En rad brutala mord och grova våldtäkter på kvinnor har lett till stora organiserade protester i Latin­amerika, som är en av världens farligaste regioner för kvinnor att leva i. En ny generation av feminister mobiliserar både i slumområden och på universitet för att säkra kvinnors trygghet och politiska inflytande. – De flesta brasilianska män respekterar fortfarande inte kvinnor, säger en ung aktivist som Arbetaren talat med.

”Favelorna är den brasili­anska kvinnokampens front­linje. Det fastslår den kända afrobrasilianska femi­nis­ten Sueide Kintê när Arbetaren efter en längre tids sökande i en av Salvador de Bahías fattiga stadsdelar möter upp henne i ett fuktigt trähus längst ned i en tunnelaktig gränd där män i bara överkroppar fördriver tiden med att röka hasch och där högarna av ohämtade
so­por växer.

– För oss är kvinnokamp mycket av ren vardaglig praktik. Det handlar om att göra en besvärlig vardag enklare och tryggare. Feminismen har ett uppsving just nu, vilket särskilt beror på en ökande mobilisering i favelorna, säger Sueide Kintê, som är en del av kvinnokollektivet Flores de Dan i Salvador de Bahía, en stad belägen i nordöstra delen av landet.

I mars för ett år sedan startade hon ett initiativ på Internet där kvinnor erbjuder sig att gratis hjälpa varandra med allt från barnpassning till juridisk rådgivning. Det hela går till så att de erbjuder en tjänst på Facebook och använder sig av hash-­taggen #MaisAmorEntreNos, vilket betyder ”mera kärlek emellan oss”.

Omkring 200 000 kvinnor har redan fått hjälp i vardagen på detta sätt, berättar Sueide Kintê, som är i färd med att koka en matbanan till en grannfru med kraftiga tatuerade överarmar. När de har ätit upp det enkla kvällsmålet röker de en pipa hasch och lyssnar till vågorna som slår in mot klipporna nedanför fönstret.

Salvador da Bahía omtalas i Brasilien som ”den svartaste staden utanför Afri­ka”. Miljontals slavar skeppades över Atlanten ända fram till 1850, och deras ätt­lingar är fortfarande överrepresente­rade i det brasilianska samhällets botten.

– Det är svårare att vara kvinna än man, och extra svårt är det att vara svart kvinna, sä­ger Sueide Kintê, som har illrött afrohår och blått läppstift.

Hon är en del av rörelsen Feminismo neg­ro – svart feminism. Den har existerat i Brasilien sedan 1980-talet, men har först de senaste åren börjat växa på allvar och står för en stor del av de gräsrotsinitiativ som dessa dagar spirar över hela landet.

Rörelsen är en del av en större tendens i Latinamerika. De senaste månaderna har hundratusentals människor demonstrerat mot våldet mot kvinnor och den utbredda machokulturen i regionen, som att döma av brottsstatistiken är en av världens farligaste för kvinnor.

Protesterna utlöstes av mordet på den 16-åriga skolflickan Lucía Pérez. Hon mördades efter en brutal gängvåldtäkt i oktober i badorten Mar del Plata i Argentina. Ett annat övergrepp som ledde till omfattande demonstrationer ägde rum i maj förra året då 33 män våldtog en 16-årig flicka i en favela i Rio de Janeiro och där­efter lade upp filminspelningar av övergreppet på Twitter.

De flesta mordoffer i Latinamerika är män, men när det gäller flertalet mord på kvinnor i området är det enligt myndig­heterna kvinnohat som utgör motivet. Brasilien ligger på femte plats, sett till antal invånare, vad gäller antal så kallade femicides – kvinnomord som ofta har sexuellt våld som komponent.

Det har blivit vanligt bland brasilianska feminister att parafrasera den kända franska femi­nisten Simone de Beauvoir, som i sin bok Det andra könet (1949) skrev ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Den brasilianska versionen är mörkare: ”Man föds inte som kvinna, man dör som kvinna”.

Enligt siffror från FN och den utomstatliga organisationen Mapa de violência (ungefär ”våldets karta”) mördas i Brasilien en kvinna varannan timme, våldtas en kvinna var elfte minut och överfalls en kvinna var femtonde sekund. Bland annat därför definerar Red Barnet Brasilien som det värsta landet i Sydamerika att vara kvinna i.

Trots den nedslående statistiken – eller kanske just på grund av den – är landet en av de platser där den feministiska väckelsen kan ses tydligast.

En annan faktor som bidrar till mobiliseringen bland Brasiliens kvinnor är den tumultartade politiska situation som råder i landet. Landets första kvinnliga president Dilma Rousseff blev i augusti förra året avsatt efter att ha blivit ställd inför riksrätt. Den formella orsaken var att hon hade putsat upp och trixat med siffrorna i landets statsbudget. Men då det är något som även hennes föregångare ägnat sig åt ser vissa feminister saken som ett uttryck för ett manschauvinistiskt angrepp och hundratusentals har demonstrerat mot avsättningen.

Vi säger inte att presidenten blev avsatt på grund av att hon är kvinna, bara att det skedde på ett uppenbart manschauvinistiskt vis.
Carmen Silva, från organisationen SOS Corpo – Instituto Feminista para a Democracia

”Den patriarkala kuppen” är rubriken på en populär essä som spreds under sommaren. I den skriver Maria Betânia Ávila från organisationen SOS Corpo – Instituto Feminista para a Democracia att ”pro­testerna är en konfrontation med patri­arkatet”.
De många protesterna har också fått somliga att tala om att Brasilien just nu upplever en ”feministisk vår”.

– Vi säger inte att presidenten blev avsatt på grund av att hon är kvinna, bara att det skedde på ett uppenbart manschauvinistiskt vis, förtydligar essäförfattarens kollega Carmen Silva.

Vi träffas i SOS Corpos spartanska lokaler i staden Recifes centrum, en dagsresa med buss norrut från Salvador de Bahía. Den lugna äldre kvinnan kallar den nya konservativa, kristdemokratiska presiden­ten Michel Temers regering för ”skam­­löst kvinnofientlig” på grund av att han dragit tillbaka flera av de jämställdhetssatsningar som Dilma Rousseff och hennes föregångare Lula da Silva genomfört det senaste decenniet.

Michel Temer har bland annat lagt ned kvinnoministeriet och avskaffat kvote­ring av kvinnor på universitet och till statliga anställningar. Han vill också förbjuda abort och tvinga homosexuella att gå till psykolog för att ”bli botade”. Alla hans centrala ministrar är äldre, vita män.

Brasiliens placering på den internationella valutafonden IMF:s lista över jämställdhet i världen har också fallit från plats 85 till 107 den senaste tiden. Även många av de demonstranter som liksom Carmen Silva var motståndare till Dilma Rousseff under hennes sista regerings­period är innerligt provocerade av Temer.

Inte desto mindre ser den erfarna och rutinerade kvinnorättskämpen Carmen Silva optimistiskt på framtiden.

– Feminismen står starkare än någonsin i Brasilien och resten av Latinamerika nu, säger hon.

Den första feministiska vågen i Brasilien fokuserade på kampen för kvinnors rösträtt under de första decennierna på 1900-talet (kvinnor fick rösträtt 1934 i Brasilien, redaktörens anmärkning), sedan kom kampen för fri abort på 60-talet och därpå följde äntligen kvinnors mass­organisering under 80-talet.

Vi bevitt­nar nu feminismens fjärde våg, enligt Carmen Silva. Den kännetecknas av, me­nar hon, att det är en myriad av grupper som tränger fram parallellt. Några av dem är, i likhet med Carmen Silva, ”sy­stemkritiska socialister” – afro­­brasil­i­anska feminister, som liksom Sueide Kintê tar sin utgångspunkt i fave­lornas verklighet; att kvinnor tjänar 30 procent mindre än män och endast utgör runt en tiondel av parlamentsleda­mö­terna.

– Den fjärde feministvågen utmärker sig från den tredje genom att vara bredare och ha större genomslagskraft, sade den erkända feministen och psykologen Ana Paula Portella från Universidade Federal de Pernambuco förra året till lokaltidningen Diario de Pernambuco.

– Den fjärde feministiska vågen ser inte ut att ha ett samlat mål och har inte en hierarki. Den är ett sammelsurium av alla möjliga olika kamper.

Vi alla fokuserar på stora, konkreta problem, att vi kräver omedelbar jämlikhet, samt att vi känner mindre släktskap med europeiska sofistikerade queer-typer än med världshistoriens stora folkrörelser, som svartas kamp för lika rättigheter i USA.
Luciana Góes, student

Kvinnokampens mångsidighet och upp­sving är Universidade Federal de Pernambuco, beläget i utkanten av Recife, ett exempel på. Delstatens största offentliga universitet sjuder av ener­gi och särskilt feministiska aktivister leder både lärare och studenter framåt.

– Jag har inte demonstrerat innan, men nu gör jag det – mot våldtäktskulturen, säger ekonomistudenten Luana Duarte.
Hon har hört talas om flera kvinnor som har blivit överfallna på väg till och från lektionerna.

Den afrobrasilianska 23-åriga feministen Luciana Góes får frågan om vad som förenar de många olika sorters feminism som finns i dag i Brasilien.

– Vreden förenar oss, svarar hon.

– Och det att vi alla fokuserar på stora, konkreta problem, att vi kräver omedelbar jämlikhet, samt att vi känner mindre släktskap med europeiska sofistikerade queer-typer än med världshistoriens stora folkrörelser, som svartas kamp för lika rättigheter i USA.

Några av de framväxande feminist­rörel­­serna har till synes en mycket militant retorik. Flera av de affischer som pry­­­der pedagogiska fakultetens graf­fiti­må­l­ade väggar för ut budskap som ”kamp till döden” och ”krig mot kapi­talet”.

Och det ser ut att vara en bredare tendens: det agendasättande kulturmagasinet Cult hade nyligen den afroamerikanska feministen Angela Davis på omslaget. Angela Davis förknippades under många år med Svarta pantrarna, och framhävs av somliga svarta feminister som en stor förebild.

Många av universitetets studenter ser också upp till rapparen MC Carol och hen­nes låt ”100% feminista”. Låten handlar om tillvaron i favelan, om att som femåring tvingas se sin pappa slå mamma och om behovet av ett uppror mot den manschauvinistiska makteliten. I bakgrunden hörs vapenskrammel.

Luciana Góes är särskilt förtjust i följande text­rad: ”Från det vi var små har vi lärt oss/ att feghet inte är lösningen/ upproret skju­ter fram/ för att rättssystemet inte fun­gerar”.

Hon ser inget problem med längtan efter en militant revolt.

– Tro mig, vi är inte farliga. Det är bara så man pratar i favelorna, säger hon.

Luciana Góes är knuten till flera feministiska projekt på universitetet, bland annat ett som engagerar sig i att hjälpa hemlösa kvinnor.

– Att ett rått uttryckssätt är popu­lärt är först och främst ett uttryck för djup vanmakt och frustration. Men om du ser på vad vi gör i praktiken är det helt fredligt, kreativt och inte på något sätt militant. När några pratar om upprop är det för att vi anser att problemen har djupa rötter i samhället och att dessa ska ryckas upp med roten. De flesta brasili­anska män respekterar fortfarande inte kvinnor.

För att understryka sin poäng vill hon visa miljonstadens nattliv. Vi startar på den hippa gatan Rua da Moeda i stadens historiska kärna. Här låter bohemerna turisterna dricka caipirinhas och njuter i stället själva av den söta sockerrörsalkoholen cachaça medan de skrattar och flirtar på kullerstensgatornas små uteserveringar.

På ytan är det väldigt festligt. Men det finns stora osynliga problem, säger Luciana Góes. Hon stannar till vid ett särskilt livligt gathörn, där ett energiskt samba­band spelar upp till dans.

– Titta noga på den här scenen, säger hon och fortsätter:

– Det är så du känner till Brasilien; som ett fattigt men sexigt och glatt land. För kvinnor är det en ren lögn – att vara kvinna i Brasilien är att konstant ha en klump i magen. Jag skulle dö av skräck om jag skulle gå på den här gatan ensam. En kvinna som går ut själv kan vara säker på att bli utsatt för obscena tillrop, bli tafsad på och ofta det som är ännu värre. Det är något mycket grundläggande – vår fria tillgång till det offentliga rummet – som i praktiken har inskränkts.

Varannan kvinna är i likhet med Luciana Góes rädd för att gå ut på gatan. Det framgick i en undersökning utförd för några år sedan. Och många män är helt blinda inför detta problem, menar Luciana Góes.

Att problemet är djupt rotat visar en opinionsundersökning gjord av Datafolha-institutet nyligen. 30 procent av de tillfrågade männen svarade att en kvinna har sig själv att skylla om hon blir våldtagen om hon har ”klätt sig utma­nande”.

– Feminismen har gjort stora landvinningar, men det kommer att ta minst en generation till för att göra arbetet färdigt, säger Luciana Góes.

– Det ska först uppfostras en helt ny gene­ration av söner.

Översättning från danska: Cecilia Irefalk