3.

Den artonde december vaknade jag och kände med ens att jag börjat acklimatisera mig. Jag kände mig inte bakfull, bara rusig. Skönt varm, inte svettig. Mysig, inte uttröttad.

Luftkonditioneringen susade i bakgrunden, Filip snusade bredvid. Oändligt fridfullt. Tänk, jag var här. Jag hade lyckats. Med vad? Ja vad fan tror ni. Jag var i ett paradis och jag var den första och sista kvinnan på jorden. Hemma satt ni, med er missunnsamhet och bitterhet och litenhet, i kylan och mörkret.

Jag satte på min nya smarttelefon. Kände att det var dags för ett litet blogginlägg.

I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. 

Massor av nya kommentarer hade dråsat in, såg jag, en aning förvånat. Svar på den där efterlysningen, idéer att fylla min nya lista med. Tänk, den hade jag helt glömt. Och just nu kände jag inte för att ta upp tråden heller.

I stället skrev jag nytt, ungefär det jag redan redovisat ovan, om min paradisvistelse. ”Jag önskar Sverige en stor jävla tsunami”, avslutade jag med.

 

Sedan kände jag Filips blick.

– Vad gör du?

Rösten var nyvaken och misstänkt gullig.

– Hur så?

– Bara undrade …

– Kollar lite på internet. Stör det dig eller?

Jag spände blicken i honom.

– Nej då, sa han och log blekt. Är det den där bloggen?

– Nej, sa jag. Den har jag slutat med. Och den var inte ens min. Och jag dödar dig om du går in och läser på den. Kom nu älskling så går vi till stranden och älskar i nån palmbuske.

Total förvirring i de grå ögonen. Jag älskade det.

*

Stranden. Oändlig himmel. Sand som är nästan vit. Fullt med folk. Avklädda tjocka skärbrända män. Och några kvinnor. Vissa håller påklädda barn i handen. Och några av männen håller avklädda små thailändskor i handen.

Ny bikini. Vattnet varmt som ett badkar. Klungor av små maneter att undvika. Längre ut. Simtag.

Sjunker som en sten.

En gång till.

Nej.

Jag har glömt hur man simmar. Det kan man inte göra, säger de.

Men Den Nya Maria kan. Hon kan allt. Ja, jag måste faktiskt vara en ny människa.

Jag vill gå upp nu.

*

Tre timmar senare nuddar nålen hennes hud. Hon rycker till, men visar inga tecken på smärta. Lite hjälper nog alkoholen till.

– Är du okej?

De grå ögonen oroliga.

Håll käften, säger Marias ögon.

Sedan skjuter hon ned solglasögonen från pannan, och blundar bakom dem för säkerhets skull.

– Vilken tur att du hade alla vaccinationer redan i förväg, babblar Filip på. Hepatit B, och A också va?

Håll käften. Du vill ändå inte veta. Du har börjat fråga alldeles för mycket.

– Det blir nog fint. Hoppas han inte –

– Håll käften!

Det blir tyst utanför solglasögonen. Thailändaren är tyst han med, och förhoppningsvis koncentrerad. Lika tyst som när Filip försökte förklara motivet.

Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel.

Bara maskinen surrar. Maria försöker koncentrera sig på noll och intet bakom ögonlocken. Hon kommer inte minnas något annat, inte om luften är unken eller mättad med desinfektionsmedel, till exempel. Bara smärtan som surrar ändlöst.

Och efter tjugofem minuter tystnar den abrupt.

– Lady, your welcome, säger tatueraren.

Maria skjuter upp glasögonen igen. Blinkar mot de svarta tecknen som lyser mot henne från skuldran, ristade i hennes eget blod. Egentligen ville hon göra några rosa blommor runt också. Men det får bli senare. Lite ont gjorde det faktiskt. Fick henne att nyktra till.

– Queen of the world, flinar mannen med maskinen och nickar åt Filip.

Filip ler stelt och plockar upp plånboken.

Ja, så står det, tänker Maria. Fast på svenska. Nej, på thailändska så klart.

Ute på gatan väller ruset upp igen. Maria omfamnar Filip, kysser honom, säger tack. Han ser glad ut. Ganska.

– Nu firar vi lite till! tjoar Maria och skjuter ned solglasögonen.

 

Dagen omkring henne blir mörk, drinkarna börjar beställas in, och sedan blir det kolsvart. Inget ljus, inget minne.

*

Dagarna fortsätter.

Det är stjärnor och surrande elledningar, ödlor och vildkatter, drinkar med frukter, hinkar med öl. Sand, salta droppar, palmer. Koppel, handfängsel och surrande leksaker. Allt är mörkt – på dagen solglasögon, på natten natt. Oftast är hon som vaknast på natten.

Nätterna går. Maria Johansson vet inte längre vilken som är vilken.

*

Fast en dag är det julafton.

GOD JUL IDIOTER, skriver Maria Johansson i sin blogg.

 

– God jul älskling, säger Filip.

Det är, vad Maria kan minnas, bara andra gången han kallar henne så. Hon tittar upp från sin telefon, pannan bruten av en rynka.

Filip tar hastigt fram ett paket. Pannan blir slät.

Maria lutar sig nöjt tillbaka i sängen. Klockan är redan snart lunch, solen tecknar skarpa linjer i bambupersiennerna, men här inne är det alldeles lagom svalt. Inga isvindar, inget midvintermörker.

Nej, hon saknar inte Sverige. Och hon vill inte fira jul. Inte direkt. Men det är faktiskt fint att han har en present åt henne.

– Nämen, säger Maria ljuvt och brer ut sitt blonda hår över kudden.

Det är ganska trassligt nu.

Filip ler, lite nervöst men sött.

Maria prasslar upp det rödskimrande papperet. En halvstor kartong.

Däri är det flera saker. Plast och svart och glitter och rött och sladdar och spännen. Svårbegripligt.

– Jag la dem i samma paket, säger Filip ivrigt.

– Mm, säger Maria och försöker trassla ut sakerna.

En liten irritation sticker, att hon inte på en gång fattar. Den Nya Maria tycker inte om att känna sig dum.

Där är en form som är svår att missta sig på. Maria lyfter upp en svart, smäcker penisattrapp. Från den leder sladdar och spännen vidare. Och något som ser ut som en liten fjärrkontroll. Med ens förstår hon. Det är en batteridriven dildo som hon kan spänna fast på sig själv. Spänna på andra med.

– Det är liksom en present till oss båda, säger Filip och rodnar lite.

Maria tittar upp på honom, slås av det pojkaktiga, trots att mannen framför henne närmar sig de fyrtio. Jaså, det vill han. Hon gillar tanken. Hon tycker nog om honom, på riktigt, inser hon av den varma känslan i bröstkorgen. En bra present har han skaffat också.

– Det finns en liten sak till, säger Filip, fortfarande ivrig.

Maria tittar ned. Ja, det där glittriga. Hon lyfter fundersamt upp tingesten. En tiara, eller nästan mer en riktig krona. Silver, röda slipade stenar. Det känns ganska tung, välgjord, även om det knappast är riktiga rubiner. En krona.

– Till min drottning, säger Filip och är nästan lika röd som stenarna.

Maria ger upp ett okonstlat skratt. Det är en ganska bra man hon har hittat, inte bara för att han hjälpte henne att fly till paradiset.

Hon slår spontant armarna om halsen på honom.

– Tack Filip, viskar hon.

Mannen stelnar till.

Maria trycker en lätt kyss på hans öra.

Fortfarande stel.

– Jag heter Fredrik, säger Filip tyst.

*

Julafton. Jag var lycklig den där julen. Eller i alla fall glad. Ganska.

Äsch, vad ska jag säga. Dagen var dubbel. Att Filip inte alls hette Filip utan Fredrik satt som en tagg i min hjärna. Inte för att missuppfattningen var pinsam eller så, utan mer för att jag inte alls tyckte om namnet Fredrik. Jag tyckte mig minnas det från Statistiska centralbyråns oändliga topplistor.

Samtidigt var ju det hela väldigt humoristiskt. Hur hade jag kunnat undgå hans riktiga namn i mer än en månad? Jag fick honom att inse att det faktiskt var ganska roligt. Och meddelade att jag tänkte fortsätta kalla honom Filip. Jaha, sa han och hans ögon blev stela igen. Då lade jag mitt morgonrocksskärp runt hans hals och sa: Är unge herrn missnöjd? Mitt namn på dig är Filip. Behöver du straffas?

Som på en given signal blev han kåt i stället för sur. Fantastisk egenskap hos en människa.

Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.

Vi lekte med våra nya leksaker. Vi åt lunch i bungalowen och fnissade åt den stackars späda lilla varelsen som lämnade av maten i den ångande hyddan.

Sedan lade jag fram en idé som jag tyckte var bra: Att gå på festerna som skulle hållas nere på Patong Beach på kvällen. (Jag tycker fortfarande att det var en bra idé. Trots allt. Ruelse kan andra syssla med, och gör det säkert också.)

 

Vår bungalow låg lite norrut, utanför den hetaste smeten. Vi går till den stora stranden, föreslog jag, firar jul med palmer och drinkar. Filip sa förstås lydigt ja.

Men återigen, det dubbla: I magen, under alla drinkar och all thaimat, satt ett lätt illamående över hela julen. Alla dessa familjer som skulle fira den tillsammans, oavsett var i världen de befann sig. Denna förljugna gemenskap. Säkert skulle vi träffa på massa korkade svenskar, så här på själva julafton. Vi var inte som de. Jag var garanterat inte en av dem. Men just därför kunde jag göra en utflykt i flocken, sa jag åt mig själv. Ett litet segertåg, återvända oberörd.

 

Jag klädde upp mig medan klockan tickade mot kvällsmat. Filip hjälpte mig att nåla fast det blonda svallet så gott det gick. Röda peruken på. Sedan nåla fast kronan. Och så en röd klänning. Och läppstift. Allt i olika röda nyanser.

Jag såg mig i spegeln och visste att vilken stilcoach som helst skulle ha svimmat. Men jag såg fantastisk ut, slående vacker, glödande. Vi gick ut och solen var röd den med, snabbt på väg mot horisonten.

Tuk-tuk söderut. Jag ångrade lite att jag inte tagit med piskan, det hade varit roligt.

Stranden var dukad med långbord. Ljuset var behagligt, milt och på väg mot mörker, skuggorna kröp över den vita sanden. Men ännu var det långt ifrån fullsatt. En thailändsk flagga vajade, och se där, en mindre svensk. Jag valde ett bord en bra bit ifrån den sistnämnda.

Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.

De närmaste timmarna tänker jag inte redogöra i detalj för. Det var trevligt och gott, det är väl ungefär vad ni behöver veta. De som satt bredvid oss var tyskar. Vi drack en hel del, skålade med dem ett par gånger. Jag åt någon gryta med frukt och fläsk, tyckte det var passande på julafton. Ganska mycket satt jag tyst. Försökte att inte tänka, bara njuta.

Månen en apelsin. Alkoholen en varm dimma i den ljumna natten. Jag kände mig tillfreds. Men det var som vilken som helst av våra kvällar – de började nästan bli rutin.

 

Sedan blev det intressantare.

Plötsligt vinglade en kropp på höga klackar in i vårt bord.

– Ursäkta! sa en gäll röst.

– Sorry, sluddrade någon bakom.

– Ingen fara! sa Filip glatt.

– Ååå det är svenskar! sa den första rösten.

Jag tittade upp. En kvinna som kanske var i min ålder. Blond, lite knubbig. Till och med i natten kunde jag se att hon var ganska rödbränd. Hon log stort och en sötsur pust kom emot mig.

– Var inte ni på julbordet? halvskrek hon glatt.

– Eh, vadå, började Filip.

– Nä, vi kände inte för det, bröt jag kvickt in.

– Aha, nä jag förstår, det är ju ändå inte samma sak som hemma, men efter all stark mat och sådär så tyckte vi det skulle vara gott med lite omväxling, skinka och sill och allt! Det här är Gustav, pladdrade hon och gestikulerade mot mannen bakom.

Han var ännu knubbigare och rödare.

– Fredrik, sa Filip och sträckte fram handen.

Jag sparkade honom på smalbenet under bordet.

– Maria.

– Annette! Med två n och två t och två e, ha ha! Och nu tänkte vi fortsätta fira lite här nere med er ungdomar.

Filip harklade sig. Jag irriterades en sekund av det eventuellt förminskande i att kallas ungdom, men ändrade mig snabbt: det var så klart en komplimang. Log mot Annette med alla bokstäverna.

Hon och Gustav väntade inte på något mer godkännande, utan slog sig pustande ned.

– En tomte kom det också, ridande på en elefant! Det skulle barnen ha sett, sa Gustav förundrat medan han med mycket möda och stort besvär makade magen under bordet.

– Äsch, de är stora nu, älskling! De skulle bara tycka de var fånigt. Det är därför vi är här, fortsatte Annette vänd mot mig, barnen är äntligen vuxna och vi firar porslinsbröllop. Det är som att komma till paradiset, är det inte!
– Absolut, sa jag snabbt, visst är det ganska skönt att vara här utan barn. Jag och min nya pojkvän är här och firar kärleken!

Både Filip och Annette gav mig en öm blick.

– … och därför, fortsatte jag ännu fortare, vill jag inte tänka på gamla Sverige alls just nu! Bara dricka drinkar i paradiset!

– Skål för det! sa Gustav och Annette samtidigt och tömde sina medhavda plastglas.

Sedan beställde Gustav in mer drinkar till oss alla. Litervis.

Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det.

Knappt två timmar senare var vi tillbaka i bungalowen. Jag styrde – en aning ovant, det medges – in den nya dildon. Kom på att jag glömt trycka igång vibratorn, gjorde det. Knubbiga Annette skrek.

Det hade varit så lätt, som förutbestämt. Annette hade hängt på både mina, Filips och sin makes axlar. Smekt min peruk och pratat om att jag var i fin form. Fete Gustav hade dreglat ned i min urringning. Den ende som verkat förvirrad var Filip. Men han hade snart förstått.

Jag vet fortfarande inte vem av oss som egentligen startade det. Gruppsex borde ha varit ett självklart nästa steg för mig, jag hade till och med tänkt på det. Men kanske väcktes impulsen av det här andra paret. Inte för att de var särskilt attraktiva, men för att de fanns där. Och för att de faktiskt gjort något liknande tidigare, hade Annette börjat berätta över tredje drinken. Med någon kollega. I en bastu.

Det ville jag inte höra så mycket om, inte tänka mig Gustav ännu rödare och svettigare än nu. Ärligt talat ville jag helst slippa se de här två i alltför skarp belysning alls. Men jag ville ha denna nya erfarenhet. Jag kunde se det framför mig, i förlåtande silhuetter och närbilder. Framförallt kunde jag se mig själv. Känna hur de skulle beundra mig efteråt, uppfinningsrikedomen och initiativförmågan i min i jämförelse yngre, slankare kropp. Och jag, jag skulle få lägga två nya människor till min lista, utan att äventyra relationen med Filip som tagit mig hit.

Hoppades jag. Filip kändes ganska bortkommen i sammanhanget. Över huvud taget insåg jag att denna sorts verksamhet var ganska svår att samordna. Vem skulle vara var, göra vad, med vem. Det var ju inte som att vi hade någon regissör att tillgå. (Och Gustav sa på en gång ifrån att han inte var bög. Jag sa åt honom att sluta vara så tråkig, men då började Gustav backa från bordet och Filip nöp mig i benet under det, så jag höll tyst.)

Väl i bungalowen hade det varit ben och armar överallt. För liten säng. Svettigt. Men just nu tittade männen på oss, på var sin sida om sängen.

Jag tyckte om det.

Vi fortsatte tills det började bli morgon, och jag skulle nog säga att alla satte på alla, förutom de trista männen då. Fast jag blundade så fort Gustav dök upp i synfältet.

 

Sedan bad jag dem gå.

Filip hade redan vänt sig mot väggen, verkade ha somnat.

Jag gjorde detsamma.

 

 

4.

Annandag jul ger sig Maria Johansson ut på nätet igen. För första gången på drygt tio dagar är hon inte full eller skriande bakfull. En välbehövlig dag av vila har passerat.

Hon har sagt att hon vill vara själv ett tag. Filip är ute och tar en promenad. Han har varit ganska fåordig sedan juldagen, men det är han ofta. Tyst, och lydig.

 

Återigen, tjogtals med nya kommentarer på bloggen. Hon orkar inte, tycker inte om hur detta lilla hörn av internet lever sitt eget liv när inte hon är där. Försöker hitta var fan man stänger av kommentarsfunktionen, lyckas inte.

Provar i stället att googla sitt namn. Det var ett tag sedan. Fast det kommer säkert vara som förr, tänker hon, så jävla många heter samma sak så det blir bara en halv miljon oöverblickbara träffar med Tjorven i topp.

Men så är det nu inte.

Aftonbladet, Expressen. Andra bloggar. Flashback.

Fenomenet Maria Johansson.

Är det jag?

Någonstans i bakhuvudet säger någon: Jag är en abstraktion.

Maria ruskar till på huvudet, klickar in på första länken.

Då plingar ett sms till. Du överskrider snart din surfgräns, står det. Tanka på bla bla bla.

Skiter väl jag i. Irriterat klickar hon bort meddelandet, klickar frenetiskt på länken i stället.

Men internet har fryst. En gul ruta med utropstecken poppar upp, men webbläsaren stänger ned sig.

Jävla Aftonbladet.

Maria kastar sig upp ur sängen. Fan. Saldo 0,07 kr.

Jag måste läsa vad det står. Jag behöver pengar. Fast nu kan jag ju inte ens ringa Filip.

Rotar i sin handväska, där ligger några inhemska växelmynt. Hon kastar på sig morgonrock och flipflops och ger sig ut.

En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.

Uppe närmare vägen finns en kiosk som verkar ha allt: hygienartiklar, fax, internet och sprit. Mannen bakom disken ler vänligt. Maria får en av två datorer som står inklämda i ett hörn.

Okej, samma sökning. ”MARIA JOHANSSON”.

Ja, det är jag.

Eller nej – det handlar om mig.

Hon öppnar flera olika fönster. Forumdiskussioner, en blogg som länkar till hennes, Aftonbladet.

En okänd ung kvinna, felfritt stylad men med arg min på bylinebilden, har skrivit en krönika.

”Det här sjukt oproportionerliga hatet skulle ALDRIG riktas mot en man som gjorde samma sak”, står det. ”Det enda Maria Johansson har gjort är det alla kvinnor drömmer om: Att skita i allt ansvar, festa och knulla runt. Hur många män, i alla åldrar, fortsätter inte göra det trots att de har barn?”

Långt borta, här och nu i Thailand, bryter kallsvett fram på den riktiga Marias panna. Ja. Det handlar om mig. Men vad fan vet den bruden om mig?

Hon pratar om hat.

Maria Johansson ska visa dem vad hat är.

Fingrarna slinter men Maria klickar på en ny länk. Och en till. Och en till. Anonyma kommentarer, som hon själv absolut inte godkänt.

”Den här vidriga jävla horan, kan inte staten stänga ner hennes jävla blogg nu när vi har FRA och allt.”

”Jag tror inte på att hon är i Thailand, allt är bara bluff, hon är säkert misslyckad konstnär!”

”När hon kommer hem är hon döööd”

”Jag är kvinna i ungefär samma ålder och jag är så j-a förbannad. Det här är INTE vad ’vi’ vill. Det borde vara fängelsestraff på att lämna sina egna barn!!”

”Nä hon är ju sååå cool!! Maria Johansson FTW!!!”

”Horan borde lämnas ut från Thailand, för tvångsvård, hon förstör livet för andra Svenska kvinnor och hon förstör livet för oskyldiga barn”

”Mamma kom hem, Maria Johansson alla älskar dig!”

Där står mer. Upprepningar på samma tema. Mest är det hat. Och en del missriktad kärlek.

Kallsvetten avtar inte, den rinner ned för halsen och fuktar de blonda slingorna. Och hjärtat rusar. Men det som får det att fortsätta rusa, snabbare och snabbare, det är triumfen. Den utplånar alla andra känslor.

Jag är Maria Johansson.

Nu vet ni vem jag är.

Jag är odödlig. Men min historia är långt ifrån slut.
Maria koncentrerar sig hårt på att få kroppen att sluta skaka, och på att låta triumfen, precis så storslagen som den känns, ta sig ut i världen i form av inspirerad visdom. Till alla de där stackarna som ändå inte fattar.

Hon skriver, söndag den 27 december klockan 12.41:

KÄRLEKENS EVANGELIUM

Hej kära läsare. Jag är kvar i paradiset. Jag är lycklig, och jag har fått tid att tänka.

Därute på nätet hatas det. Jag hatar er hjärtligt tillbaka, och jag älskar det. Men jag tänkte ändå vända andra kinden till och bemöta er med lite förnuft.

Ni säger att jag inte älskar mina barn. Att jag lämnade min man har ni mer förståelse för, men mina barn! Hur kan en människa göra så?

Jag svarar: Töm ditt sinne på allt – ta hjälp av en silikonhippie i Sörmland om du behöver – och fråga sedan dig själv:

Vad är kärlek?

Älskar jag?

Jag kan slå vad om din odödliga själ att du inte kan definiera det. Tänk efter. Vad är kärleken – ett skrymsle i den där själen? Vardå? Eller i din kropp? Blindtarmen kanske? Du rynkar på näsan.

Är kärleken en pirrande känsla i hjärttrakten? Det är världshistorien som placerat känslan där, hjärtat är bara en muskel. I könet? Ha ha, det är något annat.

Eller är kärleken något överjordiskt, något varmt och ljust som strålar ur din hjärna, svävar över ditt huvud? Det är också något som andras föreställningar placerat där. Precis som de placerat glorior på änglar.

Men okej, om just du nu skulle kunna definiera KÄRLEK på något av de här visen, och vi för diskussionens skull antar att det är sant: Visst. Du är unik. Grattis. Starta en kurs och locka till dig livskrisare.

Men din sanning är ingen annans.

Min sanning är denna: Jag kan inte definiera vad KÄRLEK egentligen är. Men jag har inget emot de där barnen som Den Gamla Maria födde. Jag tycker om dem, för det mesta. Vill inte att de ska fara illa.

Och det skulle de ha gjort om jag stannat hos dem.

Gå och lägg er nu.

Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk.

När Maria publicerat sprider sig en total ro i hennes lemmar. Det här var fan riktigt, riktigt bra, ett litet mästerverk. Och sant.

Hon lutar sig tillbaka och suckar nöjt.

Sedan börjar hennes fingrar knappa förstrött på tangenterna igen, vill kolla upp lite andra rubriker hon bara såg i förbifarten tidigare.

Maria Johansson är inte den enda skandalen som hänt Sverige de senaste veckorna. En kommunpolitiker verkar ha försvunnit med partikassan. Han är anonym överallt utom i Expressen. Maria fnissar åt hans dumma, rödbrusiga ansikte på ett gammalt privatfoto.

En halvkänd musiker har hittats död i sina egna spyor på ett hotellrum i Göteborg. Förlorare.

Sedan poppar en ny irriterande ruta upp. Vad vill den?

Den verkar räkna ned från en minut. 52 sekunder. Helvete.

Hon känner efter i fickorna, men så klart finns där inga fler mynt.

39 sekunder. Ja ja, hon måste faktiskt skicka ett mejl innan hon går. Den lille thailändaren i kassan går säkert att övertala.

 

Lugnet är borta ur fingrarna. De hoppar alldeles okontrollerat när de skriver till Kommunal-Karin, den 27 december klockan 13.03:

 

Hej, jag har inte fått pengarna än, ej heller månadslön december, vad fan är det som händer. antar att det blir 13 månadslöner jag får sen då? Jag behöver dem nu, snabbt. drar på mig skulder och hälsa mina chefer att jag kommer kräva ut dem med ränta

mvh Maria

 

0 sekunder och det finns ingen thailändare att övertala, skärmen blir bara svart.

Maria drar fingrarna genom håret, de fastnar i de blonda tovorna. Hon känner en skarp lukt från sin egen armhåla.

Ja ja. Hon kommer lyda mig. Folk gör det nu för tiden.

*

Mejl från Karin Svensson till Maria Johansson den 27 december kl 13.04:

 

Hej! Jag är ledig fram till den 4 januari.

Vid brådskande ärenden, var god ring avdelningsväxeln.

Med vänliga hälsningar,

Karin

*

– Å, skulle du kunna tanka på min telefon? Via internet. Du har väl abonnemang?

– Va, är dina pengar slut? Det var ju 750 kronor?

– Mm.

– Men hur har det gått till? Har du massa appar och sånt som går igång utan att du vet det?

– Jo, det måste ha varit nåt sånt. Plötsligt tog pengarna bara slut.

– Över sjuhundra kronor! Det är ju inte klokt. Får jag kolla.

– Va? Nä.

– Jo, men får jag kolla så du stängt av allt sånt?

– Nej! Jag menar jo, jag har stängt av allt sånt.

– Men får jag se.

– Men NEJ, fattar du trögt? Litar du inte på mig?

– Men Maria …

– Snälla, tanka på åt mig. Annars kan jag ju inte ringa dig om nåt händer.

– Okej. Jag laddar en lägre summa då.

– Å, tack!

– Mm.

– Förresten, kan du ge mig lite mer fickpengar också?

Fortsättning följer i nästa nummer.