Arbetssamhället: Radikalernas anpassning

Det ”integrerande” arbetet

Utöver de vetenskapligt tveksamma sammankopplingarna mellan mening, hälsa och arbete som argument för den fulla sysselsättningens politik har en ännu mer motsägelsefull sammankoppling vuxit i anseende: den mellan lönearbete och integration. Eftersom det är först med jobbet som vi blir fullvärdiga medborgare och får del av en naturlig gemenskap antas all integration kunna lösas om utsatta grupper bara får ett så jämlikt tillträde på arbetsmarknaden som möjligt.

Innan jag fortsätter vill jag redan här betona att denna idé inte är ett barn av de så kallade ”identitetspolitiska” rörelserna, det vill säga rörelser som utifrån en gemensam identitet (exempelvis kön, etnicitet, ålder, funktionsnedsättning, sexuell identitet) månar om att säkra sina mänskliga rättigheter. Till skillnad från när den första utgåvan av den här boken skrevs år 2010, finns i dag, sju år senare, en slentriankritik från såväl höger som vänster där identitetspolitiken beskylls för allt från arbetarrörelsens förfall till ineffektivitet inom polisväsendet. En häpnadsväckande vanlig kritik från vänster är att identitetspolitik utgör en form av distraktion från det viktiga, nämligen att störta kapitalismen. Utöver att detta inte är sant – som vi ska se finns det hos de identitetspolitiska rörelserna djupa rötter av systemkritik – rymmer denna kritik ett stort mått av empatilöshet. Det är inte konstigt om grupper i samhället upplever det som mer brådskande att slippa dagliga trakasserier i det offentliga rummet eller mångdubbelt hög risk för att bli mördad än att gå i bräschen för ett samhällsskifte som det för stunden inte finns tillstymmelsen av social rörelse för att förverkliga. Att kämpa mot dessa förtryck är alldeles oavsett om det löper parallellt med eller utgör en del av ett antikapitalistiskt motstånd en god sak.

Det är i föreställningen om att förtryckta gruppers kungsväg till integration finns i lönearbetet som den arbetsideologiska dimensionen framträder.

Vid närmare granskning ser vi att det, precis som i fallet med arbetarrörelsens kompromiss, inte finns något systembevarande i identitetspolitiken i sig. Det är i föreställningen om att förtryckta gruppers kungsväg till integration finns i lönearbetet som den arbetsideologiska dimensionen framträder. Mest absurt blir förstås detta när sjuka nekas sjukersättning eftersom de blir ”friskare” av att arbeta. Men vi ser också en snabb utveckling där allt fler jobbar utan kollektivavtal och personer som saknar uppehållstillstånd knyts till sina jobb och riskerar att deporteras om de skulle komma på kant med sina arbetsgivare. I mångt och mycket går utvecklingen mot en laglös exploatering av de mest utsatta arbetarna helt på arbetsgivarens villkor. Laglös är samtidigt raka motsatsen till vad den är. Vad vi ser är hur den socialdemokratiska regering som tillträdde 2014 genomför reformer som att tolerera yrkesintroduktionsanställningar (ett arbetsmarknadsprogram för ungdomar, nyanlända och långtidsarbetslösa) utan kollektivavtal. Vad vi ser är hur samma regering i lag arbetsvillkorar flyktingars möjligheter att få uppehållstillstånd och på svensk mark återförenas med sina familjer. Precis som med arbetsmarknadsprogrammen där arbetslösa, för sin egen skull, tvingas till ”aktivering”, är dessa ytterst brutala reformer omgärdade av retorisk omtanke. De utsatta ska bli mer utsatta för sin egen skull, eftersom deras utsatthet kommer driva dem till att ta ett jobb – vilket är det bästa vårt samhälle har att ge.70

Naturligtvis har detta maktspråk inget att göra med ett aktivt engagemang för identitetspolitik och integration. Ett sådant engagemang innebär givetvis att man månar om att minska de utsattas utsatthet, och, i stället för att jämt och ständigt kräva de maktlösas anpassning, ifrågasätta makten som sådan. Under en period var marxister särskilt intresserade av identitetspolitiska frågor. Gorz argumenterade i Adjö till proletariatet för att Marx idé om arbetarklassen som ”historiens subjekt” inte längre var relevant. Enligt Marx teori var proletariatets befrielse den enda befrielsen som med nödvändighet innebar störtandet av kapitalismen. När Gorz skrev sin kritik hade inte bara arbetarklassens representanter förvandlats till ett välbeställt samhällsskikt; det syntes som om arbetarklassen själv växt sig bekväm och privilegierad i förhållande till exempelvis invandrargrupper och arbetslösa. Det tidigare så trängande behovet av samhällsomstörtning hade försvunnit från arbetarklassen, menade Gorz.71 Sådana anspråk fanns däremot representerade i andra sociala rörelser. Marcuse föregick Gorz i att utmana marxismens proletariatfixerade messianism och såg särskilt i den radikalfeministiska kvinnorörelsen en subversiv potential. Här fanns nämligen en radikalitet som inte enbart värnade om den egna gruppen, utan sträckte sig till att utmana den av män utformade helheten: ”Kvinnorörelsen är revolutionär”, skrev Marcuse och preciserade vidare: ”när den inte enbart kräver en lika stor del av förtrycket.”72

Anarkisten Emma Goldman – här på polisfoton från Chicago 1901 – var tidig med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser.
Anarkisten Emma Goldman – här på polisfoton från Chicago 1901 – var tidig med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser. Foto: Chicago Police Department/Wikimedia Commons

Tidigast med att uppmärksamma den arbetsideologiska koloniseringen av identitetspolitiska rörelser är troligen den anarkistiska aktivisten Emma Goldman som redan under tidigt 1900-tal ifrågasätter suffragettrörelsens idoga kamp för kvinnlig rösträtt. Det Goldman vänder sig emot är inte själva kravet på lika rösträtt. Hon kritiserar att anspråken slutar med rösträtten, att integrationen i manssamhället blir viktigare än att kullkasta det. Män och kvinnor borde givetvis ha lika stora möjligheter att påverka den representativa demokratin, skriver hon, ”men det kan omöjligen få mig att blunda för den absurda idén att kvinnan kommer att lyckas där mannen misslyckats. Om hon inte förvärrar saker så kommer hon definitivt inte att göra dem bättre. Att anta att hon skulle kunna rena något som inte är mottagligt för rening är därför att tillskriva henne övernaturliga krafter.” Problemet var med andra ord inte främst att kvinnorna utestängdes från den representativa demokratin. Problemet var den representativa demokratin som sådan. Lika dubbelt, för att inte säga hånfullt, förhöll sig Goldman till kvinnans integration i det av män utformade arbetssamhället:

Sex miljoner kvinnliga lönearbetare; sex miljoner som delar männens rätt till att bli exploaterade, att bli rånade, att gå i strejk, och även till att svälta. Någonting mer, min herre? Ja, sex miljoner lönearbetare i varje sysselsättningsområde, från det högsta tankearbetet till gruvorna och tågrälserna, men också till detektiverna och poliserna. Emancipationen är i sanning fullbordad.73

Goldman var emellertid före sin tid – i egenskap av anarkist och ännu mer i egenskap av anarkafeminist. Medan hennes romantiska, antiauktoritära och allvarsamma lekmoral först under 1950-talet populariserades av beatförfattare som Jack Kerouac och Allen Ginsberg samt sociologer som David Riesman, C. Wright Mills och Vance Packard, så kämpade de många liberalfeministerna vidare med att vinna ”tillträde till arbete” och därmed bli ”fria ekonomiska subjekt”. Litteraturprofessorn Tom Lutz kommenterar: ”Kvinnor agiterade för arbete, för lika lön, för möjligheten, för befordran, vilket förvisso många män också gjorde. Vad kvinnor ännu inte gjorde i någon större utsträckning var att förklara sig själva emot arbetsmoralen som sådan.”74 Detta förändrades däremot med vissa av 60-talets radikalfeminister.

Litteraturprofessorn Tom Lutz kommenterar: ”Kvinnor agiterade för arbete, för lika lön, för möjligheten, för befordran, vilket förvisso många män också gjorde. Vad kvinnor ännu inte gjorde i någon större utsträckning var att förklara sig själva emot arbetsmoralen som sådan.”

Christine Delphy och Dorothy Smith är ett par exempel på mer samtida feminister som ställer sig frågande till det fördelaktiga i att integrera kvinnan i arbetssamhället – särskilt då integrationen hittills varit avhängig en utveckling där de produktiva aktiviteter som tidigare utförts i hemmen flyttats ut i samhället och därigenom förvandlats till lågbetalt lönearbete.75 Gorz och andra arbetskritiska marxister som i kvinnorörelsen sett en subversiv kraft, har länge kritiserat denna utveckling: ”Kvinnorörelsen ingår i kapitalets logik när den söker befria kvinnor från icke-ekonomiskt orienterade aktiviteter genom att definiera dessa som slaviska, underordnade uppgifter som bör utplånas.”76 Gorz menar att det obetalda arbetets låga status förvärras när emancipationen så starkt förknippas med lönearbete. Den franske grundaren av de sociala rörelsernas sociologi, Alain Touraine, kontrasterar den endimensionella feminismen med en transcendent feminism som han beskriver som:

en befrielserörelse, inte enbart av kvinnor utan av män genom kvinnor. En av dess mest fundamentala aspekter är dess opposition mot militära och finansiella organisationsmodeller, mot pengars makt och jätteorganisationer. Den representerar en vilja att organisera det egna livet, att bilda personliga relationer, att älska och bli älskad, att få ett barn. Av alla sociala rörelser är kvinnorörelsen den som bäst kritiserar det växande övertag som jätteföretag skaffat sig över våra vardagsliv. Enbart kvinnor har bevarat de personliga kvaliteter som det manliga herraväldet kramat ur männen. Eftersom de blivit exkluderade från den politiska och militära makten har kvinnor lyckats behålla sin kapacitet för de känslorelationer som män förfrämligats från genom maktstrukturerna – eller som de förfrämligat sig själva från för att tjäna strukturerna.77

Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär – en feminism som för övrigt sällan överskrider ”kroppsräkningens” ramar, det vill säga kvantitativ fördelning av män och kvinnor på samhällets maktposter.78 Det vi ser är med andra ord en återgång till den liberalfeminism som den andra vågens feminism en gång så aktivt bekämpade. Hos radikalfeminister som Germaine Greer, Andrea Dworkin, Catharine MacKinnon, Valerie Solanas med flera kunde man se en drastisk uppgörelse med liberalfeminismens endimensionella rättighetsfilosofi; det viktiga var inte längre att ”ta makten” utan att avskaffa makten; inte att ”kräva arbete” utan att avskaffa arbetet. Även i studier av rasism och antisemitism hos exempelvis Theodor Adorno, Max Horkheimer och Erich Fromm var det inte de specifika formerna av förtryck som främst intresserade, utan hur de vittnade om en falsk helhet.

Alain Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär.
Alain Touraines bild av 1970-talets radikalfeminism skiljer sig markant från vad Mats Alvesson skildrar som den i dag rådande ”direktörsfeminism” som handlar om hur även kvinnor ska få tillgång till den makt och den förnedring som arbetslivet innebär. Foto: Fanni Olin Dahl/TT

”Inom sociala rörelser, som feminismen till exempel, glider aktivistisk strävan att medelst [ekonomisk] omfördelning råda bot på manlig övermakt isär från strävan att i stället söka efter erkännande av genusskillnader”, skriver Nancy Fraser i en uppgörelse med det fokus på ”erkännande” som på senare år växt sig starkt inom kritisk teori och politik.79 Även om det i denna polarisering finns de som lika ensidigt talar sig varma för omfördelning och struntar i kulturella normer och fördomar, menar Fraser att det hon benämner ”skillnadens politik” nu har ett sådant övertag att ”egalitära krav på omfördelning” nära nog utplånats från den allmänna dagordningen. Detta märks särskilt bland socialdemokrater och liberaler: social jämlikhet är ett begrepp som inte ens kvalar in som floskel i dagens realpolitik; vad man nu eftersträvar är social rörlighet – den amerikanska fiktionen som säger att vem som helst oavsett bakgrund kan ta sig till vilken position som helst. Den sociala rörligheten fungerar som ett mått på grad av meritokrati och är i dag så överordnad alla andra rättviserelaterade frågor att man ofta likställer rörligheten med begrepp som ”jämlikhet” och ”rättvisa”.80

Under tiden stärks arbetsideologin – indirekt, men mycket effektivt. Diskriminering inom arbetslivet sticker så mycket i meritokratens ögon att ett ifrågasättande av arbetslivet i sig inte får plats i medvetandet. Vår erfarenhet av hur arbetsmarknaden avgör liv och lycka leder inte till ifrågasättande av lönearbetets helgd – ju mer segregerande funktion lönearbetet antar, desto mer insisterar vi snarare på att det ska integrera oss. ”Aldrig har arbetets ’oersättliga’ och ’oundgängliga’ funktion såsom källa till ’sociala band’ och ’social sammanhållning’, till ’integration’, till ’socialisation’, personlig identitet och mening åkallats med sådan besatthet som nu då det inte längre kan fylla någon av dessa funktioner”, skriver Gorz apropå integrationsdiskursen. Integration via lönearbetet är per definition en omöjlighet.81 Lönearbetet är och har alltid varit exkluderande, konkurrensinriktat och hierarkiskt. Vi kan inte alla bli statsministrar. Vi kan möjligen få en svart president, en kvinnlig företagsledare eller en mediemagnat med arbetarklassbakgrund – men sedan då? Leder detta till någon annan skillnad än att konkurrensen framstår som mer meritokratisk än vad den är? Och om man rent hypotetiskt föreställer sig att vi lyckades nollställa allt som har med socialt arv att göra och därigenom skapa en perfekt meritokrati, skulle makten då bli mindre repressiv?

Martha Gimenez, etnicitetsforskare från University of Colorado, skriver: ”En ökad andel kvinnliga och icke-vita kapitalister, eller rent av ersättandet av vita, manliga kapitalister med kvinnor och medlemmar av etniska minoriteter kan aldrig någonsin skapa en ’snällare och mildare’, icke-exploaterande kapitalism.”82 Martin Luther Kings dröm om att hans barn en dag skulle ”leva i en nation där de inte bedöms efter färgen på sin hud utan efter måttet på sin karaktär” blir i förhållande till den rasistiska samhällsordningens absurditet vacker. Men är det ständiga bedömandet av våra karaktärer som vi i dag upplever verkligen en dröm värd namnet? Och vilka kan vi tänka oss att döma till liv i fattigdom?

Är det ständiga bedömandet av våra karaktärer som vi i dag upplever verkligen en dröm värd namnet?

Det kanske är överflödigt att tillägga att vi i en värld där diskriminering på grund av klass, kön, etnicitet och så vidare inte längre existerade, enkelt skulle kunna diskriminera varandra på andra grunder. Att föreställa sig en värld utan distinktioner tycks omöjligt, varför det mycket misslyckade projektet att bekämpa all slags distinktion aldrig kan ges något slutmål. Som sociologen Kaj Håkanson visat så döljer varje ”dekonstruktion” av dualismer en rad nya dualismer: ”Så länge vi värderar någonting överhuvudtaget, så kommer en del fenomen att värderas lägre än andra. Det särskiljande och ojämlika kommer på så sätt hela tiden att finnas där. Är du inte starkast och vackrast så kanske du är den bäste maoisten.”83 Den enorma floran av så kallade ”föränderliga” eller sekundära olikheter i form av livsstil, utseende, civilstånd, bildning, språkfärdigheter och andra, ännu mer subtila egenskaper belyser vid reflektion problematiken.84 Dessa egenskaper ligger redan till grund för mycket diskriminering, men som vi ska se beträffande det emotionella arbetet (se kapitel 8) blir de knappast upplösta inom lönearbetets ramar. Lönearbetet har snarare en starkt normreproducerande funktion.

Sammanfattningsvis ansluter sig det liberala integrationsprojektet till den etablerade arbetarrörelsen i omhuldandet av dagens arbetstvång. Den frihet som eftersträvas befinner sig inom arbetssamhällets gränser och förmodas alltså uppnås via lönearbetet på ett eller annat sätt. Som det kommer att framgå rör det sig dock om mer än en politisk ”verklighetsanpassning”. Hos många av dagens socialdemokrater och liberalfeminister är krav på genomgripande samhällsförändringar något som avvisas med emfas; inte minst vad gäller arbetets plats i våra liv. På så vis kan ursprungligen subversiva rörelser anta samhällsbevarande funktioner.

 

Radikalitetens arbetsanpassning

Innan jag lämnar identitetspolitiken ska vi titta närmare på ett problem som länge sysselsatt genusteoretiker, nämligen vad den feministiska samhällsfilosofen Carole Pateman kallar ”Mary Wollstonecrafts dilemma”.85 Det 1700-talsfeministen Wollstonecraft frågade sig var huruvida man skulle kräva kvinnornas fulla deltagande i samhällslivet genom att vädja till den gemensamma mänsklighet som delas med männen, eller genom att vädja till det goda som ansågs skilja kvinnor från män. Den så omdiskuterade klyvningen mellan likhetsfeminism och särartsfeminism kan härledas till detta dilemma. De akademiskt mest understödda varianterna av dessa falanger ledde i båda fall till en repressiv anpassning av kvinnor till ett av män utformat arbetsliv. Som den danske statsvetaren Erik Christensen uttrycker det: ”Längs med likhetens väg kommer kvinnor att följa den dominerande, manliga lönearbetsnormen. Längs med skillnadens väg och prioriteringen av kvinnors omsorgsarbete över lönearbete kommer kvinnor att fortsätta att bli marginaliserade av män på arbetsmarknaden.”86 Som genusforskaren Kathi Weeks lysande exemplifierat i The problem with work kan det dock finnas en poäng i att bejaka den avvikelse som står i opposition till arbetssamhället. Häri öppnar sig nämligen ett utopiskt ifrågasättande av arbetssamhället i sin helhet med konkreta krav på förkortad arbetstid och basinkomst som feminister länge drivit. Tyvärr sker detta alltför sällan.87

Yttranden om att ”kvinnor är mer omsorgsfulla än män” etcetera har länge tagits som intäkt för att kvinnor ska ägna sig åt underbetalda vårdyrken eller ta hand om barnen i hemmet.

Det finns ett mycket legitimt skäl att akta sig för särartsfeminismens framhållande av det ”kvinnliga” som något som är moraliskt överordnat det ”manliga”. Yttranden om att ”kvinnor är mer omsorgsfulla än män” etcetera har länge tagits som intäkt för att kvinnor ska ägna sig åt underbetalda vårdyrken eller ta hand om barnen i hemmet.88 Detta är ett av skälen till att den postmoderna dekonstruktionsvågen, upplösandet av dualismer som ”kvinna–man”, ”invandrare–svensk”, ”funktionsvarierad–normalfungerande” varit så tydlig inom den tredje vågens feminism, queerfeminismen. Medan vissa ifrågasatt vitsen med att alls uppmärksamma kvinnors och mäns olika levnadsvillkor (vilket, när de ju finns fler könsuttryck, antas reproducera könsdualismen) så har många genusteoretiker delat upp sitt kritiska projekt i att å ena sidan handla om dualismens reproduktion och å andra sidan handla om underordningen av kvinnor som grupp.89

Fraser har i ett försök att lösa Wollstonecrafts dilemma framlagt ett försvar av ”det feminina” som har vissa normativa anspråk utan att för den sakens skull hänfalla åt särartsfeministiska resonemang. Gentemot den dominerande, manliga ”familjeförsörjarmodellen” ställer hon en alternativ, kvinnlig moral som hon kallar för ”omsorgsmodellen”. Liksom hos Marcuse, Gorz, Adorno och andra arbetskritiker sammankopplas manlig aggressivitet med lönearbetets normer, vilka männen av historiska, icke-biologiska skäl varit särskilt utsatta för medan kvinnorna i stället varit förpassade till hushållets ”bekväma koncentrationsläger” som Betty Friedan uttryckt det.90 Den undertryckta rationalitet som bevarats i omsorgsmodellen utgår från fem principer, menar Fraser: (1) Principen om icke-fattigdom, att grundläggande behov tillfredsställs. (2) Antiexploateringsprincipen, att exploaterande från familj, marknad och stat minimeras. (3) Jämlikhetsprincipen beträffande inkomst, fritid och respekt. (4) Antimarginaliseringsprincipen, egalitärt deltagande i de sociala sfärerna. (5) Antiandrocentrismprincipen, en förändring av traditionella könsnormer.91

Problemet, enligt Fraser, är att omsorgsmodellen enbart kan realiseras inom arbetslivet på bekostnad av jämlikhetsprincipen och antimarginaliseringsprincipen. Detta eftersom lönearbetet är hierarkiskt uppbyggt enligt principer som delar in människor i vinnare och förlorare. Det unika med Fraser är att hon i något av ett alexanderhugg föreslår ”den universella omsorgsmodellen” som – snarare än att eftersträva ”balans” mellan de två rationaliteterna – medelst basinkomst försvagar lönearbetet som institution. Vad Fraser erbjuder är en lösning på Wollstonecrafts dilemma där de manliga ”spelreglerna” sätts ur spel. Oron för att vissa skulle utnyttja ett basinkomstsystem, så kallade free-riders, beskriver hon som en typiskt manlig oro: ”Oron för snålskjuts är, för övrigt, typiskt androcentriskt definierad som en oro för undvikande av betalt arbete. I kontrast till detta ägnas mycket liten uppmärksamhet åt ett mycket mer utbrett problem nämligen mäns snålskjuts på kvinnors obetalda hushållsarbete.”92

Som jag redan nämnt utgör dess värre Frasers och de tidiga radikalfeministernas upplösning av Wollstonecrafts dilemma undantagen för en feminism som i stället för frågan om samhällets omdaning upptagits av att anpassa kvinnan till lönearbetet. När det i samband med finanskrisen 2008 uppmärksammades att det i USA råder lägre arbetslöshet bland kvinnor än bland män, publicerade Fraser en artikel i New Left Review där hon argumenterar för att vissa av de frågor som även den andra vågens feminism ansåg vara viktiga numera får en cementerande funktion i arbetssamhället. Hit hör kravet på lika villkor på arbetsmarknaden och inte minst bekämpandet av den ”androcentrism” som den tidigare familjelönen reproducerade genom att ta för givet att mannens lön skulle vara tillräcklig för att försörja en hel familj medan kvinnoarbetets intäkter mer sågs som ”extrapengar”. Trots att en radikalitetens aura lever kvar kring dessa frågor får de i nyliberalismens tidevarv nya innebörder, menar Fraser: ”Kritiken av familjelönen från den andra vågens feminism lever i dag en perverterad tillvaro. En gång stod den i centrum för den radikala analysen av kapitalismens androcentrism, men nu tjänar den till att intensifiera kapitalismens vurm för lönearbetet.”93

Malcolm X, här vid en radiointervju i New York 1963, krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll.
Malcolm X, här vid en radiointervju i New York 1963, krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll. Foto: TT

Liknande metamorfoser av äldre tiders radikalitet kan skönjas på flera håll. Faktum är att vår form av kapitalism utvecklat den sanktionerade absorberingen av alla slags radikala rörelser till en specialitet. Genom att omformulera radikala strukturomvandlingskrav till systembevarande samhällsfrågor har många från 68-generationen gått från ekonomisk nöd till respektabla former av avlönad radikalitet. Antirasismens transformation är ett annat tydligt exempel. Den tidiga medborgarrättsrörelsen i USA har mycket litet gemensamt med den integrations- och mångfaldsindustri där arbetsanpassningen så ofta fått stå i centrum. Malcolm X skilde sig tydligt från endimensionella politiker i det att han hellre talade om mänskliga rättigheter än om medborgerliga rättigheter. Han krävde ett samhälle där den vite mannens dominans inte skulle leva kvar i vare sig anställningskontrakt eller hushåll.94 Detta är något annat än att producera månatliga rapporter om ”integrationen” i arbetslivet som sällan betyder mer än att vissa minoriteter anpassas till den rådande arbetsnormen.

För att ge ytterligare ett exempel på anpassad radikalitet kan ekologismen nämnas, där rörelsen tydligt gått från att främst handla om ifrågasättande av den industriella produktions- och konsumtionshysterin, till en sorts lyxkonsumistisk livsstilsmarkör att skryta över vid middagsbordet. Det Gorz på ett tidigt stadium i den ekologiska miljörörelsens utveckling varnade för, nämligen ”den fascistoida ekologismen” som utan minsta ifrågasättande av rådande maktordningar reducerar ekologisk hållbarhet till en fråga om teknologi och konsumentupplysning, har tagit överhanden i dagens miljörörelse.95 Detta är typiska, men långt ifrån unika exempel på hur radikala projekt infogas i förtryckande ramverk.96

Personer med funktionsnedsättning spränger i sina krav på fullt deltagande i samhällslivet in ett mycket större mått av radikalitet i integrationsbegreppet.

Det finns dock en identitetspolitisk rörelse där radikalitetens arbetsanpassning borde vara en omöjlighet. Personer med funktionsnedsättning spränger i sina krav på fullt deltagande i samhällslivet in ett mycket större mått av radikalitet i integrationsbegreppet, då själva ”funktionsdugligheten” ju är det som skiljer personer med funktionsnedsättning från den så kallade ”normaten”. Visserligen kan integrationen göras till en fråga om fysisk tillgänglighet till allmänna utrymmen och liknande, men den samhällsfunktion som gör funktionsnedsättningen verkligt handikappande är givetvis lönearbetet. För att en funktionsnedsättning som leder till nedsatt arbetsförmåga ska upphöra att vara en funktionsnedsättning räcker det inte att arbetet handikappanpassas eller möjliggörs med hjälp av personlig assistans och andra hjälpmedel – så länge arbetstvånget utgör vår mest centrala institution kommer funktionsnedsättningen att förbli en funktionsnedsättning. Det kan jämföras med den arbetande kvinnan – så länge hemmafruidealet var det dominerande bland vuxna kvinnor förblev den arbetande kvinnan avvikande med allt vad det innebar. Kanske är det just för att den fullständiga integrationen av personer med funktionsnedsättning så tydligt förutsätter arbetssamhällets slut som deras anpassning till lönearbetet tagit sig så groteska former.

Från och med den naziinspirerade, men likväl socialdemokratiska, institutionaliseringen av så kallade ”idiotanstalter” har Sverige i den byråkratiska välviljans namn legat i framkant vad det gäller arbetsanpassningen av de som arbetsideologerna förut talade om som ”obildbara idioter”. De ”sinnesslöa”, som de också kallades (vilket inbegrep allt från epileptiker till ”hysteriska” kvinnor som vägrade underkasta sig sina makar), fick tidigare den ”stimulans” de behövde på anläggningar som, mer rättvisande än i dag, kallades för ”arbetshem”. Här kunde de leva livet sådant det borde vara – i arbete – trots att de ansågs oförmögna till att utföra ett ”riktigt arbete”.97 Så hotfulla har dessa arbetsodugliga individer ansetts vara att de alltsedan nazismens mindre förblommerade utrotningsförsök har isolerats, gömts undan och tvångssteriliserats. Makarna Myrdal bidrog ideologiskt till denna marginalisering och var explicita förespråkare av sterilisering och tvångsabort; särskilt vad det gällde elimineringen av vissa ”defekter” för vilka man ”vunnit så säker kännedom om arvshotet, att man kan våga avgöra, att sådana egenskaper beteckna ett urval av individer, vilkas fortplantning ej rashygieniskt är önsklig”.98 Det är antagligen överflödigt att tillfoga att den biologistiska diskursen inte drabbat någon grupp hårdare än de som i arbetssamhället går under beteckningen ”funktionsnedsatta”.

Inte ens i de mest politiska formuleringarna av de funktionsnedsatta personernas sak ifrågasätts dock arbetslivets artificiella funktionsnorm. I stället präglas den akademiska debatten exempelvis av vad man ska kalla gruppen i fråga (ännu använder sig exempelvis diskrimineringsombudsmannen och RFSL av begreppet ”personer med funktionsnedsättning”, men diskussion pågår om huruvida ”personer med funktionsvariation” är mer rättvisande), av stadsplanering och fysisk tillgänglighet, av intersektionen mellan kön och funktionsnedsättning, av stigmatisering inom social- och intimitetssfären och sist – men definitivt inte minst – av ”exkluderingen” från arbetslivet.99 För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i likaledes unika institutioner som Samhall och Daglig verksamhet.

För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i institutioner som Samhall och Daglig verksamhet. Godispackning på Samhallanläggning i Västerås.
För att råda bot på exkluderingen har den svenska välfärdsstaten enligt den administrativa välviljans princip utvecklat ett unikt kategoriseringssystem där så kallade ”arbetshandikappade” tilldelas ”tillrättalagt arbete” i institutioner som Samhall och Daglig verksamhet. Godispackning på Samhallanläggning i Västerås. Foto: Alf Pergeman/TT

Som ekonomen Mikael Holmqvist skriver i sin stora Samhallstudie är det uppenbart att kategoriseringen av arbetshandikappade i sig haft en marginaliserande funktion trots att man, liksom kvinnoförtryckets apologeter, gärna framhävt de positiva kvaliteter som en diagnos som adhd kan förknippas med.100 På vilka grunder människor bedöms som arbetshandikappade är vidare ytterst godtyckligt. En rimlig slutsats av Holmqvists studie är att säga att ”arbetshandikapp är en social roll som människor som har svårt att få eller behålla ett arbete lär sig att spela” – ett spel som vidare pådrivs av ”medicinsk eller annan expertis, såsom socionomer och psykologer, vars profession ger processen den nödvändiga auktoriteten och legitimiteten”.101 I takt med den diagnostiska kulturens utbredning har antalet arbetshandikappade ökat lavinartat. Den välvilliga byråkratiseringen har nämligen en tendens att bli mer och mer omfattande. Trots mångfaldsbegreppets glorifiering menar Holmqvist, med en explicit referens till Marcuse, att resultatet blir ”ett allt mer endimensionellt arbetsliv, genom att allt fler människor klassas, identifieras, organiseras och utvecklas som arbetshandikappade”.102

Symptomatiskt nog vänder sig Holmqvists och andras kritik av arbetssamhällets stödinstitutioner inte mot deras mål – anpassning till arbetssamhället – utan mot den uppenbart repressiva utformning denna anpassning tagit sig. I det här sammanhanget är emellertid arbetstvånget i sig intressantare. Det är en naiv föreställning att integration ens i någon ytlig mening skulle kunna emanera ur organisationer som Samhall. Samhalls policymål, att erbjuda ”meningsfullt och utvecklande arbete”, är ännu svårare att ta på allvar.103 De arbeten som erbjuds inom Samhall har länge varit förknippade med mer av monotoni, dålig arbetsmiljö, mobbning och social stigmatisering samt lägre löner än vad som återfinns på den reguljära arbetsmarknaden. Det ligger nära till hands att anta att arbetshandikappade personer skulle må bättre av att delta i det normalreglerade arbetslivet.

Arbetslivets hierarkier stabiliseras av att det finns några på bottnen som de andra kan känna sig lyckligt lottade över att inte tillhöra.

Stigmatiseringen fyller dock en annan funktion. Arbetslivets hierarkier stabiliseras av att det finns några på bottnen som de andra kan känna sig lyckligt lottade över att inte tillhöra. För att arbetssamhället oreflekterat ska kunna accepteras som en ”nödvändighet” så måste det slå blint. Detta sker antingen genom ordinär anställning eller, för den minoritet som klarar sig undan arbetet, genom ekonomisk knapphet och social underordning. Men det som utmärker arbetsideologins endimensionella lager är inte understödjandet av denna maktordning – all slags arbetsideologi bidrar till arbetssamhällets fortbestånd. Den endimensionella arbetsideologin gör det dock utan att angripa individen med vare sig de moralismer som den protestantiska arbetsideologin står för, eller det tvång som utmärker den industriella arbetsideologin. I stället associeras den endimensionella arbetsideologin med en välvilja grundad i olika rättighetsdiskurser som kan ha ytterst radikala och till och med arbetskritiska rötter. Detta gör den så lätt att anamma för den som upplever sig gynnad av den, och så svår att kritisera för den som inte kan blunda för sin förnedring.

 

* * *

 

I den här bokens första del har tre arbetsideologiska motorer analyserats. Den endimensionella arbetsideologin är givetvis den som läsaren har lättast att känna igen i dag, men det är ändå viktigt att poängtera att det mer brutala arvet från protestantismen och industrisamhället fortfarande lever kvar och gör sig påmint. Med den endimensionella arbetsideologins dominans kan man säga att arbetsideologin tar sig mer internaliserade former. Våldsbaserad makt lämnar i större utsträckning än manipulativ makt utrymme för medvetet distanstagande hos den förtryckta parten. I en tid när den mänskliga arbetskraften blivit mer överflödig än någonsin har människan således blivit mer arbetsanpassad än någonsin – så till den grad att hennes identitet riskerar att krackelera om hon förnekas en plats i arbetslivet. För att förstå hur detta har kunnat äga rum är arbetsbegreppets förlorade mening ytterst central. Arbetet framstår som en substanslös vålnad som i sig aldrig bekämpas. I stället hamnar dess kringliggande institutioner i skottgluggen för både högern och vänstern. Black beskriver den närmast totala uppslutningen i detta diskursiva projekt på följande vis:

De talar gladeligen om allt utom arbetet i sig. Dessa experter, som erbjuder sig att tänka i vårt ställe, delar sällan med sig av sina slutsatser beträffande arbetet trots dess centrala plats i våra liv. Sinsemellan sig tjatar de i stället om detaljerna. Fack och företagsledningar är överens om att vi borde sälja vår livstid i utbyte mot vår överlevnad, men de förhandlar om priset. Marxister tycker att vi borde styras av byråkrater. Liberaler tycker att vi borde styras av affärsmän. Feminister bryr sig inte om vilken form styrningen har så länge cheferna är kvinnor. Det är tydligt att dessa ideologispridare skiljer sig åt i fråga om maktämbetenas fördelning. Det är också tydligt att ingen av dem motsätter sig makten som sådan och att de alla vill att vi ska fortsätta arbeta.104

Trots till synes diametralt oppositionella ståndpunkter upprätthåller på så sätt politikens parter arbetssamhället och den normaliserade katastrof som arbetet utgör i våra liv. Med den ekonomiska nödvändigheten tvingas samma arbetsideologi ner på gräsrotsnivå. ”Så kommer det sig”, skriver Gorz, ”att alla potentiellt arbetslösa och alla med otrygga anställningar tvingas slåss för detta ’arbete’ som kapitalet avskaffar överallt runtomkring dem, och att varje demonstration, varje plakat som proklamerar ’vi vill ha jobb’, samtidigt proklamerar kapitalets seger över en förslavad mänsklighet av arbetare som inte längre är arbetare, men ändå inte kan vara någonting annat”.105 Hur denna konflikt kommer till uttryck i konsumtionssfären ska jag diskutera i nästkommande del.

 

Här slutar det utdrag ur Roland Paulsens Arbetssamhället som Arbetaren publicerat som radarserie. Den på detta utdrag följande delen, med titeln ”Arbetets frukt”, börjar på sidan 125 i boken.

 

Fotnoter:

70. För ett typiskt exempel på hur denna retorik ser ut, se Björn Lindgren, ”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”, Expressen, 5/5, 2011.

71. André Gorz, Farewell to the working class: An essay on post-industrial socialism, London: Pluto Press, 1982.

72. Herbert Marcuse, Counterrevolution and revolt, Boston: Beacon Press, 1972, s. 31.

73. Emma Goldman, Anarchism and other essays, Project Gutenberg: eBook #2162, 2000, s. 121.

74. Tom Lutz, Doing nothing: A history of loafers, loungers, slackers and bums in America, New York: Farrar, Straus and Giroux, 2007, s. 245.

75. Christine Delphy, Close to home: A materialist analysis of women’s oppression, Amherst: University of Massachusetts Press, 1984; Dorothy E. Smith, The everyday world as problematic: A feminist sociology, Milton Keynes, England; New York: Open University Press, 1988

76. Gorz, Farewell to the working class, s. 84.

77. Alain Touraine, ”La révolution culturelle que nous vivons”, Le Nouvel Observateur, vol. 1 Augusti, 1978.

78. Mats Alvesson, Tomhetens triumf: Om grandiositet, illusionsnummer & nollsummespel, Stockholm: Atlas, 2008, s. 151–57.

79. Nancy Fraser och Axel Honneth, Redistribution or recognition? A political-philosophical exchange, London; New York: Verso, 2003, s. 8.

80. För en ingående diskussion och analys av denna fråga, se Lena Sohl, Att veta sin klass: Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige, Stockholm: Atlas, 2014.

81. Gorz, Reclaiming work, s. 57.

82. Martha E. Gimenez, ”With a little class: A critique of identity politics”, Ethnicities, vol. 6, nr 3, 2006, s. 431.

83. Kaj Håkanson, Dubbla verkligheter: Om psykoterapi, social identitet och verklighetsuppfattning, Stockholm: Prisma, 1981, s. 125.

84. Se Katarina Mlekov och Gill Widell, Hur möter vi mångfalden på arbetsplatsen? Lund: Studentlitteratur, 2003, s. 10.

85. Carole Pateman, The disorder of women: Democracy, feminism and political theory, Stanford, Calif.: Stanford Univ. Pr., 1989.

86. Erik Christensen, The heretical political discourse: A discourse analysis of the Danish debate on basic income, Aalborg: Aalborg University Press, 2008, s. 64.

87. Kathi Weeks, The problem with work: Feminism, Marxism, antiwork politics, and postwork imaginaries, Durham: Duke University Press, 2011.

88. Se Betty Friedan, Den feminina mystiken, Stockholm: Pan/Norstedt, 1968; Yvonne Hirdman, Genus: Om det stabilas föränderliga former, Malmö: Liber, 2001; Gerd Lindgren, Klass, kön och kirurgi: Relationer bland vårdpersonal i organisationsförändringarnas spår, Malmö: Liber., 1999.

89. Mindre populär är däremot kontemplationen av ”manliga” respektive ”kvinnliga” egenskaper. Man kan uppmärksamma frekvensen av kvinnomisshandel eller sexuella trakasserier på arbetsplatsen exempelvis, men mindre ofta skälet till att män är så mycket mer våldsamma och maktlystna. Maskulinitetsforskningen är här ett lysande undantag. För de redan nämnda radikalfeministerna var männens våld inte något vars förekomst även skulle påvisas bland kvinnor eller på annat sätt ”dekonstrueras”, utan beviset på att manssamhället var en styggelse och att kvinnans frigörelse därför skulle kräva en total omdaning av de rådande samhällsstrukturerna. Hos de mest framträdande radikalfeministerna var de biologiska bevekelsegrunderna för uppdelandet i ”kvinnligt” och ”manligt” oftast outtalade i den mån de alls existerade. Det ligger nära till hands att påstå att radikalfeminismens förmodade biologism snarast tolkats in i efterhand. Till skillnad från dagens antifeminister, som gärna framhåller att kvinnor har sina alldeles egna kvaliteter som allt som oftast är relaterade till emotionell närhet och omsorg och att kvinnor därför är bäst lämpade för att vara underbetalda och underordnade män, framhöll de tidiga radikalfeministerna de ”kvinnliga” värdenas egenvärde samt att samhället – och i synnerhet männen – borde anpassas till dessa värden. Den motsatta anpassningsprocessen var, som Goldman och andra framhöll, ingen väg till emancipation.

90. I Lutz, Doing nothing, s. 245.

91. Nancy Fraser, ”After the family wage: What do women want in social welfare?” Social justice, vol. 21, nr 1, 1994, s. 612.

92. Ibid., s. 615.

93. Nancy Fraser, ”Feminism, capitalism and the cunning of history”, New Left Review nr 56, 2009, s. 111.

94. Lucile Davis, Malcolm X: A photo-illustrated biography, Mankato, MN: Bridgestone Books, 1998, s. 22.

95. André Gorz, Le socialisme difficile, Paris: Éditions due Seuil, 1967.

96. Se även Alf Hornborg, Nollsummespelet: Teknikfetischism och global miljörättvisa, Göteborg: Daidalos, 2013.

97. Se Owe Røren, Idioternas tid: Tankestilar inom den tidiga idiotskolan 1840–1872, Stockholm: Stockholms universitet, 2007.

98. Alva Myrdal och Gunnar Myrdal, Kris i befolkningsfrågan, Stockholm: Bonnier, 1934, s. 75.

99. För typiska exempel, se Lars Grönvik och Mårten Söder, red., Bara funktionshindrad? Funktionshinder och intersektionalitet, Malmö: Gleerup, 2008; Malena Sjöberg, Arbetsliv och funktionshinder, Lund: Studentlitteratur, 2002.

100. Mats Andersson och Monica Johansson, Funktionshinder och arbetsliv: En deskriptiv processutvärdering av pilotprojektet ”Funktionshinder som merit på arbetsmarkanden”, Arbetslivsintitutet: Arbetslivsrapport nr 2007:14, 2007.

101. Mikael Holmqvist, Samhall: Att bli normal i en onormal organisation, Stockholm: SNS förlag, 2005, s. 312–13.

102. Ibid., s. 345.

103. Eva Rådahls reportagebok Löftesfabriken beskriver det uppenbart hånfulla i denna ”välvilliga” ambition genom att redogöra för mängder av statistik och livsöden som avslöjar den slående vantrivseln inom Samhall. Den här kvinnans arbete säger något om hur begreppet ”meningsfullt arbete” fullständigt dränerats på just mening:

”Hulda Malmbo demonstrerar sitt arbete. Hon tar en bunt vitt garn ur en stor, brun papperskartong intill, lägger bunten i symaskinen och syr en rak söm genom den. Hon ändrar läge på symaskinen och backar – syr en rak söm. Det blir två sömmar genom garnbunten, en fram och en tillbaka. Golvmoppen är klar.

Hon tar en ny bunt garn. Syr en rak söm framåt och en söm bakåt.

Hon tar en ny bunt garn…

Är detta hennes arbete – det hon gör åtta timmar om dagen?”

Se Eva Rådahl, Löftesfabriken: Samhall i närbild, Stockholm: Pandemos, 1990, s. 36.

104. Bob Black, Three essays by Bob Black, Seattle: Wormwood, 2009, s. 2.

105. Gorz, Reclaiming work, s. 53

Publicerad
3 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
3 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad