Maria Johanssons memoarer – del 10

3.

Den artonde december vaknade jag och kände med ens att jag börjat acklimatisera mig. Jag kände mig inte bakfull, bara rusig. Skönt varm, inte svettig. Mysig, inte uttröttad.

Luftkonditioneringen susade i bakgrunden, Filip snusade bredvid. Oändligt fridfullt. Tänk, jag var här. Jag hade lyckats. Med vad? Ja vad fan tror ni. Jag var i ett paradis och jag var den första och sista kvinnan på jorden. Hemma satt ni, med er missunnsamhet och bitterhet och litenhet, i kylan och mörkret.

Jag satte på min nya smarttelefon. Kände att det var dags för ett litet blogginlägg.
I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. 
Massor av nya kommentarer hade dråsat in, såg jag, en aning förvånat. Svar på den där efterlysningen, idéer att fylla min nya lista med. Tänk, den hade jag helt glömt. Och just nu kände jag inte för att ta upp tråden heller.

I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. ”Jag önskar Sverige en stor jävla tsunami”, avslutade jag med.

 

Sedan kände jag Filips blick.

– Vad gör du?

Rösten var nyvaken och misstänkt gullig.

– Hur så?

– Bara undrade …

– Kollar lite på internet. Stör det dig eller?

Jag spände blicken i honom.

– Nej då, sa han och log blekt. Är det den där bloggen?

– Nej, sa jag. Den har jag slutat med. Och den var inte ens min. Och jag dödar dig om du går in och läser på den. Kom nu älskling så går vi till stranden och älskar i nån palmbuske.

Total förvirring i de grå ögonen. Jag älskade det.

*

Stranden. Oändlig himmel. Sand som är nästan vit. Fullt med folk. Avklädda tjocka skärbrända män. Och några kvinnor. Vissa håller påklädda barn i handen. Och några av männen håller avklädda små thailändskor i handen.

Ny bikini. Vattnet varmt som ett badkar. Klungor av små maneter att undvika. Längre ut. Simtag.

Sjunker som en sten.

En gång till.

Nej.

Jag har glömt hur man simmar. Det kan man inte göra, säger de.

Men Den Nya Maria kan. Hon kan allt. Ja, jag måste faktiskt vara en ny människa.

Jag vill gå upp nu.

*

Tre timmar senare nuddar nålen hennes hud. Hon rycker till, men visar inga tecken på smärta. Lite hjälper nog alkoholen till.

– Är du okej?

De grå ögonen oroliga.

Håll käften, säger Marias ögon.

Sedan skjuter hon ned solglasögonen från pannan, och blundar bakom dem för säkerhets skull.

– Vilken tur att du hade alla vaccinationer redan i förväg, babblar Filip på. Hepatit B, och A också va?

Håll käften. Du vill ändå inte veta. Du har börjat fråga alldeles för mycket.

– Det blir nog fint. Hoppas han inte –

– Håll käften!

Det blir tyst utanför solglasögonen. Thailändaren är tyst han med, och förhoppningsvis koncentrerad. Lika tyst som när Filip försökte förklara motivet.
Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel.
Bara maskinen surrar. Maria försöker koncentrera sig på noll och intet bakom ögonlocken. Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel. Bara smärtan som surrar ändlöst.

Och efter tjugofem minuter tystnar den abrupt.

– Lady, your welcome, säger tatueraren.

Maria skjuter upp glasögonen igen. Blinkar mot de svarta tecknen som lyser mot henne från skuldran, ristade i hennes eget blod. Egentligen ville hon göra några rosa blommor runt också. Men det får bli senare. Lite ont gjorde det faktiskt. Fick henne att nyktra till.

– Queen of the world, flinar mannen med maskinen och nickar åt Filip.

Filip ler stelt och plockar upp plånboken.

Ja, så står det, tänker Maria. Fast på svenska. Nej, på thailändska så klart.

Ute på gatan väller ruset upp igen. Maria omfamnar Filip, kysser honom, säger tack. Han ser glad ut. Ganska.

– Nu firar vi lite till! tjoar Maria och skjuter ned solglasögonen.

 

Dagen omkring henne blir mörk, drinkarna börjar beställas in, och sedan blir det kolsvart. Inget ljus, inget minne.

*

Dagarna fortsätter.

Det är stjärnor och surrande elledningar, ödlor och vildkatter, drinkar med frukter, hinkar med öl. Sand, salta droppar, palmer. Koppel, handfängsel och surrande leksaker. Allt är mörkt – på dagen solglasögon, på natten natt. Oftast är hon som vaknast på natten.

Nätterna går. Maria Johansson vet inte längre vilken som är vilken.

*

Fast en dag är det julafton.

GOD JUL IDIOTER, skriver Maria Johansson i sin blogg.

 

– God jul älskling, säger Filip.

Det är, vad Maria kan minnas, bara andra gången han kallar henne så. Hon tittar upp från sin telefon, pannan bruten av en rynka.

Filip tar hastigt fram ett paket. Pannan blir slät.

Maria lutar sig nöjt tillbaka i sängen. Klockan är redan snart lunch, solen tecknar skarpa linjer i bambupersiennerna, men här inne är det alldeles lagom svalt. Inga isvindar, inget midvintermörker.

Nej, hon saknar inte Sverige. Och hon vill inte fira jul. Inte direkt. Men det är faktiskt fint att han har en present åt henne.

– Nämen, säger Maria ljuvt och brer ut sitt blonda hår över kudden.

Det är ganska trassligt nu.

Filip ler, lite nervöst men sött.

Maria prasslar upp det rödskimrande papperet. En halvstor kartong.

Däri är det flera saker. Plast och svart och glitter och rött och sladdar och spännen. Svårbegripligt.

– Jag la dem i samma paket, säger Filip ivrigt.

– Mm, säger Maria och försöker trassla ut sakerna.

En liten irritation sticker, att hon inte på en gång fattar. Den Nya Maria tycker inte om att känna sig dum.

Där är en form som är svår att missta sig på. Maria lyfter upp en svart, smäcker penisattrapp. Från den leder sladdar och spännen vidare. Och något som ser ut som en liten fjärrkontroll. Med ens förstår hon. Det är en batteridriven dildo som hon kan spänna fast på sig själv. Spänna på andra med.

– Det är liksom en present till oss båda, säger Filip och rodnar lite.

Maria tittar upp på honom, slås av det pojkaktiga, trots att mannen framför henne närmar sig de fyrtio. Jaså, det vill han. Hon gillar tanken. Hon tycker nog om honom, på riktigt, inser hon av den varma känslan i bröstkorgen. En bra present har han skaffat också.

– Det finns en liten sak till, säger Filip, fortfarande ivrig.

Maria tittar ned. Ja, det där glittriga. Hon lyfter fundersamt upp tingesten. En tiara, eller nästan mer en riktig krona. Silver, röda slipade stenar. Det känns ganska tung, välgjord, även om det knappast är riktiga rubiner. En krona.

– Till min drottning, säger Filip och är nästan lika röd som stenarna.

Maria ger upp ett okonstlat skratt. Det är en ganska bra man hon har hittat, inte bara för att han hjälpte henne att fly till paradiset.

Hon slår spontant armarna om halsen på honom.

– Tack Filip, viskar hon.

Mannen stelnar till.

Maria trycker en lätt kyss på hans öra.

Fortfarande stel.

– Jag heter Fredrik, säger Filip tyst.

*

Julafton. Jag var lycklig den där julen. Eller i alla fall glad. Ganska.

Äsch, vad ska jag säga. Dagen var dubbel. Att Filip inte alls hette Filip utan Fredrik satt som en tagg i min hjärna. Inte för att missuppfattningen var pinsam eller så, utan mer för att jag inte alls tyckte om namnet Fredrik. Jag tyckte mig minnas det från Statistiska centralbyråns oändliga topplistor.

Samtidigt var ju det hela väldigt humoristiskt. Hur hade jag kunnat undgå hans riktiga namn i mer än en månad? Jag fick honom att inse att det faktiskt var ganska roligt. Och meddelade att jag tänkte fortsätta kalla honom Filip. Jaha, sa han och hans ögon blev stela igen. Då lade jag mitt morgonrocksskärp runt hans hals och sa: Är unge herrn missnöjd? Mitt namn på dig är Filip. Behöver du straffas?

Som på en given signal blev han kåt i stället för sur. Fantastisk egenskap hos en människa.
Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.
Vi lekte med våra nya leksaker. Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.

Sedan lade jag fram en idé som jag tyckte var bra: Att gå på festerna som skulle hållas nere på Patong Beach på kvällen. (Jag tycker fortfarande att det var en bra idé. Trots allt. Ruelse kan andra syssla med, och gör det säkert också.)

 

Vår bungalow låg lite norrut, utanför den hetaste smeten. Vi går till den stora stranden, föreslog jag, firar jul med palmer och drinkar. Filip sa förstås lydigt ja.

Men återigen, det dubbla: I magen, under alla drinkar och all thaimat, satt ett lätt illamående över hela julen. Alla dessa familjer som skulle fira den tillsammans, oavsett var i världen de befann sig. Denna förljugna gemenskap. Säkert skulle vi träffa på massa korkade svenskar, så här på själva julafton. Vi var inte som de. Jag var garanterat inte en av dem. Men just därför kunde jag göra en utflykt i flocken, sa jag åt mig själv. Ett litet segertåg, återvända oberörd.

 

Jag klädde upp mig medan klockan tickade mot kvällsmat. Filip hjälpte mig att nåla fast det blonda svallet så gott det gick. Röda peruken på. Sedan nåla fast kronan. Och så en röd klänning. Och läppstift. Allt i olika röda nyanser.

Jag såg mig i spegeln och visste att vilken stilcoach som helst skulle ha svimmat. Men jag såg fantastisk ut, slående vacker, glödande. Vi gick ut och solen var röd den med, snabbt på väg mot horisonten.

Tuk-tuk söderut. Jag ångrade lite att jag inte tagit med piskan, det hade varit roligt.

Stranden var dukad med långbord. Ljuset var behagligt, milt och på väg mot mörker, skuggorna kröp över den vita sanden. Men ännu var det långt ifrån fullsatt. En thailändsk flagga vajade, och se där, en mindre svensk. Jag valde ett bord en bra bit ifrån den sistnämnda.
Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.
De närmaste timmarna tänker jag inte redogöra i detalj för. Det var trevligt och gott, det är väl ungefär vad ni behöver veta. De som satt bredvid oss var tyskar. Vi drack en hel del, skålade med dem ett par gånger. Jag åt någon gryta med frukt och fläsk, tyckte det var passande på julafton. Ganska mycket satt jag tyst. Försökte att inte tänka, bara njuta.

Månen en apelsin. Alkoholen en varm dimma i den ljumna natten. Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.

 

Sedan blev det intressantare.

Plötsligt vinglade en kropp på höga klackar in i vårt bord.

– Ursäkta! sa en gäll röst.

– Sorry, sluddrade någon bakom.

– Ingen fara! sa Filip glatt.

– Ååå det är svenskar! sa den första rösten.

Jag tittade upp. En kvinna som kanske var i min ålder. Blond, lite knubbig. Till och med i natten kunde jag se att hon var ganska rödbränd. Hon log stort och en sötsur pust kom emot mig.

– Var inte ni på julbordet? halvskrek hon glatt.

– Eh, vadå, började Filip.

– Nä, vi kände inte för det, bröt jag kvickt in.

– Aha, nä jag förstår, det är ju ändå inte samma sak som hemma, men efter all stark mat och sådär så tyckte vi det skulle vara gott med lite omväxling, skinka och sill och allt! Det här är Gustav, pladdrade hon och gestikulerade mot mannen bakom.

Han var ännu knubbigare och rödare.

– Fredrik, sa Filip och sträckte fram handen.

Jag sparkade honom på smalbenet under bordet.

– Maria.

– Annette! Med två n och två t och två e, ha ha! Och nu tänkte vi fortsätta fira lite här nere med er ungdomar.

Filip harklade sig. Jag irriterades en sekund av det eventuellt förminskande i att kallas ungdom, men ändrade mig snabbt: det var så klart en komplimang. Log mot Annette med alla bokstäverna.

Hon och Gustav väntade inte på något mer godkännande, utan slog sig pustande ned.

– En tomte kom det också, ridande på en elefant! Det skulle barnen ha sett, sa Gustav förundrat medan han med mycket möda och stort besvär makade magen under bordet.

– Äsch, de är stora nu, älskling! De skulle bara tycka de var fånigt. Det är därför vi är här, fortsatte Annette vänd mot mig, barnen är äntligen vuxna och vi firar porslinsbröllop. Det är som att komma till paradiset, är det inte!
– Absolut, sa jag snabbt, visst är det ganska skönt att vara här utan barn. Jag och min nya pojkvän är här och firar kärleken!

Både Filip och Annette gav mig en öm blick.

– … och därför, fortsatte jag ännu fortare, vill jag inte tänka på gamla Sverige alls just nu! Bara dricka drinkar i paradiset!

– Skål för det! sa Gustav och Annette samtidigt och tömde sina medhavda plastglas.

Sedan beställde Gustav in mer drinkar till oss alla. Litervis.
Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det.
Knappt två timmar senare var vi tillbaka i bungalowen. Jag styrde – en aning ovant, det medges – in den nya dildon. Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det. Knubbiga Annette skrek.

Det hade varit så lätt, som förutbestämt. Annette hade hängt på både mina, Filips och sin makes axlar. Smekt min peruk och pratat om att jag var i fin form. Fete Gustav hade dreglat ned i min urringning. Den ende som verkat förvirrad var Filip. Men han hade snart förstått.

Jag vet fortfarande inte vem av oss som egentligen startade det. Gruppsex borde ha varit ett självklart nästa steg för mig, jag hade till och med tänkt på det. Men kanske väcktes impulsen av det här andra paret. Inte för att de var särskilt attraktiva, men för att de fanns där. Och för att de faktiskt gjort något liknande tidigare, hade Annette börjat berätta över tredje drinken. Med någon kollega. I en bastu.

Det ville jag inte höra så mycket om, inte tänka mig Gustav ännu rödare och svettigare än nu. Ärligt talat ville jag helst slippa se de här två i alltför skarp belysning alls. Men jag ville ha denna nya erfarenhet. Jag kunde se det framför mig, i förlåtande silhuetter och närbilder. Framförallt kunde jag se mig själv. Känna hur de skulle beundra mig efteråt, uppfinningsrikedomen och initiativförmågan i min i jämförelse yngre, slankare kropp. Och jag, jag skulle få lägga två nya människor till min lista, utan att äventyra relationen med Filip som tagit mig hit.

Hoppades jag. Filip kändes ganska bortkommen i sammanhanget. Över huvud taget insåg jag att denna sorts verksamhet var ganska svår att samordna. Vem skulle vara var, göra vad, med vem. Det var ju inte som att vi hade någon regissör att tillgå. (Och Gustav sa på en gång ifrån att han inte var bög. Jag sa åt honom att sluta vara så tråkig, men då började Gustav backa från bordet och Filip nöp mig i benet under det, så jag höll tyst.)

Väl i bungalowen hade det varit ben och armar överallt. För liten säng. Svettigt. Men just nu tittade männen på oss, på var sin sida om sängen.

Jag tyckte om det.

Vi fortsatte tills det började bli morgon, och jag skulle nog säga att alla satte på alla, förutom de trista männen då. Fast jag blundade så fort Gustav dök upp i synfältet.

 

Sedan bad jag dem gå.

Filip hade redan vänt sig mot väggen, verkade ha somnat.

Jag gjorde detsamma.

 

 

4.

Annandag jul ger sig Maria Johansson ut på nätet igen. För första gången på drygt tio dagar är hon inte full eller skriande bakfull. En välbehövlig dag av vila har passerat.

Hon har sagt att hon vill vara själv ett tag. Filip är ute och tar en promenad. Han har varit ganska fåordig sedan juldagen, men det är han ofta. Tyst, och lydig.

 

Återigen, tjogtals med nya kommentarer på bloggen. Hon orkar inte, tycker inte om hur detta lilla hörn av internet lever sitt eget liv när inte hon är där. Försöker hitta var fan man stänger av kommentarsfunktionen, lyckas inte.

Provar i stället att googla sitt namn. Det var ett tag sedan. Fast det kommer säkert vara som förr, tänker hon, så jävla många heter samma sak så det blir bara en halv miljon oöverblickbara träffar med Tjorven i topp.

Men så är det nu inte.

Aftonbladet, Expressen. Andra bloggar. Flashback.

Fenomenet Maria Johansson.

Är det jag?

Någonstans i bakhuvudet säger någon: Jag är en abstraktion.

Maria ruskar till på huvudet, klickar in på första länken.

Då plingar ett sms till. Du överskrider snart din surfgräns, står det. Tanka på bla bla bla.

Skiter väl jag i. Irriterat klickar hon bort meddelandet, klickar frenetiskt på länken i stället.

Men internet har fryst. En gul ruta med utropstecken poppar upp, men webbläsaren stänger ned sig.

Jävla Aftonbladet.

Maria kastar sig upp ur sängen. Fan. Saldo 0,07 kr.

Jag måste läsa vad det står. Jag behöver pengar. Fast nu kan jag ju inte ens ringa Filip.

Rotar i sin handväska, där ligger några inhemska växelmynt. Hon kastar på sig morgonrock och flipflops och ger sig ut.
En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.
Uppe närmare vägen finns en kiosk som verkar ha allt: hygienartiklar, fax, internet och sprit. Mannen bakom disken ler vänligt. Maria får en av två datorer som står inklämda i ett hörn.

Okej, samma sökning. ”MARIA JOHANSSON”.

Ja, det är jag.

Eller nej – det handlar om mig.

Hon öppnar flera olika fönster. Forumdiskussioner, en blogg som länkar till hennes, Aftonbladet.

En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.

”Det här sjukt oproportionerliga hatet skulle ALDRIG riktas mot en man som gjorde samma sak”, står det. ”Det enda Maria Johansson har gjort är det alla kvinnor drömmer om: Att skita i allt ansvar, festa och knulla runt. Hur många män, i alla åldrar, fortsätter inte göra det trots att de har barn?”

Långt borta, här och nu i Thailand, bryter kallsvett fram på den riktiga Marias panna. Ja. Det handlar om mig. Men vad fan vet den bruden om mig?

Hon pratar om hat.

Maria Johansson ska visa dem vad hat är.

Fingrarna slinter men Maria klickar på en ny länk. Och en till. Och en till. Anonyma kommentarer, som hon själv absolut inte godkänt.

”Den här vidriga jävla horan, kan inte staten stänga ner hennes jävla blogg nu när vi har FRA och allt.”

”Jag tror inte på att hon är i Thailand, allt är bara bluff, hon är säkert misslyckad konstnär!”

”När hon kommer hem är hon döööd”

”Jag är kvinna i ungefär samma ålder och jag är så j-a förbannad. Det här är INTE vad ’vi’ vill. Det borde vara fängelsestraff på att lämna sina egna barn!!”

”Nä hon är ju sååå cool!! Maria Johansson FTW!!!”

”Horan borde lämnas ut från Thailand, för tvångsvård, hon förstör livet för andra Svenska kvinnor och hon förstör livet för oskyldiga barn”

”Mamma kom hem, Maria Johansson alla älskar dig!”

Där står mer. Upprepningar på samma tema. Mest är det hat. Och en del missriktad kärlek.

Kallsvetten avtar inte, den rinner ned för halsen och fuktar de blonda slingorna. Och hjärtat rusar. Men det som får det att fortsätta rusa, snabbare och snabbare, det är triumfen. Den utplånar alla andra känslor.

Jag är Maria Johansson.

Nu vet ni vem jag är.

Jag är odödlig. Men min historia är långt ifrån slut.
Maria koncentrerar sig hårt på att få kroppen att sluta skaka, och på att låta triumfen, precis så storslagen som den känns, ta sig ut i världen i form av inspirerad visdom. Till alla de där stackarna som ändå inte fattar.

Hon skriver, söndag den 27 december klockan 12.41:

KÄRLEKENS EVANGELIUM

Hej kära läsare. Jag är kvar i paradiset. Jag är lycklig, och jag har fått tid att tänka.

Därute på nätet hatas det. Jag hatar er hjärtligt tillbaka, och jag älskar det. Men jag tänkte ändå vända andra kinden till och bemöta er med lite förnuft.

Ni säger att jag inte älskar mina barn. Att jag lämnade min man har ni mer förståelse för, men mina barn! Hur kan en människa göra så?

Jag svarar: Töm ditt sinne på allt – ta hjälp av en silikonhippie i Sörmland om du behöver – och fråga sedan dig själv:

Vad är kärlek?

Älskar jag?

Jag kan slå vad om din odödliga själ att du inte kan definiera det. Tänk efter. Vad är kärleken – ett skrymsle i den där själen? Vardå? Eller i din kropp? Blindtarmen kanske? Du rynkar på näsan.

Är kärleken en pirrande känsla i hjärttrakten? Det är världshistorien som placerat känslan där, hjärtat är bara en muskel. I könet? Ha ha, det är något annat.

Eller är kärleken något överjordiskt, något varmt och ljust som strålar ur din hjärna, svävar över ditt huvud? Det är också något som andras föreställningar placerat där. Precis som de placerat glorior på änglar.

Men okej, om just du nu skulle kunna definiera KÄRLEK på något av de här visen, och vi för diskussionens skull antar att det är sant: Visst. Du är unik. Grattis. Starta en kurs och locka till dig livskrisare.

Men din sanning är ingen annans.

Min sanning är denna: Jag kan inte definiera vad KÄRLEK egentligen är. Men jag har inget emot de där barnen som Den Gamla Maria födde. Jag tycker om dem, för det mesta. Vill inte att de ska fara illa.

Och det skulle de ha gjort om jag stannat hos dem.

Gå och lägg er nu.
Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk.
När Maria publicerat sprider sig en total ro i hennes lemmar. Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk. Och sant.

Hon lutar sig tillbaka och suckar nöjt.

Sedan börjar hennes fingrar knappa förstrött på tangenterna igen, vill kolla upp lite andra rubriker hon bara såg i förbifarten tidigare.

Maria Johansson är inte den enda skandalen som hänt Sverige de senaste veckorna. En kommunpolitiker verkar ha försvunnit med partikassan. Han är anonym överallt utom i Expressen. Maria fnissar åt hans dumma, rödbrusiga ansikte på ett gammalt privatfoto.

En halvkänd musiker har hittats död i sina egna spyor på ett hotellrum i Göteborg. Förlorare.

Sedan poppar en ny irriterande ruta upp. Vad vill den?

Den verkar räkna ned från en minut. 52 sekunder. Helvete.

Hon känner efter i fickorna, men så klart finns där inga fler mynt.

39 sekunder. Ja ja, hon måste faktiskt skicka ett mejl innan hon går. Den lille thailändaren i kassan går säkert att övertala.

 

Lugnet är borta ur fingrarna. De hoppar alldeles okontrollerat när de skriver till Kommunal-Karin, den 27 december klockan 13.03:

 

Hej, jag har inte fått pengarna än, ej heller månadslön december, vad fan är det som händer. antar att det blir 13 månadslöner jag får sen då? Jag behöver dem nu, snabbt. drar på mig skulder och hälsa mina chefer att jag kommer kräva ut dem med ränta

mvh Maria

 

0 sekunder och det finns ingen thailändare att övertala, skärmen blir bara svart.

Maria drar fingrarna genom håret, de fastnar i de blonda tovorna. Hon känner en skarp lukt från sin egen armhåla.

Ja ja. Hon kommer lyda mig. Folk gör det nu för tiden.

*

Mejl från Karin Svensson till Maria Johansson den 27 december kl 13.04:

 

Hej! Jag är ledig fram till den 4 januari.

Vid brådskande ärenden, var god ring avdelningsväxeln.

Med vänliga hälsningar,

Karin

*

– Å, skulle du kunna tanka på min telefon? Via internet. Du har väl abonnemang?

– Va, är dina pengar slut? Det var ju 750 kronor?

– Mm.

– Men hur har det gått till? Har du massa appar och sånt som går igång utan att du vet det?

– Jo, det måste ha varit nåt sånt. Plötsligt tog pengarna bara slut.

– Över sjuhundra kronor! Det är ju inte klokt. Får jag kolla.

– Va? Nä.

– Jo, men får jag kolla så du stängt av allt sånt?

– Nej! Jag menar jo, jag har stängt av allt sånt.

– Men får jag se.

– Men NEJ, fattar du trögt? Litar du inte på mig?

– Men Maria …

– Snälla, tanka på åt mig. Annars kan jag ju inte ringa dig om nåt händer.

– Okej. Jag laddar en lägre summa då.

– Å, tack!

– Mm.

– Förresten, kan du ge mig lite mer fickpengar också?

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
19 timmar sedan
Nino Come har tecknat ett syndikalistiskt 1 majtåg.
Vad händer på 1 maj runt om i landet?   Foto: Nino Come

Det händer på 1 maj 2026

Vill du tåga, mötas eller festa med kamrater på 1 maj? Kanske alltihop? Arbetaren listar demonstrationer och evenemang runt om i landet.

Gävle

Syndikalistisk 1 maj på Joe Hill-gården
Klockan 12.00, Nedre Bergsgatan 28

”Joe Hill-gården slår upp portarna i år igen för ett Syndikalistiskt 1 maj!. Det kommer i vanlig ordning bjudas på mat och fika, allt veganskt. Och på scenen blir det livemusik och tal, allt i Joe Hills anda! Klockan 12.00 öppnar portarna och grillen, 13:00 öppnar scenen.”

Göteborg

Svenska Spanien frivilliga
Klockan 11:00, Masthuggstorget

”Gemensam manifestation för arbetarrörelsen på 1 maj kl 11.00 på Masthuggstorget till minne av de svenska frivilliga under spanska inbördeskriget 1936-1939.”

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 12:30, Masthuggstorget
”Ingen är fri förrän alla är fria.

Vi lever i oroliga tider där demokrati inte längre respekteras, både i världen som här i Sverige. Vi måste nu därför mer än någonsin göra kampen gemensam, att både politiskt som socialt ta vårat ansvar för att tillsammans säkra den rättvisa framtid som vi vill se. Tillsammans är vi starka och vi uppmanar er åter igen att gå med oss på 1a maj!

Ta också tillfälle i akt då det även infaller på en fredag att då vi tågat färdigt stanna och häng med kamrater. Vår vänskap och de band som vi har till varandra är något av det viktigaste som vi måste ta vara på för vi är alla syskon i den gemenskap som vi bildat och livet är vårat att ta vara på och värna om därefter.

Parti- och nationalstatssymboler undanbedes.”

Årets enda första maj-fest
Klockan 18.00, Skeppet

Syndikalistiskt Forum presenterar stolt Klubb Klasslös, årets enda 1 maj fest.
Nu kan vi inte hålla oss längre utan här kommer både akterna och biljetterna för årets 1 maj fest! Bjud in alla du känner!

Dörrar öppnar kl. 18 på Skeppet och vi håller igång till stängning vid 01. Kom och dansa, sjung, släpp loss med goda kamrater. Kan knappast bli bättre än så här! Vi ses på Skeppet. Köp din biljett här:

Norrköping

Första maj-firande med Norrköpings LS
Klockan 12.00, Tyska Torget
Den 1 maj är det dags att fira arbetarrörelsens internationella högtidsdag och vi samlas klockan 12.00 på tyska torget. Tåget avgår sedan mot Norrköpings konstmuseum klockan 12.30. Efteråt träffas vi vid lokalen för att umgås och grilla tillsammans.

Varmt välkomna och vi hoppas att vi ses där!

Nyköping

1 maj-tåg
Klockan 11.30, Teaterparken

Första maj närmar sig och det blir en fullspäckad dag: Vi samlas kl 11.30 i Teaterparken för att tåga tillsammans till Gripsholmsparken där tal och musik väntar, därefter blir det soppa och filmvisning kl 15 i Propellerteaterns lokal på Behmbogratan 16.

Fest
Klockan 18.00,
Bruksgränd 2
Välkomna på Första maj-fest i Magasinets nya lokal: Bruksgränd 2 ! Det bjuds på middag och musik kl 18.00. Fritt inträde!

Malmö

Revolutionär 1 maj 
Klockan 15.00, Möllevångstorget

”Vi lever i en tid där mycket känns mörkt. Fascismen härjar allt friare varje dag, såväl på gatan som i finrummen. Övervakningen ökar och sprids genom de institutioner människor lärt sig lita på. Möjligheterna att protestera begränsas. Det som generationer av arbetare har kämpat fram monteras ned bit för bit. Samtidigt ser vi hur de rikaste blir rikare medan fler människor får det svårare att klara vardagen.

Kamrater – sörj inte. Organisera er. Ge inte upp. Prata med varandra. Bygg gemenskap. Fyll inte bara mötesplatserna. Bygg nya. För varje gång vi organiserar oss så får vi mer makt. För varje gång vi står tillsammans blir vi starkare.”

Stockholm

Högtidlighållandet av de spanienfrivilliga
Klockan 9.30, La Mano
Till minne av de svenskar som reste som frivilliga till Spanien under inbördeskriget. LO Stockholms län arrangerar, talare från bland andra Stockholms LS av SAC.

Anarkistisk 1 maj
Klockan 10.30, La Mano

140 år sedan massakern på Haymarket. 140 år av klasskamp.

Syndikalistisk 1 maj
Klockan 11:00
, Sergels torg
”Välkomna att fira syndikalistisk 1a maj med Stockholms LS, SUF Stockholm och Allt åt Alla Stockholm.
Vi ses som vanligt på Sergels Torg, 11:00, för att gå till Stortorget.
Avtåg från Sergels Torg 12:00.
Beräknad ankomst till Stortorget ca 13.00.
Partisymboler och nationsflaggor undanbedes”

Arbetarens 1 maj-fest: Äkta party – utan partier

Det blir dryck, mat, musik, bokbord, sång och hålligång natten lång! Klockan 13.30 öppnar vi dörrarna – direkt efter Stockholms LS 1 maj-tåg.

När: 1 maj 2026. Klockan 13.30–01.00.
Var: Bacchi Syre, Järntorgsgatan 5, Gamla stan, Stockholm.
Frivilligt inträde, fullständiga rättigheter

Fest på Cyklopen
Tid: 17.00
Cyklopen.
”Vi firar kollektivets styrka med livemusik inne och ute, djs, dans, folkkök, livepodd, kampsånger, gemenskap, solidaritetstorg, brinnande brasor och den där stämningen som bara kan uppbringas på årets finaste dag.

Dörrarna öppnas 17.00 Föranmälan krävs! Skriv upp dig här. Rekommenderat inträde: 150 kr (utan Brand) eller 200 kr (med Brand) 18+, men barn är välkomna med sin målsman. Mat finns, så det går bra att komma hungrig. Barnaktiviteter i trädgården mellan 15.00 och 17.00!”

Umeå

Frihetlig första maj
Klockan 11:30, Vänortsparken

”Frihetligt Första Maj 2026 i Umeå fortsätter bygga på samarbetet med Bokkafe Angbett.
Samlig 11:30. Vänortsparken.

I år:
– Mer fika i parken (hoppas på soligt väder) med intäkterna vikta åt Ingen Människa är Illegal.
– Längre demonstrationsrutt. Alla klagomål har lyssnats på: det blir mer demonstration!
– Fler talare! Inte alltid det som framkallar jubel: men när ambitionen är att fler röster som spränger gränser ska höras, snarare än samma gamla röster om och om igen, så måste man ändå säga att det är nåt positivt!

Vi ses på första maj!”

Uppsala

Revolutionär Brunch.
Klockan 10–14 Kafé Mumrik, Kungsgatan 61
”Ingen vill demonstrera på tom mage. Se därför till att starta arbetarklassens dag på bästa möjliga vis: med lyx, bröd och socialism. Alla intäkter under dagen går oavkortat till Ingen Människa är Illegals arbete.

En sådan viktig och festlig dag inleds självklart med revolutionär frukostbuffé för fjortonde gången. Även i år fixar Ingen Människa är Illegal Uppsala frukosten i samarbete med Bokkafé Projektil.

Kören Röda Lågan kommer att uppträda under förmiddagen, tid kommer. Denna gång på Kafé Mumrik vid Uppsala centralstation!

Öppet 10-14, frukostbuffé med nygräddade scones och mycket mer serveras hela dagen. 50-500 kr, du betalar efter förmåga. Allt är veganskt.”

13:30 Syndikalistisk 1 maj
Klockan 13:30, Carolina Rediviva
”Med vårens vindar så nalkas första maj och vi förbereder oss nu för att åter ta gatorna och höja den syndikalistiska andan. Vi samlas vid Carolina Rediviva kl. 13:30 och har en gemensam picknick. Vi kommer ha med enkelt fika, ta gärna med eget som kan delas runt. Därefter börjar vi marschera kl. 14:30 och går ner emot Stadshuset. Tillsammans ska vi få gatorna att eka med en glödande arbetarklass-kör. Vi har ett tydligt krav, en socialism i frihet!”

Visby

1 maj-fest
Klockan 16–20, Langska huset (Kopparsviksgatan 7, Visby)

”Live musik. Fritt inträde! Gött häng, billig mat, fika och dryck.
Alkohol- och drogfritt! Festen är inomhus i Langska huset.

Välkomna på en 1 maj fest efter dagens demonstrationer och firande. Kom och njut av live musik och trevligt umgänge i den mysiga miljön av Langska huset.

På scen: Smell the tulips, Jocke och Nellie, Hedvig Hellgren

Arrangeras av SAC Syndikalisterna (Gotland) och Ung vänster”

Har du tips på något som händer i din stad? Mejla [email protected] så lägger vi till!

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Filip Hallbäck menar att S borde fokusera på arbetstidsförkortning i stället för språkkrav i välfärden. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Låt arbetstids­förkortning bli den stora valfrågan!

Socialdemokraterna meddelade i början av april att de vill införa nationella språkkrav i välfärden. Tågvärden Filip Hallbäck frågar sig varför ett parti med rötter i arbetarrörelsen inte fokuserar på att förbättra de anställdas arbetsvillkor och rättigheter i stället.

Till vardags arbetar jag som tågvärd och det innebär oregelbundna scheman då man jobbar vid olika avgångar. Det är ett givande yrke, eftersom man får en ansvarsfull roll med fokus på trygghetsskapande och serviceinriktade insatser. Ofta upplever vi tågvärdar att vi gör skillnad för resenärer genom att synas och förmedla information.

Det finns egentligen ingen ”vanlig dag” på jobbet, eftersom varje resa innebär möte med nya passagerare. Sedan finns självfallet också mindre roliga inslag, oväntade händelser med trasiga tågfordon och konflikthantering med arga resenärer.

Jag följer dagligen den politiska debatten och häpnade över ett av Socialdemokraternas mediala utspel inför valrörelsen. Partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar meddelade på en pressträff i riksdagen den 7 april att man vill införa nationella språkkrav i välfärden.

Nyliberalismen skadar välfärden mer än dålig svenska

Filip Hallbäck arbetar till vardags som tågvärd. Foto: privat.

Bakgrunden är att många saknar tillräckliga kunskaper i svenska språket för att jobba, samtidigt som Sverige står inför enorma rekryteringsbehov de kommande åren. Avsikten med åtgärden sägs vara att stärka trygghet och kvalitet.

Allvarligt talat, är det verkligen språkfrågan som är det stora problemet gällande arbetsmarknadspolitiken? Jag känner inte alls igen mig i den problembeskrivning som Socialdemokraterna formulerar, åtminstone inte i mitt vardagliga arbete.

Ett parti med historiska rötter i arbetarrörelsen borde rimligen kämpa för att förbättra de anställdas arbetsvillkor och stärka våra rättigheter.

Ja, det är viktigt att kunna det svenska språket om man ska ha ett socialt orienterat yrke, men det finns betydligt mer graverande problem i välfärdssystemet. Det råder massarbetslöshet, social nedrustning och ökade klassklyftor i de heliga privatiseringarnas spår. I egenskap av tågvärd märker jag dagligen hur avregleringarna av järnvägssystemet påverkar min arbetsmiljö och jag märker hur de växande socioekonomiska skillnaderna i samhället, liksom nedskärningar på sociala insatser, påverkar ett flertal resenärer som är beroende av kollektivtrafiken.

Att det största oppositionspartiet då väljer att upphöja språkfrågan till ett paradnummer blir bara patetiskt.

Bättre att fler jobbar sex timmar än att färre jobba åtta

Jag önskar att arbetstidsförkortning blev den centrala arbetsmarknadspolitiska frågan.

Där finns två tydliga ställningstaganden: Antingen vill man befästa arbetsgivarnas makt och låtsas som att 40 timmars arbetsvecka är hugget i sten (som högern förespråkar) eller så vill man frigöra mer tid åt anställda utifrån insikten att tid är en resurs (som vänstern gör). Flera fackförbund, särskilt inom LO-kollektivet och vissa akademikerförbund, väljer att driva den frågan – vissa med krav på lagförändringar. 

Utgångspunkten är samhällsekonomisk: Det är bättre att fler jobbar sex timmar än att färre fortsätter jobba åtta timmar medan många står utanför arbetsmarknaden. Personligen skulle jag gärna vilja ha fler kollegor och slippa den ständiga frågan om jag kan jobba extra de dagar när det saknas personal. Men framför allt behöver jag bättre balans mellan jobb och privatliv, vilket en 30 timmars arbetsvecka kan erbjuda.

Som det ser ut i dag känns det som att all min vakna tid tillbringas på min arbetsplats och jag hinner inte alltid återhämta mig. Jag vill tro att många andra yrkesgrupper befinner sig i en liknande sits på sina arbetsplatser.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
– Det här är en attack på strejkrätten, säger Martino Puppo från det italienska facket SI Cobas. Foto: SI Cobas

Italien attackerar fackliga aktivister med nytt säkerhets­dekret

Fyra fackmedlemmar inom logistikbranschen är de första att anklagas för brott enligt Italiens nya säkerhetsdekret. De fackliga aktivisterna riskerar upp till 10 000 euro i böter efter att ha organiserat oanmälda demonstrationer. ”Det är sensationellt att det första fallet som det nya säkerhetsdekretet riktar in sig på är en facklig strejk bland arbetare”, säger Martino Puppo, en av de utpekade fackmedlemmarna till Arbetaren.

Gräsrotsfacket SI Cobas anordnade den första av flera demonstrationer den 27 februari 2026, bara tre dagar efter att Italiens säkerhetsdekret skärpts ytterligare sedan det trädde i kraft förra året. En ny artikel i säkerhetslagen riktar sig mot just organisatörer av icke aviserade manifestationer.

Nu anklagas fyra fackmedlemmar, som pekades ut som organisatörer av manifestationerna, vilka ägde rum utanför logistik- och transportföretaget Arceses grindar i provinsen Alessandria – en i landet växande hub för logistik cirka en timme norr om hamnstaden Genua i norra Italien.

– Det här är en attack på strejkrätten och de väljer att rikta den mot landet strategiska logistiksektor, säger den fackliga aktivisten Martino Puppo till Arbetaren.

Det ironiska i det hela, menar han, är att anklagelserna handlar om att de fackliga protesterna har ”orsakat betydande ekonomisk skada för företaget” samt har ”möjliggjort att facket har tillskansat sig en bättre förhandlingsposition”. 

– Det var ju precis vad vi alltid har för avsikt att göra med våra strejker, säger Martino Puppo.

SI Cobas om Melonis säkerhetslagar: ”Väljer att attackera prekära arbetare”

Han beskriver hur facket SI Cobas varit mycket aktiva inom logistikbranschen den senaste tiden för att uppmärksamma de prekära arbetsförhållanden som råder där. Fackmedlemmarna vittnar om långa arbetsdagar, övertid som regel snarare än undantag, men framför allt osäkra anställningsvillkor.

– Vi har tagit den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor och mot de korta kontrakten och osäkra anställningsvillkoren, som bidrar till att arbetarna hela tiden pressas till ännu sämre villkor med rädsla för att annars förlora jobbet, säger Martino Puppo och fortsätter:

– Samtidigt vet vi att logistiksektorn, särskilt i området runt Alessandria, är strategiskt viktig för Italien, och det finns starka politiska- och företagsintressen som önskar dämpa protesterna.

Den 29 maj planeras en landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik. Foto: SI Cobas

Martino Puppo och de andra utpekade fackmedlemmarna riskerar böter på mellan 1 000 och 10 000 euro. De får heller inte komma tillbaka till kommunen de närmaste tre åren, efter att de delgivits ett så kallat ”utvisningsbeslut. Detta för att förhindra deras fackliga aktivitet i området. Utvisningsbeslutet från kommunen, som på italienska kallas ”foglio di via” och ges till personer som anses ”socialt farliga”.

– Melonis regering argumenterar för sina nya säkerhetslagar genom att hävda att det innebär större säkerhet för italienarna, men de väljer att attackera prekära arbetare när säkerhetsdekretet används första gången, konstaterar Martino Puppo och är orolig för den fortsatta utvecklingen. 

Begränsningar i strejkrätten kan utökas

I Italien finns begränsningar i strejkrätten när det kommer till så kallade kritiska branscher, såsom hälso- och sjukvården och skolan. Dessa har nyligen kritiserats från Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR) för att vara alltför inskränkande. Nu vill Melonis extremhögerregering ändå gå fram med tillägg till de bestämmelserna och bland annat inkludera logistiksektorn.

– Vi lever i en tid av så kallad krigsekonomi, där logistiken har en central roll, och just nu pågår även diskussioner om att inskränka strejkrätten ytterligare inom denna sektor, säger Martino Puppo.

I lördags anordnades en lokal stödmanifestation för de fyra fackmedlemmarna där ett par hundra personer deltog. Den 29 maj planeras en större landsomfattande manifestation i protest mot regeringen Melonis fackfientliga politik.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april.

Det kom ett mejl och vårkvällen blev som bara en vårkväll kan bli

Det var barn och blöta handdukar och promenad hem från simhallen när jag snabbt kollade in i mejlen en kväll tidigare i veckan. Bara ett par dagar tidigare hade Ahmed Mohammed – som jag (Alexandra) har skrivit en hel del om tidigare – fått besked om att hans förvarsplacering hade förlängts i ytterligare två månader. Trots att både han och Migrationsverket varit medvetna om att statslösa palestinier inte tas emot av Irak, dit han har sitt utvisningsbeslut.

Men nu kom mejlet och det stod:

”Hej Alexandra. Jag är på väg hem. De släppte ut mig!

Texten fortsatte med varma ”tack så jättemycket för allt”, ”ta hand om dig” och tre emojis av röda rosor. Jag stannade upp och måste ha helt fastnat i telefonen för jag märkte inte att ett barn ropade på mig.

– Mammaaaaaa!!!!

Vi gick vidare hemåt och plötsligt noterade jag vårkvällen omkring mig. Ljuset. Doften som på något sätt måste ha kommit till när resterna av det bortsopade gruset virvlade runt uppe bland de allra tidigast utspruckna knopparna. Den ljumma vinden.

En märklig känsla smög sig in i bröstet, bekant men så ovanlig i dessa tider.

Kan det ha varit en förnimmelse av hopp?

Jo, kanske.

När man jobbar med att skriva om klimatkrisen och, tja, förutsättningarna för mänskligt liv som vi känner det på planeten – då dyker frågan om hopp upp mest hela tiden.

Hur ska man se på hopp i en tid av massiv kris? Bild från klimatmarschen i Stockholm den 16 april. Foto: Alexandra Urisman Otto

”Men ni måste ju skriva om något hoppfullt också”, sägs det och jag kan bara hålla med. Längtan efter något som inte är nattsvart är konstant närvarande. I vår bok ”Att låta världen få veta” har Lisa Röstlund och jag intervjuat kollegor över hela världen och många beskriver hur deras redaktörer efterfrågar “konstruktiva nyheter” och uppmanar dem att sätta ljuset på “lösningarna”.

Men hur ska vi se på “hoppet” i tider av existentiell kris och där svensk och internationell rättsordning är i fritt fall? Om hoppet ens finns, hur ser det i sådana fall ut?

Hoppet i fallet Ahmed är ganska lättdefinierat. Lite andrum och en ljusning för en familj som levt i panik under lång tid. Känslan av att det finns vissa gränser kvar i systemet och att granskande journalistik fortfarande har potential att påverka åtminstone på marginalen.

Men ofta – inte minst i klimatsammanhang – används begreppet ”hopp” lite hafsigt, beskriver flera av journalisterna vi intervjuade i boken. Som att tunga ämnen behöver lättas upp, till vilket pris som helst. För att kunna skildra hoppet behöver vi komma ihåg att definiera det, om inte annat för oss själva.

Syftar vi på ett hopp om att personer i den välbeställda, trygga medelklassen i ett land som Sverige ska kunna fortsätta leva lika bra som tidigare – eller till och med bättre?

Eller syftar vi på att de mest utsatta personerna på de mest utsatta platserna ska få ett mer värdigt liv med tillgång till grundläggande saker som sjukvård, skolgång och elektricitet? Samtidigt som vi gemensamt klarar de enorma utmaningar – på rekordtid – som krävs för att undvika att vägen ut ur livets korridor blir dramatisk och oåterkallelig?

Klimatpsykologen Frida Hylander fick också uttala sig i boken och hon menade att ett verkligt hopp har utgångspunkt i acceptansen av hur läget är. I det ingår att förstå den falska föreställningen om att vi bara kan fortsätta som tidigare utan att det leder till skada. Idén om ett ”fiktivt status quo” som man ställer upp potentiella samhällsförändringar mot.

Så länge det finns en möjlighet att kunna fortsätta ha det bra utan att genomföra förändringar, framstår i princip alltid förändringar som mer ”besvärliga” och negativa än ett status quo, beskriver Frida Hylander.

– Men det finns inget scenario där vi i den rika delen av världen fortsätter leva som vi gör i dag och på sikt också fortsätter att ha det bra som vi har det i dag. Att fortsätta som vi gör i dag är det som är instabilt, otryggt och förknippat med det stora lidandet.

Klimatpolitikforskaren Mathias Fridahl vid Linköpings universitet påminner om samma sak: att det krävs en samhällsomställning av aldrig skådat slag. Och att det ska gå fortare än någon tidigare förändring vi känner till.

– Det kommer kräva systemförändringar, tekniska förändringar, politiska förändringar. Men också stora livsstilsförändringar, säger han och fortsätter:

– Det finns ingen väg där vi kan fortsätta vara ungefär som vi är i dag. Om vi struntar i klimatomställningen, så kommer vi tvingas till förändring i alla fall. På grund av effekterna av ett förändrat klimat. Det handlar bara om ifall vi vill försöka ta kommandot över den här förändringsprocessen och göra den till något så bra som vi kan. Eller om vi låter det skena iväg och tvingas till förändringarna istället.

Vad är då det hoppfulla i ett sådant läge? Många av de intervjuade i handboken resonerar på samma sätt som jag gör: Människor som agerar, som försöker, som kämpar. Som använder sin demokratiska rätt, som organiserar sig, säger ifrån och kräver den nödvändiga förändringen. Som läser på, informerar vidare, ser igenom lögner, inspirerar, förändrar vanor och inte ger sig. Det är hoppfullt. Människor som utgår från omtanke i det lilla i livet hela vägen ut i det stora geopolitiska, som förstår att tystnad inte alltid (utan tvärtom sällan) är neutralt utan ett ställningstagande i sig.

Ett meddelande från Lotta i Murjek

Det kom förresten ett annat meddelande också. Minns ni Lotta som Greta och jag träffade i Murjek? I Väljarintervjun sa hon att hon tyckte att vi svenskar skulle behöva bli lite mer som fransmännen. Ställa traktorer på gatorna och stoppa trafiken och inte ge sig förrän någon faktiskt lyssnar.

– Jag kan tycka att många av oss känns lite trötta. Vi har det för bra tror jag, vi är inte vana vid att behöva säga ifrån. Men man måste ju säga ifrån och inte bara räkna med att alla andra gör det. Det är svårt att ta sig ut när man aldrig har gjort det, men jag tror att det skulle kännas otroligt bra att visa vad man tycker, sa hon.

Efter att intervjun publicerades hörde hon av sig med ett kort sms:

”Har bestämt mig för att demonstrera på onsdag. ✌️”

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Leonard Andersson menar att splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik. Foto: TT, wikimedia commons. Montage: Arbetaren.

Vems fel är splittringen inom vänstern?

Beror oenigheterna inom Vänsterpartiet på bråkiga individer eller partiets politiska svängningar? Leonard Andersson anklagas för att bidra till splittringen, men menar att han inte vill rösta på ett parti som säger vänster men gör höger.

Jag är aktiv i Solidaritet och var tidigare medlem i Vänsterpartiet. Under det senaste året har jag gång på gång fått höra att det är sådana som jag som splittrar vänstern, saboterar för arbetarrörelsen och går högerns ärenden. Men är det verkligen jag som bär skulden för det?

Jag lämnade Vänsterpartiet och tänker inte rösta på något av riksdagspartierna därför att de inte längre för en politik som jag kan stå för. Är det mitt fel att de helt har ändrat sin politik?

Jag ser mig själv som socialist. Jag har en moralisk och ideologisk kompass som pekar klart åt vänster. Då tänker jag inte rösta på partier som gång på gång sviker just de värderingar de säger sig företräda. Det borde inte vara särskilt svårt att förstå. Ändå verkar många inom vänstern tycka att det är väljaren som ska böja sig, hålla tyst och rösta rätt, oavsett hur långt partierna har rört sig bort från sin egen grund.

Vad ska vänstern enas kring?

Det sägs att vänstern måste stå enad inför valet för att vi ska få bort högern. Men enade kring vad? Krigsupprustning, Nato, visitationszoner, hårdare migrationspolitik och fortsatt anpassning till en samhällsutveckling som vänstern borde bekämpa? Är det verkligen att stå upp för vänstern?

Vänsterpartiet vill inte längre lämna Nato. De skriver under på att lägga hundratals miljarder på upprustning. De rödgröna partierna tävlar om att låta hårdast i migrationsfrågan. De accepterar i större eller mindre utsträckning samma politiska riktning som regeringen redan slagit in på.

Leonard Andersson var tidigare medlem i Vänsterpartiet och är nu aktiv i Solidaritet. Foto: privat.

När det gäller Israel klarar de inte ens att tydligt och otvetydigt ta ställning mot det som pågår. De utesluter eller utmanövrerar dessutom de folkvalda inom partierna som säger emot. Som om det inte vore illa nog sker det inte ens för att de brutit mot några principer, utan för att andra partier eller lobbyorganisationer sätter press.

För mig är det inte en sidofråga. Det handlar om grundläggande moral. Om ett parti inte tydligt kan fördöma folkmord, ockupation och förtryck, då har det också lämnat den internationella solidaritet som vänstern en gång stod för.

Då är frågan vem det egentligen är som har lämnat vem. Är det jag som sviker vänstern när jag
vägrar rösta på partier som övergett sina principer? Eller är det partierna som svikit sina väljare?

Politiken viktigare än färgen på regeringen

Nästa argument brukar vara att alternativet är en ny Tidöregering. Men för mig spelar det väldigt liten roll vilken färg nästa regering har om politiken i avgörande delar ändå är densamma. Om de rödgröna partierna vet att väljarna alltid kommer tillbaka av rädsla för högern, då finns det heller inget som tvingar dem att ändra kurs. Då kan de fortsätta glida högerut val efter val och ändå räkna med att väljarna okritiskt accepterar deras agerande.

Det är inte jag som har skapat splittringen inom vänstern genom att vägra rösta mot min egen övertygelse. Splittringen uppstår när partier som säger sig vara vänster inte längre bedriver vänsterpolitik.

Den uppstår när deras väljare förväntas svälja vad som helst i enhetens namn. Den uppstår när lojalitet med partiapparaten blir viktigare än lojalitet med grundläggande mänskliga rättigheter.

Det måste kosta att förråda sina ideal

Så innan någon ännu en gång anklagar oss som lämnat för att vara förrädare borde de kanske ställa en enklare fråga till sig själva: Representerar partiet jag tänker rösta på fortfarande mina värderingar, eller röstar jag bara av gammal vana, rädsla eller lydnad? Bekämpar jag eller möjliggör jag en människofientlig högerpolitik?

För egen del tänker jag inte lägga min röst på partier som säger vänster men gör höger. Jag hoppas att tillräckligt många gör samma sak så att de nya partierna får reell makt. Men även om de inte får det så är det värt det, för det måste kosta att förråda sina ideal.

Publicerad
3 veckor sedan

Bakom kulisserna: Väljarintervju från Ljungbyhed

Medan Greta har varit iväg och gjort annat har jag (Alexandra) varit på besök i Ljungbyhed, en skånsk ort historiskt känd som fäste för en militär övningsplats. Nu ligger här ett förvar, alltså en plats där människor som ska utvisas ur Sverige blir inlåsta i väntan på att skickas iväg.

Det regnade den här dagen och hela känslan när jag klev fram mot stängslet var… dyster. Minst sagt. Som en tung och mörk sen höstdag kändes det och det var innan jag ens hade kommit in.

Det fanns en persondörr men när jag närmade mig stängslet öppnades bilutfartsgrinden och jag fortsatte in genom den, mot själva byggnaden. En man kom ut med walkie talkie och sträckte upp handen till stopp. Han pekade mot sin walkie talkie:

– Han säger där inifrån att nästa gång porten öppnas så där får du inte bara gå in.

Jag såg förvirrat på honom men nickade för säkerhets skull.

– Okej, sa jag.

Väl inne dök det upp ett helt gäng ytterligare personer, alla i samma typ av uniform och alla vänliga men mycket allvarliga. Jag fick skriva mitt namn och några andra uppgifter på ett papper (!) och vägleddes förbi dörrar som öppnades med blippar från vakternas gummiarmband.

– Då går vi och hämtar honom, sa en av dem och jag fick slå mig ner i soffan som var mycket hårt stoppad och klädd i något som liknade en grå vaxduk.

I den i övrigt mycket sterila doften fanns ett sting av cigarettrök, som om lokalerna hade sanerats efter inomhusrökning men utan riktig framgång. På besöksbordet låg en Pippi Långstrump-bok.

Ahmed leddes in i rummet och vakterna lämnade oss ensamma. Han nickade mot mig och jag tror att han försökte le men det syntes på hela hans uppenbarelse att han inte kunde.

Jag frågade hur han mådde.

– Inte bra.

Vi är nästan jämnåriga, Ahmed och jag. Och i ungefär samma fas i livet. Den när ens små barn är viktigare än något annat. Men där slutar i princip likheterna, eftersom slumpen gav våra liv helt olika förutsättningar.

Medan jag spelade bandy hela eftermiddagarna på betongskolgården vid Hornstull i Stockholm växte Ahmed upp som statslös palestinier i Bagdad. Samma år som jag började i tvåan på Östra Reals gymnasium (läs om Östra Real-killarna som Greta och jag träffade vid Karlaplan här) flydde Ahmed först till Jordanien och därefter till Syrien där han levde i flyktingläger i flera år. År 2012 hade jag just slutfört min skattefinansierade universitetsutbildning – Ahmed flydde vidare till Turkiet. Och 2015 – när dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) sa att hans Europa inte bygger murar, ”vi hjälps åt” – kom Ahmed till Sverige.

Hur reste du från Turkiet?

– Jag åkte båt.

Till Grekland?

– Ja.

Och sen från Grekland till Sverige?

– Ja.

Var det en okej båt?

– Nej, dålig båt. Plast eller… Vad heter det?

Gummi?

– Ja, gummi. Det stämmer.

Det måste ha varit fruktansvärt läskigt.

– Vad skulle jag göra? Jag måste.

Ja. Var du ensam?

– Jag hade min bror med mig också.

Hela intervjun med Ahmed kommer inte här på bloggen, den finns istället som Väljarintervju här – hoppas att ni vill läsa. Jag har också gjort en granskning av Ahmeds fall och hur det kan komma sig att han sitter i förvar, trots att Migrationsverket vet (det finns papper på det!) att Irak inte tar emot statslösa palestinier som varit borta från Irak så länge som han har varit. Den granskningen finns här.

Ahmed mådde väldigt dåligt under intervjun, hade svårt att berätta sin historia. Extra svårt var det att prata om den tvåårige sonen Ali som enligt Ahmed vaknar varje natt och skriker efter sin pappa. Jag fick faktiskt höra hans röst en stund när familjen ringde till Ahmed under intervjun. De talade arabiska med varandra och Ali kallade mig för ”doktorn” för att jag tydligen lät som läkaren på BVC.

Hur som helst. Känslan av att säga hej då till Ahmed och sedan komma ut på andra sidan stängslet för att kunna åka hem till mina barn, påminde mig om hur det var att lämna flyktinglägret Moria i Grekland år 2019. Skam, tacksamhet. Sorg.

Jag hade varit där och gjort ett reportage för Dagens Nyheter inför EU-valet, tillsammans med fotografen Alexander Mahmoud. Då hade vi intervjuat småbarnsmamman Zainab Nazari.

– Framtidslöshet är det värsta som kan drabba en. Vi har ingen aning om vad som kommer att hända om några dagar eller om någon vecka, sa hon.

– Vi har många drömmar. Men de främsta handlar om mina barn. Min äldsta dotter som är 15 år, drömmer om att bli fysiker, atomfysiker. Min son vill bli pilot, min andra dotter vill bli läkare. Jag försöker mitt bästa för att deras drömmar ska gå i uppfyllelse.

När jag lämnade Moria, var Zainab fast i familjens UNHCR-tält. Nu var det Ahmed som var kvar när jag gick. Han fördes ut ur besöksrummet för en timme på rastgården klockan 12.30. Och sedan: en enda lång väntan.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Ahmed Mohammed på förvaret i Ljungbyhed. Till sin tvåårige son säger han att han är på jobbet. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljarintervju: Ahmed, 40, sitter i förvar: ”Vad ska jag säga till Ebba Busch?”

För tio år sedan kom Ahmed Mohammed till Sverige. Nu sitter han inlåst i väntan på en utvisning som sannolikt inte kan genomföras.

– Sverige har förändrats, säger han i andra delen av Arbetarens väljarintervjuer.

Ahmed Mohammed håller sin ena hand hårt över den andra och lutar sig lätt framåt, där han sitter på den gråa plastiga soffan i besöksrummet. Han får anstränga sig för att få ut orden, kniper med ansiktsmusklerna när han talar. Det är som att det kryper i kroppen på honom.

– Bara att säga tio ord till dig är jättetungt för mig, får han till slut fram och lyfter ena handen, placerar den över hjärtat och visar var det gör ont.

Det är för att han oroar sig så över sin lille son, ska han snart berätta. Hans fru, sonens mamma, har skickat en video som Ahmed inte kan sluta tänka på.

Vi befinner oss på förvaret i Ljungbyhed, den gamla militära flygfältsorten mellan Helsingborg och Hässleholm i Skåne. För att komma in har jag passerat fler dörrar än jag lyckats räkna. Alla öppnade av vakter med elektroniska armband som blippats mot lika elektroniska lås. Stängsel, sluss och uniformer – så många uniformer att jag reagerar. Personaltätheten för att hålla förvarstagna på plats tycks högre än den som gäller för att vårda sjuka eller se efter barn på förskola.

I snart två månader har Ahmed Mohammed, 40, varit inlåst här. Han är uppväxt i Bagdad men eftersom hans familj härstammar från Palestina och palestinier inte beviljas medborgarskap i Irak betraktas han där som statslös. 

Svenska myndigheter förändras

I juli förra året beslutade Migrationsdomstolen i Sverige att Ahmed skulle utvisas till Irak – men det är mycket osannolikt att det kommer kunna ske. Läs Arbetarens granskning av hans fall här. Ahmed har – efter flera olika asylprocesser och ett tidigare preskriberat utvisningsbeslut som inte lett till någon faktisk utvisning –  varit i Sverige i över tio år. 

Jag frågar om han märker någon skillnad mellan Sverige idag, jämfört med det Sverige han kom till 2015.

– Sverige har ändrats, det var inte så här. Det har varit en sanning för mig länge – att svenska människor är jättesnälla. Och Sverige har jättesnälla myndigheter. Men nu byts allt. Jag tror att det är en katastrof, säger han och fortsätter:

– När jag var barn, i Irak, så såg jag en tv-serie för barn… Den hette Nils… Någonting…?

Nils Holgersson?

– Ja! Han flyger och pratar med en anka och så.

Precis, han flyger på en gås över landet.

– Just det. Jag tittade på den, ett avsnitt varje dag. Och den var jättebra. Så jag tog reda på var den kom ifrån och det var Sverige. Efter det var Sverige drömmen för mig, du vet. 

Otroligt. 

– Ja.

Och nu sitter du här på förvaret. 

– Ja…

Ahmed tystnar en stund innan han fortsätter.

– Nu när jag pratar med dig känner jag hur det domnar i benet igen.

”Min son vaknar och gråter varje natt”

Ahmed tar av sig sporttofflan på högerfoten och börjar besvärat knåda den. För drygt en vecka sedan fick han åka akut till sjukhus med domningar på hela ena sidan av kroppen. Sannolikt en konsekvens av massiv stress. 

– Det kom efter att min fru skickade filmen på vår son, säger han.

Han visar den för mig. Ali är två år och stapplar omkring i pyjamas, barfota på hallmattan. Han är upprörd, gråter och ropar: ”Babaaaa, babaaaa!”.

– Han vaknar och gråter varje natt, frågar efter mig, berättar Ahmed. 

– Min son mår inte alls bra. Varje gång vi pratar i telefon frågar han mig: ”Var är du? När kommer du tillbaka?”

Vad svarar du?

– Jag säger att jag är på jobbet. Han kan inte förstå vad förvar är… Det blir hårt för mig, känslan att jag inte kan göra någonting för mitt barn. 

Alis mamma, Ahmeds fru, har också mått väldigt dåligt sedan hon blev ensam med deras son. Två gånger har hon fått åka ambulans till sjukhus på grund av stressen, berättar Ahmed. Som läget är nu mäktar hon inte med mer än det allra mest basala.

– Förut fick Ali gå på Leos lekland och åka till simhallen. Det var jag som tog honom dit. Nu är han på förskolan och annars sitter han bara hemma hela tiden.

Förvaret i Ljungbyhed. Foto: Alexandra Urisman Otto

Finns det en människa inne i Ebba Busch?

Det är politiska beslut som avgör vad som händer med människor som söker sig till Sverige. Nu ser vi en kraftig åtstramning i migrationspolitiken. Vad tycker du om den?

– Vem ska jobba i vården? Vem ska jobba på äldreboenden? Vem ska jobba i taxi, buss, på pizzeriorna? Vem ska jobba i byggbranschen? svarar Ahmed.

Har han några reflektioner, undrar jag, om det som många kritiker har framfört: att regeringen och Sverigedemokraterna använder utlandsfödda personer som han själv som slagträ i den politiska debatten och beskyller dem för alla tänkbara samhällsproblem som de inte har någon del i. Som vice statsminister Ebba Busch till exempel, som har pratat om att ”hålla packet borta”. 

 Hur menar du?

Vad skulle du säga till Ebba Busch om hon satt här inne med oss?

– Vad jag skulle säga till henne? Jag skulle säga ”hej då”.

Det finns inget att säga?

– Nej. ”Tack snälla, hej då”. Vad ska jag säga? Jag kan inte säga någonting. Även om jag säger någonting, så skulle det inte spela någon roll för henne. Men finns det inte en människa på hennes insida?

Det måste ju finnas en människa någonstans där inne.

– Det stämmer.

Ahmed tystnar.

– Vi alla människor. Det spelar ingen roll om du är svart eller vit eller muslim eller kristen. Du måste prata med mig som människa.

Tror du att det finns någonting som kan få ”vanliga” svenskar – som har medborgarskap och demokratiska möjligheter att göra sina röster hörda – att engagera sig mer i politiken?

– De måste göra någonting. Det är jättefarligt. Sverige går i fel riktning.

Ovissheten är värst

I samband med tonårsutvisningarna och förslagen om att 13-åringar ska sättas i fängelse har det verkat som att en hel del svenskar som inte brukar demonstrera har gått ut på gatorna. Tror du att det kan bli mer sådant framöver i Sverige – fler och större protester?

– Jag tror svenskarna kan göra allt. Om de bara tänker efter… För att få tillbaka Sverige som vi känner igen.

Nils Holgersson-Sverige?

– Ja, Sverige som vi vet att det egentligen är. Snälla människor.

Vår besökstimme är slut och Ali går fram till den lilla högtalaren vid dörren och trycker på en knapp för att kunna kontakta personalen.

Foto: Alexandra Urisman Otto

– Vi är klara nu, säger han. 

Snart, efter att jag har fått låna toaletten (som inte går att låsa men istället har en vakt utanför) och slussats ut genom dörrar och förbi stängsel, kommer Ahmeds vardag att fortsätta. Klockan 12.30 får han och de andra förvarsplacerade en timme på rastgården. Annars är det i princip bara frågan om att vänta. Och det är ovissheten som knäcker honom, berättar han.

– Jag frågar om allt. Jag ringde min handläggare på gränspolisen, fick inte veta någonting. Jag pratar med min advokat, han säger: ”Jag kan inte hjälpa dig, det är inte mitt jobb.” Jag frågar: ”Vad händer med mitt ärende?” De svarar inte. Ingenting. Man får bara tänka, tänka, tänka.

Publicerad Uppdaterad
3 veckor sedan
Polis skadad vid övning utanför karlskrona i Blekinge skärgård
En av de två poliser som skadades under onsdagens övning i Blekinge skärgård vårdas för allvarliga skador. Foto: Hasse Holmberg/TT

Polis svårt skadad vid övning utanför Karlskrona


En polis skadades under onsdagsförmiddagen allvarligt under en övning i Blekinge skärgård utanför Karlskrona. Ärendet rubriceras som arbetsplatsolycka och har lämnats över till enheten för särskilda utredningar.

Det var strax innan klockan elva på onsdagsförmiddagen som larmet kom räddningstjänsten. Två sjöpoliser hade då skadats under en övning vid Dragö strax utanför Karlskrona. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge poliserna, som är mellan 50 och 60 år, fördes till sjukhus.

Kort senare meddelade Region Blekinge genom sin presstjänst att den ena av de två vårdades med allvarliga skador. Exakt vad som hänt vid olyckstillfället är ännu inte fastställt men händelsen utreds som arbetsplatsolycka av enheten för särskilda utredningar, enligt Evelina Olsson som är polisens presstalesperson.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
Amalthea Frantz, tidningen Arbetarens chefredaktör. Foto: Pontus Lundahl / TT, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vandelskravet kommer drabba de redan utsatta

Regeringen vill utvisa så många som möjligt. Ett nytt verktyg är det hårt kritiserade vandelskravet, som lär slå mot redan utsatta. Kvinnojourer har larmat länge, men ansvariga ministrar lyssnar inte och vill heller inte svara på Arbetarens frågor.

Många kvinnor vågar inte anmäla våld av rädsla för att bli utvisade, och oron bara ökar – så kan vi sammanfatta resultatet av Arbetarens granskning. Reportern Hanna Strömbom har pratat med kvinnojourer runt om i landet och med ett tiotal jurister med expertis inom området. 

Att inte utvisa offret borde vara en självklarhet. Just anhöriginvandrade kvinnor som utsätts för våld skulle kunna hjälpas av ett tillägg i utlänningslagen, men i stället väntar vandelsprövningar av förövare. I hur hög grad även anhöriga kommer utvisas är oklart.

Arbetaren har sökt ansvariga ministrar, som i vanlig ordning inte vill ställa upp på intervju. Därmed får läsarna inte svar på exempelvis frågan: ”Vad säger du till dem som inte vågar anmäla våldsbrott för att deras våldsverkare är densamma som den anhörig som de fått tillstånd för?”

Ska ”avlägsna utlänningar ur landet”

Vad som däremot är tydligt är att politiken är inriktad på att utvisa så många som möjligt. Det nya så kallade vandelskravet som regeringen presenterade den 24 mars har syftet att ”skapa större möjligheter att kunna avlägsna utlänningar ur landet”. 

Våld i nära relationer kan vara svårt att bevisa – det är en del av problematiken i att våga anmäla. Men allvarliga brott, som misshandel i relationer, har även tidigare kunnat leda till utvisning. Vandelskravet öppnar för helt nya, godtyckliga bedömningar. 

Marie Demker, professor i statsvetenskap, säger apropå våldsutsatta kvinnors situation att domstolarna knappast är glada över vad som komma skall: ”Det är svårt nog att tolka kriterierna i förhållande till de enskilda fallen, men nu ska man dessutom utveckla en egen praxis på de här ganska vaga grunderna.”

Vandel för arbetare – kontra arbetsköpare

Godtyckligt var ordet. Om du vandelprövas kan detta räknas in: om du har yttrat dig till stöd för våldsbejakande organisationer. Om du har fått enstaka böter. Om du har jobbat svart. En behändig mall att använda även för svenska medborgare med tiden, när makthavarna tycker att det passar.

Till bristande vandel ska även räknas att dra på sig skulder utan att ha för avsikt att betala dem. Tror någon att det kommer användas för att sätta dit alla arbetsköpare med miljoner i löneskulder? Knappast. Det är i stället en kamp som alltmer bedrivs av syndikalistiska arbetare inom bygg, städ, lantbruk med mera. 

Oftast är de migranter, och ofta hotas de med utvisning av sina arbetsköpare om de inte accepterar sina urusla villkor. På liknande sätt som de våldsutsatta kvinnorna hotas av sina män. 

På listan över hot kan nu arbetsköparna alltså snart lägga till: även om du har uppehållstillstånd kan du utvisas om det kommer fram att du jobbat svart. 

Fortsätter slå mot redan utsatta

Riktningen är tydlig: politiken vill ha ett land med lydiga, rädda invånare. Rädda för att bli arbetslösa, tjäna för lite för försörjningskravet, bli vräkta, bli vandelsprövade. Ett land med så få icke-vita som möjligt, som vår krönikör, advokaten Silas Aliki, skrev apropå de så kallade tonårsutvisningarna. Att även våldsutsatta kvinnor åker ur landet är tydligen inget problem. Tidöregeringens planerade migrationspolitik backas dessutom i många fall upp av Socialdemokraterna. 

Jag väljer att upprepa Silas Alikis slutsats:

”Om utvecklingen ska kunna vändas är det dags för oss alla att acceptera att de förslag som läggs inte syftar till ordning och reda. De konsekvenser som nu väcker starka känslor var nämligen förutsägbara – det påpekades av ett antal remissinstanser, som ignorerades. Den nuvarande politiken vill åstadkomma ett Sverige där det finns så få icke-vita människor som möjligt, och där de som inte kan utvisas lever med en ständig känsla av att vara oönskade och skräckslagna. Bara om vi förstår det kan vi formulera ett verkligt motstånd.”

Publicerad
1 månad sedan
Bianca Ingrosso och Alexandra Urisman Otto
Kvällstidningarna rapporterar om att Bianco Ingrossos relation med en miljardär är över, samtidigt som klimatkrisen accelererar. Foto: Henrik Montgomery/TT, Annika Hammerschlag och Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto:
Bianca Ingrosso är singel och havet hetare än någonsin

Medan isarna smälter, korallreven förloras och vi närmar oss allt fler tippningspunkter väljer journalistiken att drunkna i kändisskvaller.

Är det någon annan än jag som tycker att det känns som att man går omkring i ett hus där vardagsrummet står i lågor, det är bajsöversvämning på hela toan och vattnet forsar ur kranen i köket – samtidigt som ingen riktigt pratar om något av det?

Den globala medeltemperaturen i haven är nästan uppe på de rekordnivåer från 2024 som forskarna då beskrev som ”chockerande”. Det här kan vara ett tecken på något som allt fler har varnat för de senaste veckorna: att det senare i år kan komma en Godzilla-variant av väderfenomenet El Niño, som i sin tur innebär ökad risk för en väldig massa obehagliga saker. Som torka i till exempel Australien, kraftiga skyfall i Sydamerika eller rubbade skördar på många olika håll. Som om det vrickade globala livsmedelssystemet (där hundratals miljoner människor svälter, en tredjedel av all producerad mat slängs och miljarder människor lider av fetma) behövde en extra massiv utmaning.

Dessutom skulle det med största sannolikhet innebära nya globala medeltemperaturrekord.

James Hansen: Uppvärmningen accelererar

Men hörni, hörde ni förresten om Bianca Ingrosso? Hon var, enligt Aftonbladet, ”kär och dejtade en kille.” Men nu, berättar hon själv (i tredje person) på sin vlogg, är det över:

”Bibbi är singel”, ska hon ha sagt och det var med största sannolikhet kvällstidningarnas mest lästa nyhet i går.

Förlåt, jag kom av mig lite. Det gjorde också svenska medier efter alla ”satsningar” på klimatjournalistik i kölvattnet av Greta Thunbergs skolstrejkrörelse för vad som känns som en hel evighet sedan. Och nog synd är det att alla redaktioner – även om de säger att de gör motsatsen – drar ner på sin bevakning av den lilla ”frågan” planetens livsuppehållande system. Nu när den behövs mer än någonsin. 

För en av världens förmodligen genom tiderna mest välrenommerade klimatforskare, James Hansen, varnar för att havstemperaturerna är ett tecken på något annat än bara Godzilla-strömmarna: att uppvärmningen accelererar och att läget är betydligt värre än vad etablerade modeller tidigare har förutspått.

Närmar oss allt fler tippningspunkter

Så samtidigt som Bianca Ingrosso sörjer att hon inte längre är ihop med miljardären hon nyligen åkte privatplan, yacht och bodde på ”lyxigt spahotell” med i Thailand – this is what you need to know:

Det finns en tidsfaktor när det gäller klimatkrisen – och tiden är ute. Vi har passerat tröskeln för alla världens korallrev, de är förlorade. Vi är oerhört nära flera andra, helt avgörande, tippningspunkter. Bland annat finns en risk för abrupt thaw, plötslig upptining, av permafrosten. När den tinar sätts processer igång i marken som leder till utsläpp av stora mängder nya växthusgaser – det blir ännu varmare. Avsmältningen av isarna på Grönland och i Västantarktis ligger enligt forskarna sannolikt vid omkring 1,5 graders uppvärmning. Tillsammans kan de ge en långsiktig havsnivåhöjning på över tio meter. Jag repeterar: TIO METER.

Varje dag som vi lever som vi lever, innebär ytterligare död, lidande och katastrof för de mest sårbara – redan nu – och alla andra människor som någonsin ska leva på den här planeten efter oss. Vi har ingen moralisk rätt att skada dem på det sätt som vi gör. Varken du, jag eller Bianca Ingrosso.

Publicerad Uppdaterad