Maria Johanssons memoarer – del 14

3.

Hela söndagen och hela måndagen ritar Maria Johansson sina självporträtt. Efter att ha testat några olika varianter på A4-papper inser hon att formatet är löjligt litet. Hon tejpar ihop två papper, och inser att ännu mer behövs.

Allt börjar växa omkring henne. Varje papper blir en detalj, större än verkligheten. Livspussel.

I tejpen fastnar damm från golvet i det lilla rummet där hon fortfarande sover. Ingen ställer några frågor till henne. Hon får vara helt ifred. Äta sina bananer och koncentrera sig på sina färgpennor.

Hon somnar lycklig med golvet täckt av konst.

De tittar länge på henne. Uppifrån och ned.

På tisdagen ger hon sig ut på stan med sina hopvikta verk. Hon frågar en turistbyrå om något bra konstcentrum. De tittar länge på henne. Uppifrån och ned. Till slut hänvisar de henne till ett ställe på andra sidan Östberlin.

Maria tar en spårvagn. Kastar sig av när hon ser något som verkar vara kontrollanter. Vecklar upp sin karta, jo hon är ändå nära nu. Går på. Svettas lite fast hon inte borde. Vinden är iskall.

Huset är inte olikt det smutsiga hon för tillfället bor i. Graffitin är lite mer genomtänkt, bara. Maria stegar in genom första bästa dörr.

– Hej, jag vill sälja konstverk till er!

– Aha, säger kvinnan bakom disken allvarligt. Då ska du prata med Wulff.

Kvinnan försvinner in i ett rum. Maria väntar otåligt. Tiden tickar och på något sätt är det bråttom.

Men strax blir hon invisad i ett kontorsrum som känns långt från den sunkiga fasaden. En annan kvinna, med svart lugg och röda glasögon, tar emot henne, fattar hennes hand.

Är detta Wulff? Tydligen.

– God dag, säger kvinnan med ett litet leende. Hur kan jag stå till tjänst?

Maria slänger sig ned i en vinröd läderfåtölj, spretar självsäkert med benen.

– Jag är konstnär och vill sälja ett konstverk till er.

– Aha, aha, kvinnan nickar och sätter sig ned hon med. Har du någon överenskommelse sedan tidigare?

– Nej, säger Maria. Jag är en äkta konstnär, jag lever på gatan och jag går runt och säljer mina verk. Fast egentligen har jag ganska mycket pengar, jag tjänar bra på konsten.

– Aha, säger kvinnan igen.

Hennes ögon är otroligt intensiva bakom de röda plastbågarna. Maria gillar dem inte riktigt. De utforskar henne, som om de kan se saker hon inte själv ser.

– Jag är mycket känd i Sverige, tillägger Maria och slänger nonchalant ena benet över det andra.

– Sverige? Intressant, säger rödbågarna och nickar igen.

Maria kan inte avgöra vad hon egentligen tänker. Håll huvudet stilla och svara på frågan kärringjävel.

– Köp verket nu bara! vräker hon ur sig.

Kvinnan skrattar.

– Vad heter du?

– Maria Johansson.

Kvinnan gör en anteckning.

– Har du någon portfolio med dig?

Hon ser väl att jag inte har någon jävla portfölj.

– Jag har konsten, det är väl bättre!

Maria flyger upp, ser förnöjt i ögonvrån hur den välkontrollerade kvinnan faktiskt rycker till.

Bredbent vecklar hon ut sina papper, ett av de porträtt hon är mest nöjd med.

Ögon vidgas bakom plastbågarna.

– Intressant, säger kvinnan lågt och allvarligt.

Hon reser sig, tittar försiktigt.

– Det är du, konstaterar hon.

– Ja, säger Maria Johansson. Det är Maria Johansson.

Det blir tyst. Kvinnan betraktar verket koncentrerat. Marias handflator är klibbiga. Det pirrar i kroppen.

– Intressant, upprepar kvinnan. Maria, vi vill gärna stödja fria konstnärer, men vi har små resurser. De flesta som ställer ut här är en del av vårt kollektiv, eller är med i någon av våra systerorganisationer. Vilket pris har du satt på verket?

– Hundra euro.

Kvinnan rycker till igen, sliter blicken från teckningen och tittar på konstnären.

– Verkligen? Det var inte mycket, Maria.

– Jag vet att ni har små resurser. Det är ett vänskapspris.

Kvinnan nickar igen.

– Okej, säger hon. Vi köper gärna det här. Det är mycket intressant. Vet du, jag tänkte faktiskt i går på att vi borde inleda ett samarbete med några svenska moderna konstnärer. Det finns många spännande svenskar, inte minst här i Berlin.

Maria hör knappt meningen, hennes skalle är en ballong av triumf.

– Okej, säger hon nonchalant och slänger med hår hon inte har.

*

Maria Johanssons blogg, tisdag den 19 januari klockan 14.30:

 

BÄÄÄÄST

Jag är så fantastiskt jävla bäst. Tänk, alla dessa år jag levde i osynlighet. Nej fy fan, tänk INTE på dem! De åren finns inte. Det var en annan som levde dem.

Jaha, i dag har jag sålt ett självporträtt till ett av Europas största konstgallerier. Sug på den. Sug Fågel Fenix fitta.

Pengarna ska jag investera i ett mer storslaget projekt.

Just nu firar jag med ett glas nypressad morotsjuice. Känner mig lika uppåt som för en vecka sedan, när jag tatuerade halsen. Ett stordåd i veckan, det är mitt motto.

Nu ska jag göra några nya tatueringar och sedan få mig ett ligg. Fittan har vaknat till liv. Den förtjänar lite förströelse.

*

Jag gick in på första bästa tatueringsstudio jag hittade. Det finns ganska många i den här stan. Tittade mig i spegeln och bestämde mig snabbt: Ett utropstecken i pannan. Punkten mellan ögonbrynen.

De tvekade först, men ändrade sig när jag tog av mig sjalen och visade Fågel Fenix på halsen.

Medan tatueraren skissade upp motivet direkt på huden frågade jag vilken piercing de mest sällan ombads göra.

– Hmm, sa den unga killen. Det måste väl vara … i handen. Mellan fingrarna. Jag har bara gjort en sån, de verkar ha väldigt svårt att läka!

– Aha, sa jag. Är det inte ovanligare med något i könsorganen, det trodde jag?

Han skrattade och lutade sig tillbaka.

– Nä, det har varannan ungdom ju! Har du inte undersökt det?

Mitt eget könsorgan pirrade till.

– Nä, tyvärr, sa jag. Har du själv såna?

Han skrattade igen, blinkade.

– Jodå, flera stycken.

Jag försökte ta mig i en närmare titt på honom – kort, chokladbrunt hår, och hade inte ögonen glimmat grönt? – men kanske kände han min blickar, för han vände sig bort. Jag tittade instinktivt ned mot hans skrev i stället, men det var svårt att se från stolen jag halvlåg i.

Han vände sig tillbaka, nu höll han i en plastflaska med pip.

