Sommarföljetongen: Vegetarianen – del 2

Våren kom och min fru hade fortfarande inte gett vika. Hon stod fast vid sitt ord – jag såg aldrig minsta köttsmula passera hennes läppar – men jag hade slutat klaga för länge sedan. När en människa genomgår en så drastisk förvandling är det inget annat att göra än att luta sig tillbaka och låta […]

Våren kom och min fru hade fortfarande inte gett vika. Hon stod fast vid sitt ord – jag såg aldrig minsta köttsmula passera hennes läppar – men jag hade slutat klaga för länge sedan. När en människa genomgår en så drastisk förvandling är det inget annat att göra än att luta sig tillbaka och låta henne hållas.

Hon blev smalare för varje dag som gick, så till den grad att hennes kindben nu var anstötligt markerade. Utan makeup såg hon ut som en sjukhuspatient. Hade det bara rört sig om ännu en kvinna som slutade äta kött för att gå ner i vikt hade jag inte oroat mig, men jag var övertygad om att det var något mer i görningen än bara simpel vegetarianism. Nej, det måste vara den där drömmen som låg i botten av det hela. Fast å andra sidan hade hon praktiskt taget slutat sova.

Ingen skulle beskriva min fru som särskilt omtänksam – de kvällar då jag kom hem sent brukade hon ofta redan ha somnat. Men nu kunde jag komma hem vid midnatt och inte ens efter att jag hade tvättat mig, bäddat upp och gått och lagt mig, kom hon in och lade sig bredvid mig. Hon satt inte och läste, chattade inte på internet eller tittade på tv. Det enda jag kunde föreställa mig var att hon måste ha jobbat med pratbubblorna till manhwa-serierna, men det kunde omöjligt uppta så mycket tid.

Hon gick inte och lade sig förrän vid femtiden, och inte ens då kunde jag avgöra om hon faktiskt sov följande timme eller ej. Rufsig i håret och tärd i ansiktet satt hon sedan vid frukostbordet och iakttog mig med röda, trötta ögon. Hon inte så mycket som rörde vid sin sked, än mindre åt hon någonting.

Men vad som bekymrade mig mer var att hon nu aktivt verkade undvika sex. Förut hade hon för det mesta ställt upp på mina fysiska krav, och någon enstaka gång hade det faktiskt hänt att hon tog initiativet. Men nu, även om hon inte gjorde någon stor affär av det, makade hon lugnt på sig om jag så mycket som snuddade vid hennes axel med handen. En dag bestämde jag mig för att konfrontera henne.

”Vad är problemet egentligen?”

”Jag är trött.”

”Då behöver du äta lite kött. Det är därför du inte har någon energi längre, eller hur? Du var inte sådan här förut, trots allt.”

”Det är faktiskt …”

”Vadå?”

”Det är lukten.”

”Lukten?”

”Köttlukten. Din kropp luktar kött.”

Detta var bara för löjligt.

”Såg du inte att jag tog en dusch nyss? Så varifrån skulle den där lukten komma? Va?”

”Från samma ställe som din svett”, svarade hon, på fullt allvar.

Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen.

Emellanåt upplevde jag allt detta som inte enbart löjligt utan också aningen illavarslande. Tänk om det här var tidiga symptom på något som inte skulle gå över? Om de tecken på hysteri, vanföreställningar, svaga nerver och så vidare, som jag tyckte mig ana i det hon sa, skulle utvecklas till något värre?

Ändå hade jag svårt att tro att hon verkligen höll på att bli tokig. För det mesta var hon lika tystlåten som vanligt och fortsatte att sköta hushållet som hon skulle. På helgerna lagade hon namul, kryddade grönsaksrätter, som vi kunde äta under veckan och även wokade glasnudlar med svamp i stället för det sedvanliga köttet. Med tanke på att det tydligen var på modet att vara vegetarian var det väl inte så konstigt egentligen. Utom när hon inte hade kunnat sova, när hennes ansikte såg ännu mer urgröpt ut än vanligt på morgnarna, som om hon hade pyst ihop inifrån, och jag frågade vad som var på tok, bara för att få ”Jag hade en dröm” till svar. Jag frågade aldrig om innehållet i den där drömmen. Jag hade redan en gång tvingats lyssna på de där galenskaperna om ladan i skogen, ansiktet som återspeglades i blodpölen och så vidare, och en gång räckte och blev över.

På grund av den där hemska drömmen, som jag var utestängd ifrån, som jag omöjligt kunde förstå och för övrigt inte ville förstå, fortsatte hon att gå ner i vikt. Till en början bantade hon ned sig tills hon var smal och senig som en dansare. Jag hade hoppats att det skulle sluta där, men vid det här laget påminde hennes kropp mest om en skelettartad sjuklings. Varje gång jag oroade mig över allt detta försökte jag lugna mig själv genom att gå igenom vad jag visste om min frus familj. Hennes far arbetade på ett sågverk i en liten stad långt ute på vischan och hennes mor drev ett litet lunchhak. Min svägerska och hennes man var vanliga, hyggliga människor båda två – så det verkade i varje fall inte finnas någon psykisk sjukdom i hennes släkt.

Jag kunde inte tänka på hennes familj utan att också minnas doften av grillat kött och stekt vitlök och ljudet av klingande snapsglas och kvinnornas högljudda samtal från köket. Allihop – i synnerhet min svärfar – var förtjusta i yuk hwe, en sorts råbiff. Jag hade sett min svärmor ta ur en levande fisk, och både min fru och hennes syster var skickliga när det gällde att stycka en kyckling med en köttyxa. Jag hade alltid gillat min frus jordnära stil, hur hon kunde döda kackerlackor genom att smälla till dem med handflatan. Hon hade verkligen varit den mest alldagliga kvinnan i världen.

Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Trots att hennes tillstånd var så ytterst oberäkneligt var jag inte beredd att ta henne till läkare, än mindre söka någon sorts behandling. Det är inget fel på henne, sa jag till mig själv, det hon lider av är inte ens någon riktig sjukdom. Jag motstod frestelsen att rannsaka mig själv. Denna besynnerliga situation hade inget med mig att göra.

Morgonen innan jag drömde den där drömmen hackade jag fryst kött. Minns du? Du blev arg.

”Vad fan är det med dig, vad står du och skruvar på dig för? Du har aldrig varit kräsmagad förut.”

Om du visste hur hårt jag alltid har behövt kämpa för att hålla nerverna i schack. Andra människor blir bara lite nervösa, men för mig blir allt förvirrat, går fortare och fortare. Handen som höll i kniven arbetade så snabbt att jag blev alldeles svettig i nacken. Min hand, skärbrädan, köttet, och så kniven som skar rätt in i fingret.

En röd blodsdroppe trängde redan fram ur såret. Rundare än rund. Att stoppa fingret i munnen lugnade mig. Den scharlakansröda färgen och sedan smaken, sött som dolde något annat, kändes märkligt tröstande.

Senare samma dag, när du slog dig ner för en tallrik bulgogi, spottade du ut andra tuggan och plockade upp något blankt.

”Vad i helvete är det här?” skrek du. ”En flisa av kniven?”

Jag betraktade frånvarande ditt förvridna ansikte me-dan du rasade.

”Tänk på vad som kunde ha hänt om jag hade svalt den! Jag var så här nära att dö!”

Varför blev jag inte så upprörd som jag borde ha blivit? I stället blev jag ännu lugnare. En sval hand på min panna. Plötsligt började allt omkring mig glida i väg, som på en tidvattenvåg som drog sig tillbaka. Matsalsbordet, du, all köksinredning. Jag var ensam, det enda som fanns kvar i hela det oändliga universum.

I gryningen nästa dag. Blodpölen i ladan … det var där jag första gången såg ansiktet återspeglas.

”Vad är det för fel på dina läppar? Har du inte sminkat dig?”

Jag tog av mig skorna igen och drog med mig min nervösa fru, som redan hade satt på sig kappan, in i hallen.

”Tänkte du verkligen visa dig ute så där?” Vi reflekterades båda i tamburspegeln. ”Sminka dig igen.”

Hon viftade bort min hand, öppnade puderdosan och duttade med svampen på kinderna. Pudret fick ansiktet att se utsuddat ut, kornigt. Det korallröda läppstift som hon alltid brukade använda och utan vilket hennes läppar såg blodlösa ut, motverkade hennes sjukliga blekhet en aning. Jag var nöjd.

”Vi är sena. Kom nu, rappa på.”

Jag öppnade ytterdörren, föste ut henne och tittade otåligt på medan hon fumlade med sina mörkblå gymnastikskor. De matchade inte hennes svarta trenchcoat, men det kunde inte hjälpas. Hon hade inga snygga skor kvar eftersom hon hade slängt bort allt som var gjort av läder.

Så snart bilen gick igång satte jag på radion för att höra om det rapporterades om några trafikproblem i närheten av den koreansk-kinesiska restaurang där min chef hade bokat bord. När jag hade försäkrat mig om att det inte skulle gå snabbare att ta en annan väg spände jag fast säkerhetsbältet och släppte upp handbromsen. Min fru ordnade med kappan en stund och efter ett par misslyckade försök fick hon till sist på sig säkerhetsbältet.

”Det måste gå bra i kväll. Du vet att det är första gången som chefen har bjudit med mig på en av de här middagarna.”

Vi hann fram precis i tid, men bara för att jag hade kört som en tokig genom stan. Restaurangen, en tvåvånings-byggnad med en rymlig parkering på framsidan, var helt klart ett flott ställe.

Senvinterkylan höll envist i sig och min fru såg ut att frysa där hon stod på parkeringen i sin tunna vårkappa. Hon hade inte sagt ett ord på vägen dit, men jag intalade mig själv att det inte skulle vara något problem. Det är inte fel att vara tyst; traditionellt brukade väl kvinnor förväntas vara försynta och tillbakadragna?

Min chef, vd:n och vice vd:n hade redan anlänt tillsammans med sina fruar. Avdelningschefen och hans fru dök upp ett par minuter efter oss, och därmed var alla på plats. Vi utbytte nickar och leenden medan vi hälsade på varandra, tog av oss ytterkläderna och hängde upp dem. Min chefs fru, en respektingivande kvinna med plockade ögonbryn och ett stort halsband i jade skramlande runt halsen, eskorterade mig och min fru till bordet, som redan var dukat för vad som såg ut att bli en överdådig måltid, och satte sig vid huvudändan. De andra verkade helt avslappnade, som stamgäster. Jag slog mig ner, noga med att inte fånstirra på det utsirade taket som var lika rikt deko-rerat som takskägget på en traditionell byggnad. Min blick fångades av några guldfiskar som lojt simmade i en glasskål. Jag vände mig om för att säga något till min fru, men det jag såg där fick orden att fastna i halsen.

Hon bar en rätt åtsmitande svart blus och till min förfäran såg jag att hennes bröstvårtor syntes tydligt genom tyget. Hon hade uppenbarligen gått ut utan behå. Medan de andra gästerna förstulet sträckte på halsen, utan tvekan för att försäkra sig om att de faktiskt såg det de trodde sig se, mötte vice vd:ns hustrus blick min. Med spelad fattning tog jag in nyfikenheten, häpnaden och föraktet som i tur och ordning avspeglades i hennes ögon.

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Jag kände hur det hettade i kinderna. Pinsamt medveten om min fru, som hålögd satt där utan att försöka delta i de andra kvinnornas artiga småprat, lade jag band på mig och bestämde mig för att det bästa jag kunde göra, det enda jag kunde göra, var att bete mig som vanligt och låtsas att allt var som det skulle.

”Hade ni problem med att hitta hit?” frågade chefens fru.

”Nejdå, jag har varit förbi här ett par gånger förut. Jag hade faktiskt själv tänkt att gå hit någon gång.”

”Aha, jag förstår … ja, trädgården har blivit riktigt fin, inte sant? Ni måste försöka komma hit på dagen; man kan se rabatterna genom fönstret där borta.”

Det var med knapp nöd jag lyckades upprätthålla en avslappnad fasad, men när maten väl började serveras var jag nära sammanbrottets rand.

Det första som ställdes fram var en utsökt rätt bestående av mungbönsgelé toppad med tunna strimlor av ärtgelé, svamp och biffkött. Fram till dess hade min fru bara suttit tyst och iakttagit skeendet, men just som servitören skulle lägga upp lite på hennes tallrik öppnade hon äntligen munnen.

”Jag tänker inte äta det där.”

Hon hade talat mycket dämpat, men de övriga gästerna upphörde genast med det de höll på med och kastade förbluffade och undrande blickar på hennes utmärglade kropp.

”Jag äter inte kött”, sa hon, något högre den här gången.

”Kära nån, så du är en sådan där vegetarian?” sa min chef. ”Jag vet ju att en del människor i andra länder följer en strikt vegetarisk diet. Och det verkar faktiskt som att det börjar bli lite vanligare här också. Till och från hör man någon som säger att kött inte är nyttigt … Men visst, att sluta med kött för att få ett långt liv är kanske inte så dumt tänkt, trots allt.”

”Men inte kan man väl leva utan att äta kött?” frågade hans hustru med ett leende.

”Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner…”

Servitören plockade raskt bort nio tallrikar, men lät min frus fortfarande tomma tallrik stå kvar på bordet. Samtalet fortsatte självfallet att röra sig kring vegetarianism.

”Minns ni de där mumifierade mänskliga kvarlevorna som de upptäckte häromsistens? Fem hundra tusen år gam–la, tydligen, och redan då jagade människan – det kun-de de avgöra på skeletten. Att äta kött är en grundläggande mänsklig instinkt, vilket innebär att vegetarianism går emot den mänskliga naturen, eller hur? Det är helt enkelt inte naturligt.”

”Förr blev folk oftast vegetarianer för att de var anhängare av en viss ideologi … Själv har jag gått till diverse läkare och tagit prover för att se om det var något specifikt jag borde undvika, men alla gav mig olika råd … hur som helst, jag har aldrig tyckt om idén med särskilda dieter. Jag tror inte att man ska vara för inskränkt när det gäller mat.”

”Folk som godtyckligt bestämmer sig för att avstå från det ena eller det andra, trots att de inte är allergiska mot någonting, det är vad jag kallar inskränkt”, sa vice vd:ns fru. Hon hade kastat förstulna blickar på min frus bröst en lång stund vid det laget. ”En balanserad diet går hand i hand med ett balanserat psyke, håller ni inte med om det?” Och nu riktade hon udden direkt mot min fru. ”Hade ni något särskilt skäl till att bli vegetarian? Hälso-skäl, till exempel … eller religiösa kanske?”

”Nej.” Hennes oberörda svar visade att hon var fullständigt omedveten om hur känslig situationen hade blivit. Med ens for en rysning genom mig – jag kände på mig vad hon skulle säga härnäst.

”Jag hade en dröm.”

Jag skyndade mig att överrösta henne.

”Ni förstår, min fru brukade lida av en tarminflammation som var så akut att det störde hennes sömn. En dietist rådde henne att sluta med kött och symptomen blev betydligt bättre efter det.”

Nu först nickade de andra förstående.

”Nå, jag måste säga att jag är glad att jag ännu inte har suttit till bords med en äkta vegetarian. Jag skulle inte vilja dela en måltid med någon som tycker att det är motbjudande att man äter kött, bara för att det är så de själva känner … håller ni inte med?”

”Föreställ er att ni plockar upp en slingrande bläckfisk med ätpinnarna och tuggar ihjäl den – medan kvinnan som sitter mittemot blänger på er som om ni vore något slags odjur. Så måste det kännas att sitta och äta med en vegetarian!”

Gruppen brast i skratt, och jag var akut medveten om varje enskild skrattsalva. Min fru drog självfallet inte ens på munnen. Vid det här laget såg alla till att vara fullt upptagna med att äta, så att det inte skulle komma an på dem att försöka fylla de obekväma pauser som hela tiden uppstod i samtalet. Det var uppenbart att alla kände sig besvärade.

Nästa rätt var stekt kyckling i chili- och vitlökssås, och efter det rå tonfisk. Medan alla andra högg in på maten satt min fru orörlig; hennes bröstvårtor liknade två ekollon där de tryckte mot blustyget. Hon for med blicken över de andra gästernas malande munnar, utforskade varje vinkel och vrå som om hon ville suga åt sig varenda liten detalj.

När den sista av de tolv magnifika rätterna var upp-äten, hade min fru inte ätit mer än sallad och kimchi och lite squashgröt. Hon hade inte rört vid den klibbiga risgröten eftersom de hade använt ett speciellt recept som innehöll köttbuljong för att ge den en fyllig, läcker smak. Så småningom lärde sig de andra gästerna att ignorera henne och samtalet började flyta på igen. Då och då, kanske av medlidande, gjorde de ett försök att dra in mig, men innerst inne förstod jag att de ville hålla ett visst avstånd till mig.

Till dessert serverades frukt, men min fru tog bara en liten bit äpple och en enda apelsinklyfta.

”Är ni inte hungrig? Men kära hjärtanes, ni har ju nästan inte ätit någonting!” Det låg något storslaget över den vänliga ton med vilken chefens fru uttryckte sin omtanke. Men det förläget ursäktande leende som var det enda rimliga svaret kom aldrig, och utan att ens ha vett att se generad ut glodde min hustru bara på henne. Hennes beteende gjorde alla i sällskapet bestörta. Kunde hon inte ens se situationen som den var? Var det möjligt att hon inte begrep vilken status den eleganta medelålders kvinnan mittemot henne hade? Vilka mörka skrymslen doldes i hennes sinne, vilka hemligheter som jag aldrig hade haft en aning om? I den stunden var hon fullkomligt outgrundlig.

Jag visste inte vad jag skulle göra, men jag visste att jag måste göra någonting.

Det var det dilemma som gnagde i mig medan jag körde hem. Min fru, å andra sidan, verkade helt obekymrad och till synes omedveten om hur skandalöst hon hade uppfört sig. Hon bara satt där med huvudet vilande mot bilfönstret och verkade vara på väg att slumra till. Jag blev naturligtvis förbannad. Ville hon få sin make sparkad? Vad i helvete trodde hon att hon sysslade med?

Men jag kände på mig att ingenting skulle göra någon som helst skillnad. Hon skulle inte låta sig påverkas av vare sig vrede eller övertalning, och jag skulle vara oförmögen att göra något åt saken.

När hon hade tvättat sig och satt på sig nattlinnet försvann hon in till sitt eget rum i stället för att gå och lägga sig i stora rummet som vi brukade göra. Jag gick och vankade fram och tillbaka när jag hörde att det ringde. Det var min svärmor.

”Hur är det med er? Det var så länge sedan jag hörde ifrån er …”

”Jag ber om ursäkt för det. Det är bara det att jag har haft så mycket att göra på sistone … är det bra med svärfar?”

”Med oss är allt som vanligt, här händer ingenting. Går det bra på jobbet?”

Jag tvekade. ”Det är bra med mig. Min fru däremot …”

”Vad är det med Yeong-hye, mår hon inte bra?” Rös-ten vibrerade av oro. Hon hade aldrig visat särskilt myck-et intresse för sin yngsta dotter, men ens barn är trots allt ens barn.

”Jo, men hon har slutat äta kött.”

”Vad sa du?”

”Hon har slutat med all sorts kött, till och med fisk – det enda hon lever på är grönsaker. Det har pågått i flera månader nu.”

”Vad är det för struntprat? Det är väl bara att säga åt henne att sluta upp med den dieten.”

”Jag har sagt åt henne, tro inte annat, men hon trotsar mig och fortsätter ändå. Och inte nog med det, hon har tvingat på mig den där absurda mathållningen också – jag kan inte minnas när jag senast fick kött i det här huset.”

Min svärmor var mållös och jag använde hennes tystnad som en chans att vrida åt skruven lite hårdare. ”Hon har blivit väldigt svag. Jag vet inte riktigt hur allvarligt det är …”

”Det här går inte. Är Yeong-hye där? Ge henne telefonen.”

”Hon har gått och lagt sig. Jag ber henne ringa i morgon bitti.”

”Nej, det behövs inte, jag ringer. Hur kan hon vara så halsstarrig? Åh, vad du måste skämmas för henne!”

Efter att jag hade lagt på bläddrade jag i min adressbok och slog numret till min svägerska.

”Hallå!” vrålade hennes lille son i örat på mig.

”Kan jag få prata med din mamma.”

In-hye, som snabbt tog luren från sin son, var mycket lik min fru, men hennes ögon var större och vackrare och hon var överlag mycket mer feminin.

”Hallå?”

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet.

Hennes röst i telefonen, som på något sätt var mer distinkt än när man träffade henne ansikte mot ansikte, gjorde mig ofelbart sexuellt upphetsad. Jag berättade för henne om min frus nyfunna vegetarianism precis som jag hade gjort för hennes mor, lyssnade till exakt samma förbluffade reaktioner följt av en ursäkt, och lade på efter att hon försäkrat mig om att allt skulle lösa sig. Jag funderade på att upprepa proceduren och ringa till min frus yngre bror, Yeong-ho, men bestämde mig för att det vore att överdriva.

Drömmar om mord.

Mördare eller mördad … skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut. Det välbekanta förvandlas till det främmande, visshet blir omöjlig. Endast våldet är tydligt nog för att fastna. Ett ljud, det utdragna ögonblick då metallen träffar offrets huvud … skuggan som faller ihop glimmar kallt i mörkret.

Nu kommer de till mig fler gånger än jag kan räkna. Drömmar överlappade av drömmar, lager på lager av fasa. Våldshandlingar utförda om natten. En vag känsla som jag inte kan sätta fingret på … men minns som blodisande definitiv.

Outhärdlig avsky, så länge undertryckt. Avsky som jag alltid försökt maskera med tillgivenhet. Men nu faller masken av.

Denna skälvande, tarvliga, ohyggligt brutala känsla. Inget annat återstår. Mördare eller mördad, en upplevelse alltför levande för att inte vara verklig. Beslutsam, desillusionerad. Ljummen, likt aningen svalnat blod.

Allt börjar kännas obekant. Som om jag kommit fram till baksidan av någonting. Instängd bakom en dörr utan handtag. Kanske står jag först nu ansikte mot ansikte med vad som alltid har funnits här. Det är mörkt. Allt liv utsläcks i det becksvarta mörkret.

Fortsättning följer…

Publicerad Uppdaterad
5 timmar sedan
Martin Engman redogör för hur svenska pensionspengar investeras via Heimstaden i bostäder i Berlin. Foto: Martina Engman, Julia Lindblom

Varför investeras svenska pensions­pengar i hus som förfaller?

Heimstaden investerar svenska pensionspengar i Berlin, missköter fastigheterna och lyckas samtidigt trycka upp hyrorna. Hur kommer det sig? Martina Engman om hur svenska pensionspengar används för vinstmaximering på den tyska bostadsmarknaden.

För varje hundralapp du tjänar betalar du strax över 17 kronor till pensionen. Det blir Joakim von anka-stora summor som svenska folket jobbar ihop varje år för att finansiera livet efter arbetslivet.

Men det duger inte att pensionspengarna ligger i en pengabinge. Precis som du så ska pengar “ut och jobba”, alltså investeras så de kan växa till sig.

Problemet är att en pengabinge är mycket pengar och kan inte investeras i kafét på hörnet eller ens någon halvstor fabrik. Verksamheten ska gärna vara större. Då passar bostäder bra: mycket pengar behövs för att köpa ett hyreshus. Men då måste affären löna sig. Rejält.

Det förklarar varför Heimstaden skickat ut olagligt höga hyreshöjningar och letar andra sätt att få upp hyror i Berlin. Men det förklarar inte varför Heimstadens hus förfaller. 

I Berlin såg Arbetaren spruckna fasader, hyresgäster vittnade om återkommande vattenläckor och en kaosartad kundtjänst. Några av de jag träffade spekulerade i att Heimstaden hade en uttänkt plan för att vinstmaximera.

Kalkylerat beteende eller inkompetens

Men handlar det hela om noga kalkylerat beteende? Organisationen som ska ta hand om husen verkar inte fungera fullt ut. Eller ens svara i sin egen app för felanmälan.

Det hela påminner om en parafras på science fiction-författaren Robert A. Heinleins berömda citat “Tillskriv aldrig något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet”. Inte är Heimstaden några dumskallar men deras kaos i Berlin kan handla om inkompetens. Eller att hyresgästerna inte är Heimstadens riktiga kunder. 

Det är investerarna och långivarna som är Heimstadens fokus. Tillsammans med storstädernas bostadsbrist kan hyresgäster hållas gisslan: betala mer eller rota upp hela livet för att flytta någon annanstans. Eller i värsta fall: bli hemlös. Om hyresgästen inte vill betala gör det inget, tack vare bostadsbristen finns det alltid nya hyresgäster på kö.

Jackpott för Heimstaden

Heimstaden har varit vinnare i en ekonomin där lånepengar varit gratis när räntan varit låg och bostadsmarknaden lika spekulativ som kryptovaluta. Jackpott för Heimstaden som shoppat med pensionsspararnas pengar.

Bostadsmarknaden har slutat vara just en marknad eftersom värdet ökat oavsett hur hus har förvaltats. I stället har lägenheterna förvandlats till en sedelpress där vem som helst med pengar kunnat tjäna ännu mer pengar utan stor ansträngning. Tills räntehöjningarna kom. I Heimstadens bokföring tornar nu ett skuldberg upp sig och risken är att svenska pensionssparare får skjuta till ytterligare pengar.

I slutändan ställer pensionsbolagens agerande och spekulationen på bostadsmarknaden frågan om pensionssystemet och bostadsmarknaden kan hantera den uppgift de fått.

Publicerad Uppdaterad
5 timmar sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Axel Green, Karl Gabor/TT

Shabane Barot:
Paulina Neudings anti-genusretorik skapar farliga pojkar

Paulina Neuding testar i en ledartext i Svenska Dagbladet att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. För att förstå vidden av kopplingarna mellan antigenus och nationalism och vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse tar Shabane Barot hjälp av Judith Butlers nya bok.

Vad har militanta genusteoretiker, blödiga liberaler och antisociala invandrarkillar gemensamt? Inte helt lätt att svara på, men de möts i alla fall i Paulina Neudings tänkande (Svenska Dagbladet, 28/4), likt de tre häxorna i Shakespeares Macbeth med den svenska manlighetsnormen kokande i grytan. I texten “Rädda män skapar farliga pojkar” kontrasterar Neuding bilden av en uppbygglig, trygg, svensk manlighet med det hotfulla, aggressiva och okontrollerade beteende som uppvisas av gängkriminella. 

De svenska männen är ”stadiga och schyssta” snubbar som ”pratar med små bokstäver”. Bland dem är “den kollektiva acceptansen för att vara ett svin mot barn och kvinnor” noll. Neuding presenterar till och med en definition av den sunda manligheten, nämligen “att producera mer än man konsumerar och på så vis skapa ett överskott för sin omgivning”. Vad är kvinnans eller den icke könskonformas roll i denna ekonomi, frågar sig den nyfikna. Att leva av överskottet?

Bland de gängkriminella råder förstås en annan manlighetsnorm, importerad från “föräldrarnas hemländer” och kryddad med amerikansk “gettokultur”. Invandrarkillarna pratar med STORA BOKSTÄVER och ser sig om med en “stirrig blick”.

Den globala antigenusrörelsen finns även här

Var kommer då genusvetarna in? De presenteras vid flera tillfällen i texten som forskare i ett laboratorium. Klädda i “labbrock och genusglasögon” sägs de dominera samhällsdebatten med sin “feministisk[a] dekonstruktion av manligheten”. Detta verkar enligt Neuding fungera som en slags rökridå bakom vilken de kriminella invandrarnas attack på det svenska samhället kan fortgå ostörd. 

Det går att avfärda allt detta som trams, men Neudings resonemang är uppkopplade mot något större: den globala anti-genusrörelsen. Hennes text illustrerar på ett tydligt sätt den ideologiska figur som analyseras av filosofen Judith Butler i den nytugivna boken Who’s afraid of gender? (2024).

Det föreställda hotet från den så kallade “genusideologin” mobiliserar konservativa rörelser världen över. Genusideologins destruktiva potential har av Vatikanen likställts med den förintande kraften hos ett kärnvapen. Den sägs utmana Guds skapelse och hota traditionella familjevärderingar, nationens framtid, you name it. 

Butler visar hur anti-genusrörelsen i länder som Frankrike, Uganda, Brasilien, USA och Turkiet mobiliserat miljontals människor mot reproduktiva rättigheter, som rätten till abort och preventivmedel, mot sexualundervisning i skolan och mot hbtqia+personers rättigheter. De katolska och evangelikanska kyrkorna har varit drivande i detta tillsammans med gammel- och nyhögern. I Butlers analys fungerar föreställningen om en genusideologi som hotar samhällets fundament som en slags känslomässig samlingspunkt för kollektiva rädslor och problem. I genushatet kan de rädslorna flöda in, få utrymme och tilldelas en riktning. 

Anti-genusideologin går hand i hand med nationalismen

Anti-genusideologin är också kopplad till nationalismen. Idén om den traditionella kärnfamiljen som nationalstatens bärande element är central inom den nationalistiska och konservativa världsåskådningen. Nationens homogenitet och etniska renhet är beroende av kärnfamiljens fortlevnad.

Judith Butler analyserar ett tal av Ungerns president Viktor Orbán, där han presenterar genusideologin som en konspiration, som genom att förvrida huvudet på barn och unga syftar till att undergräva traditionella könsroller och avskaffa kärnfamiljen. Detta skulle i sin tur leda till minskade födelsetal, öka risken för “rasblandning” och göra Ungern sårbart för migranternas “invasion”.

En liknande tankefigur går att återfinna hos Sverigedemokraterna som på sin hemsida förklarar att många barn i dag får lära sig “att de inte ens har ett kön”. Man vill “avbryta alla satsningar på genus” och i riksdagsmotionen “Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning” (2019) framlagd av Tobias Andersson kan man läsa att genusteorins syfte är att indoktrinera oss. 

Paulina Neuding testar i sin text att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. Den svenska högerns opinionsbildare kommer säkerligen att plocka upp och fortsätta sprida föreställningar om att det finns en destruktiv allians mellan genusteoretiker, invandrare och det politiska etablissemanget.

Judith Butlers bok är ovärderlig för att förstå vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse här. 

Publicerad
1 dag sedan
Isak Gerson om manifestationen i gubbängen.
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/TT, Olof Åström

Isak Gerson:
Partivänstern glider längre och längre ifrån sina gräsrötter

Manifestationen efter dådet i Gubbängen blev mer ett partimöte för riksdagens vänstersida än en bred antifascistisk manifestation när gräsrötterna lämnades utanför, skriver Isak Gerson och menar att om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss med kommer just sådana möten som det som attackerades i Gubbängen försvinna.

Efter det nazistiska dådet mot Vänsterpartiets och Miljöpartiets möte om fascism i Gubbängen samlades Stockholms breda vänster och andra demokratiskt sinnade i en manifestation mot rasismen i samma förort. På väg in till manifestationen funderade jag på vilka konflikter som skulle kunna uppstå med nazister under mötet. När jag väl kom dit upplystes jag nästan direkt om att konflikten var riktad åt ett annat håll.

Manifestationen hade ursprungligen arrangerats som ett brett samlande evenemang för det antirasistiska föreningslivet. Men kort inför manifestationen bestämde man sig för att smalna ner det så att det i stort sett blev ett partimöte för riksdagens vänstersida.

Victoria Rixer från Linje 17 mot rasism är en av de talare som ströks från talarlistan under omvandlingen. ”Man hade kunnat sträcka ut en hand, och kroka arm med grupper som har haft ett långvarigt antifascistiskt engagemang” säger hon till Flamman.

En utsträckt hand

Att dessa föreningar, både de antirasistiska och de fristående vänsterföreningarna som Allt åt alla ändå dök upp efter att först ha blivit strukna från arrangemanget får nog sägas vara en sådan utsträckt hand. Det är just den typen av respektfull artighet som enigheten mot fascism kräver. Att den som utan tvekan drabbades värst av det nazistiska våldet var Mathias Wåg påpekades under mötet med talkören från denna vänster ”Nämn ett offer för detta dåd / det var vår Mathias Wåg”. 

Det hela blir extra sorgligt när man tänker på hur partivänstern glider längre och längre ifrån sina gräsrötter och folkrörelser. Här fanns en ypperlig möjlighet att bygga relationer med rörelser som driver ens politik i föreningar på marken. Men man prioriterade att få en bra kickoff till valkampanjen.

Kanske var man också rädd för hur det skulle se ut att synas med det antirasistiska föreningslivet i reaktionära tider. Bland talen uttrycktes stundvis en idé om hur sjukt det var att ett så oextremt möte blev utsatt för nazistiskt våld. Men vart slutar tanken om man låter den löpa? Ska vi acceptera våldsdåd när de sker mot föreningar till vänster om partierna?

Nazisterna driver demoniseringskampanjer

Det är just i situationer när nazister attackerar som det är som viktigast att släppa den rädslan och mötas. Att det finns en politisk kostnad förknippad med antifascister som Mathias Wåg är för att nazisterna driver demoniseringskampanjer mot sina motståndare. Den kostnaden känner organisatörerna av mötet i Gubbängen till. Men om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss med kommer just sådana möten försvinna.

Och försvinna kommer också den breda antirasistiska organiseringen att göra. Jag kan bara hoppas att den hand som sträcktes ut av föreningarna och rörelserna som ändå kom på manifestationen besvaras. Vid mötet i Gubbängen var partivänstern arrangörer, så självklart står de upp mot den nazistiska attacken. Nu när Victoria Rixers kafé Torpet i Orhem bränts ner en vecka efter attacken i Gubbängen (sannolikt, men inte säkert av högerextrema) vore det fint att se en sådan hand, till exempel.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Foto på journalisten Youmna el Sayed.
Youmna el Sayed är journalist på Al Jazeera English i Gaza. För snart två månader sedan lämnade hon Gaza och befinner sig nu i Kairo. Foto: Julia Lindblom

Journalisten Youmna el Sayed: ”Vi var direkta måltavlor i Gaza”

Med ständig fara för sina liv dokumenterar palestinska journalister kriget i Gaza, där knappt några utländska medier släpps in. Över 100 journalister har enligt Reportrar utan gränser dödats och i söndags förbjöd Israel nyhetskanalen Al Jazeera – ett av få mediehus som rapporterar på plats i Gaza. Youmna el Sayed, journalist på Al Jazeera English i Gaza, är en av de som överlevt.

– Det här kriget har varit annorlunda än alla krig. Jag har aldrig sett något liknande. I det här kriget är vi direkta måltavlor för den israeliska armén.

Det säger Youmna el Sayed, 35 år, palestinsk-egyptisk journalist och korrespondent för Al Jazeera English i Gaza. Hon är uppvuxen i Sydafrika och andra länder, men har de senaste tio åren bott i Gaza tillsammans med sin man och fyra barn, som är mellan fem och tretton år. 

Nu befinner hon sig i säkerhet i Kairo, och har fortfarande svårt att inse vad hon varit med om. Pressvästen och presshjälmen skulle garantera hennes säkerhet som journalist. Men för Youmna El Sayed och hundratals andra palestinska journalister i Gaza utgjorde utrustningen i stället en direkt livsfara. 

– Jag blev rädd att bära min pressväst och hjälm. Människor var rädda för mig och kände att där jag stod var en farlig plats. När vi tvingades fly oss vågade människor inte hyra ut lägenheter till oss. De visste att många palestinska journalister blev attackerade och att deras hem bombades. 

Dödligaste månaderna för journalister någonsin

Palestinska journalister har i över ett halvår bevakat kriget i Gaza, under vad som beskrivits som de dödligaste månaderna för journalister sedan Committee to Protect Journalists började föra statistik på 90-talet. Enligt organisationen har över 90 palestinska journalister och mediearbetare dödats, ofta tillsammans med sina familjer, och många har skadats allvarligt. Även tre libanesiska journalister har dödats och i samband med Hamas attack dödades två israeliska journalister, enligt CPJ. Samtidigt pågår nu en rättegång i Sydafrika där Israel står anklagad för folkmord.

Den israeliska militären, IDF, anklagas av flera pressfrihetsorganisationer för att avsiktligt göra journalister till måltavlor. Committee to Protect Journalists varnar för att även journalisters familjemedlemmar attackeras. 

– Vi har ett många fall där vi ser ett tydligt mönster av avsiktligt dödande. Journalister, och även deras familjemedlemmar, har dödats efter att de har mottagit hot över telefon från den israeliska armén. säger Sherif Mansour, ansvarig för Mena-regionen, på kontoret i Washington.

Mottog dödshot

Även Youmna El Sayed fick ett dödshot riktat mot sin familj den 30 oktober, vilket dokumenterats av CPJ. Hennes man mottog ett samtal från en israelisk officer som sade “vi vet vem du är” och sade åt familjen att omgående lämna byggnaden, annars var deras liv i fara. Något som var omöjligt då kraftig beskjutning och bombningar pågick utanför byggnaden.

– Min man sa ”om jag tar mina barn ut på gatan kommer jag att dö”. De sa ”vi varnade dig”, berättar Youmna el Sayed. 

Samtalet gjorde Youmna el Sayed extremt rädd, och hon var till och med rädd att berätta om det för andra. Hon var dock noga med att spela in samtalet. 

– Det var fruktansvärt för mig att som mamma, i stället för att vara en trygghet, blev en källa rädsla hos mina barn. Min tolvåriga dotter frågade upprört ”mamma kommer vi att dö på grund av dig?”. Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Jag vågade inte gå ut på balkongen för att filma eller rapportera. De israeliska drönarna var överallt. Det fanns andra familjer i huset, som ville att vi skulle lämna byggnaden eftersom jag som journalist kunde utgöra en måltavla och en fara, berättar Youmna el Sayed.

I Gaza har enligt pressorganisationen CPJ över femtio mediekontor och redaktioner förstörts. Al Jazeeras högkvarter förstördes redan 2021 i ett riktat flyganfall.

– Vi är inte tillåtna att arbeta fritt som andra journalister. När man förstör vår utrustning och våra redaktioner tvingas vi arbeta på gatan. Vi tvingas sova på gatan. Vi kände oss varken säkra när det kommer till våra liv, eller våra familjers liv, säger Youmna el Sayed.

Reportrar utan gränser (RSF) har nyligen lämnat in ett klagomål gällande krigsförbrytelser mot palestinska journalister i Gaza – det tredje klagomålet sedan 2018. I rapporten tar RSF också upp ”den avsiktliga, totala eller partiella förstörelsen av lokaler för mer än 50 medier i Gaza”.

Den 19 maj 2022 sköts Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Akleh till döds i Jenin. Foto: Majdi Mohammed/TT

Attackerna mot palestinska journalister började dock långt innan kriget i Gaza bröt ut.

– I maj förra året, på årsdagen av Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Aqlehs död, publicerade vi på CPJ en rapport med titeln Deadly Pattern. Shireen, som dödades av en prickskytt i staden Jenin, var redan då bara en av 20 journalister som dödats av israelisk eld under 21 år, säger Sherif Mansour.

Sedan 7 oktober har Israel arresterat 25 journalister på Västbanken och i Gaza, enligt CPJ. Minst fyra journalister har även rapporterats försvunna. Tillsammans med Iran, Kina, Myanmar, Belarus, Ryssland och Vietnam fängslar Israel flest journalister i världen. 

Scener omöjliga att uthärda

Youmna el Sayed beskriver de minnen hon bär på som “omöjliga för en människa att uthärda”. Det har gått flera månader sedan hon lämnade Gaza, men scenerna hon bevittnat förföljer henne så fort hon sluter ögonen.

Hon minns särskilt en scen, när hon befann sig på Nasser-sjukhuset i Khan Yonis och en ambulans var på väg in efter en massaker. Det rådde kaos utanför sjukhuset och Youmna El Sayed skyndade sig fram till utgången. En liten pojke, inte mer än 11 eller 12 år, kom ut från ambulansen med blåmärken i ansiktet. Han bar en ryggsäck mot sitt bröst. 

– Jag frågade om han var okej. Sedan såg jag att blod droppade från ryggsäcken. Han sade, vet du vad jag har här. Jag frågade, vad har du där? Jag var väldigt rädd när jag såg bloddropparna som föll från ryggsäcken. Han sa “min lillebror Ahmed”. 

Pojken berättade att läkarna hittat honom under rasmassorna och lagt honom i ryggsäcken. 

– Pojken talade så lugnt och var lycklig över att hans lillebror var med honom. Jag tänkte att pojken aldrig mer kommer vara okej. Jag kallade på doktorn och sa att vi måste hjälpa honom. Jag pekade på hans ryggsäck och sa att han behöver hjälp. Läkaren öppnade väskan och var så chockad. Jag stod kvar och kunde inte röra mig. Såg jag nyss en femårings kropp i ett annat barns ryggsäck? 

Varje gång Youmna el Sayed sluter ögonen minns hon pojken, och andra liknande fruktansvärda scener. 

– Jag kan inte längre sova eftersom dessa scener är outhärdliga för en människa att bevittna. Efter det har jag sett många andra liknande scener. Varje gång det händer känner jag mig helt svimfärdig. Det finns inget jag kan göra eller säga. Hela världen har sett de här bilderna och scenerna. Världen har sett fadern bära sina barn i två plastpåsar och det har inte rört världen, det har inte fått världen att pressa Israel till ett eldupphör och ett stopp på folkmordet, säger Youmna el Sayed.

Ständigt nära döden

I Gaza var Youmna el Sayed ständigt nära döden. En dag i början av kriget rapporterade hon från flyktinglägret Jabalia.

– Det var efter en massaker där över 20 människor dödades. Plötsligt började människor skrika och springa runt omkring mig och varnade för att en missil skulle slå ned. 

Hon kunde inte hitta sitt team. 

– Vi hade redan vant oss vid att Israel bombade samma plats två gånger. Jag såg en korrespondent på Al Jazeera Arabics redaktion som sade åt mig att springa. Medan jag sprang förstod jag att om missilen slog ned skulle min familj aldrig hitta mig.  

Det var tungt att springa i pressvästen, som väger uppemot 13 kilo. Internet låg nere, men Youmna el Sayed lyckades ändå få tag i en kollega på nyhetsdesken i Doha. 

– Jag bad henne säga till min familj att om jag dog skulle de leta efter mig här, berättar Youmna el Sayed.

När missilen slog ned flög Youmna el Sayed flera meter till följd av tryckvågen, och tappade telefonen på marken. När hon fick fatt i telefonen igen sade kollegan åt henne att fortsätta springa. Den andra missilen hade fortfarande inte slagit ned. Hon lyckades springa några gator till innan nästa missil slog ned.

– Den dagen lyckades jag överleva och fick endast några blåmärken efter fallet. Men jag var så nära att dö, och inte vilken död som helst. Jag skulle ha förvandlats till bitar. Det är lika smärtsamt att tänka på varje gång. Efter allt som har hänt oss, hur kan vi bli normala människor igen? , berättar Youmna el Sayed.

Tvingades fly gång på gång 

Tidigt in i kriget beordrade den israeliska armén civilbefolkningen att evakuera söderut mot Khan Yonis. Men när Youmna el Sayed evakuerade dit med sin familj föll bomberna oupphörligt, även i det område som skulle vara säkert. Det var brist på dricksvatten. Hon bestämde sig för att återvända hem med barnen i bil till Gaza City.

–  Vattnet som kommer från kranen i Gaza är saltvatten. Vi använder det enbart för att tvätta och det är inte ens bra för att tvätta och bada. Mitt största problem var att hitta rent vatten åt mina barn. I Gaza City, i mitt hem, hade jag ett elektriskt filter, som renade det salta vattnet till dricksvatten. Vi hade även en brunn i byggnaden och solpaneler som kunde hjälpa oss att få elektricitet. 

Journalisten Youmna el Sayed. Foto: Julia Lindblom

Bombningarna intensifierades runt Youmna el Sayeds hem och grannskap i Tel el-Hawa kvarteret, där även Al-Quds sjukhuset ligger. Även sjukhuset där tusentals människor tagit sin tillflykt bombades.

– Vi lämnade vårt hem under beskjutning från snipers. Vi var 20 meter från byggnaden och ett annat högt torn. Och de sköt på mot vår byggnad med snipers. Vi gick ut fort till bilen och de sköt mot bilen. 

Palestinska journalister upplever censur på sociala medier

Palestinska journalister dödas inte bara i riktade attacker. Många vittnar också om en alltmer utbredd censur på internet, och inte enbart i Gaza. Ofta är svårt för dem att nå ut med inlägg på Metas sociala plattformar, som Facebook och Instagram. Nyligen stängde Facebook tillfälligt ned den välkände palestinska fotojournalisten Motas Azaizas Facebookkonto. 

Även Youmna el Sayed har erfarit censur på sociala medier, vilket hindrat henne i sitt arbete.

– Censuren på sociala medier har pågått sedan kriget började. Mina inlägg har återkommande censurerats på Instagram. 

Hon berättar att journalister och andra människor som vill publicera information om Palestina ofta tvingas skriva i kodord för att undgå censuren, eller byta ut orden mot emojis. 

– Jag får ofta motta meddelanden från Facebook eller Instagram att mina inlägg går emot plattformens policies. Men det gäller endast de journalister som rapporterar inifrån Palestina. 

Ibland blir Youmna el Sayeds helt konto helt blockerat och hon kan inte publicera något på två hela veckor. 

– Mina följare och människor undrar vad som hänt. Detta händer så många palestinska journalister och kollegor. Det är frustrerande, eftersom bilderna och filmerna är rapporter om vad som sker i verkligheten.

Flera journalister på Al Jazeera dödade 

Flera journalister på Al Jazeera har dödats. När Wael Dahdouhs son Hamza al-Dahdouh och hans kollega Mustafa Thuraya, som var på uppdrag för den franska nyhetsbyrån AFP, dödades i en riktad drönaraattack i januari skapade det rubriker runt om i världen. Tidigare i höstas dödades Wael al-Dahdouhs hustru, två av hans barn och en sonson i en israelisk attack.

Den israeliska militären, IDF, har tagit på sig attacken mot de båda journalisterna och skriver på plattformen X, tidigare Twitter, att de var medlemmar av en terroristorganisation – något som både Al Jazeera och familjerna bestämt förnekar.

Sherif Mansour på Commitee to Protect Journalists, CPJ, fördömer även han IDF:s uttalanden.

– Förklaringen från IDF är långt ifrån tillräcklig för att visa på något som helst hot mot den israeliska armén vid den tidpunkten. 

Youmna el Sayed understryker att dödandet varit riktat och medvetet. 

– Så många av mina kollegor mottog hot och rapporterade under beskjutning. Min kära vän och kollega Samer Abu Daqqa skadades i en attack och förblödde på gatan, de israeliska styrkorna vägrade låta ambulansen komma fram. Det var ett medvetande dödande, säger hon.

Oviss framtid

Youmna el Sayed tilldelades nyligen det renommerade italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca i Neapel för sin krigsbevakning i Gaza. Under våren har Youmna el Sayed deltagit i ett flertal internationella konferenser för journalister i bland annat Danmark, Norge, Sverige och Italien. I Sverige har hon deltagit i en panel på SIDA och även medverkat i podcasten Kalam.

Youmna el Sayed mottar det italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca. Foto: Julia Lindblom

Nu är framtiden oviss och Youmna el Sayed vet ännu inte var hon kommer att lokaliseras.

– Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka till Gaza, men i sådana fall kommer jag att lämna kvar min familj i Egypten för deras säkerhets skull.

Internationella journalister måste sätta press på omvärlden

Youmna el Sayed menar att det är viktigare än någonsin att internationella mediebolag och journalister sätter press på Israel. 

– Internationella journalister har hört larmen från FN, Läkare utan gränser, Röda korset och andra internationella mänskliga rättighetsorganisationer. De måste göra mer och göra en objektiv rapportering genom dem i sina länder, och dokumentera de krigsbrott som pågår. 

Hon menar att journalister och mediebolag måste kräva att Israel omgående släpper in internationella journalister i Gazaremsan. 

– Fler människor i världen ska veta vad som händer av journalister i sina länder, inte bara från oss palestinska journalister. Internationella journalister ska stå upp för integriteten och objektiviteten hos journalistiken. De ska inte säga att “palestinska barn har dött i en explosion”. De ska säga klart och tydligt vad som hänt. Att en israelisk missil direkt attackerat ett civilt hem och dödat så här många barn, och skadat så här många civila. Det är vad sann journalistik är, säger Youmna el Sayed.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad
1 vecka sedan
Läkaren, krönikören och författaren Jona Elings Knutsson har skrivit en dagsvers till 1 maj exklusivt för Arbetaren. Foto: Tomas Oneborg/TT, Vendela Engström

Utan oss så stannar just allt 

”Ingen herre och gud ska klä på oss befrielsens skrud”. Jona Elings Knutsson i en dagsvers skriven för 1 maj.

Första maj, första maj 
Varje slitet plakat
blir en sköld mot 
förtvivlan och hat 

Varje trött demonstrant 
nu på stadiga ben
travar framåt 
i vårsolens sken

I en tid som är svår 
varje gig-proletär 
över hyra och
matpriser svär

LO, sossar och V
tigger bara en plats
i utsugarnas 
fina palats 

Vi har endast varann 
Ingen herre och gud 
ska klä på oss 
befrielsens skrud 

Men se makten är vår 
För vi vet ju rent kallt 
att utan oss så
stannar just allt 

Låt oss strejka och slåss 
Låt mig hålla din hand 
Låt mig gråta 
mot axeln ibland 

Vi ska starka ihop 
i den mörkaste tid 
bjuda både på
motstånd och strid

När sen segern är vår 
Väntar vila och fest 
Där envar är en 
stolt hedersgäst 

Fritt skriven efter författaren och socialisten Hannes Skölds text till låten Första maj (1911).

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan

Emil Boss:
Det dånar uti rättens krater

Syndikalisterna i Stockholm är fler än på tjugo år. På första maj tar byggarbetare och städare täten. Deras usla arbetsvillkor är lika ålderdomliga som Internationalen självt. Den andra maj står klass mot klass på en annan arena, när ett ovanligt mål prövas i Nacka tingsrätt. Emil Boss om kamp som lönar sig.

Det är vår i luften. Efter att ha krympt i decennier, har syndikalisterna i Stockholm på bara tre år hämtat igen hela det medlemstapp som kom med reformen av a-kassan och högervindarna. Det är inte gratis biobiljetter, billiga försäkringar eller kryssningar till Tallinn som lockat nya medlemmar. Längst fram i majtåget från Sergels Torg går två block: Solidariska byggare och Solidariska städare, branschföreningar som huvudsakligen består av migrantarbetare från hela världen, från Uzbekistan till Honduras, från Ukraina till Nigeria. 

För att kräva ut det stulna, bröder

Internationalens ålderdomliga rader får en ny klang. För oavsett härkomst delar migrantarbetarna erfarenheten av att ha blivit lurade och utnyttjade på jobbet i Stockholm. Nu tågar de med fackföreningen som har fått ut deras stulna löner, kompensation för deras arbetsskador eller jobben tillbaka.

Bara under förra året krävde syndikalisterna tillbaka elva miljoner kronor i stulna löner. Arbetare i LO-yrkena förtrycks numera i sådan skala att till och med den borgerliga regeringen talar om systemhot. Kollektivavtalen reduceras ofta till en inkomstkälla för kriminella utsugare, som struntar i innehållet men genom avtalen får tillgång till finare kunder.

Den som intresserar sig för kampen mot den så kallade arbetslivskriminaliteten gör klokt i att snegla mot människorna under Joe Hill-flaggorna på första maj. Takläggare, betongare, ställningsbyggare, hemstädare, skolstädare. Arbetare som byggde Ersta sjukhus. Arbetare som städat samhällselitens hem. 

Många rovdjur på vårt blod sig mätta 

En stor del av den samlade kunskapen om arbetslivskriminaliteten kommer just från dem. Under det gångna året har de trätt fram och berättat om sin situation gång på gång i riksmedia, intervjuats till forskningsrapporter och syndikalisterna har suttit i möten med arbetsmarknadsdepartementet och regeringens delegation mot arbetslivskriminalitet.

Den andra maj inleds ett ovanligt mål i Nacka tingsrätt. Den papperslösa städerskan som arbetade hemma hos Magdalena Andersson kräver sin rätt. Trots att hon brutalt låstes in och deporterades är hon med fackets hjälp nu tillbaka i Sverige för att vittna. Städbossen har hittills kommit undan. Allt han behövt göra för att skjuta fram rättegången i ett år har varit att säga att han är sjuk och i lugn och ro tömma bolaget. Men nya bevis tyder på att sjukdomen bara var bluff och Herr Ahlholm har troligen en svettig dag att se fram emot i domstolen. Sällan står klasskillnaderna i så tydlig dager som i detta mål.   

Upp till kamp emot kvalen

Inte bara migranter utsugs och exploateras. Vi lever i ett orättvist och orättfärdigt ekonomiskt system. Produktiviteten skjuter i höjden men bara den som äger tar del av överflödet. Levnadsomkostnaderna ökar medan löneläget i princip står still. Patriarkatet lever och frodas. En tjuvarnas marknad breder ut sig över allt fler delar av samhällslivet. 

Du som är medlem i SAC Syndikalisterna, sträck på ryggen i dag på första maj. Med lokalt självbestämmande, kreativitet och jävlar anamma kan även en liten fackförening rubba berg. 

Från mörkret stiga vi mot ljuset.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

”Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature den 17 april har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

”Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad