Maria Johanssons memoarer – del 9

Del 3:

Iväg

1.

Måndag den fjortonde december är dagen lugn och klar. Nästan mild, ett par plusgrader. Inte som gårdagen, när det var lucia och tredje advent på samma gång och Sverige plågades av en storm som hotade att blåsa ut alla ljus.

 

Maria har tillbringat söndagen ensam i sin säng med teven inflyttad i sovrummet och vinden vinande därute. Hon vaknar på måndagsförmiddagen med en märklig känsla av harmoni och förväntan.

Lugnet efter stormen, tänker Maria.

Detta håller i sig i ungefär trettiosju minuter. Vid andra koppen kaffe ringer det, och Maria rycker till som bränd. Det är Den Gamla Marias telefon. Är inte den avstängd?

Om inte, så har den i alla fall varit ganska tyst och snäll sista tiden. Alla verkar ha gett upp. Besegrade av Den Nya Maria. Men nu ringer den ihärdigt och Maria måste tassa till sovrummet och titta vem fan det är. Det kan ju vara facket.

Det är Tessan.

Klickar på den gröna luren, tyst, håller andan i bröstet och telefonen försiktigt mot örat.

Maria tänker att hon inte vill svara. Men så gör hon det ändå. Klickar på den gröna luren, tyst, håller andan i bröstet och telefonen försiktigt mot örat.

– Maria? säger en hes och misstrogen röst.

– Ja, säger Maria efter ytterligare några sekunder.

– Äntligen … Maria, hur är det med dig? gnyr Tessan.

– Tackar som frågar, spottar Maria. Vad vill du?

– Å, Maria, jag vill bara … Förlåt att det blev sådär senast. Jag har haft så dåligt samvete.

Nu kommer de krypande tillbaka. Maria är med ens mycket mer motiverad att fortsätta det här samtalet.

– Ha! Ja, det borde du ha, säger hon och tar en stor klunk kaffe.

– Men nu … Maria, är det verkligen du som har den där bloggen?

Maria svarar inget. Står vid fönstret, tittar oseende ut i vintern.

– Jag försökte ringa massa gånger, och skrev till dig på Facebook …

Va? Jag avslutade ju kontot?

– … och sen skrev jag till dig där på bloggen. Jag vet inte riktigt vad du håller på med, men …

Ja men fram med ärendet nu då! vill Maria skrika. Tar en ny klunk kaffe i stället.

– … jag kände att nu måste jag få tag i dig. Mikael vill försöka få dig tvångsomhändertagen, Maria. Och din mamma har ringt mig, hon påstår att du är självmordsbenägen. Jag kände, det kan inte stämma! Och så …

De första orden faller tungt ned i Marias medvetande.

Tvång. Inspärrad. Dårhus. Det är dit de vill ha mig.

Stormen före orkanen.

 

Hon ställer ned koppen på fönsterbrädet. Märker inte att Tessan tystnat, förstår inte att hon vill ha svar, bekräftelser.

– Hallå? säger Tessan gällt. Maria, det stämmer väl inte? Jag har varit så himla orolig! Hallå!

– Nä, säger Maria grötigt. Det stämmer inte. Tack för att du ringde, hej då.

Handen faller ned, trycker in den röda luren hårt, hårt, så att mobilen dör.

Herregud. Kan de ta reda på var jag bor?

Nej. Ingen vet att jag är här.

Maria sjunker ned på den slitna mattan.

Helvete helvete helvete.

Hon ligger kvar.

Tiden tickar och hon inser att hon är kissnödig, men kommer sig inte för att resa sig. Det är nästan en dvala. Allt är mörkt, hon blundar. Helvete helvete helvete. Kissnödig. De små svidande huggen i underlivet blir en rytm utanför hennes kropp, inte i den.

Plötsligt hugger dock en tanke till, som får Maria att slå upp ögonen: Jag måste ha på telefonen. Tänk om facket ringer från förhandlingen!

Dubbelvikt på golvet. Urinvägarna krampar lika mycket som hennes inre. Med en kraftansträngning trycker hon igång telefonen igen, försöker få besvärjelser att fortplanta sig från fingertopparna och in i den lilla maskinen.

Ett meddelande från Mikael. Det var länge sedan.

Två nya sms. Ett missat samtal från Tessan, ja ja. Sedan. Ett meddelande från Mikael. Det var länge sedan.

Måste läsa. Vill inte. Måste.

”Du har fått en räkning på ca 25 000 för flygreklam. Vilken adress ska jag skicka den till? Svara genast, annars kopplar jag in polis och kronofogde på en gång.”

Det kommer några droppar urin.

*

Maria ligger i badkaret. Hela hennes kropp darrar. Vattnet verkar kallna så fort det träffar henne. Hon vrider kranen till maxvärme.

 

Det har bara gått knappt en timme sedan beskeden om tvångsvård och faktura. Maria vet inte det. Hon vet inget, tiden har stannat. Hon är tom. Bara uppfylld av dessa skakningar som gör henne yr.

Då ringer det igen.

En spasm som får vatten att skvätta ända bort till dörren, sedan greppar Maria fumligt telefonen som hon placerat på toalocket. Facket. Darrningarna mildras en aning.

– Hallå, svarar hon och försöker hålla stämman stadig.

Kommunal-Karin har kvar sin robotröst.

– Hej Maria. Vi har slutfört förhandlingen nu. Vi enades om tolv månadslöner. Om du vill veta mer om de förhandlingstekniska orsakerna till detta så kan du prata med vår jurist här. Men som det är nu så är vi nöjda med förlikningen.

Det låter som om hon läser innantill. Maria blir osäker på innebörden.

– Tolv? säger hon och vrider av vattenkranen.

– Eh, ja. Tolv månadslöner. Som sagt, vi anser att det är godtagbart och att förhandlingen är avslutad, om du vill veta mer –

– Tolv! skriker Maria. Ja, vad fan, tolv är bra! När får jag pengarna?

Kommunal-Karin verkar sätta något i halsen.

– Jaa, du får dem ju inte i handen med en gång, men räkna med en månad för att –

– Ja! Maria står plötsligt på kakelgolvet, drypande av badvatten men utan att känna kylan. Det blir bra, ska jag komma på en gång?

– Ja-a … Jo om du vill så är jag tillgänglig nu efter lunch, och –

– Bra!

 

Elva minuter senare är Maria ute på gatan. Tiden nafsar henne i hälarna. Håret stelnar till is, men något brinner i henne.

 

Knappt två timmar därefter sitter hon på bussen hemåt igen. Febern är kvar, men mer molande, pirrande. Besöket hos facket är suddigt i minnet, som en fyllekväll. Kanske drack hon kaffe. Kanske tittade Kommunal-Karin och de andra väldigt märkligt på henne. Men pengar ska hon få. Det lovade de. Minst sju gånger lovade de det.

 

Gamla mobilen är återigen avstängd. Den ska ge fan i henne nu, hon är klar med allt det gamla.

Maria tittar ut på staden som långsamt knycker förbi. Försöker tvinga sina inälvor till lugn.

Så plingar den nya mobilen till, och kroppen rusar igång igen.

Maria sliter upp telefonen, fingrar klumpigt. Meddelande från Filip.

”Hej älskling!” börjar det. Ett högt, kvidande ljud tränger ut ur Marias mun, hon märker det inte men passageraren bredvid byter säte.

Hon förmår sig att läsa vidare. ”Jag har tänkt på en sak. Förr brukade jag åka till Thailand över julen. Varför inte göra det igen. Har fått bra bonus. Vill du med?”

Pulsen dyker igen, bara för att sekunden senare svinga sig uppåt. Maria ringer avsändaren.

– Ja! skriker hon. Ja, vi åker! Så fort som möjligt!

 

2.

Jag tog chansen. Alldeles för många människor tar aldrig chansen. De blir kvar hemma. Med vardag och familjeliv och skulder hos Kronofogden. Ibland sätts de på dårhus. Fast har de tur kan de få vara med i Lyxfällan först. Gråta regisserade tårar och få en gräddfil in i skuldsaneringen. De fattar bara aldrig att det ena är en förlängning av det andra.

De gillrar en fälla tillsammans med sina fiender, sedan dinglar de i snaran, och blir glada när repet skärs av och de sätts i en bur i stället.

Inte jag. Fan heller.

*

Yrsel.

27 grader.

En pust mot ansiktet som inte känns svalkande.

Trappan från planet obeveklig.

Klacken av. Barfota.

Uppspydd flygplanswhisky.

Ändå en kyss.

Minibussen skjuter västerut.

Mörker.

Ljusen i Patong.

Yrsel.

Men ångesten har släppt.

*

Ena decemberdagen Stockholm. Nästa Phuket.

Filip hade egentligen tänkt åka först till helgen, några dagar innan jul. Som han brukade. Men jag ville iväg. Och tidigt på morgonen onsdag den sextonde bar det av.

Jag grundade innan och jag fortsatte på planet. Sa till Filip att jag var flygrädd, att det var därför jag behövde dricka. Av samma anledning hade han köpt de dyrare biljetterna utan mellanlandning.

Jag vet faktiskt inte varför jag ljög. Fast lite sant var det, också.

Jag sov en stor del av resan. Det måste ha varit mitt i nästa dags natt när vi väl var framme. Jag försökte räkna ut tid och datum, men fick bara ont i huvudet.

Började nyktra till när vi kom fram till vårt hotell. Eller hotell – en av dessa bungalows. Jag stupade i säng.

En lapp låg på kudden bredvid.

När jag vaknade nästa dag var Filip inte där. Jag hade uppenbarligen sovit som en död. En lapp låg på kudden bredvid. ”Är och fixar lite som vi inte orkade inatt. Och mat! Puss” stod det.

Ja ja, jag överlever utan dig några minuter, tänkte jag tjurigt. Hjärnan kändes seg och öm.

Svängde långsamt benen över sängkanten. Naken. Min kabinväska låg halvöppen på golvet bredvid mig, jag såg ett välkänt rött silkigt tyg sticka fram, nappade tag i det, hängde morgonrocken över axlarna. Jaså, den hade jag tagit med mig. Vad fan hade jag mer packat egentligen?

Böjde mig, trots att magen skickade varningssignaler om illamående när jag klämde ihop den, och rotade runt i resten av väskan. Lite kläder, så klart. Och underkläder. Necessär. Läsglasögon i fodral. En röd peruk jag köpt men ännu inte använt (svår att få över mitt svallande förlängda hår, hade jag upptäckt). De där jävla biblioteksböckerna! Två dildos. Jaha, allt en kvinna behöver.

Någonstans i väskans innanmäte låg också Den Gamla Marias mobil, visste jag. Gömd, död. Men inte helt glömd. Fan tog jag med den för. Jag ska aldrig mer sätta på den.

 

På det lilla bordet bredvid sängen låg min nya telefon. Filip hade laddat kontantkortet åt mig på Arlanda. Halvblundande vände jag skärmen nedåt, just nu ville jag inte se om den avgett några livstecken medan jag sovit.

Just det. Några saker hade jag lagt i Filips bagage också. Fast det hade jag helt glömt när vi passerade tullen. Tänk, vad hjärnan kan välja att fokusera på. Jag reste mig med ett flin, rotade fram mina prylar ur hans, samlade allt i hörnan till vänster om sängen. Det var min hörna nu. Tog nyckeln som låg på sängbordet.

 

Ruskade på svallet. Tyckte att det avgav en unken lukt. Nej, inbillning, ut i solen nu. Måste ha vatten. Drick fan inte kranvattnet, Nya Maria, bara för att ingen annan gör det!

Jag drog ihop morgonrocken, som faktiskt var ganska anständig, och öppnade dörren mot världen. Hetta välde emot mig, jag insåg att bungalowen var ordentligt luftkonditionerad.

Herregud, jag hade faktiskt inte en aning om var jag var.

Solen stod högt men det var omöjligt att avgöra vad klockan var. Jag kisade. Solglasögon, det måste jag skaffa. Tog några försiktiga steg uppför den sakta sluttande slänten. Herregud, jag hade faktiskt inte en aning om var jag var.

