Maria Johanssons memoarer – del 10

3.

Den artonde december vaknade jag och kände med ens att jag börjat acklimatisera mig. Jag kände mig inte bakfull, bara rusig. Skönt varm, inte svettig. Mysig, inte uttröttad.

Luftkonditioneringen susade i bakgrunden, Filip snusade bredvid. Oändligt fridfullt. Tänk, jag var här. Jag hade lyckats. Med vad? Ja vad fan tror ni. Jag var i ett paradis och jag var den första och sista kvinnan på jorden. Hemma satt ni, med er missunnsamhet och bitterhet och litenhet, i kylan och mörkret.

Jag satte på min nya smarttelefon. Kände att det var dags för ett litet blogginlägg.

I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. 

Massor av nya kommentarer hade dråsat in, såg jag, en aning förvånat. Svar på den där efterlysningen, idéer att fylla min nya lista med. Tänk, den hade jag helt glömt. Och just nu kände jag inte för att ta upp tråden heller.

I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. ”Jag önskar Sverige en stor jävla tsunami”, avslutade jag med.

 

Sedan kände jag Filips blick.

– Vad gör du?

Rösten var nyvaken och misstänkt gullig.

– Hur så?

– Bara undrade …

– Kollar lite på internet. Stör det dig eller?

Jag spände blicken i honom.

– Nej då, sa han och log blekt. Är det den där bloggen?

– Nej, sa jag. Den har jag slutat med. Och den var inte ens min. Och jag dödar dig om du går in och läser på den. Kom nu älskling så går vi till stranden och älskar i nån palmbuske.

Total förvirring i de grå ögonen. Jag älskade det.

*

Stranden. Oändlig himmel. Sand som är nästan vit. Fullt med folk. Avklädda tjocka skärbrända män. Och några kvinnor. Vissa håller påklädda barn i handen. Och några av männen håller avklädda små thailändskor i handen.

Ny bikini. Vattnet varmt som ett badkar. Klungor av små maneter att undvika. Längre ut. Simtag.

Sjunker som en sten.

En gång till.

Nej.

Jag har glömt hur man simmar. Det kan man inte göra, säger de.

Men Den Nya Maria kan. Hon kan allt. Ja, jag måste faktiskt vara en ny människa.

Jag vill gå upp nu.

*

Tre timmar senare nuddar nålen hennes hud. Hon rycker till, men visar inga tecken på smärta. Lite hjälper nog alkoholen till.

– Är du okej?

De grå ögonen oroliga.

Håll käften, säger Marias ögon.

Sedan skjuter hon ned solglasögonen från pannan, och blundar bakom dem för säkerhets skull.

– Vilken tur att du hade alla vaccinationer redan i förväg, babblar Filip på. Hepatit B, och A också va?

Håll käften. Du vill ändå inte veta. Du har börjat fråga alldeles för mycket.

– Det blir nog fint. Hoppas han inte –

– Håll käften!

Det blir tyst utanför solglasögonen. Thailändaren är tyst han med, och förhoppningsvis koncentrerad. Lika tyst som när Filip försökte förklara motivet.

Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel.

Bara maskinen surrar. Maria försöker koncentrera sig på noll och intet bakom ögonlocken. Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel. Bara smärtan som surrar ändlöst.

Och efter tjugofem minuter tystnar den abrupt.

– Lady, your welcome, säger tatueraren.

Maria skjuter upp glasögonen igen. Blinkar mot de svarta tecknen som lyser mot henne från skuldran, ristade i hennes eget blod. Egentligen ville hon göra några rosa blommor runt också. Men det får bli senare. Lite ont gjorde det faktiskt. Fick henne att nyktra till.

– Queen of the world, flinar mannen med maskinen och nickar åt Filip.

Filip ler stelt och plockar upp plånboken.

Ja, så står det, tänker Maria. Fast på svenska. Nej, på thailändska så klart.

Ute på gatan väller ruset upp igen. Maria omfamnar Filip, kysser honom, säger tack. Han ser glad ut. Ganska.

– Nu firar vi lite till! tjoar Maria och skjuter ned solglasögonen.

 

Dagen omkring henne blir mörk, drinkarna börjar beställas in, och sedan blir det kolsvart. Inget ljus, inget minne.

*

Dagarna fortsätter.

