I debatten stöts och blöts det huruvida subventionerade anställningar ska stävja arbetslösheten. Med den debatten kommer också en terminologi för att beskriva varför dessa är mer eller mindre önskvärda. Det har gett en tankeställare.
I den alltjämt pågående debatten över hur man ska få folk i arbete har en stötesten blivit huruvida detta kan lösas via lägre löner eller subventionerade anställningar.
Då jag genom mitt funktionshinder sitter på den senare sortens anställningsform tar jag givetvis intryck av debatten (även om jag inte tillhör gruppen diskussionen i första hand avser: nyanlända invandrare). Vad som fastnar är de försök att sätta ord på varför dessa typer av anställningar är mer eller mindre önskvärda.
När arbetsköpare i Svensk Näringsliv och LO-förbunden i november kom överens om en ny modell för att få de nyanlända på arbetsmarknaden, en slags kompromiss mellan subventioner och låglönejobb, kallad etableringsanställning, dök en av dessa definitioner upp. IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä, som ledde förhandlingarna, beskrev i Arbetet den 10 november etableringsanställningarna som ”riktiga jobb, och inga hitte-på-jobb. Det ska i normalfallet bli vanliga anställningar av det.”
Vad menar man med riktiga jobb? Vad är vanliga anställningar? Ja, det går att hitta ett svar om man går ännu längre tillbaka. Till en kartläggning gjord av Dagens Nyheters 2016. Här lade man fram, svart på vitt, resultatet av tidigare anställningsformer med avsikt att stävja en utbredd arbetslöshet: endast sju procent av de med så kallade instegsjobben (utformade specifikt för nyanlända) gick vidare till osubventionerade jobb, endast elva procent när det kom till så kallade nystartsjobb (utformat för personer med lång arbetslöshet och nyanlända).
Dessa osubventionerade anställningar kallades ”riktiga jobb”. Med andra ord: riktiga jobb är dem där arbetsköparen är den som står för hela lönen, inte staten.
Det borde inte vara förvånande att särskilt Sverigedemokraterna anammat ett ordval som passar en raljant retorik.
Det borde inte vara förvånande att särskilt Sverigedemokraterna anammat ett ordval som passar en raljant retorik. I denna viktiga debatt har de fått ett begrepp för att ge exempel på misslyckad integration. Senast i ett officiellt Facebookinlägg i början av februari.
Allt det här är intressant för mig. Det slår mig aldrig under min arbetsdag att det är en arbetsdag på låtsas. Att jag sätter på mig mina arbetskläder på låtsas, stämplar in på låtsas, utför mina arbetsuppgifter på låtsas, stämplar ut när jag har lunchrast på låtsas, får lön på låtsas, att när jag varit sjuk får karensdag och sjuklön på låtsas. Och så vidare.
Det brukar heta att det är onödigt att märka ord. Men för dem som befinner sig i skottgluggen för det orden avser ställer bruket om inget annat en tankeställare. Samtidigt kan man säga att hårklyverier som dessa – vad som är ett riktigt jobb – faktiskt är oväsentligt om man lever med dessa anställningsformer. Vad som är väsentligt är en trygg anställning. Inte minst blir det tydligt när Dagens Arbete i december avslöjade att personer anställda av Samhall, ett företag med uppgift att rekrytera funktionsnedsatta, fått i uppdrag att utan skyddsutrustning plocka isär övningsgranater. Något som resulterade i oro, hosta och andningssvårigheter.
Det är en diskussion jag gärna tar. Under tiden stämplar jag in och ut som alla andra.