8. Fredag den fjärde december har det varit klart, milt väder i flera dagar. Inte heller har prognoserna sagt något om annalkande snö eller regn. Himlen är hög och upprymd. Något känns i luften. Klockan elva på förmiddagen lyfter många sina huvuden mot skyn. Där knattrar ett plan på låg höjd, först över Järfälla, sedan […]
8.
Fredag den fjärde december har det varit klart, milt väder i flera dagar. Inte heller har prognoserna sagt något om annalkande snö eller regn. Himlen är hög och upprymd. Något känns i luften.
Klockan elva på förmiddagen lyfter många sina huvuden mot skyn. Där knattrar ett plan på låg höjd, först över Järfälla, sedan Spånga, bort mot Solna. Det flyger i en smal oval, och kommer inom en timme sluta i Bromma, där det började. Men det vet inte de som ser det. De tänker mer på den långa vimpeln som fladdrar som en svans.
MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!
*
Ni trodde att ni kunde lura mig. Göra allt så jävla krångligt. Ta mina surt förvärvade slantar och ge mig en pytteannons. Radannons utan bild. Jag överlistade er, då som nu.
Till Dagens Nyheter skickade jag en liten text, den kortaste tänkbara annons, drygt 500 kronor blev priset. Härmed meddelas att Maria Johansson, född Johansson, skiljer sig från Mikael Johansson, började den.
Jag ringde det tynande företaget som erbjöd flygreklam, jag lusläste väderprognoserna, jag bad DN om införande ett specifikt datum. Hela veckan satt jag som på nålar, hoppades att allt skulle klaffa. Men ändå hade jag en slags lugn förtröstan i botten. Det skulle klaffa. Vinden hade vänt för Maria Johansson.
MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!
Det var också rubriken på mitt andra blogginlägg. Jag har efteråt insett att det var detta som satte stenen i rullning. Eller snöbollen. Kanske hade jag stoppat den, om jag vetat hur den skulle rulla vidare. Men nej, att se bakåt och ångra saker löser inget. Vi som vet, vi fortsätter framåt, uppåt.
Rullande stenar samlar ingen mossa. Och snöbollar smälter. Våren är i antågande.
Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort.
Självklart var jag medveten om att det fanns en risk att Mikael inte alls såg planets budskap. Men jag trodde inte riktigt på det. Vinden hade ju vänt. Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort. Mitt under lunchtimmen. Han brukade alltid äta ute på fredagar. Och även om han skulle missa det, skulle säkert någon annan se det. En kollega. Barnens klasskamrater. Säga det som ett skämt. Så skulle han motvilligt slå upp tidningen, med en olustig känsla i magen, och där skulle han hitta något som inte var ett skämt! Å, jag kunde se det framför mig.
Ja, så långt hade jag alltså tänkt. Det jag inte hade räknat med var, att vad gör den moderna svensken när den ser något märkligt i offentligheten?
Den söker på internet.
Så gick det till när Maria Johanssons blogg inom loppet av ett dygn gick från två till närapå tvåtusen unika träffar.
*
Men det hade jag ju ingen aning om då. Efter att jag tryckt på ”publicera” loggade jag ut och gjorde något roligare. Självklart ville jag att andra skulle få ta del av mina stordåd och poem, men jag visste inte hur jag skulle locka dem till Maria Johanssons lilla hörna av internet, och just då brydde jag mig inte heller. Var fullt nöjd med att jag börjat dokumentera något alls. För min egen skull, som det heter.
På kvällen gick jag ut och firade. Själv, till att börja med. Jag klädde upp mig, sminkade mig noga, tog steget ut på de plötsligt ganska torra trottoarerna och bestämde mig för att låta slumpen styra.
En smått genial idé. Jag gick och fipplade med en krona i högerhanden, och varje gång jag stod inför något som kunde innebära ett beslut – en busshållplats, en korsning, en port – så tittade jag på myntet. Krona för ja, klave för nej.
På det sättet hamnade jag efter någon timme på en kinarestaurang med billig öl nära Odenplan. Jag betalade för en buffé. Och herregud, så jag åt. Det storslagna offentliggörandet av skilsmässan hade uppenbarligen gett mig en ändlös aptit. Ärligt talat hade jag slarvat lite med sådant under veckan, det var så lätt att småäta godis och ta ett glas vin i stället för att fixa riktig mat. Nu tog jag igen det.
Just när jag hämtat tredje tallriken ringde Mikael.
Jag tryckte glatt bort samtalet. Stör mig inte när jag äter, idiot.
När jag satt och försökte tvinga i mig lite friterad banan till efterrätt sms:ade Tina, undrade vad jag gjorde.
Vad vill jag?
Jag vill låta myntet avgöra.
Krona.
Ett par timmar senare slutade kvällen hemma hos henne igen.
*
– Maria, säger Tina.
– Mm ja, säger Maria med ansiktet nere i kudden.
– Vi kanske borde prata om det här.
– Vad?
– Ja … vad är dealen egentligen?
Maria trycker ansiktet längre ner i kudden.
– Krona eller klave, mumlar hon.
– Va?
– Mm.
– Alltså, det är helt okej att du ligger med andra. Men då vill jag veta att det är det som gäller. Allt har gått så fort.
– Snaarrrrk, säger Maria.
*
Lördag eftermiddag var Mikael fräck nog att sms:a mig igen. Mitt i någon sitcom-repris som jag avnjöt tillsammans med hallonglass och Tina i hennes soffa.
Den lilla vibrationen utlöste irritation. Jag blev inte mindre irriterad när jag såg avsändaren. Fast å andra sidan, kanske var det bra att han hörde av sig. Skönt att veta vad som gällde.
”Fy fan för dig”, skrev han. ”Detta var droppen. Oroa dig inte, jag vill inte ha något mer med dig att göra, inte barnen heller. Jag hittade ett nytt ord för dig också: pissluder.”
Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.
Jag såg nyktert på de korta raderna (och jag var faktiskt nykter också, rent kemiskt). Jaha, han ville inte ha med mig att göra. Visst. Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.
Nä, Mikaels lilla utrop rörde mig inte i ryggen, än mindre i hjärtat. Fast det där sista var väl onödigt. Och lite lösryckt. Vadå hittade ett nytt ord? Hittade på? Oj vad duktigt, han utvecklades verkligen.
Funderade några sekunder på om jag skulle svara. Risken var att det bara skulle resultera i en ny storm av sms och påringningar.
Jag gick ut i hallen, stoppade ned handen i kappfickan. Klave, sa kronan. Jag lydde.
– Vad gör du? sa Tina.
– Inget, sa jag och satte mig igen.
Skrikiga unga vuxna blandade med burkskratt flimrade på rutan. Pissluder, tänkte jag. Vad betyder det? Bara en sammansättning av två så kallade fula ord, eller finns det en bransch med urinhoror?
– Vad tänker du på? frågade Tina.
– Inget, sa jag.
I samma sekund som jag sa det, bestämde jag också att det skulle vara sant nu. Inte tänka. Bra att enkronan sagt att jag inte skulle svara. Vad skulle det tjäna till.
Jag stängde av den gamla telefonen och körde ned den i ett handväskefack som jag ofta glömde fanns.
Rutan flimrade och Tina tvinnade en av mina blonda hårslingor mellan fingrarna.
Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande.
Jag tillbringade lördag och söndag i Tinas säng. Vi gick inte utanför dörren. Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande. Nästan undergiven. Tillfredsställde mina mat- och sexbehov. Visade sig inte på något sätt besvärad av att min mens börjat under lördagen.
Jag kände ett vagt förakt.
*
Måndagen den sjunde december åker Maria in till centrala Stockholm för att handla lite. Hon har en idé om att hon vill köpa något nytt att ha på sig i morgon, när affärsmannen Filip från Falun kommer och hälsar på.
Det är sen förmiddag. Julkakafonin har helt tagit över; det är tomtar och renar, girlander och ljusslingor, stjärnor och rosetter. Muzak som får en att längta efter ett automatvapen. Allt inramat av gråslask, igen.
Maria sjunker ned på tunnelbanesätet och tåget lämnar Fridhemsplan. När utsikten försvinner efter Sankt Eriksplan plockar hon tankspritt upp en bläddrad Metro från handtaget under fönstret. Bläddrar den lite mer. Någon har rånat en rullstolsburen vid Gullmarsplan, någon har föreslagit en ny tunnelbanestation. Jaha. När hon tittar upp igen är det Hötorget, nästa ska hon av.
Då.
Ett suddigt foto på sidan fem fångar hennes öga.
Det är planet med vimpeln. MIKAEL LÄS DN NOGA, står det klart och tydligt mot den blå himlen. JOHANSSON och IDAG är något svårare att urskilja. Men hela meningen står utskriven i bildtexten. Samt frågan ”Finns paret Johansson på riktigt?” Läsarbild, belönad med pengar, tydligen.
Högtflygande skilsmässa upprör och engagerar ropar rubriken.
Det kan inte vara sant. Maria stirrar, ögonen svider i tunnelseende. Men jo. Så klart är det sant.
”Helgens snackis – konstkupp eller riktig skilsmässa? Hemskt eller humor? Sverige är delat i två läger: män och kvinnor,” skriver Metros specialiserade internetreporter.
Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt.
Återigen väller ett skratt upp, Maria kan inte hindra det, även om hon kanske velat just nu. Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt. Sedan kikar hon försiktigt på tidningen och säger:
– Jaha, det där ja. Min dotter pratade om det. Jag har ju inte internet.
Maria trycker handen för munnen, försöker att inte frusta saliv och tårar. Herregud, herre, herre gud.
– Ovanlig idé, men lite sorgligt! fortsätter damen kontaktsökande.
Maria försöker besinna sig.
– Ja – jo. Fast tydligen tycker många att det är roligt!
– Aha, säger damen. Ja, det är väl en sån där idé som många kan få, men aldrig skulle göra på riktigt. Visst hade hon satt in en annons i tidningen också?
T-Centralen skramlar förbi.
– Ja, fast … ursäkta, säger Maria. Jag har inte hunnit läsa riktigt. Jag missade det här i helgen.
Och hon läser. Tåget skramlar vidare, damen får på nytt något misstänksamt i blicken, försvinner av vid Slussen utan att säga hej då. Maria Johansson är klistrad vid den första tidningsartikeln i hennes liv där hon själv är huvudperson:
Ett plan med ett budskap som ingen kan missa, och en annons i Dagens Nyheter som inte kan missförstås. Många stockholmare såg det live i fredags. Under helgen spreds en blogglänk, och en hätsk diskussion, snabbt på nätet.
I bloggen kan man läsa att en Maria Johansson skiljer sig från en Mikael Johansson efter tolv års äktenskap. ”Jag vill delge honom detta på ett storstilat sätt. I luften och med en annons i DN, som jag vet att han läser. Nu kan han ha sin svettiga tvätt och sin trötta snopp för sig själv”, står det bland annat.
– Jag tror det är någons slags kupp, reklam eller konst, säger Fred Grönfors som fångade planet på bild ovanför Solna.
– Ingen kan skiljas så här! Men det ska bli spännande att se om någon träder fram.
Men på nätet tror många – särskilt män – att det verkligen rör sig om en skilsmässa. Aftonbladet fick i lördags tillfälligt stänga ned sitt kommentarsfält för att rensa det. ”En skam för svenska kvinnor. Kan hon anmälas för ärekränkning?” står det i ett av de inlägg som fått vara kvar. På andra hemsidor låter det annorlunda. ”Klockrent! Så skulle jag med göra. Fast tyvärr är det nog inte på riktigt”, skriver Elsa på metro.se. Tre Facebookgrupper har startats, både för och emot ”Maria Johansson”.
– Det här är Sveriges vanligaste namn, och tillvägagångssättet skvallrar om att det knappast är en privatperson. Jag har fått frågan flera gånger nu, men nej, det är inte vi som ligger bakom det. Tyvärr! säger Jenna Samuelsson på pr-byrån Swoosh!, som tidigare uppmärksammats för spektakulära kampanjer.
Men varför inte köpa en snygg helsidesannons i stället?
– Det här får folk att undra mer, det blir automatiskt diskussioner i sociala medier, och där vill alla synas i dag. Dessutom sålde nog DN en hel del lösnummer, eftersom radannonserna inte publiceras på nätet – vi får se om tidningen själv har ett finger med i spelet, säger Jenna Samuelsson.
Hittills har varken ”Maria” eller en trovärdig ”Mikael” trätt fram och bloggen har inte uppdaterats sedan i fredags. Dagens Nyheter vill inte kommentera införandet av annonsen för Metro.
Fotnot: Vi väljer att publicera namnen, eftersom vi bedömer att ingen identifiering kan göras utifrån Sveriges vanligaste namn.
Inte förrän vid Skanstull inser Maria var hon är. Hon kastar sig upp, tumlar ut just som dörrarna stängs. Folk på perrongen viker undan. Maria bara stirrar framför sig, tidningen under armen.
Utan att veta hur är hon plötsligt uppe på gatan. Det är mörkt och mulet, lågt i tak till himlen. Stora blöta snöflingor lägger sig sakta på Den Nya Marias nya hår.
Det börjar sticka i kinderna, fingrarna, vaderna. Pirra som om hela kroppen domnat, somnat, och nu vaknar igen av ett blodflöde. Kanske är det så.
Maria vänder ansiktet uppåt. Skrattet bubblar upp, tyst, pressar fram nya tårar i hennes ögon.
Det är sant. Ja, det är sant.
Människor runt om i detta jävla land har fått upp ögonen för henne och de ögonen ser upp till henne.
Maria Johansson är någon att räkna med.
Hon halar upp sin smarta telefon och genom tårarna och mitt i snögloppet skriver hon på Maria Johanssons wordpressblogg: TACK
*
Jag skyndade mig hem den där måndagen. Egentligen hade jag väl tänkt strosa i affärer, shoppa, äta ute. Jag hade glatt mig åt det. Men en ny feber kröp i kroppen. Jag handlade nästan mekaniskt ett svartlila raffset med en massa läder och snörningar i en liten butik, och därefter en låda med tjugofem bitar sushi, och satte mig på tunnelbanan igen.
Jag höll på att glömma att gå av vid rätt station den här gången också. Fastnade så i allt som fanns på nätet, läste om mig själv på nyhetssidor och i forum. Plockade sushi med vänstra handen och bläddrade med den högra.
Tänk att så många älskade mig, att så många hatade mig. (Jag förstod för övrigt nu var Mikael hade lärt sig ordet ”pissluder”.)
Tänk att så många plötsligt visste vem jag var. Samtidigt visste de ingenting. Det var perfekt.
De hade mycket att lära.
Jag kastade mig av vid Fridhemsplan, tappade en laxbit i farten. Väl hemma slog jag mig ned i min nya favoritfåtölj med de fjorton kvarvarande bitarna och min Iphone. Jag kände att det var dags för ett nytt blogginlägg.
HEJ IGEN & TACK IGEN!
Ja, jag är Maria Johansson och jag missade det här ståhejet i helgen. Men jag är på riktigt, kan jag lova. Och det är Mikael med. Han har sagt upp kontakten med mig nu – tack och lov.
Tänk att så många hittade till den här bloggen. Det var faktiskt inte min tanke.
Men välkomna till Den Nya Maria!
Klick, publicera. Det kändes bra. Jag tog en jätteräka medan tankarna vandrade vidare. Den här lilla enkla textpubliceringshörnan hade större potential än jag kunnat tro.
En tonfiskbit med för mycket wasabi fick nästan mitt huvud att explodera, men kanske var det precis vad som behövdes för nästa briljanta idé:
En blogg är en logg av verkligheten. I min verklighet bestämde jag. Jag skapade dagligen min nya verklighet, och ingen skulle ha mage att ifrågasätta den. Jag hade dessutom redan bevisat min handlingskraft.
Jag rotade fram lappen jag skrivit över glöggen ett par veckor tidigare, listan. Den var lite skrynklig och fläckad, men låg kvar där den skulle i plånboken.
Punkt 2 var inte avbockad än.
Den Nya Marias fjärde blogginlägg löd:
EN ARBETSTAGARES BEKÄNNELSER
Tänkte passa på att dela med mig av lite andra intressanta saker. Jag har en chef som heter Ewa (ja hon stavar det med dubbel-w för hon tror hon är så jääävla speciell). Ewa ler alltid mot folk, men det är aldrig äkta. Falsk som en orm är hon. Och hon har ett perverst intresse för yngre män som heter Adam. Men där slutar de bibliska likheterna. Ewa kommer aldrig ta initiativ till något syndafall, för innerst inne är hon en feg fitta.
Hur som helst, under flera års tid har jag gett Ewa en alldeles egen medicinsk behandling. Jag har kissat i dricksflaskan hon alltid går omkring med. (Antagligen tror hon att det håller henne ung, alltså att pimpla vatten hela tiden. Jag vet inte om sånt funkar, men gissar att undersköterskepisset i så fall har haft en utjämnande effekt!)
Jag brukade passa på i omklädnings/fikarummet. Lyckades inte varje dag, men rätt ofta. Aldrig jättemycket så klart, då hade nog till och med hon märkt smaken. Men en skvätt.
Så ja, Ewa, du vet vem du är – hoppas nyheten når dig och att den smakar gott.
PS: Just det, käre Mikael, om du läser: du har alltså inte helt fel när du kallar mig ”pissluder”. Det är bara det att det är ni som är hororna, inte jag.
Jag läste och skickade.
Internet är fantastiskt, tänkte jag.
Inspirationen bubblade i mig. Jag läste igenom posten igen och fnissade åt mina egna kvickheter. Funderade ett tag på att försöka starta upp mitt gamla Facebookkonto igen, som jag varit så mån om att bli av med. Men avfärdade snabbt tanken. Det var inte så sannolikt att utomstående hittat det (jag hade ju fortfarande Sveriges vanligaste namn, gubevars!). Mer sannolikt skulle det vara översvämmat av meddelanden från fan och hans moster, alltså Mikael, Tessan och mamma.
Ett litet obehag stack till. Mamma hade egentligen inte gjort något ont. Inte pappa heller, vad jag visste (kontakten med honom gick oftast genom mamma, han var inte den som ringde stup i kvarten). Tänk om de blev utsatta för en massa obehag. Men nej – varför skulle de bli indragna alls. Jag tänkte inte försöka dra in dem. Så länge de inte ställde sig på Mikaels sida.
Jag tröstade mig med att mina föräldrar enligt SCB skulle leva i sju respektive tolv år till. För att inte tala om lillebror. Det var inte så bråttom att umgås med dem.
Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt?
Jag reste mig, sträckte på mig. Det var ett rättvist resonemang. Det var min tid nu. Och jag hade tid kvar.
Samtidigt föll min blick på det dammiga hörn där min gamla mobil slumrade urladdad sedan ett par dagar. Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt? Gud, tiden hade snurrat så fort.
Jag tittade på mobilen ett tag.
Vad vill jag?
Nä, jag vill inte prata med någon ur Den Gamla Marias liv.
*
Filip tillhör dem som har fått Den Nya Marias nya telefonnummer. Tidigt på tisdagen skickar han en bild till henne. Ett foto han själv tagit, av sig själv, där han sitter i ny kostym på tåget och ler lite försiktigt. Längtar efter dej, står det i meddelandet.
Maria tycker det är ganska intetsägande information, så hon svarar inget.
Två timmar senare står han på hennes tröskel. Maria öppnar iklädd den nya lilasvarta. Han kommer in och beter sig som en dörrmatta.
Maria uppskattar det. Det hela verkar faktiskt vara ett undergivenhetsspel för Filip, en del av sexakten. Hon kan inte påstå att hon gjort något liknande förr, men hon faller snabbt in i rollen. När han ber om att få krypa på golvet och kyssa hennes fötter höjer hon inte på ögonbrynen, slänger bara med håret och säger Gör det.
Men hon känner inte för att göra allt själv, ständigt vara den aktiva, och hon uppskattar ett traditionellt samlag mer än att få tårna slickade. Så när Filip åbäkat sig ett tag tar sliter hon tag i hans slips och beordrar honom att ta av sig byxorna och ta henne hårt i soffan. Han lyder, medan hon drar allt hårdare i slipsen, och hon vet inte om han till slut faller ihop av syrebrist eller utlösning eller båda delarna. Hon lossar på strypsnaran och får honom att fortsätta. Skavsåren runt hans strupe är mörkt lilaröda. Han verkar inte bry sig.
Men han andas rosslande.
Om inte annat så är han jävligt energisk, det måste jag ge honom, tänker Maria.
Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.
Senare ler han lyckligt.
– Tänk att vi passar så bra ihop.
Maria ryser. Studsar upp och öppnar fönstret. Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.
– Kul att du kom, säger hon kort.
Filip fnissar.
– Detsamma.
Maria ryser till igen, men döljer det med ett skratt och en replik:
– Vill du ha ett glas vin?
– Visst.
Hon går ut i köket. Bag-in-box i kylen. Jo, det är bra sex, det är det. På något sätt är hon mer attraherad av Tina, men får ut mer av själva sexet med Filip. Tja, så kan det väl vara. Tur att man har båda, då.
Bara Tina inte försvinner, nu när hon själv försvunnit ett par dagar.
Äsch.
Maria går tillbaka in till vardagsrummet med de två glasen. Men Filip har förflyttat sig, lagt sig i sängen. Hon rynkar pannan.
– Det blev så kallt där ute i soffan, säger Filip.
Maria säger inget, men räcker honom glaset, sätter sig på sängkanten.
– Fin lägenhet, säger han efter en klunk. Hur fick du kontrakt så snabbt?
Maria tittar ned i sitt glas. Frågan stör henne, fast hon inte kan sätta fingret på varför.
– Alltså, det är ju i andra hand, svarar hon och sneglar på honom från sidan.
– Jaha. Filip snurrar på glaset. Tidsbegränsat, eller?
– Jo, minst ett halvår till.
– Vad har du för planer sen då?
Maria börjar bli irriterad.
– Hördu, var lite undergiven igen, säger hon och klingar sitt glas i hans.
– Va?
– Du frågar så mycket.
– Förlåt. Jag bara undrade … om du funderar på att flytta hem sen igen.
– Vadå hem!
– Till din … man.
Maria slänger med håret igen.
– Ha! Skulle inte tro det.
Filip nickar tyst, tar en klunk.
Maria vill prata om något annat. Vad vill jag prata om? Fan, jag kommer inte på något. Helt tomt.
– Skönt att ni inte har barn, fortsätter Filip. Då skulle det vara längre betänktetid för skilsmässan. Men, ja, skönt att du verkligen har bestämt dig.
– Nu räcker det! Maria ställer ned glaset, hårt, men lyfter det med ens igen och tar en klunk.
– Prata om något roligt! fortsätter hon, som en order, och stirrar in i väggen.
I bakhuvudet viskar det: Du har fortfarande inte fått tillbaka papperen om skilsmässan. Nä, för de skickas ju till din folkbokföringsadress. Idiot. Tänk om Mikael försöker förhala allting? Barn. Den Nya Maria har inga barn.
– Den där som skilde sig i DN var ganska rolig, säger Filip och hans röst är lite gäll.
Maria frustar, vitt vin stänker på tapeten.
– Ja, inte sant! Men jag sa ju att du skulle byta ämne. Jag har lämnat den där historien bakom mig nu.
– Historien?
– Ja, med Mikael och allt. Jag vill prata om nåt annat nu!
– Mikael?
Maria vänder sig om för att spänna ögonen i mannen där i hennes säng, och inser att hans ansikte är ett enda blekt frågetecken. Med ens går det upp för henne.
– Ja, alltså det var ju jag som annonserade i DN! Det fattar du väl?
Filip fortsätter stirra tyst.
– Hallå?
– Ja, va, stammar Filip.
– Men ja! Jag trodde du fattat det. Bra idé, va?
– Mm, säger Filip och vänder blicken ned i vinglaset.
– Tror du inte på mig?
Hans mun är ett streck. Maria dänger ned vinglaset på sängbordet igen, marscherar ut i hallen och hämtar sin smartphone. Kör upp den i ansiktet på den förstummade älskaren.
– Titta då, här är min blogg!
Ögonen är tefat.
– Du ser, fortsätter Maria otåligt. Jag skiter i om du gillar idén eller inte, men du ska fan inte tro att den är någon annans!
– Oj, viskar Filip.
– Titta om du vill! säger Maria och klämmer fast telefonen i hans hand. Men skriv inget, det råder jag dig till.
Filips fingrar darrar när han för dem över det spruckna glaset.
– Oj, säger han igen.
– Har du inget annat att säga?
– Det är sant.
– Ja men så klart!
Filip blir tyst.
– Ändra inget av misstag nu, säger Maria strängt.
– Nädå. Men äh … du har sexhundratretton kommentarer som väntar på att godkännas.
– Va?
Det är Marias tur att bli ett frågetecken.
– Ja. Och flera tusen besök sedan i fredags.
Hon rycker åt sig telefonen. Sidan som visas hade hon ingen aning om fanns. Någon halvdold flik. Jaha, där ser man.
– Fantastiskt! tjuter hon. Oj, vad folk vill åt mig. Det här måste jag läsa.
– Nu?
– Nja. Orkar nog inte nu.
Hon tar den sista klunken ur glaset, med den andra handen tar hon tag om Filips strupe.
– Nå, vad säger du nu då?
– Du är fantastisk, mumlar Filip.
Maria bestämmer sig för att låta honom sova över.
*
Torsdag den tionde december, tidigt på morgonen, var Filip tvungen att åka iväg till sin konferens. Hela onsdagen hade vi tillbringat i sängen. Jag var öm av orgasmer, han var antagligen öm överallt.
Någon slags tomhet infann sig. Jag kände mig, för första gången på länge, övermätt på sex. Men samtidigt i behov av sällskap.
Jag gick igenom de senaste dagarnas sms från Tina, som jag inte orkat svara på. Måste prata med dig om en sak, bla, bla. Fast hon var ändå respektfull i tonen, nästan ödmjuk. Vad vill jag? Jo, jag vill träffa henne. Kopparmyntsögonen svävade för min inre syn. Jag gillar faktiskt Tina.
Hoppas hon inte gillar mig för mycket bara.
9.
Fredag förmiddag, kylskåpet gapar tomt och Maria är hungrig. Äta ute, är första tanken. Men något skaver i bakhuvudet, säger emot: Nä, du kan inte äta ute hela tiden. Gå och handla lite nu. I alla fall frukostgrejer.
Vinden river i Marias slarviga hårknut. Klockan är redan nästan lunchdags. Hon går till det närmaste snabbköpet, orkar inte gå till den större affären, fast hon kanske borde.
Ägg. Yoghurt. Chockladflingor. Fryspizza. 113,80 lyser siffrorna som ska betalas. Maria stoppar in kortet, knappar in koden, tiden tuggar på, sedan skriker displayen EJ GODKÄNT.
– Prova igen, säger den unge mannen i kassan entonigt medan han själv drar ut och stoppar i kortet igen i en enda rörelse.
Maria gör det, stumt, huvudet tomt.
Nej, det godkänns inte.
– Gud vad konstigt! säger Maria gällt. Jag vet att jag har massa pengar på kontot.
– Mm, säger killen och testar en gång till.
Nej.
Någonstans inuti har Maria vetat och väntat.
– Jag måste ha blivit scammad, skimmad, vad heter det. Usch vad obehagligt. Men å, jag kan väl få ta det här på krita nu bara, sen måste jag hem och polisanmäla?
Killen möter inte hennes blick, knappar bara på kassan.
– Prova nu, säger han. Jag tog bort det dyraste.
– Nej, jag vill inte!
Äntligen tittar han upp.
– Nähä. Då tar jag bort alltihop då.
– Äh, jag kan väl betala senare?
Maria ler, slänger lite med håret innan hon minns att det är uppsatt i en knut. Leendet skaver.
– Nä, säger killen lika entonigt som nyss.
– Dra åt helvete då, fräser Maria och störtar ut i decemberdagern igen.
Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.
Hemåt. Maria har vetat och väntat. Någonstans. Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.
Nu måste hon.
Smarttelefonen hårt i handen, loggar in på internetbanken, försöker se genom snödimman och ilsketårarna. 87 kronor och 18 öre.
Jaha.
Framme. Hon tar trapporna i stället för hissen i ren affekt. Sparkar av sig skorna, skriker något åt sitt halltak, sjunker ned på dörrmattan.
Ta det lugnt nu, väser hjärnan sammanbitet. Det är lön om drygt tio dagar. Jag kan låna av någon.
Men lån är ingen riktig lösning, det vet Maria. Man är inte fri om man lever på lån. Den Nya Maria är ju fri, stolt och fri.
Och så vet hon inte ens om hon verkligen kommer fortsätta få lön så länge till. Hon jobbar ju faktiskt inte.
Steg ett vore att ta upp kontakten med facket.
Vill inte.
Måste.
MÅSTE.
Maria kör hårdhänt in laddaren till sin gamla mobil i uttaget. Sätter på telefonen.
Sedan kryper hon ihop på golvet med armarna hårt slagna runt huvudet medan mobilen hackande och hostande tar emot sms efter sms
*
Maria Johanssons blogg, fredag den 11 december klockan 16.07:
NU JÄVLAR SKA NI FÅ BETALA
*
Den kvällen var det dags att fira igen.
Uppklädd och lättad skyndade jag mig till Tinas jobb. Hon verkade inte lika glad att se mig som första gången, men det vände snart. Jag var på ett strålande humör, överöste henne med komplimanger och små kvickheter, fick henne att rodna varje gång hon hade vägarna förbi min plats i baren. Jag kunde bokstavligen se hur hon smälte under min inverkan.
– Kul att du fortfarande vill ha mig, trots att du är kändis nu, sa hon med en blinkning när hon serverade mig andra glaset låtsaschampagne.
Tina hade förstått alltihop. Hon var inte dum.
– Klart jag vill, svarade jag. Du, jag har en annan god nyhet att berätta också!
– Vänta, sa Tina lågt och försvann för att servera någon annan.
Jag förlät henne storsint.
Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig.
Medan arbetskvällen började lida mot sitt slut dröjde sig Tina kvar längre vid bardisken mellan varven, och jag berättade för henne, i en följetong: Att facket skulle ha förhandling på måndag, och att de skulle begära 24 månadslöner om jag skulle sluta. Att jag sagt att jag ville sluta, hellre än att gå tillbaka till förnedringen. Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig, oavsett så skulle det inte spela någon roll. Att jag inte alls behövde vara med på förhandlingen – skönt! – men att de verkade rätt säkra på att landa uppgörelsen.
Fast just nu var det lite knapert, tillade jag när Tina stannade hos mig för tredje gången, så jag förutsatte att huset skulle stå för drinkarna.
Kopparmynten blixtrade till.
– Jag älskar dig, sa jag och visste inte riktigt varför.
Men jag kände så just i det ögonblicket. Tina rodnade ännu mer och strök notan. Strax därefter lämnade vi lokalen.
Vi rörde oss in mot centrala stan. Tina övertalade mig att följa med till den där gayklubben som påminde om en finlandsfärja igen. Först tänkte jag nja, jag har ju redan varit där, borde vara dags för något nytt. Men Tina var så bedjande, och babblade om att det var ett bra liveband i kväll.
Det var min tur att smälta. Jag kände att det var viktigt för henne. Och att vad hon ville i kväll var viktigt för mig.
Vi tumlade in, rosiga och uppsluppna, halvt omslingrade. Hängde av oss i garderoben. Beställde massor av drinkar. Tina betalade, det var lugnt, jag skulle ju få två årslöner snart.
Jag hällde i henne drinkar. Och hällde i mig själv. Det började redan bli sent, efter elva. Samtidigt som jag tog första klunken av en skum drink som smakade skumbanan var det dags för huvudakten att gå på. Jag lyssnade någon minut genom dimmorna, men tyckte de lät som vilket dussinband som helst.
I stället för att stå framför scenen som en i fårskocken drog jag in Tina i ett mörkt hörn. Vi kysstes i dunklet, hon gjorde lite motstånd som en anständig kvinna, men jag hörde på hennes andetag att hon inte hade något emot mina målmedvetna fingrar.
Alldeles för snart, tyckte jag först, slutade bandet. Men sedan insåg jag att det var detta jag väntat på – jag ville ut på dansgolvet, till annan musik. Mina ben var lika rastlösa som mina händer. Jag drog med mig Tina till baren, beställde nya drinkar. Doft av gin och tonic och fitta när jag lyfte glaset till munnen. Fruktigt och syrligt. Ut på dansgolvet, Tina snubblade med, glad men rodnande.
Ja, här börjar jag få svårt att minnas, kan jag villigt erkänna. Ruset var inte bara alkohol, det var glädje och socker och kåthet också.
Det nästa jag minns tydligt är frasen ”diade b-kupor”. Jag vet inte om jag själv sa den, eller någon annan, eller om det var innan eller efter. Hur som helst krängde jag av mig min blus och behå. Dansade topless, mitt bland alla andra svettiga kroppar. Snacka om något nytt! Jag kunde inte minnas att mina bröst känt frisk luft sedan slutet av 80-talet, när det var normalt att sola så och ingen ännu hade diat dem. De hade i alla fall garanterat aldrig dansat nakna förr.
Sedan kom en vakt. Han såg skitsur ut. Jag försökte ignorera honom. Andra kvinnor runt mig, okända ansikten, började plötsligt försvara mig. Bögarna får minsann va topless! skrek en. Låt henne vara! varnade någon. Lägg ner, det är väl knappast första gången, sa en annan. Det handlar inte om det, jag har hört att hon är alldeles för berusad, fräste vakten. Men han vågade inte ta i mig. Jag sa inget, dansade bara lite åt hans håll och svängde med tuttarna. Till slut lyckades Tina prata honom lugn, tror jag. Sedan lockade hon bort mig till en undanskymd kant av baren och lyckades få mig att ta på blusen igen, om än inte knäppa den. Behån hade gått förlorad någonstans på dansgolvet. Jag saknade den inte.
Vi fick faktiskt vara kvar ända tills de stängde klockan tre. Sedan snubblade vi ut igen, än mer rosiga och uppsluppna. Hånglade på en bakgata, kände inte kylan först. Sedan började vi nyktra till, och kände den.
Snabbt, en taxi. Hem till Tinas varma säng. Väl där var jag väl egentligen lite för full för att känna så mycket rent fysiskt. Men det kändes ändå så bra, så bra.
Det tog tid. Vet inte var vi fick all energi ifrån. Till slut mer eller mindre kollapsade jag, samtidigt som mörkret utanför hennes fönster började få en grå ton. Tina bara log lyckligt mot mig.
Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen.
Där och då förstod jag vad det var för känsla som hängt över mig hela kvällen. Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen. Behovet att kapa med ett vackert snitt.
Jag reste mig ur den ljumna sängen.
– Tina, jag måste gå, sa jag.
Hon nickade stumt. Hon var inte dum, Tina.
Eller kanske lite. Jag såg i hennes ögon att hon tänkte säga ”Jag älskar dig” så jag tystade henne med en kyss.
Kopparmynten följde mig medan jag klädde mig.
Sedan gick jag.
*
Det är sedan länge nästa dag när Maria Johansson lämnar Tina. Strax efter klockan nio, lördagen den tolfte december är det.
Solens kalla dis har precis börjat nå ovan hustaken. Under natten har temperaturen krupit nedåt mot riktig vinter. Små glesa flingor faller, men de smälter inte längre så fort de nuddar marken, och det gamla slasket har frusit på de lutande smågatorna runt Helgalunden. Maria vinglar på sina klackar – en har dessutom börjat lossna, men det har hon inte märkt än – hon halkar ett par gånger, men håller balansen.
Hon irrar ett tag, men kommer sedan ut vid Åsöskolan. Har inte riktigt fattat tidigare att Tina bor så nära Skanstull, de har kommit från andra hållet. Eller, ärligare, oftast i taxi.
Maria Johansson ser sig om efter en ännu en sådan, som kan ta henne hem.
Nej, säger Den Gamla Maria, du har inte råd.
Springnota, säger Den Nya.
Inte i den här halkan, med dina klackar, mitt på ljusa dagen, fnyser det nyvakna förnuftet.
Maria ger en isklump på trottoaren en hård spark, men går ned i tunnelbanan.
Tidningsstället är fullt av Metros. Maria snappar åt sig en tidning. Kanske står där något om henne. Fast det måste väl vara gårdagens, det är ju lördag.
Tåget kommer oväntat snabbt. Maria slår sig ned, bläddrar överlägset men ändå nyfiket. Nä, det är dagens Metro, extrautgåva såhär innan jul. Jaha.
Hon ser ingen uppföljning om sig själv.
Jag måste ut på nätet snart igen, tänker hon lite irriterat, kolla alla de där kommentarerna och skriva något nytt, något som ger besökare. Jag kan ju inte vara bortglömd redan. Men tiden går så snabbt när man har roligt.
Sidan fem, samma plats där texten om Maria och Mikael Johansson publicerades i början av veckan. Nu har alla en smartphone, säger rubriken på dagens artikel.
Jaha. I Stockholm har andelen människor med smartphone nu krupit upp över 50 procent. Utvecklingen går snabbt.
Däremot har försäljningen inte ökat riktigt lika mycket som förra året. Många får en begagnad telefon av vänner och släktingar, står det. Och: kvinnor har oftast Iphones, män väljer Android.
Precis som Maria Johansson.
Hon slänger tidningen ifrån sig. Hårt. Men den kommer inte långt, lägger sig otillfredsställande nära på golvet, som om den ville krypa tillbaka till henne.
Maria drar upp sin jävla Iphone för att tänka på något annat. Eller kanske egentligen inte något annat, men för att göra något åt de där taggarna som har börjat hopa sig i bakhuvudet igen.
Loggar in på bloggen. Några nya kommentarer, men mest gamla. En kommentar på texten om att pissa i Ewas flaska lyder: ”Snart kommer vi veta vem du är. Vi jobbar på det och vi letar efter dig. Du kommer inte komma undan”. Maria fnyser och låter den vara. En annan säger ”Så jääävla bra! Du är bäst, roligast i Sverige idag!” Den väljer Maria att publicera.
Hon kastar ett öga på de hundratals opublicerade kommentarer som gäller inlägget om Mikael Johansson och skilsmässan. Hon har fortfarande inte orkat gå igenom dem. En slumpvis utvald bränner henne i ögonen: ”Gäsp, bara så typiskt attentionwhore. Du är knappast den första uttråkade frun som vill skiljas och sen freakar loss, snarare regel än undantag. De flesta är inte lika psycho bara.”
Då blinkar smarttelefonen att den är urladdad och måste sova nu. Kanske tur det, Maria är på väg att låta den gå samma väg som tidningen.
Hon kramar den hårt i handen i stället. Glaset knastrar.
Maria blundar hela den återstående vägen till Kristineberg. Det rör sig bakom hennes ögonlock.
*
Solskenet blev klarare framåt lunch den där lördagen. Jag lade telefonen på laddning, gick till kylen där det numer alltid stod en Baileysflaska, och hällde upp. Sista skvätten. Satte mig i fåtöljen, tittade ut i vintern.
Kanske var det bästa inte alls att göra allt som faller en in. Kanske ledde den vägen fel. Om det nu är fel att vara en slampig blondin som dricker för mycket. Var det det jag ville bli? Ja, tydligen.
Äsch, det där låter som Den Gamla Maria, fräste min hjärna. Vad fan vet folk? Jävla lätt att skriva kommentarer på en blogg. Men att GÖRA något, det klarar de inte.
Tömde glaset. En sur bismak.
Jaha, så vad kan man göra då?
Känslan av avsked satt kvar i kroppen. Jag visste inte än vad den betydde.
Men jag kände att det var dags för en ny lista. En ny livslista, i ny bemärkelse.
Koncentration nu. Vad består en människas liv av?
Familj.
Arbete.
Mat.
Nöjen.
Kunde det vara så futtigt? Okej, lite till.
Dryck.
Livsåskådning.
Sex, hur kunde jag glömma det.
Jag tänkte och jag skrev och sedan skrev jag lite till och sedan postade jag ett nytt inlägg.
TILL ALLA LÖGNAKTIGA HANDLINGSFÖRLAMADE BESSERWISSERS
Ni har svårt att hantera mig. Ni skriver idiotiska kommentarer i min blogg och idiotiska artiklar i era jävla låtsastidningar. Så här gör alla kvinnor när de skiljer sig, och alla har de en Iphone, och alla ligger de runt. Gäsp, svarar jag er.
Eller nä, lite mer svar på tal ska ni få. Och en utmaning.
Ni vet inget om mig, och antagligen inte om er själva heller. Jag tänker inte analysera er, jag har viktigare saker för mig (fast ni kan ju ta och fundera på begrepp som avundsjuka, hjärntvätt och kvävningsdöd). Däremot – upp till bevis, ni ska få äran att medverka i min framtida utveckling.
Jag har en lista på saker jag tänker göra framöver. Den omfattar de här områdena: Familj, Arbete, Mat & Dryck, Nöjen, Livsåskådning, Sex. Det jag planerar går långt utanför er fattningsförmåga. Men visst, ge mig era förslag. Vilken är den mest oväntade karriären jag kan göra, det mest banbrytande knullet? Och så vidare.
Mejla [email protected].
Min egen lista är tills vidare hemlig. Jag publicerar den när jag har lust.
Ha så jävla kul med att fundera där ute, själv ska jag ha så jävla kul med att GÖRA SAKER PÅ RIKTIGT. Och de kommer fan inte vara vad ni förväntar er.
Bra gjort, sa jag åt mig själv och loggade ut från bloggen. Återvände till listan jag börjat fylla i och slutförde den. För att den fanns och att jag tänkte följa den, det var helt sant. I alla fall var det sant just då, lördagen den tolfte december.
Jag kände mig ganska nöjd. Mycket bättre än någon timme tidigare. Anade att något nytt var på gång. Anade inte hur rätt jag hade. Eller hur fel.
