[FILM] Borg Regi: Janus Metz Det finns en hel del spektakulära skäl att vara nyfiken på Borg, filmen om tennisspelaren Björn Borgs femte raka Wimbledonseger den 5 juni 1980. Till att börja med för att huvudpersonerna, Borg själv och hans motspelare John McEnroe, var och är mytifierade personer. Denna torsdag satt ”hela svenska folket”, tennisintresserade […]
Regi: Janus Metz
Det finns en hel del spektakulära skäl att vara nyfiken på Borg, filmen om tennisspelaren Björn Borgs femte raka Wimbledonseger den 5 juni 1980. Till att börja med för att huvudpersonerna, Borg själv och hans motspelare John McEnroe, var och är mytifierade personer.
Denna torsdag satt ”hela svenska folket”, tennisintresserade eller inte, spikade framför tv-apparaterna för att se en av de förnämsta folkhemsprodukterna (född 1956 liksom de övriga: Linda Haglund, Ingemar Stenmark, Thomas Wassberg och Frank Andersson) sopa banan med den övriga världen.
Hur man har kommit på idén att göra en långfilm som i dag skulle intressera en sofistikerad biopublik, bortskämd med ”svenska” världsframgångar inom en mängd områden, inte minst idrottsliga, är svårt att säga, men oväntat nog har teamet bakom Borg åstadkommit en både rörande och dramatisk skildring av tvekampen mellan den svenske ”Ice man” och den hetlevrade utmanaren, den 21-årige amerikanen John McEnroe.
Stor plats ges åt spännvidden mellan deras å ena sidan utåt sett olika temperament, och å den andra sanningen: att Björn Borg faktiskt under sin tidiga karriär fått arbeta hårt med att lära sig lägga aggressiviteten på spelet i stället för genom att skrika på domaren och kasta racketen i backen, medan McEnroe under den stora matchen uppförde sig exemplariskt.
Fastän man sminkat skådespelarna till så häpnadsväckande porträttlika karaktärer att det nästan är obehagligt är det underordnat gestaltningen.
Journalisten och författaren Ronnie Sandahl står för manus, och han präglar filmen starkt med sin näsa för både känsla och action, klart är att man gått med förstoringsglas för att hitta varenda grus i tennisdojan och dramatiserat upp det, ibland kanske lite oproportionerligt. Men här finns få tråkiga stunder även om man inte tillhör dem som intresserar sig för tennis.
Huruvida Björn Borg kände nationens förväntningar som ett extra tryck framgår faktiskt inte alls men att han fick kämpa hårt med nervpressen är så att säga filmens själva handling. Han vill vinna så mycket att han nästan inte törs gå upp på banan. Men efter att han gjort slut med både flickvännen, tennisspelaren Mariana Simionescu, och tränaren Lennart Bergelin tar han sig samman.
Fastän man sminkat skådespelarna till så häpnadsväckande porträttlika karaktärer att det nästan är obehagligt är det underordnat gestaltningen. Sverrir Gudnason i titelrollen är så fokuserad att han blir idrottsmannen som bara har en sak i huvudet. Fans, flickvän, tränare, sponsorer, media och föräldrar blir flugor som han lite lamt viftar bort när han som en tjur inför sitt röda skynke rusar mot målet. Ensam mitt i cirkusen.
Borg skulle kunna skildra en rock- eller filmstjärna, en allmänhetens gullegris som söker integritet men lider av ensamheten. En människa som fastnat i nätet av krav och förväntningar.