Italiens ekonomi går dåligt, till och med bakåt, visar färska siffror. Och det är ingen tillfällig svacka, utan de dystra rapporterna har avlöst varandra sedan finanskrisåren 2007–2008. Inga av de arbetsmarknadspolitiska lös­nin­gar som drivs igenom, varav den största är ”Jobs Act” – ett reformpaket – som antogs i december 2014, tycks kunna stoppa den negativa trenden.

Anställningar blir allt ovanligare, till och med att få ett tillfälligt kontrakt är näst intill ouppnåeligt för en stor grupp. I stället får allt fler verkstadsarbetare, brevbärare, lärare, serviceanställda och turistguider betalt i voucher, ett slags timkupong utan kontrakt. Tidnings­rubriker larmar om ”arbetsmarknadens nya slavar” som jobbar för 7,50 euro i tim­men, motsvarande cirka 70 svenska kro­nor.

Det som en gång var tänkt som en tillfällig lösning för att göra säsongsjobb i jordbruket eller lättare arbetsuppgifter för ungd­omar, såsom läxläsning, har omvandlats till en vanlig löneform i många av samhällets sektorer och skapat en ny samhällsklass – ett nytt prekariat.

Solen steker över torget i Sassoferrato, en liten stad mitt i de grönskande italienska Apenninerna, när jag möter upp Athena Marano på en av barerna som omger torget. Hon beställer en caffè macchiato och vi sätter oss vid ett bord i den lugnare delen av det välfrekventerade kaféet, som inte ligger långt från glassbaren där hon jobbar. Om det är fint väder och kunder, vill säga. Hon blir inringd efter behov. Utan kontrakt, utan garantier.

– Jag vet aldrig hur mycket jag får jobba och kan inte planera tiden, säger hon.

Athena Marano är 22 år och sminkös, ett yrke hon menar inte är erkänt i Italien, men trots det har hon efter avslutad utbildning siktet inställt på att inom fem till tio år kunna leva på sitt drömjobb. Hennes föräldrar betalade utbildningen och stöttar henne. Under tiden försöker hon, som så många andra italienare i alla åldrar, skaffa sig de inkomster hon kan.

På sommaren arbetar hon, förutom i glassbaren, som servitris på en restaurang på helgerna, och på hösten bland annat som produktmarknadsförare. Alla jobb betalas med voucher. Voucher-systemet innebär att arbetsköparen köper arbetskraft för totalt 10 euro (cirka 95 svenska kronor) per timme, allt inkluderat. Den som bjuder ut sin arbetskraft får behålla 7,50 euro per arbetad timme, medan 1,30 euro är pensionsavgifter, 0,70 olycksfallsför­säkring och 0,50 administrationsavgifter.

– Det är helt omöjligt för mig att anställa någon, säger Roberta Pecci, ägare till glassbaren där Athena Marano arbetar vid behov.

Hon gör själv all glass som säljs över disk, och tårtor på beställning. Det är under varma dagar när kön till den, enligt ryktet, bästa glassen i stan ringlar långt ut på gatan, som hon behöver hjälp. I handen håller hon riktlinjerna för anställningsvillkor och minimilöner inom branschen och säger att hon har räknat och räknat, men att det inte skulle gå runt om hon anställde en person.

– Ibland är det kontroller. Så man kan inte heller betala en person flera dagar i veckan med voucher, eftersom det anses vara bevis på att det finns behov av arbetskraft och möjlighet till anställning, säger Roberta Pecci och målar på så vis upp en nästan omöjlig situation.

Flytta hemifrån kan jag inte ens tänka på som det är nu. Pengarna jag får in täcker mina personliga utgifter, såsom kläder, bensin och internet.
Athena Marano, utbildad sminkös och diversearbetare

Enligt flera anonyma källor är det inte ovanligt att arbetsköparna löser det genom att betala med voucher den första timmen och sedan svart, ibland till en ännu lägre ersättning. Vouchern möjliggör för arbetsköparna att hålla nere kostnaderna för arbetskraft, samtidigt som många unga har utlämnats till att känna tacksamhet för de timmar de kan få.

Inte minst märks det när Athena Marano inleder vårt samtal om att jobba för voucher genom att gå i försvar för sina arbetsköpare i stället för att utgå ifrån sitt eget perspektiv.

– Det är svårt för småföretagare att betala alla extra avgifter som en anställ­ning innebär, säger hon.

Och precis som många andra unga – och gamla – som har möjlighet att bo hemma och få hjälp med tak över huvudet och mat, är det okej för henne att än så länge hoppa runt mellan små jobb. Detta medan hon samtidigt försöker etablera sig som sminkös.

– Flytta hemifrån kan jag inte ens tänka på som det är nu. Pengarna jag får in täcker mina personliga utgifter, såsom kläder, bensin och internet, och så försöker jag spara så mycket jag kan, säger hon.

När ”Jobs Act” drevs igenom var fackförbundet La Confederazione Generale Italiana del Lavoro, CGIL, en av dess främsta kritiker och anordnade flera demonstrationer inför omröstningen i parlamentet. Så här ett par år senare är kritiken lika ståndaktig.

– Med facit i hand har Italien inte hittat en väg ut ur landets ekonomiska kris. Ekonomin står still och ungdoms­arbets­lösheten närmar sig 40 procent. Detta är tydliga bevis för att bland annat vou­cher-systemet, vars utbredning sprider sig explosionsartat, uppenbarligen inte fun­gerar, säger Corrado Ezio Barachetti, arbetsmarknadskoordinator på CGIL, som är Italiens äldsta – grundat 1944 – och ett av Europas största fackförbund.

– Vi är helt mot vouchern, det är ett ext­raordinärt instrument som används för att utnyttja arbetskraften. Varje arbete kan omvandlas till tillfälligt arbete. Det finns i dag företag som enbart har personer som arbetar i utbyte mot voucher, och inga anställda.

Vi är helt mot vouchern, det är ett ext­raordinärt instrument som används för att utnyttja arbetskraften. Varje arbete kan omvandlas till tillfälligt arbete.
Corrado Ezio Barachetti, arbetsmarknadskoordinator på CGIL

Italiensk lag möjliggör voucher-systemet inom alla sektorer, både offentliga och privata. Det som en gång började inom jordbruket och turistnäringen är i dag allmänt utbrett inom verkstadsindustrin och den offentliga servicesektorn. Beviset på detta, menar Corrado Ezio Barachetti, är statistiken.

Enligt Istituto Nazionale della Previdenza Sociales, INPS, särskilda observatorium för prekära arbeten betalades en halv miljon voucher ut år 2008 och år 2015 var den siffran uppe på nästan 115 miljoner.

– Det är en galen exponentiell ökning som vi inte ser slutet på. Under de första fem månaderna i år har 47 procent fler vouchers betalats ut jämfört med samma månader förra året, säger Corrado Ezio Barachetti.

Färska siffror från INPS visar att vouchern långt ifrån används för att betala extrajobb åt ungdomar, som tidigare erbjudits svartjobb, eller pensionärer som vill dryga ut pensionen, utan vouchern betalas i 23 procent av fallen till arbetare som i genomsnitt är 37 år och som förlorat en tidigare anställning under de senaste två åren.

För 37 procent är det den enda inkomstkällan, vilken inte räcker för att försörja en person. Av dem som har fått betalt i voucher minst en gång har 85 procent deklarerade inkomster som understiger 1­ 000 euro (drygt 9 500 svenska kronor) om året. Det innebär att allt fler arbetar utan att kunna försörja sig, och när de arbetar är de tillfälligt anställda utan rättigheter, varken till ledighet, sjukersättning eller föräldrapenning.

– Visst är många studenter glada för de timmar de får ihop under sommaren, och som dessutom betalas ”vitt” via vou­ch­ern, säger Corrado Ezio Barachetti.

Men han understryker att det inte är den medicin Italien så väl behöver för att få igång ekonomin. Och trycket på pre­miärminister Matteo Renzi att vidta åtgärder ökar. Facket CGIL har samlat in 1,1 miljon underskrifter för att kräva en folkomröstning för avskaffandet av möj­ligheten att betala med voucher.

På torget i Sassoferrato vinkar Athena Marano hej då för att sedan slinka in hos en grafisk designer som hjälper henne med layouten på hennes första visitkort som sminkös. Visitkorten tänker hon dela ut till potentiella kunder.