Del 3:
Iväg
1.

Måndag den fjortonde december är dagen lugn och klar. Nästan mild, ett par plusgrader. Inte som gårdagen, när det var lucia och tredje advent på samma gång och Sverige plågades av en storm som hotade att blåsa ut alla ljus.

Maria har tillbringat söndagen ensam i sin säng med teven inflyttad i sovrummet och vinden vinande därute. Hon vaknar på måndagsförmiddagen med en märklig känsla av harmoni och förväntan.

Lugnet efter stormen, tänker Maria.

Detta håller i sig i ungefär trettiosju minuter. Vid andra koppen kaffe ringer det, och Maria rycker till som bränd. Det är Den Gamla Marias telefon. Är inte den avstängd?

Om inte, så har den i alla fall varit ganska tyst och snäll sista tiden. Alla verkar ha gett upp. Besegrade av Den Nya Maria. Men nu ringer den ihärdigt och Maria måste tassa till sovrummet och titta vem fan det är. Det kan ju vara facket.

Det är Tessan.
Klickar på den gröna luren, tyst, håller andan i bröstet och telefonen försiktigt mot örat.
Maria tänker att hon inte vill svara. Men så gör hon det ändå. Klickar på den gröna luren, tyst, håller andan i bröstet och telefonen försiktigt mot örat.

– Maria? säger en hes och misstrogen röst.

– Ja, säger Maria efter ytterligare några sekunder.

– Äntligen … Maria, hur är det med dig? gnyr Tessan.

– Tackar som frågar, spottar Maria. Vad vill du?

– Å, Maria, jag vill bara … Förlåt att det blev sådär senast. Jag har haft så dåligt samvete.

Nu kommer de krypande tillbaka. Maria är med ens mycket mer motiverad att fortsätta det här samtalet.

– Ha! Ja, det borde du ha, säger hon och tar en stor klunk kaffe.

– Men nu … Maria, är det verkligen du som har den där bloggen?

Maria svarar inget. Står vid fönstret, tittar oseende ut i vintern.

– Jag försökte ringa massa gånger, och skrev till dig på Facebook …

Va? Jag avslutade ju kontot?

– … och sen skrev jag till dig där på bloggen. Jag vet inte riktigt vad du håller på med, men …

Ja men fram med ärendet nu då! vill Maria skrika. Tar en ny klunk kaffe i stället.

– … jag kände att nu måste jag få tag i dig. Mikael vill försöka få dig tvångsomhändertagen, Maria. Och din mamma har ringt mig, hon påstår att du är självmordsbenägen. Jag kände, det kan inte stämma! Och så …

De första orden faller tungt ned i Marias medvetande.

Tvång. Inspärrad. Dårhus. Det är dit de vill ha mig.

Stormen före orkanen.

Hon ställer ned koppen på fönsterbrädet. Märker inte att Tessan tystnat, förstår inte att hon vill ha svar, bekräftelser.

– Hallå? säger Tessan gällt. Maria, det stämmer väl inte? Jag har varit så himla orolig! Hallå!

– Nä, säger Maria grötigt. Det stämmer inte. Tack för att du ringde, hej då.

Handen faller ned, trycker in den röda luren hårt, hårt, så att mobilen dör.

Herregud. Kan de ta reda på var jag bor?

Nej. Ingen vet att jag är här.

Maria sjunker ned på den slitna mattan.

Helvete helvete helvete.

Hon ligger kvar.

Tiden tickar och hon inser att hon är kissnödig, men kommer sig inte för att resa sig. Det är nästan en dvala. Allt är mörkt, hon blundar. Helvete helvete helvete. Kissnödig. De små svidande huggen i underlivet blir en rytm utanför hennes kropp, inte i den.

Plötsligt hugger dock en tanke till, som får Maria att slå upp ögonen: Jag måste ha på telefonen. Tänk om facket ringer från förhandlingen!

Dubbelvikt på golvet. Urinvägarna krampar lika mycket som hennes inre. Med en kraftansträngning trycker hon igång telefonen igen, försöker få besvärjelser att fortplanta sig från fingertopparna och in i den lilla maskinen.
Ett meddelande från Mikael. Det var länge sedan.
Två nya sms. Ett missat samtal från Tessan, ja ja. Sedan. Ett meddelande från Mikael. Det var länge sedan.

Måste läsa. Vill inte. Måste.

”Du har fått en räkning på ca 25 000 för flygreklam. Vilken adress ska jag skicka den till? Svara genast, annars kopplar jag in polis och kronofogde på en gång.”

Det kommer några droppar urin.

*

Maria ligger i badkaret. Hela hennes kropp darrar. Vattnet verkar kallna så fort det träffar henne. Hon vrider kranen till maxvärme.

Det har bara gått knappt en timme sedan beskeden om tvångsvård och faktura. Maria vet inte det. Hon vet inget, tiden har stannat. Hon är tom. Bara uppfylld av dessa skakningar som gör henne yr.

Då ringer det igen.

En spasm som får vatten att skvätta ända bort till dörren, sedan greppar Maria fumligt telefonen som hon placerat på toalocket. Facket. Darrningarna mildras en aning.

– Hallå, svarar hon och försöker hålla stämman stadig.

Kommunal-Karin har kvar sin robotröst.

– Hej Maria. Vi har slutfört förhandlingen nu. Vi enades om tolv månadslöner. Om du vill veta mer om de förhandlingstekniska orsakerna till detta så kan du prata med vår jurist här. Men som det är nu så är vi nöjda med förlikningen.

Det låter som om hon läser innantill. Maria blir osäker på innebörden.

– Tolv? säger hon och vrider av vattenkranen.

– Eh, ja. Tolv månadslöner. Som sagt, vi anser att det är godtagbart och att förhandlingen är avslutad, om du vill veta mer –

– Tolv! skriker Maria. Ja, vad fan, tolv är bra! När får jag pengarna?

Kommunal-Karin verkar sätta något i halsen.

– Jaa, du får dem ju inte i handen med en gång, men räkna med en månad för att –

– Ja! Maria står plötsligt på kakelgolvet, drypande av badvatten men utan att känna kylan. Det blir bra, ska jag komma på en gång?

– Ja-a … Jo om du vill så är jag tillgänglig nu efter lunch, och –

– Bra!

Elva minuter senare är Maria ute på gatan. Tiden nafsar henne i hälarna. Håret stelnar till is, men något brinner i henne.

Knappt två timmar därefter sitter hon på bussen hemåt igen. Febern är kvar, men mer molande, pirrande. Besöket hos facket är suddigt i minnet, som en fyllekväll. Kanske drack hon kaffe. Kanske tittade Kommunal-Karin och de andra väldigt märkligt på henne. Men pengar ska hon få. Det lovade de. Minst sju gånger lovade de det.

Gamla mobilen är återigen avstängd. Den ska ge fan i henne nu, hon är klar med allt det gamla.

Maria tittar ut på staden som långsamt knycker förbi. Försöker tvinga sina inälvor till lugn.

Så plingar den nya mobilen till, och kroppen rusar igång igen.

Maria sliter upp telefonen, fingrar klumpigt. Meddelande från Filip.

”Hej älskling!” börjar det. Ett högt, kvidande ljud tränger ut ur Marias mun, hon märker det inte men passageraren bredvid byter säte.

Hon förmår sig att läsa vidare. ”Jag har tänkt på en sak. Förr brukade jag åka till Thailand över julen. Varför inte göra det igen. Har fått bra bonus. Vill du med?”

Pulsen dyker igen, bara för att sekunden senare svinga sig uppåt. Maria ringer avsändaren.

– Ja! skriker hon. Ja, vi åker! Så fort som möjligt!

2.

Jag tog chansen. Alldeles för många människor tar aldrig chansen. De blir kvar hemma. Med vardag och familjeliv och skulder hos Kronofogden. Ibland sätts de på dårhus. Fast har de tur kan de få vara med i Lyxfällan först. Gråta regisserade tårar och få en gräddfil in i skuldsaneringen. De fattar bara aldrig att det ena är en förlängning av det andra.

De gillrar en fälla tillsammans med sina fiender, sedan dinglar de i snaran, och blir glada när repet skärs av och de sätts i en bur i stället.

Inte jag. Fan heller.

*

Yrsel.

27 grader.

En pust mot ansiktet som inte känns svalkande.

Trappan från planet obeveklig.

Klacken av. Barfota.

Uppspydd flygplanswhisky.

Ändå en kyss.

Minibussen skjuter västerut.

Mörker.

Ljusen i Patong.

Yrsel.

Men ångesten har släppt.

*

Ena decemberdagen Stockholm. Nästa Phuket.

Filip hade egentligen tänkt åka först till helgen, några dagar innan jul. Som han brukade. Men jag ville iväg. Och tidigt på morgonen onsdag den sextonde bar det av.

Jag grundade innan och jag fortsatte på planet. Sa till Filip att jag var flygrädd, att det var därför jag behövde dricka. Av samma anledning hade han köpt de dyrare biljetterna utan mellanlandning.

Jag vet faktiskt inte varför jag ljög. Fast lite sant var det, också.

Jag sov en stor del av resan. Det måste ha varit mitt i nästa dags natt när vi väl var framme. Jag försökte räkna ut tid och datum, men fick bara ont i huvudet.

Började nyktra till när vi kom fram till vårt hotell. Eller hotell – en av dessa bungalows. Jag stupade i säng.
En lapp låg på kudden bredvid.
När jag vaknade nästa dag var Filip inte där. Jag hade uppenbarligen sovit som en död. En lapp låg på kudden bredvid. ”Är och fixar lite som vi inte orkade inatt. Och mat! Puss” stod det.

Ja ja, jag överlever utan dig några minuter, tänkte jag tjurigt. Hjärnan kändes seg och öm.

Svängde långsamt benen över sängkanten. Naken. Min kabinväska låg halvöppen på golvet bredvid mig, jag såg ett välkänt rött silkigt tyg sticka fram, nappade tag i det, hängde morgonrocken över axlarna. Jaså, den hade jag tagit med mig. Vad fan hade jag mer packat egentligen?

Böjde mig, trots att magen skickade varningssignaler om illamående när jag klämde ihop den, och rotade runt i resten av väskan. Lite kläder, så klart. Och underkläder. Necessär. Läsglasögon i fodral. En röd peruk jag köpt men ännu inte använt (svår att få över mitt svallande förlängda hår, hade jag upptäckt). De där jävla biblioteksböckerna! Två dildos. Jaha, allt en kvinna behöver.

Någonstans i väskans innanmäte låg också Den Gamla Marias mobil, visste jag. Gömd, död. Men inte helt glömd. Fan tog jag med den för. Jag ska aldrig mer sätta på den.

På det lilla bordet bredvid sängen låg min nya telefon. Filip hade laddat kontantkortet åt mig på Arlanda. Halvblundande vände jag skärmen nedåt, just nu ville jag inte se om den avgett några livstecken medan jag sovit.

Just det. Några saker hade jag lagt i Filips bagage också. Fast det hade jag helt glömt när vi passerade tullen. Tänk, vad hjärnan kan välja att fokusera på. Jag reste mig med ett flin, rotade fram mina prylar ur hans, samlade allt i hörnan till vänster om sängen. Det var min hörna nu. Tog nyckeln som låg på sängbordet.

Ruskade på svallet. Tyckte att det avgav en unken lukt. Nej, inbillning, ut i solen nu. Måste ha vatten. Drick fan inte kranvattnet, Nya Maria, bara för att ingen annan gör det!

Jag drog ihop morgonrocken, som faktiskt var ganska anständig, och öppnade dörren mot världen. Hetta välde emot mig, jag insåg att bungalowen var ordentligt luftkonditionerad.
Herregud, jag hade faktiskt inte en aning om var jag var.
Solen stod högt men det var omöjligt att avgöra vad klockan var. Jag kisade. Solglasögon, det måste jag skaffa. Tog några försiktiga steg uppför den sakta sluttande slänten. Herregud, jag hade faktiskt inte en aning om var jag var.

Små palmer spretade överallt. Och stora cerisa blommor. De såg inte äkta ut. Fast varför skulle de vara oäkta. Jag var ju i Thailand.

Jag hann bara några steg, sedan kom Filip mot mig ur det obarmhärtiga solskenet.

– Nämen är du uppe? Jag har lite frukt och vatten och bröd! Men sen går vi och äter en rejäl brunch tycker jag.

Den gången var det jag som lydde.

Drygt en timme senare satt vi uppe i en bar-restaurang-kafé-mötesplats som verkade vara ett slags centrum för vårt bungalowgetto. Jag hade druckit en liter vatten, intagit en komplett engelsk frukost och satt nu med en fruktig, isig drink till efterrätt.

Livsandarna började återvända, och med dem en krypande känsla av igenkänning. Ungefär som man kan tro sig känna igen något i en dröm, eller vakna och känna att man drömt om samma plats förr. Jo, jag hade varit i Thailand tidigare. En gång. Eller? Den Gamla Marias liv var så länge sedan, jag hade börjat få svårt att minnas.

Men hon hade åkt på utlandssemestrar ibland. Hon och familjen. Kanske vart tredje år, i genomsnitt. Inte när barnen var för små eller alla billiga resor var fullbokade eller familjen hade haft för många andra stora utgifter. Men däremellan. Oftast hade det blivit Mallorca. Någon gång Turkiet.

Alla turistbyar och pooler och restauranger flöt ihop till en enda.

Jag knep ihop ögonen mot dessa irriterande minnen och drömmar. Orkade inte ens ruska på huvudet åt dem.

– Hur är det? frågade Filip.

– Jag behöver solglasögon, sa jag utan att titta upp. Och kanske öronproppar.

– Va?

– Snälla, var tyst ett tag.

Boka inte ett så kallat barnvänligt hotell. Jag känner mig inte barnvänlig just nu, hade jag sagt till Filip medan han febrilt fixade inför resan.

Han hade skrattat, jag hade tolkat det som ett ja.

Men en bit nedanför serveringen där vi satt, i och runt poolen, krälade solbrända vita barn i alla åldrar. Kepsar, blöta t-shirts, fräknar. Stojade, skrattade, grät, skrek. Säkert sju stycken. Minst.

Det fanns faktiskt ett par vuxna med dem också, men de verkade inte ha någon dämpande effekt.

Vem fan badar i pool i Thailand.

Jag beställde en drink till. Filip försäkrade sig återigen om att isen var gjord på mineralvatten. Ja ja, han ville mitt bästa. Jag tog stora klunkar. Han tog en öl. Smekte mitt lår under bordet.

Drinken tog hastigt slut. Jag fick en tredje. Några av de värsta barnen hämtades ur poolen, antagligen var det dags att äta lunch.

Jag lutade mig tillbaka och bestämde mig för att det här var ett helt okej ställe ändå.

*

Timmarna går i Maria Johanssons paradis. All sol bryts ibland av dunklet i bungalowen. Maria och hennes lydige affärsman har sex en gång, och försöker en andra gång, men hettan och omställningen och bakfyllan har gått hårt åt dem båda. De somnar till en trekvart. Sedan ut i solen igen, den fortsätter gassa. Mer mat, på ett ställe nere vid vattnet, det riktiga vattnet, inte poolen. Starkt, sött, men munnen är lite bedövad.

Maria köper ett par solglasögon och en sarong. Och en ny bikini, den hon hade med sig har liksom blivit alldeles för liten.

Och sedan fyra drinkar till. Filip betalar.

Utsikt. Andamanhavet, så heter det, säger Filip. Han smuttar långsamt på sin öl.

Solen tumlar plötsligt ned i horisonten, som en lavaboll som faller i vattnet. Att det inte fräser till. Snart är allt svart och ljummet.

Maria somnar i en solstol. Filip smeker hennes hår.

*

Barn. Maria ett av dem. Överallt runt henne. Armar och ben, bord och stolar. Himmel och linoleumgolv.

En statist bland andra statister. Bland statistik.

Kanske inte alltid, men ofta nog, något som skaver. Overklighet. Och när den bryts, när det blir tydligt att den var just overklig, då får verkligheten henne att tappa andan. Av ångest, och av smärtfylld njutning.

Aldrig riktigt som de. Alltid på något sätt utanför.

Det kan väl inte vara vanligt?

Fortsättning följer i nästa nummer.