– Okej, nu blir det kallt och blött här, sa han med en nick mot min panna.

– Bättre med varmt och blött, kontrade jag.

Han hejdade sig i rörelsen, skrattade igen, det lät ganska förtjust.

– Du är rolig du! Och modig, tillade han efter någon sekund. Ska vi sätta igång med där utropstecknet nu?

– Visst, sa jag. Och sen vill jag ha en piercing i handen.

Han skrattade igen och skakade på huvudet, men jag visste att jag skulle få honom att säga ja. Om ett litet tag.

Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.

Pannan gjorde faktiskt mindre ont än halsen att tatuera, på något märkligt sätt.

Handen gjorde ondare än jag föreställt mig. Den ryckte okontrollerat, som en fisk med dödsångest.

Penis med piercingar gjorde inte ont, och de små ringarna och metallkulorna kändes över huvud taget mindre än jag trott.

Men de kändes rätt bra.

Ja, så klart förförde jag honom. Där på britsen, när de andra som jobbade i studion gått hem. Det var lätt. Det har varit lätt länge nu.

Men jag ger er inga detaljer den här gången. Använd fantasin.

Den Pånyttfödda Maria behöver inte er bekräftelse. Inte någons.

*

Natten är mörk och dammig. Maria sover belåtet på sin smutsiga madrass, men har ändå en oro i kroppen. Lemmarna rör sig i sömnen, rycker och darrar, förutom den stackars svullna högerhanden som nu stillnat.

I drömmarna är hon i Stockholm. Hon går och går, hon letar efter en adress. En adress hon aldrig besökt, men som hon skrivit ned. Hon minns inte varför, bara att den är otroligt viktig.

Tunnelbanan vindlar, och trappor och gångtunnlar och dunkla gator. Överallt finns platser hon känner igen, men de ligger fel. Miljonprogrammen är insprängda i Östermalm. Skånegläntan mynnar ut i Årsta torg. Något tickar hårt och stressen stiger. Hon går och går, nej springer.

Tills något blänker i hennes ögonvrå och hon irriterat måste titta dit. Det är ju en kniv. Som hon håller i. En stor förskärare och den droppar av blod.

– Du har redan varit där! skriker någon ur ett fönster som smälls igen.

*

På onsdagen vaknar Maria med en känsla av hon måste ut. Det är snöblandat regn och elaka vindar, men hon känner att hon måste gå. Hon gör det. Hon irrar och försöker hitta frihetskänslan från första natten i Berlin. Från folkparken Jungfernheide till Sovjetmonumentet på andra sidan staden letar hon. Men allt skaver, inte minst hennes skor.

Precis innan stängningsdags kastar hon sig in i en liten kontorsaffär och köper en analog engångskamera. Tänk att sådana finns fortfarande.

*

Torsdag förmiddag återvänder hon till konsthallen som hon sålt sitt första verk till.

– Hej, jag undrar var ni hängt mitt porträtt.

Kvinnan bakom disken försöker titta Maria i ögonen utan att stirra på utropstecknet. Svårt. Kanske är det samma kvinna som förra gången. Vem bryr sig.

Maria Johansson spänner ögonen i henne och säger sitt namn. Kvinnan försvinner med flackande blick.

En tredje kommer ut bakom disken. För det är väl inte Wulff? Också lugg, men andra glasögon.

– Hej Maria Johansson, säger luggen en aning stelt. Tack så mycket för att vi fick köpa ditt konstverk till vår samling.

– Varsågod, säger Maria. Var är det?

– I vår samling.

Den första kvinnan, receptionisten, har dragit sig tillbaka, men verkar vakta på dem.

Maria fnyser.

– Ja ja, men var har ni satt upp det? Jag vill ta ett foto till min blogg.

– Vi har ingen plats just nu, vi har ju pågående utställningar, säger kvinnan lugnt. Men ditt porträtt finns i samlingen.

En sekund svart för Marias ögon, sedan bländande vitt.

– Vad i helvete! Hon slår näven i disken. Det skulle hängas upp på en gång. Det ingick i priset!

Ansiktet under luggen rycker till, knappt märkbart, men är strax stelt igen.

– Jaså, verkligen? Ja, just nu har vi ändå inte plats.

Hon vänder sig, som om hon vore på väg därifrån.

Ni tror ni kan lura mig igen. Betala mig skitsummor och slänga min konst i pappersinsamlingen.

– Det är klart ni har plats någonstans! Häng upp det så jag kan fota, annars stämmer jag er.

Kvinnan vänder sig halvt om igen.

– Hotar du mig? säger hon provocerande lugnt.

Receptionisten håller i en telefonlur. Från det bakre rummet kommer en tredje kvinna, lugg, röda glasögon, det måste vara Wulff, hon som köpte. Wulff säger något på tyska. Den andra svarar. Hetsigt ordutbyte följer.

Receptionisten står kvar med luren i handen, hennes ögon flackar mellan sina överordnade och Maria, hon skjuter in några försiktiga ord som drunknar i de båda andras skarpa röster.

Maria kastar en slängkyss nästa gång receptionistögonen flackar åt hennes håll.

Ögonen kommer inte tillbaka något mer.

Men sedan börjar orden svalna lite, och Wulff vänder sig mot Maria.

– Ursäkta missförståndet, säger hon med ett snett leende. Vi ska hänga ditt verk i vårt kafé så länge. Du kan komma tillbaka i eftermiddag om du vill fotografera!

I bakgrunden smäller en dörr, den första luggen har lämnat scenen.

Maria kastar en ny slängkyss.

 

4.

Jag är Maria Johansson. Just nu sitter jag på en bar nära någon stor horgata i centrala Östberlin. Och rätt nära konsthallen, dessutom. Ha. De fick vad de tålde. Lydigt hängde de upp mitt porträtt samma dag.

Androm till varnagel: Våga inte förminska konstnären Maria Johansson.

Jag sitter här och jag har bara druckit ett par öl faktiskt. Är trött. Försöker sammanfatta mina intryck av de första tio dagarna av mitt nya liv. Den här staden är så stor, så högljudd, så bred, så utbredd, så het och ändå så kall.

Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust.

Men jag trivs här. Känner mig hel. Jag är glad för det mesta, samtidigt som jag är arg. Låter det konstigt? Ja, det är väl inte lätt för er att fatta, stackare. Mitt huvud är fullt av svart hat, vit vrede och röd lust. De växlar, vibrerar framför mina ögonlock. Var inte det nazisternas färger förresten? Passande.

Apropå nazister så är tyskarna rätt lustiga. Fast mest tråkiga. De verkar självsäkra och nonchalanta, men det är bara på ytan. Alla viker de undan med blicken när jag tittar på dem. Särskilt i går när jag målade ett hakkors med rött läppstift på hakan.

Till och med invånarna i det fallfärdiga hus där jag fortfarande bor försöker ignorera mig, titta bort, undvika mina konversationer. Trots att de borde vara vana vid det mesta där.

Och när de väl pratar med mig, innan de slutar svara på tilltal – då verkar de allihop förutsätta att jag är någon slags punkare. Gillar det inte. Herregud, jag är snart 43!

 

För att ge ett annat intryck har jag börjat använda mina mer kvinnliga, snygga kläder igen. Små klänningar, röda, svarta. Så ser inte punktjejerna ut. De flesta av dem är osminkade, rufsiga, klädda i vad som helst. Alltför lika mig, insåg jag.

Och, jag har alltså återupptagit sminkningen. Men inte som förr. Jag tog upp min spegel en morgon och frågade mig: På vilket sätt sminkar sig ingen annan?

Jag förstärker numer mina näsborrar med blodrött läppstift och målar krigiska ränder över kinderna med mörkblå kajal. Ibland målar jag svart i munnen. Inte läpparnas konturer, utan just där de öppnar sig och blir fuktiga och svårare att måla på, och ofta färgar det av sig på tandköttet.

Effekten är verkligen slående. Jag är vacker, även om ni inte tror det, eller tror att ni tycker något annat. Mitt ansikte är som is och eld och det inger respekt. När jag går ut härifrån hoppas jag att det kommer fram någon karl och frågar vad jag kostar. Som i går kväll. Ni skulle ha sett hans min när jag vände ansiktet mot honom i gatlyktans sken.

Nu ska jag gå och hitta ett nattöppet internetkafé. Jag måste se mig om efter ett annat boende, har jag bestämt mig för. Hur bohemiskt det än är att sova bland damm och spindlar och aldrig duscha ordentligt i detta de kallar för squats, så är det dags att testa något nytt.

*

På den öppna platsen framför S-bahn-stationen hugger någon tag i Maria Johanssons arm. Hon snor runt, knytnäven beredd till slag.

– Hej, Maria!

Maria stirrar. Vem är detta? Hur vet hon mitt namn?

– Känner du inte igen mig? säger tjejen på engelska. Isis. Vi träffades på spelningen i 82:an, för en vecka sen.

Maria stirrar tomt.

– Drack massa öl. Och hånglade lite, tillägger tjejen med ett skratt.

Jaha. Spännande. Men jobbigt att inte minnas.

Det förväntade, tänker Maria Johansson, är att spela med, låtsas minnas henne.

– Det minns jag inte alls, säger Maria och sänker näven. Men det låter ju trevligt!

Tjejen skrattar igen. Hon har en enorm mun.

– Så kan det gå! Men kul att du hade trevligt. Vart är du på väg nu?

– Ingen särskild stans, säger Maria.

Tjejen som tydligen kallar sig Isis tar hennes arm igen, ler mångtydigt. Hon har dreadlocks uppsatta i en tofs, de ser äkta ut men hon ser inte afrikansk ut, snarare spansk. Latinamerikansk kanske. Inte direkt söt, men ett väldigt intressant utseende är det, tycker Maria. Hur kan hon ha glömt henne?

– Kom, säger Isis. Häng med på en konsert.

– Är det punk? säger Maria misstänksamt.

Munnen skrattar igen.

– Nä, det är nån slags singer-songwriter från Frankrike, skitbra. Kom med nu!

Maria följer villigt med. Den här tjejen känns som ett bra tecken.

Upp i pendeltågsstationen, byte, ned i tunnelbanan. Det är broar, mörker, stadsljus, vatten man bara anar. Halvrivna väggar med spretig graffiti som gradvis övergår till mer upputsade fasader.

Dämpat rött ljus.

Framme. Stället ser nästan ut som de andra punkställena, men stämningen är lugnare. Väggmålningar som ser en aning mer genomtänkta ut. Dämpat rött ljus.

De sätter sig i en sliten röd soffa. Isis köper rödvin. Rött, rött, allt är rött, som lust.

– Du är så cool, säger Isis plötsligt. Jag tror aldrig jag träffat nån friare människa än du.

Mot sin vilja får Maria en klump i halsen. Ja, så är det. Äntligen erkännande.

Hon börjar just formulera ett svar, när Isis lika plötsligt fortsätter:

– Vad tycker du om punkscenen här?

– Tja, säger Maria och rycker på axlarna, jag vet inte, det är liksom inte min scen.

– Jag vet vad du menar, nickar Isis vist och tar en klunk vin. De är så mycket mer konventionella än vad de tror. Väldigt mycket sexism och heteronormer fast de inte låtsas om det.

Maria nickar vagt, tar en klunk och tänker på sex.

Bandet går på. Mikrofonen sprakar, tjejen på scenen pratar, Isis verkar med ens uppslukad av artisten.

Maria sneglar på hennes stora mun. Hon skulle kunna svälja hela vinglaset.

Musiken är på en mycket behagligare nivå här. Sångerna är på franska, tyska och engelska, om vartannat. Ganska bra är de faktiskt, även om hon inte fattar det mesta av texterna. En verkar heta ungefär Kärleken har ingen färg, fast på tyska.

Publiken, inte mer än kanske tjugofem stycken, lyssnar allvarligt men det går att konversera viskande också, vilket några gör.

Maria Johansson för en dialog i sitt huvud i stället.

Varför drog jag inte med henne hem förra fredagen?

Vadå hem, till det smutsiga golvet?

Kanske försökte du. Du minns ju inte.

Maria tar en stor klunk vin.

Det blir paus i musiken.

Isis vänder sig genast mot Maria. Betraktar henne. Hennes ögon är ganska stora de med.

– Du är som en främmande fågel, säger hon. Till och med här, där alla ska vara alternativa. Jag älskar din tatuering på halsen.

– Jag är Fågel Fenix, säger Maria. Jag reser mig alltid. Jag är större än livet.

Nej, det är inte vinet som talar. Det är Den Pånyttfödda Maria. Men hon sätter ändå bestämt ned glaset.

Isis fortsätter titta beundrande på henne.

– Jag tror dig, säger hon allvarligt. Större än livet. Större än våra föreställningar om livet, och större än våra föreställningar om män och kvinnor.

Situationen glider ohjälpligt över i overklighet, alldeles oavsett alkoholen. Här sitter en ung vacker kvinna och säger poetiska saker om Maria Johanssons storhet.

– Ja, svarar Maria enkelt. Så är det.

Sedan kan hon inte låta bli att ta en klunk vin igen.

– Förresten, Maria, var bor du här i Berlin? säger Isis och lägger handen på hennes arm. Inte kvar där vi träffades förra veckan va?

– Jo, säger Maria nonchalant men mentalt skruvar hon på sig. Jag ska flytta snart. Vet inte vart bara.

– Verkligen? Vet du, jag känner några som bor i ett kollektiv, de har en fin gästdel de brukar hyra ut. Jag tror att den är ledig just nu. Och jag tror du skulle trivas där, de är också större än de flesta andra människor!

– Javisst, säger Maria.

Vad borde jag göra? säger en dimmig röst.

Ta erbjudandet så klart! Utan följdfrågor. Det blir väl spännande.

Den där stora munnen. Maria drar Isis till sig och kysser den.

*

Två dagar senare, söndagen den tjugofjärde januari, vaknade jag upp i en smal säng i ett fallfärdigt hus någonstans ännu mer nordöst i nordöstra Berlin.

Kanske är det orättvist av mig att tänka på det som fallfärdigt. Med svenska mått mätt ser det ut så, men detta hus är kärleksfullt lappat och lagat. Liksom dess invånare.

Allihop var transvestiter. Eller transsexuella.

Isis hade inte sagt något mer om vad det var för slags kollektiv. Hon visade mig dit på lördagseftermiddagen, presenterade mig för sin vän och de andra boende.

Hennes vän var en av de yngre. De andra var äldre än jag förväntat mig, tja, i min ålder. Minst. Det var lite svårt att avgöra. Allihop var transvestiter. Eller transsexuella. Män, egentligen. Äsch, vad dumt det låter. Maria Johansson, du måste öppna dina sinnen för andra, så som du öppnar deras. De var bedagade kvinnor med kuk, helt enkelt.

Hittills har jag låtit dem tro att jag också är det. Tror jag.

Jag gled in som den drottning jag är och packade lugnt upp mina saker. Egentligen ville jag falla på knä och kyssa deras högklackade 45:or, men det hade nog förtagit det majestätiska i mitt intåg.

I stället gick jag sedan runt och hälsade på alla och tog bilder med min lilla kamera, både på dem och mig och på några av oss tillsammans. Vi är så vackra. Bara en ville inte vara med på bild, för hon hade peruk-tvätt-dag i dag.

Men förstår ni – jag hade satt någon slags lesbisk storfamilj som mål på min lista, och alldeles av sig självt fick jag flytta in i något ännu bättre. Ett transkollektiv.

Det är ett tecken. Jag följer rätt väg.

Och 20 euro i veckan ska jag betala, det är ju ingenting.

Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen.

Hela resten av denna söndag har jag tillbringat med att skriva ifatt mina memoarer. Det händer så mycket. Mitt liv är en virvelvind som sveper segerrikt över världen. Jag är en virvelvind. Jag och mitt liv är ett. Jag skapar det själv och jag lever mer än ni någonsin kommer kunna greppa.

Och i morgon börjar en ny vecka, och då ska jag uträtta mitt tredje stordåd.

 

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
De långa väntetiderna bidrar till att rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist. Foto: Jonas Ekströmer / TT /, Privat. Montage: Arbetaren

Sveriges migrationssystem urholkar tilliten

De långa väntetiderna på beslut från Migrationsverket är ovärdiga. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Priset betalar den enskilda människan: i stress, ovisshet, uteblivna möjligheter och liv som står på paus, skriver Laura Abubakarova, Migrationsjurist.

I egenskap av migrationsjurist företräder jag Tetiana Konovalenko, en kvinna från Ukraina, som i över ett års tid väntat på beslut från Migrationsverket om förlängning av sitt uppehållstillstånd. Men det här handlar inte bara om henne. Det handlar om alla människor som söker trygghet och stabilitet i Sverige, och som möts av något helt annat: tystnad, väntan, och ett rättssystem som stannar upp när det borde skydda.

Tetiana har bott i Sverige i flera år. Hon kom hit före kriget i Ukraina och beviljades uppehållstillstånd. När det blev dags att ansöka om förlängning, vilket hon gjorde i god tid, började en väntan som fortfarande pågår. Det har nu gått över ett år sedan hon skickade in sin ansökan, och ett halvt år sedan hon besvarade Migrationsverkets kompletteringsbegäran. Sedan dess – ingenting.

Ovärdig väntan

Det är inte bara långsamt. Det är ovärdigt. Vad som borde vara en enkel förlängning av ett redan beviljat tillstånd har istället blivit en utdragen process, utan slut, utan besked. Det finns ingen konflikt i ärendet, inga särskilda hinder. Bara tystnad.

Det här är inte unikt. Jag möter människor från olika länder och bakgrunder: med arbete, barn, utbildning, etablering, och många av dem har en sak gemensamt: de fastnar i ett system där Migrationsverket tar månader, ibland år, på sig att fatta beslut som avgör hela deras framtid.

Och medan myndigheten väntar, försvinner tiden. När tillståndet väl beviljas, om det beviljas, är ofta större delen redan förbrukad. Människor beviljas tillstånd retroaktivt, vilket innebär att de kanske bara får några månader kvar innan nästa ansökan måste lämnas in. En person kan alltså vänta i ett år och få två månaders uppehållstillstånd. Sedan börjar allt om igen. Det är inte bara ologiskt. Det är förnedrande. Det förvandlar trygghet till en illusion.

Begränsade rättigheter

Under den här väntetiden har många begränsad rättigheter, svårt att resa, svårt att leva. Det blir ett slags rättsligt vakuum, där människan förväntas fortsätta vara “duktig” och tålmodig, medan staten själv tar sig all tid i världen. En väntan som tömmer människor på ork, hopp och ibland tillit.

Justitieombudsmannen har redan riktat skarp kritik mot Migrationsverkets långa handläggningstider. Migrationsverkets hantering är inte bara en administrativ fråga. Det handlar om medmänskligheten. Varje dröjsmål har ett pris. Och det är alltid den enskilda människan som får betala det: i stress, i ovisshet, i uteblivna möjligheter, i liv som står på paus.

Det handlar inte om ett enskilt fel. Det handlar om en myndighetskultur där skyndsamhet har blivit ett undantag, där tystnaden blivit praxis och där rättssäkerheten långsamt förlorar sin mening.

Människor är inte diarienummer! De är föräldrar, barn, kollegor. De förtjänar bättre. Sverige måste ta ansvar. Det räcker inte att ha lagar och principer om rättssäkerhet och skyndsam handläggning om dessa i praktiken inte efterlevs. Vi måste ha ett migrationssystem som fungerar. Det minsta en människa ska kunna kräva är ett besked i tid.

Laura Abubakarova, Migrationsjurist

Publicerad
2 days sedan
Partiordförande Jimmiej Ihågeson: Det vet inte jag Foto: Christine Olsson/TT, Jessica Gow/TT. Montage: Arbetaren

Sverigedemokraternas vitbok blir vikbok

Nyheter från TJ: Sverigedemokraterna släppte under torsdagen den omtalade andra delen av den ”vitbok” som granskat partiets historia och kopplingar till rasistiska och nazistiska grupper. TJ har fått en pratstund i ämnet med några ledande sverigedemokrater.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmiej Ihågeson blev medlem i partiet under den period på 1990-talet när SD bland annat tog hjälp av militanta nazistiska grupper som Vitt ariskt motstånd för skydd och utdelning av material. Det är en av de faktauppgifter som slås fast i den andra delen av partiets vitbok som lanserades under Almedalsveckan.

Men boken släpps ett år efter att partiet fick den i sin hand, och bara på papper, inte i sökbar elektronisk form. Ett medvetet val, enligt Sonny-Fjalar Ulfsson, ombudsman för Sverigedemokraterna i Flundre härad. TJ sökte upp honom utanför huvudtältet vid partiets fältläger i Almedalen i Visby.

Hej, är det Sonny-Fjalar?

– Helg seger.

Vad tycker du om partiets nya vitbok?

– Jag blev väldigt glad när den kom, särskilt färgen ligger mig varmt om hjärtat. Men sedan var det ju lite si och så med innehållet. Nu när vi gärna vill hålla oss väl med Israelhögern och alla som kallar motståndet mot det pågående folkmordet i Gaza för antisemitism känns det ju lite besvärande att all antisemitism i vårt eget parti kommer i öppen dager. Så vi fick hålla på boken ett tag innan vi räknat ut hur vi skulle förhålla oss till det där.

När den förra delen släpptes uttryckte er partisekreterare Matti Ahs-Karlsson att han ”fick ont i magen” av delar av dess innehåll.

– Ja, det där minns jag mycket väl. Det var stycket om hur partiets ekonomisk-politiske talesman Rasse-Oscar berättade historien om hans gamla slaktarkollegor som sparkade på fårkroppar samtidigt som de skrek ”die Juden!”. ”Fy fan, jag skrattar så jag får ont i magen när jag tänker tillbaka på det”, frustade Matti.

Men den andra delen av boken släpps bara på papper nu?

– Ja, det är lite av en eftergift till partiets veteraner att ge dem första tjing. Faktum är att det inte bara är en vanlig vitbok utan också en vikbok som man med fördel kan ha på kaffebordet. I avsnittet om bokbålet i skånska Höör 1996, till exempel, finns en bild där vår första kommunala ledamot står i führeruniform och håller tal. Det är en förstås en rätt oskyldig bild, men om man vecklar ut hela arket kan man gradvis blottlägga hela hennes utsträckta högerarm. Perfekt vid de sena vickningarna efter punschbjudningen!

TJ når även Sverigedemokraternas ordförande Jimmiej Ihågeson på en skakig telefonlinje.

Hej, talar jag med Sverigedemokraternas partiordförande?

– Det vet inte jag. Det är inte en uppgift som jag känner igen mig i på rak arm.

Men det är Jimmiej jag talar med?

– Ja, jag vet inte… Det är hursomhelst någonting som jag tagit fullt ansvar för. Jag har dragit tydliga gränser och hållit rent.

Du vill be om ursäkt för Sverigedemokraternas förflutna?

– Det vet jag faktiskt inte. Hela vårt förflutna ser jag hur som helst ingen anledning att be om ursäkt för. Till exempel det där att SD-Bulletinen året efter att jag gick med varnade för ”produktionen av små krullhåriga, chokladbruna repatrieringsobjekt” är ingenting som jag har haft anledning att be om ursäkt för, för det är ju ingenting som upprör den övriga svenska borgerligheten numera. Det där med antisemitismen är ju dock en öm tå nu för tiden när man ska hetsa mot araber och muslimer, så jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.

Olika lokala företrädare för SD beslås ju fortfarande med konspirationistiska och nazianstrukna uttalanden var och varannan månad? Kan man inte snarare tala om en sorts obruten kontinuitet där?

– Jag kan inte bekräfta det, det vet faktiskt inte jag. Jag minns egentligen inte tiden innan jag blev vald till obersturmbannfü… partiordförande för det här partiet, så om det föreligger en kontinuitet eller ej är ju ingenting som jag kan veta någonting om.

Vad är nästa steg efter att ni gett ut vitboken?

– Du, det vet inte jag. Men jag vet att vi gärna vänder blad nu för att fokusera mindre på överspelade historiska skandaler och mer på kärnan i vår ideologi. Så partikansliet håller nu tydligen på att ta fram ett standardverk som de kallar för Brunbok. Men det är ingenting som jag vet någonting om.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Det nya gröna – nytt avsnitt av Norra situationen

Podden gästas av Kirunabon och Arbetarenskribenten Alex Olofsson. Avsnittet handlar om den gröna omställningen, rovdriften på malm och mineral och militariseringen av norr. Avsnittet tar också upp rymdbasen Esrange, beredskap och kommunikatörifieringen av samtiden. Alex har bland annat skrivit om DCA-avtalet i Arbetaren under rubriken Ingen nyhet när banan­monarkin blir vasallstat åt USA.
Musik: Folk music Liberation Front – GråtlåtenLaibach – War Hosted on Acast

Skrivarkollektivet Mismar är också aktuella med texten Något inuti som rör sig som bland annat handlar om registermetoden och Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av Sveriges längsta lockouter och arbetskonflikter. En förkortad version av texten finns sedan tidigare publicerad i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Skylt som det står Arbetsförmedlingen på. I bakgrunden människor.
Utrikesfödda- och kvinnor som lever med nedsatt rörelseförmåga är två grupper har lägre sannolikhet att få insatser från Arbetsförmedlingen. Foto: Johan Nilsson / TT

Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktions­nedsättning sågas

Långa handläggningstider och inget stöd alls till vissa personer. Det visar en ny granskning från Riksrevisionen, som i princip sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga. – Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Arbetslösheten för personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket medför nedsatt arbetsförmåga, är dubbelt så hög i jämförelse med befolkningen i övrigt. Detta trots att Riksdagens mål för funktionshinderspolitiken är att alla ska kunna få och behålla ett jobb.

Trots detta är alltså Arbetsförmedlingens stöd till personer med funktionsnedsättning inte effektivt. Det visar en granskning som Riksrevisionen har gjort.

För det första är en förutsättning för att kunna få vissa insatser att man får sin funktionsnedsättning identifierad. Bara för att ta sig igenom det här första steget är handläggningstiderna långa och var tionde person får vänta över tre år på att få sin funktionsnedsättning identifierad.

”Anmärkningsvärda brister”

Men även om funktionsnedsättningen identifierats är det inte säkert att rätt insatser sätts in. Hälften av de som har fått en funktionsnedsättning identifierad har varken varaktiga insatser eller aktiviteter. För målgruppen finns dessutom reserverade särskilda insatser, med inte ens dessa används i liten utsträckning.

Endast tre av tio får del av insatserna inom två år från inskrivning. Och oftast går de budgeterade medlen inte åt. 

Sannolikheten att få del av en insats eller aktivitet minskar med tiden och ser olika ut för olika grupper. Personer som är födda utanför Sverige, kvinnor, personer som är 25 år eller äldre och personer som har begränsad rörelseförmåga har lägre sannolikhet att få ta del av insatser eller aktiviteter efter två år. 

– Problemen har växt över tid och många personer står utan arbetsmarknadspolitiska insatser vilket försämrar deras jobbchanser. Den bristande måluppfyllelsen är anmärkningsvärd, säger riksrevisor Christina Gellerbrant Hagberg.

”Inte en arbetsmarknad för alla”

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för organisationen DHR – Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, säger till Arbetaren att det här är ett område där det har skavt länge och att det är bra att Riksrevisionen nu sätter ord på det som så många av deras medlemmar redan har erfarenhet av.

– För oss i DHR är det tydligt att arbetsmarknaden fortfarande inte är för alla och så har det varit länge, säger hon och fortsätter:

– Många vill och kan arbeta, men systemen kräver att du själv ska ha orken, kunskapen och resurserna att driva ditt ärende framåt. Det blir ett heltidsjobb i sig, särskilt för den som är i en utsatt situation.

Åsa Strahlemo Foto: Linnea Bengtsson

Och hon beskriver höga krav. Du förväntas veta vart du ska vända dig, vad som gäller, hur du formulerar dig rätt och vilka intyg som krävs.

– Alla klarar inte det, och det ska man inte heller behöva, konstaterar Åsa Strahlemo. 

Enligt rapporten och DHR-medlemmarnas egna erfarenheter får vissa stöd som andra aldrig ens erbjuds. Överhuvudtaget är styrningen för otydlig och för mycket lämnas till lokala tolkningar, menar Strahlemo.

– Resultatet blir att det som borde vara en rättighet i praktiken blir ett lotteri.

Självservice på distans – för höga trösklar

Arbetsförmedlingens arbete för personer med funktionsnedsättning har, enligt Riksrevisionens bedömning, försvårats av myndighetens omorganisering och omläggning av förmedlingsverksamheten.

Enligt Riksrevisionen kan situationen ha påverkats av ett arbetssätt med självservice på distans och digitala möten.

– Digitala möten räcker inte alltid till för att tillgodose målgruppens olika behov. Att individen själv ska driva sitt ärende framåt kan dessutom vara en alltför hög tröskel för många, säger Kristina Lovén Seldén, projektledare för granskningen.

Bristande samordning

Åsa Strahlemo, förbundsordförande för DHR, är också inne på att Riksrevisionen också lyfter bristerna i samordningen mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

– Det är något vi i DHR har påtalat i många år. När samordningen fallerar blir det individen som tvingas hålla ihop hela processen. Det saknas helhetstänk, och ansvaret landar där det inte hör hemma.

Systemet för arbetshjälpmedel är ett annat exempel. Väntetiderna är långa och det är svårt att få tydliga besked. Det kan ta månader innan ett beslut kommer, om det ens gör det. För den som står inför ett jobberbjudande är det ofta helt avgörande att veta om hjälpmedel beviljas, och vad som gäller, förklarar Åsa Strahlemo.

– När svaren dröjer så riskerar jobbet att gå förlorat, trots att både vilja och förmåga finns.

Urholkat stöd till arbetsgivarna

Åsa Strahlemo påpekar också att även stödet till arbetsköparna har urholkats.

– Många vill anställa men vet inte hur de ska gå till väga eller var de kan få stöd eller ens vilket stöd som finns att söka. I praktiken står de ofta helt ensamma i processen. Det borde vara självklart att också arbetsgivaren får konkret hjälp.

Hon beskriver också en verklighet där det är svårt att få lönebidrag och att ersättningsnivåerna är alldeles för låga eftersom de inte har följt med i samhällsutvecklingen. Många arbetsköpare väljer därför att avstå, trots att det borde vara en väg in.

En annan fråga som sällan lyfts, menar Åsa Strahlemo, är vad som händer när man varit arbetslös länge. Då kan Arbetsförmedlingen kräva att du söker jobb i hela landet.

– Men många personer med nedsatt rörelseförmåga har kommunala beslut om färdtjänst, ledsagning, hemtjänst, bostadsanpassning eller personlig assistans. Flyttar du till en ny kommun måste du börja om från början, säger Åsa Strahlemo och fortsätter.

– Det finns ingen garanti för att du får samma eller likvärdiga insatser, och det kan få förödande konsekvenser. Du kanske får ett jobb men inte färdtjänst, inget anpassat boende eller inget av de hjälpmedel du behöver för att klara vardagen. Då rasar hela tillvaron, trots att du ville tacka ja, förklarar hon.

Säkerställ rätt kompetens

Utifrån granskningen kommer Riksrevisionen med flera rekommendationer både till regeringen och Arbetsförmedlingen. Bland annat ser man att regeringen bör utvärdera om det behövs ytterligare stöd till personer i målgruppen som stått utan insats under en längre tid.

Arbetsförmedlingen rekommenderas även säkerställa att handläggare har tid och kompetens för att kunna ha samtal om funktionsnedsättning, ohälsa och andra svårigheter kopplat till arbete.

Enligt Åsa Strahlemo måste det helt enkelt bli enklare att få rätt stöd.

– Det måste bli tryggare att ta steget in eller tillbaka till arbete. Och det måste vara möjligt för arbetsgivare att göra rätt utan att behöva uppfinna allt själva.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
”Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med den djupa irrationaliteten i vårt ekonomiska system”, skriver Per-Anders Svärd. Foto: Stefan Jerrevång / TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Natotoppmöte i Haag: ”Upprustningsspiraler har inget slut”

”När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång”, skriver Per-Anders Svärd inför Natotoppmötet i Haag som startar i dag och där en höjning av medlemsländernas försvarsutgifter ska diskuteras.

Under veckans toppmöte i Haag väntas Nato-länderna presentera en överenskommelse om att öka försvarsutgifterna till fem procent av sina statsbudgetar. Satsningarna följer på EU:s upprustningsplan under våren, där medlemsländerna enades om att frigöra 800 miljarder euro till upprustning.

Det mest slående med denna utveckling är att det plötsligt inte finns några utgiftstak längre. Efter finanskraschen 2008 har åtstramningar och återhållsamhet med offentliga investeringar kommit att betraktas som naturlagar i Europa. Nu verkar dessa kosmiska konstanter ha upphävts – i alla fall så länge pengarna går till vapen.

Pengarullningen till försvaret presenteras som avgörande för att skydda demokratin och friheten. Samtidigt hörs argument om att satsningen på militären kommer att gynna ekonomin.

Frågan är om vi kommer att få någotdera.

Minskat demokratiskt utrymme

Erfarenheten av Nato-inträdet ger snarast känslan av att det demokratiska utrymmet för att ifrågasätta överheten har minskat. Att den militära upprustningen skulle följas av en allmän ekonomisk boom är också osannolikt. Sådana förhoppningar brukar kallas ”militär keynesianism” efter John Maynard Keynes, den skolbildande ekonomen som bröt med den klassiska nationalekonomin genom att förespråka aktiv statlig inblandning i ekonomin för att bekämpa arbetslöshet och kriser. Tanken är att de stora investeringarna i försvarsindustrierna kommer att skapa många nya arbetstillfällen och stimulera ekonomin med en växande efterfrågan.

Men som den brittiska ekonomikommentatorn Grace Blakeley nyligen påpekat framstår den militära keynesianismen som en återvändsgränd, i alla fall om det är arbetstillfällen man hoppas på. Dagens högteknologiska vapen byggs med hjälp av maskiner, inte av människor. Jämfört med de investeringar som vi verkligen behöver – i grön omställning, utbildning, vård och omsorg – ger pengar till vapenindustrin väldigt få arbetstillfällen tillbaka.

Upprustning driver på klimatförändringarna

Militär upprustning är också synonymt med förbränning av olja. Världens stora arméer har länge tillhört de största nettoutsläpparna av växthusgaser. Samtidigt drivs det ryska hotet framför allt av inkomster från gas och olja. I stället för att låsa in oss ytterligare i detta system skulle Europa kunna satsa på en radikal, grön energiomställning som gör oss oberoende av världens petroleumtyranner.

Lika viktigt är det att påpeka att vapenproduktion inte bygger några robusta ekonomier inför framtiden. Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts skrev tidigare i år kan vapenproduktion närmast jämföras med tillverkning av improduktiva lyxprodukter för de allra rikaste. Vapen kan inte ätas eller användas för att tillverka andra saker vi behöver. De enda som verkligen tjänar på en krigsekonomi är vapenindustriernas ägare. För oss andra är pengarna som pumpas in detta maskineri förlorade möjligheter till samhällsnytta.

Välfärden får stå tillbaka

Keynes själv föreslog en gång att staten borde betala människor för att gräva gropar och sedan fylla i dem igen. Det låter korkat – och det är det också, sett till slöseriet av mänsklig energi. Men Keynes poäng var att det meningslösa grävandet var bättre än den arbetslöshet och fattigdom som skulle följa om marknadskrafterna lämnades i fred.

Problemet med att tillämpa detta resonemang på militären är att vi måste välja bort verksamma åtgärder mot fundamentala samhällsproblem. Inte minst kommer tillbakarullandet av välfärdsstaten till förmån för en ”warfare state” att leda till växande otrygghet och påtvingad knapphet. En sådan utveckling kommer bara att gynna välfärdsprofitörer, kriminella nätverk och auktoritära högernationalister. De ekonomiska uppoffringar som vi nu förväntas göra för demokratin och den personliga friheten riskerar därmed att underminera precis de värden vi påstår oss kämpa för.

Därtill kommer förstås de vanliga problemen med att upprustningsspiraler inte har något slut. När det ena landet rustar för att stärka sin säkerhet upplevs det som ett hot bland grannländerna, som i sin tur känner sig tvungna att rusta upp – och så är rörelsen mot våldsam konfrontation i gång.

Än värre blir utsikterna om man besinnar den socialistiska analysen att kapitalismen som sådan är ett krigsbefrämjande system. Kapitalistisk tillväxt är beroende av höga profitnivåer, men samtidigt minskar möjligheterna att göra profit ju mer kapitalismen expanderar och investerar i teknologiska lösningar. Det är denna logik som driver fram imperialism och konflikter mellan kapitalistiska stater. Samtidigt finns det en lösning som återställer profitkvoten, nämligen storskalig förstörelse av kapital som inte längre är produktivt – det vill säga krig.

Verklig säkerhet kräver en uppgörelse med denna djupa irrationalitet i vårt ekonomiska system. För det krävs internationell solidaritet, byggd mellan arbetare och vanligt folk vid sidan av de statliga och kapitalistiska strukturerna. Det är en svår uppgift, men det är i alla fall klart att den militära keynesianismen inte är till vår hjälp i det arbetet. I värsta fall blir den, som Michael Roberts påpekar, en fråga om att gynna ekonomin genom att gräva gravar och fylla igen dem med arbetare.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
I förgrunden flottare i Medelpad på 1910-tal, i bakgrunden syns artikeln från händelsen 1925 när flottare tog ledigt under midsommarhelgen. Foto: Kollage, Wikipedia, Creative Common, Arbetaren 1925

”Lämna utan vidare arbetet för att ta midsommar­ledigt”

För hundra år sedan lade flottarna vid Gryckån ner arbetet för att ta midsommarledigt. ”Flottarna skämmer ut sig”, rapporterade Dagens Nyheter – medan Arbetaren skrev att ”vi hoppas att handlingssättet sporrar andra att slå in på samma bana”. Då, 1925, fanns ingen lagstadgad semester i Sverige – två veckors semester per år infördes först 1938.

Ur Arbetaren onsdag 1 juli 1925, med lätt moderniserat språk:

Ur Arbetarens arkiv, 1 juli 1925.

Flottarna skämmer ut sig.
Lämnar utan vidare arbetet för att ta midsommarledigt.

Denna rubrik anser Dagens Nyheter, DN, vara passande, då några arbetare anser sig ha rätt till att ta ett par dagars midsommarledighet. I övrigt lyder korrespondensen om saken på detta sätt:

En arbetskonflikt har återigen uppstått vid flottningarna i Voxnaälven i Hälsingland. Flottarna vid Gryckån, ett bivatten till Voxnaälven, begärde före midsommar att få ledighet från klockan 18 lördagen före midsommar till klockan 18 torsdagen efter midsommar.

Denna framställning ansåg sig flottningsföreningen på grund av det brådskande arbetet inte kunna tillmötesgå, men erbjöd i stället ledighet från måndag klockan 18 till torsdag klockan 18.

På lördagskvällen lämnade emellertid ett 30-tal av den till 125 man uppgående arbetsstyrkan, samtliga tillhörande Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och Lokala Samorganisationen, arbetsplatsen och tog utan vidare ledigt.

Arbetsledningen meddelade då att eftersom inskränkningar i alla fall skulle vidtas i arbetsstyrkan, fick de flottare som lämnat arbetet anse sig avskedade.

Med anledning av detta har nu de övriga ställt sig solidariska och lagt ner arbetet. Allt flottningsarbete på platsen ligger nu nere och några förhandlingar har ännu icke inletts.

Vi finner inte alls saken anmärkningsvärd. Skogs- och flottningsarbetarna är bland de sämst lottade av alla. Att de på denna plats försökt ändra på förhållandena hedrar dem, och vi hoppas att handlingssättet ska sporra andra att slå in på samma bana.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson utanför Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Nytt beslut i AD: Grönt ljus för fortsatt hamn­strejk

Arbetsdomstolen, AD, ger återigen hamnarbetarna grönt ljus att fortsätta strejka. Samtidigt växer företagens försök att rekrytera strejkbrytare mitt under pågående konflikt.

– Arbetsdomstolens beslut var väntat och visar än en gång att vi har rätt att ta till konfliktåtgärder för att få till ett kollektivavtal, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren strax efter onsdagens beslut i Arbetsdomstolen.

Den pågående och infekterade konflikten i Sveriges hamnar trappas upp sedan arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar i fredags varslat om lockout i ett flertal hamnar runt om i landet under midsommarhelgen och den kommande veckan.

Företag rekryterar strejkbrytare

Samtidigt kommer också allt fler uppgifter om arbetsköpare som aktivt försöker rekrytera strejkbrytare. Det rör sig bland annat om ett stuveribolag i Varberg som under sloganen ”vi jobbar när igen annan gör det” letar efter personal mitt under brinnande konflikt. Något tidningen Arbetsvärlden var först med att rapportera om.

Företaget själva nekar dock till att de försöker bryta strejken och säger till Arbetsvärlden att de har kollektivavtal med Transport. 

– Det är osmakligt att 2025 ha som affärsidé att bedriva ett strejkbrytareiföretag. Man ställer sig också frågan om personalen de försöker rekrytera är medvetna om konflikten, säger Erik Helgeson.

Strejken fortsätter

Onsdagens beslut i AD innebär alltså att strejken fortsätter. Erik Helgeson säger till Arbetaren att det i dagsläget inte finns några nya datum spikade för förhandling med Sveriges hamnar.

– Men vi är redo när som helst och förhoppningsvis kan vi snart sätta oss ner och för sakliga diskussioner om de tvistefrågor det här faktiskt handlar om. Att bemanningsanställda ska få det lite bättre och att ingen ska behöva vara rädd för att ta fackliga uppdrag. Det borde inte vara så svårt för arbetsgivarna att gå med på det.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad
3 weeks sedan
Nyheter från TJ är en ny satirvinjett i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery/ TT, Jessica Gow / TT , Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Regeringen vill införa kränknings­kanon för tjänstemän

Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.

Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.

1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.

Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.

Nationell kanon

Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.

– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.

En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.

 – Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.

– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.

Polis, polis, potatisgris

Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.

Lars Brädgårdh fortsätter:

– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.

Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.

Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:

Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser

”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”

(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)

”Motherfucker.”

(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)

 ”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”

(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)

Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet

”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”

(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)

”Du är så jävla röten.”

(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)

 ”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”

(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)

Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal

”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”

(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)

”Ta dig i häcken, Ljungberg.”

(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)

 ”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”

(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Amalthea Frantz är Arbetarens chefredaktör. Foto: Vendela Engström

Amalthea Frantz:
Svenskt Närings­livs mål med hamnstriden

Allt som begränsar anställdas möjligheter att påverka sina jobb leder till sämre villkor för alla, oavsett fackförening. Detta borde vara en självklarhet. Men LO och Socialdemokraterna har, tillsammans med Svenskt Näringsliv, öppnat för just det. Nu är de stora facken tysta. Medan näringslivet går ut hårt i hamnkonflikten.

Konflikten i svenska hamnar fortsätter. Om arbetsköparna får som de vill öppnar det för stora negativa konsekvenser för alla fackföreningar, alla anställda.

Det är avtalsrörelse år 2025. För sex år sedan, 2019, försämrades arbetares rätt att ta strid i Sverige. Då genomfördes en lagändring som ofta kallats ”antistrejklagen”

Den har gjort det snudd på omöjligt att strejka för annat än för att få kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, vilket betyder: förbjudet att ta till strejk, eller några andra stridsåtgärder. 

Men redan på hamnstrejkens första dag försökte Transportföretagen förmå Arbetsdomstolen, AD, att omtolka lagen ännu snävare: om det redan finns kollektivavtal med ett fack, så ska andra fack bara få ta strid för ett avtal som är identiskt med det första. 

Risk för riktiga skitavtal

Det skulle öppna för riktiga skitavtal i framtiden. Företag skulle enklare kunna ägna sig åt avtalsshopping. Alltså välja bort ett facks kollektivavtal och teckna ett förstahandsavtal med ett annat – som ger de anställda till exempel lägre löner och mindre inflytande. 

Vi skulle säkert också se försök att teckna avtal med det som kallas gula fackföreningar

Det skulle då inte spela någon roll ifall facket som sedan vill ha ett andrahandsavtal är LO, eller en mindre fackförening. Eller hur många som är medlemmar i vilket fack. 

Näringslivet kämpar för att ta ännu mer makt

Tack och lov bedömde AD att Hamnarbetarförbundets pågående strejk är laglig. Men domstolen var inte enig. Av de sju ledamöterna var två, arbetsköparrepresentanterna, emot.

Och striden fortsätter – uppenbarligen står mycket på spel. Svenskt Näringsliv varnar för ”kaos på arbetsmarknaden”. Sveriges Hamnars chefsjurist Andreas Modig tvekar inte att offentligt kalla Hamnarbetarförbundet för ”autonomt vänsterförbund” för att svartmåla dem. 

Hamnarbetarförbundet beskriver hur Sveriges Hamnar och Transportföretagen går ut med ”medvetet vilseledande faktafel” om strejkens kostnader. 

Allt är ett led i en politisk kampanj för ännu större inskränkningar i den fackliga konflikträtten.

Vi varnade – sossarna genomförde 

Det är just detta som den skamliga antistrejklagen har öppnat för. Det var just det nätverket Strike back – Försvara strejkrätten, och tidningar som Arbetaren, varnade för. Det helt uppenbara: allt som begränsar fackföreningars möjlighet att påverka, leder till sämre villkor för alla anställda. Makten förskjuts ännu mer, från arbetare till arbetsköpare.

De flesta LO-förbund reagerade också spontant och självklart negativt. År 2018 sade 12 av 14 LO-förbund nej till förslaget att inskränka strejkrätten.

Men ledningarna ändrade sig senare, trots stundtals hårt motstånd från sina egna medlemmar.

Därför vill vissa fack ha antistrejklagar

Bakgrunden var, förstås, att Svenskt Näringsliv sedan länge ville begränsa anställdas rätt att kämpa för bättre villkor. Men de fick som de ville via en överenskommelse med facken LO, Saco och TCO. Som den socialdemokratiskt ledda regeringen sedan så snabbt de kunde gjorde lag av år 2019. 

Varför är det här så viktigt för de stora facken och partierna? Det handlar om makt, prestige – och rädsla för radikala fackföreningar.

De stora facken vill inte ha någon konkurrens om medlemmar. Ledningarna vill mest samverka med näringslivet och göra karriär. De hoppas få fördelar om de är tillmötesgående.

Frågan om just Göteborgs hamn kom att handla om prestige. Men det finns förstås också en verklig oro. 

De stora facken tappar medlemmar. Och de vill för allt i världen inte att missnöjda anställda ska gå med i radikala fackföreningar som Hamnarbetarförbundet, syndikalistiska LS eller andra fristående fack. 

De vill hellre ge bort sin sista makt till motparten, näringslivet. Det går inte att tolka de senaste årens utveckling på något annat sätt. 

Lagen kommer slå mot alla fack

Men utvecklingen slår ju tillbaka på alla fackföreningar. Medlemmarna blir inte nöjdare. De förtroendevalda blir mer och mer utsatta. (Just det är en viktig fråga i den pågående konflikten.)

Och blir det som näringslivet vill så blir även LO, Saco, TCO och alla andra fack med tiden undanträngda på arbetsplatserna.

De stora facken kan knappast på riktigt tro att deras medlemmar gynnas av att arbetarrörelsen i stort tappar mark. Men vad de faktiskt vill är svårt att få svar på. I den aktuella hamnkonflikten ligger de lågt. Inga utspel i medierna. 

Det andra facket i hamnarna, LO-förbundet Transport som redan tecknat ett avtal, är tyst. Den senaste veckan har Arbetaren via mejl, telefon och sms sökt både ledning och lokalavdelningar för att fråga: Hur ser ni på Hamnarbetarförbundets krav? Vad tycker ni om arbetsköparnas kampanj? Hur är det att jobba där många kollegor strejkar? 

Till slut fick vi svar: De avböjer att kommentera i dagsläget.

Publicerad Uppdaterad