorna med flera döda, senast i Söderhamn, tidigare i exempelvis Sundbyberg. Men de dödsolyckor som mest blir en siffra i statistiken är lika fruktansvärda.

Myten om tryggheten

Myten om Sverige som ett tryggt land för arbetare lever kvar. Det är uppenbart att många inte omfattas av tryggheten längre – särskilt inte migrantarbetare. Men försämringarna påverkar alla. Hur många är medvetna om att Sverige bedöms ha bland de sämsta anställningsskydden bland OECD-länderna, eftersom lagen om anställningsskydd (LAS) är så urvattnad? Det är därför stora delar av EU:s plattformsdirektiv inte kommer göra någon direkt skillnad för gigarbetare här. 

De stora facken har länge varit starka inom manligt dominerade branscher. Samtidigt är det just där de flesta dödsolyckor ännu sker – och där värre och värre missförhållanden uppdagas. Bygg, transport och jordbruk. Bland de många ljusskygga företagen finns förstås också ett mörkertal av olyckor. 

Tryggheten är på många sätt en chimär. I den omskrivna penningtvättshärvan hade ungefär hälften av de inblandade företagen kollektivavtal. Samma sak gäller de arbetsköpare som syndikalister drog till Arbetsdomstolen under 2025 – hälften av byggbolagen hade avtal med LO-facket Byggnads. 

Tecken i tiden

Att driva fall i domstol framstår kanske inte som det mest radikala fackföreningar kan göra. För syndikalisternas del beror de många fallen på två saker: för det första att man, i motsats till LO, har lyckats organisera en stor andel migrantarbetare. Dessas fall är ofta relativt enkla, till exempel att arbetsköparna förhandlingsvägrat. För det andra att lagändringen år 2019, som drevs igenom av Svenskt Näringsliv, LO, TCO, Saco samt S-regeringen, gjort det mycket svårare att ta till andra metoder. 

Fallen i AD är tecken i tiden. Samtidigt har de minskat kraftigt sedan 2024 – eftersom fler av syndikalisternas ärenden når en lösning genom andra sorters förhandlingar. Om vi ska försöka se något positivt i samtiden (inte det lättaste) så är det en liten ljusglimt. I samma ljus måste vi se att medlemmarna i SAC:s lokala samorganisationer nyligen valde flera migrantarbetare till viktiga poster.

Ett annat tecken i tiden är att en syndikalistisk fackförening för lantarbetare nyligen grundades i Stockholmsområdet.

Rikta ljuset mot klassfrågorna

Om arbetsköparna får som de vill flyttar de gärna villkoren 100 år tillbaka i tiden. Just nu bevakar Natacha López rättegången om fallet utanför skånska Skurup. Rubriken säger det mesta: Lockades till Sverige med löften om arbete – tvingades till slav­arbete.

Många rubriker i dag låter som tagna från förra seklets början. Men kamperna fortsätter, in i framtiden. Under 2026 väntar en dom om ifall Hamnarbetsköparna gjort sig skyldiga till föreningsrättskränkning. Samma sak som drabbade skogsarbetarna i Lossmen-Ekträsk – de fick inte organisera sig som de ville. För hundra år sedan. 

Efter en drygt sju år lång konflikt vann syndikalisterna den striden. IF Metalls ovanliga Tesla-strejk fortsätter även den, in på sitt tredje år. 

Detta år, valåret 2026, tävlar de politiska partierna i hårda åtgärder som ska råda bot på otryggheten i samhället. Visst är det lustigt att de samtidigt fortsätter låtsas som om just arbetare och arbetslösa lever under exceptionellt trygga förhållanden i Sverige? 

De vill inte rikta ljuset mot klassfrågor. 

Men som alltid är det de berördas kamp som avgör i slutänden. Anställda, deras familjer, hela samhällen måste hålla ihop, hålla ut och hjälpa varandra för att nå verklig förändring. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Två män döda efter arbetsplatsolycka i Bergvik utanför Söderhamn
Polisen utreder händelsen som misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Två döda efter allvarlig arbetsplatsolycka utanför Söderhamn


Två medelålders män omkom under tisdagen efter en allvarlig arbetsplatsolycka i Bergvik strax utanför Söderhamn. Polisen är fortfarande förtegen om vad som hänt med meddelar att en utredning om misstänkt grovt vållande till annans död i samband med arbetsplatsolycka inletts.

Det var vid 13-tiden som larmet kom från en arbetsplats i Bergvik bara någon mil väster om Söderhamn. Två män hade då skadats i samband med en olycka och både ambulans, polis och räddningstjänst kallades till platsen. De båda männen, som enligt Svt Gävleborg var i medelåldern, fördes akut till sjukhus.

Senare under eftermiddagen meddelades det dock att de bägge dött till följd av sina svåra skador.

”Med hänvisning till förundersökningssekretess kommer polisen inte ge några ytterligare kommentarer om omständigheterna för olyckan”, skriver polisen på sin hemsida.

Dödsolyckan var den fjärde hittills i år. Förra året omkom minst 52 personer på sina arbetsplatser runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad