I början av 1900-talet var Tyskland ett föregångsland för många svenskar. Förvånansvärt många behöll den inställningen även efter att nazisterna hade tagit makten 1933. Kärnan i nazismen, nationalism, antidemokrati, elitism, rasbiologi, passade väl med den svenska överklassens intressen.

Karl N. Alvar Nilsson (1934–2014) var tjänsteman under sina yrkesverksamma år och produktiv fackförfattare under senare delen av sitt liv.

Året 1996 gav Federativs förlag ut hans bok Svensk överklassnazism 1930-1945, och 1998 uppföljaren Överklass, nazism och högerextremism. År 2000 gavs böckerna ut i en samlingsvolym, som i år kommit ut i nyutgåva.

I några nummer kommer vi att publicera ett utdrag ut boken som radarserie. Här är första delen i serien.

Nazismens grundelement
Nazismen vilar inte på en ideologisk grund på samma sätt som liberalism och socialism. Snarare var nazismen när den bröt fram en sammansätt­ning av tidigare tankegods som kunde ge stöd för vissa gruppers eller klassers förgrovade och förenklade attityder och åsikter.

Antisemitismen kan förknippas med kristendomen. De första kristna betraktade Jesus som den i Gamla testamentet utlovade Messias. De flesta judar antog inte denna tro och då uppstod en konflikt mellan kristna och judar. När den romerske kejsaren på 300-talet övergått till kristendomen började judarnas rättigheter kringskäras. Falska rykten började cirkulera, till exempel att judar ritualmördade kristnas barn. Vid Laterankonciliet i Rom 1215 föreskrevs att judar för att igenkännas skulle bära en spetsig toppmössa. Senare tog sig judefientligheten bland annat uttryck i Martin Luthers skrift Mot judarna och deras lögner.

Upplysningstidens idéer förändrade inställningen till judarna. Men un­der 1800-talet förvärrades situationen när rasbiologiska argument började användas. För utvecklingen av rasismen och rasbiologin hade två upp­täckter i mitten av 1800-talet en avgörande betydelse. 1859 utkom Charles Darwins verk om arternas uppkomst. På svenska kom verket 1871. Dar­wins upptäckter ledde, främst genom samhällsfilosofen Herbert Spencer, fram till socialdarwinismen. Med hänvisning till Darwin förklarades och rättfärdigades sociala och ekonomiska skillnader mellan raser och samhällsklasser. För socialdarwinismens företrädare blev det naturligt att rangordna olika folkslag med den ariska rasen högst upp.

I Tyskland integrerades eugeniken, tanken att man kunde förädla människan på samma sätt som växter, med rasbiologiska idéer. Den blev en pseudovetenskap som motiverade att den nazistiska staten steriliserade och avlivade sinnessjuka, homosexuella, zigenare, judar, slaver och andra förment asociala element.
Den skada som kapitalismen åstadkom genom utsugning var som Lidforss såg det övergående och mindre ödesdiger än den skada som kapitalismen åstad­kom genom rasblandning.
Utvecklingen i Sverige har likheter med utvecklingen i Tyskland.

Professorn i botanik vid Lunds universitet Bengt Lidforss, en av de första akademikerna som anslöt sig till socialdemokratin, varnade 1909 i en uppsats i boken Onda makter och goda för rasblandning. Den skada som kapitalismen åstadkom genom utsugning var som Lidforss såg det övergående och mindre ödesdiger än den skada som kapitalismen åstad­kom genom rasblandning. (Lidforss 1909 s. 3-8.)

Lidforss efterträddes som professor i botanik av Herman Nilsson-Ehle. Denne blev senare Sveriges förste professor i ärftlighetslära och en ivrig fö­reträdare för att ett rasbiologiskt institut skulle inrättas. Riksdagsmotionen som ledde till att Statens institut för rasbiologi inrättades i Uppsala 1921 hade författats av läkaren och socialdemokraten Alfred Petrén och var un­dertecknad av bland andra Hjalmar Branting och Arvid Lindman. Petrén kunde i sin motion hänvisa till uttalanden från flera ärftlighetsforskare och läkare. Genom rasbiologiska åtgärder räknade man med att inte bara kom­ma till rätta med ärftliga sjukdomar utan också med fattigdom, kriminalitet och osedligt leverne. Institutets förste chef blev läkaren Herman Lundborg.

Samma år som Statens institut för rasbiologi inrättades motionerade 18 borgerliga riksdagsmän »om skyndsam utredning att på lämpligaste sätt befria samhället från zigenare och andra tattare.« Först beskrevs i motionen det liv som zigenare och tattare levde och därefter kom förslag till lämpliga åtgärder.

”Man måste även se detta spörsmål ur rashygienisk synpunkt, om man tar sikte på en nations framtida lycka. […] Lämpligt vore att fortast möjligt verkställa en utredning för utrönande av hur stort antal dylika individer finnas inom landet; sedan detta blivit känt borde oförtövat åtgärder vidtagas i syfte att få ändring i nu rådande missförhållande. Barnen borde tagas om hand i fostringsanstalter. De äldre individerna ska varnas för att fortsätta å den inslagna banan. Tages ingen hänsyn till detta torde de lämpligast upptagas å arbetsinrättningar. Skulle barnen visa tendens att bli goda människor, borde göras vad göras kunde för att få in dem på sunda banor; misslyckas försöket finge de dela sina föräldrars öde […].” (Motion 1921 av hr Osberg m.fl.)

Det får väl anses som självklart att zigenare och tattare på de anstalter de skulle förvaras – tydligen ett slags koncentrationsläger – inte skulle ges till­fälle till fortplantning. Rasbiologiska tankegångar hade alldeles klart vun­nit gehör bland de folkvalda och de var beredda att vidta drastiska åtgärder.

Under 18oo-talet bildades i Tyskland och andra länder politiska partier och andra sammanslutningar som hade antisemitismen på sitt program. Det gavs också ut tidningar som bedrev antisemitisk propaganda. När Hitler gjorde entré fanns det således en väl förberedd grogrund för rasism och rasbiologi både i Tyskland, Sverige och andra länder.
Darwins idéer om kamp för överlevnad och det naturliga urvalet överfördes på samhället.
Nationalismen betecknas av många som en 1800- och 1900-talsföre­teelse. Det går att urskilja olika former av nationalism. För Tysklands och Italiens enande under 1800-talet hade uppfattningen att en nation är etniskt och kulturellt avgränsad stor beydelse. Uppfattningen innebar också att människor med samma språk och kultur borde samlas i en stat. Den tyska nationalismen hämtade också inspiration från socialdarwinis­men. Darwins idéer om kamp för överlevnad och det naturliga urvalet överfördes på samhället. Utvecklingen drivs enligt detta synsätt framåt av konkurrensen mellan individer, etniska grupper, raser eller samhällen i kamp för överlevnad och makt. De som är starkast och bäst överlever och reproducerar sig, vilket leder till en utveckling mot allt högre stadier.

Idén om staten som en biologisk organism härrör från den tyske geo­logen Friedrich Ratzels Politische Geographie som utkom 1897. Hans idéer utvecklades av den svenske högerpolitikern och professorn i statsveten­skap Rudolf Kjellén. Han skapade termen geopolitik. Kjelléns mest kända verk är Staten som lifsform och utkom 1918. Verket utkom i fyra upplagor i Tyskland, där hans lära om de moderna staterna som organiska system fick starkt stöd. Denna lära kunde motivera att alla tyskar borde samlas i en stat och kämpa för ett ökat livsutrymme.

Rudolf Kjellén var en av ideologerna bakom unghögern, som i början av 1900-talet ville förnya den konservativa politiken. Under första världs­kriget var unghögern protysk. Kjellén såg kriget som en kamp mellan idéerna från franska revolutionen om frihet, jämlikhet och broderskap och »1914 års idéer« som han ansåg att Tyskland stod för. Friheten hade enligt Kjellén lett till laglöshet, sedeslöshet och anarki. Band inom kyrka, stat, samhälle och familj hade lösts upp. Idén om frihet behövde därför ersättas av idén om ordning. Kjellén såg nationen som ett fadershus där alla var goda syskon – ett slags folkhem eller folkgemenskap – som under­ordnade sig den gode faderns – elitens – ledarskap. Kjelléns idéer utkom på tyska 1915. Die Idéen von 1914 blev mycket läst i Tyskland och en ofta åberopad skrift. Uttrycket 1914 års idéer hade Kjellén lånat från tysken Jo­hann Plenge. Han ansåg att arbetarrörelse och stat, företagsorganisation och statlig administration skulle förenas till en nationell socialism. (Nordin 1998 s. 52-54, 135, 137.) När krav på demokrati restes ställdes inte demokratin i motsatsförhållande till totalitära regimer utan till styrelseskick där de traditionella eliterna dominerade. Den traditionella eliten ville inte ha, som man uttryckte det, en massans diktatur. Om massan fick bestämma skulle det inte gå att hål­la jämlikhetssträvandena inom rimliga gränser. De privilegierade skulle tvingas att ge upp i varje fall en del av sina privilegier och den kultur som den traditionella eliten bar upp skulle försvinna.

Småhandlare, hantverkare och småföretagare hade ända sedan indu­strialismens genombrott sett ett hot i storskalighet och massproduktion. Det dessa grupper företrädde kan ses som ett slags medelklassocialism. De stora kapitalisternas makt skulle beskäras. Nazisterna kunde utnyttja dessa tankegångar. Till en början ingick i nazisternas propaganda tydliga antikapitalistiska tongångar. Man såg också en fara i stora företags inter­nationalisering. Truster skulle nationaliseras, storvaruhusen kommunali­seras och en jordreform genomföras.
För den traditionella eliten utgjorde kommunismen ett hot och kommunism kallade man i stort sett alla reformer som skulle kunna verka utjämnande i ekonomiskt och an­dra avseenden.
Antikommunismen är lika gammal som kommunismen men den fick ytterligare näring av de revolutionära stämningar som rådde efter första världskriget och den ryska revolutionen 1917. För den traditionella eliten utgjorde kommunismen ett hot och kommunism kallade man i stort sett alla reformer som skulle kunna verka utjämnande i ekonomiskt och an­dra avseenden.

På det ekonomiska området såg nazismen således i början två hu­vudfiender, kapitalismen och marxismen. Till marxismen räknades inte bara kommunismen utan också socialdemokratin. Både kapitalismen och marxismen sågs dessutom som judarnas vapen i kampen mot den ariska rasen. För att nå framgång övergav dock Hitler de antikapitalistiska insla­gen i nazisternas ursprungliga program. Marxismen blev huvudfienden. Nazisterna använde ofta begreppet socialism och menade då folkgemen­skap och inordning av olika verksamheter under statens kontroll.

Det är tydligt att Hitler i sin bok Mein Kampf tagit fasta på idéer som redan var i omlopp. Nazismen innehöll på sätt och vis inget nytt när den gjorde entré. Men de i vissa grupper redan etablerade uppfattningarna drevs längre och gavs en vulgärare framtoning. Här följer ett avsnitt ur Mein Kampf.

”Det vore vanvett att vilja bedöma människans värde efter hennes ras, och följaktligen förklara krig mot den marxistiska uppfattningen om alla människors jämlikhet, om man inte samtidigt vore besluten att dra de yttersta konsekvenserna av denna ståndpunkt. Den ytters­ta konsekvensen av erkännandet av blodets betydelse, alltså den rasliga grundvalen i allmänhet, är emellertid att man tillämpar denna värdering på de enskilda individerna. Liksom folken i stort måste också individerna inom en folkgemenskap bedömas olika med hänsyn till den ras som de tillhör. Om man konstaterar att alla folk icke är lika, kan detta också tillämpas inom folket, så att man säger att den ena individen inte kan vara lik den andra, emedan de blodsmässiga beståndsdelarna, ehuru de i stort sett är desamma, dock är underkas­tade tusentals fina differentieringar i detalj.

Den första konsekvensen av denna insikt är den, jag skulle nästan vilja säga enklaste, nämligen att man på bästa sätt befordrar de inom folkgemenskapen särskilt värdefulla raselementen och sörjer för deras förökning.

Uppgiften är enkel såtillvida som den nästan mekaniskt kan fastställas och lösas. Svårare är det att i folkgemenskapen upptäcka alla de andligt och ideellt värdefullaste individerna, och ge dem det inflytande som icke blott tillkommer en överlägsen ande i och för sig, utan som framförallt blir till nytta för nationen. Denna sållning efter färdighet och duglighet kan inte göras rent mekaniskt, utan är ett arbete som kampen för den dagliga tillvaron oavbrutet ombesörjer.

En världsåskådning som med avvisande av den demokratiska masstanken strävar efter att skänka jorden åt det bästa folket, alltså de mest högtstående människorna, måste, om den ska vara logisk, även inom folken följa samma aristokratiska princip och skänka vederbörande folk de bästa huvudena till ledare. Därmed visar denna världsåskådning att den inte bygger på majoritetsprincipen, utan på personligheten. […]

Organisationen får alltså inte förhindra att huvuden höjer sig över massan, utan den måste i stället i enlighet med sin egen väsenart i högsta grad underlätta och befrämja sådana försök. Den måste i detta fall utgå ifrån principen, att det inte är massan som är till välsignelse för mänskligheten utan de skapande krafterna, och att dessa alltså i verkligheten kan göra anspråk på att betraktas som hela mänsklig­hetens välgörare. Det ligger i det helas intresse att tillförsäkra dessa individer tillbörligt inflytande och underlätta deras arbete. Säkerligen tjänas och tillfredsställs detta intresse inte genom att de tankelata och odugliga och minst av allt den benådade massan får makten, utan endast genom att de som av naturen utrustats med sällsynta gåvor ställs i spetsen. […]

Marxismen utgör renodlingen av judarnas försök att på alla områden av det mänskliga livet avkoppla personlighetens domine­rande betydelse och ersätta den med massan. Så är fallet politiskt med den parlamentariska regeringsformen, vars olyckliga verkningar vi kan iaktta ända från de yttersta cellerna i samhället och upp till rikets högsta ledning, och ekonomiskt genom fackföreningsrörelsen som inte tjänar arbetstagarnas verkliga intressen utan uteslutande den internationella världsjudens förstörelselusta. […] Den nationella staten vägrar i princip att exempelvis i ekonomiska frågor ta personer till råds som på grund av uppfostran och fallenhet inte förstår sådant. Den uppdelar därför på förhand sina representativa församlingar i po­litiska och yrkeskammare. […] Varken i senaten eller i någon kammare äger någonsin en omröstning rum. Dessa församlingar är arbetsinsti­tutioner och inte omröstningsmaskiner. Den enskilde medlemmen har rådgivande rättighet, men aldrig beslutanderätt. Denna tillkommer uteslutande ordföranden.” (Adolf Hitler, Mein Kampf (ur Hansson 1969).)

Ur detta går att härleda vad som kan kallas nazismens grundelement:

Rasism och rasbiologi. Det mål som staten ska tjäna är att bevara och förädla rasen. I sin rasism anknyter nazismen till socialdarwinismen. Det är den starkares uppgift att härska och inte smälta samman med den svagare och därigenom offra sin egen storhet.
Nationalism. Staten ses som en organism i kamp med andra stater. Att utvidga sitt territorium på andra staters bekostnad för att öka det egna livsutrymmet och för att samla en etniskt och kulturellt homogen befolkning i en stat ses som naturligt i denna kamp.
Antikommunism. På sin väg till makten övergav Hitler de ursprungliga antikapitalistiska tankegångarna och de tyska stor­företagen blev några av nazismens värdefullaste medhjälpare. Kommunismen blev nazismens huvudfiende.
Motstånd mot parlamentarisk demokrati. Det nazistiska parla­mentet ska vara ett ståndsparlament med rådgivande funktion. Nazismen vänder sig också mot klassamhället. Medlemmar i en klass kan känna samhörighet med klasser i andra länder medan stånden endast upplever samhörighet med stånden i samma nation. Yrkesgrupperingar eller stånd står inte på samma sätt som klasser i vägen för en sann folkgemenskap. När nazismen använder begreppet socialism avses ofta folkgemenskap. Socia­lism med den innebörd som begreppet ges av socialdemokrater och kommunister benämns ofta marxism och bolsjevism.
Elitism. Det är eliten som ska styra. Överallt ska den starka personligheten dominera, försedd med makt nedåt och ansvar uppåt. Nazismen tar avstånd från parlamentarismen. Reger­ingsmakten ska vara självständig och oberoende av partier och särintressen och representera ett slags överordnat statsintresse.

När man uppehåller sig vid nazismen på 1930- och 1940-talet kan dessa grundläggande element vara till ledning när det gäller att klassificera en rörelse eller avgöra om en person kan kallas nazist eller inte. Under den här perioden går det också ofta att göra en klassificering utifrån den inställning som en rörelse eller en person har till Hitler och utvecklingen i Tyskland.

Under efterkrigstiden är det betydligt svårare att göra en klassificering. De grundläggande elementen som redovisas ovan är naturligtvis använd­bara fortfarande, men de högerextremistiska rörelsernas och enskilda per­soners ställningstaganden blir mer diffusa när de inte direkt kan jämföras med en befintlig nazistisk regim. Högerextremismen är heller inte opå­verkad av utvecklingen efter andra världskriget.
Sociobiologin passar väl ihop med de nya ekonomiska tankegångar­na.
Det är inte ovanligt att nazistiska rörelser efter kriget förnekar judeut­rotningen eller i varje fall anser att omfattningen är betydligt överdriven. Judarna är heller inte i blickfånget på samma sätt som tidigare. Förföljel­sen riktar sig i stället mot nya grupper av invandrare som vårt land inte kommit i kontakt med förrän efter andra världskriget. Rasismen och eli­tismen har också genom sociobiologin tillförts nya argument. Sociobiolo­gerna anser att människor i alla situationer handlar utifrån ett egoistiskt perspektiv. Den genomgående tanken är att alla beteenden utvecklats för att ge sina innehavare större chans att överleva och fortplanta sig. Sam­hällsstrukturen kan därför ses som ett resultat av ett naturligt urval. Man betonar att människor är olika och framhäver också skillnaden mellan män och kvinnor. Strävanden efter jämlikhet saknar med detta synsätt mening eller har i varje fall sina klara begränsningar.

Sociobiologin passar väl ihop med de nya ekonomiska tankegångar­na. Dessa innebär i stort sett att den keynesianska välfärdspolitiken, som varit ett utbrett ideal i många västländer, omprövas. I stället har politis­ka idéer brett ut sig som ifrågasätter statlig styrning av ekonomin, som vill reducera den offentliga sektorn och minska skatterna. De områden som kan vara föremål för politiska majoritetsbeslut ska därför begränsas. Dessa idéer brukar kallas nyliberala. Det går också under efterkrigsti­den att finna konservativa idéer, som ibland kan vara religiöst influerade. Dessa vänder sig bland annat mot kvinnans frigörelse, mot fria aborter och det man anser vara moraliskt förfall.

Språket används också på ett sådant sätt att det ibland är svårt att di­rekt avgöra vad en rörelse står för. Högerextrema rörelser kan göra positi­va begrepp som demokrati och frihet till sina, men detta behöver inte be­tyda att man förändrat sin syn i dessa frågor. Ofta förespråkas ytterligare frihet. Det handlar då om det frihetsbegrepp som brukar kallas negativt – frånvaron av tvång. Men det handlar inte om att genom åtgärder från det allmännas sida öka människors möjligheter att välja och forma sina liv.

De kan kritisera demokratin och man kan säga sig eftersträva sann demokrati. Detta kan betyda att man vill minska de områden som är fö­remål för majoritetsbeslut. Demokrati betyder folkstyre och sann demo­krati får man enligt detta synsätt när varje individ bestämmer för sig. Demokratin kan också kritiseras därför att partiernas kamp om makten och hänsynstagande till olika särintressen leder till att de motsättningar som finns överbetonas. Detta leder till att den gemenskap som ändå finns går förlorad. Den elit som inser detta förhållande och som står över de så kallade särintressena representerar den verkliga folkviljan och således den sanna demokratin.
Nazismen måste alltid för att få fotfäste anpassa sig till värderingar som redan finns i samhället.
Det har gjorts stora ansträngningar för att finna en snäv och entydig definition av nazism. Någon sådan går kanske inte att finna. Nazismen måste alltid för att få fotfäste anpassa sig till värderingar som redan finns i samhället. Varje tid och varje samhälle får därför sin nazism. Men i grunden finns alltid rasism, elitism, motstånd mot demokrati och förakt för svaghet. De som i Tyskland stödde Hitler och nazismen var kanske enbart till en liten del förespråkare för obegränsad terror och utrotnings­läger. Men detta blev ändå en konsekvens av deras ställningstagande. Det är därför nödvändigt att noga fundera över vart olika idéer, som framförs från högerhåll, kan föra hän.

Ibland talas om fascism, nazism och högerextremism. Nazismen skul­le då stå för den tyska modellen av fascism och högerextremism skulle närmast kunna uppfattas som en lindrigare form av fascism och nazism.

I Sverige är det svårt att finna klara skillnader mellan de mest extrema rörelserna på högerkanten och i den här boken görs ingen uppdelning av dem i fascism och nazism. Genomgående används begreppet nazism för att beteckna dessa rörelser. Skälet till detta är att de hämtade sin inspi­ration främst från Tyskland och var rasistiska. Det finns dock och har funnits ett antal diktaturregimer i andra länder där fascism kan vara rätt benämning. Dessa regimer har inte varit lika rasistiska. Begreppet höger­extremism används som ett vidare begrepp än nazism för att beteckna hö­gerrörelser som brister i respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.

Sverige har haft ett stort antal rörelser som rört sig långt ut på höger­kanten. På 1930- och 1940-talet var de som tjänar särskild uppmärksam­het Sveriges socialistiska parti (SSP), Sveriges nationalsocialistiska arbetarparti (SNAP) som 1938 bytte namn till Svensk socialistisk samling (SSS), Nationalsocialistiska blocket (NSB), Sveriges nationella förbund (SNF) och Svensk opposition (So) som bytte namn till Nysvenska rörelsen (NSR). Fö­regångare till So var Riksförbundet Det nya Sverige, som bildades 1932 av Per Engdahl och 1937 gick ihop med SNF. År 1941 blev kretsen kring Per Engdahl utesluten ur SNF och bildade So. I den här boken räknas alla dessa partier eller rörelser som nazistiska. Det avgörande för detta har varit att alla dessa rörelser uppfyller de kriterier som angivits tidigare. Men till detta kan också läggas att rörelserna hämtade sin inspiration från Tyskland och att alla hade starka rasistiska inslag i sin verksamhet.

Det är naturligtvis av intresse hur samtida motståndare till nazismen såg på saken och det kan knappast råda någon tvekan om att personer som Holger Carlsson, Armas Sastamoinen och Ture Nerman ansåg att alla de rörelser som nämnts ovan var nazistiska.

Definitioner av begreppet nazism, fascism och högerextremism bör inte heller bryta med det sätt på vilket begreppen används i dagliga sam­manhang. Däremot bör definitioner förtydliga och precisera och bidra till att begreppen används på ett entydigt sätt. Dessutom bör begreppen vara användbara under lång tid. Det finns nu i ett antal länder rörelser som brukar betecknas som högerextrema. Bland dessa finns till exempel Front national i Frankrike. Det mest utmärkande för denna typ av partier är främlingsfientlighet och rasism.*

Inom alla de rörelser som nämnts fanns personer som tillhörde vad som kan kallas överklassen – officerare, akademiker, företagare, företagsledare etcetera. Dessa tycks oavsett vilken organisation de tillhörde utan pro­blem ha kunnat samarbeta i till exempel Riksföreningen Sverige-Tysk­land. Dessa personer förespråkade alla en anpassning till Tyskland när det till exempel gällde raspolitiken. Det är bland annat detta förhållande som gör det motiverat att tala om överklassnazism.

 

* Fotnot:

Heléne Lööw delar i Hakkorset och wasakärven upp de ovan nämnda rörelserna i nationalsocialistiska, fascistiska och högerextremistiska. Till nationalsocialistiska hänför Lööw NSB, SNAP/SSS och SSP, till de fascistiska So/NSR och till de högerextremistiska SNF. Det som enligt Lööw skilde nazismen från fascismen var rasideologin, führerkulten och de mytiska element som förknippades med dessa. Högerextremisterna syftade enligt Lööw inte till att skapa en ny typ av diktatur utan ville upprätta monarkin, de förlitade sig på armén och var villiga att acceptera militärt styre. Målet för högerextremismen var inte heller att åstadkomma en politisk massmobilisering. Rasism och rasbiologi måste emellertid betraktas som det mest utmärkande för nazismen. Detta kännetecknade också i hög grad So/nsr. På den grund som Lööw anger går det således inte att hänföra So/nsr till fascism. Även inom SNF fanns rasism och rasbiologiska tankegångar. Det måste också beaktas att SNF och So/NSR stod varandra nära och tidvis varit hopslagna och samarbetat. I kanske ännu högre grad än So/NSR hyllade SNF Tyskland och Hitler. Detta framgår bland annat av den minnesruna som ordföranden i SNF Rütger Essén skrev när Hitler »stupat« 1945, vilket redovisas i kapitel 2.3.

 

→ Del 2 i vår serie utdrag ur Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet kan läsas HÄR.