Det är stjärnor och surrande elledningar, ödlor och vildkatter, drinkar med frukter, hinkar med öl. Sand, salta droppar, palmer. Koppel, handfängsel och surrande leksaker. Allt är mörkt – på dagen solglasögon, på natten natt. Oftast är hon som vaknast på natten.

Nätterna går. Maria Johansson vet inte längre vilken som är vilken.

*

Fast en dag är det julafton.

GOD JUL IDIOTER, skriver Maria Johansson i sin blogg.

 

– God jul älskling, säger Filip.

Det är, vad Maria kan minnas, bara andra gången han kallar henne så. Hon tittar upp från sin telefon, pannan bruten av en rynka.

Filip tar hastigt fram ett paket. Pannan blir slät.

Maria lutar sig nöjt tillbaka i sängen. Klockan är redan snart lunch, solen tecknar skarpa linjer i bambupersiennerna, men här inne är det alldeles lagom svalt. Inga isvindar, inget midvintermörker.

Nej, hon saknar inte Sverige. Och hon vill inte fira jul. Inte direkt. Men det är faktiskt fint att han har en present åt henne.

– Nämen, säger Maria ljuvt och brer ut sitt blonda hår över kudden.

Det är ganska trassligt nu.

Filip ler, lite nervöst men sött.

Maria prasslar upp det rödskimrande papperet. En halvstor kartong.

Däri är det flera saker. Plast och svart och glitter och rött och sladdar och spännen. Svårbegripligt.

– Jag la dem i samma paket, säger Filip ivrigt.

– Mm, säger Maria och försöker trassla ut sakerna.

En liten irritation sticker, att hon inte på en gång fattar. Den Nya Maria tycker inte om att känna sig dum.

Där är en form som är svår att missta sig på. Maria lyfter upp en svart, smäcker penisattrapp. Från den leder sladdar och spännen vidare. Och något som ser ut som en liten fjärrkontroll. Med ens förstår hon. Det är en batteridriven dildo som hon kan spänna fast på sig själv. Spänna på andra med.

– Det är liksom en present till oss båda, säger Filip och rodnar lite.

Maria tittar upp på honom, slås av det pojkaktiga, trots att mannen framför henne närmar sig de fyrtio. Jaså, det vill han. Hon gillar tanken. Hon tycker nog om honom, på riktigt, inser hon av den varma känslan i bröstkorgen. En bra present har han skaffat också.

– Det finns en liten sak till, säger Filip, fortfarande ivrig.

Maria tittar ned. Ja, det där glittriga. Hon lyfter fundersamt upp tingesten. En tiara, eller nästan mer en riktig krona. Silver, röda slipade stenar. Det känns ganska tung, välgjord, även om det knappast är riktiga rubiner. En krona.

– Till min drottning, säger Filip och är nästan lika röd som stenarna.

Maria ger upp ett okonstlat skratt. Det är en ganska bra man hon har hittat, inte bara för att han hjälpte henne att fly till paradiset.

Hon slår spontant armarna om halsen på honom.

– Tack Filip, viskar hon.

Mannen stelnar till.

Maria trycker en lätt kyss på hans öra.

Fortfarande stel.

– Jag heter Fredrik, säger Filip tyst.

*

Julafton. Jag var lycklig den där julen. Eller i alla fall glad. Ganska.

Äsch, vad ska jag säga. Dagen var dubbel. Att Filip inte alls hette Filip utan Fredrik satt som en tagg i min hjärna. Inte för att missuppfattningen var pinsam eller så, utan mer för att jag inte alls tyckte om namnet Fredrik. Jag tyckte mig minnas det från Statistiska centralbyråns oändliga topplistor.

Samtidigt var ju det hela väldigt humoristiskt. Hur hade jag kunnat undgå hans riktiga namn i mer än en månad? Jag fick honom att inse att det faktiskt var ganska roligt. Och meddelade att jag tänkte fortsätta kalla honom Filip. Jaha, sa han och hans ögon blev stela igen. Då lade jag mitt morgonrocksskärp runt hans hals och sa: Är unge herrn missnöjd? Mitt namn på dig är Filip. Behöver du straffas?

Som på en given signal blev han kåt i stället för sur. Fantastisk egenskap hos en människa.

Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.

Vi lekte med våra nya leksaker. Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.

Sedan lade jag fram en idé som jag tyckte var bra: Att gå på festerna som skulle hållas nere på Patong Beach på kvällen. (Jag tycker fortfarande att det var en bra idé. Trots allt. Ruelse kan andra syssla med, och gör det säkert också.)

 

Vår bungalow låg lite norrut, utanför den hetaste smeten. Vi går till den stora stranden, föreslog jag, firar jul med palmer och drinkar. Filip sa förstås lydigt ja.

Men återigen, det dubbla: I magen, under alla drinkar och all thaimat, satt ett lätt illamående över hela julen. Alla dessa familjer som skulle fira den tillsammans, oavsett var i världen de befann sig. Denna förljugna gemenskap. Säkert skulle vi träffa på massa korkade svenskar, så här på själva julafton. Vi var inte som de. Jag var garanterat inte en av dem. Men just därför kunde jag göra en utflykt i flocken, sa jag åt mig själv. Ett litet segertåg, återvända oberörd.

 

Jag klädde upp mig medan klockan tickade mot kvällsmat. Filip hjälpte mig att nåla fast det blonda svallet så gott det gick. Röda peruken på. Sedan nåla fast kronan. Och så en röd klänning. Och läppstift. Allt i olika röda nyanser.

Jag såg mig i spegeln och visste att vilken stilcoach som helst skulle ha svimmat. Men jag såg fantastisk ut, slående vacker, glödande. Vi gick ut och solen var röd den med, snabbt på väg mot horisonten.

Tuk-tuk söderut. Jag ångrade lite att jag inte tagit med piskan, det hade varit roligt.

Stranden var dukad med långbord. Ljuset var behagligt, milt och på väg mot mörker, skuggorna kröp över den vita sanden. Men ännu var det långt ifrån fullsatt. En thailändsk flagga vajade, och se där, en mindre svensk. Jag valde ett bord en bra bit ifrån den sistnämnda.

Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.

De närmaste timmarna tänker jag inte redogöra i detalj för. Det var trevligt och gott, det är väl ungefär vad ni behöver veta. De som satt bredvid oss var tyskar. Vi drack en hel del, skålade med dem ett par gånger. Jag åt någon gryta med frukt och fläsk, tyckte det var passande på julafton. Ganska mycket satt jag tyst. Försökte att inte tänka, bara njuta.

Månen en apelsin. Alkoholen en varm dimma i den ljumna natten. Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.

 

Sedan blev det intressantare.

Plötsligt vinglade en kropp på höga klackar in i vårt bord.

– Ursäkta! sa en gäll röst.

– Sorry, sluddrade någon bakom.

– Ingen fara! sa Filip glatt.

– Ååå det är svenskar! sa den första rösten.

Jag tittade upp. En kvinna som kanske var i min ålder. Blond, lite knubbig. Till och med i natten kunde jag se att hon var ganska rödbränd. Hon log stort och en sötsur pust kom emot mig.

– Var inte ni på julbordet? halvskrek hon glatt.

– Eh, vadå, började Filip.

– Nä, vi kände inte för det, bröt jag kvickt in.

– Aha, nä jag förstår, det är ju ändå inte samma sak som hemma, men efter all stark mat och sådär så tyckte vi det skulle vara gott med lite omväxling, skinka och sill och allt! Det här är Gustav, pladdrade hon och gestikulerade mot mannen bakom.

Han var ännu knubbigare och rödare.

– Fredrik, sa Filip och sträckte fram handen.

Jag sparkade honom på smalbenet under bordet.

– Maria.

– Annette! Med två n och två t och två e, ha ha! Och nu tänkte vi fortsätta fira lite här nere med er ungdomar.

Filip harklade sig. Jag irriterades en sekund av det eventuellt förminskande i att kallas ungdom, men ändrade mig snabbt: det var så klart en komplimang. Log mot Annette med alla bokstäverna.

Hon och Gustav väntade inte på något mer godkännande, utan slog sig pustande ned.

– En tomte kom det också, ridande på en elefant! Det skulle barnen ha sett, sa Gustav förundrat medan han med mycket möda och stort besvär makade magen under bordet.

– Äsch, de är stora nu, älskling! De skulle bara tycka de var fånigt. Det är därför vi är här, fortsatte Annette vänd mot mig, barnen är äntligen vuxna och vi firar porslinsbröllop. Det är som att komma till paradiset, är det inte!
– Absolut, sa jag snabbt, visst är det ganska skönt att vara här utan barn. Jag och min nya pojkvän är här och firar kärleken!

Både Filip och Annette gav mig en öm blick.

– … och därför, fortsatte jag ännu fortare, vill jag inte tänka på gamla Sverige alls just nu! Bara dricka drinkar i paradiset!

– Skål för det! sa Gustav och Annette samtidigt och tömde sina medhavda plastglas.

Sedan beställde Gustav in mer drinkar till oss alla. Litervis.

Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det.

Knappt två timmar senare var vi tillbaka i bungalowen. Jag styrde – en aning ovant, det medges – in den nya dildon. Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det. Knubbiga Annette skrek.

Det hade varit så lätt, som förutbestämt. Annette hade hängt på både mina, Filips och sin makes axlar. Smekt min peruk och pratat om att jag var i fin form. Fete Gustav hade dreglat ned i min urringning. Den ende som verkat förvirrad var Filip. Men han hade snart förstått.

Jag vet fortfarande inte vem av oss som egentligen startade det. Gruppsex borde ha varit ett självklart nästa steg för mig, jag hade till och med tänkt på det. Men kanske väcktes impulsen av det här andra paret. Inte för att de var särskilt attraktiva, men för att de fanns där. Och för att de faktiskt gjort något liknande tidigare, hade Annette börjat berätta över tredje drinken. Med någon kollega. I en bastu.

Det ville jag inte höra så mycket om, inte tänka mig Gustav ännu rödare och svettigare än nu. Ärligt talat ville jag helst slippa se de här två i alltför skarp belysning alls. Men jag ville ha denna nya erfarenhet. Jag kunde se det framför mig, i förlåtande silhuetter och närbilder. Framförallt kunde jag se mig själv. Känna hur de skulle beundra mig efteråt, uppfinningsrikedomen och initiativförmågan i min i jämförelse yngre, slankare kropp. Och jag, jag skulle få lägga två nya människor till min lista, utan att äventyra relationen med Filip som tagit mig hit.

Hoppades jag. Filip kändes ganska bortkommen i sammanhanget. Över huvud taget insåg jag att denna sorts verksamhet var ganska svår att samordna. Vem skulle vara var, göra vad, med vem. Det var ju inte som att vi hade någon regissör att tillgå. (Och Gustav sa på en gång ifrån att han inte var bög. Jag sa åt honom att sluta vara så tråkig, men då började Gustav backa från bordet och Filip nöp mig i benet under det, så jag höll tyst.)

Väl i bungalowen hade det varit ben och armar överallt. För liten säng. Svettigt. Men just nu tittade männen på oss, på var sin sida om sängen.

Jag tyckte om det.

Vi fortsatte tills det började bli morgon, och jag skulle nog säga att alla satte på alla, förutom de trista männen då. Fast jag blundade så fort Gustav dök upp i synfältet.

 

Sedan bad jag dem gå.

Filip hade redan vänt sig mot väggen, verkade ha somnat.

Jag gjorde detsamma.

 

 

4.

Annandag jul ger sig Maria Johansson ut på nätet igen. För första gången på drygt tio dagar är hon inte full eller skriande bakfull. En välbehövlig dag av vila har passerat.

Hon har sagt att hon vill vara själv ett tag. Filip är ute och tar en promenad. Han har varit ganska fåordig sedan juldagen, men det är han ofta. Tyst, och lydig.

 

Återigen, tjogtals med nya kommentarer på bloggen. Hon orkar inte, tycker inte om hur detta lilla hörn av internet lever sitt eget liv när inte hon är där. Försöker hitta var fan man stänger av kommentarsfunktionen, lyckas inte.

Provar i stället att googla sitt namn. Det var ett tag sedan. Fast det kommer säkert vara som förr, tänker hon, så jävla många heter samma sak så det blir bara en halv miljon oöverblickbara träffar med Tjorven i topp.

Men så är det nu inte.

Aftonbladet, Expressen. Andra bloggar. Flashback.

Fenomenet Maria Johansson.

Är det jag?

Någonstans i bakhuvudet säger någon: Jag är en abstraktion.

Maria ruskar till på huvudet, klickar in på första länken.

Då plingar ett sms till. Du överskrider snart din surfgräns, står det. Tanka på bla bla bla.

Skiter väl jag i. Irriterat klickar hon bort meddelandet, klickar frenetiskt på länken i stället.

Men internet har fryst. En gul ruta med utropstecken poppar upp, men webbläsaren stänger ned sig.

Jävla Aftonbladet.

Maria kastar sig upp ur sängen. Fan. Saldo 0,07 kr.

Jag måste läsa vad det står. Jag behöver pengar. Fast nu kan jag ju inte ens ringa Filip.

Rotar i sin handväska, där ligger några inhemska växelmynt. Hon kastar på sig morgonrock och flipflops och ger sig ut.

En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.

Uppe närmare vägen finns en kiosk som verkar ha allt: hygienartiklar, fax, internet och sprit. Mannen bakom disken ler vänligt. Maria får en av två datorer som står inklämda i ett hörn.

Okej, samma sökning. ”MARIA JOHANSSON”.

Ja, det är jag.

Eller nej – det handlar om mig.

Hon öppnar flera olika fönster. Forumdiskussioner, en blogg som länkar till hennes, Aftonbladet.

En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.

”Det här sjukt oproportionerliga hatet skulle ALDRIG riktas mot en man som gjorde samma sak”, står det. ”Det enda Maria Johansson har gjort är det alla kvinnor drömmer om: Att skita i allt ansvar, festa och knulla runt. Hur många män, i alla åldrar, fortsätter inte göra det trots att de har barn?”

Långt borta, här och nu i Thailand, bryter kallsvett fram på den riktiga Marias panna. Ja. Det handlar om mig. Men vad fan vet den bruden om mig?

Hon pratar om hat.

Maria Johansson ska visa dem vad hat är.

Fingrarna slinter men Maria klickar på en ny länk. Och en till. Och en till. Anonyma kommentarer, som hon själv absolut inte godkänt.

”Den här vidriga jävla horan, kan inte staten stänga ner hennes jävla blogg nu när vi har FRA och allt.”

”Jag tror inte på att hon är i Thailand, allt är bara bluff, hon är säkert misslyckad konstnär!”

”När hon kommer hem är hon döööd”

”Jag är kvinna i ungefär samma ålder och jag är så j-a förbannad. Det här är INTE vad ’vi’ vill. Det borde vara fängelsestraff på att lämna sina egna barn!!”

”Nä hon är ju sååå cool!! Maria Johansson FTW!!!”

”Horan borde lämnas ut från Thailand, för tvångsvård, hon förstör livet för andra Svenska kvinnor och hon förstör livet för oskyldiga barn”

”Mamma kom hem, Maria Johansson alla älskar dig!”

Där står mer. Upprepningar på samma tema. Mest är det hat. Och en del missriktad kärlek.

Kallsvetten avtar inte, den rinner ned för halsen och fuktar de blonda slingorna. Och hjärtat rusar. Men det som får det att fortsätta rusa, snabbare och snabbare, det är triumfen. Den utplånar alla andra känslor.

Jag är Maria Johansson.

Nu vet ni vem jag är.

Jag är odödlig. Men min historia är långt ifrån slut.
Maria koncentrerar sig hårt på att få kroppen att sluta skaka, och på att låta triumfen, precis så storslagen som den känns, ta sig ut i världen i form av inspirerad visdom. Till alla de där stackarna som ändå inte fattar.

Hon skriver, söndag den 27 december klockan 12.41:

KÄRLEKENS EVANGELIUM

Hej kära läsare. Jag är kvar i paradiset. Jag är lycklig, och jag har fått tid att tänka.

Därute på nätet hatas det. Jag hatar er hjärtligt tillbaka, och jag älskar det. Men jag tänkte ändå vända andra kinden till och bemöta er med lite förnuft.

Ni säger att jag inte älskar mina barn. Att jag lämnade min man har ni mer förståelse för, men mina barn! Hur kan en människa göra så?

Jag svarar: Töm ditt sinne på allt – ta hjälp av en silikonhippie i Sörmland om du behöver – och fråga sedan dig själv:

Vad är kärlek?

Älskar jag?

Jag kan slå vad om din odödliga själ att du inte kan definiera det. Tänk efter. Vad är kärleken – ett skrymsle i den där själen? Vardå? Eller i din kropp? Blindtarmen kanske? Du rynkar på näsan.

Är kärleken en pirrande känsla i hjärttrakten? Det är världshistorien som placerat känslan där, hjärtat är bara en muskel. I könet? Ha ha, det är något annat.

Eller är kärleken något överjordiskt, något varmt och ljust som strålar ur din hjärna, svävar över ditt huvud? Det är också något som andras föreställningar placerat där. Precis som de placerat glorior på änglar.

Men okej, om just du nu skulle kunna definiera KÄRLEK på något av de här visen, och vi för diskussionens skull antar att det är sant: Visst. Du är unik. Grattis. Starta en kurs och locka till dig livskrisare.

Men din sanning är ingen annans.

Min sanning är denna: Jag kan inte definiera vad KÄRLEK egentligen är. Men jag har inget emot de där barnen som Den Gamla Maria födde. Jag tycker om dem, för det mesta. Vill inte att de ska fara illa.

Och det skulle de ha gjort om jag stannat hos dem.

Gå och lägg er nu.

Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk.

När Maria publicerat sprider sig en total ro i hennes lemmar. Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk. Och sant.

Hon lutar sig tillbaka och suckar nöjt.

Sedan börjar hennes fingrar knappa förstrött på tangenterna igen, vill kolla upp lite andra rubriker hon bara såg i förbifarten tidigare.

Maria Johansson är inte den enda skandalen som hänt Sverige de senaste veckorna. En kommunpolitiker verkar ha försvunnit med partikassan. Han är anonym överallt utom i Expressen. Maria fnissar åt hans dumma, rödbrusiga ansikte på ett gammalt privatfoto.

En halvkänd musiker har hittats död i sina egna spyor på ett hotellrum i Göteborg. Förlorare.

Sedan poppar en ny irriterande ruta upp. Vad vill den?

Den verkar räkna ned från en minut. 52 sekunder. Helvete.

Hon känner efter i fickorna, men så klart finns där inga fler mynt.

39 sekunder. Ja ja, hon måste faktiskt skicka ett mejl innan hon går. Den lille thailändaren i kassan går säkert att övertala.

 

Lugnet är borta ur fingrarna. De hoppar alldeles okontrollerat när de skriver till Kommunal-Karin, den 27 december klockan 13.03:

 

Hej, jag har inte fått pengarna än, ej heller månadslön december, vad fan är det som händer. antar att det blir 13 månadslöner jag får sen då? Jag behöver dem nu, snabbt. drar på mig skulder och hälsa mina chefer att jag kommer kräva ut dem med ränta

mvh Maria

 

0 sekunder och det finns ingen thailändare att övertala, skärmen blir bara svart.

Maria drar fingrarna genom håret, de fastnar i de blonda tovorna. Hon känner en skarp lukt från sin egen armhåla.

Ja ja. Hon kommer lyda mig. Folk gör det nu för tiden.

*

Mejl från Karin Svensson till Maria Johansson den 27 december kl 13.04:

 

Hej! Jag är ledig fram till den 4 januari.

Vid brådskande ärenden, var god ring avdelningsväxeln.

Med vänliga hälsningar,

Karin

*

– Å, skulle du kunna tanka på min telefon? Via internet. Du har väl abonnemang?

– Va, är dina pengar slut? Det var ju 750 kronor?

– Mm.

– Men hur har det gått till? Har du massa appar och sånt som går igång utan att du vet det?

– Jo, det måste ha varit nåt sånt. Plötsligt tog pengarna bara slut.

– Över sjuhundra kronor! Det är ju inte klokt. Får jag kolla.

– Va? Nä.

– Jo, men får jag kolla så du stängt av allt sånt?

– Nej! Jag menar jo, jag har stängt av allt sånt.

– Men får jag se.

– Men NEJ, fattar du trögt? Litar du inte på mig?

– Men Maria …

– Snälla, tanka på åt mig. Annars kan jag ju inte ringa dig om nåt händer.

– Okej. Jag laddar en lägre summa då.

– Å, tack!

– Mm.

– Förresten, kan du ge mig lite mer fickpengar också?

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
14 hours sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Ella och Lea ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Umeå. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut – mot Umeå! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
23 hours sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
2 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
6 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
6 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad