Maria Johanssons memoarer – del 14

3.

Hela söndagen och hela måndagen ritar Maria Johansson sina självporträtt. Efter att ha testat några olika varianter på A4-papper inser hon att formatet är löjligt litet. Hon tejpar ihop två papper, och inser att ännu mer behövs.

Allt börjar växa omkring henne. Varje papper blir en detalj, större än verkligheten. Livspussel.

I tejpen fastnar damm från golvet i det lilla rummet där hon fortfarande sover. Ingen ställer några frågor till henne. Hon får vara helt ifred. Äta sina bananer och koncentrera sig på sina färgpennor.

Hon somnar lycklig med golvet täckt av konst.
De tittar länge på henne. Uppifrån och ned.
På tisdagen ger hon sig ut på stan med sina hopvikta verk. Hon frågar en turistbyrå om något bra konstcentrum. De tittar länge på henne. Uppifrån och ned. Till slut hänvisar de henne till ett ställe på andra sidan Östberlin.

Maria tar en spårvagn. Kastar sig av när hon ser något som verkar vara kontrollanter. Vecklar upp sin karta, jo hon är ändå nära nu. Går på. Svettas lite fast hon inte borde. Vinden är iskall.

Huset är inte olikt det smutsiga hon för tillfället bor i. Graffitin är lite mer genomtänkt, bara. Maria stegar in genom första bästa dörr.

– Hej, jag vill sälja konstverk till er!

– Aha, säger kvinnan bakom disken allvarligt. Då ska du prata med Wulff.

Kvinnan försvinner in i ett rum. Maria väntar otåligt. Tiden tickar och på något sätt är det bråttom.

Men strax blir hon invisad i ett kontorsrum som känns långt från den sunkiga fasaden. En annan kvinna, med svart lugg och röda glasögon, tar emot henne, fattar hennes hand.

Är detta Wulff? Tydligen.

– God dag, säger kvinnan med ett litet leende. Hur kan jag stå till tjänst?

Maria slänger sig ned i en vinröd läderfåtölj, spretar självsäkert med benen.

– Jag är konstnär och vill sälja ett konstverk till er.

– Aha, aha, kvinnan nickar och sätter sig ned hon med. Har du någon överenskommelse sedan tidigare?

– Nej, säger Maria. Jag är en äkta konstnär, jag lever på gatan och jag går runt och säljer mina verk. Fast egentligen har jag ganska mycket pengar, jag tjänar bra på konsten.

– Aha, säger kvinnan igen.

Hennes ögon är otroligt intensiva bakom de röda plastbågarna. Maria gillar dem inte riktigt. De utforskar henne, som om de kan se saker hon inte själv ser.

– Jag är mycket känd i Sverige, tillägger Maria och slänger nonchalant ena benet över det andra.

– Sverige? Intressant, säger rödbågarna och nickar igen.

Maria kan inte avgöra vad hon egentligen tänker. Håll huvudet stilla och svara på frågan kärringjävel.

– Köp verket nu bara! vräker hon ur sig.

Kvinnan skrattar.

– Vad heter du?

– Maria Johansson.

Kvinnan gör en anteckning.

– Har du någon portfolio med dig?

Hon ser väl att jag inte har någon jävla portfölj.

– Jag har konsten, det är väl bättre!

Maria flyger upp, ser förnöjt i ögonvrån hur den välkontrollerade kvinnan faktiskt rycker till.

Bredbent vecklar hon ut sina papper, ett av de porträtt hon är mest nöjd med.

Ögon vidgas bakom plastbågarna.

– Intressant, säger kvinnan lågt och allvarligt.

Hon reser sig, tittar försiktigt.

– Det är du, konstaterar hon.

– Ja, säger Maria Johansson. Det är Maria Johansson.

Det blir tyst. Kvinnan betraktar verket koncentrerat. Marias handflator är klibbiga. Det pirrar i kroppen.

– Intressant, upprepar kvinnan. Maria, vi vill gärna stödja fria konstnärer, men vi har små resurser. De flesta som ställer ut här är en del av vårt kollektiv, eller är med i någon av våra systerorganisationer. Vilket pris har du satt på verket?

– Hundra euro.

Kvinnan rycker till igen, sliter blicken från teckningen och tittar på konstnären.

– Verkligen? Det var inte mycket, Maria.

– Jag vet att ni har små resurser. Det är ett vänskapspris.

Kvinnan nickar igen.

– Okej, säger hon. Vi köper gärna det här. Det är mycket intressant. Vet du, jag tänkte faktiskt i går på att vi borde inleda ett samarbete med några svenska moderna konstnärer. Det finns många spännande svenskar, inte minst här i Berlin.

Maria hör knappt meningen, hennes skalle är en ballong av triumf.

– Okej, säger hon nonchalant och slänger med hår hon inte har.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag den 19 januari klockan 14.30:

 

BÄÄÄÄST

Jag är så fantastiskt jävla bäst. Tänk, alla dessa år jag levde i osynlighet. Nej fy fan, tänk INTE på dem! De åren finns inte. Det var en annan som levde dem.

Jaha, i dag har jag sålt ett självporträtt till ett av Europas största konstgallerier. Sug på den. Sug Fågel Fenix fitta.

Pengarna ska jag investera i ett mer storslaget projekt.

Just nu firar jag med ett glas nypressad morotsjuice. Känner mig lika uppåt som för en vecka sedan, när jag tatuerade halsen. Ett stordåd i veckan, det är mitt motto.

Nu ska jag göra några nya tatueringar och sedan få mig ett ligg. Fittan har vaknat till liv. Den förtjänar lite förströelse.

*

Jag gick in på första bästa tatueringsstudio jag hittade. Det finns ganska många i den här stan. Tittade mig i spegeln och bestämde mig snabbt: Ett utropstecken i pannan. Punkten mellan ögonbrynen.

De tvekade först, men ändrade sig när jag tog av mig sjalen och visade Fågel Fenix på halsen.

Medan tatueraren skissade upp motivet direkt på huden frågade jag vilken piercing de mest sällan ombads göra.

– Hmm, sa den unga killen. Det måste väl vara … i handen. Mellan fingrarna. Jag har bara gjort en sån, de verkar ha väldigt svårt att läka!

– Aha, sa jag. Är det inte ovanligare med något i könsorganen, det trodde jag?

Han skrattade och lutade sig tillbaka.

– Nä, det har varannan ungdom ju! Har du inte undersökt det?

Mitt eget könsorgan pirrade till.

– Nä, tyvärr, sa jag. Har du själv såna?

Han skrattade igen, blinkade.

– Jodå, flera stycken.

Jag försökte ta mig i en närmare titt på honom – kort, chokladbrunt hår, och hade inte ögonen glimmat grönt? – men kanske kände han min blickar, för han vände sig bort. Jag tittade instinktivt ned mot hans skrev i stället, men det var svårt att se från stolen jag halvlåg i.

Han vände sig tillbaka, nu höll han i en plastflaska med pip.

– Okej, nu blir det kallt och blött här, sa han med en nick mot min panna.

– Bättre med varmt och blött, kontrade jag.

Han hejdade sig i rörelsen, skrattade igen, det lät ganska förtjust.

– Du är rolig du! Och modig, tillade han efter någon sekund. Ska vi sätta igång med där utropstecknet nu?

– Visst, sa jag. Och sen vill jag ha en piercing i handen.

Han skrattade igen och skakade på huvudet, men jag visste att jag skulle få honom att säga ja. Om ett litet tag.
Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.
Pannan gjorde faktiskt mindre ont än halsen att tatuera, på något märkligt sätt.

Handen gjorde ondare än jag föreställt mig. Den ryckte okontrollerat, som en fisk med dödsångest.

Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.

Men de kändes rätt bra.

Ja, så klart förförde jag honom. Där på britsen, när de andra som jobbade i studion gått hem. Det var lätt. Det har varit lätt länge nu.

Men jag ger er inga detaljer den här gången. Använd fantasin.

Den Pånyttfödda Maria behöver inte er bekräftelse. Inte någons.

*

Natten är mörk och dammig. Maria sover belåtet på sin smutsiga madrass, men har ändå en oro i kroppen. Lemmarna rör sig i sömnen, rycker och darrar, förutom den stackars svullna högerhanden som nu stillnat.

I drömmarna är hon i Stockholm. Hon går och går, hon letar efter en adress. En adress hon aldrig besökt, men som hon skrivit ned. Hon minns inte varför, bara att den är otroligt viktig.

Tunnelbanan vindlar, och trappor och gångtunnlar och dunkla gator. Överallt finns platser hon känner igen, men de ligger fel. Miljonprogrammen är insprängda i Östermalm. Skånegläntan mynnar ut i Årsta torg. Något tickar hårt och stressen stiger. Hon går och går, nej springer.

Tills något blänker i hennes ögonvrå och hon irriterat måste titta dit. Det är ju en kniv. Som hon håller i. En stor förskärare och den droppar av blod.

– Du har redan varit där! skriker någon ur ett fönster som smälls igen.

*

På onsdagen vaknar Maria med en känsla av hon måste ut. Det är snöblandat regn och elaka vindar, men hon känner att hon måste gå. Hon gör det. Hon irrar och försöker hitta frihetskänslan från första natten i Berlin. Från folkparken Jungfernheide till Sovjetmonumentet på andra sidan staden letar hon. Men allt skaver, inte minst hennes skor.

Precis innan stängningsdags kastar hon sig in i en liten kontorsaffär och köper en analog engångskamera. Tänk att sådana finns fortfarande.

*

Torsdag förmiddag återvänder hon till konsthallen som hon sålt sitt första verk till.

– Hej, jag undrar var ni hängt mitt porträtt.

Kvinnan bakom disken försöker titta Maria i ögonen utan att stirra på utropstecknet. Svårt. Kanske är det samma kvinna som förra gången. Vem bryr sig.

Maria Johansson spänner ögonen i henne och säger sitt namn. Kvinnan försvinner med flackande blick.

En tredje kommer ut bakom disken. För det är väl inte Wulff? Också lugg, men andra glasögon.

– Hej Maria Johansson, säger luggen en aning stelt. Tack så mycket för att vi fick köpa ditt konstverk till vår samling.

– Varsågod, säger Maria. Var är det?

– I vår samling.

Den första kvinnan, receptionisten, har dragit sig tillbaka, men verkar vakta på dem.

Maria fnyser.

– Ja ja, men var har ni satt upp det? Jag vill ta ett foto till min blogg.

– Vi har ingen plats just nu, vi har ju pågående utställningar, säger kvinnan lugnt. Men ditt porträtt finns i samlingen.

En sekund svart för Marias ögon, sedan bländande vitt.

– Vad i helvete! Hon slår näven i disken. Det skulle hängas upp på en gång. Det ingick i priset!

Ansiktet under luggen rycker till, knappt märkbart, men är strax stelt igen.

– Jaså, verkligen? Ja, just nu har vi ändå inte plats.

Hon vänder sig, som om hon vore på väg därifrån.

Ni tror ni kan lura mig igen. Betala mig skitsummor och slänga min konst i pappersinsamlingen.

– Det är klart ni har plats någonstans! Häng upp det så jag kan fota, annars stämmer jag er.

Kvinnan vänder sig halvt om igen.

– Hotar du mig? säger hon provocerande lugnt.

Receptionisten håller i en telefonlur. Från det bakre rummet kommer en tredje kvinna, lugg, röda glasögon, det måste vara Wulff, hon som köpte. Wulff säger något på tyska. Den andra svarar. Hetsigt ordutbyte följer.

Receptionisten står kvar med luren i handen, hennes ögon flackar mellan sina överordnade och Maria, hon skjuter in några försiktiga ord som drunknar i de båda andras skarpa röster.

Maria kastar en slängkyss nästa gång receptionistögonen flackar åt hennes håll.

Ögonen kommer inte tillbaka något mer.

Men sedan börjar orden svalna lite, och Wulff vänder sig mot Maria.

– Ursäkta missförståndet, säger hon med ett snett leende. Vi ska hänga ditt verk i vårt kafé så länge. Du kan komma tillbaka i eftermiddag om du vill fotografera!

I bakgrunden smäller en dörr, den första luggen har lämnat scenen.

Maria kastar en ny slängkyss.

 

4.

Jag är Maria Johansson. Just nu sitter jag på en bar nära någon stor horgata i centrala Östberlin. Och rätt nära konsthallen, dessutom. Ha. De fick vad de tålde. Lydigt hängde de upp mitt porträtt samma dag.

Androm till varnagel: Våga inte förminska konstnären Maria Johansson.

Jag sitter här och jag har bara druckit ett par öl faktiskt. Är trött. Försöker sammanfatta mina intryck av de första tio dagarna av mitt nya liv. Den här staden är så stor, så högljudd, så bred, så utbredd, så het och ändå så kall.
Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust.
Men jag trivs här. Känner mig hel. Jag är glad för det mesta, samtidigt som jag är arg. Låter det konstigt? Ja, det är väl inte lätt för er att fatta, stackare. Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust. De växlar, vibrerar framför mina ögonlock. Var inte det nazisternas färger förresten? Passande.

Apropå nazister så är tyskarna rätt lustiga. Fast mest tråkiga. De verkar självsäkra och nonchalanta, men det är bara på ytan. Alla viker de undan med blicken när jag tittar på dem. Särskilt i går när jag målade ett hakkors med rött läppstift på hakan.

Till och med invånarna i det fallfärdiga hus där jag fortfarande bor försöker ignorera mig, titta bort, undvika mina konversationer. Trots att de borde vara vana vid det mesta där.

Och när de väl pratar med mig, innan de slutar svara på tilltal – då verkar de allihop förutsätta att jag är någon slags punkare. Gillar det inte. Herregud, jag är snart 43!

 

För att ge ett annat intryck har jag börjat använda mina mer kvinnliga, snygga kläder igen. Små klänningar, röda, svarta. Så ser inte punktjejerna ut. De flesta av dem är osminkade, rufsiga, klädda i vad som helst. Alltför lika mig, insåg jag.

Och, jag har alltså återupptagit sminkningen. Men inte som förr. Jag tog upp min spegel en morgon och frågade mig: På vilket sätt sminkar sig ingen annan?

Jag förstärker numer mina näsborrar med blodrött läppstift och målar krigiska ränder över kinderna med mörkblå kajal. Ibland målar jag svart i munnen. Inte läpparnas konturer, utan just där de öppnar sig och blir fuktiga och svårare att måla på, och ofta färgar det av sig på tandköttet.

Effekten är verkligen slående. Jag är vacker, även om ni inte tror det, eller tror att ni tycker något annat. Mitt ansikte är som is och eld och det inger respekt. När jag går ut härifrån hoppas jag att det kommer fram någon karl och frågar vad jag kostar. Som i går kväll. Ni skulle ha sett hans min när jag vände ansiktet mot honom i gatlyktans sken.

Nu ska jag gå och hitta ett nattöppet internetkafé. Jag måste se mig om efter ett annat boende, har jag bestämt mig för. Hur bohemiskt det än är att sova bland damm och spindlar och aldrig duscha ordentligt i detta de kallar för squats, så är det dags att testa något nytt.

*

På den öppna platsen framför S-bahn-stationen hugger någon tag i Maria Johanssons arm. Hon snor runt, knytnäven beredd till slag.

– Hej, Maria!

Maria stirrar. Vem är detta? Hur vet hon mitt namn?

– Känner du inte igen mig? säger tjejen på engelska. Isis. Vi träffades på spelningen i 82:an, för en vecka sen.

Maria stirrar tomt.

– Drack massa öl. Och hånglade lite, tillägger tjejen med ett skratt.

Jaha. Spännande. Men jobbigt att inte minnas.

Det förväntade, tänker Maria Johansson, är att spela med, låtsas minnas henne.

– Det minns jag inte alls, säger Maria och sänker näven. Men det låter ju trevligt!

Tjejen skrattar igen. Hon har en enorm mun.

– Så kan det gå! Men kul att du hade trevligt. Vart är du på väg nu?

– Ingen särskild stans, säger Maria.

Tjejen som tydligen kallar sig Isis tar hennes arm igen, ler mångtydigt. Hon har dreadlocks uppsatta i en tofs, de ser äkta ut men hon ser inte afrikansk ut, snarare spansk. Latinamerikansk kanske. Inte direkt söt, men ett väldigt intressant utseende är det, tycker Maria. Hur kan hon ha glömt henne?

– Kom, säger Isis. Häng med på en konsert.

– Är det punk? säger Maria misstänksamt.

Munnen skrattar igen.

– Nä, det är nån slags singer-songwriter från Frankrike, skitbra. Kom med nu!

Maria följer villigt med. Den här tjejen känns som ett bra tecken.

Upp i pendeltågsstationen, byte, ned i tunnelbanan. Det är broar, mörker, stadsljus, vatten man bara anar. Halvrivna väggar med spretig graffiti som gradvis övergår till mer upputsade fasader.
Dämpat rött ljus.
Framme. Stället ser nästan ut som de andra punkställena, men stämningen är lugnare. Väggmålningar som ser en aning mer genomtänkta ut. Dämpat rött ljus.

De sätter sig i en sliten röd soffa. Isis köper rödvin. Rött, rött, allt är rött, som lust.

– Du är så cool, säger Isis plötsligt. Jag tror aldrig jag träffat nån friare människa än du.

Mot sin vilja får Maria en klump i halsen. Ja, så är det. Äntligen erkännande.

Hon börjar just formulera ett svar, när Isis lika plötsligt fortsätter:

– Vad tycker du om punkscenen här?

– Tja, säger Maria och rycker på axlarna, jag vet inte, det är liksom inte min scen.

– Jag vet vad du menar, nickar Isis vist och tar en klunk vin. De är så mycket mer konventionella än vad de tror. Väldigt mycket sexism och heteronormer fast de inte låtsas om det.

Maria nickar vagt, tar en klunk och tänker på sex.

Bandet går på. Mikrofonen sprakar, tjejen på scenen pratar, Isis verkar med ens uppslukad av artisten.

Maria sneglar på hennes stora mun. Hon skulle kunna svälja hela vinglaset.

Musiken är på en mycket behagligare nivå här. Sångerna är på franska, tyska och engelska, om vartannat. Ganska bra är de faktiskt, även om hon inte fattar det mesta av texterna. En verkar heta ungefär Kärleken har ingen färg, fast på tyska.

Publiken, inte mer än kanske tjugofem stycken, lyssnar allvarligt men det går att konversera viskande också, vilket några gör.

Maria Johansson för en dialog i sitt huvud i stället.

Varför drog jag inte med henne hem förra fredagen?

Vadå hem, till det smutsiga golvet?

Kanske försökte du. Du minns ju inte.

Maria tar en stor klunk vin.

Det blir paus i musiken.

Isis vänder sig genast mot Maria. Betraktar henne. Hennes ögon är ganska stora de med.

– Du är som en främmande fågel, säger hon. Till och med här, där alla ska vara alternativa. Jag älskar din tatuering på halsen.

– Jag är Fågel Fenix, säger Maria. Jag reser mig alltid. Jag är större än livet.

Nej, det är inte vinet som talar. Det är Den Pånyttfödda Maria. Men hon sätter ändå bestämt ned glaset.

Isis fortsätter titta beundrande på henne.

– Jag tror dig, säger hon allvarligt. Större än livet. Större än våra föreställningar om livet, och större än våra föreställningar om män och kvinnor.

Situationen glider ohjälpligt över i overklighet, alldeles oavsett alkoholen. Här sitter en ung vacker kvinna och säger poetiska saker om Maria Johanssons storhet.

– Ja, svarar Maria enkelt. Så är det.

Sedan kan hon inte låta bli att ta en klunk vin igen.

– Förresten, Maria, var bor du här i Berlin? säger Isis och lägger handen på hennes arm. Inte kvar där vi träffades förra veckan va?

– Jo, säger Maria nonchalant men mentalt skruvar hon på sig. Jag ska flytta snart. Vet inte vart bara.

– Verkligen? Vet du, jag känner några som bor i ett kollektiv, de har en fin gästdel de brukar hyra ut. Jag tror att den är ledig just nu. Och jag tror du skulle trivas där, de är också större än de flesta andra människor!

– Javisst, säger Maria.

Vad borde jag göra? säger en dimmig röst.

Ta erbjudandet så klart! Utan följdfrågor. Det blir väl spännande.

Den där stora munnen. Maria drar Isis till sig och kysser den.

*

Två dagar senare, söndagen den tjugofjärde januari, vaknade jag upp i en smal säng i ett fallfärdigt hus någonstans ännu mer nordöst i nordöstra Berlin.

Kanske är det orättvist av mig att tänka på det som fallfärdigt. Med svenska mått mätt ser det ut så, men detta hus är kärleksfullt lappat och lagat. Liksom dess invånare.
Allihop var transvestiter. Eller transsexuella.
Isis hade inte sagt något mer om vad det var för slags kollektiv. Hon visade mig dit på lördagseftermiddagen, presenterade mig för sin vän och de andra boende.

Hennes vän var en av de yngre. De andra var äldre än jag förväntat mig, tja, i min ålder. Minst. Det var lite svårt att avgöra. Allihop var transvestiter. Eller transsexuella. Män, egentligen. Äsch, vad dumt det låter. Maria Johansson, du måste öppna dina sinnen för andra, så som du öppnar deras. De var bedagade kvinnor med kuk, helt enkelt.

Hittills har jag låtit dem tro att jag också är det. Tror jag.

Jag gled in som den drottning jag är och packade lugnt upp mina saker. Egentligen ville jag falla på knä och kyssa deras högklackade 45:or, men det hade nog förtagit det majestätiska i mitt intåg.

I stället gick jag sedan runt och hälsade på alla och tog bilder med min lilla kamera, både på dem och mig och på några av oss tillsammans. Vi är så vackra. Bara en ville inte vara med på bild, för hon hade peruk-tvätt-dag i dag.

Men förstår ni – jag hade satt någon slags lesbisk storfamilj som mål på min lista, och alldeles av sig självt fick jag flytta in i något ännu bättre. Ett transkollektiv.

Det är ett tecken. Jag följer rätt väg.

Och 20 euro i veckan ska jag betala, det är ju ingenting.
Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen.
Hela resten av denna söndag har jag tillbringat med att skriva ifatt mina memoarer. Det händer så mycket. Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen. Jag är en virvelvind. Jag och mitt liv är ett. Jag skapar det själv och jag lever mer än ni någonsin kommer kunna greppa.

Och i morgon börjar en ny vecka, och då ska jag uträtta mitt tredje stordåd.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
1 timme sedan
Vänsterpartiets partiledare Nooshi och Alexandra Urisman Otto
Alexandra Urisman Otto om regeringsbildningen och behovet av en politisk spelplan som utgår från verkligheten. Foto: Anders Wiklund/TT, Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Behöver vi verkligen ”få saker gjorda” just nu?

”För att kunna driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige.” Alexandra Urisman Otto om behovet av politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs.

Många är vi som har längtat efter något annat de senaste fyra åren. Vad som helst, har det känts som ibland. Allt som kan ersätta den obehagligt populistiska och ofta rasistiska grundton som genomsyrat Tidöpartiernas tid vid makten. Och nu är det väl snart dags. Så fort Vänsterpartiet har tagit tag i de allvarliga valfusk-anklagelserna och lämnat sin katastrofala krishantering bakom sig. Då kan de bli en del av ett politiskt alternativ som kavlar upp ärmarna, plockar fram sina förslag och får lite saker gjorda.

Ju mer jag tänker på det, desto mer skrämmer det mig. För – missförstå mig rätt – att ”få saker gjorda” är inte vad vi behöver just nu. 

Mandatperioden som ligger framför oss är på många sätt helt avgörande. Ett misslyckande skulle inte bara innebära en försvagning av de enda två enda partier – V och MP – som har potential att driva på för en mer radikal transformation av det svenska samhället till det bättre. Det skulle också bädda för en rekordstark comeback, en Tidö 2.0, där risken är avgörande för att SD:s inflytande leder oss mot en situation som liknar Trumps USA eller Erdoğans Turkiet.

Sju av nio planetära gränser är nu överskridna

I omvärlden råder någon typ av undantagstillstånd, och det tycks råda på obestämd tid. Benjamin Netanyahu, som i snart tre år har lett ett folkmord mot den palestinska civilbefolkningen och är efterlyst för brott mot mänskligheten av den internationella domstolen ICC, talar i FN i New York och reser sedan lugnt tillbaka till Israel igen. Donald Trump monterar bit för bit ner samma ICC med svepande sanktioner. Och så har vi den lilla detaljen med planetens livsuppehållande system:

I veckan har två olika rapporter dominerat mitt flöde. Den ena berättar att det klimatkris-dopade, extrema El Niño-fenomenet som just nu sveper över världen väntas leda till omkring 450 000 dödsfall de kommande fem månaderna. Den andra kommer från forskarteamet som fokuserar på de nio så kallade ”planetära gränserna” som beskriver de sammankopplade processer i jordsystemet som måste hållas inom säkra nivåer för att bevara planetens stabilitet. Sju av nio planetära gränser är nu överskridna – och samtliga sju ligger längre utanför den säkra zonen än vid någon tidigare mätning.

Det vi behöver i det här läget är givetvis att ”få saker gjorda” men för att det ska gå behöver vi först en politisk spelplan som utgår från verkligheten. För att kunna formulera och driva den politik som ovillkorligen måste till för att bekämpa fascismen och bemöta klimatkrisen krävs ett folkligt stöd som ännu inte existerar i Sverige. Att ett sådant skulle gå att skapa utifrån en trängd regeringsposition fylld av urvattnade kompromisser är väldigt svårt att tänka sig. 

Mer än något annat behöver vi nu politiska ledare som talar klarspråk och politiska förslag som ligger i linje med det vetenskapen säger krävs, hur långt ifrån det nuvarande paradigmet de än framstår. FN:s klimatpanel tydliggjorde redan för två hela mandatperioder sedan vad det är som behöver ske: ”Snabba, genomgripande och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen.” 

Bryt politikernas status quo

Forskare och tänkare över hela världen presenterar gång efter annan förslag på verkliga systemtransformationer, nya ekonomiska system och hur vi kulturellt och politiskt ska kunna röra oss ditåt. En grupp ekonomiska experter, sammankallade av FN, har tagit fram rekommendationer för att mäta resultat bortom BNP – ett steg bort från det konstanta fokuset på evig tillväxt, i riktning mot något som mäter det som människor verkligen värdesätter.

Ändå råder i det svenska medielandskapet ett mer eller mindre uttalat tabu mot att ens andas om verklig systemförändring. Och partiernas politik och kommunikation utgör hittills inga undantag. Trots att Sverige är ett av de länder i världen som har bäst förutsättningar att agera kraftfullt talar vårt mest ”radikala” riksdagsparti fortfarande om ”hållbar tillväxt” och vill att vi ska veta att man kan ”ta en charter till Sunny beach och ändå vara vänsterpartist”. 

Så nej, jag tror tyvärr inte att det här är mandatperioden när vi ska försöka ”få saker gjorda”. Det skulle ta all vår tid och kraft, göra att vårt kollektiva fokus hamnar helt fel och sammantaget med största sannolikhet göra större skada än nytta. Nu är det dags att gemensamt börja tala om rätt saker och att mobilisera ett motstånd mot det status quo som hotar precis allt det som betyder någonting på riktigt.

Publicerad Uppdaterad
1 dag sedan
Johan Apel Röstlund om Vänsterpartiets kriser. Foto: Wikimedia commons och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Var är V-ledningen när det stormar som mest?

”Vänsterns bekymmer i Borlänge kan knappast ha undgått någon. Bakslag och besvär.” Johan Apel Röstlund om krisen i Vänsterpartiet.

Det är svårt att inte ta sig för pannan. Om den inkryssade Mohamed Abdukardir Ali vet vi fortfarande alldeles för lite. Misstankar om valfusk finns. Det måste såklart fortsätta att utredas ordentligt. Precis som att det måste påminnas om att även andra partier vid tidigare val både polisanmälts och anklagats för försök till röstköp och så kallad otillbörlig rösthantering.

Samtidigt ser vi ett lika förutsägbart som fult rasistiskt drev från höger.

Ändå och för att upprepa C.H. Hermansson mest berömda uttalande från sensommaren 1969: Någon jävla ordning måste det väl vara i ett parti.

Hundra års erfarenhet av riksdagen

Den nuvarande ledningens hantering av mediarapporteringen från debaklet i Dalarna har nämligen varit bedrövlig och kan knappast ha rosat marknaden för V att ta en plats i den, vad det nu ser ut, allt mer avlägsna regeringen.

Det är helt enkelt en sorglig soppa på så många plan och ställer en lång rad frågor kring hur saker fungerar.

Vänsterpartiet har suttit i riksdagen sedan 1921. Med över hundra års erfarenhet av Sveriges högsta lagstiftande församling tycker man därför att organisationen borde lärt sig hur det politiska spelet fungerar. 

Det har vänstern uppenbarligen inte gjort. I stället är det kris och katastrof och redan innan valet mängder av strukna kandidater. Och samtidigt en lika nollställd som frånvarande partiledning. 

Från Nooshi Dadgostar och den annars så pratglada vice partiledaren Ida Gabrielsson hörs plötsligt noll och ingenting. Enda livstecknet mitt i krisen är en delfin- och regnbågsbild, lika fin som intetsägande, på instagram men annars är tystnaden total.

Måste kunna ha flera bollar i luften

Det borde gå att hålla flera bollar i luften samtidigt, kan man tycka. För ligger det något i anklagelserna mot de bägge Borlängepolitikerna är det naturligtvis allvarligt. Samtidigt är det partiets uppgift att ha koll på vilka som står på valsedlarna, inte minst till riksdagen.

Det här med personval är långt ifrån problemfritt och har varit starkt ifrågasatt, framför allt just från Vänsterpartiet, sedan systemet började gälla 1998.

När de nu satsat hårdare än kanske någonsin på att få ingå i regeringen känns det därför både underligt och naivt att de inte förberett sig bättre än så här.

Det är som sagt svårt att inte ta sig för pannan.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetången kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ned av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om APM Terminals, ett annat bolag verksamma i Göteborgs hamn, agerande när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen Hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad