Solidärer – avsnitt 8

Gävle, fortfarande vinter.

Klara eldade och värmen fyllde fyrspisrummet, Hellgren kom stånkande med ved. Fru Holmström kom efter med en korg. Klara tog snabbt över den då hon såg svetten i Maj Holmströms magra ansikte, men Hellgren var blixtsnabbt där och lyfte korgen till spisen. Han såg argt på Klara och på magen, sedan log han.

När ska bröllopet stånda? frågade Holmström med den mildhet i blicken som hon bara fick när hon tittade på Hellgren.

Vi har inte bestämt dag ännu, sa han och blinkade mot Klara.

Men ni är väl förlovade?

Ja, ljög Klara, och Hellgren kom till undsättning: Självklart. Inte skulle jag ha flyttat in här annars. Holmström måste hålla hårt på reglerna, inte sant, hur skulle det annars bli?

Och när ni gift er då hittar ni något annat, mer lämpligt boende?

Givetvis, sa Hellgren. Vi tänker inte ligga någon till last. Det är skönt att det finns någon som förstår reglers värde, sa Holmström nöjt. Men jag ser inga ringar.

Jag slår på kaffe, sa Klara, nu när värmen är så fin.

Hon drog fram en stol till Holmström.

Nej, absolut inte, de få kaffebönor som finns ska ni ha för er själva.

Klara gick förbi henne för att hämta kaffekvarnen, ville envisas, men Holmström stoppade henne med handen, och handen kom åt Klaras mage, blev kvar. Hon ville gå därifrån men handen ville inte flytta sig.

Det är viktigt för barnet att ni gifter er så snart som möjligt. Det kan inte vara långt kvar.

Mindre än en månad, sa Hellgren. För Klara kunde inget säga alls. Hon ville bara att handen som börjat smeka magen skulle lämna hennes kropp.

Då blir det snart bröllop, sa Holmström bestämt. Och sen blir det dop. Har ni tänkt ut ett namn åt gossen?

Gossen?

Klara har en pojkmage, den är spetsig och syns inte bakifrån. Å, nu känner jag den lille gossen sparka!

Den vill sparka din hand ifrån sig, tänkte Klara.

Jag har själv aldrig, fortsatte Holmström, det blev inte på det viset, jag är bara en halv kvinna.

Sa hon verkligen så?

Handen lyftes. Holmström reste sig från stolen. Klockan tickade.

Ni har det varmare än jag, sa hon. Det är för att ni bor högt. Och för att ni eldar för mycket. När det är vinter är det meningen att man ska frysa.

Vem berättade det för henne först? Hon förstod inte varför han inte sagt något till henne. Men han hade inte berättat för någon, inte ens för Larsa. När hon gått till Norra Skeppargatan för att fråga hade Eken sagt att Ingemar stuckit alldeles efter Holms begravning. Att han rest till Spanien konstaterades slutligen av smilfinken Fritz Lindquist av alla människor. Hon tog om magen då, för det krampade. Om barnet vände sig kanske, det var tid för det – lägga sig i position, invänta rätt tillfälle.

Hon låg hela den dagen. Hellgren hade petat på henne, undrat, och när hon berättat hade han gått ut, när han kom hem var han skamsen. Svartsjuk. Det var i januari och nu var det mars. Efter att hon varit på fabriken och sedan runt till charkuteriet, mjölkhandeln och bryggeriet, värmde hon kaffepannan på spisen och satte sig vid bordet med tidningen. Hon borde ha dammat, hon borde ha bakat.

Noninterventionssystemet, läste hon, var en   rökridå »som de fega sätta upp mellan sig själva och sitt samvete« (hon klippte ut). Spanienäventyret – att Hitler skickade tyska soldater till Franco – väckte förbittring hos tyska folket. Mödrarna miste tålamodet: Skicka hem våra pojkar! En folkmassa hade samlats i Berlin och polisen häktade demonstranterna. Tyskarna, läste hon, hade hållits i fullkomlig okunnighet om vad som försiggick och »de sörjande anhöriga ha förbjudits att bära sorgdräkt«. Stora delar av Valenciavägen låg under eld (var fanns Ingemar?). Förstärkningar till Madrid kom över vägar som regnet gjort så gott som oframkomliga. Samma svårigheter med att transportera civilbefolkningen från huvudstaden. Soldaterna tillbringade natten i gropar med vatten upp till knäna (var Ingemar en av dem?). Mängder av döda i Malaga, där fascisternas intagande av staden hade firats. »Det dominerande språket i Malaga är nu italienska.«

Hon reste sig, höll händerna runt kannan, blev varm ända in till barnet, hällde upp i koppen som hon fått av mamman när hon flyttade in, en röd kopp med gulddekor. Hon borde ha diskat upp, åtminstone vädrat sängkläderna, men när hon satt med tidningen och koppen mellan händerna, barnet mellan hjärta och utgång – så färdig nu att fotsulan ibland syntes genom huden, hon väntade på att också se en näsa, ett finger – kände hon att det kunde vara lycka, just i den lilla, varma stunden när hon tyckte om att vara hos sig själv. Då kom Hellgren in genom dörren och slängde av sig skorna, hon visste att han varit till Skoglunds och Olsons verkstäder för att söka arbete, det var andra gången.

Jag kom inte ens in genom porten i dag, sa han, det gjorde ingen. Han var blek. Det har varit en olycka där. Har du inte hört om den? Du som läser om allt. Eller är det bara det som händer i Spanien som är intressant? Han drog handen över tidningarna som föll ner från bordet. Tog flaskan med hembränt som Sven, en gammal kompis, kokat (och som han ställt bakom mjölet i skafferiet), tog en klunk, hostade, satte sig tungt i soffan: En på pannavdelningen steg upp på en sikt och fick 380 volt ström i kroppen, han hade fru och barn, Klara, han var som jag, kroppen darrade sönder, darrade ihjäl.

Jag är ledsen, sa hon och plockade upp tidningarna, en efter en, lade dem på hög.

Men det hjälper ju ingen, sa Hellgren, for upp, tog flaskan igen, tre klunkar, fyra – han blev ännu vitare i ansiktet. Han såg trasig ut, som någon man borde hålla om. Det krampade i magen, kändes nytt och skarpt.

Han kom hem på natten mot söndagen med blodig knoge. Vilddjuret i blicken. Innan Klara somnade hade hon läst om två svenskar som stupat vid Guadalajarafronten, den ene tjugo, den andre tjugotre, de hette Rune och Hjalmar. Hon tänkte på dem, att de såg ut lite som Ingemar men förmodligen inte alls. Hon plockade fram en ren kökshandduk – med mammans initialer – som hon vätte och sedan baddade såren med. Väntade på att han skulle säga något. För barnets skull tänkte hon inte bli upprörd, hon var inte upprörd, inte arg, suckade inte, tryckte försiktigt.

Bara för att få bort blodet, sa hon. Och smutsen.

Å renare än den där kan man väl knappast bli, sa Hellgren och grimaserade.

Vad kom ni i bråk om?

Hans fula uppsyn. Hellgren skrattade till och drog efter andan när hon tryckte handduken mot såret. Jag har sett honom flera gånger. Sett honom ihop med Frasse, du vet. Som på konserten, kommer du ihåg? Han kom in på krogen med portföljen fylld av flygblad och jag bara röt i åt honom, att han ska ge fan i den här världen för den är inte hans och kommer aldrig att bli, aldrig i helvete. Han försökte smita och då tog jag tag i honom…

Hur illa slog du honom?

Ner i backen, med hatt och allt. Det var enkelt att få dit honom.

Och sen då? Låg han kvar?

Han låg där de ska ligga – nedslagna och uträknade. Hellgren glodde på sin knoge. Jag drog upp honom och satte honom i en taxi. Till sjukan, sa jag. För han har ramlat rätt svårt den här nassejäveln och jag hoppas doktorn vägrar hjälpa honom.

Det var rätt av dig, sa Klara.

Rätt? Han ställde sig upp och började gå så där igen, runt, runt. Med jämna mellanrum tänker jag att din Ingemar är en jävla hjälte, jag vill inte tänka så, men det är han väl, eller hur?

Det är inte min Ingemar. Och inte mitt barn.

Hon hjälpte honom till sängen. Hon tänkte på vad hon också läst, att det var nödvändigt att stoppa den italienska invasionen och att den bara kunde upphöra om alla utländska styrkor togs hem. Fick hon ens hoppas på det? Fick hon känna att hon ville att kriget skulle ta slut, på vilket sätt som helst, bara han kom hem?

När hon skulle böja sig för att dra filten över honom kände hon hur det sög, nej, drog ihop sig i mellangärdet, en smärta som fick henne att tappa fotfästet. Hon låg på golvet. Det var så typiskt, tänkte hon, att Hellgren… när hon var tvungen att… om det nu var så det var. Men det var i varje fall inte långt till Barnbördshuset. När nästa värk kom hade han somnat, snarkade. När den tredje värken kom, värre än de första, tog hon sin handväska, såg att där låg några kronor, såg till att spisen skruvats av och gick ut i Gävlenatten. För varje värk fick hon hålla sig i räcke och väggar, lägga sig ner i snön men inte bli liggande.

 

***

 

Spanien, tidig vår 1937.

Från Medelhavet kom bomberna. Det var lördagen den femtonde februari och projektilerna som dödade och såra- de var italienska. Det var söndagen den sextonde februari och bombningarna pågick i tolv minuter. Tolv minuter och arton dödsoffer. Efter varje attack sprang Rosa ut och drog skadade kroppar till säkerhet. Conxa stod beredd och tryck- te tyg mot blod, lindade. Hon kunde inte sådant egentligen, men var tvungen. Det är när vi vänder lidandet ryggen som vi förlorar, hade Diana skrivit i ett av sina brev. Det fanns människor som trodde att ord kunde framkalla en annan ordning, eller övertala ett minne – som lika gärna var fantasi – att torna upp sig och utesluta verkligheten. Katalonien har varit ett blomstrande Medelhavsland som med våld infogats i en utarmad spansk militärstat. Hon kom att tänka på en flod och en famn i gult ljus. Också de döda kropparna drog Rosa in i säkerhet.

Conxa hade inte haft möjlighet att besöka Marcos på flera veckor. Miguel sa att klostret var orört, sa att hon inte kunde tänka på att ta sig dit nu, han skakade på huvudet åt hennes längtan. Hon visste att hon inte kunde säga: Du har inga barn, du vet inte. Hon visste att en mammas kärlek bara var en droppe i det stora, blodiga världshavet.

 

*

 

Klara.

Vi är vid silverfloden. Vi slåss om vägen mellan Madrid och Valencia. Vi ska stoppa flödet av fascister på väg mot huvudstaden. Vi springer fram och tillbaka som idioter. Försvar-motattack-reträtt-försvar. De lottar vilka som ska springa först, i tre veckor har vi sprungit så utan någon vila, men tiden är ingenting. Prickskyttarna kan arbeta ostört på slätten. Bara sedan i morse har en kamrat fått sitt ben sön- dersargat och två andra har helt slitits i stycken. En granat exploderade så nära att min hjälm flög av, det var ren tur att jag just då böjde mig ner, varför jag gjorde det har jag glömt.

Det var som den gången på Neptuns när jag såg annonsen. Eller den gången i Godtemplarnas trädgård när jag såg dig. En fjärde kamrat dog i sårfeber. När man kommer till sjukhus tror man dumt nog att man ska överleva, men kriget dödar på många sätt och skadar på ännu fler. En femte kamrat fick båda sina trumhinnor spräckta men det är bara en skitsak. Att ligga medvetslös några minuter är bara en skitsak. Att få näsan intryckt. Att hacka i jorden, med händerna fulla av blåsor, och inte komma någon vart. Vi gräver patetiskt låga bröstvärn. Vi ändrar position, kryper under eldskurar, under mandelträd och över låga berg.

Här som i alla andra byar finns en kyrka och ett torg. I ytterkanterna: vingårdar och kornåkrar. Som i alla andra byar har butikerna tömts. Som alla andra dagar lever vi på anisbrännvin, starka cigaretter och oliver i ättika. I morgon kanske förlusterna blir färre. Att det var stora förluster sa de efteråt, när vi samlades. Om du har sett ett spädbarn med huvudet krossat förstår du. Om du sett en fyraåring som ser ut som hon sover, och man försöker väcka henne med en liten puff, några ord, men ingenting händer, man börjar ruska hårdare. Om du sett en sjuåring springa mot en kvinna som ligger vid ruinen av ett hus, och du hör att han ropar mamma, mamma! Italienska patruller tog sig in i vegetationen och tillintetgjorde en hel pluton. Har du sett trettiotvå perforerade kroppar intill varandra på marken, hur orkade du räkna dem, men du stod fastlåst och kunde inte göra något annat. För du var ovan vid hur ett krig ser ut, och bilden berörde dig på ett sätt som du inte kunde känna igen från någonstans tidigare. Bilden rörde vid en plats i kroppen som du inte ens visste fanns. Om du har sett en kamrat dö, och du inget kunde göra – då förstår du… men vad är det att förstå? Tomhet ropar efter tomhet, rädsla ropar efter att inte vara ensamt rädd, men natten ropar inte efter ljus.

Förmiddagen var lugn men på eftermiddagen ökade eldgivningen, skogen kryllade av marockaner. Ingemar höll skallen under kanten medan han matade kulsprutan. Klas putsade sina glasögon, en blindgångare låg ondskefullt stål- blänkande strax bakom dem. Motangrepp och marockanska lik överallt. Solen sjönk över stenbrotten. Klas pratade om sin lillasyster, att han måste skriva till henne, det kunde omöjligt varit så att dumdumkulan spårade upp ordet lillasyster som en öm punkt – det var väl dessutom en styrka, det ordet – men kulan gick rätt in i Klas bröst och exploderade. Jag tror att han fann det han sökte. Frihet och gemenskap.

Sa Torsten vid den slarviga gravsättningen efteråt. Men det var ju inte sant. Klas hade letat efter Paul, det var därför han rest. Han som hela sitt liv slogs mot mörkrädslan, fortsatte Torsten, lyckades göra det vi många gånger låtit våra tankar kretsa kring: Dö snabbt, och ung, bland goda kamrater. Jävla klichéer. Ord som förlorat sitt värde. Det om något går att sörja. Ord utan mening. Ingemar orkade inte lyssna. En bit bort stod Joe Hill. Det var inget konstigt med det. Många låg begravda där vid vägkanten, de behövde skyddsänglar och hjältar. Men du behöver inte kriga, hörde han en viskning, den kom verkligen med vinden: Lägg ner vapen. Har du ett annat namn så säg det nu, innan alla människor, och namn, tar slut. Våldet fortsätter ändå. Våldet blir värre när det inte finns några människor kvar. Kokonger av stål och hud. Så ser inte människor ut. Det finns fortfarande fjärilar kvar, och längtan. Det var väl för jävla underligt sagt, men Ingemar hörde det.

Klara!

