I början av hösten kom Karl N. Alvar Nilssons omtalade bok ”Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet” ut i nyutgåva på Federativs förslag. Arbetaren publicerar en serie utdrag ur boken som radarserie. Här är del 3.
Som framgått fanns det svenska tankegångar och rörelser som kan betraktas som förelöpare till nazismen. Bland dessa intar unghögern eller nykonservatismen en central plats.
Adrian Molin, född 1880, var en av unghögerns främsta krafter. Under studier i Göteborg kom han i kontakt med en av unghögerns ideologer, professorn i statskunskap och vältalighet, Rudolf Kjellén. Molin grundade 1907 tidskriften Det Nya Sverige och utövade ett starkt inflytande på medlemmarna i Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU). Flera ledande SNU-are var också tidvis knutna till tidskriften, bland andra den blivande högerledaren Jarl Hjalmarsson och SNU:s riksombudsman C-E Wilcke. En formell överenskommelse träffades 1924 mellan Molin och Nationella studentklubben i Lund, som övertog en del av det ekonomiska ansvaret för tidskriften (Torstendahl 1969 s. 63.).
Molin kritiserade högern, som han ansåg inte i tillräcklig grad värnade om nationen. Han har också gjort anspråk på att vara en av föregångarna till nazismen. Den 5 november 1934 skrev han i Svenska Dagbladet:
Det första samlade uttrycket för en politisk unghögeråskådning var väl mitt ungdomsarbete av år 1905, Svenska spörsmål och krav, som man gott kan karaktärisera som i, sina stora drag ett fascistiskt eller nazistiskt program – vilket epitet man nu vill skälla mig för – femton år före både Mussolini och Hitler.
Samma uttryck finns också med i Adrian Molins bok Stafetten går vidare, som utkom 1935 (Molin 1935 s. 115, Carlsson 1942 s. 13. ). Boken är en sammanställning av föredrag som Molin hållit och sådant som han skrivit tidigare. Följande är ett citat från ett föredrag som Molin höll hos Sveriges nationella förbund (SNF) i Malmö 31 maj 1935:
[…] men vi hoppas, att liksom en gång den lilla förföljda flocken omkring Adolf Hitler har ett besked för Tyskland, det kommer att bli de kretsar av nationellt nyväckt svensk ungdom, som nu söka efter fasta boplatser i den politiska utmarken – att det blir den ungdomen som för Sveriges del ger det avgörande svaret. (Molin 1935 s. 122.)
Att Molin inte var nöjd med utvecklingen i Sverige framgår av ett föredrag som han höll hos studentföreningen Heimdal i Uppsala i november 1934:
Hittills har det svenska samhället hållit nödtorftigt ihop, men knappast på grund av någon hållfasthet, utan tack vare bourgeoisiens lyckliga belägenhet att kunna undan för undan köpa sig fria från massväldets stormanlöpning och rena plundring genom att betala med gångna generationers besparingar till en allt glupskare socialförsörjning av en allt mer arbetsovillig arbetarklass […]. (Molin 1935 s. 122.)
Dessa citat ger en bild av de politiska uppfattningarna i de akademiska kretsarna. Föreningen Heimdal anslöt sig 1928 till SNU, men gick ur hösten 1933 med anledning av SNU:s nyorientering, SNU blev allt mer nazistiskt och lämnade 1934 sitt samarbete med Allmänna valmansförbundet och blev ett eget politiskt parti, Sveriges nationella förbund. Detta hindrade emellertid inte föreningen Heimdal från att anlita Molin som föredragshållare.
År 1936 antog föreningen nya stadgar som gjorde det möjligt för både nysvenskar och SNF-are att vara medlemmar.
Enligt Eric Wärenstam byggdes samarbetet med nazisterna ut när den blivande historieprofessorn i Stockholm Sven Ulric Palme blivit ordförande i Heimdal i maj 1935. År 1936 antog föreningen nya stadgar som gjorde det möjligt för både nysvenskar och SNF-are att vara medlemmar. I november 1936 efterträddes Palme som ordförande av den blivande ambassadören och chefen för Sveriges Radio Olof Rydbeck. Rütger Essén från SNF höll föredrag hos föreningen både höstterminen 1936 och 1937. (Wärenstam 1970. Rütger Esséns arkiv vol. 10, brev från föreningen Heimdal 15 november 1936, undertecknat Sven Ulric Palme.)
Den 12 april 1939 gav föreningen Heimdal ut en årsskrift. Syftet sades vara att ge uttryck för den nationella åskådning som framträdde bland studenterna. Man kan anta att i varje fall huvuddelen av föreningens styrelse stod bakom det som skrevs. I inledningen konstaterades att den parlamentariska demokratin inte kunde vara den politiska utvecklingens sista ord. Under rubriken »Sveriges väl«, skrev Arvid Fredborg:
Men att taga befolkningsfrågans läge till intäkt för import av flyktingar, tillhörande oss väsenfrämmande raser, skulle vara föga mindre än en nationell katastrof. […]. Och man skall aldrig tro, att vi som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår statsbyggnad, någonsin komma att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.
Han angrep sedan den politik som leder till understödstagaranda och förordade någon slags samlingsregering: »Män, som behövas måste träda till.« Fredborg bidrog med ytterligare en artikel i årsboken, med rubriken »Europa 1939« – Där skrev han:
Genom besättandet av Böhmen-Mähren eliminerades allt hot [mot Tyskland] från denna sida. Men viktigare var att man genom den tjeckiska krigsmaktens sällsynt kompletta utrustning erhöll ett tillskott av materiel, som mer än väl behövdes för att neutralisera Storbritanniens enorma rustningstakt. Samtidigt erbjöd det nya området ypperliga basmöjligheter för ett företag mot Polen, som nu nära nog kan omfattas i en väldig tysk halvcirkel. (Heimdals årsskrift 1939.)
I Stockholm var Förbundet Svensk ungdom verksamt. I en skrift 1937 förklarade man vad man ville åstadkomma. Författare var Gunnar Biörck, senare professor, riksdagsman för högern och kungens livmedikus. Förbundet presenterade sig som en oberoende politisk sammanslutning av unga akademiker i Stockholm. Biörck tog inte upp invandringspolitiken, men när det gäller styrelseskicket skrev han att förbundets lednings uppfattning var:
[…] att de nuvarande politiska parti- och intressegruppernas livstid i Sverige är starkt begränsad och att omtanken om fosterlandets väl fordrar en insats av envar, icke minst studenterna, för att vår kommande politiska form skall kunna bli av den arten, att den säkerställer vårt folks framtid.
Biörck vände sig också mot den fördelningspolitik som fördes (Biörck 1937).
I Lund motsvarades föreningen Heimdal av Lunds nationella studentklubb som bildades 1924. Heimdal lämnade som nämnts ovan SNU 1933 men Lunds nationella studentklubb blev däremot en kärntrupp inom SNU. Hedersledamöter i Nationella studentklubben var 1933 bland andra Efraim Liljeqvist, Fredrik Böök och Herman Nilsson-Ehle.
Agitationen i de akademiska kretsarna mot att Sverige skulle ta emot flyktingar kulminerade i början av 1939 i samband med att några medicinska experter föreslog att Sverige skulle ta emot ett antal judiska läkare.
Biörck åberopade arbetslöshet bland yngre läkare för att säga nej till invandring av judiska läkare.
Gunnar Biörck, som var ordförande i Medicinska föreningen, deltog den 6 februari 1939 i ett möte kring flyktingfrågan. Mötet, som anordnades av Lindholmsnazisternas (SSS) studenter, ägde rum i Viktoriasalen i Stockholm och föregicks av ett fackeltåg. Biörck åberopade arbetslöshet bland yngre läkare för att säga nej till invandring av judiska läkare. Han ansåg det vidare mindre välbetänkt att sätta främmande folk, utan känsla för svenskt psyke och utan säker kännedom om vårt språk, att ge råd till en allvarligt sjuk människa. Ordföranden i Tandläkarinstitutets studentkår ansåg att det inte fanns något behov av utländska tandläkare. Ordföranden i Farmaceutiska institutets studentkår var emot invandring av judiska farmaceuter. Mot invandring talade också med. lic. Åke Berglund, som var medlem i sss. I mötet deltog 450 personer.
I Uppsala anordnade studentkåren ett möte i flyktingfrågan den 17 februari. Mot invandring talade bland andra Åke Leissner och Arvid Fredborg. Den senare menade att invandringen var en rasfråga. Den blivande professorn i ekonomisk historia Karl-Gustaf Hildebrand talade för att Sverige inte skulle undandra sig sitt ansvar i hjälparbetet.
Men med 549 röster mot 349 uttalade sig mötet mot invandring.
Den 6 mars 1939 anordnades ett liknande möte i Lund. Med röstsiffrorna 724 mot 342 antogs en resolution som slutade »Vilja vi emellertid framhålla, att en invandring, som medför att främmande element upptagas i vårt folk är skadlig och inför framtiden oförsvarbar. Resolutionen stöddes av bland andra Hans Nilsson-Ehle från Nationella studentklubben och Sten Carlsson från Svensk-socialistiska studentförbundet. Hans Nilsson-Ehle var son till professor Herman Nilsson-Ehle och blev själv professor i romanska språk i Göteborg. Sten Carlsson var son till historieprofessorn Gottfrid Carlsson och blev senare själv professor i historia i Uppsala. För att ge en bild av styrkan i motståndet mot judisk invandring kan nämnas att studentkåren i Lund vid den här tiden hade ungefär 2 500 medlemmar. (Wärenstam 1970 s. 102-103, 221. Oredsson 1996, s. 61-71.)
Det fanns således i de akademiska kretsarna ett utbrett missnöje över den demokratiska utvecklingen. I det sammanhanget är det viktigt att notera att demokratin inte som i våra dagar ställdes i motsatsförhållande till totalitära regimer av kommunistisk eller fascistiskt slag utan mot ett styrelseskick där de traditionella eliterna dominerade. Särskilt hos Molin framträdde ett socialdarwinistiskt synsätt. De som var arbetslösa var odugligt folk som dessutom var lata. Man vände sig mot den utjämningspolitik som fördes, som påstods uppamma understödstagaranda. När det gällde rasfrågan framträdde två linjer, dels slog man vakt om det framtida egna arbetet, dels framfördes rent rasistiska argument. För Molins del var ställningstagandet för Hitler och Tyskland klart. För de övriga var detta lite mer diffust, men inte osannolikt var det utvecklingen i Tyskland som medförde förhoppningar om att demokrati och parlamentarism snart skulle ha gjort sitt. Bakom den negativa synen på regeringen dolde sig sannolikt en svårighet att acceptera att den hade medlemmar med en helt annan bakgrund än den traditionella maktelitens. Fredborgs syn på Tysklands erövringar i Tjeckoslovakien måste tolkas som ett klart ställningstagande i konflikten mellan Tyskland och Storbritannien.
En som tidigt tog ställning för utvecklingen i Tyskland var också litteraturforskaren och skribenten Fredrik Böök. Han blev 1920 professor i Lund och ett par år senare invaldes han i Svenska akademien. I mitten på 1920-talet lämnade han sin professur och ägnade sig åt eget författarskap och litteraturkritik. Det anses att Böök hade ett starkt inflytande på borgerlighetens läsvanor. Böök visade tidigt intresse för judefrågan och intog en prosionistisk hållning. Genom utflyttning av judarna till Palestina skulle Europa befrias från revolutionära element. Hans ställningstagande grundades på kommunist- och rysskräck. I boken Resa till Jerusalem skrev han våren 1925: »Giv åt den judiska kommunismen ett eget barn, ett eget land, och det blir ingen revolutionär vivisektion mera.« (Böök/Arvidsson, Resa till Jerusalem våren 1925, 1977 s. 130, 205-252 (uppsats av Rolf Arvidsson om Fredrik Böök och det judiska problemet)
Böök ansåg att Tyskland led av nederlaget under första världskriget samtidigt som man brottades med ett judeproblem. Våren 1933 besökte han Tyskland under tre veckor. När han kom hem gav han ut boken Hitlers Tyskland. Redan inledningsvis konstaterade han att människorna i Tyskland såg gladare och hoppfullare ut än de gjort på länge och att det gick en våg av förtröstan genom nationen. Det som många skulle upplevt som skrämmande tolkades av Böök i positiva tongångar: »Gatubilden får ett tillskott i rörelse och färg genom de talrika s.a.- och s.s.-männen.« Böök sammanträffade också med Hitler och fick ett privat samtal med denne. Han imponerades av Hitlers patos och vilja att rensa alla vinklar och vrår. Om socialdemokratin och Hitler skrev Böök:
Det hat mot de socialdemokratiska fackföreningarna som grundlades hos den unge Adolf Hitler har han blivit obrottsligt trogen, och med hatets falkblick har han följt partiets göranden och låtanden. Han har gjort många fina och riktiga iakttagelser.
Böök framhöll den judiska invasionen inom universitet, banker och press liksom tillströmningen av judiska läkare och advokater och fortsatte:
Man kan lätt få intrycket, att det populäraste inslaget i nationalsocialismen är antisemitismen. För att förstå detta måste man komma ihåg att nästan varje tysk by har intim erfarenhet av den judiske ockraren, […].
Böök ansåg att Hitler utan »paradoxal överdrift« hade räddat Tyskland och därmed Europa undan kommunismen.
Skall Hitlers seger och nationalsocialismens tredje rike en gång betecknas som den stora vändpunkten? Det finns i Europa ännu en och annan som önskar och hoppas det, och till dem bekänner jag mig höra. (Böök 1933, s. 5-6, 63, 72, 174.)
Hos Böök fanns antimarxism, som tydligen också omfattade socialdemokratin, rasism och en förtröstan på Hitler såsom Europas räddare. Den bild av Tyskland som Böök förmedlade kan i hög grad ha bidragit till nazismens spridning inom vårt lands överklass.
En annan välkänd person som visade förståelse för att judarna var avskydda var Torsten Tegnér. I boken Kamrater som jag mött på idrottsbanan sammanställde han utdrag ur sådant som han skrivit tidigare. Följande skrev Tegnér 1935 efter en vistelse i Litauen och upprepade det i sin bok 1942:
För att få ett begrepp om ting och förhållanden är det inte alltid nödvändigt med »djupgående studier.« I en blink kan ofta sammanhanget, tonen och arten blixtra fram väl så tydligt.
Som nu »de judiska affärsmännen i östra Mellaneuropa« – ja i Tyskland. Varför äro de så bitterligen hatade?
Jag förstod det efter en halvtimme. Denna halvtimme åtgick för att växla mina fattiga tjugofem »lat« till »lit.« Nationalbanken hänvisade oss till privatbankerna, och så kommo vi då en trappa upp i något slags Diskontogesellschaft eller vad den prunkande banken nu kallades. Här måste man studsa inför den obrutna raden av mopsigt stirrande unga snabeljudar, sittande vid de arderton normalt kontorsutstyrda horden. Förargas vid den nonchalans, varmed femte diskens två judeslynglar kastade omkring våra vördsamma ansökningshandlingar. Frapperas av den omständighet, varmed dessa mammonspräster invecklade den egentligen så enkla proceduren, och den servilitet, varmed de åkallade den robust spacklade »Madame Rosenberg« – tydligen en templets överprästinna – att lägga sin feta hand vid aktstycket. Notera den vilda ömhet, varmed de vindade fram siffror på den billiga räknemaskinen – deras motsvarighet till radband och bönekvarn – och den suffisans, varmed madammen per skrivmaskin förfärdigade texten till en urkund: detta skulle väl motsvara latinet i mässan; dock underläto »vi bönder« att låta oss imponeras, både de lithauiska fältens filosof och Svenska Gångförbundets utsände.
Äntligen kom den tidpunkt, då horden av judar icke längre kunde älta de älskade papiren, komplicera krumelurerna och potentiera profiten. Med en kombination av saknad och förakt sågo de oss försvinna med ett visserligen blygsamt antal »lit«-sedlar och småmynt i nypan. (Tegnér 1942 s. 110-111.)
Tegnérs syn på judarna bör placeras in i ett tidsmässigt sammanhang. Mot den planerade olympiaden i Berlin 1936 förekom i mitten av 1930-talet omfattande protester. Regelrätta proteströrelser förekom i USA, England, Holland, Spanien, Schweiz och Tjeckoslovakien. (roteströrelserna behandlas bl.a. i Morgontidningen/Socialdemokraten 3 december 1935. ) Anledningen till protesterna var främst förföljelsen av judar i Tyskland. Det var således i den situationen som Tegnér gav sin syn på judarna 1936. När Tegnér 1942 i sin bok upprepade det han skrivit tidigare befann sig Tyskland på höjden av makt. I Litauen förintades då cirka 165 000 judar eller 75 procent av den judiska befolkningen. Tegnér var till en början kritisk till att Tyskland skulle arrangera OS. Men sedan den tyske rikssportledaren Tschammer und Osten i början av 1935 besökt Sverige och sagt sig vilja avpolitisera idrotten ändrade Tegnér uppfattning. I en artikel i Idrottsbladet 1938 kallade han Tschammer und Osten för den genialiske idealisten och denne tillsammans med Karl von Ritter, som var ordförande i det tyska friidrottsförbundet, framställdes som goda tyskar och goda världsmedborgare. (Holmäng 1988 s. 134.)
Tegnér ägde Idrottsbladet 1915-1957 och var chefredaktör 1915-1967. Det var således i den tidningen han förmedlade sin syn på judarna till vårt lands idrottsintresserade ungdom. Tegnér var också ledamot i Riksidrottsförbundets överstyrelse.
Även bland företagarna fanns rasistiska och nazistiska tendenser.
1936 bildades Sveriges småföretagares intresseförening. Denna organisation var från början antisemitisk. År 1937 bytte organisationen namn till Svenska småföretagares riksförbund och i augusti 1940 till Svenska företagares riksförbund. Förbundets tidning var Svenske Småföretagaren. I första numret kunde man läsa att småföretagarna den 2 juli 1936 uppvaktat både statsministern och handelsministern. De hade då anfört att invandringen var obehövlig och att utlänningarna gjorde intrång på alla områden. Av Svenske Småföretagaren 3/1936 framgår att organisationen stödde Bondeförbundet vid valet 1936. Detta gjorde man sannolikt därför att Bondeförbundet hade rasismen inskriven i sitt partiprogram. Småföretagarna använde sig också av Otto Wallén, den för sin antisemitism kände riksdagsmannen för Bondeförbundet, som föredragshållare.
Efter hand blev det allt tydligare att det var mot just judarna man vände sig.
I Svenske Småföretagaren 4/1938, kan man läsa om ett möte i Viktoriasalen den 28 april där Otto Wallén och en av förbundets förgrundsfigurer, Tycho Wretman, talade mot invandring. Efter hand blev det allt tydligare att det var mot just judarna man vände sig. Den 18 januari 1939 anordnade förbundet »Stort opinionsmöte mot judeinvasionen.« Vid mötet, som refererades i Svenske Småföretagaren 2/1939, talade Tycho Wretman över ämnet »De fria företagarna och judarna.« Vid mötet antogs en resolution som överlämnades till statsminister Hansson. I denna krävde man skärpt invandringskontroll och att det »bonnierska kioskmonopolet« skulle avskaffas. Förbundet bekämpade också kooperationen och den internationella storfinansen. I Svenske Småföretagaren 14/1939, hälsade förbundet med tillfredsställelse att justitieministern tillkallat sakkunniga för att utreda utlänningsfrågan.
Redan den 1 januari 1938 hade dock den svenska utlänningslagen fått en ny lydelse och efter påtryckningar från Sverige och Schweiz hade tyska myndigheter den 5 oktober 1938 beslutat att alla tyska judars pass skulle stämplas med ett rött J. Tre veckor senare beslutades från svensk sida att personer med sådana pass inte skulle släppas in förrän myndigheterna funnit skäl till detta. (Flyghed 1992 s. 205-209.) Tycho Wretman var inte bara mot invandring utan också protysk. Bland småföretagarna förekom således uppfattningar som överensstämde med nazismen. I sina led hade man också sådana som tagit klart ställning för nazismen. En av dessa var Thorsten Winberg, vilken var verksam i Den svenska handelns riksförbund, som var en av Lindholmspartiets fackgrupper. (Carlsson 1942 s. 119-120, 158-159- )
En som tidigt tog ställning mot nazismen och Hitler var Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Mot Segerstedts »arroganta och hatfyllda skriverier« om Tredje riket protesterade den 18 december 1939 i Göteborgs-Posten köpmännen Richard Berg, Sven Gulin junior och Valerius Hansson. Dagen därpå framfördes i Göteborgs-Posten ett tack till Berg, Gulin och Hansson från sju framstående redare, bland andra Axel Johnson, Svenska Amerika Linjen. Senare framfördes liknande synpunkter från 34 göteborgsadvokater. Från Lund instämde 62 framstående personer i Göteborgsprotesterna. Bland dessa fanns en lång rad professorer och docenter. Stöd fick Segerstedt från Göteborgs fackliga centralorganisation.
I sin bok Lunds universitet under andra världskriget konstaterar Sverker Oredsson att protesten sannolikt uppskattades av landets justitieminister K.G. Westman. En utredning angående tryckfriheten tillsattes och ledde fram till en proposition om transportförbud, censur och utgivningsförbud. Transportförbudsförordningen trädde i kraft 1 mars 1940. (Oredsson 1996 s. 75-76.)
Den amerikanske ambassadören i Stockholm sände 1939 ett telegram till Washington. Ambassadören återgav i telegrammet delar av Enskilda Bankens årsberättelse för 1938 som signerats av bland andra Marcus och Jacob Wallenberg:
Sedan det tyska riket under målmedveten ledning återtagit sin stormaktsställning, har detta land ansett tiden vara mogen att realisera sitt utrikespolitiska program, vars avsikt i främsta rummet är att med riket införliva områden som huvudsakligen befolkas av tyskar. Tryggat genom förbund med det under Mussolinis kraftfulla ledning upprustade Italien, kunde Tyskland i mars månad utan svärdslag besätta Österrike och i september de tysktalande delarna av Tjeckoslovakien. (Aalders & Wiebers 1989 s. 13-14, 190.)
Det är inte möjligt att med några exakta siffror visa hur många nazister eller nazistsympatisörer det fanns inom det vi kallar överklassen. Därför är det viktigt att notera vilken karaktär diskussionen hade i dessa kretsar. Det var knappast så att den som uttalade rasistiska åsikter och sympati för utvecklingen i Tyskland riskerade att bli utstött.
→ Fjärde och sista delen i vår serie utdrag ur Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet kan läsas HÄR.
