I början av hösten kom Karl N. Alvar Nilssons omtalade bok ”Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet” ut i nyutgåva på Federativs förslag. Arbetaren publicerar en serie utdrag ur boken som radarserie. Här är del 2.

Nazismen i Tyskland 1920–1940

Utvecklingen av de nazistiska rörelserna i Sverige hänger intimt ihop med utvecklingen i Tyskland. Den som studerar de nazistiska organisation­ernas utveckling i Sverige kan lätt se hur aktiviteterna med att starta rörelser påtagligt ökar när Hitler kommer till makten 1933. Längre fram i den här boken visas hur inställningen till Hitler och Tyskland påverkades av utvecklingen under andra världskriget.

Adolf Hitler deltog själv i första världskriget. I november 1918 åter­vände han till München där han bott före kriget. I september 1919 deltog han i ett möte med Deutsche Arbeiterpartei och han gick därefter med i partiet och gjorde snabb karriär. I början av 1920 ändrade partiet namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP). Hitler utar­betade ett program med 25 punkter som partiet antog.

Från och med 1921 var han partiets obestridde ledare och omtalas som Führer. Partiet hade då knappt 1 000 medlemmar. Av dessa var flera tidigare militärer. Partiet var militärhierarkiskt organiserat och i dess verksamhet spelade Sturma­bteilungen (SA) stor roll. När fascisterna gripit makten i Italien 1922 blev partiet mer aktivt. Antalet medlemmar ökade och partiet fick medlem­mar även utanför Bayern. Vid »ölkällarkuppen« i november 1923 försökte nazisterna gripa makten. Antalet medlemmar var då över 50 000. Kuppen misslyckades och polisen stoppade nazisternas marsch genom München. När nazisternas demonstration besköts dödades 16 nazister. Hitler ska­dades lätt och anhölls tillsammans med andra ledare och anklagades för högförräderi. Hitler dömdes till fem års fängelse, men släpptes fri redan i december 1924. Under fängelsetiden författade han Mein Kampf.

Efter att ha givit löfte om att hålla sin politiska verksamhet inom författningens ram kunde han återskapa NSDAP. Men det dröjde till slutet av 1920-ta­let innan partiet kunde spela en politisk roll. Hitler insåg att för att nå makten måste nazisterna få stöd av samhällets elit. I det program som antogs 1921 fanns antikapitalistiska inslag. Ränteslaveriet skulle upphöra, truster nationaliseras, storvaruhusen kommunaliseras och en jordreform genomföras. Dessa krav förespråkades av vänstern inom partiet företrädd av bland andra bröderna Gregor och Otto Strasser. Dessa krav anpassades till partiets taktik för att nå framgång. År 1928 förklarade till exempel Hitler att kravet på en jordreform enbart riktade sig mot judisk markspe­kulation. NSDAP stod på den privata äganderättens grund. Från och med 1927 deltog NSDAP i de tyska valen.

Under denna period ökade nationalsocialisterna sin andel av väljarkåren från 2,6 procent till 43,9.

Valdeltagandet ökade från 75 procent 1928 till 89 procent i mars 1933. Under denna period ökade nationalsocialisterna sin andel av väljarkåren från 2,6 procent till 43,9. De konservativa gick tillbaka från 14 procent till 8 och det katolska partiet behöll sin relativa andel av väljarkåren, cirka 15 procent. Socialdemokrater och kommunister fick tillsammans ungefär lika många röster 1933 som 1928. Det mest iögonenfallande är emellertid att de liberala medelklasspartierna trots ett ökat valdeltagande i stort sett raderades ut. De fick 29,5 procent av rösterna 1928 och bara 2,5 1933 (Lipset 1966 s. 110-119).

Förklaringen till ytterlighetspartiernas framgång kan bland annat sö­kas i den depression som spred sig över Europa med början i slutet av 1920-talet. I Tyskland där det fanns en rad småpartier kom samtidigt regeringsmaskineriet i olag genom att det blev omöjligt att bilda majo­ritetsregeringar. I stället kom nu en styrelse genom presidentdekret. Wei­marförfattningen gav presidenten rätt att utfärda så kallade nödförord­ningar. Presidenten Hindenburg var omgiven av rådgivare från det gamla Tyskland, generaler och baroner som såg en räddning för Tyskland om inte i återgång till monarkin så i varje fall till dess anda. I denna krets föddes tanken att utnyttja det stora nazistpartiet till stöd för en nationell och konservativ regim med majoritet i riksdagen. Hitler fördes således till makten med stöd av Tysknationella folkpartiet.

I januari 1933 kallade Hindenburg Hitler till rikskansler. Han fick dock bara med sig två partikamrater i regeringen. Hans vicekansler blev von Papen som anses ha varit hjärnan bakom koalitionen. Alla vikti­ga departement besattes av personer ur den traditionella eliten. Hitler förklarade att han hade tre mål, nationell enhet, välstånd och likställdhet med andra länder. En av hans första åtgärder var att utlysa nyval till den 5 mars 1933. Han handlade då inom författningens ram. När den 5 mars närmade sig tedde sig inte utsikterna för att nazisterna skulle få egen majoritet i riksdagen som särskilt goda. Den 27 februari brann riksdags­huset. Denna brand framställdes som anlagd av kommunisterna. Trots denna händelse och den massiva propaganda som nazisterna bedrev fick de vid valet inte mer än 43,9 procent av rösterna. Genom att kommunis­terna berövades sina 81 mandat fick nazisterna egen majoritet i riksdagen. Genom en fullmaktslag som antogs den 24 mars 1933 gavs Hitler makt att på egen hand lagstifta och bygga upp sin diktatur. Alla politiska par­tier utom det nazistiska upplöstes liksom fackföreningarna. Arbetare och arbetsgivare sammanfördes i Arbetsfronten. Klasskampen skulle ge vika för folkgemenskapen.

Den 30 juni 1934, »de långa knivarnas natt«, inledde Hitler en blodig uppgörelse med SA, partiets halvmilitära förband. Ernst Röhm som från 1931 var chef för SA ville efter nazisternas maktövertagande 1933 göra SA till bas för en nazistisk folkhär. Härigenom utmanade han officerskåren och vållade en kris. Hitler lät med hjälp av Schutztaffeln (SS) avrätta Röhm och hans närmaste medarbetare. Även Otto Strasser blev skjuten. Hans bror Gregor Strasser hade redan vid Hitlers maktövertagande lämnat Tyskland. Genom »de långa knivarnas natt« gjorde Hitler sig definitivt kvitt vänsterflygeln inom partiet och också den makt som småborgarna i SA, som fört honom till makten, kunde utöva. SA, som haft 4 miljoner medlemmar, halverades och avväpnades.

SS skulle utgöra en raselit och partiets hårda kärna, och fick hand om koncentrationsläger och polismakt.

SS hade sitt ursprung i Hitlers livvakt. Från år 1929 var Heinrich Himmler chef för SS. Efter »de långa knivarnas natt« växte SS snabbt i storlek och betydelse. SS skulle utgöra en raselit och partiets hårda kärna, och fick hand om koncentrationsläger och polismakt. SS satte upp egna trupper som från 1940 växte till en partiarmé, Waffen-SS, med många frivilliga från andra länder.

»Der Partei-Tag« blev tidigt en viktig del i den nazistiska rörelsen. År 1934 kallades partikongressen för Frihetens partidag. Armén deltog då för första gången och hade en framträdande plats. Bland annat firade man återinförandet av allmän värnplikt och den nya flaggan. Angreppen på judarna började genast som Hitler kom till makten och kom till ett slags avgörande vid partikongressen 1935.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna. Med dessa lagar förlorade judarna sina mänskliga rättigheter. I lagarna angavs bland annat att endast medborgare med tyskt eller närbesläktat blod kun­de vara medborgare, äktenskap eller utomäktenskapliga förbindelser mel­lan judar och arier förbjöds. Judarna kunde inte längre bli statstjänstemän och lärare och hade inte heller längre rösträtt och yttrandefrihet. Den 9-10 november 1938, kristallnatten, genomfördes en omfattande pogrom. Hundratals synagogor förstördes och cirka 30 000 judar fördes till kon­centrationsläger. Judisk egendom överfördes i statens ägo. Judeförföljel­serna kulminerade under andra världskriget genom Hitlers order 1942 om judefrågans slutgiltiga lösning. Alla judar skulle transporteras till koncen­trationsläger, som fungerade som tvångsarbetsläger och förintelseläger.

Partidagarna blev allt mer storslagna. Kanske kulmen nåddes 1936. Hitler riktade då budskap inte bara till Tyskland utan till hela världen. Deltagare från olika länder strömmade också till. Sista dagen vid denna kongress hölls stora militära uppvisningar. I sitt avslutningstal gick Hitler till hårt angrepp mot bolsjevismen.

År 1936 hände också andra saker på den fascistiska och nazistiska are­nan. I mars besatte tyska trupper Rhenlandet. I maj tågade italienska trupper in i Addis Abeba. I Spanien reste sig armén mot folkfrontsreger­ingen och först på våren 1939 slutade det blodiga spanska inbördeskriget. I november skapades Antikominternpakten, en överenskommelse mellan Tyskland och Japan riktad mot den internationella kommunismen. Man­chukuo, Spanien och Ungern anslöt sig till pakten 1939. År 1941 anslöt sig också Bulgarien, Danmark, Finland, Kroatien, Rumänien och Slovakien.

I mars 1938 införlivades Österrike och det Sudettyska området med Tyskland. Hitlers intresse riktades därefter mot Tjeckoslovakien. År 1938 fick han en del och 1939 resterande delar av Böhmen och Mähren, samtidigt som Slovakien blev ett tyskt lydrike.

Den 1 sep­tember rullade den tyska krigsmaskinen in i Polen. Andra världskriget hade startat.

Den 24 augusti 1939 tillkom »Molotov-Ribbentroppakten.« Den 1 sep­tember rullade den tyska krigsmaskinen in i Polen. Andra världskriget hade startat. Några veckor senare gick Ryssland in i Polen från öster. Samtidigt ökade Ryssland trycket mot de baltiska staterna och Finland.

Den 30 november anföll Ryssland Finland. Den 9 april 1940 inledde Tyskland ockupationen av Danmark och Norge. Den 10 maj inleddes Hitlers blixtoffensiv genom Holland och Belgien mot Frankrike. Efter Frankrikes nederlag trädde Italien in i kriget, som därigenom vidgades till Medelhavet, Nordafrika och Balkan. Den 22 juni 1941 inleddes Ope­ration Barbarossa, Tysklands angrepp på Ryssland. Det finska vinterkri­get hade slutat i mars 1940. Därefter hade Finland förenat sitt öde med Tyskland, bland annat genom transiteringsavtal med Tyskland som också fått rätt att ha etappförband grupperade på finsk mark. Den finska krigs­förklaringen mot Sovjet dröjde några dagar och motiverades med ryska bombningar på finsk mark.

Den tyska planen var att ta Moskva, men vintern 1941/1942 stoppades den tyska framryckningen. Sommaren 1942 gick tyskarna på nytt till offen­siv, nu mot söder. Tyskarna nådde fram till Stalingrad, men här fick kriget en vändpunkt hösten 1942. Ungefär samtidigt vände de tyska och italienska framgångarna i Nordafrika. Den 6 juni 1944 kom så de allierades landstig­ning i Normandie och andra världskriget gick därmed mot sitt slut. Den 30 april 1945 tog Hitler sitt liv och den 7-8 maj kapitulerade Tyskland.

Utvecklingen i Sverige

Utvecklingen av de nazistiska rörelserna i Sverige måste också placeras in i ett svenskt historiskt sammanhang. De som var med och startade nazis­tiska rörelser i Sverige var i regel födda under perioden 1880-1915. De hade således sina rötter i ett fördemokratiskt samhälle. Många hade också sina rötter i den maktelit som härskade före det demokratiska genombrottet. Parlamentarismens genombrott brukar anges till 1917 och allmän och lika rösträtt infördes 1921. När 1930-talet började, det årtionde då Hitler kom till makten, var den parlamentariska demokratin i Sverige inte mer än drygt tio år gammal.

De människor som tog ställning för nazismen kan ha gjort detta som en följd av en samhällsutveckling där de både politiskt och ekonomiskt var förlorare. År 1900 uppgick Sveriges befolkning till drygt 5 miljoner invånare och 1920 till cirka 6 miljoner. Därefter avtog befolkningsök­ningen och 1940 uppgick befolkningen till cirka 6,5 miljoner. Denna ut­veckling gjorde att man under 1930-talet talade om en befolkningskris.

Makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan utkom 1934 och 1935 tillsat­tes en befolkningskommission för att utreda orsakerna till de sjunkande födelsetalen. Jordbruket befann sig också i kris. Jordbruksbefolkningens storlek minskade. År 1900 var knappt tre miljoner invånare verksamma inom jordbruket. Till i slutet av 1940-talet hade antalet minskat med en miljon och utgjorde då drygt 30 procent av totalbefolkningen. Den här utvecklingen innebar att industrialiseringen och övergången till handel och samfärdsel kunde fortgå utan uppehåll. Folk flyttade till städerna. Av landets totalbefolkning bodde år 1900 knappt 30 procent i tätorter, 1920 knappt 45 procent och 1950 drygt 65 procent. Nazismen växte således fram i ett samhälle som genomgick stora och snabba förändringar.

En ny överklass med storföretagare inom industri, handel och bankväsen växte fram.

Den här skisserade utvecklingen ledde till att klasstrukturen föränd­rades. En ny överklass med storföretagare inom industri, handel och bankväsen växte fram. Denna överklass smälte successivt ihop med det tidigare aristokratiska och byråkratiska ledarskiktet. Men inom denna nya överklass fanns spänningar. Det gamla ledarskiktet hade fått ge plats för nya ledare, som baserade sin ställning på att de var ekonomiskt fram­gångsrika. Industrialiseringen medförde att nya mellanskikt bildades av företagare inom handel, industri, samfärdsel och serviceverksamhet. Inom de något större företagen växte det fram ett nytt mellanskikt av tjänstemän. Detta skedde också inom den offentliga sektorn, även om utvecklingen där gick sakta.

Den största förändringen som följde med industrialiseringen var fram­växten av en arbetarklass. Redan i slutet av 1800-talet hade arbetarklassens förhållanden stabiliserats på det sättet att de flesta av arbetarna var barn till arbetare. Det var också vid den tiden som arbetarna började att organisera sig fackligt och politiskt. Landsorganisationens (lo) medlemsantal uppgick 1907 till 186 000. I samband med storstrejken 1909 gick det tillbaka och det dröjde ända till 1917 innan man uppnådde samma medlemsantal som före strejken. Men sedan växte lo ständigt i styrka och 1939 hade man 961 000 medlemmar. Inom fackföreningsrörelsen liksom inom nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen växte en ny typ av ledare fram. Fredrik Thorsson var den förste med arbetarbakgrund som tog plats i en regering. Han blev 1918 finansminister i Nils Edéns regering och hade gjort karriär inom fackför­eningsrörelsen. Arbetarklassen kunde också efterhand förbättra sina vill­kor. 1920 infördes åttatimmarsdagen. Under perioden 1920-1940 skedde också en viss reallönestegring. Framväxten av en stark fackföreningsrörelse fick vissa kretsar att tala om fackföreningstyranni.

1917 hade liberaler och socialdemokrater bildat regering tillsammans. De viktigaste uppgifterna var att klara försörjningen och lösa författ­ningsfrågan. När författningsfrågan var löst fanns inte längre gemensam­ma intressen som var så starka att liberaler och socialdemokrater kunde fortsätta att regera tillsammans. Tidigare hade man talat om en skiljelinje mellan högern och vänstern, till vilken liberalerna räknades. Nu drogs i stället skiljelinjen mellan socialister och borgerliga. Detta innebar emel­lertid inte att de borgerliga kunde bilda regering tillsammans. Liberalerna ville ogärna regera ihop med högern som kämpat emot den demokratiska utvecklingen och parlamentarismen. När regeringen Edén avgick i mars 1920 följde därför en period av minoritetsregeringar som varade ända till 1936, då Socialdemokraterna och Bondeförbundet bildade en koalitionsregering. Under dessa 16 år skedde inte mindre än tolv statsministerskif­ten. Regeringarna blev svaga och riksdagen stark. Detta var anledning till att man på högerhåll under 1920- och 1930-talet talade om demokratins misslyckande, efterlyste en stark regeringsmakt och ville minska riksda­gens inflytande.

I både början av 1920-talet och 1930-talet drabbades Sverige av svå­ra ekonomiska kriser som spritt sig från land till land. Från borgerligt håll ansåg man att kriserna skulle lösas genom att företagens produk­tionskostnader sänktes och statens utgifter minskades. Politiken ledde till ökade sociala motsättningar och konflikter på arbetsmarknaden. Den mest omskrivna konflikten är den som resulterade i de så kallade Ådalskravallerna 1931.

Sedan militärerna försökt stoppa demonstrationståget kommenderades eldgivning.

I januari utbröt en lokal arbetskonflikt vid två fabriker i Ådalen, som tillhörde Graningeverken. I maj tillkallade koncernen ett 60-tal strejk­brytare för att utföra lossnings- och lastningsarbeten. De ordinarie arbe­tarna uppträdde hotfullt mot strejkbrytarna och länsstyrelsen rekvirerade en militärstyrka från Sollefteå. Den mottogs vid sin ankomst med sten­kastning. Dagen därpå anordnade kommunisterna ett demonstrationståg mot Lunde, där strejkbrytarna var förlagda. Sedan militärerna försökt stoppa demonstrationståget kommenderades eldgivning. Fyra deltagare och en åskådare, en ung kvinna, dödades och fem andra deltagare skada­des. Denna händelse ledde till en mycket upphetsad stämning. På många platser anordnade socialdemokrater och kommunister demonstrationer, där militären anklagades för mord. En kommission tillsattes för att reda ut vad som hänt. En tid efter skotten i Ådalen hölls två rättegångar, en mot militären och en mot de arbetare som betraktades som ledare för aktionerna mot strejkbryteriet. Kapten Mesterton, som varit chef för mi­litärstyrkan, dömdes till åtta dagars arrest utan bevakning, en löjtnant till tio dagars husarrest och en furir till tre dagars arrest utan bevakning. I den andra rättegången dömdes några arbetare och redaktörer till fängel­sestraff för misshandel respektive ärekränkning.

En annan stor stridsfråga på 1920-talet var nedskärningen av försvaret. 1925 års försvarsbeslut som medförde nedläggning av flera regementen har angetts som en anledning till att nazismen fick fotfäste inom officerskåren.

Även om de kommunistiska partierna aldrig kunde samla särskilt många väljare bedrevs från högerhåll en kraftig propaganda mot kommu­nisterna och det krävdes också förbud mot kommunistiska partier. Detta var särskilt påtagligt inför valet 1928, som har brukat kallas kosackvalet. Anledningen till detta är att Sveriges nationella ungdomsförbund (SNU), som fungerade som högerns ungdomsförbund spred »kosackaffischer.« Rädslan för kommunismen kombinerades med en gammal rysskräck. Kommunister och socialdemokrater framställdes som nationellt opålit­liga. År 1931 avslöjades Munckska kåren, som var ett slags reservpolis, vilken skulle kunna sättas in mot upproriska element. Kåren tillkom på initiativ av Stockholms polismästare och organiserades av generallöjtnant Bror Munck.

Vid andrakammarvalet i september 1932 gick socialdemokraterna kraf­tigt framåt och bildade med Per Albin Hansson som statsminister en ny regering, dock inte med egen majoritet i riksdagen. I propositioner till 1933 års riksdag lade regeringen fram förslag till en ny arbetslöshets­politik. Socialdemokraterna ville inrätta beredskapsarbeten med mark­nadsmässiga löner, avveckla Arbetslöshetskommissionen och införa en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Kostnaderna skulle täckas genom ökad upplåning och höjda skatter. De borgerliga förespråkade mer traditionella lösningar, det vill säga reservarbeten och sparsamhet med statens medel för att möjliggöra lönesänkningar. Vidare krävde bönderna skydd för den egna produktionen, medan Socialdemokraterna förespråkade en konsu­mentvänlig frihandelslinje. Det parlamentariska problemet löstes genom »krisuppgörelsen« mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. So­cialdemokraterna fick med vissa ändringar igenom sitt krisprogram, men måste i gengäld överge sin frihandelslinje.

Regeringen återfick det politiska initiativet och riksdagens inflytande minskade.

Krisuppgörelsen har setts som en vändpunkt. Regeringen återfick det politiska initiativet och riksdagens inflytande minskade. Uppgörelsen har också setts som ett genombrott för en expansiv finanspolitik i enlighet med Keynes tankegångar och som startpunkten för ny slags socialpolitik. Samverkan mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet fortsatte, med ett kort uppehåll före valet 1936, till andra världskrigets utbrott då en samlingsregering bildades. Alla var eniga om att upprustning av försvaret var nödvändig. År 1936 fattades beslut om en ny försvarsordning. Nya förstärkningar av försvaret beslutades 1938 och 1939.

Bland de reformer som genomfördes under 1930-talet kan nämnas att 1934 infördes en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring och 1935 genom­fördes en folkpensionsreform. Det var dock inte möjligt att försörja sig på pensionen. Vidare kan nämnas att 1936 fick även lantarbetarna åtta timmars arbetsdag och samma år genomfördes en lag om förenings- och förhandlingsrätt. Reformerna på arbetsrättens område fortsatte 1938 då alla fick rätt till två veckors betald semester och Åkarpslagen, som var en lag riktad mot fackföreningsrörelsen till skydd för strejkbrytare, avskaffa­des. 1937 infördes behovsprövad mödrahjälp och bosättningslån. Arbets­lösheten låg dock kvar på en hög nivå ända tills andra världskriget bröt ut.

Sverige var under början av 1900-talet starkt influerat av Tyskland. Denna utveckling inleddes när det nya tyska kejsardömet upprättades 1871. Relationerna mellan Sverige och Tyskland kom att omfatta inte bara industri och handel utan i ännu högre grad vetenskap och kultur. Franskan ersattes av tyskan som förstaspråk i skolorna och många veten­skapsmän fick utbildning i Tyskland. Den tyska armén blev förebild för den svenska och även på det militära området skedde ett utbyte. Svensk arbetarrörelse tog också intryck från Tyskland.

För Sverige var Ryssland den traditionella fienden och även Finland såg Ryssland som ett hot. För Danmark var däremot Tyskland den tradi­tionella fienden. I Norge var också de flesta inför andra världskriget klara över att man inte skulle agera så att man blev Tysklands bundsförvant.

→ Del 3 i vår serie utdrag ur Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet kan läsas HÄR.