Avståndet mellan att gå till Makaronifabriken och att gå ut i strid är så stort att det inte går att omfatta. Vårvädret här vid Jaramafloden växlar mellan mördande kallt och mördande hett. Mitt på dagen stiger temperaturen och man får för sig att det inte kan bli kallt igen. Kroppen glömmer snabbt om den måste. På fältet står en utbränd T-24, annars finns inget att gömma sig bakom. Fast det heter inte att gömma sig, det heter att ta skydd. Fåglarna kvittrar intensivt och träden vill exponera sin grönska. Våren är ivrig och vi har grävt hela natten, endast avbrutna av en dialog mellan tyska junkers och ryska moscas. Det börjar bli lite väl ryskt det här kriget. Vi har gjort lik av många män. Vår älskade kulspruta har sprängts sönder. Vi har brist på ammunition. Sextio man anföll med tanksen i ryggen och morerna fram- för. Det är något sjukt med hur gärna vi i alla lägen vill fortsätta att leva. Livet vill inte slita sig. Ju fler döda desto mer vill livet.

Stridsvagnen körde breda spår rätt över de unga pin- jeträden. Så föll ytterligare någon med bröstet fyllt av krut och uppsliten ryggrad. På grund av motangreppen blev det omöjligt att hjälpa de sårade. Ingemar såg sitt gevär brinna av. Såg någon falla bakåt.

Det är som teater, sa Torsten efteråt.

Ingemar skrattade men förstod inte att det var hans skratt. Sent på kvällen körde radiobilen fram till fronten för att tala soldaterna på andra sidan till rätta, mana dem att komma över. Svaret kom i form av en skottlossning utan

motstycke: artilleri, minkastare, gevärseld, handgranater.

Klara.

De flesta i den fascistiska linjen här vid Jaramas dalgång är tvångsrekryterade, de ligger i samma kalla, våta hålor som vi men de vet inte vad de slåss för. Kväll efter kväll ropar vi på dem, och några har kommit över. En av dem, en grov pojke som heter Pacho, berättade att han suttit fängslad i Sevilla på grund av upprepade stölder och att han mobiliserades ihop med andra fångar under hot om dödsstraff. Han berättade att de inte får läsa tidningar och inte diskutera politik. Som spanjor får han femtio pesetas vid fronten medan främlings- legionärer endast får tre. Tyskarna och italienarna får mest, de moriska trupperna betalas med tyska tusenmarksedlar som helt förlorat sitt värde.

Jag minns när vi satt i Murcia och inte orkade lyssna på männen som slagits i Las Rozas och nu pratar vi lika tyst om Jarama. Glöm inte att du är en människa som finns, Klara, som kan gå hem efter arbetet, regla dörren, vända dig mot väggen och somna. Och drömma, Klara! Sedan kan du säga att jag valde det här, men då säger jag att människor knappt väljer något alls. Vi lever och dör, och allt däremellan bara händer, det är inte märkvärdigt, inte rättvist, inte förutbestämt.

Det ena gled in i det andra: människa, mark. Gränserna mel- lan städerna var knivskarpa och avgörande på kartan men i verkligheten gick det inte att säga exakt. Det kunde, hela tiden, lika gärna vara det ena som det andra: fiendeområde, säkerhetszon. Ingenting var, i verkligheten, avgränsat och definierat. Träden fortsatte växa. Träden var starkast (för de hade rötter som slingrade sig in i varandra). Blommorna försökte men det var inte alltid de klarade det. En förlupen kula genom trädkronorna och fåglarna tystnade. Infanteriet gjorde en framryckning på vänstra flanken med eld snett bakifrån. Svartskjortorna kastade minor och fick fem män i en fullträff. Därefter order om reträtt för att invänta förstärk- ning. Friska bataljoner skulle spärra vägen.

När de lämnade Jarama var bara två av tolv tunga vapen intakta. Tjugotusen offer, begravda utan stenar och namn. Klas i en jordhög vid vägen, bland kamrater. Det finns inget som heter varför, inget som heter förgäves. Vallmo växte vild vid vägkanterna, till Madrid från Valencia, eller tvärtom. Ur de grunda gravarna såg Ingemar ljusblå skepnader stiga.

Den sjunde mars hade lagen om förbud mot svenska frivilliga till Spanien trätt i kraft. Efter Jarama hade de illegala krigarna – kärlekens armé som någon skitnödigt kallade dem – kommit till Guadalajara. Mitt i natten möttes de av långa tysta tåg av flyktingar på väg åt motsatt håll. I närheten av fronten höll de på att köra in i en mindre grupp flyende milismän som de fick tvinga upp på lastbilsflaket enligt den nya befälhavarens order. En ung spanjor, han kunde inte vara äldre än sexton, knäföll mitt på vägen och sträckte upp händerna i bön men befälhavaren för det nya större kompaniet (i vilket Joe Hill inkorporerats), Vogl, slog undan dem. Vad trodde han att Gud skulle kunna göra? På vems sida stod han egentligen? Torsten var där och fyllde i: Res dig upp för fan. Sa det på svenska men spanjoren tog sig upp på taniga ben, han hade inte vuxit färdigt än. Satte sig bredvid Ingemar på flaket eller blev nedknuffad, de sa inget till varandra.

Den åttonde mars tog italienarna Mirabueno, Alaminos och Castejon. Den nionde mars: Almadrones, Cogollor, Masegoso. I Guadalajara sov fontänerna och snön låg över den övergivna staden som ett stort vitt lakan. Det blev snöblask, hård vintervind, de såg en gråtande kvinna irra omkring på vägen. De orkade inte säga något om det, stannade inte bilen. Alla människor behövde tröst, och hennes smärta kunde innehålla vad som helst. De körde förbi henne, genom ruinerna, hon tittade inte ens efter dem, soldaterna som skulle komma och rädda dem hade för hennes del kommit för sent. Det blev tyst på flaket. Länge. Ingemar frågade, dumt, den unge spanjoren om han kände till Joe Hill, han förstod inte och Ingemar försökte förklara. Pojken ryckte på axlarna, men en annan av de nya, som presenterade sig som Rafal och tydligen behärskade engelska, blev intresserad: Är det en kamrat till dig? Lever han? Ingemar skakade på huvudet. Ville berätta allt han visste, att Joe Hill slagits mot övermakten och kapitalisterna precis som de, och att han – även om han inte överlevt – hade gjort skillnad. Han ville berätta att Joe Hill dött samtidigt som Ingemar föddes. För honom hade det alltid varit stort. Men nu förstod han att den enda som betydde något var den gråtande kvinnan, och henne körde de förbi. Han var bara en helt vanlig hjälte, sa Ingemar och tittade bort.

Spanien? Ett! Spanien? Stort! Spanien? Fritt! Fascisternas talkörer. Francos största stöd kom från kyrkan eftersom den såg kriget som en strid mellan andligt korståg och rysk materialism och Francos soldater bar Jesu hjärta i en kedja runt halsen. Det som anarkosyndikalisterna propagerade för – lagliga skilsmässor och fria aborter – var synd och förfall och kvinnorna som dröjde kvar vid fronten var horor. Falangens kvinnoavdelning hängav sig åt sjukvård och dansskolor. De republikanska kvinnorna i Guadalajara hjälpte till att tvätta milisens kläder och stoppa kulspruteband. I gengäld skötte milismännen om stadens parker. Kokvagnen (och med den: post och tidningar) skulle till staben två gånger per dygn. Vägen dit var mer utsatt än främsta linjen.

Löpgravarna var ofullständiga på grund av bristen på spadar. Mörkret ogenomträngligt på grund av bristen på ficklampor. Kylan outhärdlig på grund av bristen på ylletröjor och vindtygsrockar. En kamrat som kände ett desperat behov av att ta ett bloss fick en kula i pannan när han reste sig upp i skyttegraven för att fråga om tändstickor. Det viktigaste var att hålla huvudet nere. Huka. Göra sig så osynlig som möjligt. Det fanns alltid en överhängande risk att de nyanlända försökte rymma eller skada sig själva, och därför var informationen, och agitationen, fortsatt viktig. Flygblad och talkörer formulerades. Soldaterna behövde få veta vad som hände i världen, med noninterventionspakten, den uteblivna vapenexporten, vad de svenska och tyska och spanska tidningarna sa om kriget och om dem. Vilka regeringar stod bakom republiken, vilka förrådde, vilka förstod ingenting.

Anarkosyndikalismen, sa Torsten, är helt orimlig i ett krig eftersom den bygger så hårt på individualism.

Äh, sa Ingemar. Individen är ju förutsättningen. Om du slukas upp av organisationen har du snart ingen egen vilja.

Äh, sa Torsten. Tror du det fanns några krig om folk inte var sådana ärkeindividualister?

Tror du det fanns några krig om folk fått lära sig att tänka själva?

De blängde på varandra.

Det är väl det som är problemet, sa Torsten, om du tänker själv tänker du på dig själv.

Om du lär dig att tänka växer tanken, sa Ingemar, och kan rymma hur mycket och hur många som helst.

Du förstår väl att fascisterna tänker likadant som vi, sa Torsten. Att de ska rädda Spanien, och världen. De ser det som ett krig mellan ont och gott och att de är goda.

Men vi ser det väl inte som ett krig mellan ont och gott, vi ser det väl som ett krig mellan klasser?

Och vad är skillnaden? Torsten lät igen som Verner Holm. Skillnaden är – började Ingemar. Skillnaden är väl herregud avgörande. För det finns ingen godhet och ingen ondska. Jag trodde ändå att ni kommunister var smartare än så.

Torsten skrattade.

Det går inte att bygga en motståndskraftig och beständig organisation på romantiska filosofier. Om vi ska omfatta och omhulda hela gråskalan behöver vi mer än ett liv på oss att slåss. Det viktigaste är väl ändå att fascismen och nazismen inte segrar.

Men diktaturer, som Stalins, går bra?

Tror du på allvar, Bäckströmmen, att människor kan skapa fred och ordning utan någon som leder dem?

Jag tror att det bara är så, underifrån, som fred och frihet kan bli till. Ingen som sitter på någon annan. Om Stalin sitter på dig, känner du dig fri då?

Ingen kommer att få sätta sig på någon av oss när republiken har segrat. Herregud, Ingemar, vi är ju på samma sida.

Den nya kulsprutan var uppmonterad och klar. Eftermiddagssolen brände. Torstens skägg hade vuxit sig tätt men Ingemar hade klen skäggväxt. De rullade ihop filtarna som torkat i solen. Mot kvällen började det blåsa in moln över himlen. Med vinden kunde det komma vad som helst: bombplan, regn, vidrig sand i ögonen. De låg i den grunda skyttegraven. Lössen jävlades. Och rännskitan, som varenda en av dem led av. Terrängen runt om hade inte tänkt sig besök utan ett långt, fridfullt liv, omsluten av sig själv.

Kriget är fan så mycket värre än jag trodde, sa Torsten. Han åt en dadel. Drack en klunk vin. Sedan sattes filmen på igen, ljudet skruvades upp, de fick order att avancera, och de sprang, vilka hjältar, rätt ut i ingenting och publiken jublade. Syntes inte skräcken i deras ögon eller var det just det som gjorde filmen bra, att den var så realistisk? Guadalajara var Mussolinis offensiv. Det tog inte mer än en halvtimme innan de italienska fascisterna var klarvakna. Långt upp på himlen, som svarta prickar först, kom flygplanen. I horisonten som låg alldeles för nära, störtade dammet upp när tanksen kom närmare. En stålgrå linje, och skogen jämrade sig. Garibaldbataljonen stred mot svartskjortorna. Det var så dåligt med republikanska vapen att de fick vänta på att någon dog för att kunna fortsätta strida. Det syntes inte på filmen att Ingemars tankar inte stämde med kroppens rörelser. I ögonvrån kunde han se två män, nya i kolonnen, frysa fast i skräck. Adelante camarades! ropade Meister och Ingemar såg kulan fara genom luften, såg Meisters kropp vrida sig, bröstet utåt, armarna bakåt, som om han flög, som om något drog honom uppåt, innan han föll. Han var omtyckt av många. Han skulle bli saknad. Men inte för evigt. Ingemar sprang och sprang. Förbi godisautomaten utanför Lundbergs blomsterhandel, davidsstjärnorna som ett mönster i fasaden ovanför hakkorsen i nazisternas partilokal, Polyfotosalongens snirkliga bokstäver på snedden. Han mindes verkligen allting men blev osäker på om han mindes rätt. Stannade upp och såg sig själv stå där: en myra i en skog. Nya ställningar befästes, och de grävde ner sig. Luftvärnet stärktes med nya ryska plan och för första gången hade regeringstrupperna tillräckligt med tanks. Marken vibrerade.

Lille Ingemar, vad gör du där? hörde han Eivors röst. Vad gör du där mitt i alla farligheter? Barn ska bo i slott och ha små guldkronor på sina hjässor. De ska matas med kakor och lindas in i sammet. Hör du det, lille Ingemar?

Men jag är inget barn längre, ser väl mamma? Nej, förstår mamma, jag har blivit en myra i en stor skog.

Återigen var Madrid siktet, staden skulle tas från nordost och italienarna marscherade framåt, inåt fast rebellerna sa till alla som frågade att de italienska styrkorna, och de tyska dödsmaskinerna, inte fanns. Åtminstone inte på spansk mark. Och de som bestämde över världen, de som – med England i spetsen – kallade sig demokratier, satte pannorna i djupa veck, lutade sina veckade pannor mot handflatorna, och armbågarna mot stora blanka skrivbord, de fick verkligen tänka efter och ändå kom de fram till att allt var som det skulle. Neutraliteten bestod. Med undantag för de tusentals galna äventyrare som invaderat Spanien för att slåss på folkfrontens sida, i strid mot neutraliteten, som ett rövarpack.

Ingemar och kamraterna skulle försöka få kontakt med en bataljon längre ut på flanken, men den låg för långt ut och kartorna var värdelösa. De kunde ana sig till deras artilleri. Korta intensiva salvor med långa mellanrum. De ropade åt himlen och demokratierna: Flyg åt Spanien! Nu för fan! Fascisterna gick emellan och anföll bataljonen i ryggen. Det kom ett vulkanliknande granatnedslag och hela skogen fylldes av splitter. Det kom ett skrik: Herregud hela sprutan gick åt helvete! På håll såg Ingemar Peixos, som hållit kulsprutan, försöka väcka den unge spanjoren – som Ingemar glömt att fråga vad han hette, han som inte visste vem Joe Hill var. Peixos grävde i resterna, letade och letade längre in i den massakrerade kroppen.

Ingemar var den som vinkade in ambulansen när den kom och tog med sig Peixos. Blodpölar under Ingemars fötter. Vita tygstycken framför skyttevärnen och med solen kom de sovjetiska jaktplanen och bombade fascisternas ställningar. Samtidigt kom regnet och fyllde skyttegravarna. Fascister- nas flygplatser översvämmades. Ingenting kunde lyfta eller röra sig i den leran.

På morgonen väcktes de av två ryska officerare som ville att de skulle ställa upp sig för inspektion. Ingemar såg hur Einar tvekade och när Ingemar vände sig bort från dem och drog upp filten halvt över ansiktet gjorde Einar detsamma.

Passa er så att ni inte anklagas för myteri. En av officerarna spände blicken i Einar.

Myteri? Nu reste sig också Ingemar, muttrade: Jävla kadaverdisciplin.

Einar drogs upp ur sin bädd, det såg ut som om den ene officeren höll honom i kragen, den andre greppade tag i Ingemars arm. De tog också med sig Rafal, Ingemar hör- de »försök till desertering«. Han tittade sig om i rummet och såg Torsten stå i givakt med ett besynnerligt uttryck i ansiktet, det tycktes glida mellan rädsla och lättnad, fram och tillbaka.

Det var först när den republikanska segern basunerades ut – femtusen döda fascister, resten hade flytt – som Ingemar och Einar släpptes ut ur arresten. Samma officerare som satt dem där delade godmodigt ut bakverk och hällde upp mousserande vin som de kommit över från fascistlägren. För- råden fylldes på. Smör och konserver. De ryska officerarna – direktimporterade från Stalin, som Einar sa – hade med sig uniformer och stövlar som fördelades bland männen. Efteråt skulle det heta att slaget vid Guadalajara var den enda riktigt tydliga republikanska segern, men över ordet seger skramlade en rad av tanks.

Order om uppbrott, upp på lastbilsflaket igen. Vid Tori- ja blommade violer men om nätterna var det fruktansvärt kallt. Italienarna var en halvtimme bakom dem, likadant klädda som de i grågröna uniformer men sämre på att klara kylan. De kom till Brihuega där de väntade in nationalister- na som flydde åt fel håll och togs till fånga i den plötsliga snöstormen. När solen bröt igenom den vita himlen stod de vid en dal fylld av grå olivträd. Längst ner i dalen låg en by där en fascistisk flagga vajade. Det första de gjorde var att ta ner flaggan. Ut ur husen kom kvinnor och barn som varit instängda i veckor. Försiktigt såg de sig omkring men visade ingen tacksamhet, en av dem spottade mot Einars fötter (han var med i gruppen som gått in i de första husen).

Papegojor skränade i kyrktornet. Människorna här måste ha varit rädda, tänkte Ingemar, nu behövde de inte vara rädda mer. Men kastanjeträdet blödde och kyrktaket var skadat; varje tegelsten hade lagts med omsorg, det arbetet blev tydligt när det var ett stort hål rätt igenom. En virvelvind for in över byn. Den äldsta granen miste sin krona. Den skulle inte växa ut igen.

Klara.

Cañizar, mars 1937. Efter Brihuega och Torija kom vi till en vacker liten by avskuren från kriget. Vi sov i tretton timmar. Blev avlusade och fick kläderna tvättade. Khakiuniformer har nu införts överallt. Disciplinen har blivit strängare och vi är beordrade att göra honnör och stå i givakt. Vi är beordrade att putsa våra skor. Jag vet att det finns officerare som betalar en stor del av sina löner till Röda hjälpen, men vad ska vi med rangordningen till? Politiska avdelningen har en svår uppgift att förklara det för oss. De säger att disciplinen behövs för motivationen och segern, att vi stimuleras av att kunna stiga i grad, och vi anarkister är för få och för trötta för att säga emot. Milisen har blivit en regelrätt armé. Jag håller fast vid att det kan förändras. En dag måste vi landa i det rätta. Jag tror inte du skulle känna igen mig om du träffade mig någonstans på vägen mellan Madrid och Valencia, eller också skulle jag inte känna igen dig.

Den fuktiga våren exploderade i blomster. Mandelblom gav vika för körsbär och floderna steg. Vild sparris växte sig yvig som plymer. Det var påsk men inga processioner på Barcelonas eller Madrids gator. Ingen jungfru Maria i sin blå sjal. I slutet av april blommade det som ivrigast i Pyrenéerna. Om Eivor hade levt och skrivit brev till sin son vid fronten, vad skulle hon ha skrivit då? Skulle hon ha skrivit som Peixos mamma gjort, att han skulle vara tapper ända in i döden och att hon hellre sett att han fått leva ett lugnt och lyckligt liv. Men eftersom det nu inte är på det viset måste du vara modig, som du alltid varit.

Hade Ingemar varit modig? Han var inte en av dem som rusade framåt, som Torsten och Ragnar. Han var en av dem som tvekade. Ingen märkte det i tumultet. Han hade, i dröjsmålet, i hemlighet, samlat upp sådant som låg på marken, som blivit tappat under strider och annars skulle ha glömts bort i skyttegravar, i lador, på hotell. Han hade i sina ägor en del av en uniformskrage med röd stjärna, en medlemsbok från Sveriges kommunistiska ungdomsförbund, flera porträttfotografier, ett pantkvitto, ett anställningsbevis och en rekommendation: »Han är rask, energisk och samvetsfull.« Inskrivningssedlar. Ett foto av en skogsdunge. Ett foto av en ung mans rygg med ett skotthål strax under skulderbladet, och solen lyste skarpt på golvets keramikplattor, dess snirkliga mönster – hade Ingemar stått på det golvet? Var det hans rygg? Om Eivor levt kanske han inte hade rest till Spanien. Han kunde inte komma på någonting hon skulle skriva eftersom han inte ens var där, då. Och om han ändå åkt skulle hon inte ha skrivit alls. På sin höjd: Jag vill att du kommer hem.

Det republikanska vilohemmet i Mora Leja skulle göras om till barnhem och det som tidigare varit kompani Joe Hill var med och hjälpte till. De bar sängar och ungar. Barnen klamrade sig fast vid dem. Solen lyste i deras ansikten.

Titta denna, sa Einar och såg förbryllad ut, som om han bar på en apa eller en tigerunge. Höll sitt ansikte en bit ifrån men flickan tryckte sig envist närmare. Hon var kanske sex år och mager som en sticka. Kort rufsigt hår, mörkögd och smutsig.

Jag har burit många stammar och sågar men aldrig ett barn, sa Einar.

Jag har fan bara burit säckar och lådor och vapen, sa Ingemar och kånkade på kappsäckar som sköterskorna packat ihop. Log mot flickan. Frågade vad hon hette. Cómo te llamas? Hon tittade blygt på honom och höll hårt om Einars hals.

Maria Benita, sa hon med låg röst. Tryckte det lortiga ansiktet in mot Einars hals. Einar tittade villrådigt mot Ingemar, men flyttade sedan sitt huvud mot hennes.

Du skulle heta Maria Bonita, sa Einar.

Det var många trappor upp, Maria släppte inte Einars hals, hon somnade i hans famn.

Visste du, viskade Einar, att de sovande kropparna är mycket tyngre än de vakna.

Näe? sa Ingemar. Det hade jag ingen aning om. Han tänk- te att han aldrig burit någon alls. Åtminstone ingen levande människa. Inte ens Klara, fast han kunnat göra det om det hade behövts. De kom in i rummet dit de blivit visade. Det var fullt av hyllor med böcker, men inget rum för barn. Inte ännu. Det hängde spindelnät i dörrkarmen och runt fönstret som Ingemar drog ner.

Det visste inte jag heller, förrän nu, sa Einar och lade för- siktigt ner flickan på en tom brits i rummet.

Här ska vara din plats, sa Einar högtidligt, här ska du sova gott varje natt, tills de hämtar dig.

De lever inte längre, viskade Ingemar.

Ssscchh!

Det kommer att ordna sig för henne, Einar. Hon kommer att få det bra här.

Det fanns ingen filt till bädden. Einar såg sig rådvill omkring innan han tog av sig rocken och lade den över henne. När Ingemar vände sig om för att gå nerför trappan höll han på att snubbla över en pojke som stod där och tittade på honom med allvarlig blick.

Hej, sa Ingemar. Djävul, sa pojken. Ingemar ryckte till.

Vi försöker hjälpa er. Volem ajudar.

Diablo, sa pojken.

Ingemar gick ner för trappan. Einar kom efter.

De döda barnen är nog ännu tyngre, sa han, när de kommit ner och ut på vägen.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
2 weeks sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Den 13 november sattes städbolaget Rengörare Näslund i indrivningsblockad av facket Solidariska städare. Foto: Johan Apel Röstlund

Lönedumpning bakom städjättens framgång: Nu sätts bolaget i blockad

Bakom den branschledande städjättens framgångssaga tycks det finnas grov lönedumpning. Nu sätts företaget i blockad av det syndikalistiska facket Solidariska städare efter att en anställd jobbat övertidstimmar motsvarande nästan tre års heltidsarbete – utan att få betalt.

– Det är bland det värsta jag sett, säger Emil Boss som är förhandlare på Stockholms LS, dit Solidariska städare hör.

Bolaget Rengörare Näslund, med omkring 1 200 anställda, grundades redan 1972 och har i många år varit en ledande aktör i Stockholms lukrativa städbransch. På sin hemsida skyltar de med kollektivavtal och att de månar om goda arbetsvillkor. Något som gjort att de vunnit flera offentliga upphandlingar och har många tunga städuppdrag på stadens kommunala skolor, idrottshallar och polishus.

Men bakom de fina orden och den välputsade fasaden döljer sig en helt annan verklighet: grov lönedumpning, utnyttjande av migrantarbetare och ett system grundat i vare sig lag eller gällande avtal.

Emil Boss, facklig förhandlare Stockholms ls
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Kolla här. 405 arbetstimmar på en månad. Det motsvarar 13 timmar om dagen utan någon som helst ledighet, säger Emil Boss och bläddrar i pappershögen med lönespecifikationer och tidsrapporter.

5 600 timmar övertid

Det är en minst sagt hisnande historia som rullats upp av fackföreningenSolidariska städare sedan en av deras medlemmar slagit larm om sin arbetssituation.

Emil Boss tittar ner bland anteckningarna på bordet framför sig. Den anställde mannen, som ursprungligen kommer från Indien, har jobbat åt företaget sedan 2019. Han har de senaste åren städat dag som natt runt om i södra Stockholm. Tidiga morgnar och sena kvällar. Timme efter timme. Vecka ut och vecka in. Vardag som helg. Helt utan övertidsersättning eller ob-tillägg.

Exemplet med de över 400 arbetstimmarna på en månad är bara ett av många där bolaget låtit mannen jobba motsvarande två heltidstjänster utan full betalning.

Facklig blockad i Stockholm mot städbolaget Rengörare Näslund. SAC Solidariska städare Stockholms ls
Städjätten Rengörare Näslund satt i indrivningsblockad. Foto: Johan Apel Röstlund

Upplägget från städföretagets sida har i korta drag varit mannen haft sin heltidsanställning, samtidigt som han har städat under ett system som bolaget kallar ”fasttidsobjekt”. Det vill säga till ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal. Ofta flera lokaler samma dygn vilket lett fram till de nu över 5 600 obetalda övertidstimmarna, motsvarande nästan tre års heltidsarbete för en person som jobbar 40 timmar i veckan.

– Det har helt enkelt fuskat för att göra det billigare, säger Emil Boss.

Städbolagets kontor satt i indrivningsblockad

Efter flera förhandlingar, där företaget visserligen erkänt att det använt sig av det tvivelaktiga upplägget med ”fasttidsobjekt”, sätts de nu i omedelbar indrivningsblockad.

På torsdagsförmiddagen spärrades därför huvudkontoret i centrala Stockholm av och ett tjugotal medlemmar i de båda facken Solidariska städare och Solidariska byggare samlades utanför med flaggor och flygblad.

– Vi har inte hört något från företaget sedan sent i går kväll. Då hade de fortfarande inte gått med på våra krav att betala 500 000 kronor till vår medlem i obetalda löner. Därför står vi här nu, säger Emil Boss vid entrén utanför företagets huvudkontor.

Indrivningsblockaden är en av flera liknande som genomförts de senaste åren i det pågående arbetet mot arbetslivskriminalitet, som drivs särskilt av facket Stockholms LS men också av andra lokala samorganisationer, LS, inom SAC Syndikalisterna.

Arbetaren har under torsdagsmorgonen sökt bolaget utan resultat.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– När jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här, säger Mira Ray.

Mira Ray: Politisk utan kampsånger

Med karisma och fantastisk scennärvaro tog Mira Ray publiken med storm när hon turnerade ihop med Lars Winnerbäck och David Ritschard inför över 100 000 lyriska konsertbesökare. Nu ska rockmorsan från Bagarmossen äntligen stå på egna ben. Till helgen släpps debutalbumet Sanndrömmar och i samband med det gör hon en soloturné genom landet. För Arbetaren berättar hon om förväntningarna, vikten av att inte hålla käften och längtan efter det gamla Sverige.

Det är höst i södra Stockholm och i högsta huset ovanför det lilla sömniga förortstorget sitter Mira Ray uppkrupen i den lövgula soffan. På vardagsrumsväggarna gamla affischer från spanska inbördeskriget. A las Barricadas och kamp mot Francos fascister. Loppisfynd och arvegods från förr.

Nedanför balkongen en trött grönsakshandlare och förskoleklassens varselvästar på led in mot det kommunala biblioteket. Hon slår upp kaffe och tittar ut mot hallen. Disig torsdagsförmiddag och en dag närmare skivsläppet.

– Det är rätt mycket nu, så jag var tvungen att skaffa en sån där.

Mira Ray skrattar och pekar på den väldiga väggalmanackan. Typiskt varannan-vecka-liv med handbollsträning, läxor och egen tid för repningar och förberedelser inför det som snart kommer. Hektiskt.

– Jag är väl egentligen en helt vanligt tvåbarnsmorsa från Bagarmossen som håller på med musik men som för fyra år sedan, när jag fick kicken från jobbet mitt i varseltider och pandemi, bestämde mig för att satsa allt på det här.

Känsla av både 1970-talsprogg och prålig country

Mira Ray. Foto: Nada Flaih

Hon är visserligen långt ifrån okänd. Har turnerat med några av Sveriges mest folkkära artister som Lars Winnerbäck och spelat in den vansinnigt vackra Björn Afzelius-tolkningen av den nästan skrämmande aktuella Medan bomberna faller, tillsammans med David Ritschard, som på bara något år strömmats långt över 250 000 gånger.

Nu ska hon snart stå på helt egna ben. Skivbolaget Sonet har nappat och släpper i mitten av november hennes fullängdsdebut Sanndrömmar. Ett album inspirerat lika mycket av italiensk 1970-talsschlager som finskt vemod, och som dessutom för tankarna till både den svenska proggikonen Turids melankoliska vardagsrealism och amerikanska countrygiganten Gram Parsons pråligt dekadenta utsvävningar in i det okända.

Ett slags nyskapande nostalgi utan att på något vis vilja fastna i det förgångna. Mira Ray hymlar inte var hon musikaliskt har sina rötter: I 1970-talet.

– Men jag vill ju såklart att det ska låta nytt, som något man inte hört förut.

I skivbacken på golvet där mellan kök och vardagsrum står Pugh och Joni Mitchell. Två av husgudarna. På hennes instagram: Tältprojektets Vi äro tusenden. Den svenska musikrörelsens oförglömliga magnum opus från 1977. 

Sanndrömmare i släkten

Solen skiner in genom fönstret och Mira tittar ut.

– Jag har mina tår i väldigt många genrer. Proggen såklart, den är jag uppväxt med hemifrån. Men på skivan har jag försökt blanda allt jag gillar. Det är ett hopkok. Och sedan jag började skriva texter på svenska har det öppnat upp musiken. 

Det märks. Som textförfattare känns du väldigt personlig.

– Jag har nog svårt att inte vara personlig. Att skriva låtar är en form av terapi nästan. På gott och ont så klart. Ibland märker jag hur texterna förekommer mina egna tankar. Jag kan lyssna på något jag skrivit förut och inse att ja, så där blev det ju. 

Men finns det gränser för vad du inte skulle skriva om?

– Det finns det väl alltid, och ofta lägger jag ju till lite hittepå också. Allt behöver inte vara en sann historia från början till slut. Det går att blanda.

Albumet heter ju Sanndrömmar. Jag har hört att du tror på sånt där…

– Alltså, jag vet inte. Det är en konstig historia. Min morfar kommer från Indien och hans pappa var maharadja, en slags furste, och växte upp i palats med tjänare och elefanter och hela den biten. Men han var också sanndrömmare, sägs det. Folk kom till honom för att lyssna till hans drömmar och min morfar hade också sådana där upplevelser. Jag tror att jag fått lite av det med mig, och tycker framför allt att det är väldigt spännande. När jag precis skulle börja med den här skivan hittade jag ett röstmemo i telefonen från 2018 jag hade glömt bort: en kompis hade spått mig i tarot-kort och och jag hade spelat in allt. När jag lyssnade på vårt samtal var det bara, ”ah allt vi pratade om hände”. Så mycket på skivan handlar om det där.

Jag har också förstått att du träffat ett medium ..?

– Haha. Det var den där kompisen med tarot-korten. Jag är ju ateist i grunden men kan verkligen bli avundsjuk på den som har någon slags tro. Du vet, när livet känns hopplöst vore det skönt att bara tänka ”det finns en plan för allt”.

Powerballadkör på ABF

Mira Ray fyller på mer kaffe. Det är barnfri vecka och om några timmar dags för ännu ett rep. Sanndrömmar släpps den 14 november och redan dagen efter påbörjas turnén när hon ställer sig på scen uppe i Luleå. Trots det hektiska schemat är det annat som också ska hinnas med. Den omtalade Powerballadkören till exempel. 

– Vi firar tio år i januari, säger Mira och skiner upp.

– Det började med att jag var mammaledig och kände att jag ville göra något. En kollega ringde och frågade om vi skulle starta en kör och sedan har det vara växt. Det är en perfekt kreativ kanal att samlas i och sjunga. Vi är ett sextiotal medlemmar som ses på ABF en gång i veckan. Det är lite gamla Sverige över det där och det tycker jag om. Man kan komma dit och vara ledsen eller glad, det spelar liksom ingen roll. Det är så skönt att bara träffas och sjunga tillsammans.

Gamla Sverige?

– Ja, eller åtminstone min bild av det gamla Sverige. Där man krokade arm och samlade sig i något slags gemensamt solidaritetstänk. Så ser det ju verkligen inte ut längre. Herregud, det är bara att lyssna på politikerna i dag. Tänk att vi lever i en tid där Carl Bildt plötsligt känns som en reko snubbe. Allt har blivit så jävla individualistiskt där alla kör sitt eget race för att komma någonstans. Då är det skönt med en kör.

Mira Ray. Foto: Johan Apel Röstlund

Medan bomberna faller

Apropå solidaritet. Du är ju en av ganska få svenska artister som valt att inte vara tyst om vad som händer i Gaza just nu.

– Det där har jag fått från min morsa och det känns viktigt. Även om det så klart också kan vara svårt. Jag minns när vi uppträdde med Powerballadkören och jag läste upp namnen på barn som dödats i Gaza och bad om en tyst minut. Två äldre kvinnor i publiken började skrika och stormade därifrån. Då blev jag chockad, för jag har alltid tänkt att det inte är särskilt komplicerat att hedra döda barn. Och efter att ha framfört Medan bomberna faller under turnén med Lasse Winnerbäck kom det mejl om att jag var värsta terroristkramartjejen. Men att stå upp för mänskliga rättigheter får fan aldrig vara kontroversiellt och det där försöker jag också föra vidare till mina egna barn. Våga stå upp och höj era röster.

Kan du önska att fler artister tar ställning på samma sätt?

– Ja, även om jag har full förståelse för att det kan vara svårt. Det kan kosta mycket och man kan riskera en hel del. Men ju fler desto bättre. Men sedan vill jag ju naturligtvis också hålla isär kreativitet och det politiska. För även om jag är en politisk person så behöver jag inte sitta hemma och skriva kampsånger. Folk som vet vem jag är fattar att jag är vänster, det räcker så.

Nu är skivan färdig och du ska snart ut och spela. Men det känns som att du hela tiden tänker framåt. Har du mer på gång?

– Jag är väldigt peppad på att fortsätta släppa musik. Så snart ska jag börja skriva och spela in igen. Jag har så mycket material samlat. Förhoppningsvis är den här skivan bara startskottet. För jag vill göra många fler album.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Regissören Kent Ekberg och förra årets föreställning Esmeralda på Teater Reflexen. Foto Elina Wahlstedt/ Jerry Malmberg

Kent Ekberg – ett liv med teater­kollektivets kraft

Kent Ekberg har ägnat sitt liv åt den kollektiva teatern i stort format. I sitt arbete vill han ta tillvara människors egna erfarenheter – han har arbetat med bland andra migranter och hemlösa. ”För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna”, säger han.

Regissören och Teater Reflex konstnärlige ledare Kent Ekberg är känd för sina teateruppsättningar där det stora kollektivet möter professionella skådespelare.

– Som bäst befruktar de varandra. Det kollektiva berättandet är stimulerande. Jag ser hur människor växer och får självkänsla genom att spegla sig i andra. Den traditionella teatern fastnar lätt i en slags verklighet, säger Kent Ekberg engagerat.

Teater Reflex 2024: Esmeralda i regi av Kent Ekberg. Foto: Jerry Malmberg

Vi sitter i den grå och röda soffgruppen på Teater Reflex. De stora fönstren vetter ut mot Stockholmsförorten Kärrtorps torg, inramat av kastanjeträd. Jag får en lång lista över Kent Ekbergs alla regiuppdrag från 1977 och fram till nutid. Den börjar med barnteater och sträcker sig till förra höstens succé Esmeralda, en allvarsam komedi som utspelar sig i mellankrigstidens Paris. Varenda föreställning var utsåld, till glädje för alla sjuttiotalet medverkande.

Tar vara på erfarenheter

Från början var Kent Ekberg skådespelare, men tyckte inte om sig själv i den rollen. Han ville hellre hjälpa människor att utvecklas i det lilla och ta till vara människors egna erfarenheter och karaktärer i manus. Även i de stora klassikerna, med färdiga manus, som han har satt upp läggs passande repliker till. Flera människor delar också ofta på en replik för att få det mer levande.

– Men, understryker han, texten är inte så viktig, bara en komponent. Hantverket är svårt. För att det ska bli en del av dig själv gäller det ibland att hitta andra vägar.

Han beskriver sin syn på att vara regissör genom att berätta om sitt besök i Vietnam 1989. Kent Ekberg hade hört talas om ”Ho Chi Minh trail”. Det skulle finnas 50 mil tunnlar under marken som de inhemska soldaterna använt för att undkomma amerikanerna. Han frågade en vietnames var tunnlarna fanns. De stod på en höjd och hans sällskap pekade på landskapet och vegetationen. Kent Ekberg såg inga tunnlar. Då fick han det förklarat för sig: ”Ho Chi Minh trail” var stigar som inte syntes.

– Det spelar ingen roll vilken stig du tar, bara du hittar ett sätt att ta dig fram i djungeln, säger han.

Arbetarspel i Söderort

Enskedespelet 1983. Regi Kent Elberg. Foto: Björn Elgstrand

I 20 år regisserade Kent Ekberg Enskedespelen, som startade 1983 när han hade flyttat till just Enskede i södra Stockholm. På 1970- och 1980-talen framfördes många arbetarspel, exempelvis Seskaröspelet om hungerkravallerna 1917. Ofta kunde de spegla en arbetsplatskonflikt och kretsa kring temat ”gräv där du står”. Kent Ekberg ville berätta om Enskedes historia. I närheten fanns slakthuset som invigdes 1912 av kung Gustav V. En historia kretsade kring fackliga konflikter och starka karaktärer, som tarmrensenskorna.

Spelen fortsatte i det stora randiga tältet i Margaretaparken där det myllrade av människor i alla åldrar. 150 personer deltog i spelen, som många gånger var kaotiska men på något mystiskt sätt alltid blev en fin föreställning. 

Efter Slakthusspelen följde uppsättningar av bland andra Charles Dickens, Berthold Brecht, Victor Hugo och William Shakespeare. Kent Ekberg vill betona att allt vilade på den stora ensemblen tillsammans, och inte minst på den genialiske scenografen Sören Brunes (1938–2016). Brunes konstruerade scener som flyttade på sig och gled isär. Det kom publik enbart för att se hans scenografi. Där fanns också Ann-Margret Fyregård som stod för scenkläder.

Enskedespelen: Den kaukasiska kritcirkeln 1995, av Bertolt Brecht, i regi av Kent Ekberg. Foto: Cato Lein

– Och Mats Nörklit komponerade teatermusik i klass med Nino Rota, den dedikerade ensemblen gjorde också vad som helst i tältet. Det var en magisk period i mitt liv, konstaterar Kent Ekberg och ögonen lyser.

Enskedespelen: Samhällets olycksbarn 1997, efter Victor Hugos roman. Regi Kent Ekberg. Foto: Sven Nyberg

Samarbete i Sydafrika

År 1999 reste Kent Ekberg för första gången till Sydafrika utan att veta så mycket om landet. Han reste tillsammans med företagsledaren och scenografen Christina Björk som från mitten av 1980-talet var ansvarig för kulturbistånd till Sydafrika. Hon hade lyckats smuggla in pengar efter apartheidperioden. Men att strukturera om pengarna till teaterorganisationen där var inte lätt, eftersom den tidigare hade bestått av små celler som gärna ville fortsätta att behålla makten och pengarna.

Kent Ekberg skulle sätta upp Section E, som skildrar livet för de politiska fångarna på Robben Island utanför Kapstaden, och började med en workshop som inte alls gick hem bland deltagarna. De förstod sig inte på regissören och han förstod sig inte på dem. De var åtta personer,som kom från samma stam som Nelson Mandela. 

Efter överläggningar på var sitt håll började de i stället med sång och dans.

– Och då adopterade de mig. Jag fick ju inte vara ensam! Kent Ekberg ler vid minnet.

Section E sattes upp på nytt 2011 i sydafrikanska Betlehem med en ny grupp medverkande, men samma manus. Den spelades också på Stockholms stadsteater.

Resan två år senare resulterade i Duma, en traditionell afrikansk myt med dansare och skådespelare, för The LAB/Market Theatre i Johannesburg.

I början av 2000-talet har Kent Ekberg också hunnit med en tur till Alexandria och Jesuiternas scen.Där spelades tre föreställningar av hans Mefistos sten, efter berättelsen om Faust. Pjäsen spelades på egyptisk arabiska.

Åttio asylsökande i ensemblen

De internationella inslagen i Kents regikarriär fortsatte i Stockholm och Hammarbyhamnen när tältet från Margaretaparken flyttades dit 1999. En midsommarnattsdröm spelades med 80 asylsökande på 11 olika språk. Och året därpå Getterna i trädet, efter den marockanske författaren Tahar Ben Jellouns roman Med sänkt blick, med lika många asylsökande, som nu mötte svenska skådespelare.

Kent älskar språk och dialekter. Han berättar om den arabisktalande kvinnan som skulle vara arg och säga en replik på svenska. Hon lät ganska ynklig då, men när hon fick skälla på sitt modersmål slog det gnistor om henne. Om en medverkande har en dialekt eller ett annat språk får de ofta använda det. 

– För att förstå en situation har du ett visst slags språk. Det berikar bilderna.

Överraskande rekvisita

Efter åren med det stora tältet och flera gästspel utomlands flyttade Kent Ekberg in i Teaterhuset/Södra fot i Skarpnäck. Där spelades en föreställning baserad på Per Anders Fogelströms Stad i världen med 14 skådespelare och en stor folkensemble, och en föreställning om hemlöshet: Ringaren inspirerad av Victor Hugos berättelse om den puckelryggige Quasimodo i Notre Dame. 45 hemlösa deltog från början i folkensemblen, men tyvärr fanns, av olika anledningar, bara åtta kvar när det var dags för premiär, berättar Kent Ekberg.

I dag huserar han alltså sedan 15 år med Teater Reflex i Turteaterns gamla lokaler vid torget i Kärrtorp.

”Allt som är fast förflyktigas”, citerar Kent Ekberg den marxistiska filosofen Marshall Berman. Inget är bestående och stabilt i det moderna samhället. Efter sju år byts kroppens alla celler ut och en berättelse ändras hela tiden. Regissören Ekberg älskar att få publiken att förstå att allt är föränderligt, och att bjuda på överraskningar. Han använder billig återkommande rekvisita som tunnor, gummidäck, plastbackar och stolar. De kan byggas till hus och murar eller vad som helst. Fantasin är en rikedom, slår han fast.

En midsommarnattsdröm i Hammarbyhamnen användes 60 ton sand och 80 sängar i olika höjder som också utgjorde gradänger. 80 av skådespelarna var asylsökande. Grannarna undrade vad som var i görningen och ringde polisen.

Frizon för demokrati – och skönhet

Politiken är och har alltid varit viktig för Kent Ekberg. 

– I dag när de mörka molnen hopas och det militära har tolkningsföreträde vill vi bygga motkrafter. Det är kulturens viktiga roll. Vi gör så gott vi kan här för att stärka identiteten och låta människor mötas i teatern. Därför ordnar vi också en festival varje år, och jazzkvällar.

Minnet av nazisterna som invaderade torget i Kärrtorp 2013 lever kvar hos Kent Ekberg. Men han tänker att det är en annan anda i dag. Torget är en offentlig plats och ägs inte av något privat företag. På ett torg kan man försvara yttrandefriheten. Det är en frizon för demokratin.

– I kulturen har vi också ett behov av skönhet och sköna dimensioner. Vi vill ha känslomässiga relationer som är annat än vardagslunken. Det går inte att köpa allt för pengar.

När slutscenen i Esmeralda drar i gång och alla sjunger ”Lovsång till kärleken” (i original ”Hymne à l’amour” med Edith Piaf), då är energin medskapande. Då känns det som om världen är möjlig att förändra, säger Kent Ekberg.

Hela ensemblen i Esmeralda. Foto: Jerry Malmberg

Samarbete en röd tråd

I dag när världen är så digital och vi upplever den genom bilder vill han tro att här och nu-mötet kommer att bli allt viktigare. Ungdomarna har också kommit till teatern både som medverkande och som publik. Dessutom finns systerteatern Turteatern en trappa upp från torget. Skådespelarna där är unga och vänder sig till en yngre publik.

– Teatern är det äkta mötet. Här är vi levande. Utvecklingen går i tes-antites-syntes.

Kent Ekberg håller ändå bestämt på sin roll som arbetsledare. Några forskare som skulle observera repetitionerna med en stor ensemble blev upprörda över arbetet och tyckte att Kent var en diktator. Han förklarade då att deltagandet är frivilligt och demokratiskt. 

– Jag vill aldrig förtrycka någon, och under ytan har vi en överenskommelse om att ska vi nå det förlovade landet så får vi acceptera arbetsvillkoren. Om jag går på Friskis och Svettis vill jag ha en tuff ledare som får mig att kämpa för att nå målet.

Jag undrar hur länge han orkar.

– Det är en bra fråga. Så länge jag har lust att leka och är nyfiken på livet kommer jag att fortsätta.

I slutet av november har Teater Reflex premiär på Ön, med manus av Kent Ekberg och Kajsa Gordan. Berättelsen utspelar sig på en skärgårdsö. Stormen kommer till ön och människorna måste på något sätt lära sig att samarbeta.

Publicerad Uppdaterad
4 weeks sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
1 month sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad