3. Hela söndagen och hela måndagen ritar Maria Johansson sina självporträtt. Efter att ha testat några olika varianter på A4-papper inser hon att formatet är löjligt litet. Hon tejpar ihop två papper, och inser att ännu mer behövs. Allt börjar växa omkring henne. Varje papper blir en detalj, större än verkligheten. Livspussel. I tejpen fastnar […]

3.

Hela söndagen och hela måndagen ritar Maria Johansson sina självporträtt. Efter att ha testat några olika varianter på A4-papper inser hon att formatet är löjligt litet. Hon tejpar ihop två papper, och inser att ännu mer behövs.

Allt börjar växa omkring henne. Varje papper blir en detalj, större än verkligheten. Livspussel.

I tejpen fastnar damm från golvet i det lilla rummet där hon fortfarande sover. Ingen ställer några frågor till henne. Hon får vara helt ifred. Äta sina bananer och koncentrera sig på sina färgpennor.

Hon somnar lycklig med golvet täckt av konst.

De tittar länge på henne. Uppifrån och ned.

På tisdagen ger hon sig ut på stan med sina hopvikta verk. Hon frågar en turistbyrå om något bra konstcentrum. De tittar länge på henne. Uppifrån och ned. Till slut hänvisar de henne till ett ställe på andra sidan Östberlin.

Maria tar en spårvagn. Kastar sig av när hon ser något som verkar vara kontrollanter. Vecklar upp sin karta, jo hon är ändå nära nu. Går på. Svettas lite fast hon inte borde. Vinden är iskall.

Huset är inte olikt det smutsiga hon för tillfället bor i. Graffitin är lite mer genomtänkt, bara. Maria stegar in genom första bästa dörr.

– Hej, jag vill sälja konstverk till er!

– Aha, säger kvinnan bakom disken allvarligt. Då ska du prata med Wulff.

Kvinnan försvinner in i ett rum. Maria väntar otåligt. Tiden tickar och på något sätt är det bråttom.

Men strax blir hon invisad i ett kontorsrum som känns långt från den sunkiga fasaden. En annan kvinna, med svart lugg och röda glasögon, tar emot henne, fattar hennes hand.

Är detta Wulff? Tydligen.

– God dag, säger kvinnan med ett litet leende. Hur kan jag stå till tjänst?

Maria slänger sig ned i en vinröd läderfåtölj, spretar självsäkert med benen.

– Jag är konstnär och vill sälja ett konstverk till er.

– Aha, aha, kvinnan nickar och sätter sig ned hon med. Har du någon överenskommelse sedan tidigare?

– Nej, säger Maria. Jag är en äkta konstnär, jag lever på gatan och jag går runt och säljer mina verk. Fast egentligen har jag ganska mycket pengar, jag tjänar bra på konsten.

– Aha, säger kvinnan igen.

Hennes ögon är otroligt intensiva bakom de röda plastbågarna. Maria gillar dem inte riktigt. De utforskar henne, som om de kan se saker hon inte själv ser.

– Jag är mycket känd i Sverige, tillägger Maria och slänger nonchalant ena benet över det andra.

– Sverige? Intressant, säger rödbågarna och nickar igen.

Maria kan inte avgöra vad hon egentligen tänker. Håll huvudet stilla och svara på frågan kärringjävel.

– Köp verket nu bara! vräker hon ur sig.

Kvinnan skrattar.

– Vad heter du?

– Maria Johansson.

Kvinnan gör en anteckning.

– Har du någon portfolio med dig?

Hon ser väl att jag inte har någon jävla portfölj.

– Jag har konsten, det är väl bättre!

Maria flyger upp, ser förnöjt i ögonvrån hur den välkontrollerade kvinnan faktiskt rycker till.

Bredbent vecklar hon ut sina papper, ett av de porträtt hon är mest nöjd med.

Ögon vidgas bakom plastbågarna.

– Intressant, säger kvinnan lågt och allvarligt.

Hon reser sig, tittar försiktigt.

– Det är du, konstaterar hon.

– Ja, säger Maria Johansson. Det är Maria Johansson.

Det blir tyst. Kvinnan betraktar verket koncentrerat. Marias handflator är klibbiga. Det pirrar i kroppen.

– Intressant, upprepar kvinnan. Maria, vi vill gärna stödja fria konstnärer, men vi har små resurser. De flesta som ställer ut här är en del av vårt kollektiv, eller är med i någon av våra systerorganisationer. Vilket pris har du satt på verket?

– Hundra euro.

Kvinnan rycker till igen, sliter blicken från teckningen och tittar på konstnären.

– Verkligen? Det var inte mycket, Maria.

– Jag vet att ni har små resurser. Det är ett vänskapspris.

Kvinnan nickar igen.

– Okej, säger hon. Vi köper gärna det här. Det är mycket intressant. Vet du, jag tänkte faktiskt i går på att vi borde inleda ett samarbete med några svenska moderna konstnärer. Det finns många spännande svenskar, inte minst här i Berlin.

Maria hör knappt meningen, hennes skalle är en ballong av triumf.

– Okej, säger hon nonchalant och slänger med hår hon inte har.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag den 19 januari klockan 14.30:

 

BÄÄÄÄST

Jag är så fantastiskt jävla bäst. Tänk, alla dessa år jag levde i osynlighet. Nej fy fan, tänk INTE på dem! De åren finns inte. Det var en annan som levde dem.

Jaha, i dag har jag sålt ett självporträtt till ett av Europas största konstgallerier. Sug på den. Sug Fågel Fenix fitta.

Pengarna ska jag investera i ett mer storslaget projekt.

Just nu firar jag med ett glas nypressad morotsjuice. Känner mig lika uppåt som för en vecka sedan, när jag tatuerade halsen. Ett stordåd i veckan, det är mitt motto.

Nu ska jag göra några nya tatueringar och sedan få mig ett ligg. Fittan har vaknat till liv. Den förtjänar lite förströelse.

*

Jag gick in på första bästa tatueringsstudio jag hittade. Det finns ganska många i den här stan. Tittade mig i spegeln och bestämde mig snabbt: Ett utropstecken i pannan. Punkten mellan ögonbrynen.

De tvekade först, men ändrade sig när jag tog av mig sjalen och visade Fågel Fenix på halsen.

Medan tatueraren skissade upp motivet direkt på huden frågade jag vilken piercing de mest sällan ombads göra.

– Hmm, sa den unga killen. Det måste väl vara … i handen. Mellan fingrarna. Jag har bara gjort en sån, de verkar ha väldigt svårt att läka!

– Aha, sa jag. Är det inte ovanligare med något i könsorganen, det trodde jag?

Han skrattade och lutade sig tillbaka.

– Nä, det har varannan ungdom ju! Har du inte undersökt det?

Mitt eget könsorgan pirrade till.

– Nä, tyvärr, sa jag. Har du själv såna?

Han skrattade igen, blinkade.

– Jodå, flera stycken.

Jag försökte ta mig i en närmare titt på honom – kort, chokladbrunt hår, och hade inte ögonen glimmat grönt? – men kanske kände han min blickar, för han vände sig bort. Jag tittade instinktivt ned mot hans skrev i stället, men det var svårt att se från stolen jag halvlåg i.

Han vände sig tillbaka, nu höll han i en plastflaska med pip.

– Okej, nu blir det kallt och blött här, sa han med en nick mot min panna.

– Bättre med varmt och blött, kontrade jag.

Han hejdade sig i rörelsen, skrattade igen, det lät ganska förtjust.

– Du är rolig du! Och modig, tillade han efter någon sekund. Ska vi sätta igång med där utropstecknet nu?

– Visst, sa jag. Och sen vill jag ha en piercing i handen.

Han skrattade igen och skakade på huvudet, men jag visste att jag skulle få honom att säga ja. Om ett litet tag.

Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.

Pannan gjorde faktiskt mindre ont än halsen att tatuera, på något märkligt sätt.

Handen gjorde ondare än jag föreställt mig. Den ryckte okontrollerat, som en fisk med dödsångest.

Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.

Men de kändes rätt bra.

Ja, så klart förförde jag honom. Där på britsen, när de andra som jobbade i studion gått hem. Det var lätt. Det har varit lätt länge nu.

Men jag ger er inga detaljer den här gången. Använd fantasin.

Den Pånyttfödda Maria behöver inte er bekräftelse. Inte någons.

*

Natten är mörk och dammig. Maria sover belåtet på sin smutsiga madrass, men har ändå en oro i kroppen. Lemmarna rör sig i sömnen, rycker och darrar, förutom den stackars svullna högerhanden som nu stillnat.

I drömmarna är hon i Stockholm. Hon går och går, hon letar efter en adress. En adress hon aldrig besökt, men som hon skrivit ned. Hon minns inte varför, bara att den är otroligt viktig.

Tunnelbanan vindlar, och trappor och gångtunnlar och dunkla gator. Överallt finns platser hon känner igen, men de ligger fel. Miljonprogrammen är insprängda i Östermalm. Skånegläntan mynnar ut i Årsta torg. Något tickar hårt och stressen stiger. Hon går och går, nej springer.

Tills något blänker i hennes ögonvrå och hon irriterat måste titta dit. Det är ju en kniv. Som hon håller i. En stor förskärare och den droppar av blod.

– Du har redan varit där! skriker någon ur ett fönster som smälls igen.

*

På onsdagen vaknar Maria med en känsla av hon måste ut. Det är snöblandat regn och elaka vindar, men hon känner att hon måste gå. Hon gör det. Hon irrar och försöker hitta frihetskänslan från första natten i Berlin. Från folkparken Jungfernheide till Sovjetmonumentet på andra sidan staden letar hon. Men allt skaver, inte minst hennes skor.

Precis innan stängningsdags kastar hon sig in i en liten kontorsaffär och köper en analog engångskamera. Tänk att sådana finns fortfarande.

*

Torsdag förmiddag återvänder hon till konsthallen som hon sålt sitt första verk till.

– Hej, jag undrar var ni hängt mitt porträtt.

Kvinnan bakom disken försöker titta Maria i ögonen utan att stirra på utropstecknet. Svårt. Kanske är det samma kvinna som förra gången. Vem bryr sig.

Maria Johansson spänner ögonen i henne och säger sitt namn. Kvinnan försvinner med flackande blick.

En tredje kommer ut bakom disken. För det är väl inte Wulff? Också lugg, men andra glasögon.

– Hej Maria Johansson, säger luggen en aning stelt. Tack så mycket för att vi fick köpa ditt konstverk till vår samling.

– Varsågod, säger Maria. Var är det?

– I vår samling.

Den första kvinnan, receptionisten, har dragit sig tillbaka, men verkar vakta på dem.

Maria fnyser.

– Ja ja, men var har ni satt upp det? Jag vill ta ett foto till min blogg.

– Vi har ingen plats just nu, vi har ju pågående utställningar, säger kvinnan lugnt. Men ditt porträtt finns i samlingen.

En sekund svart för Marias ögon, sedan bländande vitt.

– Vad i helvete! Hon slår näven i disken. Det skulle hängas upp på en gång. Det ingick i priset!

Ansiktet under luggen rycker till, knappt märkbart, men är strax stelt igen.

– Jaså, verkligen? Ja, just nu har vi ändå inte plats.

Hon vänder sig, som om hon vore på väg därifrån.

Ni tror ni kan lura mig igen. Betala mig skitsummor och slänga min konst i pappersinsamlingen.

– Det är klart ni har plats någonstans! Häng upp det så jag kan fota, annars stämmer jag er.

Kvinnan vänder sig halvt om igen.

– Hotar du mig? säger hon provocerande lugnt.

Receptionisten håller i en telefonlur. Från det bakre rummet kommer en tredje kvinna, lugg, röda glasögon, det måste vara Wulff, hon som köpte. Wulff säger något på tyska. Den andra svarar. Hetsigt ordutbyte följer.

Receptionisten står kvar med luren i handen, hennes ögon flackar mellan sina överordnade och Maria, hon skjuter in några försiktiga ord som drunknar i de båda andras skarpa röster.

Maria kastar en slängkyss nästa gång receptionistögonen flackar åt hennes håll.

Ögonen kommer inte tillbaka något mer.

Men sedan börjar orden svalna lite, och Wulff vänder sig mot Maria.

– Ursäkta missförståndet, säger hon med ett snett leende. Vi ska hänga ditt verk i vårt kafé så länge. Du kan komma tillbaka i eftermiddag om du vill fotografera!

I bakgrunden smäller en dörr, den första luggen har lämnat scenen.

Maria kastar en ny slängkyss.

 

4.

Jag är Maria Johansson. Just nu sitter jag på en bar nära någon stor horgata i centrala Östberlin. Och rätt nära konsthallen, dessutom. Ha. De fick vad de tålde. Lydigt hängde de upp mitt porträtt samma dag.

Androm till varnagel: Våga inte förminska konstnären Maria Johansson.

Jag sitter här och jag har bara druckit ett par öl faktiskt. Är trött. Försöker sammanfatta mina intryck av de första tio dagarna av mitt nya liv. Den här staden är så stor, så högljudd, så bred, så utbredd, så het och ändå så kall.

Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust.

Men jag trivs här. Känner mig hel. Jag är glad för det mesta, samtidigt som jag är arg. Låter det konstigt? Ja, det är väl inte lätt för er att fatta, stackare. Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust. De växlar, vibrerar framför mina ögonlock. Var inte det nazisternas färger förresten? Passande.

Apropå nazister så är tyskarna rätt lustiga. Fast mest tråkiga. De verkar självsäkra och nonchalanta, men det är bara på ytan. Alla viker de undan med blicken när jag tittar på dem. Särskilt i går när jag målade ett hakkors med rött läppstift på hakan.

Till och med invånarna i det fallfärdiga hus där jag fortfarande bor försöker ignorera mig, titta bort, undvika mina konversationer. Trots att de borde vara vana vid det mesta där.

Och när de väl pratar med mig, innan de slutar svara på tilltal – då verkar de allihop förutsätta att jag är någon slags punkare. Gillar det inte. Herregud, jag är snart 43!

 

För att ge ett annat intryck har jag börjat använda mina mer kvinnliga, snygga kläder igen. Små klänningar, röda, svarta. Så ser inte punktjejerna ut. De flesta av dem är osminkade, rufsiga, klädda i vad som helst. Alltför lika mig, insåg jag.

Och, jag har alltså återupptagit sminkningen. Men inte som förr. Jag tog upp min spegel en morgon och frågade mig: På vilket sätt sminkar sig ingen annan?

Jag förstärker numer mina näsborrar med blodrött läppstift och målar krigiska ränder över kinderna med mörkblå kajal. Ibland målar jag svart i munnen. Inte läpparnas konturer, utan just där de öppnar sig och blir fuktiga och svårare att måla på, och ofta färgar det av sig på tandköttet.

Effekten är verkligen slående. Jag är vacker, även om ni inte tror det, eller tror att ni tycker något annat. Mitt ansikte är som is och eld och det inger respekt. När jag går ut härifrån hoppas jag att det kommer fram någon karl och frågar vad jag kostar. Som i går kväll. Ni skulle ha sett hans min när jag vände ansiktet mot honom i gatlyktans sken.

Nu ska jag gå och hitta ett nattöppet internetkafé. Jag måste se mig om efter ett annat boende, har jag bestämt mig för. Hur bohemiskt det än är att sova bland damm och spindlar och aldrig duscha ordentligt i detta de kallar för squats, så är det dags att testa något nytt.

*

På den öppna platsen framför S-bahn-stationen hugger någon tag i Maria Johanssons arm. Hon snor runt, knytnäven beredd till slag.

– Hej, Maria!

Maria stirrar. Vem är detta? Hur vet hon mitt namn?

– Känner du inte igen mig? säger tjejen på engelska. Isis. Vi träffades på spelningen i 82:an, för en vecka sen.

Maria stirrar tomt.

– Drack massa öl. Och hånglade lite, tillägger tjejen med ett skratt.

Jaha. Spännande. Men jobbigt att inte minnas.

Det förväntade, tänker Maria Johansson, är att spela med, låtsas minnas henne.

– Det minns jag inte alls, säger Maria och sänker näven. Men det låter ju trevligt!

Tjejen skrattar igen. Hon har en enorm mun.

– Så kan det gå! Men kul att du hade trevligt. Vart är du på väg nu?

– Ingen särskild stans, säger Maria.

Tjejen som tydligen kallar sig Isis tar hennes arm igen, ler mångtydigt. Hon har dreadlocks uppsatta i en tofs, de ser äkta ut men hon ser inte afrikansk ut, snarare spansk. Latinamerikansk kanske. Inte direkt söt, men ett väldigt intressant utseende är det, tycker Maria. Hur kan hon ha glömt henne?

– Kom, säger Isis. Häng med på en konsert.

– Är det punk? säger Maria misstänksamt.

Munnen skrattar igen.

– Nä, det är nån slags singer-songwriter från Frankrike, skitbra. Kom med nu!

Maria följer villigt med. Den här tjejen känns som ett bra tecken.

Upp i pendeltågsstationen, byte, ned i tunnelbanan. Det är broar, mörker, stadsljus, vatten man bara anar. Halvrivna väggar med spretig graffiti som gradvis övergår till mer upputsade fasader.

Dämpat rött ljus.

Framme. Stället ser nästan ut som de andra punkställena, men stämningen är lugnare. Väggmålningar som ser en aning mer genomtänkta ut. Dämpat rött ljus.

De sätter sig i en sliten röd soffa. Isis köper rödvin. Rött, rött, allt är rött, som lust.

– Du är så cool, säger Isis plötsligt. Jag tror aldrig jag träffat nån friare människa än du.

Mot sin vilja får Maria en klump i halsen. Ja, så är det. Äntligen erkännande.

Hon börjar just formulera ett svar, när Isis lika plötsligt fortsätter:

– Vad tycker du om punkscenen här?

– Tja, säger Maria och rycker på axlarna, jag vet inte, det är liksom inte min scen.

– Jag vet vad du menar, nickar Isis vist och tar en klunk vin. De är så mycket mer konventionella än vad de tror. Väldigt mycket sexism och heteronormer fast de inte låtsas om det.

Maria nickar vagt, tar en klunk och tänker på sex.

Bandet går på. Mikrofonen sprakar, tjejen på scenen pratar, Isis verkar med ens uppslukad av artisten.

Maria sneglar på hennes stora mun. Hon skulle kunna svälja hela vinglaset.

Musiken är på en mycket behagligare nivå här. Sångerna är på franska, tyska och engelska, om vartannat. Ganska bra är de faktiskt, även om hon inte fattar det mesta av texterna. En verkar heta ungefär Kärleken har ingen färg, fast på tyska.

Publiken, inte mer än kanske tjugofem stycken, lyssnar allvarligt men det går att konversera viskande också, vilket några gör.

Maria Johansson för en dialog i sitt huvud i stället.

Varför drog jag inte med henne hem förra fredagen?

Vadå hem, till det smutsiga golvet?

Kanske försökte du. Du minns ju inte.

Maria tar en stor klunk vin.

Det blir paus i musiken.

Isis vänder sig genast mot Maria. Betraktar henne. Hennes ögon är ganska stora de med.

– Du är som en främmande fågel, säger hon. Till och med här, där alla ska vara alternativa. Jag älskar din tatuering på halsen.

– Jag är Fågel Fenix, säger Maria. Jag reser mig alltid. Jag är större än livet.

Nej, det är inte vinet som talar. Det är Den Pånyttfödda Maria. Men hon sätter ändå bestämt ned glaset.

Isis fortsätter titta beundrande på henne.

– Jag tror dig, säger hon allvarligt. Större än livet. Större än våra föreställningar om livet, och större än våra föreställningar om män och kvinnor.

Situationen glider ohjälpligt över i overklighet, alldeles oavsett alkoholen. Här sitter en ung vacker kvinna och säger poetiska saker om Maria Johanssons storhet.

– Ja, svarar Maria enkelt. Så är det.

Sedan kan hon inte låta bli att ta en klunk vin igen.

– Förresten, Maria, var bor du här i Berlin? säger Isis och lägger handen på hennes arm. Inte kvar där vi träffades förra veckan va?

– Jo, säger Maria nonchalant men mentalt skruvar hon på sig. Jag ska flytta snart. Vet inte vart bara.

– Verkligen? Vet du, jag känner några som bor i ett kollektiv, de har en fin gästdel de brukar hyra ut. Jag tror att den är ledig just nu. Och jag tror du skulle trivas där, de är också större än de flesta andra människor!

– Javisst, säger Maria.

Vad borde jag göra? säger en dimmig röst.

Ta erbjudandet så klart! Utan följdfrågor. Det blir väl spännande.

Den där stora munnen. Maria drar Isis till sig och kysser den.

*

Två dagar senare, söndagen den tjugofjärde januari, vaknade jag upp i en smal säng i ett fallfärdigt hus någonstans ännu mer nordöst i nordöstra Berlin.

Kanske är det orättvist av mig att tänka på det som fallfärdigt. Med svenska mått mätt ser det ut så, men detta hus är kärleksfullt lappat och lagat. Liksom dess invånare.

Allihop var transvestiter. Eller transsexuella.

Isis hade inte sagt något mer om vad det var för slags kollektiv. Hon visade mig dit på lördagseftermiddagen, presenterade mig för sin vän och de andra boende.

Hennes vän var en av de yngre. De andra var äldre än jag förväntat mig, tja, i min ålder. Minst. Det var lite svårt att avgöra. Allihop var transvestiter. Eller transsexuella. Män, egentligen. Äsch, vad dumt det låter. Maria Johansson, du måste öppna dina sinnen för andra, så som du öppnar deras. De var bedagade kvinnor med kuk, helt enkelt.

Hittills har jag låtit dem tro att jag också är det. Tror jag.

Jag gled in som den drottning jag är och packade lugnt upp mina saker. Egentligen ville jag falla på knä och kyssa deras högklackade 45:or, men det hade nog förtagit det majestätiska i mitt intåg.

I stället gick jag sedan runt och hälsade på alla och tog bilder med min lilla kamera, både på dem och mig och på några av oss tillsammans. Vi är så vackra. Bara en ville inte vara med på bild, för hon hade peruk-tvätt-dag i dag.

Men förstår ni – jag hade satt någon slags lesbisk storfamilj som mål på min lista, och alldeles av sig självt fick jag flytta in i något ännu bättre. Ett transkollektiv.

Det är ett tecken. Jag följer rätt väg.

Och 20 euro i veckan ska jag betala, det är ju ingenting.

Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen.

Hela resten av denna söndag har jag tillbringat med att skriva ifatt mina memoarer. Det händer så mycket. Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen. Jag är en virvelvind. Jag och mitt liv är ett. Jag skapar det själv och jag lever mer än ni någonsin kommer kunna greppa.

Och i morgon börjar en ny vecka, och då ska jag uträtta mitt tredje stordåd.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.