[BOK] En shtetl i Stockholm Kenneth Hermele Weyler förlag, 2018 En shtetl i Stockholm en personlig berättelse som handlar lika mycket om den judiska familjen Hermele som om författaren Kenneth Hermele själv. Hermele, ekonom och humanekolog, berättar om uppväxten på 1950- och 60-talets Södermalm i Stockholm. En shtetl, upplyser ordlistan längst bak i boken mig […]
[BOK] En shtetl i Stockholm
Kenneth Hermele
Weyler förlag, 2018
En shtetl i Stockholm en personlig berättelse som handlar lika mycket om den judiska familjen Hermele som om författaren Kenneth Hermele själv.
Hermele, ekonom och humanekolog, berättar om uppväxten på 1950- och 60-talets Södermalm i Stockholm. En shtetl, upplyser ordlistan längst bak i boken mig om, är en by med stor judisk befolkning. Och på sätt och vis växte Hermele upp i en shtetl mitt i staden.
Familjen bodde i hyreshuset på Lindvallsplan 4 där grannarna bestod av fattiga judar, varav många hade överlevt förintelsen. Hermeles bestod av mamma Perla som var familjens överhuvud, pappa Arthur och sönerna Kenneth och brodern Berndt.
Läsaren får följa familjen, men också författaren själv när han alltmer rör sig från den ortodoxa judendom han delade med sin mamma Perla, hur han rör sig politiskt åt vänster under 1960- och 70-talen men hur han aldrig sett sig som judisk svensk, utan alltid svensk jude. Och hur Hermele framhåller vikten av att valet att göra det goda, som han behållit från den judendom han växte upp med.
Familjen bodde länge kvar i lägenheten vid Lindvallsplan trots att de hade råd att flytta. Närheten till synagogan på Sankt Paulsgatan var ett av skälen för Perla Hermele som inte ville flytta, men grannarna och sammanhanget tycks ha spelat in likväl.
Jag tänker att det finns en anledning till att Hermele berättar om de dåtida flyktingarnas situation. Eller för den delen om deras barn.
Ofta får jag känslan av att författaren vill placera erfarenheterna för familjen och de andra personerna i boken intill liknande i vår tid. Och jag tänker att det finns en anledning till att Hermele berättar om de dåtida flyktingarnas situation. Eller för den delen om deras barn.
För, som han skriver, det var knappast att undra på att klasskamraterna i Hillelskolan, som beskrivs som vilken skola som helst förutom att eleverna även lärde sig judisk historia och hebreiska, var ”knepiga” då de kom från familjer som inte bara levde under knappa omständigheter utan också där ena eller båda föräldrarna suttit i läger.
Likaså tänker jag kring när han beskriver svårigheterna med att få svenskt medborgarskap, eller osäkerheten kring om man ska få stanna för den delen – Arthur Hermele kom till exempel till Sverige från Berlin under det sena 1930-talet. Och där intyg på goda kunskaper i svenska språket var en faktor, men som i praktiken visade sig långt ifrån avgörande, eftersom intygen ändå sågs med skepsis på av myndigheterna.
Men vad som är fascinationen i den här berättelsen är ändå att läsa om den judiska gemenskapen mitt i Stockholms innerstad under mitten av 1900-talet – en shtetl som nog många andra stockholmare inte ens kände till existerade!