Solidärer – avsnitt 7

Gävle, januari 1937. Det gick inte att dölja längre och hon skulle väl bara ha sagt det rätt ut men det blev omöjligt när hon såg deras blickar. Hon, ordentliga Klara, hade en hemlighet. Det var väl de som fick ta upp det. Hon började stryka med handen över magen. Inte för att hon ville […]

Gävle, januari 1937.

Det gick inte att dölja längre och hon skulle väl bara ha sagt det rätt ut men det blev omöjligt när hon såg deras blickar. Hon, ordentliga Klara, hade en hemlighet. Det var väl de som fick ta upp det. Hon började stryka med handen över magen. Inte för att hon ville utan för att de glodde. Hon bar på ett liv och det var fint, tänkte hon, fast det var krystat och hon inte kände så egentligen. Men när Johansson stirrade tog hon bort handen. Jobbade på i raskare takt. Hon kände inget mer än att hon blev tyngre och att det blev svårare att stå länge, böja sig, hålla sig vaken. Det värkte i ljumskar och ländrygg och hon fick springa på dass hela tiden, sitta i kylan bland råttorna bakom soptunnorna. Hon kände inget mer än rädslan för att förlora arbetet och hon avskydde den känslan mer än de andra. Om två månader skulle ungen ut. Så klart gick det inte att dölja längre, fast hon hade gjort det duktigt länge.

Marit hade i en månads tid kommit med antydningar till de andra, så att Klara nästan skulle höra. Himlat med ögonen. Och så blev det som det blev.

Astrid drog Klara avsides. Höll henne under armen.

Alla vet, Klara, sa hon. Du skulle ha sagt nåt till Johansson, nu har Marit hunnit före. Du vet hon vill ha hit sin syster. Du vet hennes lillasyster som gått utan arbete så länge, efter det som hände på… med han som –

Har Marit pratat med Johansson? Astrid nickade.

Klara skrattade till. Den avundsjuka apan.

Vad skulle hon vara avundsjuk på? Astrid släppte Klaras arm. Det är väl ingen som är avundsjuk på dig. Vi tycker så synd om dig allihop. Ja utom Marit då. Men hon har alltid bara tänkt på sig själv.

Hon tänker på sin syster, sa Klara. Tårar tryckte på inifrån och hon tryckte tillbaka. Aldrig i livet skulle de upp.

Men jag blir inte kvar länge till, viskade Astrid, för Erik har friat. Han har studerat klart nu. Jag är så stolt.

Jag förstår det, sa Klara och kände hur ointresserad hon var. Snart, om bara några minuter, skulle hon kanske vara utan arbete, precis som Hellgren. De skulle behöva flytta, men ingen skulle vilja ha dem.

Så för mig kommer det att ordna sig, sa Astrid, det var det väl ingen som trodde men så blir det ändå. Vi ska gifta oss i pingst. Ni borde också gifta er, varför gör ni inte det? Hur ska det gå annars tänkte du? Hon hämtade andan. Jag tycker verkligen synd om dig, Klara. Och barnet.

Hon tryckte Klaras arm igen, hastigt, och så stod Johans- son där.

Mig veterligen har ni ingen rast nu. Tillbaka till arbetet Olsson, så kan Jansson få följa med mig.

Klara gick bakom Johansson och struntade i allting. Sara tittade upp från makaronerna och det var nog värme i hennes blick men annars var det struntsamma.

Hon skulle föda det här barnet och det kunde leva eller dö och hon kunde leva eller dö. Hon fick hindra handen från att riva ner ett knippe spaghetti på väg in till förmannens kontor.

Det är för löjligt, sa han, hur ni går här med magen i vädret, och har gjort länge, utan att ni tror att det syns.

Men nu har Karlsson berättat?

Det hade hon inte behövt göra. Jag har väntat på att Jans- son ska berätta själv.

Jo, jag ska ha ett barn, sa Klara, det ska komma ut i mars och det behöver inte bli någon förändring.

Det är väl klart att det blir förändring, förstår väl Jansson. Min mamma tar hand om barnet.

Johansson granskade henne. Klara tittade ner. Jag behöver det här jobbet.

Han tog en penna och pickade den mot ett papper som var fyllt av svarta bokstäver och siffror. Det var omöjligt att se vad där stod.

Jag vet att de flesta här anser det vara skandalöst, och det är det också, om det de säger är sant.

Johansson avbröt sig med en harkling.

Men jag är inte intresserad av det privata, jag är intresserad av att fabriken ska fungera och Jansson har alltid varit en pålitlig arbetskraft. Jag ska inte sticka under stol med att Janssons belägenhet förvånar mig men även de klokaste kan brista i omdöme.

Han suckade djupt. Klara ville ta tag i pennan och papperet. Hon ville själv skriva vad det skulle bli med henne.

Jansson ska vara tillbaka senast två veckor efter… efter det att barnet kommit. Och då har jag varit ordentligt generös. Folk står i kö för att –

Jag förstår det, tack så mycket.

Och jag vill inte se det där barnet drälla omkring här på fabriken.

Det skulle inte jag heller vilja.

Gott, sa Johansson. Då säger vi så. Inte en dag längre än två veckor.

Han reste sig upp och lade handen på Klaras axel. Tack så väldigt mycket, sa Klara igen.

Hans hand gled ner från axeln. Hans hand grep tag om hennes ena bröst. Tryckte, höll kvar. Det gjorde ont. Hon hörde hans andetag. Han andades, klämde. Lade sedan tillbaka handen på axeln, klappade ett par gånger.

Då kan Jansson återgå till arbetet.

När hon kom ut från Johanssons rum stod vaktmästaren där med sin kvast och med röda fläckar i ansiktet.

Mig gör det inget det där, sa han och nickade mot magen.

Jag tycker att Klara är fin som snus.

Klara log mot honom fast hon ville ta kvasten, bryta sönder den, slå in den i hans dumma, röda ansikte.

På vägen hem gick hon förbi där Ingemar bott – bodde. Det var ingen större omväg men hon hade inte varit förbi där sedan han åkt, det hade inte funnits någon anledning. Hon pulsade i snön, ingen hade brytt sig om att skotta bort framför hans dörr. Om hon haft en skovel, och inte varit så gravid, men det skulle bara börja snöa igen. Skulle hon ha vetat att i morgon kommer han hem, eller nästa vecka, då skulle hon sett till att… och snön från fönsterblecket också, men vad gjorde det nu?

Hon kikade in genom fönstret. Hjärtat slog snabbare för tänk om –

Hon såg rätt på vasen med mönstret. Hon hade inte väntat sig att se mörkblå nästan svarta vågor kastas fram mot fönsterrutan. Hon ramlade bakåt, hittade balansen. Det sparkade hårt i magen, en rytm som av springande steg.

 

*

 

Murcia, januari 1937.

De som önskade kunde anmäla sig till maskingevären och lära sig hantera den tunga Maximsprutan (den var tvungen att skötas av tre personer: eldobservatör, skytt och laddare). Fler milismän anslöt sig, sådana som varit vid Madridfronten och skulle återhämta sig. Ingen av dem ville säga något om striderna i Las Rozas den sjunde januari.

Nä, sa de, det pratar vi inte om här i det vackra oförstörda Murcia.

Eller, sa de, om ni absolut vill veta kan vi kan berätta om de tjugofyra fascistplanen och de femton stridsvagnarna, det öronbedövande larmet, och att tyska socialister slogs mot tyska nazister på spansk mark. Men sen räcker det.

Eller, fortsatte de, vi kan säga också att över hundra man ur bataljonen dog, och efteråt, när vi kom tillbaka till högkvarteret i Mora Leja, gick vi runt och letade efter dem, ifall de skulle ha kommit tillbaka, eller försovit sig, eller rest sig upp från döden, vad som helst är möjligt eftersom kriget i sig är så abnormt.

Vi kan berätta, avslutade de, att angreppet mot Madrid slogs tillbaka och att vi har sett saker som det inte går att beskriva. Och om det inte går att beskriva går det inte att prata om, bara minnas, och försöka glömma. Mardrömmarna speglar verkligheten exakt och vice versa. Men sen säger vi inget mer.

I Murcia var det vår redan och ovanför grotthålorna, bland palmer, enar och klosterruiner, växte vita villor. Fem mil ifrån staden låg det glittrande Medelhavet och staben tillät en dags permission. De reste i lastbilarna som vanligtvis åkte till fronten. Ingemar satt bredvid Klas och tittade upp i den klarblå himlen mellan blad och barr. Allt ska du ha och mista, tänkte han och tankarna kom från en annan tid. Lastbilen krängde till och gruset smattrade mot plåten. Hans lår tätt intill Klas. Kanske var det från honom mörkret kom farande? Klas med blicken i flaket, kinderna stödda mot händerna, som ett tjurigt barn. Nå, han var ju ett barn, hade inte fyllt tjugo än. Det kom tjock dimma över vägen och suddade ut dem. Klas rörde olustigt på sig, och rörelsen smittade. Torsten längre fram på flaket sa att de snart var framme. Som om han visste. Han började sjunga, och Ragnar slog takten med handen mot knäet. Ingemar önskade han suttit med honom istället.

Vi är snart framme, upprepade Ingemar till Klas, tänkte att orden skulle trösta. Klas blängde på honom.

Framme? Och sen då?

Jo, sen när vi kommit fram, då reser vi tillbaka.

Han log, tryckte till med sitt lår mot Klas, och miraklet skedde, att Klas också log.

Och efter tillbaka? Vad händer då? flinade han, som om Ingemars tankar smittat honom. De seglade rätt igenom dimman, ut på andra sidan. Ingemar tänkte på havet i Gävle, det som knappt syntes men bredde ut sig bortanför Alderholmen, med kobbar och skär. Båtarna tog sig in i hamnen med berättelser om andra städer och länder. Havet gled in i hamn och ån delade staden. Människorna hade vant sig vid vattnet som tyst gled under broarna, de tänkte inte på möjligheten att lära sig av det främmande. Medelhavet var ett helt annat hav än Östersjön, men de två förenades ungefär vid Biscayabukten, eller högre upp vid det keltiska havsområdet. Det var samma vatten, men var någonstans förändrades det, när blev det så glittrande blågrönt?

Östersjön var grunt och saltfattigt, Medelhavet djupt och salt och med ett helt annat fiskbestånd. Europas kanalsystem sträckte sig från Rotterdam vid Nordsjön i väster, till Svartahavskusten i öster och Medelhavet i söder. Östersjön gick till Nordsjön, från Kiel till Brünsbuttel, rätt genom nazistland. Det måste ta minst sex veckor att fara emellan, tänkte Ingemar, kanske genom Donau och Svarta havet? Eller via Rhen och Main? Få lift med en pråm. Kanalsläp som strävade motströms. Innerst inne var Ingemar en sjöman, precis som Nils Green, men han hade inte hunnit förverkliga sig själv än. När han såg Medelhavet sträcka ut sig tänkte han att det fanns tid i evighet.

Han såg Hernandez med fötterna i det kalla vattnet, hon hade rullat upp byxorna till knäna. Om han inte varit feg hade han gått fram till henne. Han var inte feg. Hon vände sig om men solen var rätt i ögonen så han kunde inte se om hon tittade på honom. Hon hade färgats av sol och hav. Han tog djupa andetag, ville bära med sig lukten av Medelhavet hem till Klara. Det var omöjligt för henne att förstå det här, men han ville i varje fall försöka förklara. Han såg Hernandez vinka. Han vinkade tillbaka. Vindarna var hårda men kunde inte riva sönder dem. Han tog av sig skorna.

 

*

 

Conxa såg honom rulla upp byxorna. Det var något med att se hud, när allt annat var krig. Det var att se en liten glimt av människa. Han gick ut i vattnet och hon skrattade när hon såg honom stelna till.

På vägen tillbaka till övningsområdet passerade de människor på ett kafé i solen, som om allt var som vanligt. Hon märkte att han sneglade på henne, och det var skönt att titta tillbaka, att möta någons blick.

 

*

 

I Murcia anslöt sig flera av bygdens lantarbetare. De internationella var inkvarterade i universitetet, omgivna av fontäner och rosor. Kriget fortsatte hålla sig på avstånd: en fond mot vilken livet blev skört och starkt och meningslöst och viktigt. I Murcia fanns en fungerande biograf, och i det före detta kasinot ordnade stadens socialistiska ungdom fester för milismännen. Ingemar fortsatte öva på att bära geväret, sätt det mot skuldran för fan, tänk på det som en kroppsdel, hade Meister sagt, tänk på att det är till för att döda fascister – vad nu det var för märklig kroppsdel? Han skämdes när kvinnor kom med frukter och när pojkar som inte var äldre än elva tittade beundrande på honom. Mordt bjöd ut Juanita fast han var en fegis, och hon tackade ja, mot föräldrarnas vilja. Bara det att hon hette Juanita och hade höfter och hårsvall som en bild i en tidning. De måste drömma allihop. Mordt såg ut som vem som helst. Det kanske hon också gjorde. Egentligen. Om det inte varit krig. Kanske hette hon något vanligt, verkligt, som Rita eller Alma. Torsten sa att Mordt hade en fästmö hemma i Oslo. Torsten ville väl också stå under någons fönster med blåklint fulla famnen, om det nu fanns blåklint i Spanien.

Ingemars gevär trilskades och ville inte bli kroppsdel. Det var ingen som märkte hur han kämpade. De var många, flöt in i varandra, kunde vara vem som helst av dem som tryckte upp Juanita mot en stenvägg i solnedgången.

Fan vad du glor på henne, skrattade Torsten och nickade åt Hernandez håll. Inte för att jag har något emot det, jag bara observerar.

Att han inte kunde lyfta geväret ordentligt, det sa de inget särskilt om, men att han tittade efter Conxa.

Det är bara härligt, menar jag, skrattade Torsten, eller hur grabbar, det är härligt med kärleken, när man får stoppa hård pitt i mjuk kvinna – åtminstone till dess att det blir könssjukdomar.

De skrattade och Ingemars skratt kom rullande ur honom som en befrielse, när hon passerade och det blev löjligt uppenbart att hon var en kvinna i en värld av män. Deras skratt förföljde henne, lindade sig in i hennes hår. Det såg inte klokt ut med den blå overallen, hon skulle ha haft klänning, de behövde få se hennes vader, knän, lår… Torsten visslade. Hon vände sig inte om men Ingemar såg att hon stelnade.

Stenmuren som norrmannen tryckte upp Juanita mot – fast han var feg – låg jämte Juanitas föräldrars hus. Det var vitkalkat med ett tak där det växte gräs. De syntes från köks- fönstret men kriget var fond och det skulle alltid fortsätta klättra blåregn över muren.

Malaga blir nästa stopp för fascisterna, sa Torsten, vad kan det vara, en halv dags resa härifrån? Man får ju skämmas. Sitta här och pilla med struntsaker.

Vi får ju utbildning, sa Klas. Vi behöver lära oss.

Det kom ur Ingemar något konstigt, han sträckte upp sig och sa:

Hörru Professorn. Vi sitter inte på nåt universitet i Stock- holm nu.

Skratten var med honom. Hans sida avgrunden.

Vadå? sa Klas, ska vi verkligen slänga ut stackars Bäck- ström i ett fullskaligt krig utan att han kan hantera ett gevär? Skratten flyttades över till hans sida. Det hade varit lätt att få det tillbaka. Klas med sin späda kropp, som aldrig fått ta i ordentligt. Han var en sådan som somnat om. Tills det blev akut. Och det hade det aldrig blivit. Inte som för Ingemar att det handlade om sekunder om han skulle få

behålla arbetet eller inte.

Ingemar bestämde sig. Han skrattade med.

Så jävla konstigt med geväret, skrattade han. Jag som burit kaffesäckar hela mitt liv.

Det darrar av sig självt det fantyget, hjälpte Ragnar till. Ett vapen ska behandlas som en kvinna, sa Torsten – och

Ingemar himlade med ögonen – fast, bestämt, utan att tveka. Inga dröjande smekningar, ingen osäkerhet, Bäckström.

Vad vet du om det? försökte Ingemar flina. Torsten gav honom en hård blick.

Det blev tyst.

Men när fan ska vi få slåss egentligen? sa Klas, och de andra kom av sig för det var inget som var väntat att komma ur den slokande dysterkvisten.

Efter sex dagar i Murcia hade Mordt friat till Juanita och hon sa ja. På den åttonde dagen stod det första revolutionära bröllop som Ingemar varit på. De missnöjda föräldrarna drogs med i stämningen. Bruden bar svart klänning och blodröd azalea i håret. Så klart fanns det milismän som kunde traktera instrument och så klart blev stämningen uppspelt. De låtsades att de drack vin för att fira brudparet och kärleken men ingen kände något särskilt varken för Mordt eller Juanita. Kärleken kunde i varje fall ingenting göra mot fascisterna. Men vinet flödade, främmande händer klättrade omkring på okända kroppar.

Ingemar tittade åt Conxas håll. I Murcia var det lätt att låtsas vara någon annan. Han bjöd upp henne, fast han inte dansade, och fast han fick slå sig fram för att nå henne. När han tog henne runt midjan kom han ihåg en annan dans, som han inte dansat, på Sätraåsen, en gång för länge sedan. Han borrade in näsan i hennes hår och kände doften som fick honom att känna sig lugn.

Orkestern skramlade i bröstet på honom när de gick från dansgolvet i ungdomsklubbens hus. Gult ljus, gul natt, tiden ville stanna. Hon var inte bra på engelska och han kunde löjligt få ord på spanska.

Like child, sa hon, pekade på honom, det var mest på hennes ansikte han begrep vad hon menade. En palm fläkte ut sig vid kanten till floden. Hon frågade varför han kommit dit och det märktes att hon laddat för den frågan.

Jag slåss för samma sak som du, försökte han svara, försökte låta förnärmad (men var för full).

Du vet inte vad vi har varit med om. Conxa blängde på honom. Du visste väl knappt var Spanien låg innan du kom hit?

Jag har, stammade Ingemar, varit här tidigare.

Idiotiska ord som bara kom. Han tittade på floden som rann sävlig och tjock.

Du är inte född här, du kan inte känna samma kärlek och smärta. L’amor i el dolor.

Och vad är då kärlek? ville Ingemar fråga men då hade det blivit ännu dummare. Han borde kanske ha blivit arg och gått därifrån, men istället ville han ta hennes hand. Fråga henne var de var, varifrån hon kom, varför det här landet var så svårt att ta hand om. Himlen var randig i guld och rött. Han kände hennes hand söka hans och skyndade att ta den. Vi föds med en inandning och dör med en utandning.

Entens? Varje andetag är räknat. Tycker du att det är en

tröst… una consolació?

Näe? sa Ingemar. Han förstod inte men rös till ändå. Natten växte omkring dem.

Vi kan låtsas att vi har med varandra att göra. Hon pekade på deras kroppar: Podem pretendre. No importa.

Vi behöver mer att dricka, sa han. Més begudes. Hennes hand på hans lår.

Vi är en motståndsrörelse, sa hon. Un moviment de resistència.

 

*

 

För att kärleken ska nästla sig in måste den först alliera sig med drömmarna. Sedan måste den uppmuntras, det kan räcka med ett ögonkast, ett leende. Det måste finnas ett sökande. Och för att börja söka måste man behöva och för att behöva måste det finnas ett missnöje. I den myllan – av missnöje och drömmar – är det inget svårt för kärleken att slå rot.

Vad är det med dig och svensken? frågade Luna.

Conxa hade inget svar, ville inte ha något heller. Det är bara en våg av längtan, kunde hon inte säga, det var patetiskt, och säkert inte heller sant. Lunas blick var förebrående. Det gick inte att skämmas i ett krig, men de var i ett mellanrum. De levde. Ingen av de hon älskade hade dött av det här kriget. Bara det fick de skämmas över, att de klarat sig, när människor hela tiden dödades eller fängslades eller förföljdes, i Spanien och överallt.

Även nästa kväll, efter övning och undervisning, gick hon och Ingemar till floden. De hade inte planerat det. De gick bredvid varandra och det var kyla i vindarna. Han tittade på henne och hon blev synlig och hon tyckte inte om det. Han tittade bort och hon blev osynlig. Vid floden Segura sa han saker hon inte begrep. Hon bad honom att upprepa, långsammare, fast det kunde få räcka med floden och mörkret och händerna och tystnaden. Hon ville inte ha hans ord. Ändå fortsatte han prata. Vad var det han sa nu? Vi… har alltid… känt… varandra? Hon tänkte att så skulle Poeten aldrig ha sagt. Han skulle ha erkänt tomheten i sådana fraser och hellre varit tyst. De satt på en av stenbänkarna gjutna ur brogrunden och han räckte henne vinet. Hon skakade på huvudet, han trugade, hon satte upp händerna framför sig som skydd. Han sa, förstod hon, att hon såg misstänksam ut. Han var löjlig. Ung. De befann sig på en plats bredvid tiden. Hon ville vara där. Ville att det skulle bli ännu mörkare. I det mörkret skulle de tvingas leva bredvid varandra, det fanns inget de kunde göra åt det. De var tvungna att vara nära varandra. Tvungna att trösta, hålla om. Det fanns inga andra människor. Hon lutade sitt huvud mot hans axel. Han lutade sitt huvud mot hennes.

Vi är i en grotta, försökte hon säga. Cave… Drog en linje

i luften runt deras kroppar, tätt, tätt. De skulle snart inte kunna andas därinne.

Han drog henne närmare intill och hans mun var ivrig, men hon orkade inte. Hon slumrade till mot hans axel och drömde att hon föll ner i floden. Den var full av människor som simmade och skrattade och flöt med, ingen sjönk ner under ytan, floden bar dem, hon såg Ingemar på kanten med utsträckta armar, hon ropade åt honom att hoppa i, det är inte farligt, men han stod kvar och såg på när hon flöt bort under broarna.

Efter att de sprungit i gränderna, hon och Poeten, hade hon frågat kamraterna om honom, kanske någon visste vem han var, var han fanns? Hon försökte beskriva honom men alla män, och särskilt bohemerna, såg likadana ut. Eftersom han kallades Poeten trodde hon att han var känd, kanske rent av gett ut betydande verk. Inte för att hon någonsin läst poesi. Det var borgerligt och världsfrånvänt. Men det fanns de, som Victor Hadad, som sa att poesin också kunde vara ögonöppnande, rent av subversiv. Han berättade för henne om surrealisterna som lekte med ord och betydelser. Hon tyckte det lät tramsigt men Victor sa att också språket kan vara revolutionärt. Nya ord… ord som kliver ur sina gamla, dammiga uniformer och visar på en ny mening.

Hon borde ha gått till Victor det första hon gjorde men han kunde vara så omständlig. När hon kom sig för att fråga lyste han upp, vinkade henne till sig, uppför trappan till sitt kyffe ovanför baren. Hon hade inte satt sin fot där förut, och hon hade aldrig i sitt liv sett så många böcker. De låg staplade i drivor på och runt det smala skrivbordet och hon undrade om han också skrev, ja, förutom artiklar till Solidaridad Obrera. Han sökte ivrigt i bokhyllan, kom tillbaka med en bok som snarare liknade ett tunt häfte. Röd pärm. Hon öppnade den. Doften av trycksvärta.

Jag har ett fotografi av honom också någonstans, sa Victor och började bläddra bland böcker och papper och album. Det är från ett möte där han läste dikter. Det är några år gammalt. Vänta lite –

Dammet yrde i Victors rum.

Han sken upp och räckte henne fotot.

Hans ansikte kom emot henne med sådan kraft att hon ryckte till. Han såg hårdare ut på bilden än hon mindes honom, han kom ut ur fotot och tog tag i henne. Vissa människor tar i en bättre än andra, så att faran minskar, en viss sorts händer skjuter en bort från rädslan. Spring din väg. Hon berättade för Victor om mötet och gränden, och Victor sa att han inte var från Barcelona utan Girona, trugade på henne boken, kilade in fotot mellan två sidor. Nej, hon läste inte poesi, men hade ändå gått till kaktusarna på Montjuïcs östra sida och slagit upp boken igen, plockade ord och meningar från olika sidor: att se jorden är att minnas flickans kött / i svart vatten: tjurens nakna skelett / begär efter mörk gräns / natten skimrar av oväntad kärlek / mörkt blod rinner i strömfåror / ögon utan salt, hjärta utan natt, regn utan vind / magnolia mot jas- min, dalar mot guld, kaktus mot paddor, fjärilar mot skorpioner/ vägen till Madrid kantad av violetta skuggor, skälvande träd / tiden stannar, världen sörjer, himlen förlorar sin färg / ay, ay, ay. Hon förstod ingenting. Hon undrade vart han tagit vägen. Han kunde inte bara uppslukats av jorden?

Victor ruskade på huvudet, hade ingen aning. Kanske han rest hem till Girona för att skriva om revolutionen?

Aldrig, fnös hon. Det gör han först efteråt, som ett vittnesmål. Mitt i går det ändå inte att säga något.

Å, Conxa, log Victor och skakade på huvudet igen. Det är när det händer som det måste sägas.

Ett oroligt ljus lyste upp den gula floden. Hon försökte uttala hans namn rätt och tyckte om att det var svårt och att det hela tiden blev fel. Han skrattade. Hon ville inte heller höra sitt namn uttalas som det skulle, Ingemar kom närmare, men hans språk passade dåligt för de mjuka, sammansmälta ljuden.

Också den tredje natten vid floden somnade hon på hans axel. Den här gången drömde hon om en karneval. Hon skulle ta sig igenom vimlet för att komma till ett hus. Människor försökte dra in henne i yran, hon knuffades runt, de kunde omöjligt veta vart hon var på väg och ändå försökte de hindra henne från att komma fram. Hon kom bara längre och längre bort från huset.

Jag har en son, sa hon till Ingemar när de vaknade. La guerra ens separa.

När vi vunnit över fascisterna kan ni förenas, då är allting möjligt, sa han, eller det var vad hon trodde att han sa. Han pratade på. Hon trodde att han sa att fascisterna förvandlats från människor till monster, det skulle Poeten aldrig säga, det var naivt. Han gjorde något nytt med de få ord som fanns. Hon undrade hur han skulle förklara det hon ville få Ingemar att förstå.

Hon försökte:

Jag behöver någon som förstår allt, och som aldrig är rädd. Hon sa det på engelska men han rynkade ihop pannan.

Jaha, sa han och tittade ner på sina händer. Vände och vred på dem. Hon kysste honom för han såg dum ut och för att hon inte ville prata mer och för att hon tyckte om att kyssas. De var nära att ramla av stenbänken men höll sig kvar genom att trycka kropparna närmare varandra.

 

*

 

Vart smyger ni iväg någonstans? flinade Torsten.

Vad gör ni nere vid floden? Bara står där, som fånar. Narren, sa Meister. Också Einar log menande. Det var bara Klas som inte verkade bry sig. Ingemar kände sig stolt och dum. Han var huvudpersonen i det här. De andra kropparna – som han en gång blandat ihop sig med – höll sig undan.

Jaså, fortsatte Torsten, det kunde man väl begripa. Att hon var sån. Han slog ut med händerna. Du behöver inte bli sur Bäckströmmen, vi är avundsjuka på dig allihop.

Warten bis Sie an die Front kommen, sa Meister. Kärlek och krig går inte ihop.

Det lät som en dålig filmreplik. Det är inte kärlek, sa Ingemar.

Det beror på vad för slags kärlek man menar.

Det var Verner Holm som stod där, Ingemar såg honom tydligt framför sig. Han tog Ingemar runt axlarna, pekade ut över landskapet, fabrikspiporna, kyrktornen, granarna som omringade bergen och bergen som fångade in den vidsträckta staden.

Underligt hur kärlekens knopp kunde slå ut mitt i kriget, sa han, tycker du inte, Bäckström, men det var kanske kriget som fick den att blomma?

Nej, det var inte Verner, det var Joel Hägglund, det var hans hand som kamratligt tryckte Ingemars axel.

Jag har varit här förr, med henne, försökte Ingemar, då när det inte var krig.

Det har alltid varit krig, sa Joel. Och det är inget konstig att hitta kärlek på platser som inte riktigt finns.

Men jag minns henne. Jag är säker på att vi har träffats förut.

Ja ja, Bäckström. Om du säger det så. Joel blev Verner igen, som muttrande lyfte handen från Ingemar. Det är ändå inte upp till dig att bestämma vilken form kärleken ska ha. Det glödde i fjärran. Det där fjärran som det aldrig gick att ta på. Himlen var samma som i Gävle, ändå inte. Från en trädtropp flög svarta fåglar upp.

Hon är ett fruntimmer, sa Torsten, och ibland får det räcka. Vi lever i svåra tider, hörde Ingemar någon säga – inte Torsten, inte Meister. Det var en viskning från en annan tid, en annan plats: Ta den tröst du kan få. Sjunk djupt in i den. Han blundade och såg trädkronorna i allén längst bort i Boulognerskogen, på gränsen mot kyrkogården, där Eivors grav fanns. Inga ord och krusiduller. Bara namn och årtal på en tyst sten. Långt bort från änglar, keruber och kapell. Och Kristina Larsdotters sten var en överväxt stenplatta bara. Han kände sig yr. Han var hungrig och lortig och skittrött. Mörkret föll återigen som ett skott, hoppade över skymningen.

Han sprang mot floden och gasljusen över bron brann vacklande. Conxa var redan där. Hon hade väntat på honom. Han kunde inte minnas om han någonsin blivit så glad över att se en annan människa. Det fanns någon som väntade på honom! Han kunde inte minnas om han någonsin känt glädje ens? När Conxa tog hans hand och de lindade in fingrarna i varandras försökte han komma på sådana platser – och kunde bara minnas: mammans knä, Klaras famn, och så längst fram i demonstrationståget med fanan i bältet, den rödsvarta fanan i perfekt lutning ut mot Gävle. Hur svårt det hade varit då att inte skratta, inte ens le – han måste se allvarlig ut. Nu ville han skratta, fast kriget fanns bakom de där bergen. Måste skratta. Hon skrattade också. Kysste honom och skrattade. När de slutat skratta kysstes de bara. De var underligt ensamma i staden. En neonskylt blinkade. En biograffilm som slutade på Cino Rex och sorlet som följde med ut på trottoaren. Ett äldre par som satt tätt ihop på restaurang La Tienda de Susana. De grep samtidigt om varandras axlar.

Jag minns dig verkligen, sa Ingemar andfått. Fick fatt i orden, som om han kom ihåg dem djupt inifrån: Et recordo. Conxa skakade på huvudet. No. De svarta fåglarna han sett utanför lägret landade på brokanten och i träden runt om. Gula näbbar riktades åt deras håll. Han tryckte in näsan i hennes hår, han letade efter lukten som skulle göra honom trygg, men hittade den inte.

 

*

 

Om dagarna krälade männen i lera och lekte krig. Luna och Conxa ansvarade för bespisningen. De var guider, men i Murcia blev deras uppgifter diffusa. De fick tvätta. Ta hand om in- och utgående post. Hon hade skrivit till Marcos och föreställde sig hur han försökte bokstavera sig fram till henne. Kära mamma. Jag har det bra här. Men jag längtar efter dig. Diana Prieto skrev: I Madrid får barnen inte längre gå till skolan. Francos fotsoldater är kuvade, krig existerar för att hålla arbetarklassen i schack och för att generaler, kungar och diktatorer ska få mer av det de redan har. Vi måste kämpa för att behålla våra förnuft, vi som har förnuftet kvar. Vi får inte låta oss sugas in i den stora maktlösheten, hur hungriga och trötta och maktlösa vi än känner oss – det är det enda vi har kvar, att vi är människor i ett land, i en värld, som måste fortsätta bestå av förnuftiga människor.

Det här kan jag använda rakt av, sa Luna. Hon ställde sig inför milismännen som jublade, men hennes ögon strålade inte som de gjort på scenen i Barcelona. Conxa lät sin applåd klinga ut och den ekade länge i salen i universitetsbyggnaden. Luna räckte henne brevet.

Jag måste åka dit, Conxa. Till min kusin. Till Madrid. Vi är inte viktiga här.

Vi har skrivit på kontrakt.

Som binder oss till att försvara republiken, ja, men vi kämpar inte. Jag är trött på det här. Trött på att de tittar på mig och inte ser mig som en av dem.

Lunas hand på Conxas. Var det medlidande i blicken?

Det var outhärdligt.

Jag reser i morgon bitti. Fundera på det bara.

Hon ryckte på axlarna. Den unga kroppen – håret som hon äntligen lärt sig att tygla och klippt kort. Hon höjde näven och vände sig sedan om.

Du sviker, ville Conxa ropa efter henne. Vi har våra uppgifter här.

Kom tillbaka, ville hon ropa.

Efter fältövningarna läste hon högt för Ingemar, medveten om att det inte var mycket han förstod av allt det han måste förstå:

I Madrid, skriver Diana Prieto, hjälpte jag en naken kvinna upp ur ett dike. Hennes ben skakade så att hon nästan inte kunde stå upp. Ingen kommer att utreda vilket brott som ligger bakom, ingen kommer att straffa de skyldiga… för hennes nakenhet och hennes darrande kropp. Jag vet inte vad som hade hänt henne, för hon kunde inte prata om det. Utlovade undersökningar av dylika fall blir aldrig av. Jag såg kvinnors underkläder ligga utspridda på en grusplan mitt i staden. Jag har sett skjutna hundar och katter. Jag hittade ett meddelande i en död hunds mun: Böj era huvuden för Franco. Liknande står på väggarna: Ni kommer att få se Spaniens styrka, och: Kvinnor, vi har kommit för att rädda er. Fascisterna är här! Jag har sett deras vapen riktas mot de civila, också mot barn. Jag såg ett barn slungas in i en vattenpost.

Hon vek ihop brevet och stoppade det i bakfickan. Hon tog Ingemars hand.

Jag vet en kvinna som svalt ihjäl i sin källare. Utegångsförbuden kan sträckas ut i evighet. En annan kvinna var tvungen att mata sina barn med hundmat. Hur länge du än stannar i Spanien, Ingemar, och vad du än får se, kommer du aldrig att känna det som vi känner. Det kommer alltid att finnas det mellan oss. Du ska få se mycket, Ingemar, men sen får du åka hem.

 

*

 

Fram emot ljus och frihet. Sången ekade mellan husväggarna på Murcias huvudgata. De tunna sandalerna slog upp damm. Folk reste sig från trottoarserveringarna och knöt sina nävar. Småpojkar skrek för full hals: Salud camaradas! Ingemar, Ragnar och Einar slog de andra i skjuttävling, trots Ingemars uppenbara oförmåga att hålla geväret rakt och tryckt mot axeln så att det inte blev rekyl. Efteråt, i kasernen, rengjordes gevären och vinet skickades runt. Torsten gnolade. Klas läste. På väggen bland ryggsäckarna satt den påbörjade väggtidningen som ingen orkat ta tag i och istället täckts av urklipp på skådespelare som Rosita Moreno,

Conchita Montenegro och Greta Garbo. När de skulle välja vem som var snyggast vann Conchita över svenskan.

Klockan tio på kvällen kom order om uppställning och avresa. De tilldelades varsin tallrik, sked, gevär, ammunition. Rockar på, filtar, matväskor, patrongördel, hjälm.

Kvinnor i olika åldrar skockades på perrongen. Äldre kvinnor med svarta hucklen vinkade med suddiga rörelser. Juanita, Mordts hustru, började sjunga en låg, klagande visa och andra stämde in.

Vi ska norrut, sa Torsten.

Klart vi ska norrut, sa Klas buttert, det går ju knappt att komma längre söderut.

Jo, sa Einar, till Malaga.

Ett rykte hade spridits att Malaga fallit utan motstånd. Att hundratusentals civila flytt mot Almería men blivit beskjutna, både från luften och hamnen. Att engelska fartyg som legat i hamnen inte gått in till försvar.

Varför kallade de inte in oss? Einar ville ha svar, men inte ens Meister, som blivit utsedd till kapten, kunde förklara.

Två tåg avgick från stationen i Murcia, det ena med milis- män, det andra med kök, vapen, sjukvård. De reste in i kylan och träden längs rälsen kastade frågor efter dem: Vad har hänt? Varför är inte vintern som den brukar? Varför kommer det soldater in i de övergivna dalarna och fyller dem med blod? Varför långa tåg av flyktingar, vart ska de ta vägen? Ingemar försökte fånga Conxas blick i tågkupén. Hon satt en bit ifrån med ansiktet bortvänt, det hade varit skönt att se henne gråta.

Vi reser mot Madrid, sa Ragnar.

När de anlände till Villarubia för nattlogi i en lada hörde de kanonskott. Inga varma djur att somna mot, men det fanns gott om utrymme och halm. I huset bodde ett äldre par som tyst kommit ut med brödkanter, oliver och surt vin. Det märktes på deras blickar att de inte hade mer. Det stank gödsel och fukt, Ingemar drog filten över sig och försökte minnas doften från Gevalia, Läkerolfabriken, kaffe och karameller. Conxa, tänkte han, luktade på ett sätt när det var krig och på ett annat när det var fred och hon kunde cykla långsamt på gatorna i Barcelona.

Spårvagnarna skramlade, i Barcelona liksom i Gävle, vid sidan av vägen stod en häst med svängande huvud. Han gick ända fram till hennes port. Uppför trappan, dörren var olåst och han gick in. På skänken stod ett fotografi av henne som liten flicka. På bordet låg en tidning uppslagen. Han hade tyckt om att prata med henne. I hennes fönster stod en paradisväxt. Bredvid sängen kommoden med handfat och kanna i billigt vitt porslin. Hon låtsades sova. Låg hoprullad som en katt med den rutiga filten halvvägs över kroppen.

Han lutade sig över henne. Hon slog upp ögonen och såg på honom. Reste sig upp på armbågen:

Vad vill du?

Ingemar visste inte vad han skulle säga.

Nen petit, sa Conxa och lyfte på filten. Ingemar tryckte ansiktet mot hennes hals och hon smekte honom långsamt över håret.

I Morata de Tajuña såg Ingemar för första gången blottade hus, uppfläkta kyrkor och mörka flyktingtåg. Han såg knyten i famnar, ovanför dem surrade gigantiska flugor. Det gick inte att slå bort dem från barnens kroppar. Fascisterna kretsade kring Madrid och hade tagit både San Martin de la Vega och kemikaliefabriken i La Marañosa.

Över himlen kom flygplanskropparna och ljudet störtade över och in i dem. Ett första kraftfullt anfall och Ingemar tog skydd i en träddunge. Uppe på höjden gömde sig marockaner och främlingslegionärer, understödda av Panzer 1 och artilleri. Ingemar försökte gräva sig ner med händerna. Hur länge låg han där hopkurad, utan att slåss, utan att någon visste var han var? Kylan utrullad över axlarna, ner över kroppen. Marken vred sig i plågor under skottsalvorna. Så såg han Mordt. Han var på väg åt fel håll. Ingemar såg kulan genom luften, han kunde ha skrikit. Mordts huvud exploderade. Mil efter mil i omkrets täcktes av blod, flöt ända till Sverige, in i Gävle. Han såg Klara lyfta sina fötter, han ville inte att hon skulle halka i det. Mordt låg stilla. I skymningen började kulsprutorna arbeta. Artilleriet befann sig i en skogsglänta. Korta salvor, långa mellanrum.

Ingen tid att sova. Hård eld också nästa dag.

De gratulerade varandra till gott kämpande, men det var bara ord för att få upp moralen. De tvättade av sig blod och smuts i regnvatten. Conxa räckte Ingemar en skål med svarta linser.

Hur vet vi att människorna blir fria? viskade eller väste hon. Om anarkisterna fick bestämma blev det så, men vi har inga anspråk på makt. Och det är de som älskar makt som tar den.

Han tittade på henne och såg att hon var gammal, äldre än han åtminstone, det var inte Klaras ansikte. Han tänkte att det inte funnits några att välja mellan. Tungan var sträv av rödvin.

Snart kommer vi inte vara kamrater längre, fortsatte hon och svepte med handen ut över rummet. Hur tror du det blir i Spanien om kommunisterna får styra? Tror du att rött bara går i en nyans?

Det snurrade i huvudet och han mådde illa.

Ni kommer hit och infiltrerar, viskade Conxa i hans öra.

Ni förstör det vi har försökt bygga upp. Och sen blir ni höga på hyllningar och tror ni är hjältar.

Han förstod plötsligt varje ord hon sa. Fick bilder av henne som barn i ett blått hus i en sluttande trädgård. Han såg henne springa ensam på gården. Såg en man komma gående från långt håll, reslig, med hatt och mustasch och blod på skjortan, blod på hela ärmen. Såg henne rusa emot honom – Jag har varit här förut, ville han säga och ta hennes hand.

Jag har varit här hela tiden.

Han såg Mordt förirra sig bort mot fascisternas ställning- ar. Även om han hunnit skrika skulle Mordt aldrig ha hört det i kakofonin. Längre bort i rummet stämde männen upp i sång och Ingemar ville sätta sig med dem. Conxa reste sig för att gå. Meister ropade efter henne. Om den här dagen någon gång tog slut skulle det bli en ny dag och han ville inte det.

Hon sov när han kom in till henne i tältet.

Nej Ingemar, inte i natt, sa hon när han lade sig bakom henne på den tunna madrassen med armarna om hennes armar.

Han skrattade som han brukade åt hennes uttal. Säg Joe Hill istället, tänkte han. Säg hjälte. Sug min kuk. Han tryckte sig närmare. Han visste inte, när han tänkte efter, en enda flicka i Gävle som inte skulle kunna falla för honom.

Jag tycker om dig, hörde han att hon sa – han drog i hennes byxor, samma som hans byxor, samma hårda tyg, svåra skärp – men vad sa hon sedan? Atura ja, idiota! Knuffade honom ifrån sig, ut från skogsgläntan. Han låg utanför henne. Det gick inte.

Saps què? fortsatte hon. Vi är inte på fiendeområde. Vi är inte fiender.

Han hade bestämt innan hur det skulle bli. Han skulle in i den kroppen och bestämma varje rörelse.

Vad vill du egentligen? frågade hon och rösten var inte sorgsen, inte arg, den var ingenting. Han såg sina händer i dunklet, de såg små ut. Ingemar, jag behöver sova, vi ska snart upp igen. Gå härifrån nu. Vi är alla väldigt ledsna.

Jag älskar dig, sa Ingemar, fast han inte alls visste vad kärlek var och fast han ville dunka hennes huvud i väggen när hon inte sa det han måste höra, inte tog emot honom. Kuken slaknade och han ville krypa ihop på ett ställe långt inne i kroppen, ett ställe dit ingen kom åt.

Det var kolsvart utanför tältet. Tio meter till hans egna sängplats men han orkade inte röra sig. Det var omöjligt att säga exakt var fienden befann sig – det kunde smyga morer alldeles utanför, det fanns en kniv som i detta nu sänkte sig mot hans kropp. Morerna hade fördrivits från det här landet. Ingemar hade trängt sig på som en oinbjuden gäst. Var det då konstigt att kniven skulle in i honom? Han som var en jävla idiot.

Han drömde om en fest. Han fyllde år men kände ingen av gästerna som kom med presenter. De fyllde rummen i ett stort, gammalt hus och han skämdes över att inte ha något att bjuda på. Han skulle ha letat i skafferierna, eller skrattat åt det, men stod handfallen. Einar kom emot honom, knuffade på honom:

Ingemar, vakna, du har en mardröm. Nej, tänkte Ingemar, det var ju en fest. Du pratar ofta i sömnen, vet du det?

Jag minns inte vad jag drömde, ljög Ingemar. Han hade satans ont i magen och lössen kliade. Det blev alldeles tyst och Ingemar trodde att Einar somnat om igen. Då kom en harkling ur mörkret:

Ingemar, är du vaken? Einars röst var tunn och långt ifrån.

Jag skulle bara behöva prata lite.

Javisst, sa Ingemar. Einar harklade sig igen.

Innan jag reste hit vågade jag ingenting. En gång var det en flicka som var kär i mig, vi hade bestämt träff utanför biografen i Storuman men när jag såg henne stå där, uppklädd och söt och liksom förväntansfull, klarade jag inte av att gå dit. Jag bara vände och gick hem igen. På så små platser kommer ingen undan, och jag sa till henne sen att jag glömt bort det och då ville hon inte prata med mig mer. Det är som om inget kommer ur mig ordentligt. Jag går omkring som i alldeles hemliga trädgårdar. Jag skulle kunna dö där och ingen ser. Om inte allt hängde på en så skör tråd skulle jag aldrig prata så här. Om inte Mordt dött…

Jag hör mina föräldrar muttra och oja sig för de vet inte längre vem jag är. De planterade mig, planerade mig menar jag, och nu vet de inte längre. När jag stack hit kunde de ändå fabulera ihop en bild. Vet du att de säger att jag är sinnesförvirrad? När det här är det enda jag vågat i hela mitt liv. Pappa sliter i samma skog som jag, jag tycker att han borde förstå. Min syster säger att jag åkte för att lämna över föräldrarna på henne. Det är lätt att tro, tänker jag, att man lever i en förut- bestämd riktning, och så bygger man hela sin tillvaro åt det hållet, försöker få delarna att passa. Jag tänker att det rent av går att bygga mot stormar och strömmar, om du begriper vad jag menar. Det ska till en jädrans massa lögner men det går.

Jag har aldrig pratat så här förut, Ingemar, som en jävla idiot. Det är väl för att jag känner mig levande, men inte måste väl rädslan vara en garant för att känna att man lever? Det får väl inte bara vara när man ska dö som saker börjar kännas på riktigt, och man börjar föreställa sig andra människors armar som grenar, som växer och får knoppar och blommor och allt sånt, och sträcker sig mot en?

Vet du förresten vad jag gjorde? Efter bion? Jag gick hem och skrev en jävla dikt om flickan som jag inte vågade gå fram till, jag trodde att det räckte.

Du ska inte dö, sa Ingemar först. Han visste inte vad han skulle säga. Hade en klump i halsen eller bröstet eller var fan den satt. Och förresten är vi inte likadana, fortsatte han, vi växer väl åt olika håll och ser olika ut, precis som växterna. Men det är inte det jag menar, sa Einar. Att vara feg är väl ingen jävla egenskap heller. Feghet är bara nåt man har fabulerat ihop. För att få slippa.

Han såg inte Einar, tyckte sig bara känna igen rösten, men vem det än var som pratat vände han sig om med en suck och sedan blev det tyst.

Lössjävlar! Ingemar kliade en stund, nöp några och krossade dem mellan tumme och pekfinger. Sedan klev han rätt in i festen igen.

Det märktes på varje ansikte när de vaknade att de också hade drömt och att drömmarna var lockrop. Ju längre in i drömmarna, desto större längtan efter att få fortsätta sova. De lurade sig själva att döden var samma som att sova och drömma, bara att de slapp vakna. Men sedan ruskade de på sig. Fick hjälpa varandra att minnas varför de kommit. Ragnar tog fram fotografiet på sina barn, han strök med fingertopparna över deras ansikten innan han reste sig och klädde på sig.

Nu vinner vi det här jävla kriget! rev han i. För ni vet vad som händer om vi inte gör det?

Det var som att ladda upp inför en fotbollsmatch. Kom igen nu, Bäckström. Du behövs där borta.

Elastisk krigsföring kallades det, att springa fram och till- baka, eller snarare: springa framåt, backa, sedan framåt igen. Fotbollsplaner, åkrar, slagfält. Livsviktigt att vinna. Han såg Conxa långt bakom sig. Han ville springa tillbaka till henne men det var fel håll. En av deras stridsvagnar träffades av en granat och började brinna. Han slungades till marken. Grep tag med händerna om huvudet.

En brand bröt ut och slukade en stor del av staden. Det var mitt i sommaren och från Bottenviken såg sjömännen lågorna sträcka sig mot himlen. Husen skrynklades ihop som papper och i ett av dessa hus låg Ingemars mormorsmor på ett virkat överkast och födde. Det knastrade i väggarna och hon pressade ut flickan precis innan huset slöt sig som en solfjäder och elden slungade upp taket. Hon rusade från elden med barnet i famnen, blodet forsande och moderkakan på väg ut. Efteråt pratade man om flickebarnet som om hon var förhäxad. Rykten spreds: hon skrek inte när hon föddes, hon hade haft eldrött hår de första dagarna. Förvånansvärt få omkom. Invånarna på norra sidan ån kastade ut sina möbler genom fönstren, lindade in sitt finporslin i lakansväv och sprang ifrån helvetet. På ett dygn blev åttatusen Gävlebor hemlösa och en av dem var Ingemars mormorsmor som fick plats med sin dotter i tältlägret på Sätraåsen. Det var ett underverk att flickan överlevde. När staden byggdes upp igen lades industrierna på Brynäs, i samlad skara, och dottern, Eva, fick arbete i ångväveriet. Hon var fjorton år och fortfarande omgiven av myter, men de hade mattats av. Ångan var het, de andra på fabriken sa att den var outhärdlig, men Eva klarade den bra. I övrigt visste hon lika lite som alla andra vem hon var. Livet fortsatte så länge Gud ville, det var inte mer med det.

Det fanns ett annat Gävle inuti det Gävle som syntes: en ruinstad, den såg ut som om den blivit bombad, men bara på norra sidan. På södra sidan var allt sig likt, dit hade elden – tack vare ån – inte nått. På norr planterades träd som skydd om en ny brand skulle bryta ut och norrstaden byggdes upp igen, tegel för tegel, hus efter hus. I efterhand var det lätt att tro att det gått fort, fast arbetarna, murarna, takläggarna, snickarna, hade känt varje litet steg av förändringen och framväxten i sina kroppar. På ångväveriet träffade Eva Inge- mars morfar. En hygglig karl, på ett sätt, på ett annat sätt oduglig. Allting var Guds verk, om det inte var Djävulens, det var bara att finna sig i det. När Eva var tjugo år födde hon en flicka utan komplikationer. Hon fick sluta sitt arbete på väveriet och fick plats som piga åt ett äldre par. Då var staden uppbyggd och ny och pappan lyfte flickan Eivor mot himlen när ingen såg. Drog henne på kälken första och andra vintern, knuffade på nerför backen den tredje – och skrek lika högt som hon när kälken for iväg – men på våren, när hon skulle till att fylla fyra, var han borta. Ingemar kunde inte minnas vart han tagit vägen, visste inte de vägar som ledde papporna bort från sina barn.

Ingemar hade sett Eva på ångväveriet, och sedan Eivor på Tekniska aktiebolaget Flora. Såg henne som sextonåring med barnrunda kinder och svart långkjol. Området utan- för fabriken såg ut som Amerika, eller som han föreställde sig Amerika. Fabrikspipor som, åtminstone för ett osynligt spökbarn som Ingemar, snuddade vid molnen. Det luktade kemikalier. På långt håll såg kvinnorna som arbetade där likadana ut, svarta silhuetter som kunde göra enorma skuggor mot väggarna om solen låg rätt, men när man kom närmare såg man hur olika de var. Särskilt Eivor var olik de andra, hennes ansikte omgavs ett särskilt ljus. Hon hade hostat och han var rädd att hon skulle bli sjuk och dö.

Redan innan han fanns hade han varit rädd för att aldrig få finnas. Men så träffade hon Hans Bäckström en sommardag på Kansligatan, och sedan började Ingemar växa i hennes mage, och han kunde på riktigt se mörkret och ljuset som omgav henne. Det gjorde honom lycklig, och ivrig. Han såg kjolarna som svepte mot fabriksgolvet, såg mamman skära tvålar och linda in dem i papper. Det första hon sa till honom när han kom ut och äntligen fick ligga på hennes bröst var: Världen behöver dig, Ingemar. Det var i varje fall vad hon berättat, för det kunde han, av någon anledning, inte min- nas. Det var långt in på hösten, nära vintern. I samma stund som han landade på hennes bröst – utpumpad som efter en lång resa – sköts Joel Hägglund med fem skott, varav ett löst, på en fängelsegård i delstaten Utah.

Han var kanske åtta år när han första gången vågade näm- na att han sett henne på fabriken på Brynäs. Hon frågade hur han visste att hon arbetat där och han svarade att han visste det för att han följt med in genom porten. Hon skrattade men han envisades: Du var sexton år och dina kinder var runda och röda. Aktiebolaget Flora tillverkade eau-de-cologne, hudkrämer, hårvatten, bläck och skokräm, men framförallt toalettvålen Florodol. Ångorna var inledningsvis outhärdliga, men sen vande du dig, mamma, luktsinnet trubbades av. Han sa att han sett henne vid pressen med förkläde och håret i knut. Oron i hennes ögon byttes ut mot nyfikenhet, sedan glädje, det var det som var meningen. Hon slappnade av, lyssnade, och när hon lyssnat färdigt kunde hon också berätta om drömmar hon drömt: om tigrar som gick på gatorna i Gävle, fast de gjorde ingen illa, om karuseller som slukade barn, och så drömmen om jätten som steg ur Gavleån med Ingemar på ryggen.

Det var en rolig dröm, sa Ingemar och försökte få det att låta som om han mindes hur det var att sitta där på jättens rygg.

Ja du var så glad, fyllde mamman i. Det var fler barn som klängde på honom men det var dig han bar. Han gick mot mig där jag stod på stranden. Havet var så blått, det måste ha varit i ett annat land.

Ingemar, hur är det? Vakna, Bäckström!

Det var röster runt om honom. Hetta i luften.

Lukten av pepparmynta låg kvar över karamellkvarteren, blandade sig med kaffelukten och lukten från Korsnäs. Jo, till och med den tjocka, giftiga röken från pappersmassan saknade han. Han hörde skramlet från spårvagnen när den kom uppför eller nerför Södra Kungsgatan, Blå linjen, den stannade mitt i backen för att lägga om växel och han hoppade på alldeles när den skramlade igång igen. Rasslande cykelkedjor, klingande cykelklockor. Vardagsrörelser. Han längtade till och med efter att bära säckar igen. Fast det var inte sant.

Torsten fick upp honom på fötter. Klas hjälpte till att dra bort honom från elden. Han tog djupa andetag, som för att kunna dra in Gävleluften ända till Jarama. Han hade gjort vad som helst för att sitta vid ån, äta det medhavda brödet, titta ut över vattnet – om man hade tid kunde man sitta en hel dag, titta på ytans skiftningarna, lära sig att vattnet var allt annat än blått och innerst inne genomskinligt.

Klas och Torsten hjälptes åt att få in honom i tältet.

Det var Conxa som kom med förband. Han såg att hennes fingrar var blodiga.

Och träden i staden växte upp i alléer som kallades brandgator. Människor tänkte på branden när de gick under trädkronorna, återkallade miraklet att så få dog och att staden orkade växa upp igen. För varje år krympte minnet och perspektivet och till slut tänkte de inte ens på att de gick under träd. De gick fortare. Vissa av dem stannade upp för att slåss för pilen på Rådhustorget som skulle väck. Stammen skulle sprättas upp ur jorden och det var som om hela staden skulle brytas upp med den. Vad hade nu inte det trädet sett? Det var Ingemars öde att minnas. Det var Ingemars öde att aldrig någonsin dö.

Du är lite svedd bara, sa Conxa och räckte honom vinkruset. Vi klarade framryckningen utan förluster.

Vi drev bak de jävlarna, fyllde Torsten i, men de kommer ju tillbaka.

De skulle ha fullt med adrenalin i kroppen och rusa som vilda djur, men Klas och Ingemar tittade förvirrat på varandra och på den okända brända marken framför dem.

Jag trodde du var död, sa Klas. Men det är jag inte, sa Ingemar. Men kommer vi att leva i morgon?

Klas gick med de orden över en gräns, och ytterligare en eftersom hans händer runt geväret skakade. De fick vara människor i huvudet men inte i kroppen. I huvudet fick de göra vad de ville, bara de höll fast i sina kroppar som rötterna håller i trädet. De fick inte bli som branden som ödelade allting.

Vi kommer inte att dö, sa han därför till Klas, och nu måste vi framåt.

 

*

 

Conxa hade inte tittat i en spegel på flera månader. Hon skulle kanske inte känna igen sig själv. Hon längtade efter ett bad men inte efter sitt ansikte. Hon kände blodet klibba mellan låren. Blödningarna var ett helvete, och ett skäl till att Durrutikolonnen velat dra kvinnorna från fronten redan i höstas. Hygienen. Omaket. Kroppen som inte anpassade sig efter kriget. Skillnaderna. Hon mindes att pappan vänt sig bort när hon blött första gången. Hans kropp förvandlades aldrig. Svullnade inte upp och krampade. Orättvisan i det. Hon hade uppfostrats av pappan som bestämt att kroppens enda funktion var kamp och motstånd. Flickan med rosetterna tog plats i hans drömmar men hennes kropp lämnades utanför. Den tog istället plats bredvid Francisco och andra män. För den fanns och gick inte att förbise.

De gjorde sig i ordning för framryckning och hon såg Ingemars spända väntan. Han trodde att han var någon särskild. Om han nu aldrig tänkte dö skulle det förstås vara lättare att älska honom. Han skulle inte explodera i bitar. Inte tas till fånga, torteras och arkebuseras. Hon ryckte till av en tjutande raket, de automatiskt smattrande gevären, adrenalinet slog igång. Ingemar höll händerna för öronen. Han sjönk ner på knä på den hårda marken och hon sprang dit, lade sig över honom, fast de borde gå till motattack. Hon hörde inga order, såg inte var fienden fanns, kände Ingemars armar och andetag. Hon blundade. Hörde fåglar. Det var väl underligt i det tumultet. Hon kände lukten av det brända gräset och hur han försökte komma loss och till slut lyckades. Hon låg på marken, han hade rest sig och famlade efter sitt gevär. Det blev tyst. De väntade. Inget hände.

Va fan gör du? sa han. Varför gjorde du så där?

Det ropades namn. Alla oskadda? Klas? ropade Ingemar. Conxa såg en kvinna ligga på den hårda marken, varför låg hon där, hon var väl inte skadad? Ingen ropade på henne. Klas kom springande mot Ingemar. De omfamnade varandra men kvinnan låg kvar. Poetens gevär liksom utspillt bredvid sig. Hon ville krypa ihop i fosterställning men kom på fötter.

Kom, sa Ingemar. Förlåt, sa han. Kysste henne på kinden som en bror.

Torsten ville prata med henne. Han hade hjälp av Peixos som översatte med blicken ner i marken:

Som politisk kommissarie, sa han, är det min uppgift att informera Hernandez om att kvinnor inte längre är välkomna vid fronten.

Det var väl inget nytt, sa Conxa. Vi har inte varit välkomna på länge.

Torsten Vikman harklade sig:

Och vi har gjort ett undantag… som inte är hållbart läng- re. Är du med här Peixos? Vi har verkligen tänjt på gränserna här, Hernandez. Men det här är en plats som inte passar kvinnornas fysik. Och vi har tillräckligt med män vid fronterna. Segern är snart vår, det är den ena framgången efter den andra. Åk hem till din son, Conxa.

Prata inte om min son med mig. Vad sa hon, Peixos?

Revolutionen är inte möjlig utan kvinnornas medverkan.

Hon sa det automatiskt.

Hernandez ska medverka, men från en annan plats. Det som är viktigt nu är att slå tillbaka nationalisterna. Det finns order att följa.

Om männen ska bestämma vad kvinnorna ska göra är kriget förlorat. Översätt ordentligt, Peixos.

Torsten log.

Vi ska segra. Och sen ska vi nog förverkliga din utopi med kvinnor och män, sida vid sida, i fullkomlig harmoni. Men segern först. Framtiden sen. Åk hem till Barcelona och ta hand om ditt barn, och din stad.

Conxa packade långsamt sin ränsel. Hon önskade att Luna varit med henne. Ingemar stod i tältöppningen och såg på henne.

Jag måste tillbaka till mitt barn, ljög hon. Har inte du ock- så din stads alla namn inom dig? Montjuïc, Plaça d’Espanya, El Raval, Poble Sec?

Så heter ingenting i Gävle, sa Ingemar.

Det finns många delar att slåss för. Varje silverpoppel och papegoja förtjänar en strid.

I Gävle finns inget sånt att slåss för.

Conxa fnös och tyckte att hon lät som sin mamma. Du ska slåss i varje fall.

Ses vi igen?

Hon svarade inte.

Jag skulle bara vilja säga att – Inget tal nu, Ingemar.

Nej, bara det att – Han tystnade.

Det hade varit fint att fortsätta ett tag på den här vägen med dig.

Det var Einar som höll vakt den kvällen och hon tog honom i hand. Hon kunde lika gärna ha valt honom som Ingemar. Hon tyckte om att han inte sa något, som ändå skulle vara meningslöst, som Bona sort, eller Bon viatge. Han tryckte bara hennes hand och nickade. Det fanns många som tyckte att hon borde ha rest från fronten för länge sedan, men hon trodde inte att Einar var en av dem. Han skulle inte ha skrattat bakom hennes rygg. Inte gråtit.

Torsten kom fram till henne. Hon ville inte sträcka fram handen men gjorde det ändå. Han tog inte hennes utan gjorde istället rödfronthälsningen. Min pappa var med och grundade CNT. Hon ville säga det. De skulle komma ihåg vem hon var.

Kvinnor har ändå inget i kriget att göra, sa hon till Torsten och höjde också sin hand.

Nej fy fan, sa Torsten. Hem till spisen med dig, katta. Han skrattade. Hon log. När hon gått några steg vände hon tillbaka till elden och Einar.

Hälsa till Ingemar, sa hon och uttalade hans namn så bra att hon blev förvånad.

 

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
4 dagar sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just ”äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad