I januari 2011 inleddes den egyptiska revolutionen som kom att störta president Hosni Mubarak. Åtskilliga av revolutionens förhoppningar har sedan dess kommit på skam. Men den folkliga humorn lever. Vi återpublicerar här Christina Lindströms artikel ur Arbetaren Zenit från mars 2011 om skämtets och skrattets roll i den egyptiska resningen.
Egypten har en tradition av subversiv politisk humor där satir och ironi länge använts för att uttrycka det som inte varit möjligt att säga rakt ut. Karikatyrer är en vanlig form av politisk kritik i Egypten, inte så konstigt i ett land där så många inte kan läsa och skriva.
Ända sedan Gamal Abdel Nassers maktövertagande för runt 60 år sedan har den politiska kritiken tagit sig uttryck i form av karikatyrer och folkliga skämt, förmedlade av den muntliga traditionen. Det går till och med ett rykte om att Nasser gav den hemliga polisen i uppdrag att samla in alla skämt som drogs om honom.
Möjligen kan det ryktet vara just ett typiskt egyptiskt skämt. Hur som helst var Nassers efterföljare, Anwar Sadat, så medveten om skämtkulturen att han försökte sig på ett skämt om Nasser i ett tal, i en ansats att göra sig själv populär bland folk. Naturligtvis ledde det bara till att ännu fler roliga historier berättades om Sadat själv. De senaste 30 åren har skämtarna haft en enda huvudperson, den nyss avgångne presidenten Hosni Mubarak, så förmodligen finns det fler skämt om honom än det finns Bellmanhistorier i Sverige.
Via den arabiska filmindustrin, med alla sina komedier, har egyptierna blivit kända i resten av arabvärlden för sin humor. I andra länder använder man ibland tillnamnet ibn nukta (skämtets son) om egyptier – apropå deras förmåga att hela tiden dra roliga vitsar.
I Egypten är skämtet det gemensamma samtalsämnet och var så även under Mubarak.
Att driva med diktatorn är självklart inget unikt för Egypten. I Syrien har jag fått höra flera skämt om familjen Assad. Skillnaden är att de förmedlas i halvviskande ton, i förtroende. I Egypten däremot är skämtet det gemensamma samtalsämnet och var så även under Mubarak. I ett stort gäng på en gatuservering kunde någon högljutt berätta en rolig historia, som fick mer än bara de närmsta vännerna att skratta. Jag minns hur förvånad jag blev över det jag uppfattade som politisk öppenhet – men att en vän tog mig ur den villfarelsen:
– Han låter oss skämta, eftersom han omöjligen skulle kunna stoppa 80 miljoner egyptier från att skratta. Men om du på allvar kommer med kritik – då blir det farligt.
Och hon hade säkert rätt. Mubaraks regim var inget stasi-samhälle (likt Syrien) där någon som skämtade blev angiven och fängslad, men alla visste att bortom skämtet fanns en skarp gräns som var livsfarlig att överträda.
Den muntliga humorn har regimen haft svårt att komma åt, medan den tecknade politiska satiren legat värre till. Ett exempel på det är rättegången mot tecknaren och författaren Magdy al-Shafee och hans förläggare, för serieboken Metro. Den tecknade berättelsen handlar om den fattiga ungdomens sista utväg för överlevnad – att råna en bank. Men den kritiska satiren visar att den politiska makten är de största rånarna. Att en tydlig karikatyr av en känd makthavare är med gjorde budskapet omöjligt att missförstå. Och i ett land där väldigt få läser har politisk satir i tecknad form stor sprängkraft.
Regimens förlängda arm i rättsväsendet insåg dock att direkt censur av politisk kritik varken ser bra ut utomlands eller bland den inhemska oppositionen. Därför fälldes Metro inte för sin politiska satir, utan för en tecknad bröstvårta som syns i en ruta i albumet. På så sätt kunde domaren hävda att han värnade den allmänna moralen – när han egentligen såg till att förbjuda regimkritiken.
Skrattet och humorn kan fungera som överlevnadsstrategier. Egyptierna överlevde 30 år under Mubarak med ett leende på läpparna, eftersom de åtminstone hade roligt på diktatorns bekostnad. Det politiska skrattet är en ventil som lättar lite på trycket och samtidigt bär på en sekundkort befrielsekänsla.
Men skämten lyckas med en annan sak också, att underminera makten, att urholka människors övertro på regimen. Kan du skratta åt något så är det kanske inte så farligt. Ju fler gånger du tänker på diktatorn som korkad desto mer absurt ter det sig att han ska sitta och styra. Och ju fler gånger du hör politiska skämt desto mer inser du hur utbredd ilskan är. När skämtet blir något som binder samman människor, skapar gemenskap mellan främlingar, då vet du också att alla egentligen skulle vilja gå ut och protestera öppet mot regimen – om de bara vågade. Skämten bär ofta också på en kollektiv kunskap om diktatorns övergrepp eller korruption. Som den här roliga historien:
”Turisten kommer in på en restaurang och ser tre porträtt på väggen. De föreställer presidenterna Nasser, Sadat och Mubarak, men det vet inte turisten, så han frågar ägaren:
– Vem är det du har på väggen?
– Den förste är mannen som såg till att Egypten blev av med monarkin, den andre slöt fred med Israel och mördades.
– Och vem är den tredje?
– Han är far till min affärspartner.”
Genom att sådana skämt spreds vitt och brett fick folk en uppfattning om korruption eller tortyr och maktmissbruk – trots att det inte finns något egyptiskt Uppdrag granskning och medierna varit vingklippta.
När folk gapskrattar åt diktatorn ute på gatan, då är hans dagar säkert räknade.
Enbart ett skratt fäller aldrig någon regim. Men dess styrka kan användas som ett lackmuspapper för att avgöra om regimen är på väg att falla. Om folk bara drar på munnen och fnissar lätt, eller bara tillåter sig skratta hemma i sin egen vrå, då är rädslan starkare än humorn. Men när folk gapskrattar åt diktatorn ute på gatan, då är hans dagar säkert räknade. Att skämta om det vi är rädda för blir också ett sätt att använda galghumor för att våga göra motstånd.
Skämten har hela tiden varit en del av den egyptiska revolutionen, de flödade fritt på Tahrirtorget och hittade snabbt vägar ut på nätet där de delades vidare. Det här, och en lång rad liknande skämt, spreds efter den andra demonstrationsfredagen:
”Mubarak frågar sin nyutnämnde premiärminister Ahmed
Shafiq:
– Är folket kvar på gatorna?
– Ja.
– Men… var det inte ’avfärdens fredag’ igår?
– Jo.
– Vadå? Fick folk inte visum?”
När dagarna gick med demonstrationer över hela Egypten och Mubarak fortfarande vägrade lämna ifrån sig makten dök en ny typ av skämt upp. Bland annat sades att ett nytt verb borde läggas till i uppslagsverken: att mubaraka, i betydelsen att sitta fast, klistrad vid något.
På temat ”därför är Mubarak sen med att avgå” kom folk med den ena lustiga förklaringen efter den andra:
”Varje gång han ska ge sig iväg är det utegångsförbud.”
”Han har svårt att få ner alla guldtackorna i sina Louis Vuitton-väskor.”
”Han försöker kolla in Saudiarabien på Google maps, men glömmer bort att han stängt ned internet.”
Efter Mubaraks fall exploderade satiren och humorn.
Efter Mubaraks fall exploderade satiren och humorn. Det korta pressmeddelandet som vicepresidenten Omar Suleiman läste upp för att förkunna att Mubarak avgått rullade om och om igen i tv. Folk såg det så många gånger att de lade märke till säkerhetsvakten med bister min som stod snett bakom Suleiman. Inom några timmar hade en grupp vid namn ”Al ragel al wara Omar Suleiman”/”Mannen bakom Omar Suleiman” startats på Facebook.
Alla undrade vem mannen var och plötsligt hade en massa människor klippt in honom i de mest absurda sammanhang. Han dök upp i bakgrunden på bilder från filmen Gladiator, och som en duplicerad Mr Andersson i en Matrix-pastisch. Andra spann vidare på skämtet och när mannens barn tyckte att uthängningen var jobbig lades gruppen ner och en ny startades, nu en hyllning med kravet att mannen bakom Omar Suleiman skulle bli ny president.
När de libyska demonstrationerna startade mindre än en vecka senare fick naturligtvis ”Kvinnan bakom Gaddafi” en egen grupp på Facebook.
Men förmågan att skämta om precis allting kanske bäst illustreras med en ögonblicksbild från kvällen den 11 februari. Det sköts fyrverkerier på Tahrirtorget och människor strömmade till för att fira att de blivit av med en diktator. Runtom i världen talade politiker högtravande om ”historiens vingslag som svepte genom det egyptiska samhället” och reportrar fick något högtidligt över sig när de skulle återge denna segerglädje.
Då tog en man fram sitt plakat och klottrade dit något nytt. Men i stället för ett slagord skrev han: ”Kom tillbaka, presidenten, vi skämtade med dig”.
Egyptiernas skämt i urval:
DÖDSÄNGELN KOMMER NER till Hosni Mubarak och säger till honom att ta farväl till det egyptiska folket. ”Varför det? Vart ska de ta vägen?”
***
HOSNI MUBARAK, Barack Obama och Vladimir Putin sitter i möte när Gud plötsligt talar till dem och säger att jorden kommer att gå under om två dagar.
Alla tre skyndar hem till sina länder och håller tal inför folket. Barak Obama säger: ”Jag har en god och en dålig nyhet. Den goda nyheten är att Gud existerar, den dåliga nyheten att jorden går under om två dagar.”
Vladimir Putin säger: ”Mitt folk, jag har två dåliga nyheter. Den första är att det vi trott på i generationer inte är sant, Gud finns visst. Det andra är att jorden går under om två dagar.”
Hosni Mubarak säger: ”Mitt folk, jag två fantastiska nyheter! För det första har jag precis haft ett toppmöte med Gud, för det andra har han berättat att jag kommer att vara er president för alltid!”
***
NÄR NASSER BLEV PRESIDENT ville han ha en vicepresident som var mer korkad än han själv, så han valde Sadat. När Sadat blev president tänkte han likadant – och valde därför Mubarak. När Mubarak blev president utsåg han inte någon vicepresident, eftersom han inte kunde hitta någon som var mer korkad än han själv.
***
FÖR ATT BÄTTRA PÅ sitt rykte gör Hosni Mubarak besök i skolor. Efter att ha hållit ett långt tal om sin egen förträfflighet får barnen ställa frågor. Tioårige Ahmed räcker upp handen och säger:
”Jag har tre frågor till dig. Den första: Varför har du styrt i 30 år? Den andra: Varför har du ingen vicepresident? Den tredje: Varför har dina söner en andel i alla företag?”
Precis då ringer klockan ut för rast och Mubarak säger att de ska fortsätta efter rasten.
När de kommit tillbaka säger Mubarak: ”Var var vi? Jo just det, ni får lov att ställa frågor. Är det någon som har en fråga?” Lille Ibrahim räcker nu upp handen.
”Varsågod och ställ din fråga!”
”Jag har fem frågor. Den första: Varför har du styrt i 30 år? Den andra: Varför har du ingen vicepresident? Den tredje: Varför har dina söner en andel i alla företag? Den fjärde: Varför ringde det ut för rast tjugo minuter för tidigt? Den femte: Var har du gjort av Ahmed?”
***
EN MAN ÄR PÅ VÄG HEM genom öknen när hans bil går sönder. Först väntar han en dag, men ingen annan bil kommer förbi. När så ett flygplan flyger över honom sätter han fyr på sitt bagage för att de ska se honom. Men ingen lägger märke till honom. När nästa flyplan kommer sätter han fyr på sin bil. Fortfarande ingen hjälp. När ett tredje flygplan kommer flera dagar senare river han av sig kläderna och eldar upp dem. När fortfarande ingen hjälp kommer skriker han i desperation: ”Fan ta regimen!” Inom tio minuter har polisen kommit och fängslat honom.
***
EN RÄV LYCKAS ta sig över gränsen till Sudan. I Sudan frågar de honom varför han flydde från Egypten.
”De fängslar alla kameler i Egypten!”
”Men du är ju inte kamel…”
”Försök säga det till polisen!”
***
VAD ÄR DEN PERFEKTA DAGEN för Mubarak?
En dag när inget händer.
***
MUBARAK SITTER ENSAM i sitt kontor och grubblar i flera timmar. En av hans rådgivare kommer bekymrad in och frågar:
– Mubarak, kan jag hjälpa er?
– Ah, tack! DET är mitt namn.
