[TEATER] Mitt namn skall vara Stig Dagerman Av och med Mikael Bonnelid (skådespelare) och Björn Ranelid Efter Björn Ranelids bok med samma titel Gästspel på Strindbergs intima teater, Stockholm Spelas 9/12 kl 19, 10–11/12 kl 16. För ungefär 100 år sedan användes uttrycket ”att spotta varandra i ansiktet” för att lägga bort titlarna och bli […]
Av och med Mikael Bonnelid (skådespelare) och Björn Ranelid
Efter Björn Ranelids bok med samma titel
Gästspel på Strindbergs intima teater, Stockholm
Spelas 9/12 kl 19, 10–11/12 kl 16.
För ungefär 100 år sedan användes uttrycket ”att spotta varandra i ansiktet” för att lägga bort titlarna och bli du och bror. Osökt kommer jag att tänka på det när jag på andra bänk i den lilla teatersalongen på Barnhusgatan 20 försöker värja mig mot den stormvind av poetiska uttryck som författaren Björn Ranelid riktar mot publiken.
Ranelid är gränslös i sina krav på intimitet. Han spänner ögonen i oss, var och en, och pratar och pratar och pratar om tillkomsten av sin roman Mitt namn skall vara Stig Dagerman som kom ut 1993.
Han berättar hur han liksom gått in i Stig Dagerman, tvingats göra större research än alla andra som skrivit om författarens liv och verk (som till exempel Olof Lagercrantz och Johan Cullberg, då), träffat de tre barnen och de två fruarna – Anne-Marie Dagerman ”dagen efter att jag fick Augustpriset för Synden” (det sista är en dekoration och har ingenting med boken om Dagermans tillkomst att göra eftersom den utkom ett år tidigare).
Jag, som till skillnad från Ranelid inte känner Dagerman men beundrar hans författarskap och är hyfsat påläst på hans liv, känner mig allt mer olustig.
Efter en stund kommer jag att tänka på en annan poet, Bo Setterlind, också känd för att leverera en och annan pärla bakom ett flamboyant yttre: ”Jag stod som harens unge när han kom. Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång. (…) döden tänkte jag mig så.”
Ranelids vackra sång tar över, han intimiserar om spädbarnet Stig Halvard Anderson, senare Johansson, sedan Dagerman, som blev övergivet av sin mamma. Om sveken mot barn, kvinnor och förlag – i vilket självmordet vid 31 års ålder ingår. Ranelid har suttit i Älvkarleby och satt sig in i barnets längtan efter modern, har lekt skolpojke vid Södra Latin, har studerat och beundrat de vackra kvinnorna som Dagerman gifte sig med, har varit i (eller var det vid?) garaget i Enebyberg. ’
Jag, som till skillnad från Ranelid inte känner Dagerman men beundrar hans författarskap och är hyfsat påläst på hans liv, känner mig allt mer olustig. Jag är fångad i någonting kladdigt och banalt.
Efter Ranelids prolog på 25 minuter börjar monologen, byggd på Ranelids bok, med Mikael Bonnelid i brun kostym som har tidskänsla (men inte Dagermankänsla). Det blir en vacker stund, lika lång som Ranelids, men har trots jagformen en befriande (åtminstone i jämförelse) distans mellan den gestaltande och den gestaltade.
Förutom det där med de vackra kvinnorna är monologen enkel, avskalad och trovärdig. Avslutningen genial.
När de två männen tackar för applåderna gör författaren en erkännande generös gest mot skådespelaren. Det är tyvärr lite för sent.