Maria Johanssons memoarer – del 8

8.

Fredag den fjärde december har det varit klart, milt väder i flera dagar. Inte heller har prognoserna sagt något om annalkande snö eller regn. Himlen är hög och upprymd. Något känns i luften.

Klockan elva på förmiddagen lyfter många sina huvuden mot skyn. Där knattrar ett plan på låg höjd, först över Järfälla, sedan Spånga, bort mot Solna. Det flyger i en smal oval, och kommer inom en timme sluta i Bromma, där det började. Men det vet inte de som ser det. De tänker mer på den långa vimpeln som fladdrar som en svans.

MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!

*

Ni trodde att ni kunde lura mig. Göra allt så jävla krångligt. Ta mina surt förvärvade slantar och ge mig en pytteannons. Radannons utan bild. Jag överlistade er, då som nu.

Till Dagens Nyheter skickade jag en liten text, den kortaste tänkbara annons, drygt 500 kronor blev priset. Härmed meddelas att Maria Johansson, född Johansson, skiljer sig från Mikael Johansson, började den.

Jag ringde det tynande företaget som erbjöd flygreklam, jag lusläste väderprognoserna, jag bad DN om införande ett specifikt datum. Hela veckan satt jag som på nålar, hoppades att allt skulle klaffa. Men ändå hade jag en slags lugn förtröstan i botten. Det skulle klaffa. Vinden hade vänt för Maria Johansson.

MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!

Det var också rubriken på mitt andra blogginlägg. Jag har efteråt insett att det var detta som satte stenen i rullning. Eller snöbollen. Kanske hade jag stoppat den, om jag vetat hur den skulle rulla vidare. Men nej, att se bakåt och ångra saker löser inget. Vi som vet, vi fortsätter framåt, uppåt.

Rullande stenar samlar ingen mossa. Och snöbollar smälter. Våren är i antågande.
Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort.
Självklart var jag medveten om att det fanns en risk att Mikael inte alls såg planets budskap. Men jag trodde inte riktigt på det. Vinden hade ju vänt. Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort. Mitt under lunchtimmen. Han brukade alltid äta ute på fredagar. Och även om han skulle missa det, skulle säkert någon annan se det. En kollega. Barnens klasskamrater. Säga det som ett skämt. Så skulle han motvilligt slå upp tidningen, med en olustig känsla i magen, och där skulle han hitta något som inte var ett skämt! Å, jag kunde se det framför mig.

Ja, så långt hade jag alltså tänkt. Det jag inte hade räknat med var, att vad gör den moderna svensken när den ser något märkligt i offentligheten?

Den söker på internet.

Så gick det till när Maria Johanssons blogg inom loppet av ett dygn gick från två till närapå tvåtusen unika träffar.

*

Men det hade jag ju ingen aning om då. Efter att jag tryckt på ”publicera” loggade jag ut och gjorde något roligare. Självklart ville jag att andra skulle få ta del av mina stordåd och poem, men jag visste inte hur jag skulle locka dem till Maria Johanssons lilla hörna av internet, och just då brydde jag mig inte heller. Var fullt nöjd med att jag börjat dokumentera något alls. För min egen skull, som det heter.

På kvällen gick jag ut och firade. Själv, till att börja med. Jag klädde upp mig, sminkade mig noga, tog steget ut på de plötsligt ganska torra trottoarerna och bestämde mig för att låta slumpen styra.

En smått genial idé. Jag gick och fipplade med en krona i högerhanden, och varje gång jag stod inför något som kunde innebära ett beslut – en busshållplats, en korsning, en port – så tittade jag på myntet. Krona för ja, klave för nej.

På det sättet hamnade jag efter någon timme på en kinarestaurang med billig öl nära Odenplan. Jag betalade för en buffé. Och herregud, så jag åt. Det storslagna offentliggörandet av skilsmässan hade uppenbarligen gett mig en ändlös aptit. Ärligt talat hade jag slarvat lite med sådant under veckan, det var så lätt att småäta godis och ta ett glas vin i stället för att fixa riktig mat. Nu tog jag igen det.

Just när jag hämtat tredje tallriken ringde Mikael.

Jag tryckte glatt bort samtalet. Stör mig inte när jag äter, idiot.

När jag satt och försökte tvinga i mig lite friterad banan till efterrätt sms:ade Tina, undrade vad jag gjorde.

Vad vill jag?

Jag vill låta myntet avgöra.

Krona.

Ett par timmar senare slutade kvällen hemma hos henne igen.

*

– Maria, säger Tina.

– Mm ja, säger Maria med ansiktet nere i kudden.

– Vi kanske borde prata om det här.

– Vad?

– Ja … vad är dealen egentligen?

Maria trycker ansiktet längre ner i kudden.

– Krona eller klave, mumlar hon.

– Va?

– Mm.

– Alltså, det är helt okej att du ligger med andra. Men då vill jag veta att det är det som gäller. Allt har gått så fort.

– Snaarrrrk, säger Maria.

*

Lördag eftermiddag var Mikael fräck nog att sms:a mig igen. Mitt i någon sitcom-repris som jag avnjöt tillsammans med hallonglass och Tina i hennes soffa.

Den lilla vibrationen utlöste irritation. Jag blev inte mindre irriterad när jag såg avsändaren. Fast å andra sidan, kanske var det bra att han hörde av sig. Skönt att veta vad som gällde.

”Fy fan för dig”, skrev han. ”Detta var droppen. Oroa dig inte, jag vill inte ha något mer med dig att göra, inte barnen heller. Jag hittade ett nytt ord för dig också: pissluder.”
Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.
Jag såg nyktert på de korta raderna (och jag var faktiskt nykter också, rent kemiskt). Jaha, han ville inte ha med mig att göra. Visst. Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.

Nä, Mikaels lilla utrop rörde mig inte i ryggen, än mindre i hjärtat. Fast det där sista var väl onödigt. Och lite lösryckt. Vadå hittade ett nytt ord? Hittade på? Oj vad duktigt, han utvecklades verkligen.

Funderade några sekunder på om jag skulle svara. Risken var att det bara skulle resultera i en ny storm av sms och påringningar.

Jag gick ut i hallen, stoppade ned handen i kappfickan. Klave, sa kronan. Jag lydde.

– Vad gör du? sa Tina.

– Inget, sa jag och satte mig igen.

 

Skrikiga unga vuxna blandade med burkskratt flimrade på rutan. Pissluder, tänkte jag. Vad betyder det? Bara en sammansättning av två så kallade fula ord, eller finns det en bransch med urinhoror?

– Vad tänker du på? frågade Tina.

– Inget, sa jag.

I samma sekund som jag sa det, bestämde jag också att det skulle vara sant nu. Inte tänka. Bra att enkronan sagt att jag inte skulle svara. Vad skulle det tjäna till.

Jag stängde av den gamla telefonen och körde ned den i ett handväskefack som jag ofta glömde fanns.

Rutan flimrade och Tina tvinnade en av mina blonda hårslingor mellan fingrarna.
Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande. 
Jag tillbringade lördag och söndag i Tinas säng. Vi gick inte utanför dörren. Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande. Nästan undergiven. Tillfredsställde mina mat- och sexbehov. Visade sig inte på något sätt besvärad av att min mens börjat under lördagen.

Jag kände ett vagt förakt.

*

Måndagen den sjunde december åker Maria in till centrala Stockholm för att handla lite. Hon har en idé om att hon vill köpa något nytt att ha på sig i morgon, när affärsmannen Filip från Falun kommer och hälsar på.

 

Det är sen förmiddag. Julkakafonin har helt tagit över; det är tomtar och renar, girlander och ljusslingor, stjärnor och rosetter. Muzak som får en att längta efter ett automatvapen. Allt inramat av gråslask, igen.

Maria sjunker ned på tunnelbanesätet och tåget lämnar Fridhemsplan. När utsikten försvinner efter Sankt Eriksplan plockar hon tankspritt upp en bläddrad Metro från handtaget under fönstret. Bläddrar den lite mer. Någon har rånat en rullstolsburen vid Gullmarsplan, någon har föreslagit en ny tunnelbanestation. Jaha. När hon tittar upp igen är det Hötorget, nästa ska hon av.

Då.

Ett suddigt foto på sidan fem fångar hennes öga.

Det är planet med vimpeln. MIKAEL LÄS DN NOGA, står det klart och tydligt mot den blå himlen. JOHANSSON och IDAG är något svårare att urskilja. Men hela meningen står utskriven i bildtexten. Samt frågan ”Finns paret Johansson på riktigt?” Läsarbild, belönad med pengar, tydligen.

Högtflygande skilsmässa upprör och engagerar ropar rubriken.

Det kan inte vara sant. Maria stirrar, ögonen svider i tunnelseende. Men jo. Så klart är det sant.

”Helgens snackis – konstkupp eller riktig skilsmässa? Hemskt eller humor? Sverige är delat i två läger: män och kvinnor,” skriver Metros specialiserade internetreporter.
Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt.
Återigen väller ett skratt upp, Maria kan inte hindra det, även om hon kanske velat just nu. Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt. Sedan kikar hon försiktigt på tidningen och säger:

– Jaha, det där ja. Min dotter pratade om det. Jag har ju inte internet.

Maria trycker handen för munnen, försöker att inte frusta saliv och tårar. Herregud, herre, herre gud.

– Ovanlig idé, men lite sorgligt! fortsätter damen kontaktsökande.

Maria försöker besinna sig.

– Ja – jo. Fast tydligen tycker många att det är roligt!

– Aha, säger damen. Ja, det är väl en sån där idé som många kan få, men aldrig skulle göra på riktigt. Visst hade hon satt in en annons i tidningen också?

T-Centralen skramlar förbi.

– Ja, fast … ursäkta, säger Maria. Jag har inte hunnit läsa riktigt. Jag missade det här i helgen.

Och hon läser. Tåget skramlar vidare, damen får på nytt något misstänksamt i blicken, försvinner av vid Slussen utan att säga hej då. Maria Johansson är klistrad vid den första tidningsartikeln i hennes liv där hon själv är huvudperson:
Ett plan med ett budskap som ingen kan missa, och en annons i Dagens Nyheter som inte kan missförstås. Många stockholmare såg det live i fredags. Under helgen spreds en blogglänk, och en hätsk diskussion, snabbt på nätet.
I bloggen kan man läsa att en Maria Johansson skiljer sig från en Mikael Johansson efter tolv års äktenskap. ”Jag vill delge honom detta på ett storstilat sätt. I luften och med en annons i DN, som jag vet att han läser. Nu kan han ha sin svettiga tvätt och sin trötta snopp för sig själv”, står det bland annat.
– Jag tror det är någons slags kupp, reklam eller konst, säger Fred Grönfors som fångade planet på bild ovanför Solna.
– Ingen kan skiljas så här! Men det ska bli spännande att se om någon träder fram.
Men på nätet tror många – särskilt män – att det verkligen rör sig om en skilsmässa. Aftonbladet fick i lördags tillfälligt stänga ned sitt kommentarsfält för att rensa det. ”En skam för svenska kvinnor. Kan hon anmälas för ärekränkning?” står det i ett av de inlägg som fått vara kvar. På andra hemsidor låter det annorlunda. ”Klockrent! Så skulle jag med göra. Fast tyvärr är det nog inte på riktigt”, skriver Elsa på metro.se. Tre Facebookgrupper har startats, både för och emot ”Maria Johansson”.
– Det här är Sveriges vanligaste namn, och tillvägagångssättet skvallrar om att det knappast är en privatperson. Jag har fått frågan flera gånger nu, men nej, det är inte vi som ligger bakom det. Tyvärr! säger Jenna Samuelsson på pr-byrån Swoosh!, som tidigare uppmärksammats för spektakulära kampanjer.
Men varför inte köpa en snygg helsidesannons i stället?
– Det här får folk att undra mer, det blir automatiskt diskussioner i sociala medier, och där vill alla synas i dag. Dessutom sålde nog DN en hel del lösnummer, eftersom radannonserna inte publiceras på nätet – vi får se om tidningen själv har ett finger med i spelet, säger Jenna Samuelsson.
Hittills har varken ”Maria” eller en trovärdig ”Mikael” trätt fram och bloggen har inte uppdaterats sedan i fredags. Dagens Nyheter vill inte kommentera införandet av annonsen för Metro.
Fotnot: Vi väljer att publicera namnen, eftersom vi bedömer att ingen identifiering kan göras utifrån Sveriges vanligaste namn.
 

Inte förrän vid Skanstull inser Maria var hon är. Hon kastar sig upp, tumlar ut just som dörrarna stängs. Folk på perrongen viker undan. Maria bara stirrar framför sig, tidningen under armen.

Utan att veta hur är hon plötsligt uppe på gatan. Det är mörkt och mulet, lågt i tak till himlen. Stora blöta snöflingor lägger sig sakta på Den Nya Marias nya hår.

Det börjar sticka i kinderna, fingrarna, vaderna. Pirra som om hela kroppen domnat, somnat, och nu vaknar igen av ett blodflöde. Kanske är det så.

Maria vänder ansiktet uppåt. Skrattet bubblar upp, tyst, pressar fram nya tårar i hennes ögon.

Det är sant. Ja, det är sant.

Människor runt om i detta jävla land har fått upp ögonen för henne och de ögonen ser upp till henne.

Maria Johansson är någon att räkna med.

Hon halar upp sin smarta telefon och genom tårarna och mitt i snögloppet skriver hon på Maria Johanssons wordpressblogg: TACK

*

Jag skyndade mig hem den där måndagen. Egentligen hade jag väl tänkt strosa i affärer, shoppa, äta ute. Jag hade glatt mig åt det. Men en ny feber kröp i kroppen. Jag handlade nästan mekaniskt ett svartlila raffset med en massa läder och snörningar i en liten butik, och därefter en låda med tjugofem bitar sushi, och satte mig på tunnelbanan igen.

Jag höll på att glömma att gå av vid rätt station den här gången också. Fastnade så i allt som fanns på nätet, läste om mig själv på nyhetssidor och i forum. Plockade sushi med vänstra handen och bläddrade med den högra.

Tänk att så många älskade mig, att så många hatade mig. (Jag förstod för övrigt nu var Mikael hade lärt sig ordet ”pissluder”.)

Tänk att så många plötsligt visste vem jag var. Samtidigt visste de ingenting. Det var perfekt.

De hade mycket att lära.

 

Jag kastade mig av vid Fridhemsplan, tappade en laxbit i farten. Väl hemma slog jag mig ned i min nya favoritfåtölj med de fjorton kvarvarande bitarna och min Iphone. Jag kände att det var dags för ett nytt blogginlägg.

 

HEJ IGEN & TACK IGEN!

Ja, jag är Maria Johansson och jag missade det här ståhejet i helgen. Men jag är på riktigt, kan jag lova. Och det är Mikael med. Han har sagt upp kontakten med mig nu – tack och lov.

Tänk att så många hittade till den här bloggen. Det var faktiskt inte min tanke.

Men välkomna till Den Nya Maria!

 

Klick, publicera. Det kändes bra. Jag tog en jätteräka medan tankarna vandrade vidare. Den här lilla enkla textpubliceringshörnan hade större potential än jag kunnat tro.

En tonfiskbit med för mycket wasabi fick nästan mitt huvud att explodera, men kanske var det precis vad som behövdes för nästa briljanta idé:

En blogg är en logg av verkligheten. I min verklighet bestämde jag. Jag skapade dagligen min nya verklighet, och ingen skulle ha mage att ifrågasätta den. Jag hade dessutom redan bevisat min handlingskraft.

Jag rotade fram lappen jag skrivit över glöggen ett par veckor tidigare, listan. Den var lite skrynklig och fläckad, men låg kvar där den skulle i plånboken.

Punkt 2 var inte avbockad än.

Den Nya Marias fjärde blogginlägg löd:

 

EN ARBETSTAGARES BEKÄNNELSER

Tänkte passa på att dela med mig av lite andra intressanta saker. Jag har en chef som heter Ewa (ja hon stavar det med dubbel-w för hon tror hon är så jääävla speciell). Ewa ler alltid mot folk, men det är aldrig äkta. Falsk som en orm är hon. Och hon har ett perverst intresse för yngre män som heter Adam. Men där slutar de bibliska likheterna. Ewa kommer aldrig ta initiativ till något syndafall, för innerst inne är hon en feg fitta.

Hur som helst, under flera års tid har jag gett Ewa en alldeles egen medicinsk behandling. Jag har kissat i dricksflaskan hon alltid går omkring med. (Antagligen tror hon att det håller henne ung, alltså att pimpla vatten hela tiden. Jag vet inte om sånt funkar, men gissar att undersköterskepisset i så fall har haft en utjämnande effekt!)

Jag brukade passa på i omklädnings/fikarummet. Lyckades inte varje dag, men rätt ofta. Aldrig jättemycket så klart, då hade nog till och med hon märkt smaken. Men en skvätt.

Så ja, Ewa, du vet vem du är – hoppas nyheten når dig och att den smakar gott.

PS: Just det, käre Mikael, om du läser: du har alltså inte helt fel när du kallar mig ”pissluder”. Det är bara det att det är ni som är hororna, inte jag.

 

Jag läste och skickade.

Internet är fantastiskt, tänkte jag.

Inspirationen bubblade i mig. Jag läste igenom posten igen och fnissade åt mina egna kvickheter. Funderade ett tag på att försöka starta upp mitt gamla Facebookkonto igen, som jag varit så mån om att bli av med. Men avfärdade snabbt tanken. Det var inte så sannolikt att utomstående hittat det (jag hade ju fortfarande Sveriges vanligaste namn, gubevars!). Mer sannolikt skulle det vara översvämmat av meddelanden från fan och hans moster, alltså Mikael, Tessan och mamma.

Ett litet obehag stack till. Mamma hade egentligen inte gjort något ont. Inte pappa heller, vad jag visste (kontakten med honom gick oftast genom mamma, han var inte den som ringde stup i kvarten). Tänk om de blev utsatta för en massa obehag. Men nej – varför skulle de bli indragna alls. Jag tänkte inte försöka dra in dem. Så länge de inte ställde sig på Mikaels sida.

Jag tröstade mig med att mina föräldrar enligt SCB skulle leva i sju respektive tolv år till. För att inte tala om lillebror. Det var inte bråttom att umgås med dem.
Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt?
Jag reste mig, sträckte på mig. Det var ett rättvist resonemang. Det var min tid nu. Och jag hade tid kvar.

Samtidigt föll min blick på det dammiga hörn där min gamla mobil slumrade urladdad sedan ett par dagar. Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt? Gud, tiden hade snurrat så fort.

Jag tittade på mobilen ett tag.

Vad vill jag?

Nä, jag vill inte prata med någon ur Den Gamla Marias liv.

*

Filip tillhör dem som har fått Den Nya Marias nya telefonnummer. Tidigt på tisdagen skickar han en bild till henne. Ett foto han själv tagit, av sig själv, där han sitter i ny kostym på tåget och ler lite försiktigt. Längtar efter dej, står det i meddelandet.

Maria tycker det är ganska intetsägande information, så hon svarar inget.

 

Två timmar senare står han på hennes tröskel. Maria öppnar iklädd den nya lilasvarta. Han kommer in och beter sig som en dörrmatta.

Maria uppskattar det. Det hela verkar faktiskt vara ett undergivenhetsspel för Filip, en del av sexakten. Hon kan inte påstå att hon gjort något liknande förr, men hon faller snabbt in i rollen. När han ber om att få krypa på golvet och kyssa hennes fötter höjer hon inte på ögonbrynen, slänger bara med håret och säger Gör det.

Men hon känner inte för att göra allt själv, ständigt vara den aktiva, och hon uppskattar ett traditionellt samlag mer än att få tårna slickade. Så när Filip åbäkat sig ett tag tar sliter hon tag i hans slips och beordrar honom att ta av sig byxorna och ta henne hårt i soffan. Han lyder, medan hon drar allt hårdare i slipsen, och hon vet inte om han till slut faller ihop av syrebrist eller utlösning eller båda delarna. Hon lossar på strypsnaran och får honom att fortsätta. Skavsåren runt hans strupe är mörkt lilaröda. Han verkar inte bry sig.

Men han andas rosslande.

Om inte annat så är han jävligt energisk, det måste jag ge honom, tänker Maria.
Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.
Senare ler han lyckligt.

– Tänk att vi passar så bra ihop.

Maria ryser. Studsar upp och öppnar fönstret. Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.

– Kul att du kom, säger hon kort.

Filip fnissar.

– Detsamma.

Maria ryser till igen, men döljer det med ett skratt och en replik:

– Vill du ha ett glas vin?

– Visst.

Hon går ut i köket. Bag-in-box i kylen. Jo, det är bra sex, det är det. På något sätt är hon mer attraherad av Tina, men får ut mer av själva sexet med Filip. Tja, så kan det väl vara. Tur att man har båda, då.

Bara Tina inte försvinner, nu när hon själv försvunnit ett par dagar.

Äsch.

Maria går tillbaka in till vardagsrummet med de två glasen. Men Filip har förflyttat sig, lagt sig i sängen. Hon rynkar pannan.

– Det blev så kallt där ute i soffan, säger Filip.

Maria säger inget, men räcker honom glaset, sätter sig på sängkanten.

– Fin lägenhet, säger han efter en klunk. Hur fick du kontrakt så snabbt?

Maria tittar ned i sitt glas. Frågan stör henne, fast hon inte kan sätta fingret på varför.

– Alltså, det är ju i andra hand, svarar hon och sneglar på honom från sidan.

– Jaha. Filip snurrar på glaset. Tidsbegränsat, eller?

– Jo, minst ett halvår till.

– Vad har du för planer sen då?

Maria börjar bli irriterad.

– Hördu, var lite undergiven igen, säger hon och klingar sitt glas i hans.

– Va?

– Du frågar så mycket.

– Förlåt. Jag bara undrade … om du funderar på att flytta hem sen igen.

– Vadå hem!

– Till din … man.

Maria slänger med håret igen.

– Ha! Skulle inte tro det.

Filip nickar tyst, tar en klunk.

Maria vill prata om något annat. Vad vill jag prata om? Fan, jag kommer inte på något. Helt tomt.

– Skönt att ni inte har barn, fortsätter Filip. Då skulle det vara längre betänktetid för skilsmässan. Men, ja, skönt att du verkligen har bestämt dig.

– Nu räcker det! Maria ställer ned glaset, hårt, men lyfter det med ens igen och tar en klunk.

– Prata om något roligt! fortsätter hon, som en order, och stirrar in i väggen.

I bakhuvudet viskar det: Du har fortfarande inte fått tillbaka papperen om skilsmässan. Nä, för de skickas ju till din folkbokföringsadress. Idiot. Tänk om Mikael försöker förhala allting? Barn. Den Nya Maria har inga barn.

– Den där som skilde sig i DN var ganska rolig, säger Filip och hans röst är lite gäll.

Maria frustar, vitt vin stänker på tapeten.

– Ja, inte sant! Men jag sa ju att du skulle byta ämne. Jag har lämnat den där historien bakom mig nu.

– Historien?

– Ja, med Mikael och allt. Jag vill prata om nåt annat nu!

– Mikael?

Maria vänder sig om för att spänna ögonen i mannen där i hennes säng, och inser att hans ansikte är ett enda blekt frågetecken. Med ens går det upp för henne.

– Ja, alltså det var ju jag som annonserade i DN! Det fattar du väl?

Filip fortsätter stirra tyst.

– Hallå?

– Ja, va, stammar Filip.

– Men ja! Jag trodde du fattat det. Bra idé, va?

– Mm, säger Filip och vänder blicken ned i vinglaset.

– Tror du inte på mig?

Hans mun är ett streck. Maria dänger ned vinglaset på sängbordet igen, marscherar ut i hallen och hämtar sin smartphone. Kör upp den i ansiktet på den förstummade älskaren.

– Titta då, här är min blogg!

Ögonen är tefat.

– Du ser, fortsätter Maria otåligt. Jag skiter i om du gillar idén eller inte, men du ska fan inte tro att den är någon annans!

– Oj, viskar Filip.

– Titta om du vill! säger Maria och klämmer fast telefonen i hans hand. Men skriv inget, det råder jag dig till.

Filips fingrar darrar när han för dem över det spruckna glaset.

– Oj, säger han igen.

– Har du inget annat att säga?

– Det är sant.

– Ja men så klart!

Filip blir tyst.

– Ändra inget av misstag nu, säger Maria strängt.

– Nädå. Men äh … du har sexhundratretton kommentarer som väntar på att godkännas.

– Va?

Det är Marias tur att bli ett frågetecken.

– Ja. Och flera tusen besök sedan i fredags.

Hon rycker åt sig telefonen. Sidan som visas hade hon ingen aning om fanns. Någon halvdold flik. Jaha, där ser man.

– Fantastiskt! tjuter hon. Oj, vad folk vill åt mig. Det här måste jag läsa.

– Nu?

– Nja. Orkar nog inte nu.

Hon tar den sista klunken ur glaset, med den andra handen tar hon tag om Filips strupe.

– Nå, vad säger du nu då?

– Du är fantastisk, mumlar Filip.

Maria bestämmer sig för att låta honom sova över.

*

Torsdag den tionde december, tidigt på morgonen, var Filip tvungen att åka iväg till sin konferens. Hela onsdagen hade vi tillbringat i sängen. Jag var öm av orgasmer, han var antagligen öm överallt.

Någon slags tomhet infann sig. Jag kände mig, för första gången på länge, övermätt på sex. Men samtidigt i behov av sällskap.

Jag gick igenom de senaste dagarnas sms från Tina, som jag inte orkat svara på. Måste prata med dig om en sak, bla, bla. Fast hon var ändå respektfull i tonen, nästan ödmjuk. Vad vill jag? Jo, jag vill träffa henne. Kopparmyntsögonen svävade för min inre syn. Jag gillar faktiskt Tina.

Hoppas hon inte gillar mig för mycket bara.

 

9.

Fredag förmiddag, kylskåpet gapar tomt och Maria är hungrig. Äta ute, är första tanken. Men något skaver i bakhuvudet, säger emot: Nä, du kan inte äta ute hela tiden. Gå och handla lite nu. I alla fall frukostgrejer.

Vinden river i Marias slarviga hårknut. Klockan är redan nästan lunchdags. Hon går till det närmaste snabbköpet, orkar inte gå till den större affären, fast hon kanske borde.

Ägg. Yoghurt. Chockladflingor. Fryspizza. 113,80 lyser siffrorna som ska betalas. Maria stoppar in kortet, knappar in koden, tiden tuggar på, sedan skriker displayen EJ GODKÄNT.

– Prova igen, säger den unge mannen i kassan entonigt medan han själv drar ut och stoppar i kortet igen i en enda rörelse.

Maria gör det, stumt, huvudet tomt.

Nej, det godkänns inte.

– Gud vad konstigt! säger Maria gällt. Jag vet att jag har massa pengar på kontot.

– Mm, säger killen och testar en gång till.

Nej.

Någonstans inuti har Maria vetat och väntat.

– Jag måste ha blivit scammad, skimmad, vad heter det. Usch vad obehagligt. Men å, jag kan väl få ta det här på krita nu bara, sen måste jag hem och polisanmäla?

Killen möter inte hennes blick, knappar bara på kassan.

– Prova nu, säger han. Jag tog bort det dyraste.

– Nej, jag vill inte!

Äntligen tittar han upp.

– Nähä. Då tar jag bort alltihop då.

– Äh, jag kan väl betala senare?

Maria ler, slänger lite med håret innan hon minns att det är uppsatt i en knut. Leendet skaver.

– Nä, säger killen lika entonigt som nyss.

– Dra åt helvete då, fräser Maria och störtar ut i decemberdagern igen.
Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.
Hemåt. Maria har vetat och väntat. Någonstans. Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.

Nu måste hon.

Smarttelefonen hårt i handen, loggar in på internetbanken, försöker se genom snödimman och ilsketårarna. 87 kronor och 18 öre.

Jaha.

 

Framme. Hon tar trapporna i stället för hissen i ren affekt. Sparkar av sig skorna, skriker något åt sitt halltak, sjunker ned på dörrmattan.

Ta det lugnt nu, väser hjärnan sammanbitet. Det är lön om drygt tio dagar. Jag kan låna av någon.

Men lån är ingen riktig lösning, det vet Maria. Man är inte fri om man lever på lån. Den Nya Maria är ju fri, stolt och fri.

Och så vet hon inte ens om hon verkligen kommer fortsätta få lön så länge till. Hon jobbar ju faktiskt inte.

Steg ett vore att ta upp kontakten med facket.

Vill inte.

Måste.

MÅSTE.

Maria kör hårdhänt in laddaren till sin gamla mobil i uttaget. Sätter på telefonen.

Sedan kryper hon ihop på golvet med armarna hårt slagna runt huvudet medan mobilen hackande och hostande tar emot sms efter sms

*

Maria Johanssons blogg, fredag den 11 december klockan 16.07:

NU JÄVLAR SKA NI FÅ BETALA

*

Den kvällen var det dags att fira igen.

Uppklädd och lättad skyndade jag mig till Tinas jobb. Hon verkade inte lika glad att se mig som första gången, men det vände snart. Jag var på ett strålande humör, överöste henne med komplimanger och små kvickheter, fick henne att rodna varje gång hon hade vägarna förbi min plats i baren. Jag kunde bokstavligen se hur hon smälte under min inverkan.

– Kul att du fortfarande vill ha mig, trots att du är kändis nu, sa hon med en blinkning när hon serverade mig andra glaset låtsaschampagne.

Tina hade förstått alltihop. Hon var inte dum.

– Klart jag vill, svarade jag. Du, jag har en annan god nyhet att berätta också!

– Vänta, sa Tina lågt och försvann för att servera någon annan.

Jag förlät henne storsint.
Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig.
Medan arbetskvällen började lida mot sitt slut dröjde sig Tina kvar längre vid bardisken mellan varven, och jag berättade för henne, i en följetong: Att facket skulle ha förhandling på måndag, och att de skulle begära 24 månadslöner om jag skulle sluta. Att jag sagt att jag ville sluta, hellre än att gå tillbaka till förnedringen. Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig, oavsett så skulle det inte spela någon roll. Att jag inte alls behövde vara med på förhandlingen – skönt! – men att de verkade rätt säkra på att landa uppgörelsen.

 

Fast just nu var det lite knapert, tillade jag när Tina stannade hos mig för tredje gången, så jag förutsatte att huset skulle stå för drinkarna.

Kopparmynten blixtrade till.

– Jag älskar dig, sa jag och visste inte riktigt varför.

Men jag kände så just i det ögonblicket. Tina rodnade ännu mer och strök notan. Strax därefter lämnade vi lokalen.

 

Vi rörde oss in mot centrala stan. Tina övertalade mig att följa med till den där gayklubben som påminde om en finlandsfärja igen. Först tänkte jag nja, jag har ju redan varit där, borde vara dags för något nytt. Men Tina var så bedjande, och babblade om att det var ett bra liveband i kväll.

Det var min tur att smälta. Jag kände att det var viktigt för henne. Och att vad hon ville i kväll var viktigt för mig.

Vi tumlade in, rosiga och uppsluppna, halvt omslingrade. Hängde av oss i garderoben. Beställde massor av drinkar. Tina betalade, det var lugnt, jag skulle ju få två årslöner snart.

Jag hällde i henne drinkar. Och hällde i mig själv. Det började redan bli sent, efter elva. Samtidigt som jag tog första klunken av en skum drink som smakade skumbanan var det dags för huvudakten att gå på. Jag lyssnade någon minut genom dimmorna, men tyckte de lät som vilket dussinband som helst.

I stället för att stå framför scenen som en i fårskocken drog jag in Tina i ett mörkt hörn. Vi kysstes i dunklet, hon gjorde lite motstånd som en anständig kvinna, men jag hörde på hennes andetag att hon inte hade något emot mina målmedvetna fingrar.

Alldeles för snart, tyckte jag först, slutade bandet. Men sedan insåg jag att det var detta jag väntat på – jag ville ut på dansgolvet, till annan musik. Mina ben var lika rastlösa som mina händer. Jag drog med mig Tina till baren, beställde nya drinkar. Doft av gin och tonic och fitta när jag lyfte glaset till munnen. Fruktigt och syrligt. Ut på dansgolvet, Tina snubblade med, glad men rodnande.

Ja, här börjar jag få svårt att minnas, kan jag villigt erkänna. Ruset var inte bara alkohol, det var glädje och socker och kåthet också.

Det nästa jag minns tydligt är frasen ”diade b-kupor”. Jag vet inte om jag själv sa den, eller någon annan, eller om det var innan eller efter. Hur som helst krängde jag av mig min blus och behå. Dansade topless, mitt bland alla andra svettiga kroppar. Snacka om något nytt! Jag kunde inte minnas att mina bröst känt frisk luft sedan slutet av 80-talet, när det var normalt att sola så och ingen ännu hade diat dem. De hade i alla fall garanterat aldrig dansat nakna förr.

Sedan kom en vakt. Han såg skitsur ut. Jag försökte ignorera honom. Andra kvinnor runt mig, okända ansikten, började plötsligt försvara mig. Bögarna får minsann va topless! skrek en. Låt henne vara! varnade någon. Lägg ner, det är väl knappast första gången, sa en annan. Det handlar inte om det, jag har hört att hon är alldeles för berusad, fräste vakten. Men han vågade inte ta i mig. Jag sa inget, dansade bara lite åt hans håll och svängde med tuttarna. Till slut lyckades Tina prata honom lugn, tror jag. Sedan lockade hon bort mig till en undanskymd kant av baren och lyckades få mig att ta på blusen igen, om än inte knäppa den. Behån hade gått förlorad någonstans på dansgolvet. Jag saknade den inte.

Vi fick faktiskt vara kvar ända tills de stängde klockan tre. Sedan snubblade vi ut igen, än mer rosiga och uppsluppna. Hånglade på en bakgata, kände inte kylan först. Sedan började vi nyktra till, och kände den.

Snabbt, en taxi. Hem till Tinas varma säng. Väl där var jag väl egentligen lite för full för att känna så mycket rent fysiskt. Men det kändes ändå så bra, så bra.

Det tog tid. Vet inte var vi fick all energi ifrån. Till slut mer eller mindre kollapsade jag, samtidigt som mörkret utanför hennes fönster började få en grå ton. Tina bara log lyckligt mot mig.
Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen. 
Där och då förstod jag vad det var för känsla som hängt över mig hela kvällen. Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen. Behovet att kapa med ett vackert snitt.

Jag reste mig ur den ljumna sängen.

– Tina, jag måste gå, sa jag.

Hon nickade stumt. Hon var inte dum, Tina.

Eller kanske lite. Jag såg i hennes ögon att hon tänkte säga ”Jag älskar dig” så jag tystade henne med en kyss.

Kopparmynten följde mig medan jag klädde mig.

Sedan gick jag.

 

*

 

Det är sedan länge nästa dag när Maria Johansson lämnar Tina. Strax efter klockan nio, lördagen den tolfte december är det.

Solens kalla dis har precis börjat nå ovan hustaken. Under natten har temperaturen krupit nedåt mot riktig vinter. Små glesa flingor faller, men de smälter inte längre så fort de nuddar marken, och det gamla slasket har frusit på de lutande smågatorna runt Helgalunden. Maria vinglar på sina klackar – en har dessutom börjat lossna, men det har hon inte märkt än – hon halkar ett par gånger, men håller balansen.

Hon irrar ett tag, men kommer sedan ut vid Åsöskolan. Har inte riktigt fattat tidigare att Tina bor så nära Skanstull, de har kommit från andra hållet. Eller, ärligare, oftast i taxi.

Maria Johansson ser sig om efter en ännu en sådan, som kan ta henne hem.

Nej, säger Den Gamla Maria, du har inte råd.

Springnota, säger Den Nya.

Inte i den här halkan, med dina klackar, mitt på ljusa dagen, fnyser det nyvakna förnuftet.

Maria ger en isklump på trottoaren en hård spark, men går ned i tunnelbanan.

Tidningsstället är fullt av Metros. Maria snappar åt sig en tidning. Kanske står där något om henne. Fast det måste väl vara gårdagens, det är ju lördag.

Tåget kommer oväntat snabbt. Maria slår sig ned, bläddrar överlägset men ändå nyfiket. Nä, det är dagens Metro, extrautgåva såhär innan jul. Jaha.

Hon ser ingen uppföljning om sig själv.

Jag måste ut på nätet snart igen, tänker hon lite irriterat, kolla alla de där kommentarerna och skriva något nytt, något som ger besökare. Jag kan ju inte vara bortglömd redan. Men tiden går så snabbt när man har roligt.

Sidan fem, samma plats där texten om Maria och Mikael Johansson publicerades i början av veckan. Nu har alla en smartphone, säger rubriken på dagens artikel.

Jaha. I Stockholm har andelen människor med smartphone nu krupit upp över 50 procent. Utvecklingen går snabbt.

Däremot har försäljningen inte ökat riktigt lika mycket som förra året. Många får en begagnad telefon av vänner och släktingar, står det. Och: kvinnor har oftast Iphones, män väljer Android.

Precis som Maria Johansson.

Hon slänger tidningen ifrån sig. Hårt. Men den kommer inte långt, lägger sig otillfredsställande nära på golvet, som om den ville krypa tillbaka till henne.

Maria drar upp sin jävla Iphone för att tänka på något annat. Eller kanske egentligen inte något annat, men för att göra något åt de där taggarna som har börjat hopa sig i bakhuvudet igen.

Loggar in på bloggen. Några nya kommentarer, men mest gamla. En kommentar på texten om att pissa i Ewas flaska lyder: ”Snart kommer vi veta vem du är. Vi jobbar på det och vi letar efter dig. Du kommer inte komma undan”. Maria fnyser och låter den vara. En annan säger ”Så jääävla bra! Du är bäst, roligast i Sverige idag!” Den väljer Maria att publicera.

Hon kastar ett öga på de hundratals opublicerade kommentarer som gäller inlägget om Mikael Johansson och skilsmässan. Hon har fortfarande inte orkat gå igenom dem. En slumpvis utvald bränner henne i ögonen: ”Gäsp, bara så typiskt attentionwhore. Du är knappast den första uttråkade frun som vill skiljas och sen freakar loss, snarare regel än undantag. De flesta är inte lika psycho bara.”

Då blinkar smarttelefonen att den är urladdad och måste sova nu. Kanske tur det, Maria är på väg att låta den gå samma väg som tidningen.

Hon kramar den hårt i handen i stället. Glaset knastrar.

 

Maria blundar hela den återstående vägen till Kristineberg. Det rör sig bakom hennes ögonlock.

*

Solskenet blev klarare framåt lunch den där lördagen. Jag lade telefonen på laddning, gick till kylen där det numer alltid stod en Baileysflaska, och hällde upp. Sista skvätten. Satte mig i fåtöljen, tittade ut i vintern.

Kanske var det bästa inte alls att göra allt som faller en in. Kanske ledde den vägen fel. Om det nu är fel att vara en slampig blondin som dricker för mycket. Var det det jag ville bli? Ja, tydligen.

Äsch, det där låter som Den Gamla Maria, fräste min hjärna. Vad fan vet folk? Jävla lätt att skriva kommentarer på en blogg. Men att GÖRA något, det klarar de inte.

Tömde glaset. En sur bismak.

Jaha, så vad kan man göra då?

Känslan av avsked satt kvar i kroppen. Jag visste inte än vad den betydde.

Men jag kände att det var dags för en ny lista. En ny livslista, i ny bemärkelse.

Koncentration nu. Vad består en människas liv av?

Familj.

Arbete.

Mat.

Nöjen.

Kunde det vara så futtigt? Okej, lite till.

Dryck.

Livsåskådning.

Sex, hur kunde jag glömma det.

Jag tänkte och jag skrev och sedan skrev jag lite till och sedan postade jag ett nytt inlägg.

 

TILL ALLA LÖGNAKTIGA HANDLINGSFÖRLAMADE BESSERWISSERS

Ni har svårt att hantera mig. Ni skriver idiotiska kommentarer i min blogg och idiotiska artiklar i era jävla låtsastidningar. Så här gör alla kvinnor när de skiljer sig, och alla har de en Iphone, och alla ligger de runt. Gäsp, svarar jag er.

Eller nä, lite mer svar på tal ska ni få. Och en utmaning.

Ni vet inget om mig, och antagligen inte om er själva heller. Jag tänker inte analysera er, jag har viktigare saker för mig (fast ni kan ju ta och fundera på begrepp som avundsjuka, hjärntvätt och kvävningsdöd). Däremot – upp till bevis, ni ska få äran att medverka i min framtida utveckling.

Jag har en lista på saker jag tänker göra framöver. Den omfattar de här områdena: Familj, Arbete, Mat & Dryck, Nöjen, Livsåskådning, Sex. Det jag planerar går långt utanför er fattningsförmåga. Men visst, ge mig era förslag. Vilken är den mest oväntade karriären jag kan göra, det mest banbrytande knullet? Och så vidare.

Mejla [email protected].

Min egen lista är tills vidare hemlig. Jag publicerar den när jag har lust.

Ha så jävla kul med att fundera där ute, själv ska jag ha så jävla kul med att GÖRA SAKER PÅ RIKTIGT. Och de kommer fan inte vara vad ni förväntar er.

 

Bra gjort, sa jag åt mig själv och loggade ut från bloggen. Återvände till listan jag börjat fylla i och slutförde den. För att den fanns och att jag tänkte följa den, det var helt sant. I alla fall var det sant just då, lördagen den tolfte december.

Jag kände mig ganska nöjd. Mycket bättre än någon timme tidigare. Anade att något nytt var på gång. Anade inte hur rätt jag hade. Eller hur fel.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Jacqueline Castillo Pena Colombia
Frågorna är fortfarande många 18 år efter att Jacqueline Castillo Peñas bror och tusentals andra unga män kidnappades av militären och försvann. Foto: Emma Milder

Tusentals unga män försvann spårlöst

I snart två decennier har Jacqueline Castillo Peña kämpat mot den omfattande straffriheten i skuggan av de tusentals utomrättsliga avrättningar av oskyldiga unga män i Colombia. Nu prisas hon av Svenska kyrkan och biståndsorganisationen Diakonia för sitt outtröttliga arbete i ett land där människorättsförsvarare ständigt lever i fara. Arbetaren mötte henne under sitt första Sverigebesök.

– Min bror Jaime försvann den 10 augusti 2008. Två dagar senare hittades en kropp vi fortfarande tror är hans, utklädd till gerillasoldat långt hemifrån.

Jacqueline Castillo Peña sitter i ett mörkt mötesrum inne på den svenska biståndsorganisationen Diakonias huvudkontor i södra Stockholm. Det har snart gått 20 år sedan dagen som förändrade hennes liv för alltid och som kom att kasta in Colombia i en av landets största politiska skandaler någonsin. Det som i folkmun fortfarande kallas false positives, falska positiva resultat, och som skakade om en region redan full av våldsamma konflikter.

Nu är hon i Sverige för för att ta emot Svenska kyrkan och Diakonias prestigefyllda pris som årets försvarare av mänskliga rättigheter.

Jacqueline Castillo Pena från den colombianska organisationen MAFAPO

Jacqueline Castillo Peña. Foto: Johan Apel Röstlund

Tusentals unga män försvann spårlöst

Det är 2008 och den hårdföre högerpresidenten Álvaro Uribe har styrt Colombia i sex år. Sedan han vann valet valet 2002 som det konservativa partiets kandidat har han tillsammans med sin högerregering drivit en kompromisslös kamp mot vänstergerillan FARC. 

Det blodiga inbördeskriget har plågat civilbefolkningen i nästan 40 år. Hundratusentals människor har dödats och miljontals befinner sig på flykt. Byar har tömts på sina invånare. Kidnappningar och tortyr är vardagsmat. Korruptionen utbredd och våldet brutalt. Gerillagrupper, landets armé, mäktiga drogkarteller och högerstyrda paramilitära grupper med smutsiga kopplingar till regeringen begår alla fasansfulla övergrepp.

Plötsligt börjar tusentals unga män spårlöst försvinna från sina hem. Kropparna hittas kort senare. Skjutna och förklädda i gröna gerillauniformer. Jacqueline Castillo Peña bror var en av de som försvann.

– Jag såg på nyheterna om kropparna. Men det slog mig aldrig då att Jaime kunde vara en av dem. Han var ju ingen gerillaman.

Sakta börjar saker klarna och skandalen är ett faktum. Genom ett bonussystem sanktionerat av Uribe-regeringen visar det sig att militären belönats med extrapengar, befordringar och andra förmåner ju fler gerillasoldater som dödats.

Fler än 6000 unga män, ofta från fattiga och utsatta områden, har förts bort och avrättats. 

42-åriga Jaime Castillo Peña var alltså en av dem som försvann. Fortfarande idag, 18 år senare, utreder myndigheterna om en av de uppgrävda kropparna är hans.

– Min bror var inte med i någon gerilla. Och när det gick upp för mig att militären, som finns till för att skydda oss, så systematiskt dödat civila colombianer…

Jacqueline Castillo Peñas tystnar och skakar på huvudet. Tillsammans med andra anhöriga till de oskyldiga offren startade hon organisationen Fundación Madres de los false positives de Soacha y Bogotá, MAFAPO. 

False positives Colombia
Anhöriga till två av de tusentals oskyldiga unga män som fördes bort och avrättades av militären. Foto: Fernando Vergara/TT

De har sedan dess kämpat för att de skyldiga till avrättningarna skall ställas till svars. 

– Vi vill rentvå våra familjemedlemmar. Idag vet vi att det här var statens politik. Men vem gav militären order och var avrättningarna ett sätt för militären ett att visa upp positiva resultat i kamp mot gerillorna för att få fortsatta bidrag från USA?

”Det finns många högt uppsatta som vill tysta oss”

Fallet med false positives satte än en gång strålkastarljuset på Colombia som ett land med djup korruption och omfattande straffrihet. Men också ett samhälle där alla som ifrågasätter makten och kämpar för mänskliga rättigheter svävar i direkt livsfara. 

MAFAPOs kamp smutskastades av Álvaro Uribe och Jacqueline Castillo Peña beskriver hur hon upprepade gånger utsatts för allvarliga hot. Att vara ansiktet utåt för en organisation som kämpar mot militären är förenat med stora risker.

Alvaro Uribe Colombia
Álvaro Uribe förde en en kompromisslös och våldsam kamp mot Colombias vänstergerillor. Foto: William Fernando Martinez/TT

– Bara det enkla faktum att vår organisation syns och hörs, att vi uppmärksammar vad som hände, gör att vi hotas. Det finns många högt uppsatta som vill tysta oss.

Därför, förklarar hon, är priset hon nu tilldelats viktigt. Uppmärksamheten och omvärldens ögon kan innebära ökad trygghet.

– Vi måste fortsätta kämpa och trots att det gått tio år sedan fredsavtalet mellan staten och FARC är Colombia inte ett land som uppnått total fred. Vi vill att det som hände utreds och att de ansvariga ställs till svars och då behövs internationellt stöd.

False Positives Colombia
En av många minnesmanifestationer över de döda. Foto: Fernando Vergara/TT

På söndag den 21 juni avgörs presidentvalet i Colombia. I den första valomgången segrade högerpopulisten och den konservativa advokaten Abelardo de la Espriella. Men resultatet ifrågasattes snabbt av den sittande vänsterpresidenten Gustavo Petro.

Våldsam valrörelse i Colombia 2026
Årets valrörelse har varit våldsam och flera personer har dödats i det politiska våldet som återigen blossat upp. Foto: Santiago Saldarriaga/TT

Nu väntas alltså en sista omgång innan det står klart om landet övergår till högerstyre igen. Valrörelsen har skakats av våldsamheter och politiska mord och Jacqueline Castillo Peña hoppas att vänstersidans Iván Cepeda segrar.

Ivan Cepeda, presidentkandidat Colombia
Många unga colombianer hoppas att vänsterkandidaten Iván Cepeda segrar i valet. Foto: Fernando Vergara/TT

– Vi vill fortsätta förändringsarbetet som den här regeringen inlett. Och precis som oss kommer Cepeda från folket. Han känner till vår kamp och vår smärta. Vinner däremot Abelardo de la Espriella är oron stor att inga kommer ställas till svars för det som hände. Men även om de skulle dömas för sina brott kommer vi aldrig få våra döda tillbaka. Därför är det viktigaste att sanningen kommer fram och att vi tillsammans kan bygga en bättre framtid för landets ungdomar där det som hände aldrig upprepas. Det är faktiskt viktigare än att de som begick brotten straffas.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Arbetarens och Tidskriften Klass chefredaktörer Amalthea Frantz och Beata Hansson. Foto: Joel Kellgren

Mer plats för berättelser underifrån

Arbetarens prenumeranter kommer framöver få ta del av noveller från Tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare.

– Det skönlitterära har i stort sett försvunnit från kultursidorna, Arbetaren inräknad. Går man längre tillbaka har vi en stolt historia av att publicera unga lovande arbetarförfattare, så för oss innebär det här samarbetet en möjlighet att återigen plocka upp just det, säger Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren apropå det nya samarbetet med Tidskriften Klass. 

– Klass publicerar så många bra noveller, och att låta fler ta del av deras rika material känns otroligt viktigt, fortsätter hon.

Mer plats för berättelser underifrån – det är syftet med Arbetarens nya samarbete med Tidskriften Klass. Samtidigt som skönlitteraturen ges mindre utrymme i offentligheten är det fler som skriver, och behovet av arbetarperspektiv är stort.

Ömsesidig injektion med energi

– Två redaktioner når ut till fler än vad en gör, och tillsammans ska vi se till att fler kan ta del av samtida arbetarlitteratur. Det blir en ömsesidig injektion med energi, säger Beata Hansson, chefredaktör på Tidskriften Klass. 

Samarbetet innebär att Arbetaren kvartalsvis kommer att publicera noveller och dikter från Föreningen Arbetarskrivare, som ger ut Tidskriften Klass. Först ut är novellen Skyddsökande av Karim Taghana, lärare och översättare från svenska till kurdiska.

Den som tycker om novellen får hålla utkik, ryktet säger att Taghana i detta nu arbetar på sin debutroman. 

Publicerad
1 week sedan

Stefan, 70 i Örebro: ”Egoismen är farlig”

Här kommer en liten tillbakablick till tidigare i våras, när Greta och jag gick omkring i centrala Örebro för att träffa väljare. Det första som hände var att vi stötte på lokala representanter för Moderaterna, som stod och bjöd på kaffe på gågatan – och delade ut smörknivar som give aways. 

“Framtiden börjar vid frukostbordet”, stod det på dem.

Vi gick fram och pratade med dem en stund. Högsta prioritet för deras del inför valet var bland annat framkomlighetsfrågor i staden, berättade de. Det var viktigt med cykelvägar och bussar men “bilen har också sin plats” och därför behövdes fler parkeringsplatser.

Det här mötet ägde rum i mars, just efter att Iran hade svarat på Israels och USA:s folkrättsvidriga bombningar av landet genom att attackera andra länder i Mellanöstern. En av representanterna, som inte ville vara med på bild, berättade att “man förstås är medveten om alla krig och allting som händer i världen just nu” och förklarade sedan hur hen själv var berörd:

– Mina föräldrar är fast i Malaysia. De skulle flyga hem via Dubai men flygen går inte.

Vi talade om röda linjer. Har ni några sådana i ert politiska engagemang? Bara en av representanterna hade ett tydligt svar: Hon hade två pappor, berättade hon. Så HBTQI-frågorna var avgörande för henne.

Ingen tyckte att det egna partiet hade passerat några röda linjer dittills.

Vi tackade för samtalet och hann bara en kort bit innan vi passerade en ICA-butik och blev stoppade av en man som presenterade sig som Stefan. Han var 70 år och särskilt intresserad av miljö och klimat, berättade han. Han ställde upp på en intervju men ville inte vara med på bild.

Greta frågade:

 Vad är dina spontana tankar kring inför valrörelsen nu, det politiska läget i Sverige?

Ja, eftersom jag står med dig då… Jag är ju väldigt intresserad av det här med klimatet och sånt. Det är ju något som man ser ut att nedvärdera fullständigt på alla plan. Om man lyssnar på till exempel Johan Rockström eller andra så är det rätt uppenbart vad som sker, sa Stefan.

– Jag är inte jätteengagerad. Men för mig är det viktigt. Jag har barn… Vi kan göra vårt. Alla har ett ansvar. 

Egoismen är ett stort problem, både i politiken och i samhället i stort, menade Stefan.

– Alla tänker på sig, ingen tänker på mig… Det är lite oroande, tycker jag. Det är pengar och pengar och pengar och makt. 

Ser du några ljusglimtar, något hopp någonstans? 

– Ja, det är ju oss, det är vi människor som måste göra någonting. Det finns många som gör. Jag tror ju på människan generellt. Politiken, jag vet inte.

Har du varit engagerad politiskt?

– Nej, inte alls. 

Finns det någon särskild anledning till varför? 

– Nej, det har nog bara inte blivit så. Jag är intresserad, men jag har inte haft någon anledning att… Det har inte blivit av. 

Men om dina vänner sa: “Nu går vi på en demonstration”, så skulle du ha följt med…? 

– Det skulle jag kunna göra och det har jag gjort. Gått i demonstrationer. Men sen att engagera sig politiskt i en kommun eller något sånt där. Om det var så du tänkte… 

Att engagera sig politiskt behöver inte vara att man är i politiska partier eller direkt i politiken.

– Nej, det vet jag. Men jag trodde det var så du menade, sa Stefan.

– Men nog går jag ju och talar om vad jag tycker och skriver vad jag tycker, det gör jag. 

Ja, och det kanske på något sätt är mer värt… 

– Det är väl kanske det som jag jag menar med att människorna… Att man en och en kan påverka.

En reflektion från mig (det är Alexandra som skriver): 

Det här är något som har återkommit i våra intervjuer. Inställningen till politiskt engagemang. Vid sidan av den mycket frekventa kommentaren “jag kan inget om politik” eller “jag är inte insatt” så är det också många som spontant ser på politiskt engagemang som att det per definition innebär att vara partipolitiskt aktiv. På samma sätt verkar många se demokrati som något som man ägnar sig åt vart fjärde år, i samband med allmänna val.

Samtidigt vet vi ju från historien att i princip alla stora samhällsomvandlingar har krävt andra former av demokratiskt engagemang. Ofta i form av civil olydnad. 

För några år sedan stod jag på en motorväg tillsammans med aktivister från Återställ våtmarker. Jag gjorde ett större reportage om dem för Dagens Nyheters Lördagsmagasin och i artikeln intervjuade jag Stellan Vinthagen, professor i fredligt motstånd vid University of Massachusetts Amherst. Han kallade sig ”aktivistforskare” och var själv aktivist men inte i de rörelser han forskade på.

– Jag skulle vilja hävda att nästan varenda fri- och rättighet vi har i den svenska grundlagen är kopplad till historiska folkrörelsers arbete. Man har inte kallat det civil olydnad, men man har utmanat lagar och huvudsakligen fredligt och öppet brutit mot dem. Och sen har makten anpassat sig till detta efterhand – för att undvika någon form av social revolt eller revolution rentav, sa han till mig då.

En utmaning, trodde Stefan utanför ICA i Örebro, är att människor har så lite tid över i sin vardag. Det blir svårt att hinna med motståndet.

– Folk känns så upptagna med sitt. Det är mycket jobb, det ska tjänas pengar och man ska ha det ena och det andra. 

I valet kommer det bli något av partierna han röstat på tidigare, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, sa han. Men ännu hade han inte bestämt sig. Och det är svårt att känna att det spelar så jättestor roll – det finns ju ingen riktig opposition, menade Stefan.

Den här diskussionen, att inget parti har en politik som svarar mot de massiva utmaningarna vi står inför, har för övrigt just lyfts av SVT, som berättar om Arbetarens satsning och den här bloggen i samband med en intervju med MP:s Amanda Lind.

Sista frågan från Greta till Stefan i Örebro:

Finns det något som skulle kunna få dig att bli mer engagerad?

– Jag har själv en allvarlig sjukdom. Så jag mår inte alltid så bra och har varken ork eller energi. Men övergripande tror jag att det som behövs är starka ledare som kan motivera andra att vara med i kampen, sa han.

Det var allt från Örebro för denna gång. En annan sak: 

Några som inte ger sig är alla människor som kämpar för att Bella Aksoy ska få stanna i Sverige. Efter demonstrationen på förvaret för ett par veckor sedan (som jag skrev om här) har det hållits en massa demonstrationer till stöd för henne och det har skrivits väldigt mycket om hennes fall – både i tidningar och på sociala medier. På savebella.org har över 8 600 personer skrivit på ett upprop.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Malin Sjöberg Högrell och Simona Mohamsson, Liberalerna
Partiprofilen Malin Sjöberg Högrell bildar ett nytt parti där hon hoppas ta besvikna liberala röster från Simona Mohamsson. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Magnus Lejhall/TT

Krisen i Liberalerna: Avhoppare bildar nytt


Krisen i Liberalerna fortsätter att växa. Under måndagen meddelade en tung avhoppare att hon bildar ett nytt parti för att locka Sveriges mittenväljare: Liberalt Initiativ – Folkpartisterna.

Med opinionssiffror under folkölsnivå och med rekordlågt förtroende för partiledare Simona Mohamsson kommer nu nästa smäll för Liberalerna. 

Malin Sjöberg Högrell, tidigare ordförande i Liberalernas kvinnoförbund och regionråd i Uppsala har bestämt sig för att starta ett nytt parti. Det här i spåren av att partiets kontroversiella beslut tidigare i våras där de bestämde sig för att släppa in Sverigedemokraterna i en kommande regering vid valseger för Tidöblocket.

– Vi startade det här partiet för att det finns ett vakuum i svensk politik. Det finns inte ett riktigt mittenalternativ, säger Malin Sjöberg Högrell i en intervju med Sveriges Radio.

Akut läge enligt experter

Simona Mohamsson och partiledningens svängning i SD-frågan gav inte det ökade väljarstöd som Liberalerna hoppats på. Åtminstone inte sett till opinionen. Partiet ligger gång på gång långt under riksdagsspärren i de opinionsmätningar som kommer och läget beskrivs av allt fler politiska experter som akut ju närmare valet i september vi kommer.

I Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning för maj 2026 hamnade Liberalerna på katastrofsiffran 2,5 procent vilket innebär att de skulle åka ur riksdagen om det vore val i dag.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Svt satsning Nick Alinia Vera Oredsson invandrare för svenskar
Nyheter från TJ möter upp Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Television, för att prata om public service-företagets nyförvärv. Foto: Jessica Gow/TT, Christine Olsson/TT, Ulf Palm/TT

Vera Oredsson klar för SVT:s nya humor­satsning

SVT fortsätter sitt arbete med djärva nyförvärv. I den nya humorprogramserien Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, gör en pigg pensionär tillika invandrare premiär som tv-ankare: Vera Oredsson, 98 år, veterannazist.

– Jag skulle rensa i rabatten där hemma, det var ett sånt elände. Så frös jag plötsligt till och blev stående där på knä med skoffelhackan och utbrast: ”Men hur gjooooorde han? Ingen kunde rensa upp som doktor Goebbels, han fick hela Berlin rensat på bara ett par dagar, men hur gjorde han egentligen? Nu skulle man ha behövt hans nypor!”

De två panelisterna bredvid Vera Oredsson (oberoende nazist, 98 år) i studion kiknar av skratt och andfådda garv hörs från den castade publiken.

– Jag älskar dig, Vera! Jag älskar när en invandrare törs tänka utanför boxen och vara kritisk även mot icke-svenskar, hörs en av medpanelisterna frusta mellan skrattparoxysmerna.

SVT:s nya oberoende, nazisatsning: ”Nu vänder det”

Med det tar klippet slut. Lind Mickegren, exekutiv producent för Sveriges Televisions, SVT, nya humorprogramserie Älskade russin, med undertiteln Krutgummor åt svenskarna, klickar av mobilen och stoppar den belåtet i byxfickan. TJ och han har stämt träff på parkeringen utanför SVT:s högkvarter på Oxenstiernsgatan 34 i Stockholm.

– Nu vänder det, säger Lind Mickegren, och fortsätter:

– Äntligen har vi hittat nyckeln till hur vi både kan tilltala pensionärerna, vår publikstomme, och nå ut med delbart content som vår nya ungdomsgeneration älskar, samtidigt som vi kan punktera anklagelserna om vänstervridning en gång för alla. Och äntligen en invandrare som kan gå hem i breda lager, låt vara att hon kom hit redan 1945!

SVT har varit under hård press under de senaste åren. Enorma summor måste sparas inom programproduktionen till följd av sviktande kostnadskompensation från Tidöpartierna – massor av tjänster måste bort. Samtidigt fortsätter debattörer som Aron Flams och Jens Gam-Man att elda på de högerradikala kadrerna i kraven att public service helt ska läggas ner. SVT har försökt ta sitt ansvar genom att ta in såväl Flams och Gam-Man som den härligt spjuveraktige högerpopulisten Ching Frack som medverkande i diverse program, men konstigt nog har det inte fungerat – hetsen från höger mot public service-företaget har fortsatt med oförminskad styrka.

Vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia till SVT

SVT såg sig till slut nödgade att överraska kritikerna med en så kallad brutalblidkning och plocka in vit makt-hälsningsanhängaren Al Nickinia för att skoja och rasa i studion, men då blev det förargligt nog också tjafs.

Nu räknar man med att kritiken ebbat ut, men om det ändå skulle höras skeptiska röster har Lind Mickegren svar på tal:

– Det är en helt rimlig public service-hållning att vilja upprätthålla åsiktsmångfald. Det finns bevisligen invandrare som är nazister, det är Vera själv ett levande bevis på. Ska inte de få representeras? Varför skulle de inte kunna synas i public service? frågar Lind Mickegren retoriskt, med formuleringar som är närmast identiska med svaren till ETC när det stormade runt Al Nickinia som programmedverkande.

– Det finns inget som blir så älskat som när pensionärer kan bjuda på sig själva, säger Lind Mickegren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Joe Hill, Gävle
Så här kan målningen av Gävles största kändis, enligt Svt, komma att se ut. Joe Hill emigrerade till USA i början av 1900-talet och blev där en mycket känd agitator för facket IWW, innan han avrättades. Foto: Skärmdump Svt och Johan Apel Röstlund

Joe Hill hyllas i Gävle med jättelik muralmålning

Joe Hills ikoniska ansikte som gigantisk muralmålning? Det kan snart bli verklighet i hans gamla hemstad Gävle. 

Det är Svt Gävleborg som nu rapporterar att Joe Hill Visitor Center i centrala Gävle kontaktat det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna som gett sitt godkännande till en jättelik målning på en av sina fasader.

– Han var den första personen som använde musik, och nådde ut brett, för att förbättra samhället till det bättre. Och han fortsätter att inspirera människor än i dag – mer än hundra år senare. Jag tycker det är jäkligt häftigt.

Det säger Lasse Nivér på Joe Hill Visitor Center till Svt.

Drar turister till Gävle

Nu återstår endast att söka bygglov samt finansiering. Förhoppningen är att målningen kommer att uppföras på en av fasaderna intill det hus där Joe Hill, då Joel Hägglund, föddes uppe på Söder i Gävle 1879.

Varje år kommer många utländska turister till Gävle för att besöka Joe Hill-gården, som ägs och drivs av SAC Syndikalisterna och Joe Hill-sällskapet. Dessutom öppnades för bara två år sedan Joe Hill Visitor Center i det gamla fängelsemuseet i Gävle som ett komplement. Staden arrangerar även stadsvandringar i den världskända fackliga aktivistens och protestsångarens fotspår.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan

Protest utanför förvaret: ”Free Bella!”

I april träffade jag (Alexandra) Bella Demhat Aksoy, 35. Vi satt i soffan i lägenheten som hon gömde sig i, livrädd för att skickas till hemlandet Turkiet. Jag såg mig över axeln hela vägen dit och hem, precis som hon berättade att hon gjorde på kvällarna när hon och maken Emil ibland smög sig ut efter mörkrets inbrott för att ta en kort promenad. Få lite luft.

Demonstranter med skyltar samlades utanför Migrationsverkets förvar i Märsta utanför Stockholm.
Skyltarna sprayas på plats. Foto: Alexandra Urisman Otto.

Bella kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet.

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

I torsdags gick Emil och Bella ut igen, en kort stund bara. När de var på väg in genom porten knackade en polis på Bellas axel. Nu sitter hon i Migrationsverkets förvar och ska utvisas. Hennes advokater kommer att lämna in en ansökan om verkställighetshinder men det behövs också människor som kräver att hon ska få stanna, säger Bellas man Emil Jämsén.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, sa han till mig på telefon igår.

Och idag arrangerades den första demonstrationen till stöd för Bella. Flera andra, i olika städer, är under planering.

Bella Aksoys man Emil Jämsén och hans mamma tittar mot fönstret där Bella står. Det går inte att se in, men ut. Foto: Alexandra Urisman Otto.

På sociala medier är det stor uppslutning för att Bella ska få stanna. I skrivande stund har 7188 personer skrivit på ett upprop.

Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.
Foto: Alexandra Urisman Otto.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara. Klistermärken från nätverket mot gruvan i Nunasvaara.

Greta och Alexandra: I dag skulle man vara i Vittangi!

“Välkommen att delta i en båtfärd längs Torneälven, genom ett ännu levande och orört älvlandskap. Syftet med färden är enkelt men viktigt, att låta våra gäster uppleva älven på plats, känna stillheten, se vattnet, dricka vattnet… Och förstå varför så många människor värnar detta område.”

Idag äger detta fina arrangemang rum just där Greta och jag var tidigare i våras. Livspusslet har satt stopp för ytterligare en resa till Vittangi men jag (Alexandra) tänkte dela med mig av vad vi fick höra när vi var där. Då låg snön fortfarande djup och vi pulsade oss fram mot Ulrik “Ulle” Lidströms hus intill älven.

Vi hade fått skjuts dit från Kiruna där vi hade varit i drygt ett dygn och träffat flera fina och intressanta personer. Det blir mer om det i ett annat inlägg men en sak som ringde i öronen när vi var på väg in genom dörren hemma hos Ulle, det var vad Karin Kvarfordt Niia hade sagt till oss i ett samtal dagen före. Hon sitter i styrelsen i Gabna sameby vars marker sträcker sig över Kiruna och Pajala kommun.

– Det är en ganska sorglig syn som jag, och många samer med mig tror jag, har på på det politiska läget. Det är en tydlig känsla av svek. Ett svek gentemot oss som i generationer har förvaltat och använt och levt på markerna här i norra Sverige. Och faktiskt förvaltar dem på ett sätt så att ekosystemen fortfarande fungerar, sa hon. 

– Och så ser man det politiska systemet och de olika partierna som helt faller för lobbyismen från industrin. När vi möter politiker eller när man hör politiker svara i debatter och i diskussioner. Då är det industrins argument som framförs.

För mig (det är Alexandra som skriver) är det här ett väldigt viktigt perspektiv som ofta hamnar i skymundan. Samiska rättigheter handlar just om det, förstås. Om mänskliga rättigheter för ett urfolk, en minoritetsgrupp. Men det handlar också om att samerna, liksom urfolk över hela världen, hjälper oss alla genom att vårda och skydda vår gemensamma natur i ett läge när den akut behöver allt tänkbart skydd den kan få. 

Hemma hos “Ulle” Lidström hade vi utsikt över Torneälven från köksfönstret. Vi drack kaffe ur termos och Ulle och Hanna Råman, som också bor i byn och engagerar sig i gruvmotståndet, fick berätta. 

– Skadorna blir oåterkalleliga, sa Hanna.

Det handlar om det planerade gruvprojektet där det australiensiska bolaget Talga vill utvinna grafit. Tidigare har huvudfokus varit att få fram råvaror till litiumbatterier för elbilar. Men man ser nu även över möjligheterna att kunna använda grafiten till bland annat “försvarsapplikationer”.

Gruvplanerna hotar livsmiljöer, kultur och framtid, menar motståndsnätverket, som Ulle och Hanna båda är en del av, tillsammans med flera samebyar, organisationer, politiker och privatpersoner.

En gruva i Nunasvaara skulle förstöra renarnas betesmarker, störa flyttvägarna, förorena vattnet, försvåra jakt, fiske och bärplockning, menar nätverket. Och det skulle bryta den unika tystnaden i skogarna med sprängningar och tung trafik. 

Vid bordet tillsammans med Ulle och Hanna satt också Mats Sidmalm, kommunalpolitiker för S i Kiruna kommun – som till hösten har bytt parti och kandiderar för V. Också han är en del av motståndet mot gruvan.

– De talar hela tiden om att det ska bli arbetstillfällen med en ny gruva. Men det är enorm brist på arbetskraft i kommunen. Hotell och caféer… De flyger upp personal från Stockholm, sa han.

– Jag var och besiktigade bilen nyligen. De jobbar 7/7-skift. Jobbar sju dagar och är lediga sju. Det är på väg att bli som att jobba på en oljeplattform att jobba i Kiruna. 

Ja, varför ska man bo i en liten by långt ifrån alla bekvämligheter – om naturen på platsen blir förstörd? Vem ska vilja flytta dit för dessa “arbetstillfällen”, frågade de sig kring Ulles köksbord.

I fallet Nunasvaara är inte ens kommunen – Kiruna kommun – för gruvan. Länge vägrade man att utforma en detaljplan för området, något som behövs för att komma vidare i processen. Då valde regeringen att köra över kommunen, genom att tillämpa en befintlig paragraf i lagen – som aldrig tidigare använts.

– Man betraktar oss som en koloni där man bara hämtar resurser utan att ge någonting tillbaka, sa kommunalrådet till Dagens Nyheter i januari förra året.

Efter ytterligare vändor har en detaljplan nu lagts fram – av länsstyrelsen istället för kommunen. Och planen har godkänts av regeringen. Men ännu är det flera steg kvar i processen och motståndet står starkt. 

För att nå framgång behövs många som engagerar sig, tror Hanna Råman. Människor som lever på andra platser som också hotas av liknande projekt, skulle kunna ansluta sig. Den solidariska organiseringen är viktig.

– Om man ska vinna något sånt här så måste man ha strategier där man får med mycket folk. Vi har i vår grupp tre samebyar, lokala grupper och andra. Men vi måste bli ännu fler. Och det kanske måste vara så att Puoltsa måste vara med, Jukkasjärvi måste vara med. Vi måste bli större och större och större och till slut kanske… Hela Norrbotten!

Greta fyller i:

– Ja, och nationellt. Vi behöver folk från hela landet som säger “Sluta exploatera” och vi behöver öka medvetenheten om vad som faktiskt händer. 

En liten reflektion: Det sägs ofta att det finns målkonflikter mellan att skydda miljö och klimat. Man kan få intrycket av att vi “måste” förstöra naturen för att kunna ställa om till ett “klimatsmart” samhälle. Men det här förutsätter att man accepterar en massa premisser som aldrig ens kommer upp i den politiska debatten. Är det till exempel en naturlag att vår konsumtion måste öka? Är det en naturlag att vi måste öka energiproduktionen, energiförbrukningen, resursuttaget? När FN:s klimatpanel IPCC redan år 2018 sa att det krävs “snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i varje del av våra samhällen” kanske det också var ett medskick till oss att se på samhällsutmaningarna på ett större och mer radikalt vis.

Med en sådan blick är det lätt att se att målkonflikten knappast finns mellan att “rädda miljön” och att “rädda klimatet”, utan mellan att vara redo för verklig transformation – inklusive att ta steg tillbaka, minska, avstå – och att inte vara det. (Här finns förresten en annan hyfsat färsk text om att själva utgångspunkten för det politiska samtalet är upp och ner…)

Hanna Råman pekar mot sitt yngsta barn som leker i rummet intill. Friheten att kunna leva nära naturen, utan de inskränkningar som stadslivet ger. Om hon inte kan ge sina barn det… Då vet hon inte var de ska bo.

– Mina barns pappa man är masai, från Tanzania. Och senast vi var där och hälsade på var det plötsligt jättebra uppkoppling på mobilen. Så har det aldrig varit tidigare, sa hon.

– Efter ett tag förstod jag att uppkopplingen hade kommit samtidigt som den nya grannen; en ny guldgruva som ett kinesiskt börjat anlägga just intill. Jag blev helt stum, var bokstavligen tyst i en hel dag. Tar det aldrig slut?

Läs gärna mer om Nunasvaara, motståndet mot gruvan och helgens manifestation här.

Det var allt för nu, vi hörs snart igen!

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet, säger Silas Aliki som företrätt Bella Demhat Aksoy. Foto: Alexandra Urisman Otto

Polisen har gripit utvisningshotade Bella – ”Alla behövs nu”

”I Turkiet kommer jag att sättas i fängelse av regeringen. Eller bli dödad av min familj”, sa Bella Aksoy till Arbetaren i april. På torsdagskvällen greps hon och sitter nu i förvar i väntan på utvisning.

– Jag ber alla som kan att engagera sig för att rädda Bella, säger hennes man Emil Jämsén.

Arbetaren har tidigare berättat om Bella Demhat Aksoy, 35, som gömt sig för gränspolisen för att undvika utvisning. Hon kom till Sverige för nio år sedan, efter att ha flytt från den egna familjens dödshot och de stora riskerna med att leva som transkvinna och aktivist för kurdiska rättigheter och hbtqi-rättigheter i Turkiet. 

– Jag började med aktivism för min könsidentitet och jobbade för en stor organisation för transrättigheter i Turkiet som heter Pink life, berättade hon i Arbetarens väljarintervju.

– Vi genomförde demonstrationer, var i parlamentet och talade. Jag var med i stora nyhetssändningar, tv-program. Myndigheterna kan väldigt lätt hitta allt det här om jag skulle komma tillbaka. Jag kommer att sättas i fängelse av regeringen. Eller så kommer jag att bli dödad av min familj.

Bellas man meddelar att hon gripits

På torsdagskvällen meddelande hennes make sedan sex år, Emil Jämsén, att Bella gripits. På Facebook skriver han

”För några minuter sedan så stoppade polisen mig och Bella när vi var på väg hem. De sa att gränspolisen ville tala med henne. De tog med sig min älskade till Märsta för förvar (…). Jag har ingen aning om vad som kommer att hända nu.

Jag är förkrossad.” 

Han beskriver också hur Bella visade tecken på panikångest vid gripandet och uppmanar människor att skriva under ett upprop för att Bella ska få stanna i Sverige – i skrivande stund har över 5 800 personer skrivit under. 

– Nu brinner det i knutarna och alla som vill hjälpa Bella behövs. Sprid information om hennes fall och andra liknande fall! Prata om det! Och dyk upp på demonstrationen utanför förvaret i Märsta på lördag, säger han när Arbetaren når honom på telefon.

”Jag vet inte vad som händer nu”

På fredagsförmiddagen får Arbetaren ett samtal med Bella, som i förvaret har tillgång till dator för att kunna skriva och ringa. Hon och Emil hade lämnat lägenheten de gömde sig i för en promenad före middagen, berättar hon. Då kom polisen fram och bad om hennes ID-kort. 

– Jag vet inte vad som händer nu. Jag försöker bara greppa allt som sker. Och jag försöker rensa hjärnan och vara stark. Jag är så trött på det… På att vara stark, säger hon genom gråten.

Under natten har hon bara sovit i några minuter. Allt känns overkligt och Arbetaren har svårt att genomföra intervjun, eftersom Bella gråter och har svårt att andas under samtalet.

– Det var så konstigt och obehagligt att vakna på en plats jag inte alls känner till. Personalen kan komma in när som helst i mitt rum. Jag känner ingen människa här.

Under Migrationsverkets långa process uppmärksammades Bella Aksoy och hennes advokater på att Säpo var involverad i ärendet, något tidningen Blankspot var först med att berätta.

– Det finns ett dokument som varken jag eller advokaterna har fått se, där det framgår att jag har varit med i motståndsrörelsen PKK. Det här stämmer och var en del av en period i mitt liv när jag på alla tänkbara sätt försökte bli accepterad och älskad av min familj, sa Bella till Arbetaren i april.

Stora brister i hanteringen av Bellas ärende

Enligt Bella Aksoy har hon inte någon koppling alls till PKK längre men enligt hennes advokater har intyget från Säpo sannolikt haft stor påverkan på hennes chanser till uppehållstillstånd.

Silas Aliki. Foto: TT

Silas Aliki, som har företrätt Aksoy under processen, har tidigare understrukit att det finns stora brister i hanteringen av Bellas ärende. En person som är kurd, transkvinna, medialt uppmärksammad aktivist, och som dessutom redan utsatts för övergrepp i hemlandet, bedöms i stort sett alltid riskera förföljelse i Turkiet.

Nu kommer Sverige att försöka verkställa utvisningen, säger Silas Aliki till Arbetaren.

– Det är uppenbart att risken är stor att Bella utsätts för våld eller övergrepp om hon tvingas återvända till Turkiet.

Fotnot. savebella.org uppdateras det löpande om vad som händer i Bellas fall och vad den som vill engagera sig kan göra för att hjälpa henne. På lördag klockan 15.00 arrangeras en demonstration utanför förvaret i Märsta.

Publicerad
4 weeks sedan
Statsminister Ulf Kristersson (M) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) besöker Charlottendal bussdepå i Gustavsberg.
Kristdemokraten Ebba Busch och moderaten Ulf Kristersson i samband med att Tidöregeringen meddelade att biljettpriserna för kollektivtrafiken kapas i ett halvår. Foto: Christine Olsson/ TT

Halva priset i kollektiv­trafiken – kör bara kör!

”Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.” Sara Vestberg och John Nordmark, före detta bussförare, om varför Ulf Kristersson och Ebba Busch måste göra en riktig satsning på kollektivtrafiken.

I 30 års tid har vi fått höra att det inte finns pengar till stora offentliga satsningar. Inga pengar till billigare kollektivtrafik. Inga pengar till bättre löner och arbetsvillkor för de som håller samhället rullande. Inga pengar till satsningar som omfördelar från de rikaste till vanligt folk.

Men plötsligt händer det. Staten har råd att halvera priset i kollektivtrafiken under ett halvår. Bra! Äntligen visar man att det faktiskt går.

Så fortsätt då. Gör satsningen permanent. Dubbla eller tredubbla investeringarna. Sänk priserna ännu mer, bygg ut trafiken, höj lönerna, korta arbetstiderna och avveckla upphandlingssystemet som pressar både personal och resenärer.

Tuff arbetsmiljö för busschaufförer

När Ebba, Ulf och andra politiker får chansen att visa hur “folkliga” de är genom att provköra buss, romantiserar de samtidigt ett yrke vars villkor de själva varit med och försämrat. Politikerna poserar gärna i förarsätet för en dag. Men de som faktiskt kör bussarna varje dag är ofta utlandsfödda arbetare – samma människor som Uffe och Ebba vill utvisa.

Privatiserad kollektivtrafik, stress, osäkra scheman, försämrad strejkrätt och en arbetsmiljö som gör det svårt – särskilt för kvinnor och småbarnsföräldrar – att stanna kvar i yrket.

Vill ni visa respekt för ett samhällsviktigt arbete? Då krävs mer än ett kamerabesök i förarhytten.

En riktig satsning på kollektivtrafiken skulle ge fler resenärer, fler avgångar, fler jobb och bättre villkor för arbetarna. Fler unga skulle kunna söka sig till yrket. Fler skulle kunna kombinera arbete med familjeliv. Kollektivtrafiken är en avgörande del av människors vardag – och den måste fungera.

I klimatkrisen är detta helt nödvändigt.

Samhällsekonomiskt lönsamt att satsa på kollektivtrafiken

I ett Sverige där ojämlikheten är på samma nivå som i Saudiarabien, Sydafrika, Ryssland och Brasilien behövs investeringar som faktiskt förbättrar livet för vanligt folk.

Och i en tid av höjd beredskap behövs robusta offentliga system. Titta på Ukrainas järnväg under Rysslands anfallskrig – fungerande kollektivtrafik och järnväg är samhällsbärande.

Allt detta skulle göra människors liv bättre. Det skulle dessutom vara samhällsekonomiskt lönsamt.

Så vad finns det egentligen att invända mot?

Kör bara kör.

Sara Vestberg, fd bussförare och masterstudent på Försvarshögskolan
John Nordmark, fd bussförare och facklig samordnare för SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad