Jean-Pierre och Luc Dardenne påbörjade sin karriär som dokumentärfilmare, men bytte snabbt spår för att ägna sig åt fiktion. Det var längtan efter att arbeta med skådespelare, att själva berätta historier och ha kontroll som ledde till skiftet.

Fastän deras bildberättande ser annorlunda ut i dag är subjekten detsamma och brödernas filmer kopplas ofta ihop med socialrealism. Lornas tystnad (2008) handlar om två albanska invandrares tuffa tillvaro i Belgien, Barnet (2005) följer ett par som försöker rädda sin ekonomiska situation genom att sälja sitt nyblivna barn och Två nätter och en dag (2014) berättar om en fabriksarbetare som kämpar för att behålla sitt jobb genom att försöka övertyga kollegorna om att ge upp sina avgångsbonusar.

– Även i dokumentärerna vi gjorde berättade vi om arbetarhistoria i vår region. Människor som vi mötte och hade med i dokumentärerna var aldrig protest- eller fackledare, de var människor i utkanten, i marginalen, säger Jean-Pierre Dardenne.
Jag är den som skriver scenerna men jag gör alltid det över telefon i samråd med min bror och det förändrar alltid saken.
Luc Dardenne
Bröderna, som i dag är 65 respektive 62 år gamla, har aldrig gjort en film utan varandra och det har aldrig heller, under deras snart 40-åriga samarbete, varit aktuellt.

– Vi arbetar alltid båda två, det finns ingenting som den ena gör som inte den andra gör. Jag är den som skriver scenerna men jag gör alltid det över telefon i samråd med min bror och det förändrar alltid saker, berättar Luc Dardenne.

– Vi är som två kuggar i ett hjul.

Dardenne-bröderna är kända för att använda sig av skådespelargröngölingar, men har på senare år jobbat med större namn som Marion Cotillard och Cécile De France. I senaste filmen, Den okända flickan, är det flerfaldigt belönade Adèle Haenel som gör huvudrollen. Att rollsätta en person utan erfarenhet kräver mer arbete menar bröderna, men passionen för att träda in i en annan verklighet finns att hitta hos såväl professionella skådespelare som amatörer.

– När vi känner att någon skulle kunna vara bra för en roll följer alltid en process där  personen måste frigöra sig från idéen de har av sig själva och hur de porträtterar sig själva, hur människor uppfattar dem, säger Luc.

Huvudrollsinnehavaren i Rosetta, Émilie Dequenne, hade aldrig spelat i en film tidigare när hon upptäcktes av bröderna. För att leva sig in i rollen blev hon under inspelningen ombedd att bära gummistövlar när hon var ute och gick på stan. Luc berättar även om hur de fick arbeta med att nollställa hennes kroppsspråk. Han poängterar dock att utmaningen att gå upp i en roll är stor även för professionella skådespelare.

– De måste glömma delar av sin teknik för att kunna vara fullt närvarande och inte ställa till med en show. Det är lite som att klä av dem nakna, säger han och fortsätter:

– En del av arbetet ligger också i kameravinklar, att filma dem på ett sätt som inte gjorts tidigare så att tittaren inte tänker “ah, det här är skådespelaren från den här filmen”. Vi kan till exempel behöva filma personen i profil eller mot en särskild bakgrund för att hitta karaktären. Det har också med kläder och hår att göra, att arbeta med att inte försöka förklä personen. Och vi använder aldrig smink.

Samtliga av Dardennes filmer utspelar sig i staden Seraing i Liège som bröderna föddes och växte upp i. Det är en gammal industristad där järn- och stålproduktionen tog fart under tidigt 1800-tal. Varför

hävdar de fortfarande är lite av ett mysterium.

– Kanske är det på något sätt den tredje brodern i familjen som håller oss samman. Det finns många andra sådana här städer, industristäder i förfall, men för oss är det den här. Det faller sig naturligt för oss att låta handlingarna utspela sig i den här staden, det är inte något vi diskuterar, säger Jean-Pierre.

– En fransk poet vid namn Henri Michaux sade “poeten är inte sin egen herre”, man känner inte till alla rum till sitt eget hem, flikar Luc in.

Efter premiärvisningen av Den okända flickan i Cannes var reaktionerna blandade. Filmen klipptes om i efterhand och blev i slutändan sju och en halv minuter kortare än originalversionen. Bröderna medger att kritik alltid är något de tar hänsyn till.

– Vi kände redan innan att det eventuellt fanns problem och visste att vi ville klippa bort en särskild scen. Då sa klipparen: “om ni klipper den här kan ni lika gärna klippa den här också”. Så vi satt ned och tittade på filmen igen och gjorde 32 nedskärningar på en och samma dag, berättar Jean-Pierre.
Vi lever inte i en avskild filmvärld, vi är involverade i samhällsfrågor.
Jean-Pierre Dardenne
Research är vanligtvis inte en betydande del av arbetet, men Den okända flickan var ett undantag. Inför inspelningen av filmen, vars handling kretsar kring en ung läkare som fylls av skuldkänslor efter att ha fått reda på att kvinnan som hon nekat hjälp hittats död, var de tvungna att göra en del efterforskningar för att få en uppfattning om läkaryrkets rytm.

– Att ta någons puls, lyssna på ett hjärtslag och alla dessa saker tar tid, så du behöver strukturera filminspelningen eller scenen omkring det, säger Luc.

– Vi träffade sjuksköterskor, doktorer och andra människor inom samma yrkeskategori, lyssnade på historier från dem och några av dessa kan ha hamnat i filmen. Men den specifika berättelsen, om kopplingarna till människohandel till exempel, är saker vi vet. Vi lever inte i en avskild filmvärld, vi är involverade i samhällsfrågor, säger Jean-Pierre.

Trots framgångarna hävdar bröderna att de inte fått några stora filmerbjudanden, men att de är nöjda med tillvaron som den är.

– Det vi gör är det vi älskar att göra, det är också vad vi känner till. Det finns regissörer som sysslar med miljoner olika saker men det är inte vår grej, vi fortsätter på samma vis som vi brukar. Det är det som är vår vardag, säger Jean-Pierre.