Regi: Iram Haq
Att vara 16 år är att vara stor och liten på samma gång. Som föräldrar ser man kanske mest den lilla och vill så gärna finnas där och hjälpa till ”för ditt eget bästa”. Och det inbegriper i alla kulturer att se till att den unga inte blir föremål för utstötning ur gruppen som familjen ingår i.
Det är svårt att sticka ut, även för en vuxen, och en ung människa kan brottas med motstridiga känslor: längtan efter både frihet och familjens trygghet. I den konflikten, som inte borde vara en konflikt egentligen, finns ett enormt utrymme för utpressning från föräldrar som vill tvinga på den unga människan sina egna värderingar, låt vara för barnets ”bästa”.
I Iram Haqs film Vad ska folk säga? anser sextonåriga Nishas föräldrar att hon skämmer ut både sig själv och dem när hon skaffar en norsk pojkvän. Trots att familjen lever i Norge har man starka band till sina pakistanska landsmän och när skvallret börjar får fadern rådet att skicka flickan till släktingar i Pakistan. För hennes skull, och för andra unga som kan bli inspirerad att lämna traditionerna.

Under en längre tid i faderns hemland tvingas Nisha att leva instängd och traditionellt på ett sätt som är främmande för henne. Utan att förstå bryter hon åter mot regler och fadern kommer för att ta hand om ”problemet” som hon blivit.
Föräldrarna som var lekfulla och varma blir hårda och oförsonliga.
Iram Haqs film bygger på hennes egna upplevelser och hon har verkligen lyckats gestalta hur tvånget smyger sig på den unga flickan. Maria Mozdah spelar Nisha från fri och glad tonåring till tuktad ung kvinna, det är hjärtskärande att se.
Hon ljuger för socialtjänsten och försöker verkligen leva upp till familjens förväntningar. Men föräldrarna som var lekfulla och varma blir hårda och oförsonliga. De tycker att de agerar i omsorg om sin dotter – och gör alla fel som är möjliga. Deras empati väger lätt gentemot kraven från släkt, vänner och grannar.
Haq ger ingen lösning, här finns bara förlorare i denna konflikt som står mellan Nishas frihet och familjens skam. Ändå anas ett djup i relationen mellan far och dotter som ger ett litet hopp.
Och trots att filmen till delar är smärtsam att se är det befriande att människorna inte skildras som schabloner. De gör det bara väldigt jobbigt för varandra i sin längtan efter att göra gott.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