Små palmer spretade överallt. Och stora cerisa blommor. De såg inte äkta ut. Fast varför skulle de vara oäkta. Jag var ju i Thailand.

Jag hann bara några steg, sedan kom Filip mot mig ur det obarmhärtiga solskenet.

– Nämen är du uppe? Jag har lite frukt och vatten och bröd! Men sen går vi och äter en rejäl brunch tycker jag.

Den gången var det jag som lydde.

 

Drygt en timme senare satt vi uppe i en bar-restaurang-kafé-mötesplats som verkade vara ett slags centrum för vårt bungalowgetto. Jag hade druckit en liter vatten, intagit en komplett engelsk frukost och satt nu med en fruktig, isig drink till efterrätt.

Livsandarna började återvända, och med dem en krypande känsla av igenkänning. Ungefär som man kan tro sig känna igen något i en dröm, eller vakna och känna att man drömt om samma plats förr. Jo, jag hade varit i Thailand tidigare. En gång. Eller? Den Gamla Marias liv var så länge sedan, jag hade börjat få svårt att minnas.

Men hon hade åkt på utlandssemestrar ibland. Hon och familjen. Kanske vart tredje år, i genomsnitt. Inte när barnen var för små eller alla billiga resor var fullbokade eller familjen hade haft för många andra stora utgifter. Men däremellan. Oftast hade det blivit Mallorca. Någon gång Turkiet.

Alla turistbyar och pooler och restauranger flöt ihop till en enda.

Jag knep ihop ögonen mot dessa irriterande minnen och drömmar. Orkade inte ens ruska på huvudet åt dem.

– Hur är det? frågade Filip.

– Jag behöver solglasögon, sa jag utan att titta upp. Och kanske öronproppar.

– Va?

– Snälla, var tyst ett tag.

Boka inte ett så kallat barnvänligt hotell. Jag känner mig inte barnvänlig just nu, hade jag sagt till Filip medan han febrilt fixade inför resan.

Han hade skrattat, jag hade tolkat det som ett ja.

Men en bit nedanför serveringen där vi satt, i och runt poolen, krälade solbrända vita barn i alla åldrar. Kepsar, blöta t-shirts, fräknar. Stojade, skrattade, grät, skrek. Säkert sju stycken. Minst.

Det fanns faktiskt ett par vuxna med dem också, men de verkade inte ha någon dämpande effekt.

Vem fan badar i pool i Thailand.

Jag beställde en drink till. Filip försäkrade sig återigen om att isen var gjord på mineralvatten. Ja ja, han ville mitt bästa. Jag tog stora klunkar. Han tog en öl. Smekte mitt lår under bordet.

Drinken tog hastigt slut. Jag fick en tredje. Några av de värsta barnen hämtades ur poolen, antagligen var det dags att äta lunch.

Jag lutade mig tillbaka och bestämde mig för att det här var ett helt okej ställe ändå.

*

Timmarna går i Maria Johanssons paradis. All sol bryts ibland av dunklet i bungalowen. Maria och hennes lydige affärsman har sex en gång, och försöker en andra gång, men hettan och omställningen och bakfyllan har gått hårt åt dem båda. De somnar till en trekvart. Sedan ut i solen igen, den fortsätter gassa. Mer mat, på ett ställe nere vid vattnet, det riktiga vattnet, inte poolen. Starkt, sött, men munnen är lite bedövad.

Maria köper ett par solglasögon och en sarong. Och en ny bikini, den hon hade med sig har liksom blivit alldeles för liten.

Och sedan fyra drinkar till. Filip betalar.

Utsikt. Andamanhavet, så heter det, säger Filip. Han smuttar långsamt på sin öl.

Solen tumlar plötsligt ned i horisonten, som en lavaboll som faller i vattnet. Att det inte fräser till. Snart är allt svart och ljummet.

Maria somnar i en solstol. Filip smeker hennes hår.

*

Barn. Maria ett av dem. Överallt runt henne. Armar och ben, bord och stolar. Himmel och linoleumgolv.

En statist bland andra statister. Bland statistik.

Kanske inte alltid, men ofta nog, något som skaver. Overklighet. Och när den bryts, när det blir tydligt att den var just overklig, då får verkligheten henne att tappa andan. Av ångest, och av smärtfylld njutning.

Aldrig riktigt som de. Alltid på något sätt utanför.

Det kan väl inte vara vanligt?

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
14 hours sedan

Gävlar vad trevligt!

Fyra timmar i Gävle och vi har fått exempel på både superengagemang och next level-oengagemang. Berättar mer om det längre ner i inlägget.

Ni får ha överseende nu med att vi testar oss fram med text och ljud och bild och så, här kommer iallafall en liten video där vi snackar om våra förväntningar på väg ut mot intervjuerna:

Jo, visst var det här i Gävle som medlemmar ur aktivistgruppen Gretas gamlingar beskrev hur de blev puttade av en moderat riksdagsman utanför Stadshuset, som själv menade att det var “orimligt” att gruppen fått tillstånd att demonstrera på den aktuella platsen och hävdade att han gick emellan två demonstranter för att komma in.

“Var det inte en väldigt bra plats att få demonstrera på”, var det folk som invände. En plats där medborgarna kan komma nära makthavarna och får framföra sina åsikter.

Och här i Gävle har det varit flera typer av extremväder de senaste åren – bland annat de enorma skyfallen 2021, som enligt en rapport från myndigheten som då hette MSB bara var en “föraning” om vad som väntade i framtiden.

Greta och jag minglade iallafall runt på Gävles centrala gator. Det var lite trevande, både för oss att komma över spärren och våga fråga och att få människor att våga vara med. Flera av dem vi frågade gick med på att snacka anonymt men många sa också blankt nej. Majoriteten efter att först ha frågat vad det handlade om.

– När vi svarade och sa att det handlar om svensk politik eller att vi är ute och gör intervjuer inför valrörelsen, då sa jättemånga “nej, då vill jag inte vara med” eller “jag kan inte tillräckligt mycket”, sa Greta sen när vi pratade ihop oss om våra reflektioner efteråt.

Många verkade ha en upplevelse av att man behöver ha “körkort” för att få uttrycka sin åsikt. Som att man måste kunna vissa saker eller vara superintresserad av politik för att få uttala sig.

Men Gävle bjöd också på engagemang. Faktiskt redan innan vi ens kommit fram. Flera av mina (det är Alexandra som skriver) kompisar och bekanta som kommer från Gävle översköljde mig med tips på grupper, platser och personer som på olika sätt engagerar sig i motstånd eller civilsamhälle. Min erfarenhet från åren på Dagens Nyheter är att för mycket förberedelse ibland kan leda till att man nästan vet hur reportaget kommer att bli redan innan man åker ut och så vill vi inte att det här ska bli. Men det är förstås en balans så alla tips vi får in tas väl omhand och vi hoppas till exempel att vi kommer tillbaka till en plats som Gävle – kanske redan på hemvägen från den här turen norrut.

Vi blev väldigt fint välkomnade till staden! Flera personer frågade vad vi gjorde och om de kunde hjälpa oss med något. Bland annat en man som stannade sin bil och klev ur, strax efter att vi börjat gå från Centralstationen. Han bar keffiyeh och tackade Greta för allt hon har gjort, inte minst för Palestina, och sa “vill ni ha skjuts någonstans eller hjälp med vad som helst”. Väldigt vänlig!

Vad tyckte Gävleborna då?

– Det var väldigt mycket kritik mot regeringen, sammanfattade Greta.

– Jag tror inte att vi har träffat en enda som har varit någorlunda insatt i politik som har haft någonting positivt att säga om regeringen här – eller det politiska klimatet i Sverige överhuvudtaget.

70-årige Claes träffade vi i Agnes kulturhus. Han sa:

– Det är rent katastrofalt. Vi har inte haft en sämre regering sedan 1917 med hungerkravallerna. När Hammarskiöld var statsminister. Jag drömmer om att få vakna någon morgon och inte se de här fyra stolarna som står där, och kommer med något nytt dumt förslag. Varenda dag.

Vad skulle du vilja se som var annorlunda? frågade jag.

– Ja, det satsas ju på fel saker. Det som jag tycker är viktigast satsas det överhuvudtaget inte på. Istället så satsas det på fängelser, poliser och militärer. Och skattesänkningar! Och så lånar man pengar till militären för att kunna sänka skatterna.

Vad tycker du man borde satsa på istället? frågade Greta.

– Skola, sjukvård och omsorg. Och, ja. Det är väl det.

Hur tänker du inför framtiden? frågade jag.

Claes, 70 är kritisk mot regeringen.

– Jag är inte särskilt optimistisk, ska jag säga. Man ser att högernationalisterna och fascisterna går framåt i princip i varenda land. Och motsättningarna ökar i varenda land. Så jag ser inte särskilt positivt på det hela taget… Men… Ja, jag vet inte. Hur man skulle göra för att det är ju i princip i varenda land så går det emot höger, sa Claes och sen tog han sats:

– Om man ska ta lite historia. Det började 1979 eller 1980, när Thatcher och Reagan kom till makten och införde nyliberalismen, sa han och fortsatte beskriva hur socialistiska och socialdemokratiska partier inte gjorde motstånd utan lät nyliberalismen sippra in också i deras politik.

– Så då tänker väl folk att “då röstar jag väl på högern då” och det där… Jag har svårt att se att det ska kunna ändras så lätt. Vilket ju är nödvändigt då om det ska kunna förbättras här i världen.

Hur tänker du kring klimatförändringarna och framtiden?

– Man struntar i Kyotoavtalet eller vad det heter och driver istället på med mer investeringar i fossilt… Så, ja. Det kommer ju inte gå något vidare bra. Och man kommer försöka komma undan genom att säga att att “folk vill ha det så här” – trots att undersökningar, iallafall i Sverige, visar att folk är villiga att göra ingrepp i sin vardag för att minska koldioxidutsläppen. Man går inte riktigt i takt där.

Jag är inte ute efter något falskt hopp. Men om du ser dig om i samhället idag, finns det något som ändå ger dig hopp? Någon eller några som gör något som ger dig energi eller framtidstro?

– Det är ju små grupper bara. När man drar samman COP-konferenserna så blir det ju ingenting av det hela. Jag ser ingenting så här rätt ut i luften som kan göra det bättre, tyvärr. Utan det är enskilda personer och det räcker inte.

Finns det något som skulle kunna få dig att ge dig ut på gator och torg och protestera? Något du bryr dig om så mycket att du kanske skulle bli aktivist eller demonstrant eller på något annat sätt engagera dig?

– Just nu lider jag av en sjukdom som gör att jag orkar nog inte hålla på med det. Tyvärr. Men annars skulle jag gärna göra det.

Tror du att det finns någonting som skulle kunna trigga en start rörelse i Sverige, någonting som bubblar där ute?

– Du säger ju bubblar. Problemet är att det bara bubblar lite, det är ingenting som jag kan se som… Jag kommer inte på någonting iallafall som kan förbättra det.

Det är inte en jätteljus bild du målar upp.

– Nej, det är det verkligen inte. Men det är ju verkligheten som den ser ut just nu. Och fortsätter den så blir det ingen ljus framtid, utan då blir det bara mörkare och mörkare.

Som motpol till den politiskt engagerade Claes var två kvinnliga förstagångsväljare, båda 18 år. De ville vara anonyma men kunde tänka sig att bli intervjuade, vi kallar dem Anna och Elin. De svarade mer eller mindre unisont så deras svar presenteras som ett och samma här:

– Vi har aldrig röstat innan. Jag har inte så många tankar kring hur jag ska rösta, jag har inte bestämt mig riktigt.

Vad tror du det kommer vara som avgör vad du kommer rösta på?

– Jag får väl prata lite med familjen. Kolla lite vad de känner och se hur det är. Kolla lite mer vad alla de här gör för någonting och hur de vill göra…

Har ni några frågor som ni bryr er om lite extra?

– Alltså egentligen bara vad de vill göra med samhället. Typ så.

Är det mer vardagsfrågor eller stora internationella frågor ni bryr er om?

– Gud, vilken svår fråga. Alltså egentligen vad de vill göra, vad de vill göra bättre.

Är det något du själv tänker skulle behöva bli bättre?

– Oj… Ja. Hmm…

Känns det för avlägset för att kunna relatera till?

– Ja, typ. Jag känner mig inte så insatt i det. Men jag vill ju att den rätta ska vinna såklart.

Finns det någon anledning till varför ni inte engagerar er mer?

– Det är nog bara för att det är första valet. Eftersom vi inte har röstat innan så har det inte angått oss. Om vi hade fått rösta tidigare så hade vi varit mer insatta.

Har ni varit engagerade politisk? Gått i någon demonstration eller så?

– Nej, faktiskt inte.

Finns det något som skulle kunna trigga ert engagemang tror ni? Vad skulle det i sådana fall vara?

– Jag vet inte vad det skulle vara… Om det hade hänt något nära mig, som hade påverkat mig mer.

Om vi tänker bort politiska partier och sånt. Vad bryr ni er om? Finns det människor i er närhet som står er särskilt nära eller saker ni tycker är viktiga ska fungera?

– Gud vad svårt…

Det blev tyst en stund.

– Familjen är ju viktig. Vi är väldigt nära familjen, att det ska fungera och så… Eh. Ja. Har vi något mer?

När vi avslutar intervjun förstår vi att Ella och Lea ska ta studenten från frisörprogrammet i vår. Så nu är det fullt upp med förberedelser.

Blir det frisör i framtiden eller något annat?

– Något annat, sa båda två.

En helt annan fråga, sa plötsligt Greta. Ni som har pluggat nu till frisör: är det jättetydligt att den här frisyren är hemmaklippt?

– Nej, du passar ju i det. Det skulle jag inte säga. Så du har gjort det hemma? Själv, liksom, med en vanlig sax?

Ja, svarade Greta.

– Men vet du, du rockar det.

Det var något med svaren från de här förstagångsväljarna som kändes… Sorgligt. Både Anna och Elin var vänliga och artiga, tog sig tid att prata med oss och ansträngde sig för att svara på frågorna. Det var trevligt att prata med dem! Men det faktum att de inte verkade ha reflekterat över vad som var viktigt för dem i livet, vad de brydde sig om, det satte sig i mig.

Vi träffade ytterligare några fina människor i Umeå. En 21-åring och en 30-åring som gick på folkhögskola i stan och hade skarpa politiska analyser. Mer om dem en annan dag för det här blogginlägget är redan alldeles för långt (tror jag?). Vi avslutar med 37-årige Salar som beskrev läget i svensk och internationell politik som tumultartat.

– Vi skulle behöva mer kärleksfulla dialoger där ute för att komma någonstans, sa han och när vi sedan avslutade intervjun kom en hel klunga med tonåringar och bad att få ta bild med Greta.

När gruppen hade skingrats kom en man fram – till Salar – och bad att få ta en bild med honom. Viss förvirring uppstod men han sa ja och det togs en bild, tackades och mannen gick igen.

– Jag tror han trodde att det var jag som var känd, sa Salar och skrattade.

Nu tuffar vi fortsatt norrut – mot Umeå! Stay tuned.

Publicerad Uppdaterad
21 hours sedan

Videohälsning från Gävle!

Journalisten Alexandra Urisman Otto och aktivisten Greta Thunberg är på plats i Gävle.

Publicerad Uppdaterad
23 hours sedan
Strejkvarsel på Chopchops matfabrik i Rosersberg utanför Stockholm
Den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop har de senaste åren fått hård kritik för sin dåliga arbetsmiljö. Foto: Jessica Gow/TT

Facket har fått nog: Varslar om strejk på populära snabbmatskedjan


Det fortsätter att storma runt den svenska snabbmatskedjan Chopchop. Om företaget fortsätter vägra teckna kollektivavtal hotar fackförbundet Livs nu med strejk på företagets matfabrik utanför Stockholm.

Efter upprepade larm om brännskador, övervakning och allmänt dålig arbetsmiljö har den snabbväxande restaurangkedjan Chopchop de senaste åren fått hård kritik från fackligt håll.

I granskningsserien Rädslans restaurang har tidningen Arbetet i en rad reportage beskrivit livrädd personal som utnyttjas av företaget.

Nu blåser det upp till strejk på Chopchops fabrik Gigachop, där stora delar av maten styckas och hanteras, i Rosersberg utanför Stockholm.

Bolaget vägrar kollektivavtal

Det här sedan bolaget vägrat teckna kollektivavtal för de anställda vid fabriken.

– Det stämmer, även om vi inte vill kommentera något innan varslet verkställs. För vår förhoppning är naturligtvis att få till ett kollektivavtal innan dess, säger Matilda Antonsson på Livsmedelsarbetarförbundets pressavdelning till Arbetaren.

Chopchop har sedan starten 2011 snabbt etablerat sig på ett fyrtiotal orter runt om i landet. Deras inriktning på asiatisk mat har blivit populär och idag har kedjan restauranger från Lund i söder till Umeå i norr.

Men nu varslar alltså facket om strejk. Om inget kollektivavtal skrivs under lägger personalen i matfabriken ned sitt arbete den 3 mars, förklarar Matilda Antonsson för Arbetaren.

Den planerade strejken gäller alltså bara arbetarna vid matfabriken. Tidigare i år har Hotell- och restaurangfacket, HRF, inlett förhandlingar om kollektivavtal för de anställda på företagets restauranger, rapporterar tidningen Hotellrevyn.

Publicerad
2 days sedan

Resan startar: Ja, vad fan ska man göra?

Hej! Vad kul att du har hittat till den här bloggen som handlar om vad fan man ska göra som väljare i Sverige år 2026. Vi som ställer oss den frågan är Greta Thunberg (hon behöver ingen närmare beskrivning) och Alexandra Urisman Otto, det är jag som skriver. Jag är frilansskribent för Arbetaren och har tidigare jobbat som reporter på Dagens Nyheter i nästan ett decennium.

Greta och jag har rest en del tillsammans tidigare. Vi möttes första gången i oktober 2018 när jag (som då egentligen var kriminalreporter) motvilligt hade gått med på redaktörens förslag att “åka ner till riksdagen” där det satt “en tjej med en skylt”. Sedan dess har jag, ofta tillsammans med fotograf Roger Turesson, skrivit ett gäng intervjuer, reportage och till och med en bok om henne. Jag har följt Greta på tåg genom Europa, i elbil på amerikanska prärien och mötte henne till havs när hon kom till Europa efter sin andra seglats över Atlanten 2019.

Nu ska vi ut och åka igen.

I förra veckan varnade forskare för att världen kommer allt närmare en brytpunkt då den globala uppvärmningen börjar skena utan att kunna stoppas. Vi lever i en tid när den internationella rättsordningen är i fritt fall, där flera folkmord pågår – och understöds – på en och samma gång. En tid när det borde betyda något att vara tyst inför de stora saker som sker men där det istället ofta är människorna som säger ifrån som demoniseras.

Samtidigt präglas det politiska samtalet av faktaresistens och en känsla av att det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs.

Med det som backdrop tänkte vi, en aktivist och en journalist, ge oss ut i landet. Längs vägen kommer vi förstås att presentera oss närmare och bjuda in dig som läser till våra analyser av det vi hör och ser runt om i Sverige och till känslorna det väcker hos oss. Kanske kan det bli en och annan flamsig stund när energinivåerna är låga. Men framför allt vill vi dela med oss av historier, tankar, farhågor, drömmar och förhoppningar hos människorna vi träffar. Vi tror att det finns en berättelse om Sverige 2026 att hämta här, i väljarna, medborgarna, svenskarna eller hur man nu än väljer att beskriva dem som allt handlar om. Vi vill sätta mikrofonen vid deras mun istället för att trängas med alla andra mikrofoner i riksdagens presskonferensrum.

– Det här är en fråga som jag bär med mig personligen. Vad fan ska man göra? Som medborgare och som aktivist. Jag vet att jag inte är ensam som väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten, samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar, sa Greta innan vi gjorde vår första intervjudag i Stockholm härom veckan.

Ja, vi har tjuvstartat i huvudstaden och ni kommer få läsa och se vad som hände då snart. Men först (redan imorgon!) drar vi norröver – hoppas ni hänger med oss här på bloggen.

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto Arbetaren 1
Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto kommer för Arbetarens räkning resa genom Sverige för att prata med väljare inför det svenska riksdagsvalet i höst. Foto: Greta Thunberg

Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto söker svar inför valet

Finns det något hopp? Något motstånd? Och vad fan ska man rösta på? Aktivisten Greta Thunberg och journalisten Alexandra Urisman Otto ger sig ut på en resa genom Sverige för att söka svar.

Vad är det ni tänkt göra?
– Vi ger oss ut i Sverige tillsammans inför valet 2026. Greta Thunberg med målet att få en bättre förståelse för vad som krävs för att bygga en verklig solidarisk gräsrotsrörelse med rättvisa i fokus. Och jag dels för att skriva om hennes sökande, dels för att sätta medborgarna i fokus inför valet 2026. Arbetarens läsare ska få väljarintervjuer i stället för partiledarintervjuer. De ska få träffa riktiga människor och få ta del av deras tankar, förhoppningar och farhågor. Och de ska få en fördjupad förståelse för vad som faktiskt står på spel, i stället för intetsägande politikersvar, säger Alexandra Urisman Otto.

– Vi ska åka runt genom landet för att söka efter motstånd, idéer, hopp samt svar på frågan om vad man som väljare 2026 ska göra, när det politiska samtalet präglas av faktaresistens, och när det ingenstans tycks finnas några alternativ för den verkliga förändring som så akut behövs. Motståndet i Sverige, de som kämpar för rättvisa, är fragmenterat och ofta demoniserat. Vi måste belysa de här rörelserna, och gå samman i dem – för att bli starkare och presentera faktiska alternativ: till dagens politik och till de våldsamma politiska och ekonomiska system som sätter kortsiktig vinst före mänskligt och planetärt välmående, säger Greta Thunberg.

Hur kom ni på den här idén?

– Eskalerande klimatkris, folkmord och urholkning av grundläggande internationell rätt – frågor som hotar allt och alla vi bryr oss om – är till synes frånvarande i den politiska debatten inför valet. Jag är långt ifrån ensam väljare i att känna mig maktlös, desperat och extremt frustrerad över att diskursen är helt frånkopplad från verkligheten samt att det inte finns något politiskt parti som överhuvudtaget tar dessa enorma utmaningar på allvar. Idén kom från desperationen av att inte veta vad jag ska göra, som medborgare och som aktivist. Därför vill jag dels personligen höra andras tankar om vad som måste ske, dels ge plattform till dem som faktiskt drabbas av den extremistiska politik som förs – i en valrörelse som präglas av rösterna från dem som fattar besluten men oftast inte drabbas av dem, säger Greta Thunberg.

– Också som journalist kan jag drabbas av en känsla som liknar apati inför det enorma gap som finns mellan utmaningarna som Sverige och hela mänskligheten står inför – och den rådande politiska debatten här hemma. Greta Thunberg och jag har olika roller men ser båda att det relevanta i det här läget är att vända blicken mot medborgarna, väljarna. Mitt mål är att genom personerna vi möter kunna hjälpa Arbetarens läsare att orientera sig i valrörelsen 2026. Vad är viktigt på riktigt just nu? I den här bevakningen blir det inga politiska punchlines eller metadebatter som tar fokus från de människor det egentligen handlar om, säger Alexandra Urisman Otto.


Aktivist och journalist. Hur tänker ni att era roller kommer att komplettera varandra i det här projektet?

– Givetvis har vi olika roller och vi är övertygade om att läsarna är smarta nog att se det. Jag kommer att göra journalistik som jag alltid gör och väva ihop relevant fakta med det vi upplever på plats ute i landet. För läsarna hoppas jag att det kommer att bli en lärorik och i bästa fall ögonöppnande rapportering och som bonus får man en inblick i de udda situationer som ofta uppstår kring Greta Thunberg. Mer än något annat är mitt mål att hjälpa Arbetarens läsare att få svar på frågan: ”Vad fan man ska göra som väljare 2026?”

– Jag är väldigt öppen med mina åsikter, och folk vet för det mesta var jag står, vilket ofta skapar intressanta diskussioner. I den här situationen har jag ju även en plattform jag måste använda för att sätta fokus på de frågor som måste upp på agendan, och jag vill veta vad folk anser att jag och andra aktivister bör fokusera på och framförallt vad som skulle krävas och hur vi ska anpassa rörelsen för att just du ska gå ur din bekvämlighetszon och bli aktivist. Men jag är även en väljare som så många andra känner mig desperat, men vägrar falla in i apati. Hopp kommer från handling, men det är svårt att skapa hopp när man inte vet vad man ska göra, säger Greta Thunberg.

Med på resan, för filmning och klippning, är också Helena Molin, till vardags regissör och manusförfattare och aktuell med filmen Strejkarna. Följ resan på Arbetaren.se och bloggen Vad fan ska man göra?

Publicerad
6 days sedan
Amalthea Frantz Stoppa utvisningarna
Anställda på Södersjukhuset i Stockholm protesterade mot utvisningen av två av sina arbetskamrater i december 2025. Foto: Johan Apel Röstlund och Henrik Montgomery/TT

En växande folkrörelse mot utvisningar

Utvisningarna kan påverka valet på ett sätt som partierna inte anade. 

Plötsligt är alla överens: de pågående utvisningarna är vansinniga. Vi hör det från såväl borgerliga ledarsidor som från Sveriges än så länge största parti. Socialdemokraterna svängde nyss i frågan om utvisningarna av tonåringar. Samtidigt uppstår tydliga sprickor kring en annan del av den så kallade migrationspolitiken: planen på att omvandla alla permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Men framför allt hörs ilskan från helt vanliga människor. De vars arbetskamrater eller klasskompisar enligt regeringen nu ska ut ur landet. Och det är därför makthavare har börjat lyssna. 

Riktigt alla är dock inte överens. Tidöregeringen håller fast vid sin linje, än så länge. Delvis säkert av ren prestige. Men de verkar också verkligen ha trott att de hade allmänheten med sig. De senaste åren har ju de politiska partierna allihop gjort ungefär samma analys: väljarna vill ha hårda tag. Fler i fängelse, fler ska utvisas, eller lockas med pengar för att lämna landet. Hårdare straff, mer övervakning, starkare militär. Allt till tonerna av mer eller mindre dold rasism. 

Drabbar fler och fler

Precis som många har varnat för börjar den här människosynen slå mot fler och fler. Det var länge sedan det räckte att ”göra rätt för sig”. Bakom det uppmärksammade fallet med åttaåriga Gabriella ligger ett annat av regeringens och SD:s märkliga påfund: försörjningskravet, eller lönegolvet, från 2023 som Arbetaren var bland de första att bevaka. 

Nu ser vi ett växande motstånd. På gatorna, i klassrum, från kommuner som är rädda att förlora sina arbetande invånare. Många måste hålla ihop, helt oavsett var de en gång föddes, och oavsett om de till exempel är lågavlönade, arbetslösa eller inget hellre vill än att få gå i pension innan livet tar slut.

Frågor om migration kan påverka valet – men inte på det sätt partierna trott. 

Publicerad
6 days sedan

Podd: Sveriges längsta lockout

Podd: Sveriges längsta lockout

I det här avsnittet av Arbetarens podd pratar Amalthea Frantz och Håkan Gustafsson om den dramatiska Lossmen-Ekträsk-konflikten – Sveriges längsta lockout som varade mellan åren 1924 och 1931 i Västerbotten.

Vad är det som är så speciellt med den här konflikten? Hur överlevde folk under en nästan sju år lång lockout? Vad var det som gjorde att man till sist vann, och vad kan dagens fackliga organisationer lära sig av striden?

Avsnittet bygger på en artikel som Håkan Gustafsson och kulturgeografen Johan Pries skrev för Arbetaren 2025.

35 år av arbetarhistoria

Mycket av materialet i både podden och artikeln kommer från Arbetarens digitala arkiv från 1920- och 1930-talen. Som prenumerant kan du själv bläddra i arkivet här: 35 år av arbetarhistoria

Gillar du Arbetaren Radio och vill höra fler avsnitt? Stöd oss genom att teckna en prenumeration

Om du inte har råd, skriv gärna upp dig Arbetarens nyhetsbrev där du varje vecka får uppdateringar helt gratis.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ambulansmord i Harmånger, Hälsingaldn
Chocken och ilskan var stor i Hälsingland sedan en ambulanssköterska mördades under utryckning i den lilla orten Harmånger i höstas. Foto: Mats Andersson/TT

Hovrätten fastställer dom för ambulans­mordet i Hälsingland


Hovrätten fastställer nu domen mot den man som dödade ambulanssköterskan Helena Löfgren i Harmånger i september. Det meddelades strax innan lunch på måndagen.

Det var lördagen den 20 september som den fruktansvärda attacken på ambulanssköterskan Helena Löfgren ägde rum i den lilla orten Harmånger i norra Hälsingland. Händelsen skapade både ilska och sorg. Inte minst bland ambulansförbundet och annan sjukvårdspersonal inom Region Gävleborg fick den stor uppmärksamhet.

I början av december dömdes en 26-årig man till 18 års fängelse för mordet. En dom som nu fastslås av Hovrätten för Nedre Norrland. Det här trots att rätten inte var eniga i sitt beslut.

”Två ledamöter har ansett det bevisat att gärningsmannen haft en direkt avsikt att döda offret och att påföljden borde bestämmas till livstids fängelse”, skriver domstolen i ett pressmeddelande.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
LO:s utspel den 3 februari låter inte lika hoppingivande när man tittar närmare på det.

Amalthea Frantz:
Håll inte andan i väntan på LO:s arbetstids­förkortning

Utspelet om förkortning av arbetstid ska ses i ljuset av att det är valår. Själva frågan löper stor risk att begravas i nästa avtalsrörelse.

Många har undrat varför inga partier verkligen prioriterar frågan om arbetstidsförkortning. Vi vet ju att det finns en mängd goda skäl till en sådan, och att Sverige har jämförelsevis hög arbetstid. Sänkt arbetstid borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare, helt enkelt.

I veckan gick så den stora fackliga centralorganisationen LO ut med att de vill sänka normalarbetstiden. Frågan är hur mycket det är att hurra över.

Vilka förhandlingar?

Innehållet i LO:s utspel, bortom rubrikerna, låter ärligt talat inte speciellt hoppingivande. Inte mycket konkret, till exempel inte hur lång arbetsvecka de vill ha. Detta ska preciseras under förhandlingarna. 

För det första: LO har inte utmärkt sig med att vinna stora strider på mycket länge. Faktum är att de knappt ens tar några strider. Med något enstaka undantag, mest omtalat strejken för kollektivavtal med Tesla, har det initierats ytterst få arbetsmarknadskonflikter från de stora fackliga organisationernas sida under de senaste 20 åren.

För det andra: Vilka förhandlingar? Vad är nästa steg? 

Förra året förhandlade LO och de andra centralorganisationerna om de flesta kollektivavtal – det var den största avtalsrörelsen på länge. Nu löper avtalen på och LO får inte ta till några stridsåtgärder. Med andra ord, vad skulle de ha att sätta emot den andra parten, Svenskt Näringsliv, i förhandlingarna? 

Svenskt Näringsliv svarade direkt NEJ på LO:s utspel om att förhandla. Förstås. Det här är inget som på riktigt förvånar LO-ledarna. Arbetsköparorganisationen Svenskt Näringsliv har motsatt sig arbetstidsförkortning sedan eviga tider. De vet dessutom att de har övertaget på arbetsmarknaden i dagens Sverige.

Att LO gör utspelet nu handlar om att det är val i höst. Som sagt: arbetstidsförkortning borde rent krasst vara en fråga som kan locka väljare. Om utspelet verkar få stöd bland allmänheten så lär Socialdemokraterna framöver gå ut med att de tar med sig frågan. För att visa att de hänger med, är lyhörda för krav underifrån. Men säkerligen inte genom att lova något konkret. Sedan skjuts frågan fram till nästa avtalsrörelse och där går den under i händerna på ett försvagat LO. 

Ta ett djupt andetag i stället

Tidningen Arbetaren kommer, oavsett, bevaka frågan om arbetstidsförkortning, som vi alltid gjort.

Och vi kan förstås hoppas på att jag har fel. På att LO tar striden, och vinner den. (Och på vägen stämmer Svenskt Näringsliv för förhandlingsvägran.)

I så fall kommer jag, och några miljoner till, bli väldigt glada. En kortare vecka skulle ge en stabilare grund för bättre arbetsmiljö, allmän hälsa och att orka göra något mer än bara arbeta och sedan försöka vila från arbetet. 

Men håll inte andan medan du väntar på LO. Ta ett djupt andetag och höj din egen röst i stället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal, Marie Nilsson, ordförande IF Metall, Veli-Pekka Säikkälä, LOs avtalssekreterare, Johan Lindholm, LOs ordförande och Eva-Lotta Ramberg, ordförande HRF, när LO-styrelsen presenterar förslag till hur LO vill sänka arbetstiden i Sverige, under en pressträff i LO-Borgen i Stockholm.
Flera tunga LO-toppar var på plats i Stockholm under tisdagsmorgonen där de presenterade förslaget om sänkt arbetstid. Foto: Lars Schröder/TT

LO kräver förhandling om kortare arbetstid för alla


LO kräver kortare arbetstid för samtliga av Sveriges arbetare. Vid en pressträff på tisdagsmorgonen beskrev förbundsordföranden Johan Lindblom förslaget om att kalla Svenskt Näringsliv till förhandling i frågan för ”historiskt”.

Den senaste tiden har flera studier visat att kortare arbetstid kan ge både friskare personal och ökad produktivitet. Nu kallar därför LO arbetsköparsidan till förhandling i frågan där de kräver kortare arbetsveckor med bibehållen lön. För alla yrkesgrupper oavsett bransch.

Svenskt Näringsliv har tidigare sagt nej till förslag om en lagstiftning i frågan men LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä hoppas på konstruktiva förhandlingar. 

– Vi vill gärna lösa ut den här frågan under hösten, innan förhandlingarna om nya kollektivavtal 2027 drar igång. Samtidigt vet vi att sådana här stora frågor kan ta tid att förhandla, säger Veli-Pekka Säikkälä till tidningen Arbetet.

Grannländerna arbetar mindre

En av motiveringarna bakom LO-kravet är de höjda pensionsåldrarna och de ökade arbetsmiljöproblemen. Att alltför många, särskilt inom de klassiska arbetaryrkena, helt enkelt inte orkar jobba ett helt yrkesliv.

Som exempel lyfter LO Norge och Danmark som lämnat 40-timmarsveckan och i stället arbetar omkring 37 timmar.

Agnes Lansrot är nytillträdd generalsekreterare för SAC Syndikalisterna och hon välkomnar LO:s förslag.

Agnes Lansrot SAC Syndikalisterna
Agnes Lansrot på SAC Syndikalisterna är positiv till LO:s förslag. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det är verkligen på tiden. Vi har haft 40 timmars arbetsvecka sedan 1973 så det är bra att hela arbetarrörelsen nu går samman. Jag tror att en sådan här reform skulle leda till ökad jämlikhet och vara extra viktig inom yrken med hög arbetsbelastning, säger Agnes Lansrot till Arbetaren strax efter LO:s pressträff på tisdagsmorgonen.

Enligt LO kommer facket att skicka en förhandlingsframställan till Svenskt Näringsliv inom några dagar med förhoppning om att förhandlingarna kan komma igång under våren.

Publicerad Uppdaterad