Mitt i Nepals huvudstad Katmandu, där bebyggelsen är låg och dammet från grusvägarna färgar allt brunt, bor vatten­kraftsexperten Ratna Sansar Shrestha. Han är bland annat rådgivare åt regeringen, på kostymens kavajslag sitter en pin med landets flagga. Han slår sig ned i sin röda sammetssoffa och tystnar ett ögon­blick, som för att samla sig, innan han börjar prata.

– Länderna i Skandinavien är superrika. Nepal är superfattigt. Ni tror att ni är godhjärtade och hjälper Nepal, men ni förstår inte hur ni egentligen lurar Nepals folk på massor av pengar.

Nyligen har Sverige nåtts av nyheten om hur Telia sålt sitt dotterbolag Ncell i Nepal, utan att betala reavinstskatt på affären. Hundratals miljoner kronor som skulle kunna användas för att bygga upp ett av Asiens fattigaste länder men som i stället hamnar i svenska fickor.

Sverige är dock inte ensamt om att blåsa Nepal på pengar. Ratna Sansar Shrestha menar att Norge gör precis likadant, genom att utnyttja Nepals vatten.

Nepal är ett litet land på Himalayas branta sluttningar, beläget mitt emellan Indien och Kina. Här saknar en fjärdedel av befolkningen ännu elektricitet, medan resten av folket ständigt drabbas av omfattande strömavbrott. Detta trots landets generösa naturresurser.

I norr finns världens högsta bergstoppar och gigantiska områden täckta av snö och is. Här forsar smältvattnet nedför branterna och bildar frustande floder, som tämjda i vattenkraftverk kan generera el till miljontals människor.

Den enorma potentialen i floderna var påtaglig för den norska elingenjören Odd Hoftun, som kom till Nepal i mitten av 1950-talet. Han blev sedermera en prisbelönt nationalhjälte, efter att ha äg­nat nästan 40 år åt att bygga upp Nepals sjuk­vård, industri och inte minst vattenkraft.

Odd Hoftun började med att bygga tre mindre kraftverk, men snart väcktes drömmen om att göra något större. Han ville ge ännu fler människor tillgång till elektri­citet. Under det tidiga 1990-talet skissade han på ett stort kraftverk i Khimtifloden, strax öster om Katmandu, men för att förverkliga planerna krävdes finansie­ring. Han vände sig till Statkraft, ett vattenkraftsbolag som då, liksom nu, ägs av den norska staten.

– Statkraft hade i princip slut på möjliga utvecklingsprojekt i Norge när Odd dök upp och gav dem en möjlighet att växa internationellt genom att bygga vattenkraft i Nepal, säger Ratna Sansar Shrestha.

Han och Odd Hoftun möttes för första gången 1994, då Shrestha började arbeta på Statkrafts dotterbolag Himal Power Limited, som skulle äga det nya vatten­kraftverket i Khimtifloden. Då var han en ung ekonom och jurist, utan kunskaper om vattenkraft, som precis som Hoftun såg hoppfullt på bygget.

– Före projektet led Nepal av ständiga strömavbrott på grund av bristen på el. Men i och med Khimti ökade produktionskapaciteten med en femtedel. Vil­ken skillnad det gjorde! Odd var, och är, min hjälte. Däremot begrep jag som ung inte konsekvenserna av Statkrafts agerande, säger Ratna Sansar Shrestha.

År 1994 tecknade Norge och Nepal ett första elhandelsavtal för bygget. Två år senare reviderades det och då var Rat­na Sansar Shrestha med som vittne. Stämningen var mycket spänd.

På ena sidan av det ovala träbordet satt kostymklädda norrmän med lång erfarenhet och tradition av vattenkraftsbyggen. På andra sidan satt nepalesiska politiker och ingenjörer som för första gången skulle bygga ett stort vattenkraftverk. I mitten stod en kristallvas med rosa och gula blommor och på väggen hängde svartvita porträtt­bilder av Nepals kung och drott­ning.

Nyligen hade Världsbanken avblåst bygget av vattenkraft­verket Arun och Nepals regering var desperat. Folket behövde elektricitet.

– Alla anklagade regeringen för att Arun inte blev av. Det sista de ville var att även bli anklagade för att ha avblåst Khimti, säger Ratna Sansar Shrestha.

Men avtalspärmarna på det ovala bordet innehöll stora förändringar jämfört med avtalet från 1994. Norge ville ha myck­­et mer betalt, annars skulle det inte bli något vattenkraftverk i Khimtifloden. Dessutom gömde sidorna formuleringar som skulle visa sig få ödesdigra konsekvenser.

De nepalesiska representanterna i rummet greps av panik. I deras öron ekade orden från Statkrafts amerikanska jurist, ”You have to sign this, otherwise it is a deal killer”. Så de skrev på.

– Regeringen gjorde ett förödande miss­tag när de lät ingenjörer underteckna avtalet. Ingenjörer förstår varken finansiering eller juridik, säger Ratna Sansar Shrestha.

Han stryker sig över den grånade mustaschen och blicken fastnar i fjärran för ett ögonblick. De senaste åren har han blivit anklagad för att vara en av de ansva­riga för det orättvisa avtalet.

Själv menar han att rollen som vittne lämnade honom utan makt, och att han som ung och oerfaren inte heller förstod vilket utfall avtalet skulle få. I dag har han däremot flera decennier som expert bakom sig och ser det som sin skyldighet att sprida kännedom om hur den norska staten, genom det orättvisa avtalet, än i dag lurar Nepal på ofantliga summor pengar varje år.
Norge är ett jätterikt land med värl­dens största statsfond. De behöver inte lilla Khimti från Nepal.
Ratna Sansar Shrestha, vattenkrafts­expert och rådgivare åt Nepals regering
I dag producerar Khimtikraftverket ungefär en sjättedel av all el i Nepal. Problemet är att avtalet tvingar Nepal att köpa elen till ett bestämt pris, som växer med den amerikanska dollarkursen. Det innebär att elen ända sedan starten succesivt blivit allt dyrare.

I dag ligger den på en nivå långt över vad folket klarar av att betala, samtidigt som miljontals kronor landar i norska fickor. Sammanlagt har de norska ägarna tagit ut motsvarande en miljard svenska kronor ur Himal Power Limited sedan år 2000.

– Norge är ett jätterikt land med värl­dens största statsfond. De behöver inte lilla Khimti från Nepal. Ändå mjölkar de oss på pengar och ignorerar det faktum att vi är ett underutvecklat land med en mycket fattig befolkning, säger Ratna Sansar Shrestha.

Men Statkraft håller inte med om kritiken, utan menar att kraftverket snarare bidrar till Nepals ekonomi.
FAKTA Khimtikraftverket
Khimtikraftverket står i dag för cirka 15 procent av all el i Nepal. Det ägs av Himal Power Limited, som i sin tur ägs av Statkraft (57,1 procent), BKK (26 procent) och Butwal Power Company (16,9 procent).
Statkraft är Norges största kraftbolag och ägs helt av den norska staten. Statkraft äger inte bara vattenkraft i Nepal, utan driver även 55 vattenkraftverk i Sverige. Det gör dem till Sveriges fjärde största elproducent.
BKK är Norges femte största kraftbolag och ägs av Statkraft och 17 norska kommuner. Butwal Power Company är ett nepalesiskt kraftbolag som tidigare ägdes av den nepalesiska staten men som nu huvudsakligen ägs av privata investerare.
Nepal är ett av världens fattigaste länder med en BNP på cirka 21 000 kronor per capita. Över en fjärdedel av befolkningen lever under fattigdoms­gränsen och lika många saknar tillgång till el.
Norge är ett av världens rikaste länder med en BNP per capita på 550 000 kronor. Dessutom har Norge världens största statsfond på motsvarande cirka 3 500 miljarder svenska kronor.
– Khimtikraftverket medverkar till att upprätthålla elförsörjningen i Nepal. Sam­­­­tidigt är Himal Power Limited en viktig arbetsgivare och inköpare, säger Statkrafts presstalesman Lars Magnus Günther.

Enligt honom har lönsamheten i projektet varit enligt förväntan och på en nivå som är nödvändig för en kommersiell aktör.

– Himal Power Limited fattar sina be­slut utifrån affärsmässiga principer. Inve­ste­ringar ska vara lönsamma och höga risker måste kompenseras med motsvarande avkastning. Vi har en annan roll än bi­stånds­organisationer. Sett till kom­plexi­teten och risken i projektet, och jämfört med liknande projekt i andra länder, menar vi att avkastningen är rimlig.

Lars Magnus Günther menar också att Khimtikraftverket inte hade byggts utan det rådande avtalet, och att för­hand­lingarna på 1990-talet skedde i full öppenhet mellan alla involverade parter.

– Vi satte oss runt förhandlingsbordet för att hitta bästa möjliga lösning. I ett sådant möte, måste alla göra avkall på några av sina krav. Statkraft minskade sitt avkastningskrav, bankerna sänkte sina räntor, leverantörerna reducerade sina priser på utrustning och Nepal accepte­rade högre elpriser.

Dessutom hävdar han att förtjänsten från Khimtikraftverket har investerats i andra vattenkraftsprojekt. Men merpar­ten har gått till andra framväxande marknader, medan en mindre del har finansierat projektutveckling i Nepal.

I den röda sammetssoffan i centrala Kat­­­mandu skakar Ratna Sansar Shres­t­ha på huvudet när han hör att förtjäns­ten från Khimtikraftverket investerats i andra länder. Han menar att vinsten från Nepals naturresurser måste stanna i Nepal. Annars kommer landet aldrig på fötter.

– De lurar Nepals folk för att satsa i and­ra länder. Det är ännu en sorglig historia, säger han.

År 2020 öppnas en ny möjlighet för Nepal, eftersom nuvarande avtal då löper ut. Det innebär att Norge måste lämna över halva kraftverket till Nepal. Dessutom ska priset på elen från den andra halvan omförhandlas i ett nytt avtal, som ska gälla under de kommande 25 åren. Det här innebär en chans att skapa ett nytt, bättre avtal för Nepal.

– Vår ambition med förhandlingarna är att komma fram till ett nytt avtal som på ett balanserat sätt tar hänsyn till Himal Power Limited, de anställda, de norska och nepalesiska ägarna samt de nepalesiska myndigheterna, säger Lars Magnus Günther.

Ändå ser Ratna Sansar Shrestha bister ut när han pratar om de kommande förhandlingarna. Han är livrädd att det än en gång ska bli ett dåligt avtal.

– Statkrafts representanter vill visa upp­­åt i leden att de uträttat än det ena, än det andra. Problemet med Nepals representanter är att de lätt begår misstag i pressade situationer. Tyvärr tror jag att risken är stor att Norge än en gång lyckas hamra igenom ett orättvist avtal på bekostnad av Nepals folk.