Arbetsrätt i all ära, men utan en stark fackföreningsrörelse som faktiskt kan verkställa arbetarnas rättvisa på arbetsplatsen är det bara en död bokstav. Klasskamp sker när arbetarna kan räta på ryggen och sätta sig upp mot arbetsköparen.
Årets första maj till ära såg arbetarna vid himlens stora regnmaskin till att gå i strejk i solidaritet med sina jordbundna kamrater. Tusentals banderoller vajade i solen, och när vi kom fram till Kungsträdgården sökte vi svalka under körsbärsträdens blomstrande skugga.
Från scenen sades det att vi varit nästan 13 000 som samlats för att uttrycka våra sympatier med arbetarrörelsen; sådana tal är alltid vanskliga, men mängden människor i huvudstaden – syndikalister, vänsterpartister, fackföreningsfolk – var kännbar.
Jag erkänner att jag är svag för folkmassans lockelser. Somliga ser den som en latent mobb, där den otämjda massans farliga passioner lätt rör sig i totalitära riktningar; själv blir jag tårögd när jag ser så många samlas för att visa kollektiv styrka.
För 100 år sedan var det hungeruppror på Södermalm. Många av de arbetare som gjorde uppror – där kvinnorna var ledande –inspirerades av februarirevolutionen i Ryssland. Vanligt folk, precis som de, hade avsatt tsaren, så nog kunde de också avsätta sin överhet. Vi har alltid varit en internationell rörelse. Själva första maj-traditionen har sitt ursprung i USA, och överallt på vår planet marscherade människor i år för att fordra människovärdet tillbaka.
Ja, det är mörka tider, men det har det varit förr. De som gjorde uppror för 100 år sedan stod på mänga sätt inför svårare utmaningar än vi gör idag.
De som gjorde uppror för 100 år sedan stod på mänga sätt inför svårare utmaningar än vi gör idag.
Den amerikansk-kanadensiska sociologen och fackliga organisatören Jane McAlevey har i sin senaste bok No Shortcuts: Organizing for Power in the New Gilded Age beskrivit den kris som Nordamerikas fackföreningsrörelse upplever som en strategisk intern kris, inte en påtvingad av utomstående krafter, såsom globalisering eller prekarisering.
Hon beskriver en nordamerikansk fackföreningsrörelse besatt av kampanj- och mobiliseringsarbete, snarare än verklig organisering. Den riktiga makten ligger hos arbetarna, och verklig organisering handlar om att möta folk ansikte mot ansikte, snarare än att bara mobilisera de som redan tycker likadant.
Var ligger arbetarnas kollektiva makt? I att de kan stänga ner produktionen och skapa en kris för kapitalisterna, ingen annanstans. Arbetsrätt i all ära, men utan en stark fackföreningsrörelse som faktiskt kan verkställa arbetarnas rättvisa på arbetsplatsen är det bara en död bokstav.
Ett bra exempel är den senaste utropade segern: den svenska riksdagen har rivit upp Lex Laval. Jag kommer inte sörja lagen, men ligger verkligen fackföreningsrörelsens svaghet i juridiken? Att riva upp en lag räcker inte, för fackföreningarnas verkliga makt ligger i arbetarnas egen uppvaknande, i det självförtroende som uppstår när arbetarna börjar göra sin vilja hörd genom gemensam kamp.
MBL och LAS är fantastiska verktyg för en stark facklig rörelse, jag tvekar inte om den saken, men i slutändan är det arbetarna själva som måste handskas med verktygen.
Jane McAlevey påminner oss om den klassiska parollen att arbetarnas befrielse måste vara deras eget verk. Framtiden hänger mycket på vilken politisk utveckling som Kinas och Nordamerikas arbetare slår in på, men även vi i Sverige är en del av den internationella arbetarklassen.
Det är arbetarklassen själv som måste känna och utleva sin fulla makt.
Vår svenska motsvarighet till McAlevey heter Frances Tuuloskorpi. Hon reser land upp och ned för att sprida sitt glädjebudskap – klasskamp sker när arbetarna kan räta på ryggen och sätta sig upp mot arbetsköparen. Och det är så verklig organisering ska gå till! Inget miljonregn över PR-byråer och konsulter, det är arbetarklassen själv som måste känna och utleva sin fulla makt.
Tack för en fin första maj, kamrater! Nästa år kanske vi har mer att fira – det är bara upp till oss.