När klockan slår sju och ännu en solig och varm höstdag bara kan skönjas i det fuktiga morgondiset är arbetslaget ute på Berthåga kyrkogård i Uppsala redan på plats. Under ett snabbt morgonmöte fördelas arbetsuppgifterna som de tillsammans listat och arbetsdagen kan börja. De mellan 12 och 18 sä­songs- och helårsanställda som arbetar här tar sig lättast runt med små vita truc­k­­ar på den 54 hektar stora begravnings­platsen, som mest liknar en egensinnig färgsprakande park med sina ängar, fält och skogspartier.

Det uppländska landskapet har stått modell för arkitekten Ulla Bodorff när hon på 1960-talet ritade fram kyrko­gården. På 90-talet kom nyare delar till och kyrkogården utvecklas ständigt med hjälp av både gamla och nya tekniker för slåtter, harvning, plantering och beskär­ning av den trädgårdskunniga personal som arbetar här.

Under de gulnande lindarna som utgör Trädkyrkan, en utomhuskatedral med träd planterade som en spegelvänd Uppsala domkyrka, arbetar Annika Löf­ling med att kratta gångar och göra fint inför den begravning som ska hållas senare på dagen.

Trädkyrkan är öppen för alla oavsett tro eller kulturell bakgrund. På askgravplatsen i sidoskeppet kan man få sin aska nedsänkt i en sammetspåse under en stenplatta där ens namn också kan graveras. Annika Löfling tycker mycket om att gå och läsa på stenarna och fundera över människorna som begravts och deras liv.

– Jag tycker det är fantastiskt festligt när det står vad de arbetat med eller gjort, som på en gammal gravsten där det står ”lägenhetsägaren”. Då kan man bara tän­ka sig hur det var på den tiden när det var nytt att kunna köpa en lägenhet och hur stolt han var över det. Det är också roligt när man då och då får den där kvarten med äldre människor som är pratsamma och vill berätta om hur det var förr, säger hon.

Annika Löfling växte upp med en pappa som är kyrkogårdsarbetare och började själv sommarjobba på Berthåga för tio år sedan. Sedan fem år tillbaka har hon fast anställning och däremellan har hon hunnit utbilda sig till trädgårdsmästare på Enköpings tvååriga yrkeshögskola.

– Det är ett tungt jobb fysiskt. Om man till exempel hänger på sig en lövblås och ska gå runt med den åtta timmar då är det ett ordentligt pass för axlarna. Men för det mesta är det ett omväxlande jobb och en fantastisk frihet att få vara utomhus hela dagarna. Det jobbigaste är egentligen när man jobbat i regn och blivit blöt och kladdig och måste gå in.

För Lisa Gustavsson Flygt, som är grupp­chef för arbetslaget och arbetar med i stort sett samma uppgifter som de övriga, är det viktigt att alla är delaktiga i hur de hela tiden kan förbättra arbetsmiljön.

– När vi köper in nya maskiner och redskap tas det stor hänsyn till arbets­lagets behov. Det är ett jobb som sliter mycket på oss så det är avgörande att vi har rätt förutsättningar att arbeta med, säger hon.
Det är tufft för säsongsarbetarna att få det att gå ihop ekonomiskt förstås. En del arbetar på sexmånaderskontrakt, andra har åtta månader.
Lisa Gustavsson Flygt, gruppchef på Berthåga kyrkogård

Lisa Gustavsson Flygt har varit kyrkogårdsarbetare i 26 år och det går inte att undgå att fascineras av hennes kunskaper när hon guidar runt bland kyrkogårdens flora. I Urnskogen rastar någon sin hund och ett par barn cyklar förbi på vägen som går längs bäckfåran.

– Det är roligt att människor tycker om att vara här och använder kyrkogården som en park och ett rekreationsområde, att de kommer hit och beundrar vårt solrosfält med gravlämningar från brons­åldern och plockar aronia och andra bär. Vi som arbetar här är jättestolta över platsen, säger hon.
Berthåga kyrkogård
Berthåga kyrkogård, belägen i västra Uppsala, är en så kallad landskapskyrkogård som bi­behållit och hämtat inspiration från den uppländska naturen. Begravningsplatsen ritades av landskapsarkitekten Ulla Bodorff och invigdes av ärkebiskop Gunnar Hultgren 1965. Den nyare delen som påbörjades 1996 har utformats av landskapsarkitekten Nils Odén och kyrkogårdsarkitekten Monica Sandberg.
Hela området är 54 hektar stort och består av varierade miljöer där ursprungliga inslag i landskapet, såsom gamla färdvägar och kokällan i minneslunden, bevarats. I skogsdelen av kyrkogården finns ganska oansenliga gravar med mindre naturstenar utplacerade mellan träden. Här finns också skogskällan, där ett rikt djurliv förekommer. Bland annat kan rådjur, älgar, hägrar och salamandrar ses.
På kyrkogården finns grav­kvarter för muslimska, protestan­tiska, judiska, katolska och a­rme­niska gravar. Här finns även ett krematorium, också det invigt 1965.
Det hon tycker är svårast som arbetsledare är att det inte finns arbete till alla året runt.

– Det är tufft för säsongsarbetarna att få det att gå ihop ekonomiskt förstås. En del arbetar på sexmånaderskontrakt, andra har åtta månader. Jag önskar såklart att det fanns arbete åt dem här hela året, säger hon.

Martin håller på att rulla in bevatt­ningsslangar för vintern. Han har flytt från ett annat land och har bara några år kvar till pensionen. Hans akademiska utbildning inom byggsektorn var inte till stor nytta när det blev kris i byggbranschen på 90-talet.

Det var då han kände att han ville skola om sig för att slippa skrivbordssysslorna och få arbeta med händerna. Han gick en tvåårig trädgårdsmästarutbildning på Säbyholm och hamnade här på Berthåga kyrkogård 2004. Som säsongsanställd arbetar han åtta månader per år – från april till november.

– För mig är det bra, för andra jobbigare. Det är klart att det inte blir så mycket pengar, men för min del är ekonomin det jag tänker på sist, jag är inte så konsumistisk, säger han med ett stort leende.

– Jag går till jobbet varje dag med glatt hjärta. Vi har en bra social arbetsmiljö här, och mycket beror faktiskt på Lisa, hur hon leder arbetet. I jämförelse med andra jobb jag haft, där personalen slitits i spillror, har vi det väldigt bra här. Det är en kreativ arbetsmiljö och jag känner att de förslag jag kommer med oftast tas emot bra.

Martin berättar att de nästan arbetar utifrån den så kallade Kalmarmodellen som tillämpades på gamla Volvo och handlar om att de anställda är organiserade i självstyrande grupper.

– Vi arbetar i ett lag som presterar tillsammans veckovis och månadsvis. Tillliten är det som gör det möjligt att vilja arbeta bra. Ledningen här litar på oss och vet att vi gör ett bra jobb, att vi arbetar hårt. På andra arbetsplatser jag varit på har chefen spionerat på oss, då har det nästan blivit tvärtom att man bara tar i när man vet att någon ser.

Han säger att det är oundvikligt att grubbla över livet och döden när man arbetar på en sådan här plats.

– Det här är dödens fält. Klockan ringer hela tiden, inte för oss nu, utan för någon annan. Jag kan känna mig lite som en själavårdare. Men personligen har jag inte kommit närmare till döden än tidigare, däremot till sorgen, säger han och fortsätter:

– När man pratar med människor som kommer hit och sörjer och berättar om dem de förlorat blir man omedelbart delaktig i förloppet, i de mö­tena är empatin grundläggande.

Vi delas fortfarande upp efter religion och klass. Att döden är demokratisk är faktiskt inte sant.
Martin, säsongsanställd kyrkogårdsarbetare
Martin säger att det är en miljö där det är lätt att få kontakt med människor. Att det är så små saker som behövs för att hitta något som förenar, som att räcka fram en vattenkanna till någon. Samtidigt, när han går och betraktar gravplatserna, ref­lekterar han mycket över ojämlikheten som följer oss alla in i döden.

– Vi delas fortfarande upp efter religion och klass. Att döden är demokratisk är faktiskt inte sant.

Klockringningen från den vackert utformade klockstapeln är klangfull och lite uppfordrande. Det svartklädda begravningssällskapet tar plats på parkbänkarna som utgör interiören under bladverket framme vid Trädkyrkans kor. ”Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut…”, reciterar prästen ur Tove Janssons ”Höst­visa”.

För den vars begravningsceremoni hålls här är det bara ett stenkast till krematoriet där kylrummen är nästa anhalt, oavsett om destinationen näst därefter är i jorden sådan man ligger eller krema­ti­onsugnen.

I krematoriet möter en fadd doft av vissnande blommor en redan i ingången. 28-åriga Aron Thomsson, Sveriges yngste krematoriemästare, visar runt i den röda tegelbyggnaden från 1960-talet som förutom kyl- och tvagningsrum, förvaring för urnor, dekorationsrum, två kapell och kontor rymmer två ugnar som varje år förbränner cirka 2­ 500 kroppar.

– Vi bränner mellan tio och tolv kistor om dagen från klockan sju på morgonen till klockan fyra på eftermiddagen, berättar han.
Värmen som ugnarna producerar går, sedan vintern 2014, in i Uppsalas fjärr­värmesystem.

– Det blir till värme i elementen. Man räknar med att 200 villor värms upp av det vi producerar här, säger Aron Thomsson.
Han har hunnit arbeta med hela livets kretslopp säger han – från jobb på förskola till ålderdomshem till att nu ha hamnat här, där han trivs bra.

Kylrummet är överfyllt av kistor då de haft lite tekniska problem senaste veckan och ligger efter. På en hylla står en pytte­liten vit träkista och några pappaskar.

– Det är foster och framfödda barn som dött i magen och som skickas direkt till oss från Akademiska sjukhuset, berättar Aron Thomsson.

– Det är klart att det berör, särskilt som jag har små barn själv. Liksom när det kommer in människor som man vet vilka de är och kanske inte ens kände till att de dött. Men samtidigt måste man se det som en kista vilken som helst, vi behandlar alla lika. När det kommer till kritan rör det sig om en industri och alla kistor ingår i produktionen.

Inne vid ugnarna är det betydligt varmare än i kylrummet. I den ena ugnen förbränns en kropp i 870 graders värme. Innanför det lilla runda glaset i luckan skym­tar man hur eldslågor dansar runt ett vitt kranium. Varje kremering tar mel­lan 70 och 90 minuter.

– En kropp blir till runt tre liter aska, men sedan beror det så klart på hur kraftig benstomme man har, säger Aron Thomsson och visar ett tråg med återstoden av en förbränd kropp som just nu håller på att kylas ned, en process som tar cirka tre timmar, innan den ska malas till ett finare stoft i kvarnen.

– Det måste bli helt rätt hela vägen, etiken och värdigheten ska gå genom hela ledet. Vi får inte göra några misstag. På det sättet är vi en utsatt bransch och det har hänt att det blivit tidningsrubriker om något krematorium gjort fel.

Det var ett av mina första intryck av Sverige, att det är väldigt annorlunda på arbetsplatserna. Mindre hierarktiskt och auktoritärt.
Tony Crook, säsongsanställd kyrkogårdsarbetare
Tony Crook står och krattar upp det gräs som slåttrats på ängen invid slånbärs- och nyponsnåren utanför krematoriet. Det är hans femte säsong här. Resten av året försöker han få lärarvikariat och översättarjobb, men när det inte lyckas måste han stämpla.

– Det är kämpigt, men det är lagandan och den psykiska hälsan som är nummer ett för mig. Och friheten. Att vi inte har en chef som hänger över oss och kontrollerar allt vi gör, säger han.

Det är tio år sedan han flyttade till Sverige från England och han har hunnit ha många olika jobb i flera olika länder.

– Det var ett av mina första intryck av Sverige, att det är väldigt annorlunda på arbetsplatserna. Mindre hierarktiskt och auktoritärt. Mitt värsta exempel är när jag jobbade på Warner Brothers i USA, där fick man sparken om man vågade ifrågasätta minsta lilla, det kändes nästan militärt.

För Tony Crook betyder den stora upp­höjda minnesplatsen, med sina örtplante­ringar som lockar till sig fjärilar och sin stentrappa med rinnande vatten, lite extra mycket.

– Den är fin. Det är en plats dit de vars anhöriga inte begravts här eller ens i Sverige kan gå.

För Emil Karlsson är det första och troligen sista säsongen han arbetar här. Han är precis klar med sin masterexamen i miljö och hållbar utveckling.

– Jag har fått en amanuenstjänst vid universitetet nu under hösten, men man vet aldrig – kanske kommer jag tillbaka hit om jag inte hittar något jag trivs med inom mitt område. Jag har svårt att tänka mig ett jobb med bättre utsikt än det här, säger han och blickar ut över landskapet där han står högst upp på minnesplatsen i färd med att tvätta bort alger från det stenlagda, ständigt porlande vattenfallet.

Han har tidigare arbetat på en kyrko­gård i Värmland, där han kommer ifrån, och tycker om arbetet.

– Den här arbetsplatsen erbjuder lagom interaktion med människor och arbetskamrater. När man till exempel arbetar i kassa blir det en så forcerad kontakt. Här kan man i lugn och ro prata med besökare då och då och vara social lite mer på sina egna villkor.
Det finns ett ganska stort tabu kring döden i dag, alla ska liksom vara så odödliga hela tiden. Vi har byggt en barriär mellan livet och sjukdom och död, och gömt undan vissa delar och aspekter av vad det innebär att åldras.
Emil Karlsson, säsongsanställd kyrkogårdsarbetare
För Emil Karlsson har arbetet också inneburit ett intensifierat tänkande på existentiella frågor.

– Det är intressant att höra andras tankar om vad de tror händer efter döden. Själv är jag icketroende och tror inte det händer någonting. Det finns ett ganska stort tabu kring döden i dag, alla ska liksom vara så odödliga hela tiden. Vi har byggt en barriär mellan livet och sjukdom och död, och gömt undan vissa delar och aspekter av vad det innebär att åldras. Det är synd tycker jag.

När Gunnel Örman, tillsammans med runt 250 andra anställda, fick lämna sitt arbete som löneadministratör på ABA of Sweden 1992, sedan företaget nekats bygg­lov för en utbyggnad, bestämde hon sig för att aldrig mer ägna sig åt kontors­arbete.

– Jag tänkte att vad fasiken ska jag sätta mig på den där skrivbordsstolen igen, jag med min reumatism. Och det spelar ingen roll om det är sol eller regn så är rör­ligheten i jobbet och att få vistas utomhus jätteviktigt för mig, säger hon medan hon eftermiddagsfikar i personalens stora ljusa matsal innan det sista jobbpasset för dagen ska klaras av.

– Jag gick till Arbetsförmedlingen för att få hjälp att skola om mig. Och det var antingen till att öppna ett kattpensionat eller bli trädgårdsmästare som gällde.
Jag tror att det är viktigt att prata om döden med anhöriga. Och framför allt att man gör det medan man är frisk och klar i huvudet.
Gunnel Örman, kyrkogårdsarbetare
I dag ansvarar hon för gravvården på kyrkogården.

– Det är ett arbete som kräver att man respekterar andra människor och deras tro. Men det har egentligen inte så mycket med religion att göra alls. Själv tror jag inte ett dugg på någon god gud.

Däremot har hon talat om för sina barn hur hon själv skulle vilja ha det när hon dör.

– Jag tror att det är viktigt att prata om döden med anhöriga. Och framför allt att man gör det medan man är frisk och klar i huvudet.

Per Westman pendlar till Berthåga från hemmet i Gävle varje dag under de åtta månader om året han jobbar här.

– Det är klart att det tar mycket tid, men det spelar ingen roll. Jag fick ett helårsjobb i Gävle som jag testade, men jag längtade tillbaka hit så jag slutade där. Det är jättesvårt att få det att gå ihop som sä­songs­anställd, men det är ändå värt det. Jag har inget behov av alla de där pengarna, jag vill hellre trivas med det jag gör. Varje år är jag glad när det börjar närma sig april och jag får komma hit och jobba igen, säger han.

– Jag älskar trädgård, det är därför jag är här. Jag tänker inte så mycket på att det är en kyrkogård jag arbetar på. Det gjorde jag väl de första dagarna, jag minns att jag gick in i ett förråd och att jag tyckte att det luktade död och att det förföljde mig en tid.

Han tycker att det är en lyhörd arbetsplats och att det är påtagligt att alla är välkomna in i laget, även sommarjobbare och praktikanter bjuds in att bidra med tankar och idéer att förverkliga.

– Men visst har det kanske blivit lite mindre inflytande de senaste åren. Det är nog så på de flesta arbetsplatser i dagens läge.

När Per Westman själv började här 1998 fick han tillsammans med landskapsarkitekten Nils Odén vara med och utveckla de nyare delarna av kyrkogården. Han visar runt i det som är tänkt att bli en urnskog, där ens aska kan sänkas ned i små upphöjda kullar på vilka ädellövträd, såsom ek, lönn, lind och bok planterats efter norra stjärnhimlens karta.

– Träden sitter exakt i stjärntecknen. Arkitekten har speglat ned himlen på jorden. Det finns så många tankar bakom allt här. Arkitekten ville nog att det skulle bli en plats för ett slags gränsöverskridande gemenskap, en plats som samlade alla religioner och kulturer.

Han pekar på några risiga buskar som vätter ned mot slänten och bäckfåran som han tillsammans med Nils Odén tagit fram och sått i. På några av de bladlösa silvriga grenarna kan man se ett och annat havtorn.

– Fast de där, det tänkte nog arkitekten inte riktigt på, att de vill nog hellre vara ute vid havet.

***