Sociologen Roland Paulsens bok ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” utkom första gången år 2010 och gavs i år ut på nytt, i en reviderad och utökad upplaga. Arbetaren återpublicerar i sommar de inledande delarna av boken i en radarserie. Här är femte avsnittet i serien.

Det ”meningsfulla” arbetet

En som långt tidigare än jag ifrågasatte varför politiker tävlar i att ”skapa jobb” är Bodil Jönsson som i Tio tankar om tid reflekterar kring hur märklig denna idé skulle tett sig för någon som inte hunnit genomleva den industriella revolutionen. ”År 1899 kämpade man intensivt för att slippa slita ihjäl sig. En människa från 1899 skulle aldrig kunna förstå något så absurt som att försöka skapa arbete. De strävade efter arbetsfrihet eller arbetslöshet.”³⁸ I Tio tankar om arbete återkommer Jönsson till frågan om arbetstvånget, men i stället för att förespråka en drastisk sänkning av arbetstiden resonerar Jönsson kring hur man ska hantera att människor faktiskt tycker att det är meningsfullt att arbeta. Här menar Jönsson inte enbart att många av oss tycker att det är roligt att påta i trädgården och måla tavlor, hon tycks även hävda att vi över lag finner vårt förvärvsarbete meningsfullt. Detta eftersom människor, när de får frågan vad som är viktigt för att de ska känna lycka i livet brukar lista ”arbete” högst (tillsammans med exempelvis ”hälsa” och ”familj”).³⁹

Men vad betyder det om man säger att ”arbete” är viktigt i ens liv? Betyder det att det är arbetet i sig som man tycker är tillfredsställande, eller allt runt arbetet som exempelvis kolleger, lön, struktur och rutin i vardagen? Många kan i enkäter även uppge att de är ”tillfredsställda” med sina jobb. Men vad betyder det? ”Verkligt tillfredsställande arbete är svårt att erhålla för majoriteten av människor, och detta är allmänt känt”, noterar arbetssociologerna Paul Thompson och Stephen Ackroyd apropå denna fråga. ”Människor som arbetar är i många fall villiga att säga att de är tillfredsställda med sitt arbete, men vad de egentligen menar är att de är tillfredsställda givet att man inte kan förvänta sig så mycket tillfredsställelse.”⁴⁰

Att Jönssons resonemang är betänkligt endimensionellt – naturligtvis tycker människor att arbete är viktigt i ett samhälle där allt av ekonomisk trygghet och social aktning försvinner för den som blir av med jobbet – verkar Jönsson själv inse, och hon skriver apropå det att den verkliga knäckfrågan är: ”Skulle du fortsätta arbeta som du gör idag även om du inte behövde det för lönens skull?”⁴¹

Tyvärr lämnar Jönsson denna fråga öppen. Det är synd, för i sin hypotetiska struktur hjälper den oss att se bortom det vi tar för givet. Den tillhör också en av arbetssociologins mest återkommande enkätfrågor. Sedan 1955 har man i mer än tjugo enkäter ställt frågan ”om du vann så mycket på lotto att du aldrig mer behövde arbeta, vad skulle du då göra?” De tre svarsalternativen har varit: (1) sluta arbeta helt; (2) byta till ett annat jobb; (3) fortsätta med det nuvarande jobbet.

Om man vill få en inblick i arbetets upplevda mening är det tredje svarsalternativet av särskilt stort intresse. Vi vet att de flesta skulle vilja fortsätta jobba i någon form, men på en arbetsmarknad där vissa jobbar med att skura golv och andra med att komponera musik säger detta väldigt lite om hur totaliteten av arbete upplevs. Arbetsmarknaden präglas i sig av en ojämn fördelning av mening, där vissa jobb aldrig skulle väljas bortom den ekonomiska nöden, medan andra jobb är av sådant slag att vissa skulle betala för att få utföra dem.

Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent.

Den andel som uppger att de skulle fortsätta med nuvarande jobb om de blev ekonomiskt oberoende har över tid gått från att i vissa länder ligga omkring 50 procent till att sjunka till närmare 30 procent. I ett land, vid en tidpunkt (Japan, 1987) låg andelen på 65,6 procent, i andra fall (exempelvis Storbritannien 1987) har den legat mellan 10 och 20 procent.⁴²

Utifrån detta kan vi dra slutsatsen att de flesta upplever det som att de inte skulle vilja ha de jobb de har om det inte var för att det ger dem lön. Därför är det relevant att tala om ett arbetstvång – vi arbetar för att vi är tvungna. De flesta av oss skulle sannolikt göra något som kan omfattas av det vitt omfattande arbetsbegreppet även om vi var ekonomiskt fria, men det säger inget om hur meningsfullt arbetet i sin mest spridda form – lönearbetet – är.

I ett resonemang som är snarlikt Jönssons går MIT-forskarna bakom den omdiskuterade boken The second machine age steget längre i endimensionellt tänkande. Efter att först ha konstaterat att avvecklingen av jobb med stigande produktivitetsutveckling antagligen kommer att accelerera i och med att teknikutvecklingen blir allt enklare att implementera i arbetsprocessen, avvisar de förslaget om basinkomst eftersom ”det är oerhört viktigt för människor att arbeta, inte bara för att få pengar utan för det är ett av de viktigaste sätten att få många andra värdefulla saker: självkänsla, gemenskap, engagemang, sunda värden, struktur, värdighet, bara för att nämna några”.⁴³

Författarna hänvisar därefter till studier som visar att såväl hälso- som lyckotal visat sig vara högre i regioner med låg arbetslöshet än där hög arbetslöshet råder.

Återigen blir motfrågan: om vi har ett samhälle där allt från inkomst till socialt umgänge och även verktyg för att kunna arbeta är knutet till lönearbetet, samtidigt som metoderna för att ”aktivera” de som inte lönearbetar blir allt brutalare, är det då konstigt om människor föredrar att ha ett jobb framför att vara arbetslösa?

Den som har svårt för hypotetiska frågor behöver inte gå till lotterifrågan för att se hur det endimensionella tänkandet här förvillar. Nyligen gjorde Gallup (ett av de äldsta och mest respekterade enkätföretagen) en studie av den globala arbetskraften där de fann att enbart 13 procent kunde kategoriseras som ”engagerade” i sina jobb. Majoriteten, 63 procent, var ”inte engagerade”, enligt rapporten. Denna majoritet hade mentalt ”checkat ut” och gick mest till jobbet för lönens skull. 24 procent var ”aktivt motsträviga” i den meningen att de inte bara vantrivdes på jobbet utan även var fientliga mot sina arbetsgivare.⁴⁴ Dessa siffror återspeglar den ojämna fördelningen av ”mening” i arbetslivet – att vissa kan ”förverkliga sig själva” i sina jobb, medan andra inte skulle jobba en minut om det inte var för lönen.

Här kan man invända att vad som är meningsfullt ju är ”subjektivt”: vad vissa tycker är meningslöst kan av andra upplevas som ytterst meningsfullt. Att tala om att vissa jobb skulle vara mindre meningsfulla än andra tjänar därför inget till. Det är helt enkelt upp till individen. Detta är en vanlig missuppfattning vad det gäller mening. Det finns förvisso en subjektiv variation i vad vi upplever som meningsfullt, och för att ytterligare komplicera saker används också meningsbegreppet olika inom samhällsvetenskap och filosofi. Inom fenomenologin och semiotiken talar man exempelvis om ”mening” som den betydelse olika symboler, handlingar och fenomen har. Denna ”mening” är dock inte subjektiv i bemärkelsen att vi är ensamma om att uppleva den. Ett ords mening är exempelvis intersubjektiv: för att individen ska förstå ordet och kunna kommunicera det måste individen uppfatta dess mening på ungefär samma sätt som andra individer.⁴⁵

När vi talar om arbetets mening blir den intersubjektiva dimensionen ännu viktigare (kommer andra än jag tycka att detta är meningsfullt?). Vi rör oss då också med en mer existensfilosofisk förståelse av ordet ”mening” – ”mening” som i ”meningen med livet”, ”mening” som i syfte och sammanhang – den typ av mening som förintelseöverlevaren och psykologen Viktor Frankl såg som den mest fundamentala drivkraften hos människan.⁴⁶

Som jag annorstädes utvecklat kan man dela upp arbetets mening i tre sfärer. Ett jobb kan vara meningsfullt (1) för individen som utför det; (2) för det företag där jobbet utförs; (3) för resten av världen. Dessa tre sfärer kan ibland överlappa varandra, men ofta finner vi att meningen är koncentrerad till en av dem. Att spå i kort kan till exempel upplevas som väldigt meningsfullt för individen som gör det, medan det för många andra är meningslöst. Ett arbete vid löpande bandet kan vara till gagn för både företaget och de konsumenter som köper produkten, medan det upplevs som meningslöst av den som utför det.⁴⁷

Även om vi i Gallup-studien och lotterifrågan kan se att de flesta individer inte upplever sina jobb som meningsfulla för dem personligen är den tredje typen av meningsfullhet mer relevant för det ”objektiva” värde som arbetet tillmäts. Ett tankeexperiment som jag själv brukar använda mig av för att reflektera över hur meningsfullt ett visst jobb är för världen, är att föreställa sig vad som skulle hända om alla som sysslade med det gick ut i en generalstrejk. Vilka skulle de direkta och långsiktiga effekterna bli? Kan man föreställa sig att livet i all väsentlighet skulle rulla på som vanligt? Skulle världen kanske bli bättre om jobbet inte fanns? Eller sämre?

Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer?

För att ta ett tydligt exempel var Sverige fram tills nyligen det land i världen med störst vapenexport per capita och sedan början av 2000-talet har vapenexporten (som bland annat kom till bruk i Irakkriget) fördubblats i värde.⁴⁸ Är detta en produktion som gör världen bättre? Vad skulle hända om alla bostadsmäklare gick i strejk? Alla telefonförsäljare, nagelskulptörer och sociologer? Hur stora skulle effekterna vara om man jämför med om alla ingenjörer, bönder eller läkare gick i strejk? Vi inser snart att det finns väldigt många jobb som vi skulle klara oss bra utan.

En vanlig kommentar är att det är kränkande att säga att ett jobb är meningslöst eftersom man då nedvärderar de arbetare som utför detta jobb. Utöver den märkliga premissen att jobbet avgör vårt människovärde – en i sig ny och bräcklig föreställning – underskattar man då människans reflexiva förmåga. Enligt en brittisk enkätstudie uppgav enbart 50 procent att de i sitt arbete ”gav ett meningsfullt bidrag till världen”.⁴⁹ Den brist på mening som andra halvan av respondenter gav uttryck för är inte slumpmässigt spridd. I USA har man samlat tillräckligt med data för att få en någorlunda god uppfattning om hur den upplevda meningen varierar mellan yrkesgrupper genom att fråga anställda om de upplever att de i sina jobb ”gör världen till en bättre plats”. Bland maskinskötare, hudläkare och teckenspråkstolkar svarar hundra procent att de genom sitt arbete gör världen bättre. Bland modedesigner, tvätteriarbetare, tulltjänstemän och bensinstationsbiträden är de bara tio procent.

Här kan man påpeka att det fortfarande rör sig om subjektiva skattningar av hur mycket man bidrar till världen. Även om dessa subjektiva skattningar visar på stor intersubjektivitet mellan individer i samma yrkesgrupp kan man för att nå ytterligare objektivitet göra som brittiska New Economics Foundation och beräkna hur mycket skada och nytta olika yrkesgrupper gör. Till exempel fann man att de ledande investeringsbankirerna i London orsakar samhällsskador motsvarande sju pund för varje pund de genererar i reellt värde. För reklambyrådirektörer låg motsvarande siffra på elva pund. Bland förskolepersonal och lokalvårdare på sjukhus visade det sig däremot att de genererar tio pund i samhällsekonomiskt värde för varje pund de får i lön.⁵⁰Trots att liknande studier då och då uppmärksammas i offentligheten är uppfattningen att ”arbete ger livet mening” fortfarande stark. Ytterligare ett exempel på hur man endimensionellt kan jämföra ”arbete” med ”arbetslöshet”, som om båda dessa typer av tillvaro var av naturen givna, märks i den ännu starkare föreställningen att arbete är bra för hälsan.

 

Det ”hälsofrämjande” arbetet

Medan fascistoida formuleringar och dyrkan av kroppsarbete fallit bort i det offentliga rummet har sambandet mellan god hälsa och anställning statistiskt proklamerats inte i en, utan i tusentals böcker, rapporter och vetenskapliga artiklar. Flera frågor kan riktas och har riktats mot denna forskningsindustri. För det första kan man fundera över meningen med att producera så mycket forskning kring detta. Att göra en statistisk undersökning som bekräftar sambandet mellan arbetslöshet och dålig hälsa kan kosta miljoner – hur kommer det sig att man ändå lägger ner så mycket pengar på att plocka fram hälsokorrelationer som vi känt till i mer än femtio år? En annan fråga är hur det kommer sig att dessa undersökningar alltid tycks resultera i att den fulla sysselsättningens lov sjungs allt starkare? Måste sambandet mellan lönearbete och hälsa leda till att vi förstärker lönearbetet som institution? En tredje fråga gäller i hur pass stor utsträckning man tar hänsyn till andra relaterade variabler som exempelvis fattigdom. Arbetslöshet och fattigdom tenderar ju att hänga samman. Ytterligare en fråga, som dock inte gäller alla studier på det här området, är hur ”lönearbete” kan hanteras som en fullständigt homogen variabel. Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.⁵¹

Flera undersökningar har visat att sambandet mellan hälsa och arbete varierar betydligt beroende på vilken sorts arbete som undersöks.

Alltför många ”anomalier”, det vill säga svårförklarliga avvikelser, från den enkla korrelationen mellan sysselsättning och hälsa har vid det här laget presenterats för att det ofta repeterade sambandet ska kunna anses vetenskapligt grundat. En politiker kan förstås säga: ”Vi har med arbetslinjen som främsta ledstjärna skapat ett samhälle där de arbetslösa och sjuka befinner sig i ständig otrygghet eftersom detta aktiverar dem och ger dem incitament att ta vilket jobb som helst. Därför mår de som inte har arbete inte särskilt bra i vårt samhälle. Därför blir man frisk av arbete.” Men den som vill studera arbetet utan denna politiskt utformade arbetslöshet som jämförelsepunkt finner snabbt att förvärvsarbetet är ett av de största hoten mot den allmänna hälsan.

Ett sätt att studera detta är exempelvis att se hur nedstämdhet varierar över tid. I en studie vid Cornell University som analyserade 509 miljoner Twittermeddelanden fann man att positivt laddade ord (som ”glad”, ”bra” och ”lycklig”) var betydligt vanligare på morgnar, kvällar och helger. Negativt laddade ord var däremot vanligare under tider då de flesta arbetar. Resultaten återkom inom vitt skilda kulturer och tendenserna följde olika länders helgdagar.⁵² I en studie från London School of Economics där över 20 000 respondenter rankade lycka och avslappning på en app under en längre tid, fann man likaledes att det bara var i en aktivitet som människor uppgav att de mådde sämre än på jobbet: när de låg sjuka i sängen.⁵³ Sannolikt förklarar liknande observationer åtminstone delvis varför den vanligaste tidpunkten för dödlig hjärtattack är på måndag morgon när den arbetande befolkningen måste bege sig till jobbet efter en ledig helg.⁵⁴

Trots att det i alla välfärdsstater finns straffsystem för att driva arbetslösa i arbete är det inte så enkelt att arbetslösa mår sämre än alla som har anställning. I en studie i Social Science & Medicine kunde man utifrån ett longitudinellt datamaterial på över 1700 personer slå fast att den psykiska ohälsan är betydligt större bland de som arbetar under osäkra anställningsförhållanden än bland de som helt uteslutits från arbetsmarknaden.⁵⁵ När denna prekära grupp drastiskt ökar över tid, blir arbetet allt mer hälsovådligt.⁵⁶ Likaså har man utifrån ohälsotal, barnadödlighet och livslängd flera gånger observerat att generella, ekonomiska kriser, då en större population drabbas av arbetslöshet, visat sig vara positiva för folkhälsan. Under den stora 1930-talsdepressionen, när arbetslösheten i USA steg till 22,9 procent, sjönk exempelvis dödsfallen i influensa och lunginflammation från 150 till 100 fall per 100 000 invånare. Likaså dog färre i hjärt- och kärlsjukdomar samt tuberkulos efter att dessa sjukdomar ökat under hela 1920-talet. Det mest slående är dock att medellivslängden steg med förbluffande sex år mellan 1929 och 1933. Enligt författarna till en studie på detta område är en viktig orsak till sambandet att arbetslivets stress (med mindre sömn, fler trafikolyckor och högre alkoholkonsumtion som följd) avtar i tider av ekonomisk recession.⁵⁷ I en svensk uppmärksammad studie som publicerades i The Lancet kunde man i överensstämmelse med detta konstatera att när vi pensioneras förbättras hälsan, oavsett hierarkisk position, motsvarande en föryngring på åtta till tio år beroende på hur stor arbetstillfredsställelsen var.⁵⁸

Man kan också mäta arbetets hälsovådliga effekter på mer direkt vis. Enligt en norsk studie finns till exempel starka samband mellan arbetsnarkomani och psykiska problem som depression, ångest- och tvångssyndrom.⁵⁹ Hur mycket vi arbetar ökar även prevalensen av somatisk ohälsa. Personer som arbetar 55 timmar i veckan eller mer löper 33 procent högre risk att drabbas av hjärtinfarkt än personer som arbetar 35 timmar i veckan.⁶⁰ Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.⁶¹

Att både vara otränad och arbeta mer än 45 timmar i veckan innebär en för män fördubblad risk att drabbas av hjärtproblem jämfört med män som jobbar 40 timmar eller mindre i veckan.

Går vi till Japan, det land där arbetsniten är som störst och arbetstiden som längst, finner vi hur problemen med karoshi – det japanska begreppet för att arbeta sig till döds – nu växt sig så stora att den japanska regeringen släppt en vitbok i ämnet. I denna rapport beskrivs hur tusentals japaner varje år dör av överarbete och hur en av fem anställda befinner sig i riskzonen för karoshi. Tidigare var 95 procent av de som dog män, men på senare år har karoshi gått mot ökad jämställdhet så att 20 procent av de som dör nu är kvinnor. Hittills har försöken att stävja problemet med statlig ersättning till de anhöriga och upp till sju miljoner kronor i skadestånd från företaget där den avlidne arbetade, inte hjälpt.⁶²

Att Japan gjorts till ett skräckexempel – som om resten av världen hade en sund relation till arbete – är samtidigt olyckligt. Den ogreppbara ILO-statistik över arbetsrelaterad död i USA som arbetsmiljöingenjören Lisa Cullen analyserat förtjänar här att nämnas som jämförande exempel. Varje dag dör 165 amerikaner på grund av yrkessjukdomar och ytterligare 18 på grund av arbetsrelaterade skador. Detta, tillsammans med de 36 400 icke-dödliga olyckorna och de 3 200 arbetsrelaterade sjukdomarna som varje dag orsakas av lönearbetet, kostar det amerikanska samhället 155 miljarder dollar årligen: fem gånger mer än kostnaderna för omvårdnaden av aidspatienter och nästan lika mycket som sjukdomen cancer kostar (i reda pengar).⁶³ Ohälsan drabbar inte bara den manuella arbetaren, utan även kontors- och butikspersonal som tvingas andas in giftig luft under dagarna; även våld på arbetsplatsen och (bland sjukvårdspersonal) sjukdomssmittor är vanliga källor till ohälsa. Endast i en bråkdel av fallen händer det att någon hålls ansvarig för det som inträffat.⁶⁴ Det finns nämligen en tendens att se arbetsplatsrelaterad död och ohälsa som konsekvensen av ”arbetsplatsolyckor”. Cullen är dock av en annan mening: ”Få riktiga olyckor äger egentligen rum på arbetsplatser eftersom miljön och aktiviteterna där är kända på förhand och därmed även riskerna. När skador förknippade med dessa risker kan förutses, kan olyckor förhindras.”⁶⁵

Det finns således grund för att anta att det så ofta repeterade sambandet mellan arbetslöshet och ohälsa mer är ett utslag av arbetsideologi än av vetenskap. Så fort en jämförelse mellan ”arbetslöshet” och ”arbete” görs bör vi dock börja med att reflektera över lönearbetets alla lager av sekundärvinster, det vill säga de olika källor till tillfredsställelse som ett lönearbete kan ge men som inte har med själva arbetsaktiviteten att göra. Som socialpsykologen Marie Jahoda tidigt uppmärksammade är de andra aspekterna av lönearbetet väl så betydelsefulla: vi har inte utvecklat någon annan institution i samhället som i lika hög grad som lönearbetet ger vardagen en tidsstruktur, för samman människor i social interaktion, delar ut samhällsnyttiga uppgifter, avgör social status och förser människor med dräglig inkomst.⁶⁶ Om man föreställer sig att samhället skulle kunna se ut på ett annat sätt, att det skulle finnas andra institutioner som exempelvis möjliggjorde meningsfull aktivitet och förenade människor i umgänge, vad skulle då hända med lönearbetets välgörande verkan? Att lönearbetet i dag fungerar som grund för ett fullödigt medborgarskap är inget bra argument för att lönearbetets roll i samhället måste stärkas – tvärtom.

Ändå är denna idé så pass stark att det i skrivande stund blivit en inom borgerligheten relativt accepterad åsikt att det kan vara bra att neka sjuka människor sjukersättning – det vill säga även om deras läkare sjukförklarat dem – i syfte att de då är kvar i arbetslivet, blir ”aktiverade” och därmed friska.⁶⁷ Vad det endimensionella tänkandet här döljer är just hur politiskt utformad tillvaron med sjukersättning blivit. I stället för att säga ”man blir frisk av att lönearbeta” skulle ett minimum av ärlighet kunna låta så här: ”vi har gjort tillvaron för sjukskrivna personer så odräglig vi kan genom att låta deras ersättning vara låg och ständigt hota dem med utförsäkring och indragna pengar. Därför ser det faktiskt ut som att det kan vara bättre för sjuka människor att vara kvar i lönearbete än att ta det erbjudande till ’vila’ som dagens trygghetssystem tillåter.” Formulerat på detta vis inser man att det antagligen är många som drar sig för att sjukskriva sig med allt vad det innebär och hellre jobbar på (tills det brister). Enligt Arbetsmiljöverket har vi också betydligt större problem med sjuknärvaro än med sjukfrånvaro: under ett givet år jobbar sju av tio svenskar trots att de är sjuka.⁶⁸ Tyvärr verkar det inte finnas någon gräns för hur långt den arbetsideologiska incitamentslogiken kan drivas.⁶⁹

 

Fotnoter:

38. Bodil Jönsson, Tio tankar om tid, Stockholm: Bromberg, 1999, s. 86.

39. Bodil Jönsson, Tio tankar om arbete, Stockholm: Bromberg, 2016, s. 34ff.

40. Paul Thompson och Stephen Ackroyd, ”All quiet on the workplace front? A critique of recent trends in British industrial sociology”, Sociology, vol. 29, nr 4, 1995, s. 42.

41. Jönsson, Tio tankar om arbete, s. 131.

42. Roland Paulsen, ”Economically forced to work: A critical reconsideration of the lottery question”, Basic Income Studies, vol. 3, nr 2, 2008. Observera att lotterifrågan inte mäter faktiskt beteende utan enbart vad anställda föreställer sig att de skulle göra. För att mäta faktiskt beteende måste man utgå från lottovinster som extremt sällan delas ut. Någon sådan studie har inte gjorts. Däremot har man mätt hur människor beter sig efter mindre lottovinster. Dessa ger emellertid ingen som helst indikation på huruvida vi främst arbetar för ekonomisk inkomst eller ej. Bara för att vinsten ska täcka ett vanligt bostadslån måste den i dag vara exceptionellt hög. Se exempelvis Anna Hedenus, At the end of the rainbow-post-winning life among Swedish lottery winners, Göteborg: Göteborgs universitet, 2011.

43. Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, The second machine age: Work, progress, and prosperity in a time of brilliant technologies, New York: WW Norton & Company, 2014, s. 232.

44. Gallup, ”State of the global workplace”, 2013, s. 17.

45. För denna meningsdimension, se i synnerhet Alfred Schutz, The phenomenology of the social world, Evanston: Northwestern University Press, 1967.

46. Viktor E. Frankl, Man’s search for meaning: An introduction to logotherapy, New York: Simon & Schuster, 1984 [1956].

47. För vidare diskussion om detta, se Mats Alvesson, Yiannis Gabriel och Roland Paulsen, Return to meaning: A social science with something to say, Oxford: Oxford University Press, 2017.

48. Linda Åkerström, Den svenska vapenexporten, Stockholm: Leopard förlag, 2016.

49. Will Dahlgreen, ”37% of British workers think their jobs are meaningless”, YouGov, 12/8, 2015.

50. Eillies Lawlor, Helen Kersley och Susan Steed, A bit rich: Calculating the real value to society of different professions, London: New Economics Foundation, 2009.

51. Se exempelvis Clifford L. Broman, ”Work stress in the family life of African Americans”, Journal of Black Studies, vol. 31, nr 6, 2001; Robert Karasek och Töres Theorell, Healthy work: Stress, productivity, and the reconstruction of working life, New York, NY: Basic Books, 1999; I. C. McManus, B. C. Winder och D. Gordon, ”The causal links between stress and burnout in a longitudinal study of UK doctors”, Lancet, vol. 359, nr 9323, 2002; J. Medin m.fl., ”Organisational change, job strain and increased risk of stroke? A pilot study”, Work – A Journal of Prevention Assessment & Rehabilitation, vol. 31, nr 4, 2008.

52. Scott A. Golder och Michael W. Macy, ”Diurnal and seasonal mood vary with work, sleep, and daylength across diverse cultures”, Science, vol. 333, nr 6051, 2011.

53. Alex Bryson och George MacKerron, ”Are you happy while you work?” London, London School of Economics, 1187, 2013.

54. D. R. Witte m.fl., ”Excess cardiac mortality on Monday: The importance of gender, age and hospitalisation”, European Journal of Epidemiology, vol. 20, 2005.

55. Sarah A. Burgard, Jennie E. Brand och James S. House, ”Perceived job insecurity and worker health in the United States”, Social Science & Medicine, vol. 69, nr 5, 2009.

56. Guy Standing, The precariat: The new dangerous class, London: Bloomsbury Academic, 2011.

57. José Tapia Granados och Ana V. Diez Roux, ”Life and death during the Great Depression”, Proceedings of the National Academy of Sciences, 2009.

58. Bland de som uppvisar ”hög arbetstillfredsställelse” kunde någon förbättrad hälsa dock inte observeras i samband med pension. De lyckligt lottade som ansågs tillhöra denna grupp uppgick till cirka en fjärdedel av de utfrågade respondenterna, se Hugo Westerlund m.fl., ”Self-rated health before and after retirement in France (GAZEL): A cohort study”, The Lancet, vol. 374, nr 9705, 2009, s. 1891.

59. Cecilie Schou Andreassen m.fl., ”The relationships between workaholism and symptoms of psychiatric disorders: A large-scale cross-sectional study”, PloS one, vol. 11, nr 5, 2016.

60. Mika Kivimäki m.fl., ”Long working hours and risk of coronary heart disease and stroke: A systematic review and meta-analysis of published and unpublished data for 603 838 individuals”, The Lancet, vol. 386, nr 10005, 2015.

61. Andreas Holtermann m.fl., ”Long work hours and physical fitness: 30-year risk of ischaemic heart disease and all-cause mortality among middle-aged Caucasian men”, Heart, vol. 96, nr 20, 2010.

62. Justin McCurry, ”Death from overwork: Japan’s ”karoshi” culture blamed for young man’s heart failure”, The Guardian, 18/10, 2016.

63. Lisa Cullen, A job to die for: Why so many Americans are killed, injured or made ill at work and what to do about it, Monroe, ME: Common Courage Press, 2002.

64. Rory O’Neill, ”Criminal neglect: How dangerous employers stay safe”, i Worker safety under siege: Labor, capital, and the politics of workplace safety in a deregulated world, red. Vernon Mogensen, Armonk, N.Y.: M.E. Sharpe, 2006.

65. Cullen, A job to die for, s. 5.

66. Marie Jahoda, Employment and unemployment: A social-psychological analysis, Cambridge: Cambridge University Press, 1982.

67. Riksrevisionen, ”Är sjukskrivning bra för hälsan? RIR 2016:31”, Stockholm, 2016.

68. Arbetsmiljöverket, ”Arbetsmiljön 2015”, Stockholm, 2016.

69. Ett mer indirekt försvar av arbetsideologin med hänvisning till den allmänna hälsan märks i argumentet att länder med hög BNP har lyckligare invånare än andra. Trots hög produktivitetsutveckling är det därför bra att arbeta så mycket som möjligt eftersom vi då får tillväxt vilket gör alla lyckligare. Även detta kan på sin höjd betraktas som en halv sanning. Att det positiva sambandet mellan BNP och självskattad lycka efter en viss nivå mattas av – den så kallade ”Easterlin-paradoxen” – tycks de flesta inom lyckoforskningen vara överens om även om det råder delade meningar kring hur mycket lyckan mattas av. Richard Layard presenterade tidigt resultat som visade hur sambandet mellan BNP per capita och självskattad lycka tycktes upphöra under femtiotalet i länder som USA. Andra har visat att det finns ett samband mellan lycka och BNP per capita som emellertid blir svagare ju högre BNP blir, se Richard Layard, ”Happiness: Has social science a clue?” London, London School of Economics, 3, 2002. Tittar man på mått för psykisk ohälsa blir sambandet ännu otydligare. World Health Survey fann exempelvis att andelen deprimerade vuxna i höginkomstländer var 7,1 procent, medan den var 6,4 procent för lägre medelinkomstländer och 6,0 procent för låginkomstländer, se John F. Helliwell, Richard Layard och Jeffrey Sachs, World happiness report 2013, New York: Sustainable Development Solutions Network, 2013. Här tycks med andra ord sambandet vara att ju rikare land, desto mer deprimerade invånare. Ser man till Sverige och hur den psykiska hälsan här utvecklats under det att ”vi” under senare decennier blivit rikare är det särskilt svårt att acceptera tesen att högre BNP följs av lycka. I Stockholms läns Folkhälsorapport sammanfattas de senaste decenniernas utveckling så här: ”Förekomsten vid en given tidpunkt av ångestsymtom uppskattades i en svensk studie till knappt 15 procent (7). Detta kan jämföras med självrapporterade uppgifter från Undersökningarna av levnadsförhållanden (ULF), där knappt 19 procent av befolkningen år 2012/2013 uppgav att de hade besvär av ängslan, oro eller ångest. Bland 16–24-åringar har andelen tredubblats sedan år 1988/1989. Andelen som uppgav att de hade svåra besvär var omkring 5 procent år 2012/2013. Även dessa besvär har ökat mycket kraftigt bland unga, med en fyrdubbling sedan år 1988/1989. Liksom för depression är det nästan dubbelt så vanligt att kvinnor insjuknar jämfört med män. […] Ett annat sätt att följa utvecklingen över tid är att använda vårddata för diagnoserna depression och ångest. I Stockholms län finns data av acceptabel kvalitet om diagnoser från primärvården och den specialiserade psykiatrin från år 2005 och framåt. Depression och ångestsyndrom utgör den överlägset största diagnosgruppen och det är också här man ser en ökning (figur 5.1). Andelen har ökat kraftigt, med cirka 65 procent mellan åren 2006 och 2014.” Stockholms läns landsting, ”Folkhälsorapport 2015”, Solna, 2015.