Av alla märkliga idéer som i dag präglar samhällsdebatten kommer jag i denna bok att uppmärksamma en mycket speciell sådan: idén om att skapa arbete. Jag vill ge dig som läser detta i uppgift att under en dag räkna hur många gånger du hör någon politiker, företagsledare, journalist eller annan människa nämna vikten av att på ett eller annat sätt ”skapa fler jobb”, ”generera arbetstillfällen”, ”öka sysselsättningen” eller ”bekämpa arbetslösheten”. Jag törs lova att ingen annan samhällsfråga tar lika stor plats som sysselsättningsfrågan.¹ Om inte i direkt form finner vi den som inramning åt en rad andra, till synes orelaterade samhällsfrågor. Ta vilken miljöfråga som helst – det kan gälla huruvida mineralutvinning, avverkning, utfiskning eller fracking ska tillåtas på en viss plats, eller om hur konsumtionen av allsköns fossila bränslen bör regleras för att hejda den globala uppvärmningen – och den kommer att vändas till en fråga om att skapa eller förlora jobb. Nämn flyktingmottagande, anhöriginvandring, uppehållstillstånd och det kommer raskt att leda till hur invandrargrupper ska sättas i arbete. På samma vis avslöjar sig oron för svenska elevers sjunkande skolresultat inte sällan handla om hur väl vi ska stå oss i den internationella konkurrensen och säkra framtidens jobb.

Även som samhällsekonomisk fråga är sysselsättningsfrågan överordnad. I dag arbetar vi exempelvis inte för att skapa tillväxt; i stället tycks den rådande ambitionen vara att genom tillväxt skapa arbete. Om logiken bakom detta tvista emellertid de lärde. Lika stor som enigheten om att skapa arbete, är oenigheten om hur detta ska gå till.

Den här boken är inte ett inlägg i sysselsättningsdebatten. Då jag sympatiserar med tanken att den samhällsvetenskapliga forskningen bör vara politiskt transparent vill jag redan i detta skede varsko läsaren om att jag finner viljan att skapa arbete underlig, för att inte säga absurd. Samtidigt är min avsikt inte att presentera ett manifest mot det skapade arbetet. Jag kommer visserligen att diskutera olika alternativ till det oändliga skapandet av jobb, men det jag framför allt erbjuder är en kritisk analys av vad som lett fram till den situation som vi nu befinner oss i och av vad som händer i ett samhälle där arbetet blir ett självändamål. Jag kallar detta samhälle för arbetssamhället.

Arbetssamhället är något annat än den rena kapitalismen. Arbetssamhället har funnits före kapitalismen, och det har återuppstått i samhällen som försökt ta steget från kapitalism till socialism. Jag kommer att skriva om flera typer av arbetssamhällen här, men framför allt kommer analysen att kretsa kring det svenska arbetssamhälle som stat och kapital gemensamt reproducerar.

Arbetssamhället rymmer en spänning mellan två sinsemellan oppositionella krafter; den ena produktiv, den andra ideologisk. Den produktiva kraften består i det mänskliga produktionssystemets effektivisering: genom utveckling av ny teknik och nya arbetsmetoder har vi lyckats mångdubbla effektiviteten i vårt arbete. Det välstånd som i slutet av 1800-talet krävde tjugo människors arbetsinsats kan i dag produceras av en människa. Denna mänsklighetens triumf, denna kollektiva ackumulation av generationers yrkesskicklighet och ingenjörskonst, förvrids i arbetssamhället till en förbannelse. Bertrand Russells knappnålsexempel från 1935 illustrerar på ett tydligt sätt konflikten:

Anta att ett visst antal människor i ett givet ögonblick är sysselsatta med att tillverka knappnålar. De tillverkar så många knappnålar som världen behöver på (säg) åtta timmars arbete per dag. Någon gör en uppfinning varpå samma antal människor kan tillverka dubbelt så många knappnålar som förut. Men världen behöver inte dubbelt så många knappnålar: knappnålar är redan så billiga att några fler knappast skulle säljas till lägre pris. I en förnuftig värld skulle alla som sysslade med tillverkning av knappnålar börja arbeta fyra timmar i stället för åtta, och allt annat skulle fortlöpa som tidigare. Men i den existerande världen skulle detta anses demoraliserande. Människorna arbetar fortfarande åtta timmar, det blir för många knappnålar, några företagare går i konkurs, och halva antalet av de som innan sysslade med knappnålstillverkning blir av med jobbet. Det finns i slutändan precis lika mycket fritid som i det förra fallet, men hälften av arbetarna är fullständigt sysslolösa medan den andra hälften är överansträngd. På så vis garanteras att den oundvikliga fritiden ska fortsätta orsaka elände överallt, i stället för att bli en allmän källa till lycka. Går det att föreställa sig något mer vansinnigt?²

Trots den pedagogiska klarheten lider Russells exempel dess värre av en brist i analogin. Tvärtemot vad många på 1930-talet trodde blev aldrig halva antalet arbetare ”fullständigt sysslolösa” i rationaliseringsprocessen. Att vi under ett par sekel tvingats brottas med arbetslöshetens problem bör inte överskugga det faktum att produktivitetsdubbleringarna haft ytterst liten inverkan på arbetslöshetstal och genomsnittlig arbetstid. Vi har skapat jobb, och ju mer produktiviteten stigit, desto mer inriktade har vi blivit på att fortsätta göra just detta.

Det är länge sedan vi i Sverige sökte lösa ut den stigande produktiviteten i form av kortare arbetstid. Sedan införandet av den femte semesterveckan 1978 har arbetstidsförkortningarna lyst med sin frånvaro – ändå har produktiviteten fördubblats sedan dess. Faktum är att vi blivit så bra på att skapa jobb att vi för första gången i historien nu håller på att förlänga arbetstiden genom att höja pensionsåldern. Detta sker inte bara i Sverige (som redan har högst pensionsålder i EU) utan i ett tjugotal länder runt om i världen, däribland Frankrike, Polen och Australien.³

1987 arbetade exempelvis den genomsnittliga amerikanen 305 timmar mer än 1969.

Om man räknar hur mycket tid vi, med hänsyn till deltidsarbete och arbetslöshet, lägger på förvärvsarbete pekar det mesta på att en förlängning av arbetstiden skett i vissa länder. Enligt den ekonomiska historikern Juliet B. Schor minskade visserligen den genomsnittliga arbetstiden i USA radikalt mellan 1850 och 1950, men denna minskning nådde efter andra världskriget ett abrupt slut. Mellan 1948 och 1968 började arbetstiden i stället att förlängas för att därefter stiga desto brantare. 1987 arbetade exempelvis den genomsnittliga amerikanen 305 timmar mer än 1969.⁴ Ser man till OECD:s data över antal arbetade timmar per sysselsatt person tillhör Sverige och USA det fåtal länder där arbetstiden ökat under de senaste 40 åren.⁵

Sett ur ett längre tidsperspektiv är det endast under den tidiga industrialiseringens mest brutala dagar som människan arbetat mer än vad hon i dag gör. Bland antropologer råder stor konsensus kring uppfattningen att vi vid historiens gryning i egenskap av jägare-samlare arbetade cirka 20–35 timmar i veckan för att tillfredsställa våra behov och inta lämplig diet. Antikens romare och greker hade betydligt längre semesterperioder än vad vi har i dag, och i det medeltida samhället var åttatimmarsarbetsdagarna inte bara färre utan också präglade av lägre arbetsintensitet. Den näringsverksamhet som historiskt sett sysselsatt oss mer än någon annan, jordbruket, var innan dess industrialisering dessutom kopplad till årstidernas cykler. Även om vissa arbetsdagar kunde vara långa under skördetid arbetade feodalsamhällets bönder i huvudsak 120–150 dagar om året.⁶

Trots att vår teknologi gjort behovet av mänsklig arbetskraft mindre än någonsin arbetar vi alltså mer än vad man gjort under större delen av den mänskliga historien. Detta borde vara en bitter insikt. Liksom Bertrand Russell har majoriteten av arbetskritiker – i stället för att analysera arbetssamhällets förbluffande överlevnadsförmåga – varnat för den kris som vi riskerar att råka ut för om vi inte drar ner på arbetet. Den så kallade kristeorin sträcker sig tillbaka till Marx och kan förstås så här: när knappnålsmaskinen tillsammans med andra produktionstekniska innovationer försätter allt fler i arbetslöshet så breder en fattigdom ut sig som gör att den växande rikedom som produceras inte kan mötas av tillräcklig konsumtion. Det uppstår då ett överskott av produkter och tjänster som företagen inte blir av med och denna överproduktion gör i sin tur att ännu fler anställda måste sägas upp, vilket minskar konsumtionen i samhället ytterligare.

Dessa negativa spiraler av överproduktionskriser uppstår med kapitalismens utbredning med allt jämnare mellanrum och med allt svårare konsekvenser. Kapitalismens effektiva produktion förvandlas således till ett hot mot dess egen fortlevnad. Med Marx ord: ”De vapen, varmed bourgeoisien slagit feodalismen till marken, riktar sig nu mot bourgeoisien själv.”

Jag kommer att försöka förklara varför Marx profetia om kapitalismens självdestruktion så här långt visat sig vara falsk. Jag vill påstå att det inte finns någon frågeställning som tydligare uppenbarar gapet mellan nuets misär och möjlighetens rikedom. Kristeorin har inte minst på grund av dess ekonomiska determinism avskrivits i tusentals böcker. Ändå fångar den en fundamental spänning i vårt ekonomiska system. Med teknikens utveckling behövs allt färre personer i såväl betalt som obetalt arbete – så vad förklarar att ekonomin hittills klarat sig från ett fullständigt sammanbrott?

Vissa svar på denna fråga har inom samhällsvetenskapen haft en mer framträdande plats än andra. Globaliseringen tillhör ett av de mest populära svaren. Sammandraget kan man säga att det stora överflödet av varor kräver att marknaderna geografiskt vidgas till länder som tidigare stått utanför den kapitalistiska ekonomin. ”Behovet av en konstant expanderande produktmarknad sprider bourgeoisien över hela jordklotets yta”, skrev Marx och Engels redan i det Kommunistiska manifestet 1848. Inte förrän kapitalismen var global och vidare expansion omöjlig skulle dess sammanbrott komma, tänkte de. Kanske har globaliseringsprocessen gått långsammare än vad Marx och Engels trodde?

Andra populära förklaringsmodeller inbegriper den statliga stimulansen. Genom att exempelvis absorbera överflödig arbetskraft i statligt organiserad utbyggnad av infrastruktur och förse arbetslösa med bidrag har man lyckats hindra konsumtionen från att dana. Staten har även spelat en avgörande roll i utvecklingen mot vad vissa beskrivit som en krigsekonomi – en kapitalism som förser människor med arbete genom ständig destruktion av existerande tillgångar. Ytterligare en teori har betonat utvecklingen av nya behov – falska enligt vissa, fullt naturliga enligt andra – och hur de ekonomiskt privilegierade lyckats driva upp sin konsumtionsnivå för att svälja en del av överflödet.

Dessa teorier har ett väl så stort förklaringsvärde, och särskilt behovsteorin kommer att behandlas ingående senare i boken. Problemet är att arbetet i sig tenderat att glida undan analysen. Jag återkommer här till frågan om det skapade arbetet – hur ser det egentligen ut? ”De båda största partierna i Sverige kallar sig arbetarpartier”, skriver idéhistorikern Sven-Eric Liedman 2009 i ett debattinlägg om dagens arbete. ”Vad är det för arbete som de båda eftersträvar? Går det att säga mer än: motsatsen till arbetslöshet?”⁷

Sedan nationalekonomin instiftades som samhällsvetenskaplig disciplin har arbetet förutsatts fungera som samhällsorganismens taktfasta hjärta, som ett centrum av effektivitet, verksamhet och resurshushållning. Mitt bidrag till diskussionen om överproduktionens gåta utgörs av en teori om att överproduktionen gått så långt att den drastiskt kommit att inskränka själva produktionsapparatens rationalitet. Det minskade behovet av arbete visar sig i det arbete som utförs.

Det intervjupersonerna hade gemensamt var att de ägnade mer än hälften av sin arbetstid åt aktiviteter som inte hade något med deras egentliga arbete att göra.

Idén till denna bok föddes under ett forskningsprojekt då jag var sysselsatt med att intervjua extrema fall av vad jag så småningom kommit att kalla för ”tomt arbete”. Det intervjupersonerna hade gemensamt var att de ägnade mer än hälften av sin arbetstid åt aktiviteter som inte hade något med deras egentliga arbete att göra – många ägnade arbetstiden åt att surfa på internet, skriva privat e-post eller tala i telefon; andra kunde spela spel, titta på film eller sova. Bland fyrtiotalet intervjupersoner tillhörde majoriteten den välutbildade och relativt välbetalda delen av befolkningen. Deras arbete var på ytan respektabelt, viktigt och till och med ansett, men till innehållet likväl dränerat på mening.

Även om detta för mig innebar att min respekt för arbetets helgd reducerades till ett minimum insåg jag det omöjliga i att utifrån dessa extremfall uttala sig om ”dagens arbetsliv” generellt. Men jag var heller inte beredd på att avskriva det tomma arbetet som en bagatell i arbetslivets marginal. Att klyva den arbetande befolkningen i en liten del som tär och en större del som när skulle vara ett lika stort misstag som att generalisera utifrån det tomma arbetets ytterligheter. Arbetets mening (eller brist på mening) är snarare en gradfråga. Något förenklat skulle man kunna placera in arbetets arter och avarter på en skala där den sysslolösa bankirens ”arbete” utgör en extrem, och den ekologiska småbrukarens arbete den andra extremen. Mellan dessa poler fördelar sig den gigantiska mångfalden av jobb längs hela spektret – jobb som i sig dessutom kan innebära breda variationer i meningsfullhet vad det gäller arbetsuppgifter.

Många som läser detta torde ha svårt att känna igen sig i den rådande bilden av det goda arbetet. Det kan till och med vara svårt att se på vilket sätt ens ”arbete” alls är ett arbete annat än till formen. I stället för effektivitet och kreativitet innebär arbetet för de allra flesta motvilja och leda (se kapitel 2). Den här olusten inför arbetet kommer i boken att analyseras och sättas in i ett arbetshistoriskt sammanhang. Meningslösheten kan, som jag kommer att visa, ta sig olika former beroende på yrke och position.

Långt ifrån alla som arbetar upplever arbetet som en förbannelse. Överflödet tillåter nämligen en diversifiering av arbetet som gör att allt som kan avlönas och lite till kan kallas för ”arbete”. I en restaurang kan man exempelvis anta att de som lagar mat och serverar arbetar i formell mening. Men även de som blir serverade kan formellt ”arbeta” om de exempelvis är där på representationsmiddag. En av de mer politiska ambitionerna med denna bok är att läsaren ska få inblick i orimligheten i att tala om arbetet som en kreativ verksamhet, som en grund för gemenskap, eller som en förrättning underkastad effektiviseringskravens tunga ok. ”Arbetet” saknar sådan enhetlighet och kan bara till mycket liten del tillskrivas dessa egenskaper. Bortom arbetsideologins rationalitetsanspråk kommer vi att se ett kolossalt slöseri. Bakom dess löften om mening och utveckling kommer vi att finna underordningens repetition.

Innan bokens disposition presenteras kan det vara på sin plats med ett par begreppsliga klargöranden. Utöver ambitionen att utreda överproduktionens gåta kommer jag att erbjuda en introduktion till den mest tongivande arbetskritiska litteraturen. Med ”arbetskritik” åsyftar jag teorier och idéer där arbetets centrala roll och förmodade behag på ett eller annat sätt ifrågasätts. Skaran av arbetskritiker inbegriper vitt skilda tänkare som Platon och Aristoteles, Karl Marx och Peter Kropotkin samt mer samtida samhällsfilosofer, vars aktualitet påbjuder att behandla dem mer ingående än övriga, som Herbert Marcuse, André Gorz och Nancy Fraser. Exposén kommer utan tvivel att göra sig skyldig till viss eurocentrism. Den närmast uppenbara förklaringen är att överproduktionens problem historiskt stammar från den materiellt sett rika delen av världen. I takt med att arbetssamhället vinner mark sprider sig dock arbetskritiken och dess relevans till nya regioner.

Under den långa tid som förflutit sedan Platon påtalade arbetets fördärv har innebörden i begreppet ”arbete” varierat avsevärt. Den läsare som letar efter en fast definition kommer här att hållas på halster. Även om jag i första hand behandlar det arbete som utförs mot ekonomisk ersättning, kommer jag att framhålla arbetsdefinitionens politiska laddning i relation till hur man sett på arbete under olika tider. Vad som exempelvis betraktas som ”lönearbete” och inte varierar än i dag mellan nationer och har i vissa fall föregåtts av lång, politisk kamp. Som Karel Kosík skriver i sin utredning av arbetsbegreppet så ansåg sig exempelvis inte Aristoteles arbeta när han filosoferade, men när en filosofiprofessor i dag sätter sig vid skrivbordet så är hon eller han likväl ”på jobbet”. På samma sätt har barnuppfostran länge hållits utanför lönearbetets sfär fram tills för bara några decennier sedan då kvinnornas intåg på arbetsmarknaden krävde offentlig barnomsorg.

Med överproduktionen har vi alltså kunnat vidga arbetsbegreppet till att inbegripa aktiviteter som tidigare ansågs utgöra arbetets motsats. Detta kan skapa förvirring i en bok som denna, men även om jag kommer att försöka specificera arbetets kontextuella mening under resans gång vill jag snarare än att presentera ett ”facit” uppmuntra läsaren att själv ta ställning till arbetsbegreppets uttänjning. En pianist som övar skalor, en sjuksköterska som tar blodprov, en direktör som skär ner på personalstyrkan, en människa som dammsuger sitt hem – är det rimligt att inlemma så pass skilda aktiviteter som dessa under ett och samma begrepp? Om inte, hur kommer det sig då att vi gör det?⁸

 ^{– – –}

Boken består av fyra huvuddelar som kan läsas var för sig samt i valfri ordning efter preferens. Tanken är att dispositionen ska reflektera arbetssamhällets konfliktfyllda struktur. Den första delen behandlar framväxten av arbetsideologin och hur den skiljer sig från den förmoderna synen på arbete. Den andra delen handlar om hur överproduktionens problem tar sig uttryck inom konsumtionssfären, och den tredje delen om hur det märks inom produktionssfären. Den fjärde delen behandlar arbetskritiska praktiker och alternativ till arbetssamhället.

I kapitel 1 kommer läsaren att bli varse att arbetssamhällets ideologiska drivkraft är relativt ny och dessutom helt motsatt den arbetssyn som dominerat den västerländska historien. Faktum är att arbetet gått från att i huvudsak betraktas som en förödmjukelse, som ett nedrigt och vämjeligt straff, till att proklameras som en rättighet. Den långa resan från den antika avskyn till den moderna vördnaden beskrivs här övergripligt. Syftet är att urskilja några av arbetsideologins hoptrasslade trådar och skapa klarhet i en ytterst motsägelsefull idériktning. Från det att den ”protestantiska” arbetsmoralen uppstod bland ett fåtal asketer under 1500-talet har arbetsideologin växt genom att dra på sig nya lager från idéhistoriska strömningar hos efterkommande tidsepoker. Trots att den tidigaste arbetsivern kan sägas härstamma från religiös ängslan råder det inget tvivel om att arbetsideologin nådde sin stora spridning med industrialiseringens våldsamma arbetstvång. Med våldet instiftades en lydnadsmoral och idén om arbetet som en plikt. Denna stora ideologiindoktrinering kunde, när arbetsmoralen väl naturaliserats och produktionens effektivitet mångdubblats, anta mer raffinerade (och mindre våldsamma) former.

Kapitel 2 beskriver hur gudsfruktan kompletteras med en fruktan för arbetslöshet och hur ”rätten till arbete” myntas av arbetarrörelsen. Varje epok har satt sitt historiska avtryck och på sitt sätt bidragit till vad som lett fram till dagens arbetsideologi. Vi märker detta i hur vi numera tenderar att både betrakta arbetet som en plikt och som en rättighet. För utvecklingen av synen på arbetet som en rättighet har föreställningen om arbetets goda inverkan på folkhälsan spelat stor roll. Denna föreställning beskrivs och analyseras här i detalj, liksom den om att arbetet skänker livet mening och är ett verktyg för integration. Flera moderna rörelser har också drivit på rättighetsdiskursen. Jag kommer, med särskilt fokus på den feministiska rörelsen, ge exempel på hur radikala strömningar, trots initialt arbetskritiska ansatser, har anpassat sig till arbetssamhället och delvis blivit till dess stöttepelare.

I bokens andra del behandlas produktionsökningarna och deras inverkan på vår konsumtion. Som John Maynard Keynes en gång skrev kan ”människans ekonomiska problem” nu äntligen lösas. Befintlig teknik har potentialen att reducera arbetets börda till ett minimum, att göra oss fria. I arbetssamhället framträder denna frihet emellertid mer som ett hot än något annat. Om detta handlar kapitel 3. Människans försörjningstvång, den bibliska gudens straff, lever inte kvar av materiell nödvändighet utan som något människan själv ålägger sig. ”Människan” inbegriper dock inte alla människor – i det här kapitlet beskrivs även de maktintressen som arbetssamhället, i såväl kapitalistisk som statskommunistisk form, främjar. Dessa får stor betydelse vid kritisk granskning av några av de mest uppmärksammade kristeorierna, teorier som i Marx anda ser produktionsöverflödet som en kraft som på sikt kan få arbetssamhällets fördämningar att brista.

I kapitel 4 sammanfattas de mest upprepade förklaringarna till varför Marx profetia om kapitalismens självgenererade destruktion inte har infriats. Jag går igenom tillblivelsen av två former av stimulans till ökad konsumtion. Dels den privata stimulansen, som framför allt märks i reklamindustrins blomstring; dels den statliga stimulansen där man främst genom skatte-, penning- och bidragspolitik samt inrättningen av en offentlig arbetssektor försökt absorbera det växande överskottet av arbetskraft och hålla folkets köpkraft på jämn nivå.

De psykologiska konsekvenserna av dessa former av institutionaliserad konsumtionsstimulans analyseras i kapitel 5. Detta kapitel är det mest teoretiska och kan betraktas som en djupdykning i arbetskritikens återkommande gradering av de mänskliga behoven. En tes som delas av fler än arbetskritiker är att arbetet med teknikens utveckling antagit en rad improduktiva former. Merparten av det moderna arbetssamhällets lönearbete tillfredsställer inte några vitala behov hos människan, men med hjälp av olika former av stimulans har man lyckats blåsa upp hennes behovsstruktur till att innefatta sådant som tidigare generationer inte ens kunde drömma om. Kritiken av denna ”konsumism” och dess statliga understöd vilar ofta på en mer eller mindre uttalad distinktion mellan ”falska” och ”sanna” behov. Med postmodernismens kritik av den här sortens dualismer inom humaniora och samhällsvetenskap har mycket av dess teoretiska underlag fallit i glömska. Här sammanfattas fyra olika ståndpunkter beträffande människans behovsstruktur och hur denna påverkas av stimulans och överflöd.

Den tredje delen upptas helt av överproduktionens omvälvande, men ytterst ouppmärksammade betydelse för arbetslivet. Kapitel 6 lyfter fram en mindre omdiskuterad sida av överflödet och dess konsumtionsrelaterade konsekvenser. Som Baudrillard beskrivit det, antyder talet om ”överflöd” att ett ”slöseri” också äger rum. Detta slöseri skulle visserligen kunna härledas till konsumismens övergödning av vissa och exploatering av andra, men i det här kapitlet lyfts mer direkta former av slöseri fram. Två fenomen som enbart har till syfte att garantera varucirkulation och bevara det rådande arbetstvånget hamnar i centrum för analysen. Dels det planerade åldrandet av teknikvaror, hur man genom marknadsföringen och redan på innovationsstadiet vid tillverkning av exempelvis en mobiltelefon –för att ta ett aktuellt exempel – säkerställer att telefonen i fråga antingen kommer att gå sönder eller bli omodern inom en viss tidsperiod för att vidare efterfrågan ska kunna upprätthållas; dels den prisbevarande varukasseringen som på produktions- och distributionsnivå uppstår när det finns ett överflöd av en viss vara; ett överflöd som gör det mer lönsamt att skapa artificiell brist (genom att exempelvis kasta matvaror) än att dumpa priserna. Arbetssamhällets ekonomiska disciplin är bevisligen inte den lära om ”hushållning med begränsade resurser” som den en gång varit.

Att arbetsbegreppet vidgats till att innefatta så mycket att det i princip förlorat sin mening är inte bara ett abstrakt påstående utan en ytterst kännbar realitet för den växande gruppen människor som inte ens inför sig själva kan motivera sin sysselsättning. Jag betraktar den här delen som det viktigaste bidraget till kritiken av arbetssamhället, men vill betona att det inte handlar om en revision av Marx alienationsteori. I den mån vi alls har att göra med alienation i dag, rör det sig om en hyperalienation. Vi har sedan länge passerat den gräns där produkten av vårt arbete är oss främmande. Dagens förfrämligande är djupare än så. Den angriper själva rötterna till vår existens. Kapitel 7 redogör för tjänstesektorns tillväxt och för hur allt fler livsaktiviteter inbegrips i lönearbetet med konsekvensen att spontaniteten hos dessa aktiviteter dör ut.

Kapitel 8 behandlar ytterligare en konsekvens av tjänstesektorns tillväxt, nämligen att arbetet antar en immateriell karaktär. Även i det industriella arbetet ökar avståndet till produkten – dels genom den, inom arbetssociologin, väl utforskade fragmenteringen av arbetsprocessen; dels genom att teknik ersätter arbetsuppgifter som tidigare utförts manuellt. Våra sinnen mister således en viktig stimulans i vardagen och våra kroppar blir oss främmande. På liknande sätt kan vissa typer av immateriellt arbete leda till förfrämligandet från våra känslor. När vi inte längre får betalt för olika göromål (som att utföra, producera eller leverera) utan ägnar merparten av vår vakna tid åt att mot betalning inta vissa sinnestillstånd (genom att bete oss, vara och behaga enligt förutbestämda mönster) så uppstår förvirring kring vilka vi egentligen är. När känner vi och uppför vi oss enligt inre önskan, och när är känslolivet och handlingarna blott slentrianspeglingar av hur vi dagligen lärt oss att interagera med människor i vårt förvärvsarbete?

Kapitel 9 behandlar ett slags sista steg i arbetets utarmning. Här är det inte längre arbetets brist på substans eller förnedrande karaktär som intresserar oss, utan dess totala frånvaro. Som en meningslöshetens kulmen visar oss det tomma arbetet, arbetstid utan arbetsuppgifter, hur arbetet kan reduceras till ren symbolik. Det tomma arbetet bekräftar ytterligare att priset för undvikandet av Marx kriser av arbetslöshet och varuöverflöd är arbetslivets substansdränering. Det vi ser är arbetets slutliga separation från produktionen. Arbetet antar skepnaden av en förnedrings-, tvångs- och maktgenomsyrad tidsdödare som lever vidare för sin egen skull.

För att inte stanna vid kritikens rena negation kommer exempel på vägar ut ur arbetssamhället att presenteras i kapitel 10. Vi kommer att få ta del av några motrörelser som äger rum på mikronivå. Dessa rörelser går under beteckningen ekoaktivism och har som gemensam nämnare att de hjälper individen att minimera konsumtion och arbete till ett minimum. Att de materialiserar en rationalitet som bättre tar vara på teknologins arbetsminimerande potential är också anledningen till att de i arbetssamhället så ofta rör sig i en gråzon mellan det lagliga och det olagliga. Vid sidan av dessa motrörelser kommer jag i kapitel 11, som motvikt till den bekväma resignation som kännetecknar allsköns ”radikala” strukturalister, diskutera arbetskritikens utopiska potential och de två mest förekommande förslagen på vägar ut ur arbetssamhället: förkortad arbetstid och basinkomst.

 

Fotnoter:

1. Medierapporteringens prioritering av sysselsättningsfrågan återspeglas hos allmänheten i stort enligt flera opinionsundersökningar där sysselsättningsfrågan placerats i topp vid rankning av olika samhällsproblem sedan lång tid tillbaka, se Henrik Ekengren Oscarsson och Annika Bergström, ”Svenska trender 1986–2015”, Göteborg, SOM-Institutet, 2016. Detta gäller inte bara den svenska befolkningen; sedan man i Eurobarometerns standardenkäter började fråga EU-medborgare vilka samhällsfrågor de anser vara viktigast, har ”arbetslösheten” rankats högst sedan början av 1980-talet, och med god marginal till de två efterföljande samhällsproblemen ”inflation” och ”brottslighet”, se Eurobarometer, ”Effects of the economic and financial crisis on European public opinion”, European Commission, 2014.

2. Bertrand Russell, In praise of idleness and other essays, London: Routledge, 1996 [1935], s. 6-7.

3. Cecilia Westin, ”Sverige har högst pensionsålder i EU”, Stockholm, SCB, 2016.

4. Schors studie av arbetstidens utveckling under den amerikanska efterkrigstiden är den mest citerade på området och, följaktligen, också en av de mest omdiskuterade, se Juliet B. Schor, The overworked American: The unexpected decline of leisure, New York: Basic Books, 1991. En nyare studie tyder på att Schors studie stämmer, samt att ökningen fortsatt även efter 1990 (deras data sträcker sig till 2007), se Lawrence Mishel m.fl., The state of working America, Ithaca: Cornell University Press, 2012. Andra studier visar att minskningen i antal arbetade timmar mattades av efter andra världskriget, men att den ändå fortsatt. Till exempel tyder Huberman och Minns data på att arbetstiden även efter andra världskriget fortsatte sjunka i USA, Kanada och Australien, om än betydligt försiktigare än innan, för att mellan 1980 och 2000 öka en aning, se Michael Huberman och Chris Minns, ”The times they are not changin’: Days and hours of work in Old and New Worlds, 1870–2000”, Explorations in Economic History, vol. 44, nr 4, 2007. För att få en överblick över studierna på detta område rekommenderas Negreys sammanställning där fem av sju studier visar på att arbetade timmar per år fortsatt gå ner, se Cynthia Negrey, Work time: Conflict, control, and change, New York: Polity, 2012. Även om nationalekonomer är mer benägna att tala om en nedgång än övriga inom samhällsvetenskapen är dock nationalekonomerna kluvna i frågan. Som Robert Whaples visat motsatte sig en knapp majoritet Schors analys (58 procent). Frågan var en av de som det enligt Whaples rådde minst konsensus kring bland de arbetsmarknadsekonomer som ingick i hans enkät. En av de få frågor som ekonomerna var ännu mindre överens om var huruvida ”fackförbund generellt har negativa effekter på välfärden även om de kan förbättra välfärden för sina medlemmar”, se Robert Whaples, ”Where is there consensus among American economic historians? The results of a survey on forty propositions”, The Journal of Economic History, vol. 55, nr 01, 1995, s. 729.

5. Denna statistik, samt argumentet att vi tagit ut en del av produktivitetsutvecklingen genom att sänka andelen arbete, analyseras närmare i kapitel 4.

6. För sammanställningar av forskningen kring hur mycket den förindustriella människan arbetade se Schor, The overworked American, och Marshall Sahlins, Stone age economics, Chicago: Aldine-Atherton, 1972. Sahlins analys fick stort genomslag och omkullkastade tidigare uppfattningar om att man under tider med mindre utvecklad teknologi borde ha arbetat mer. Sahlins utgick bland annat från antropologiska studier av urinvånare i Botswana och Filippinerna, aboriginska stammar och och den tanzaniska hadza-stammen. Efter Sahlins intervention har flera studier prövat hans teser och funnit att arbetsveckan kan ha varit längre än de 15 timmar som Sahlins uppskattade. I socialantropologen Raymond Hames översikt över genomsnittlig arbetstid i elva hortikulturella samhällen i Amazonas varierade arbetsdagens längd mellan tre och sju timmar beroende på samhälle, se Raymond Hames, ”Time, efficiency and fitness in the Amazonian protein quest”, Research in Economic Anthropology, vol. 11, 1989. Wanda Minge-Klevanas sammanställning av 15 antropologiska studier visade en ökning av arbete som hör hemmet till och en minskning av arbete utanför hemmet: ”kvinnor i jordbrukssamhällen arbetar mellan 2 och 7,4 timmar per dag i hemmet medan kvinnor i postindustriella samhällen arbetar mellan 5,8 och 9,5 timmar per dag i hemmet”, se Wanda Minge-Klevana m.fl., ”Does labor time decrease with industrialization? A survey of time-allocation studies”, Current Anthropology, vol. 21, nr 3, 1980, s. 287. Minge-Klevanas m.fl. drar dock inga slutsatser kring huruvida en generell ökning skett utan uppmärksammar det faktum att det postindustriella arbetet (det vill säga från och med industrialiseringen) är så ensidigt avgränsat (och därtill uppdelat i resande, utbildning och andra aktiviteter som rimligen bör räknas in) i jämförelse med det arbete som tidigare var betydligt mer lågintensivt och uppblandat i lekar och ritualer, att en strikt tidsjämförelse riskerar att dölja snarare än avslöja.

7. Sven-Eric Liedman, ”Vad är meningen med arbete?” Sydsvenskan, 3/3, 2009.

8. För mer av semantiska utredningar av arbetsbegreppet rekommenderas Jan Ch. Karlssons Begreppet arbete där författaren försöker fastställa ett empiriskt fruktbart begrepp. Som Karlsson noterar har begreppet rört sig mellan allomfattande meningslöshet och begränsande snävhet. Under mitten av 1800-talet klagade den tyske tänkaren Wilhelm Heinrich Riehl på att arbetsbegreppet täckte in så många aktiviteter att det blivit svårt att säga vad som inte var arbete. Marx smalnade dock av begreppet avsevärt till att handla om en värdegenererande process snarare än om vissa typer av aktiviteter. I en passage i Kapitalet skriver han: ”Om en sak är värdelös så är även arbetet bakom den värdelöst; arbetet räknas inte som arbete, och skapar därför inget av värde”, se Karl Marx, Marx, selected writings, Indianapolis: Hackett Publishing Company, 1994, s. 225. Marx fångar, i vad som liknar en självmotsägelse, hur skillnaden mellan ”arbete” i teoretisk och ”arbete” i vardaglig mening kan variera. Med hans definition, som egentligen är en vidareutveckling av Adam Smiths värdelära, skulle enbart en minoritet av det vi i vardaglig mening kallar för ”arbete”, kvalificeras som ”riktigt” arbete. Enligt Karlsson har vi under 1900- talet nämligen rört oss mot samma begreppsförvirring som den Riehl beskriver, se Jan Ch. Karlsson, Begreppet arbete: Definitioner, ideologier och sociala former, Lund: Arkiv, 1986, s. 104. Detta har, menar han, ideologiska orsaker. Att en aktivitet omvärderas som arbete kan i arbetssamhället innebära att stora samhällsgrupper vinner i anseende då en omvärdering exempelvis kan möjliggöra att tidigare ”obetalt arbete” förvandlas till ”lönearbete”, se Jan Ch. Karlsson, ”Arbete, immateriell produktion och sociala relationer”, Sociologisk Forskning, nr 1, 1992, s. 47. Som det kommer att framgå av den idéhistoriska beskrivningen av arbetsideologins framväxt, kan man generellt säga att arbetsbegreppet rört sig från att innefatta aktiviteter som måste utföras av naturlig nödvändighet till att innefatta i princip alla slags tjänster som någon är beredd att betala för. Detta har skett parallellt med att man gärna hänvisar till det kreativa, konstnärliga arbetet när man vill framhäva arbetets välsignelse mer generellt. Logiken bakom och riskerna med detta kommer vi att ägna stor uppmärksamhet längre fram (i kapitel 3).