Könslagarnas offer

Elise Ottesen-Jensen (1886–1973), kallad Ottar, är mest känd för att 1933 ha grundat Riksförbundet för sexuell upplysning, RFSU. Men hon var även tongivande syndikalist, och var i flera år redaktör för Kvinnan och hemmet-sidan i Arbetaren.

Nedanstående text av Elise Ottesen-Jensen gavs ut som broschyr av Bokförlaget Brand 1928.

 

Könslagarnas offer

Interiörer från de dömdas och sjukas värld. Vad läkare, jurister och riksdagsmän säga. Vad säger det allmänna rättsmedvetandet?

 

Flera gifta sig, flera skilja sig och – färre födas berättar den svenska statistiken för år 1927, åtminstone vad huvudstaden beträffar. Nedan borgarna betänksamt skaka på sina huvuden, dra de väl flesta arbetare en lättnadens suck och tänka: här se vi ett resultat av det agitations- och upplysningsarbete, som nedlagts på födelsekontrollfrågan under många år, först och främst av ungsocialisterna, men också av andra arbetareorganisationer. Och detta är sant. Det är ett glädjande faktum.

Men erkännandet av detta faktum får icke leda till den falska tron, att födelsekontrollfrågan redan lösts. De lysande resultaten av den förda upplysningsverksamheten få icke invagga oss i dådlöshetens och likgiltighetens dvala. Tvärtom måste vi av de uppnådda resultaten sporras att fortsätta vårt arbete med fördubblad energi, förvissade om, att vi med upplysningens fackla en gång skola förmå bringa vetenskapens ljus in i den mörkaste vrå.

Det största hinder vi under detta arbete ha att kämpa emot är könslagarna, preventiv- och fosterfördrivningslagarna. I kampen mot dessa lagar måste all god vilja och kraft sättas in. Dessa lagar ha så oändligt mycket sorg, elände, sjukdom och annan olycka på sitt konto, att det är en skam, ja, ett brott, om en vaken och organiserad arbetarklass skulle fortsätta att slött finna sig i desamma.

Det tycks finnas många som tro, att dessa lagar icke äga någon synnerligen stor betydelse. Man resonerar som så, att när födelsesiffran ständigt sjunker, så spelar det väl ingen roll, om en preventivlag förbjuder offentligt utbjudande av och undervisning om användningen av förebyggande medel mot ovälkommen ökning av familjen. Ja, om saken vore så enkel, så skulle det ju nästan vara förspilld möda att kämpa emot denna lag. Men så enkelt är det nog icke i alla fall. Sant är, att preventivlagen – liksom så många andra lagar – har liten eller nära nog ingen verkan i den åsyftade riktningen. Åtminstone ha männen i stort sett lärt sig använda preventiva medel trots lagen. Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

Men preventivlagen har så många andra verkningar än den åsyftade: att hålla arbetarklassen i okunnighet om de medel till födelsereglering, som överklassen själv vill ha privilegium på.

En av de allra sorgerligaste verkningarna av preventivlagen är, att den i stor utsträckning förnekat läkarna och eventuella andra sakkunniga, rätten att lära allmänheten skydda sig mot könssjukdomar. Följande är betecknande. När en upplysningsfilm i denna viktiga fråga nyligen visades på den vita duken på de flesta platser här i Sverge och man genom avskräckande bilder från tyska sjukhus demonstrerade, hur man kan ådraga sig de farliga bacillerna och hur de härja i kroppen, fick man dessutom i texten veta, att man genom desinfektion av könsorganen kan undvika smittan. Men vari denna viktiga desinfektion består fick man inte veta. Lagen förbjuder en sådan upplysning som att t. ex. apoteken – åtminstone an del av dem – sitta inne med mycket enkla, praktiska och billiga medel. Först när man redan blivit smittad, när olyckan således redan inträffat, går det bra att erhålla upplysningar – men icke förr!

Å ena sidan har man en lag med hot om straffarbete upptill två år för den, som överför könssjukdom på annan person. Så ohyggliga äro dessa sjukdomar, och så skadliga anser man dem vara både för den enskilde och samhället. Men å andra sidan har man en lag, som nekar allmänheten kunskap om hur den skall skydda sig mot smittan! Säg mig, skulle icke detta faktum vara nog att överbevisa oss om nödvändigheten att få en sådan lag avskaffad? Sedan ha vi, just vad könssjukdomarna beträffar, en rent av fasansfull okunnighet bland den stora allmänheten. En okunnighet, som djupast bottnar i könslagarna.

Allt sedan år 1921 finns det ett förslag utarbetat till allmän folkskoleundervisning i frågan om könssjukdomarna. Förslaget går ut på, förutom att den sexuella hygienen skall ingå som ämne i folkskolornas läsplan, skall man också för offentliga medel anordna föreläsningar för vuxna i ämnet. Förslaget har utarbetats av särskilt sakkunniga , dels läkare, dels pedagoger. Det förelåg som sagt färdigt redan år 1921 och har sedan varit föremål för utredning av åtskilliga myndigheter och korporationer. Både medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen har i sak uttalat sig i överensstämmelse med de sakkunniga, vars förslag icke endast omfattar undervisning i könssjukdomar utan även upplysning om könslivets biologi och hygien över huvud taget. Och man väntar på läkarehåll, att man genom upplysningsverksamhet i denna riktning skall kunna förekomma mycken sjukdom och olycka och framför allt väcka ansvarskänslan hos människorna. Ja, en av de läkare, som varit med om att utarbeta denna undervisningsplan, d:r Alma Sundquist, framhöll till författaren av denna lilla broschyr, att genom denna upplysning skulle man en gång kunna nå dit, att könssjukdomarna blir lika sällsynta som exempelvis spetälskan är i våra dagar.

Men förslaget till undervisning har fått vila. Och det kommer att få vila, så länge vi icke sopa bort den skändliga preventivlagen, som kallar en sådan välsignelserik upplysningsverksamhet för brottslig och hotar den sakkunnige undervisaren ned straff. I skolorna fortsätter man att lära barnen sagor om att kvinnan skapats av mannens revben, att Jonas talade i valfiskens buk och Jesus förvandlade vatten till vin o. s. v. och sluter öronen för läkarevetenskapens krav om undervisning i sexuell hygien. Kunskap om den sexuella frågan överlåter man åt de unga att hämta i mörka trappuppgångar, ur smutslitteratur, hos ockrare och kvacksalvare av alla slag. Läkarnas undervisning erhålla de först – när de blivit smittade! Och ändå finnas de, som mena, att preventivlagen har ingen betydelse! Så stor är alltså okunnigheten – även bland dem, som mena sig vara mycket upplysta.

Könssjukdomarna i allmänhet ha under de senare åren sjunkit ganska mycket – ett glädjande förhållande, som dock tyvärr icke gäller 1927. Könssjukdomarnas tillbakagång ha skett tack vare dels den stigande upplysning som pressat sig fram trots lagen, dels den framåtskridande läkarevetenskapen. Men en av dessa sjukdomars ohyggligaste följdsjukdomar har tilltagit. Jag syftar här på paralysie générale. Detta är som bekant en viss sorts sinnessjukdom, vars grundsjukdom är syfilis. Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom. Men dessutom torde tidens eget väsen, de oroliga, rastlösa förhållandena, storstädernas surr, spänningen och brådskan överallt, den större hetsen o. s. v. , skapa särskilt gynnsamma förutsättningar för denna sinnesförlamning. Ty under vissa andra förhållanden åtföljes syfilis icke av paralysie générale i samma utsträckning som hos oss, säger professorn.

Enligt professor Bror Gadelius – överläkare sedan 25 år tillbaka vid Konradsberg – torde syfilisen ha ändrat karaktär och tar sig nu företrädesvis uttryck i sinnessjukdom.

Av denna sjukdom kunna vi således endast vänta oss en stegring med städernas tillväxt och det ständigt rastlösare stadslivet. Under dessa förhållanden är det icke att undra på att den österrikiske professor Wagner von Jaureggs experiment med inympning av malariabaciller som botemedel emot paralysie générale väckt ofantlig uppmärksamhet. Det har som bekant lyckats professor Wagner att med denna metod bota en ganska avsevärd procent av de sinnessjuka, som lider av paralysie générale. Metoden har med lovande resultat införts till andra länder, däribland även Sverge, och provas nu både i Uppsala och på Långbro. Och professor Wagner har erkänts som en sann mänsklighetens välgörare och som belöning erhållit året Nobelpris i medicin.

Men den sjukdom, som professor Wagners inympningsmetod tycks lova bot emot, skulle icke existera, och botemedlet, således även vara onödigt, om icke patienten först blivit nedsmittad med syfilis. Nedan man belönar den med nobelpriset, som lyckas bota en viss procent av dessa olyckliga, hotar man den läkare med straff, som vill lära friska människor att skydda sig mot att få denna sjukdom. Och de sakkunnigas förslag om allmän undervisning bland hela Sverges folk och då speciellt bland den uppväxande ungdomen till förebyggande av grundsjukdomen – syfilis – saboteras.

Detta är en strålande bild på hyckleriet och dualismen i den sexuella frågan! Men det är också en kraftig appel till alla sunt tänkande ansvarskännande människor att gå till storms emot könslagarna, vilka hålla mänskligheten i en medeltida okunnighet i dessa för hela vårt framåtskridande och för mänsklig lycka så viktiga frågor. Också ekonomiskt sett har frågan en helt säkert för de flesta oanad räckvidd. Professor Wagner upplyser i en intervju, att 1/4 till 1/3 av de sjuka i storstädernas sinnessjukhus äro sådana som erhållit sin hemska sjukdom genom syfilis. Här i Sverige ha vi f. n. omkring 18.000 sinnessjuka (33.787 sinnessjuka och sinnesslöa) av vilka omkring 3.000 vårdas å kommunala eller enskilda sjukhus, under det att de övriga 15.000 enligt professor Gadelius borde inrymmas å statens hospital. Dessa förfoga emellertid över allenast 10.000 platser, vadan alltså i runt tal 5.000 sinnessjuka sakna möjligheter till effektiv och i modern mening lämplig vård. För att i någon mån råda bot på detta skall man nu bygga ett nytt sinnessjukhus, utanför Stockholm, som – tomtomkostnaderna oberäknade – kalkylerats komma att kosta 14 miljoner. En stor summa, under tider då friska, starka människor duka under av brist på möjligheter att få sälja sin arbetskraft, och då man ständigt utvidgar området för nödhjälpsarbete med svältlöner för dem, som lyckats skaffa sig arbete. Anstalten kommer dock att rymma endast 1.590 sängplatser, och kommer inte att bli tillräckligt. Till dessa 14 miljoner i anläggningskostnader kommer sedan år efter år driftsomkostnaderna för denna väldiga vårdanstalt.

Men enligt professor Wagner skulle alltså åtminstone 1/4 av de 18.000 sinnessjuka ha erhållit sjukdomen genom syfilis. Och enligt doktor Sundqvist skulle så gott som alla könssjukdomar kunna avskaffas genom den rationella och förebyggande upplysningsverksamhet, vari de sakkunnigas förslag om skolundervisning är ett led, men som lagen nu förbjuder. Om sakkunnig upplysning lämnats, skulle det vara onödigt att bygga denna miljonanstalt, ty c:a 5.000 av Sverges olyckliga sinnessjuka skulle då ännu varit friska. 5.000 människor kunde varit räddade till ett verksamt liv utan för sinnessjukhusets dystra murar. 5.000 familjer kunde varit sparade för all den sorg, ängslan och förtvivlan som först syfilisen och sedan den efterföljande sinnessjukdomen försatt dem i – och den arbetande allmänheten kunde undgås att pumpas på 14 miljoner i anläggningsomkostnader till ett nytt sinnessjukhus och sluppit att sedan varje år kännas vid omkostnaderna för 5.000 sinnessjukas vård.

Vad den ekonomiska sidan av saken beträffar, så gäller det för övrigt icke endast de sinnessjuka utan även de sinnesslöa, av vilka Sverge ha ungefär lika många som sinnessjuka. Nu lär man dessa på särskilda uppfostringsanstalter, hur de skola kunna livnära sig själva. Det offentliga har upprättat skolor för dem, där de få lära sig fläta stolar, korgar o. s. v. för att de icke under hela sitt liv skola falla allmänheten till last. Och detta är ju väl och bra. Men tack vare könslagarna underlåter man att hjälpa dem med det vida viktigare – både ur ekonomisk och social synpunkt – nämligen att skydda sig emot att bliva upphov till nya sinnesslöa och sinnessjuka varelser. Därför få vi också bevittna sådana ohyggligheter som det av professor Alfred Petrén i egenskap av sakkunnig rörande ordnandet av vården av vanartade sinnesslöa år 1927 avgivna betänkandet bjuder oss. Genom en rundfråga till statens fattigvårdskonsulenter konstaterades däri, att trots möjligast noggrann bevakning föda sinnesslöa kvinnor, vilka internerats på olika ålderdomshem i brist på sinnesslöanstalter, ofta sinnesslöa barn till världen, som måste interneras eller utackorderas av kommunen. Ännu värre ställer det sig med sinnesslöa utanför anstalterna. I en kommun t. ex., där ålderdomshem saknades, funnos två sinnesslöa män och två sinnesslöa kvinnor, vilka avlade 11 barn, alla idioter. Av dessa ha åtta plats på sinnesslöanstalter. På en anstalt i ett annat distrikt finns en sinnnesslö moder med tre barn, på en annan en liknande med sju barn o. s. v. I em och samma fattiggård funnos för några år sedan ej mindre än 23 barn födda av sinnessjuka, sinnesslöa eller på annat sätt ärftligt belastade personer. Nästan alla barnen voro fysiskt eller psykiskt undermåliga.

”Nog kommer det att behövas sinnesslöanstalter”, är den slutsats som en av konsulenterna drager av de av honom anförda nedslående fakta. Professor Petrén föreslår även ökat utrymme för anstaltsvård. Nu är man i full gång med utredning av hur man på billigast möjliga sätt skall kunna skaffa större anstalter. Man talar om att iordningställa trängkårskasernerna i Sala och Örebro för detta ändamål och utgifterna härför skulle tillsammans gå på över 3 miljoner kr. Vid vardera anstalten beräknas platsantalet till 323. Endast anläggningskostnaden per plats går således upp till närmare 5.000 kronor. Härtill kommer inventarie och driftskostnader. Var och en av dessa sinnesslöa komma att kosta det allmänna avsevärda summor. Dessa två nya anstalter komma hastigt att fyllas. Nya miljoner måste tagas i anspråk för en ny anstalt på Balgön och för utvidgning av Örebroanstalten. Och utrymmet kommer ändå icke att räcka till, enligt de sakkunnigas utlåtande. Och på detta sätt få de friska och arbetande ett ständigt ökat utlägg allt eftersom de sinnessjukas och sinnesslöas antal växa.

Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer.

Man har försökt att genom lagstiftningen reducera födelsesiffran beträffande de ärftligt belastade. Det finns nämligen en hel del människor som tro, att allt ont kan avskaffas med lagparagrafer. I äktenskapslagen av 1920 fastslås, att sinnessjuk eller sinnesslö icke får ingå äktenskap. Likaså människor behäftade med fallandesjuka, som härrör från övervägande inre orsaker, och vars avkomma vanligtvis blir sinnesslö eller sinnessjuk. Men vad hjälper lagar, som avse att hindra dessa vanlottade varelser att ingå äktenskap! De ovan anförda rapporterna från fattigvårdskonsulenterna tala härvidlag sitt tydliga språk. Få de icke föda barn inom äktenskapet, så föda de dem utanför. Och barnen bli lika ärftligt belastade i vilket fall som helst.

Nej, det är icke nya lagar, som behövas, utan ett nytt system. Varför ska man exempelvis lägga sten på börda för en stackars fallandesjuk och neka honom rätten att gifta sig, om det är någon som vill dela hans olyckliga lott och han känner detta som en lycka? Icke skadar han väl någon med det! Nej, felet är icke, att han gifter sig, utan det ansvarslösa ligger i, att han sätter ärftligt belastade barn till världen, antingen dessa födas inom eller utom äktenskapet. Detta kan vara farligt för samhället och måste förhindras. Men det sker icke genom lagar. Det sker genom sexuell upplysning, genom att praktisera de äktenskapliga rön, som härvidlag stå oss till buds. Således, i de fall, där detta är tillräckligt, måste man ge sakkunnig vägledning i frågan om effektiva preventiva medel – antingen till den sjuke själv om man anser det nog, eller till den andra parten i äktenskapet, eller till båda. Och i fall, där man inte kan påräkna någon ansvarskänsla, har man ju den utvägen att företaga en sterilisering. Skulle den preventiva metoden – där man valt denna utväg – någon gång visa sig ineffektiv, bör läkaren få rätt att företaga fosterfördrivning. Ty ingen tänkande människa kan väl förneka, att det så väl socialt som ekonomiskt är oförsvarligt att i blind gudadyrkan inför könslagarna låta sinnesslöa, sinnessjuka, fallandesjuka av ovan nämnda kategorier fortplanta sig. För mänsklighetens välgång och lycka är det av ondo att ett farligt arvsstoff får degenerera och förgifta kommande släkten i den utsträckning som fallet nu är. Men för att vi skola kunna uppnå ett sunt och starkt släkte är det nödvändigt, att vi icke endast sopa bort preventiv- utan även fosterfördrivningslagen.

Denna lag är liksom preventivlagen en typisk klasslag. Ett talande exempel härpå är följande iakttagelse som gjorts av den kände Stockholmsläkaren W. Gårdlund: En barnmorska hade blivit inkallad till ett så kallat preliminärt förhör, därför att hon starkt misstänktes för fosterfördrivning. Hon infann sig också, och då hon ej kunde förneka handlingens utförande och hotades med anmälan hos myndigheterna, framtog hon en anteckningsbok, som hon överlämnade med begäran, att man måtte granska densamma och därefter meddela, om anmälningshotet vidhölls. Boken utgjorde en namnförteckning på de kvinnor, som låtit sig behandlas av henne. Där förekommo namn på kvinnor i de högst stående sociala samhällskretsar, sådana namn, att barnmorskan kunde triumferande avlägsna sig utan fara för anmälan. Under samma månad blev barnmorskan Ingrid Josefina Andersson i Mölndal, som hjälpt olyckliga kvinnor ur arbetarklassen i deras förtvivlan – kvinnor vilka i många fall icke vetat, hur de skulle kunna livnära och fostra ett barn på ett ansvarsfullt sätt – dömd till 3 års straffarbete med 2 års på följd. Reflexionerna göra sig själva! Men de förplikta också arbetarklassen att sätta stopp för ett fortsättande av de klassdomar, som denna lag åstadkommer. Och det sker bäst och säkrast genom att undanröja själva lagen.

Nu förhåller det sig så med fosterfördrivningslagen på samma sätt som jag tidigare påpekat beträffande preventivlagen, att lagens egentliga syftemål: att omöjliggöra fosterfördrivning, icke alls uppnåtts. Ur den synpunkten har lagen ingen betydelse. Men därför få vi inte tro att det icke spelar någon roll, om lagen existerar. Långt därifrån. Särskilt för arbetarklassens kvinnor har denna lag så ödesdigra följder, att det vore en skam, ja en cynism utan dess like, om icke de organiserade arbetarna av båda könen reste sig till harmfull protest, när de blevo klara över, vilka lidanden denna lag åsamkar arbetarklassens kvinnor och mödrar.

Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet…

Låt oss höra vad professor Forssner på Sverges största barnbördshus säger om denna sak: ”Det beklagliga och farliga är, att fosterfördrivningslagen icke avhålla kvinnorna från att låta avbryta sina havandeskap. Men genom att läkarna f. n. icke kunna befatta sig med denna fråga, gå nödlidande mödrar till p området fullständigt inkompetenta fuskare, som ockrar ibland rent upprörande på de stackars kvinnornas nödläge. Och vad blir resultatet: Att vi på B.B. ha massor av svåra infektionssjukdomar, som bryta ned kvinnornas hälsa för månader och i en avsevärd procent beröva dem livet… Nog ligger det något upprörande i, att en utsläpad moder, som söker slippa föda ännu ett barn för att kunna sköta om dem, hon redan har, en moder, som således har en avsikt, som de flesta erkänna vara legitim, genom lagstiftningen drives hän att söka förverkliga denna sin avsikt på ett sätt, som rycker henne bort från barnen och hemmet… Den som har sett en massa utpinade kvinnor, som släpar till det yttersta för att hålla ihop hemmet och sörja för en ganska stor barnskara, ej sällan icke blott utan hjälp av mannen, utan t. o. m. trots mannen – nästan alltid är det frågan om hans superi– den kan icke undgå att erkänna, att ett nytt havandeskap med åtföljande förlossning och en nytillkommen baby i hemmet blir den droppe, som kommer bägaren att rinna över och förstöra hela det årslånga arbete för vilket hon slitit och strävat. Ingen skall tro, att jag här framhåller ett undantagsfall, säger professorn, tvärtom förekommer sådana fall jämt och ständigt. För oss på B.B. berättar kvinnorna mycket ofta öppenhjärtligt både sina levnadsomständigheter och de åtgärder de vidtagit, och dessa historier stämmer en icke till att sätta sig till doms med några stränga, allmängiltiga rättskrav…”

Så långt den erfarne, människovänlige läkaren. Men ni mina läsare – ni dömer kanske, eller hur? Eller skola också ni förstå att det är nöden och förtvivlan, som binda de flesta kvinnor att begå fosterfördrivning, trots alla de hemska följder som denna operation kan få, när den företages av en icke sakkunnig – trots straffhotet och trots smärtorna och risken för upptäckt! Fosterfördrivning är en operation. Och den borde icke få företagas av någon annan än den sakkunnige läkaren. Utförd av honom under samma hygieniska förhållanden som varje annan operation utföres, är den så gott som riskfri. Den kände tyske gynekologen, professor H. Hirschberg, skrev nyligen i en tysk tidsskrift följande om denna fråga: ”Läkekonsten har för länge sedan nått så långt, att de tekniska ingrepp som äro nödvändiga för en fosterfördrivning kunna utföras på ett sätt, så att det inte behöver medföra någon fara för sundhet eller liv hos patienten, när dessa ingrepp företagas av tillräckligt skolade läkare – bäst av specialister och under betryggande hygieniska förhållanden. Givetvis kan även minsta kirurgiska operation någon gång få olyckliga följder. En viss fara för kvinnan innebär ju också varje havandeskap och barnafödelse. Risken vid en barnsäng kan ju aldrig helt upphävas. I jämförelse med de olycksfall, vilka förekomma vid havandeskapets naturliga förlopp, står faran vid konstlad avbrytning av havandeskapet dock långt tillbaka, Avbrytningen av havandeskapet har i praxis visat de gynsammaste resultaten i tredje månaden”.

Så liten risk skulle således en fosterfördrivning medföra, när den blev företagen så som den borde företagas: av den sakkunnige läkaren. Fosterfördrivningslagen nekar emellertid arbetarkvinnorna denna sakkunniga hjälp. Men de ekonomiska och sociala förhållandena tvingar i massor av fall kvinnan till att ta vilken risk som helst för att slippa sätta barn till världen, vilka hon ser sig ur stånd att fostra och livnära. Och när läkaren av lagen hotas med straff, om han hjälper henne, så försöker hon hjälpa sig själv eller få hjälp hos den icke sakkunnige. Liksom preventivlagen nekar läkaren att upplysa om medel mot att bli smittad av könssjukdomar, förrän det är för sent, förrän man är smittad, så tillåter fosterfördrivningslagen läkaren att hjälpa en kvinna med fosterfördrivning, först när hon fuskat sig fram på egen hand eller med icke sakkunnigas hjälp. När hon måhända redan genom sin okunnighet och särskilt sin bristande förståelse av hygienens (renlighetens) ofantliga betydelse vid en operation, fört bakterien direkt in i sitt eget blod och i många fall med döden för ögonen – då får läkaren lov att hjälpa. När olyckan redan skett således. När en tärande febersjukdom rasar i hennes kropp! När läkaren i vissa fall står fullständigt hjälplös! Då, men icke förr kan hon få den sakkunniga hjälpen.

På allmänna barnbördshuset i Stockholm har vi i genomsnitt de senaste åren 20 procent av patienterna (således 20 av varje hundratal patienter) blivit ditförda på grund av ”missfall”. Och alla ha haft feber. Under tiden september 1920–april 1921 tillfrågades alla kvinnor som intogs för missfall på professor Ahlströms avdelning, och som vid ankomsten hade över 38 grader, om de låtit framkalla missfallet. Man lovade dem skydd av läkarens tystnadsplikt, och de erkände alla, att ha framkallat eller låtit framkalla missfallet. Av de 107 kvinnor det gäller, voro 57 ogifta och 50 gifta. Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Dessa siffror tala sitt tydliga språk. Lagen kan inte hindra fosterfördrivning.

Statistiken har också något att berätta om följderna av fosterfördrivningar, vilka företagas av icke sakkunniga. En tabell i Allmänna Barnbördshusets årsberättelse för 1913–1924, utgiven av professor Forssner och Per Wetterdahl, talar om ”den betydande stegringen av de vid ankomsten infekterade fallen: 20 procent 1913 mot 48 procent 1924. Av de 1.709 infekterade aborterna fick 175 svåra septiska komplikationer och 52 kvinnor avledo”. Ser man detta mot bakgrunden av den tyske professor Hirschbergs uttalande om hur liten risk det finns för komplikationer, när en sakkunnig får denna operation om hand, måste man uppröras över det elände fosterfördrivningslagen åstadkommit och åstadkommer så gott som varje dag. Fosterfördrivningslagen har således drivit 52 av 1.709 förtvivlade kvinnor direkt i döden, medan 175 ha fått svåra underlivslidanden och alla de 1.700 kvinnorna legat med feberns hektiska rosor på kinderna, badande i ångestens svett, lidande, kämpande, ett rov för en outsägbar förtvivlan.

Och dock ger Allmänna Barnbördshusets statistik endast mycket ofullständiga uppgifter över alla de kvinnor, som sett sig nödsakade att sätta livet på spel genom att företaga en operation på sig själva. Ja, om vi hade statistik från varje barnbördshus i landet, skulle den endast berätta om en bråkdel av de s. k. kriminella aborterna. Ty det är ju endast de fall, som medföra den ödesdigra febern, som komma till läkarnas kännedom – och icke ens alla dessa. Alla de fall, som ”gå bra” få ju offentligheten ingen kännedom om, och icke läkaren heller. Men alla, alla dessa tiotusentals kvinnor ha dock genomgått alla helvetets kval, innan de vågade sig på operationen. Alla ha de haft sina ångestfulla nätter, innan de vetat om de ”lyckats”. De ha farit upp ur sängen i vild förfäran, när de i sin nervositet trott sig ha fått feber, och formligen känt dödens andedräkt vid huvudkudden. Vilka uppskakande dagar ha de inte fått genomgå, när de fått veta, att den som hjälpt dem kommit i förhör, och att turen måhända kommer till dem i morgon… Många av dem ha också släpats fram inför domstolarna. Vid en sådan rättegång svimmade flera av de stackars arbetarkvinnorna och måste ha nervstärkande medel för att kunna stå ut med rättegångsförhandlingarna…

Ack, ja fosterfördrivningslagens spår äro fyllda av nöd, förtvivlan, sorg och bittra, ack så bittra tårar! Och nog tro vi advokat Branting , när han framhåller, att han icke haft något sådant fall inom sin praktik, som icke varit upprörande. Men – ja förlåt – vi tro också advokat von Melsted när han under den pressdiskussion som pågick vid könslagarnas behandling i riksdagen våren 1927 framhöll, att ”om av naturens ordning männen kunnat föda barn, hade vi redan långt före detta som en självklar sak hävdat, att vi naturligtvis ville själva bestämma om vi skulle vara med om saken”. Könslagarna äro icke endast typiska klasslagar, de äro också typiska könslagar, lagar stiftade av överklassens män mot underklassens kvinnor! Må nu arbetarklassens män rycka upp sig att samman med dess kvinnor resa en storm av protester mot dessa barbariska lagar!

Som bekant var såväl preventiv. som fosterfördrivningslagen uppe till behandling vid 1927 års riksdag. De två arbetarpartierna i riksdagen framlade var sin motion i saken, gående ut på dels att slopa, dels ändra preventivlagen och dels krav på utredning om, under vilka villkor i företagande av abort må vara tillåtet samt föreläggande för riksdagen av förslag till sådan lagstiftning och sådan ändringar i strafflagen som detta skulle nödvändiggöra. Resultatet blev, att andra kammaren biföll, men första kammaren avslog båda motionerna. Hycklarna talade som vanligt om att bifall till förslagen skulle leda till ökad ansvarslöshet, och att vi icke få förgripa oss på naturen. Ja, man drog sig icke för att tala om, att med en sådan barnbegränsning skulle vår plats komma att fyllas av folk, som icke ha samma möjligheter till att bära upp västerlandets kultur. Men det mest vägande argumentet från de samhällsbevarandes sida var detta: att motionernas godtagande och då framför allt straffrihet vid fosterfördrivning utöver när det gäller att rädda kvinnans liv, var stridande emot det allmänna rättsmedvetandet. Man ville således icke ens med giva, att en kvinna, som våldtagits skulle ha rätt att få läkares hjälp till fosterfördrivning, eller att fosterfördrivning borde få vidtagas, när man kan antaga att det blivande barnet skulle bliva abnormt o. s. v. Nej, det är sedligare och mera ansvarsfullt att fylla sinnessjukhus och sinnesslöanstalter i hur stor utsträckning som helst!

Ett lysande undantag i kälkborgarnas förvirrade moralbetraktelser utgjorde läkarnas inlägg. Redan förra gången när preventivlagen behandlades i riksdagen, petionerade 80 svenska läkare om ändringar i denna lag. Och under de senaste riksdagsdebatten slungade professor Israel Holmgren i första kammaren följande sanning i ansiktet på motståndarna: Numera är det en mycket vanlig uppfattnings hos kvinnor, icke minst hos de moraliskt och intellektuellt högst stående, att det är deras ensak, om de vilja avbryta ett havandeskap. Förr betraktade man detta som mord under särskilt vidriga omständigheter. Men detta betraktelsesätt kan icke tillerkännas riktighet, när det gäller något, som sker på ett tidigt stadium, innan det ännu kan vara tal om, att någon mänsklig varelse existerar. Och doktor H. Petrén konstaterade än en gång att preventivlagen lägger hinder för läkarnas upplysningsverksamhet beträffande könssjukdomarna. Han upplyste om, att specialisterna på könssjukdomarnas område för något år sedan beslutat utgiva en flygskrift angående dessa sjukdomar. I detta flygblad ämnade man också hänvisa till preventivmedel såsom ett skydd mot könssjukdomar. Flygbladet insändes till medicinalstyrelsen, men dess juridiska expert framhöll att denna passus icke kunde medtagas i flygbladet. Det var straffbart! Men sakkunnigheten talade i riksdagen för döva öron. Man ville icke förstå, alltså kunde man icke förstå. Och man gömde sig bakom det ”allmänna rättsmedvetandet” breda rygg och åberopade detta som skydd för sitt fällande beslut.

Mina läsare! Det allmänna rättsmedvetandet, det är du och jag. Och vi ha därför ett stort ansvar. Må vi lära sedlighetshycklarna i riksdagen, att det svenska rättsmedvetandet icke är så genomruttet, som de tro. Må vi lära dem, att grunden för en verklig sedlighet måste byggas på frihet, upplysning och självansvar och icke på barbariska medeltida lagparagrafer. I dag , medan du läser detta, ligger massor av tärda arbetarkvinnor med feberrosor på kinderna runt om p Sverges barnbördshus som offer för dessa lagar. När de flyttats till kyrkogården eller, med livet i behåll men trötta till döds, återvända tillbaka till sina försummade hem och en utsliten, förtvivlad kanske arbetslös make, är det endast för att ge plats åt sina olyckssystrar – åt din mor, din syster, din fästmö, din dotter kanske, som nu skall kämpa samma förtvivlande kamp med döde, som de själva utkämpat…

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet.

