Fakta om lagändringar och statistikrutiner går inte hem hos dem som bestämt sig för brottskurvor endast kan förstås i ljuset av massinvandring. Men den som på allvar tror att 1970-talets låga nivåer av anmälda brott återspeglar en tid då kvinnor levde i frid och fröjd behöver inte bara bättre förståelse för statistik utan också en historielektion.
En av de obehagligaste våldtäktsskildringar jag sett är från tv-serien This is England ’86. Det beror inte på att den skildrar något explicit grovt våld eller en gruppvåldtäkt. Här finns ingenting från de omtalade filmerna Anklagad eller Irreversible, som uppmärksammades just för sina övergreppscener.
För mig ligger obehaget här i frånvaron av grovt våld, eller snarare, i frånvaron av fysiskt motstånd från offret. I stället finns det tysta hotet om våld, och den paralyserande skräck som följer på det. Som tittare kan vi bara följa med i förloppet och se det hela hända. Efteråt samlar den våldtagna kvinnan ihop sig och går därifrån.
Scenen, som har offret snarare än våldet i fokus, sticker också ut i en tid då våld mot kvinnors kroppar är vardagsmat inom populärkulturen. Likaså på grund av att den skildrar ett övergrepp som begås inomhus av en för offret känd person – något som knappast är ovanligt statistiskt sett, men som sällan hamnar i fokus för de otaliga hetsiga politiska debatter som tenderar att reproducera bilden av sexuellt våld som något som sker utomhus eller i offentlig miljö.
På sociala medier är det många som sedan flera år tillbaka älskar att hänvisa till den officiella statistiken över anmälda våldtäkter.
På sociala medier är det många som sedan flera år tillbaka älskar att hänvisa till den officiella statistiken över anmälda våldtäkter. Att statistiken visar att merparten av dessa anmälningar rör händelser inomhus är dock inte det som får folk att publicera lösryckta skärmdumpar från Brottsförebyggande rådets, Brå, rapporter.
I stället är det alltid den stora ökningen av anmälda brott från 1970-talet som hamnar i fokus, en utveckling som för övrigt Sverigedemokraterna lyfte fram inför valet 2010 och kopplade ihop med kvinnors rädsla för att gå ut.
Som påpekats av Brå och andra måste statistiken över anmälda brott tolkas försiktigt, eftersom den påverkas av en mängd faktorer. Men fakta om lagändringar och statistikrutiner går inte hem hos dem som bestämt sig för brottskurvor endast kan förstås i ljuset av massinvandring. Att en stor del av denna ökning rimligtvis förklaras av ökad anmälningsbenägenhet avfärdas även det som nys.
Att tro att ingenting skulle ha hänt med anmälningsbenägenheten under de senaste 40 åren är dock att teckna en pessimistisk bild av utvecklingen. Den som på allvar inbillar sig att 1970-talets låga nivåer av anmälda brott återspeglar en tid då kvinnor levde i frid och fröjd behöver inte bara bättre förståelse för statistik utan också en historielektion. En lektion som berättar om hur den tidiga brottsofferforskningen fokuserade på offrets delaktighet i brottet.
Om sexualbrottsutredningen som under 1970-talet ville lätta upp våldtäktslagstiftningen genom att föreslå att våldtäkter där offret kände gärningsmannen skulle betraktas som mindre allvarliga fall. Om den feministiska skylla-sig-själv-debatt som följde och hur utvecklingen efter det kom bli den rakt motsatta genom att det juridiska våldtäktsbegreppet utvidgats kontinuerligt.
Att tro att inget av detta skulle haft effekt är som sagt pessimistiskt. Men alternativet, att ge feminismen erkännande, ter sig väl mer skrämmande för de så kallade Sverigevännerna.