Vänsterrörelsen är allt för bortskämd – och har inte råd med det. Vid minsta motsättning eller avvikelse från protokollet så kan en människa fråntas sin vänsterstämpel i ett nafs. Men vill vi slå igenom i de breda folklagren så måste vi få med en och annan homofob, rasist och henmotståndare. Vi kan inte bete oss som statens drogrehabilitering – där du för att få hjälp först måste vara botad och avgiftad.
Skäggvänstern, rödvinsvänstern, Adidasvänstern – vänsterpersonen kommer i många olika färdigförpackade prototyper redo att ställas ut till allmän beskådan, plockas isär och sedan förvaras i ett kollektivt minnesmagasin för politiska stereotyper.
Med högerpopulismens kärntrupper är det svårare.
Frågorna som forsar förbi i mediaflödet, efter att Donald Trump trumfade alla opinionsmätningar, är många. Vem är Den Genomsnittliga Högerväljaren? Detta mystiska väsen som ingen har sett i verkligheten men som hemsöker hela västvärlden. Hur ser hen ut? Vad gör hen om dagarna? Är hen en förlorad kamrat eller en försvuren evig fiende?
Vi är helt besatta av att ta reda på vem och vilka som stöttar högerpopulisterna. Nog finns det en del stereotyper. Det är landsbygden som sägs utgöra den geografiska ryggraden; det genomsnittliga högerkönet är manligt… men utöver det famlar vi i mörker.
En sak är dock säker – vid minsta motsättning, minsta svajning eller avvikelse från protokollet så kan en verklig människa fråntas sin vänsterstämpel i ett nafs.
När det kommer till våra egna led så har vi bilden klar som dagsljus – vänsterpersonen kräver ingen analys. Vi anser vår politik så självklar att våra kamrater måste vara endimensionella människor med samma mål, ideologiska sammansättning och drömmar.
En sak är dock säker – vid minsta motsättning, minsta svajning eller avvikelse från protokollet så kan en verklig människa fråntas sin vänsterstämpel i ett nafs. Förutsättningen är att det finns en höger-vänster-skala med färdigställda ideal i stället för att se vänsterpolitik som en rörelse som ska tilltala och engagera massorna.
Vi är tyvärr allt för bortskämda i en tid då vi inte har råd med sådant. Vi påminner om en före detta hertig som förlorat allt, men fortfarande anser sig förmer än de andra hemlösa samtidigt som han står i kön till soppköket.
Vi ser den potentiella vänstermänniskan som något att ta för givet, som om det finns en renlärig, fördomsfri socialistisk übermensch som vi alla ska sträva efter att vara. Übermenschen kan vara skisserad efter Lenin, Tito eller Öcalan, men idealbilden är tydlig: så här ska du vara! Sekulär, humanist, materialist, feminist, antirasist, fackligt engagerad, med ett oklanderligt patos för samhällets olycksbarn.
I de delar av Italien där kommunismen hade sina starkaste fästen samsades den röda fanan med rökelse och kyrkklockor; arbetarna var kommunister och katoliker, utan att någon höjde nämnvärt på ögonbrynet.
Min mor har ofta sagt, ”Inshallah, socialismen ska segra” och menar båda sakerna samtidigt – att socialismen kommer segra med hjälp av allah. Det är med sådana motsättningar människor kommer, särskilt från forna Jugoslavien där socialismen var populär, men utan att religionen försvann från människors själar.
Hur många predikningar om vad Marx sagt om religionsfrågan som helst kunde inte förjaga den ”vidskepligheten” ur människan. I de delar av Italien där kommunismen hade sina starkaste fästen samsades den röda fanan med rökelse och kyrkklockor; arbetarna var kommunister och katoliker, utan att någon höjde nämnvärt på ögonbrynet.
Vill vi slå igenom i de breda folklagren så måste vi tyvärr få med en och annan homofob, rasist, henmotståndare och allmänt förryckt nihilist. Vi kan inte bete oss som statens drogrehabilitering – där du för att få hjälp med dina böjelser först måste vara botad och avgiftad.
Vänstermänniskorna kommer inte komma till oss färdiga, fria från fördomar, förakt och allmän okunskap, utan det är vårt jobb att visa dem den rätta vägen. Det är vårt jobb att frälsa dem med socialismen – om ni så vill.