Att recensera ett konstnärligt verk innefattar en alldeles särskild disciplin. Det är att försöka släppa det som inte finns. I fallet Århundradets kärlekskrig på Stockholms stadsteater är det lite extra svårt.
Efter Ebba Witt-Brattströms bok
Regi: Nora Nilsson
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm, 2017
Ebba Witt-Brattströms bok Århundradets kärlekskrig kom i svallvågorna av hennes av medierna hårdbevakade skilsmässa från akademiledamoten med mera Horace Engdahl (som själv kom ut med boken Den sista grisen) och alla kritiker med värdigheten som kännemärke gjorde sitt bästa för att inte tolka den som en nyckelroman eftersom Witt-Brattström upprepade gånger lät förstå att den som gjorde det var otroligt obegåvad.
Då återstår en tolkning som bygger på att den gestaltar ett strukturellt mönster mellan man och kvinna – ett nödhandtag många tagit till, däribland undertecknad, och det funkar någorlunda när man läser boken rakt igenom. Mannen kommer med sin sexism, hon med sina bittra sanningar och i viss mån fortfarande vädjanden om att bli förstådd.
Då och då glimtar det till en fantomkänsla från det flera decennier långa äktenskapets lust och engagemang, som kan skapa något som liknar en dialog för en stund innan allt brakar samman igen.
Bilden av kultiverade färghållare till övre medelklass med danska designmöbler som gurglar fint vin räcker inte.
I adaptionen till teaterpjäs finns ingen sådan dialog och ingen strukturell läsning. Hur många gånger mannen än skriker ”fitta, fitta, din jävla bajsfitta” berättar det inte mycket om vilket nederlag det är om man inte får väga det mot en kontext av tidigare värdighet som bara antyds här – bilden av kultiverade färghållare till övre medelklass med danska designmöbler som gurglar fint vin räcker inte.
Detta är inte en berättelse av ett äktenskap på svaj, vi får bara se sista dagarna av en skilsmässa. Helvetet är uppenbart, men inte berörande om inte paradiset finns som kontrast.
Visst känns allt det fula, bittra, låtsat förlåtande, ynkliga, uppblåsta och fullt förlorade värdighet igen. När man släpper all respekt och förväxlar det med förtroende. Men det är bara tröttsamt, som några bekanta som vevar sin gamla ramsa, och man vill säga: ”Men gå då” – så man själv får gå.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