På könssjukhusen ligga ungdomar av båda könen, brutna hjälplösa, berövade kraft, glädje och lyckomöjligheten för åratal, ja ibland för livet. Det ligger också småbarn där. Kvidande små varelser, som fått könssjukdom i gåva av sina föräldrar. Barn, som förlorat synen på grund av föräldrarnas okunnighet och därav följande vårdslöshet…

Där sitter människor i fängelset, i djupa, grå, tröstlösa celler, människor som du och jag, med känslor som du och jag, med livshunger som vi, med längtan efter sol och lycka som vi. Nu försmäkta de i detta evigt gråa, glädjelösa, själsmarterande, kvävande, isande famntag. Det är kvinnor och män ur arbetarklassen, som försökt hjälpa sina förtvivlade medmänniskor. det är unga flickor, som icke vågat hjälpa sig själva och icke kunnat få någon annans hjälp – och så togo dr det lilla barnets liv, när de icke kunde göra sig av med en nagelstor slemklump. Att förebygga olyckan hade de aldrig lärt – varken de, eller de män, som voro med om att taga ut livets rätt, att leva så efter naturen, som riksdagshycklarna predika att människorna skola leva, men utan att ge anvisning på, varifrån människorna skola få mat och existensmöjligheter och ett litet bo att mottaga det nyfödda människobarnet…

Runt om i våra sinnessjukhus och ålderdomshem, på fattiggårdar och på privata vårdanstalter sitta tusentals olyckliga människor, mot vilka det varit ett brott att ge livet. de äro själsligt och fysiskt defekta, helt eller halvt idioter. De flesta av dem äro också belastade med ett abnormt starkt driftsliv, som driver dem att trots alla hinder och givetvis fullständigt utan ansvarskänsla sätta det ena olyckliga barnet efter det andra till världen, barn, vilka sedan återigen i sin tur skola befolka sinnessjukhus, vårdanstalter eller fängelser…

Läkarevetenskapen lär oss, att massor av dessa olyckliga äro könslagarnas offer. Ja, att de allra flesta av dem skulle varit antingen ofödda eller sunda och fria människor, om icke könslagarna undanhållit människorna den sakkunniga hjälpen i deras sexuella liv. Säg – skola vi fortsätta att i slöhet och resignation finna oss i dessa lagar? Skola vi fortsätta att låta de maktägande handskas på detta sätt med människoliv och människolycka? Eller skola vi resa oss och i moralens och den verkliga sedlighetens namn kräva lagarnas ersättande med sakkunnig upplysning och hjälp i sexuella frågor? Må arbetarklassen äntligen vakna, lära känna sitt ansvar härvidlag! Må vi samfällt inom alla arbetarorganisationer höja det allmänna rättsmedvetandets tordönsröst till en målmedveten, seg, ihållande hela klassen omfattande protest emot könslagarna – en protest, som framtvingar en ändring. Här hjälper det icke att endast känna medömkan med lagens olyckliga offer, med de utpinade arbetarhustrurna, med de undernärda barnen, med de ärftligt belastade, med lidande könssjuka , med dem som tack vare könslagarna fötts utan själens ljus eller förlorat synens underbara gåva. Här hjälper det icke att sucka och i stillhet gråta en tår. Det hjälper icke heller att förbanna lagarna och lagmakarna och knyta händerna i byxfickorna. Här måste handlas! Fram till en proteststorm, en utomparlamentarisk aktion emot dessa torterande lagar. Väck frågan på nästa möte i din organisation. Antag protester! Säg ifrån hur det allmänna rättsmedvetandet ser på denna fråga. Sätt himmel och jord i uppror för att få sopat bort de omänskliga paragraferna. Det är din energi och din direkta aktion det hänger på. Nu vet du, vad dessa lagar åstadkomma. Då har du också ett ansvar.

Protester från organisationer, från enskilda eller offentliga möten kunna insändas till: Ungsocialistiska förbundet, Ölandsgatan 48, Stockholm 4, där de samlas för att vid lämpligt tillfälle överlämnas som ett uttryck för det allmänna rättsmedvetandet.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

”Arbetsgivarna kan inte diktera vem som ska föra vår talan”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Sakattar Singh städade på Rengörare Näslund

Städade 5 000 övertids­timmar – blåstes på lönen av Rengörare Näslund

Publicerad
Läs hela artikeln
3 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Slutförhand­­­lingar på klimatmötet: ”Länderna är inte där med goda avsikter”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 veckor sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund. 

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Emil Boss:
Vad händer när kollektivavtalen saknar betydelse?

Teslakonflikten: Vad krävs nu för att slipa strejkvapnet?

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.

SAC 33:e kongress l Frånö folkets hus, november 2026

Stor satsning på migrant­arbetare inom SAC


Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden. 

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 månad sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Jokkmokk och Joe Strummer

Därför rimmar Jokkmokk på Joe Strummer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 månader sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

SD-toppar ”ghostade” IF Metall: Startar nytt gult fack i Borås

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det då. Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln