Regi: Tate Taylor
Paula Hawkins roman The Girl on the Train (2015), med den svenska titeln Kvinnan på tåget, har gjort stor succé över världen och har tillsammans med Gillian Flynns bok Gone Girl (2013, filmatiserad 2014) snabbt blivit stilbildande för en ny genre inom spänningslitteraturen; en kvinna i huvudrollen där ingenting egentligen är vad det verkar vara. Bakgrunden med ett uppbrott från ett äktenskap som rymmer en rad hemligheter har de gemensamt. Våldet, och fasaden som ska upprätthållas men blir en baktändning, är ett par av dem.
Romanen Kvinnan på tåget är dock tillskruvad på ett sätt som gjorde den till en surrealistisk och riktigt otäck bladvändare. Filmen är inte riktigt lika gastkramande som boken men väjer inte för det som ger gåtan kropp och själva historien djup: alkoholmissbruket som den olyckliga Rachel hänger sig åt.
Vem gillar en trasig, gråtande, krävande, kärlekskrank och barnlös kvinna som tröstar sig med alkohol i mängder och utan minsta finess?
Emily Blunts gestaltning är lite mindre nedgången, och lite för snabbt ursäktar vi henne med att det verkar handla om en ganska tillfällig självmedicinering som hon började praktisera efter misslyckandena med att bli gravid.
Men missbruket och misslyckandet är tydligt nog – allt faller samman omkring en kvinna som inte lägger ned energi på att sköta hushållet, äktenskapet, de sociala relationerna, stilen, utseendet, och moderskapet på ett perfekt sätt. Vem gillar en trasig, gråtande, krävande, kärlekskrank och barnlös kvinna som tröstar sig med alkohol i mängder och utan minsta finess? Vem respekterar henne?
Rachel i filmen blir aldrig, som i boken, ”alkoholisten” – den odisciplinerade kvinna som vi först äcklas av och sedan skäms över att vi äcklades av. Men hon är pinsam nog, gullar småfullt överdrivet med småbarn, skäller ut ”påträngande” män som inte ens lagt märke till henne, ringer till sin före detta mans nya fru nätterna igenom och lägger på luren, ljuger genomskinligt, skriker, spyr, ramlar och vaknar med blåmärken och minnesluckor. Största brottet av allt är att hon är så pinsam.
Man kan inte annat än att älska denna helgjutna kvinna som vägrar ge upp sin stora strid för sanningen och moralen trots ökande antal förkastelsedomar från bästa väninnan (den enda hon hade kvar) till den äcklade och nedlåtande poliskommissarien.
Regissören Tate Taylor har en fin katalog bakom sig med indiebetonade produktioner som både skådespelare (bland annat tv-serier som Queer as Folk och Six Feet under) och regissör där han gärna berättar om kvinnor som pratar med varandra om allt möjligt – och det märks. Han går utanför normen och innanför huden.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Teckna en prenumeration
Få direkt tillgång till denna artikel och mycket mer
✓ Få tillgång till alla låsta artiklar på arbetaren.se.
✓ Digitala nyheter varje vardag
Efter första månaden övergår prenumerationen till ordinarie pris, 59 kr/mån.
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
Inga bindningstider – säg upp när du vill
✓ Få tillgång till alla våra låsta artiklar, digitala nyheter varje vecka
✓ Få 10 magasin hem i brevlådan varje år
Inga bindningstider – säg upp när du vill


