Maria Johanssons memoarer – del 8

8. Fredag den fjärde december har det varit klart, milt väder i flera dagar. Inte heller har prognoserna sagt något om annalkande snö eller regn. Himlen är hög och upprymd. Något känns i luften. Klockan elva på förmiddagen lyfter många sina huvuden mot skyn. Där knattrar ett plan på låg höjd, först över Järfälla, sedan […]

8.

Fredag den fjärde december har det varit klart, milt väder i flera dagar. Inte heller har prognoserna sagt något om annalkande snö eller regn. Himlen är hög och upprymd. Något känns i luften.

Klockan elva på förmiddagen lyfter många sina huvuden mot skyn. Där knattrar ett plan på låg höjd, först över Järfälla, sedan Spånga, bort mot Solna. Det flyger i en smal oval, och kommer inom en timme sluta i Bromma, där det började. Men det vet inte de som ser det. De tänker mer på den långa vimpeln som fladdrar som en svans.

MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!

*

Ni trodde att ni kunde lura mig. Göra allt så jävla krångligt. Ta mina surt förvärvade slantar och ge mig en pytteannons. Radannons utan bild. Jag överlistade er, då som nu.

Till Dagens Nyheter skickade jag en liten text, den kortaste tänkbara annons, drygt 500 kronor blev priset. Härmed meddelas att Maria Johansson, född Johansson, skiljer sig från Mikael Johansson, började den.

Jag ringde det tynande företaget som erbjöd flygreklam, jag lusläste väderprognoserna, jag bad DN om införande ett specifikt datum. Hela veckan satt jag som på nålar, hoppades att allt skulle klaffa. Men ändå hade jag en slags lugn förtröstan i botten. Det skulle klaffa. Vinden hade vänt för Maria Johansson.

MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!

Det var också rubriken på mitt andra blogginlägg. Jag har efteråt insett att det var detta som satte stenen i rullning. Eller snöbollen. Kanske hade jag stoppat den, om jag vetat hur den skulle rulla vidare. Men nej, att se bakåt och ångra saker löser inget. Vi som vet, vi fortsätter framåt, uppåt.

Rullande stenar samlar ingen mossa. Och snöbollar smälter. Våren är i antågande.

Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort.

Självklart var jag medveten om att det fanns en risk att Mikael inte alls såg planets budskap. Men jag trodde inte riktigt på det. Vinden hade ju vänt. Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort. Mitt under lunchtimmen. Han brukade alltid äta ute på fredagar. Och även om han skulle missa det, skulle säkert någon annan se det. En kollega. Barnens klasskamrater. Säga det som ett skämt. Så skulle han motvilligt slå upp tidningen, med en olustig känsla i magen, och där skulle han hitta något som inte var ett skämt! Å, jag kunde se det framför mig.

Ja, så långt hade jag alltså tänkt. Det jag inte hade räknat med var, att vad gör den moderna svensken när den ser något märkligt i offentligheten?

Den söker på internet.

Så gick det till när Maria Johanssons blogg inom loppet av ett dygn gick från två till närapå tvåtusen unika träffar.

*

Men det hade jag ju ingen aning om då. Efter att jag tryckt på ”publicera” loggade jag ut och gjorde något roligare. Självklart ville jag att andra skulle få ta del av mina stordåd och poem, men jag visste inte hur jag skulle locka dem till Maria Johanssons lilla hörna av internet, och just då brydde jag mig inte heller. Var fullt nöjd med att jag börjat dokumentera något alls. För min egen skull, som det heter.

På kvällen gick jag ut och firade. Själv, till att börja med. Jag klädde upp mig, sminkade mig noga, tog steget ut på de plötsligt ganska torra trottoarerna och bestämde mig för att låta slumpen styra.

En smått genial idé. Jag gick och fipplade med en krona i högerhanden, och varje gång jag stod inför något som kunde innebära ett beslut – en busshållplats, en korsning, en port – så tittade jag på myntet. Krona för ja, klave för nej.

På det sättet hamnade jag efter någon timme på en kinarestaurang med billig öl nära Odenplan. Jag betalade för en buffé. Och herregud, så jag åt. Det storslagna offentliggörandet av skilsmässan hade uppenbarligen gett mig en ändlös aptit. Ärligt talat hade jag slarvat lite med sådant under veckan, det var så lätt att småäta godis och ta ett glas vin i stället för att fixa riktig mat. Nu tog jag igen det.

Just när jag hämtat tredje tallriken ringde Mikael.

Jag tryckte glatt bort samtalet. Stör mig inte när jag äter, idiot.

När jag satt och försökte tvinga i mig lite friterad banan till efterrätt sms:ade Tina, undrade vad jag gjorde.

Vad vill jag?

Jag vill låta myntet avgöra.

Krona.

Ett par timmar senare slutade kvällen hemma hos henne igen.

*

– Maria, säger Tina.

– Mm ja, säger Maria med ansiktet nere i kudden.

– Vi kanske borde prata om det här.

– Vad?

– Ja … vad är dealen egentligen?

Maria trycker ansiktet längre ner i kudden.

– Krona eller klave, mumlar hon.

– Va?

– Mm.

– Alltså, det är helt okej att du ligger med andra. Men då vill jag veta att det är det som gäller. Allt har gått så fort.

– Snaarrrrk, säger Maria.

*

Lördag eftermiddag var Mikael fräck nog att sms:a mig igen. Mitt i någon sitcom-repris som jag avnjöt tillsammans med hallonglass och Tina i hennes soffa.

Den lilla vibrationen utlöste irritation. Jag blev inte mindre irriterad när jag såg avsändaren. Fast å andra sidan, kanske var det bra att han hörde av sig. Skönt att veta vad som gällde.

”Fy fan för dig”, skrev han. ”Detta var droppen. Oroa dig inte, jag vill inte ha något mer med dig att göra, inte barnen heller. Jag hittade ett nytt ord för dig också: pissluder.”

Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.

Jag såg nyktert på de korta raderna (och jag var faktiskt nykter också, rent kemiskt). Jaha, han ville inte ha med mig att göra. Visst. Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.

Nä, Mikaels lilla utrop rörde mig inte i ryggen, än mindre i hjärtat. Fast det där sista var väl onödigt. Och lite lösryckt. Vadå hittade ett nytt ord? Hittade på? Oj vad duktigt, han utvecklades verkligen.

Funderade några sekunder på om jag skulle svara. Risken var att det bara skulle resultera i en ny storm av sms och påringningar.

Jag gick ut i hallen, stoppade ned handen i kappfickan. Klave, sa kronan. Jag lydde.

– Vad gör du? sa Tina.

– Inget, sa jag och satte mig igen.

 

Skrikiga unga vuxna blandade med burkskratt flimrade på rutan. Pissluder, tänkte jag. Vad betyder det? Bara en sammansättning av två så kallade fula ord, eller finns det en bransch med urinhoror?

– Vad tänker du på? frågade Tina.

– Inget, sa jag.

I samma sekund som jag sa det, bestämde jag också att det skulle vara sant nu. Inte tänka. Bra att enkronan sagt att jag inte skulle svara. Vad skulle det tjäna till.

Jag stängde av den gamla telefonen och körde ned den i ett handväskefack som jag ofta glömde fanns.

Rutan flimrade och Tina tvinnade en av mina blonda hårslingor mellan fingrarna.

Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande. 

Jag tillbringade lördag och söndag i Tinas säng. Vi gick inte utanför dörren. Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande. Nästan undergiven. Tillfredsställde mina mat- och sexbehov. Visade sig inte på något sätt besvärad av att min mens börjat under lördagen.

Jag kände ett vagt förakt.

*

Måndagen den sjunde december åker Maria in till centrala Stockholm för att handla lite. Hon har en idé om att hon vill köpa något nytt att ha på sig i morgon, när affärsmannen Filip från Falun kommer och hälsar på.

 

Det är sen förmiddag. Julkakafonin har helt tagit över; det är tomtar och renar, girlander och ljusslingor, stjärnor och rosetter. Muzak som får en att längta efter ett automatvapen. Allt inramat av gråslask, igen.

Maria sjunker ned på tunnelbanesätet och tåget lämnar Fridhemsplan. När utsikten försvinner efter Sankt Eriksplan plockar hon tankspritt upp en bläddrad Metro från handtaget under fönstret. Bläddrar den lite mer. Någon har rånat en rullstolsburen vid Gullmarsplan, någon har föreslagit en ny tunnelbanestation. Jaha. När hon tittar upp igen är det Hötorget, nästa ska hon av.

Då.

Ett suddigt foto på sidan fem fångar hennes öga.

Det är planet med vimpeln. MIKAEL LÄS DN NOGA, står det klart och tydligt mot den blå himlen. JOHANSSON och IDAG är något svårare att urskilja. Men hela meningen står utskriven i bildtexten. Samt frågan ”Finns paret Johansson på riktigt?” Läsarbild, belönad med pengar, tydligen.

Högtflygande skilsmässa upprör och engagerar ropar rubriken.

Det kan inte vara sant. Maria stirrar, ögonen svider i tunnelseende. Men jo. Så klart är det sant.

”Helgens snackis – konstkupp eller riktig skilsmässa? Hemskt eller humor? Sverige är delat i två läger: män och kvinnor,” skriver Metros specialiserade internetreporter.

Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt.

Återigen väller ett skratt upp, Maria kan inte hindra det, även om hon kanske velat just nu. Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt. Sedan kikar hon försiktigt på tidningen och säger:

– Jaha, det där ja. Min dotter pratade om det. Jag har ju inte internet.

Maria trycker handen för munnen, försöker att inte frusta saliv och tårar. Herregud, herre, herre gud.

– Ovanlig idé, men lite sorgligt! fortsätter damen kontaktsökande.

Maria försöker besinna sig.

– Ja – jo. Fast tydligen tycker många att det är roligt!

– Aha, säger damen. Ja, det är väl en sån där idé som många kan få, men aldrig skulle göra på riktigt. Visst hade hon satt in en annons i tidningen också?

T-Centralen skramlar förbi.

– Ja, fast … ursäkta, säger Maria. Jag har inte hunnit läsa riktigt. Jag missade det här i helgen.

Och hon läser. Tåget skramlar vidare, damen får på nytt något misstänksamt i blicken, försvinner av vid Slussen utan att säga hej då. Maria Johansson är klistrad vid den första tidningsartikeln i hennes liv där hon själv är huvudperson:

Ett plan med ett budskap som ingen kan missa, och en annons i Dagens Nyheter som inte kan missförstås. Många stockholmare såg det live i fredags. Under helgen spreds en blogglänk, och en hätsk diskussion, snabbt på nätet.
I bloggen kan man läsa att en Maria Johansson skiljer sig från en Mikael Johansson efter tolv års äktenskap. ”Jag vill delge honom detta på ett storstilat sätt. I luften och med en annons i DN, som jag vet att han läser. Nu kan han ha sin svettiga tvätt och sin trötta snopp för sig själv”, står det bland annat.
– Jag tror det är någons slags kupp, reklam eller konst, säger Fred Grönfors som fångade planet på bild ovanför Solna.
– Ingen kan skiljas så här! Men det ska bli spännande att se om någon träder fram.
Men på nätet tror många – särskilt män – att det verkligen rör sig om en skilsmässa. Aftonbladet fick i lördags tillfälligt stänga ned sitt kommentarsfält för att rensa det. ”En skam för svenska kvinnor. Kan hon anmälas för ärekränkning?” står det i ett av de inlägg som fått vara kvar. På andra hemsidor låter det annorlunda. ”Klockrent! Så skulle jag med göra. Fast tyvärr är det nog inte på riktigt”, skriver Elsa på metro.se. Tre Facebookgrupper har startats, både för och emot ”Maria Johansson”.
– Det här är Sveriges vanligaste namn, och tillvägagångssättet skvallrar om att det knappast är en privatperson. Jag har fått frågan flera gånger nu, men nej, det är inte vi som ligger bakom det. Tyvärr! säger Jenna Samuelsson på pr-byrån Swoosh!, som tidigare uppmärksammats för spektakulära kampanjer.
Men varför inte köpa en snygg helsidesannons i stället?
– Det här får folk att undra mer, det blir automatiskt diskussioner i sociala medier, och där vill alla synas i dag. Dessutom sålde nog DN en hel del lösnummer, eftersom radannonserna inte publiceras på nätet – vi får se om tidningen själv har ett finger med i spelet, säger Jenna Samuelsson.
Hittills har varken ”Maria” eller en trovärdig ”Mikael” trätt fram och bloggen har inte uppdaterats sedan i fredags. Dagens Nyheter vill inte kommentera införandet av annonsen för Metro.
Fotnot: Vi väljer att publicera namnen, eftersom vi bedömer att ingen identifiering kan göras utifrån Sveriges vanligaste namn.

 

Inte förrän vid Skanstull inser Maria var hon är. Hon kastar sig upp, tumlar ut just som dörrarna stängs. Folk på perrongen viker undan. Maria bara stirrar framför sig, tidningen under armen.

Utan att veta hur är hon plötsligt uppe på gatan. Det är mörkt och mulet, lågt i tak till himlen. Stora blöta snöflingor lägger sig sakta på Den Nya Marias nya hår.

Det börjar sticka i kinderna, fingrarna, vaderna. Pirra som om hela kroppen domnat, somnat, och nu vaknar igen av ett blodflöde. Kanske är det så.

Maria vänder ansiktet uppåt. Skrattet bubblar upp, tyst, pressar fram nya tårar i hennes ögon.

Det är sant. Ja, det är sant.

Människor runt om i detta jävla land har fått upp ögonen för henne och de ögonen ser upp till henne.

Maria Johansson är någon att räkna med.

Hon halar upp sin smarta telefon och genom tårarna och mitt i snögloppet skriver hon på Maria Johanssons wordpressblogg: TACK

*

Jag skyndade mig hem den där måndagen. Egentligen hade jag väl tänkt strosa i affärer, shoppa, äta ute. Jag hade glatt mig åt det. Men en ny feber kröp i kroppen. Jag handlade nästan mekaniskt ett svartlila raffset med en massa läder och snörningar i en liten butik, och därefter en låda med tjugofem bitar sushi, och satte mig på tunnelbanan igen.

Jag höll på att glömma att gå av vid rätt station den här gången också. Fastnade så i allt som fanns på nätet, läste om mig själv på nyhetssidor och i forum. Plockade sushi med vänstra handen och bläddrade med den högra.

Tänk att så många älskade mig, att så många hatade mig. (Jag förstod för övrigt nu var Mikael hade lärt sig ordet ”pissluder”.)

Tänk att så många plötsligt visste vem jag var. Samtidigt visste de ingenting. Det var perfekt.

De hade mycket att lära.

 

Jag kastade mig av vid Fridhemsplan, tappade en laxbit i farten. Väl hemma slog jag mig ned i min nya favoritfåtölj med de fjorton kvarvarande bitarna och min Iphone. Jag kände att det var dags för ett nytt blogginlägg.

 

HEJ IGEN & TACK IGEN!

Ja, jag är Maria Johansson och jag missade det här ståhejet i helgen. Men jag är på riktigt, kan jag lova. Och det är Mikael med. Han har sagt upp kontakten med mig nu – tack och lov.

Tänk att så många hittade till den här bloggen. Det var faktiskt inte min tanke.

Men välkomna till Den Nya Maria!

 

Klick, publicera. Det kändes bra. Jag tog en jätteräka medan tankarna vandrade vidare. Den här lilla enkla textpubliceringshörnan hade större potential än jag kunnat tro.

En tonfiskbit med för mycket wasabi fick nästan mitt huvud att explodera, men kanske var det precis vad som behövdes för nästa briljanta idé:

En blogg är en logg av verkligheten. I min verklighet bestämde jag. Jag skapade dagligen min nya verklighet, och ingen skulle ha mage att ifrågasätta den. Jag hade dessutom redan bevisat min handlingskraft.

Jag rotade fram lappen jag skrivit över glöggen ett par veckor tidigare, listan. Den var lite skrynklig och fläckad, men låg kvar där den skulle i plånboken.

Punkt 2 var inte avbockad än.

Den Nya Marias fjärde blogginlägg löd:

 

EN ARBETSTAGARES BEKÄNNELSER

Tänkte passa på att dela med mig av lite andra intressanta saker. Jag har en chef som heter Ewa (ja hon stavar det med dubbel-w för hon tror hon är så jääävla speciell). Ewa ler alltid mot folk, men det är aldrig äkta. Falsk som en orm är hon. Och hon har ett perverst intresse för yngre män som heter Adam. Men där slutar de bibliska likheterna. Ewa kommer aldrig ta initiativ till något syndafall, för innerst inne är hon en feg fitta.

Hur som helst, under flera års tid har jag gett Ewa en alldeles egen medicinsk behandling. Jag har kissat i dricksflaskan hon alltid går omkring med. (Antagligen tror hon att det håller henne ung, alltså att pimpla vatten hela tiden. Jag vet inte om sånt funkar, men gissar att undersköterskepisset i så fall har haft en utjämnande effekt!)

Jag brukade passa på i omklädnings/fikarummet. Lyckades inte varje dag, men rätt ofta. Aldrig jättemycket så klart, då hade nog till och med hon märkt smaken. Men en skvätt.

Så ja, Ewa, du vet vem du är – hoppas nyheten når dig och att den smakar gott.

PS: Just det, käre Mikael, om du läser: du har alltså inte helt fel när du kallar mig ”pissluder”. Det är bara det att det är ni som är hororna, inte jag.

 

Jag läste och skickade.

Internet är fantastiskt, tänkte jag.

Inspirationen bubblade i mig. Jag läste igenom posten igen och fnissade åt mina egna kvickheter. Funderade ett tag på att försöka starta upp mitt gamla Facebookkonto igen, som jag varit så mån om att bli av med. Men avfärdade snabbt tanken. Det var inte så sannolikt att utomstående hittat det (jag hade ju fortfarande Sveriges vanligaste namn, gubevars!). Mer sannolikt skulle det vara översvämmat av meddelanden från fan och hans moster, alltså Mikael, Tessan och mamma.

Ett litet obehag stack till. Mamma hade egentligen inte gjort något ont. Inte pappa heller, vad jag visste (kontakten med honom gick oftast genom mamma, han var inte den som ringde stup i kvarten). Tänk om de blev utsatta för en massa obehag. Men nej – varför skulle de bli indragna alls. Jag tänkte inte försöka dra in dem. Så länge de inte ställde sig på Mikaels sida.

Jag tröstade mig med att mina föräldrar enligt SCB skulle leva i sju respektive tolv år till. För att inte tala om lillebror. Det var inte bråttom att umgås med dem.

Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt?

Jag reste mig, sträckte på mig. Det var ett rättvist resonemang. Det var min tid nu. Och jag hade tid kvar.

Samtidigt föll min blick på det dammiga hörn där min gamla mobil slumrade urladdad sedan ett par dagar. Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt? Gud, tiden hade snurrat så fort.

Jag tittade på mobilen ett tag.

Vad vill jag?

Nä, jag vill inte prata med någon ur Den Gamla Marias liv.

*

Filip tillhör dem som har fått Den Nya Marias nya telefonnummer. Tidigt på tisdagen skickar han en bild till henne. Ett foto han själv tagit, av sig själv, där han sitter i ny kostym på tåget och ler lite försiktigt. Längtar efter dej, står det i meddelandet.

Maria tycker det är ganska intetsägande information, så hon svarar inget.

 

Två timmar senare står han på hennes tröskel. Maria öppnar iklädd den nya lilasvarta. Han kommer in och beter sig som en dörrmatta.

Maria uppskattar det. Det hela verkar faktiskt vara ett undergivenhetsspel för Filip, en del av sexakten. Hon kan inte påstå att hon gjort något liknande förr, men hon faller snabbt in i rollen. När han ber om att få krypa på golvet och kyssa hennes fötter höjer hon inte på ögonbrynen, slänger bara med håret och säger Gör det.

Men hon känner inte för att göra allt själv, ständigt vara den aktiva, och hon uppskattar ett traditionellt samlag mer än att få tårna slickade. Så när Filip åbäkat sig ett tag tar sliter hon tag i hans slips och beordrar honom att ta av sig byxorna och ta henne hårt i soffan. Han lyder, medan hon drar allt hårdare i slipsen, och hon vet inte om han till slut faller ihop av syrebrist eller utlösning eller båda delarna. Hon lossar på strypsnaran och får honom att fortsätta. Skavsåren runt hans strupe är mörkt lilaröda. Han verkar inte bry sig.

Men han andas rosslande.

Om inte annat så är han jävligt energisk, det måste jag ge honom, tänker Maria.

Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.

Senare ler han lyckligt.

– Tänk att vi passar så bra ihop.

Maria ryser. Studsar upp och öppnar fönstret. Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.

– Kul att du kom, säger hon kort.

Filip fnissar.

– Detsamma.

Maria ryser till igen, men döljer det med ett skratt och en replik:

– Vill du ha ett glas vin?

– Visst.

Hon går ut i köket. Bag-in-box i kylen. Jo, det är bra sex, det är det. På något sätt är hon mer attraherad av Tina, men får ut mer av själva sexet med Filip. Tja, så kan det väl vara. Tur att man har båda, då.

Bara Tina inte försvinner, nu när hon själv försvunnit ett par dagar.

Äsch.

Maria går tillbaka in till vardagsrummet med de två glasen. Men Filip har förflyttat sig, lagt sig i sängen. Hon rynkar pannan.

– Det blev så kallt där ute i soffan, säger Filip.

Maria säger inget, men räcker honom glaset, sätter sig på sängkanten.

– Fin lägenhet, säger han efter en klunk. Hur fick du kontrakt så snabbt?

Maria tittar ned i sitt glas. Frågan stör henne, fast hon inte kan sätta fingret på varför.

– Alltså, det är ju i andra hand, svarar hon och sneglar på honom från sidan.

– Jaha. Filip snurrar på glaset. Tidsbegränsat, eller?

– Jo, minst ett halvår till.

– Vad har du för planer sen då?

Maria börjar bli irriterad.

– Hördu, var lite undergiven igen, säger hon och klingar sitt glas i hans.

– Va?

– Du frågar så mycket.

– Förlåt. Jag bara undrade … om du funderar på att flytta hem sen igen.

– Vadå hem!

– Till din … man.

Maria slänger med håret igen.

– Ha! Skulle inte tro det.

Filip nickar tyst, tar en klunk.

Maria vill prata om något annat. Vad vill jag prata om? Fan, jag kommer inte på något. Helt tomt.

– Skönt att ni inte har barn, fortsätter Filip. Då skulle det vara längre betänktetid för skilsmässan. Men, ja, skönt att du verkligen har bestämt dig.

– Nu räcker det! Maria ställer ned glaset, hårt, men lyfter det med ens igen och tar en klunk.

– Prata om något roligt! fortsätter hon, som en order, och stirrar in i väggen.

I bakhuvudet viskar det: Du har fortfarande inte fått tillbaka papperen om skilsmässan. Nä, för de skickas ju till din folkbokföringsadress. Idiot. Tänk om Mikael försöker förhala allting? Barn. Den Nya Maria har inga barn.

– Den där som skilde sig i DN var ganska rolig, säger Filip och hans röst är lite gäll.

Maria frustar, vitt vin stänker på tapeten.

– Ja, inte sant! Men jag sa ju att du skulle byta ämne. Jag har lämnat den där historien bakom mig nu.

– Historien?

– Ja, med Mikael och allt. Jag vill prata om nåt annat nu!

– Mikael?

Maria vänder sig om för att spänna ögonen i mannen där i hennes säng, och inser att hans ansikte är ett enda blekt frågetecken. Med ens går det upp för henne.

– Ja, alltså det var ju jag som annonserade i DN! Det fattar du väl?

Filip fortsätter stirra tyst.

– Hallå?

– Ja, va, stammar Filip.

– Men ja! Jag trodde du fattat det. Bra idé, va?

– Mm, säger Filip och vänder blicken ned i vinglaset.

– Tror du inte på mig?

Hans mun är ett streck. Maria dänger ned vinglaset på sängbordet igen, marscherar ut i hallen och hämtar sin smartphone. Kör upp den i ansiktet på den förstummade älskaren.

– Titta då, här är min blogg!

Ögonen är tefat.

– Du ser, fortsätter Maria otåligt. Jag skiter i om du gillar idén eller inte, men du ska fan inte tro att den är någon annans!

– Oj, viskar Filip.

– Titta om du vill! säger Maria och klämmer fast telefonen i hans hand. Men skriv inget, det råder jag dig till.

Filips fingrar darrar när han för dem över det spruckna glaset.

– Oj, säger han igen.

– Har du inget annat att säga?

– Det är sant.

– Ja men så klart!

Filip blir tyst.

– Ändra inget av misstag nu, säger Maria strängt.

– Nädå. Men äh … du har sexhundratretton kommentarer som väntar på att godkännas.

– Va?

Det är Marias tur att bli ett frågetecken.

– Ja. Och flera tusen besök sedan i fredags.

Hon rycker åt sig telefonen. Sidan som visas hade hon ingen aning om fanns. Någon halvdold flik. Jaha, där ser man.

– Fantastiskt! tjuter hon. Oj, vad folk vill åt mig. Det här måste jag läsa.

– Nu?

– Nja. Orkar nog inte nu.

Hon tar den sista klunken ur glaset, med den andra handen tar hon tag om Filips strupe.

– Nå, vad säger du nu då?

– Du är fantastisk, mumlar Filip.

Maria bestämmer sig för att låta honom sova över.

*

Torsdag den tionde december, tidigt på morgonen, var Filip tvungen att åka iväg till sin konferens. Hela onsdagen hade vi tillbringat i sängen. Jag var öm av orgasmer, han var antagligen öm överallt.

Någon slags tomhet infann sig. Jag kände mig, för första gången på länge, övermätt på sex. Men samtidigt i behov av sällskap.

Jag gick igenom de senaste dagarnas sms från Tina, som jag inte orkat svara på. Måste prata med dig om en sak, bla, bla. Fast hon var ändå respektfull i tonen, nästan ödmjuk. Vad vill jag? Jo, jag vill träffa henne. Kopparmyntsögonen svävade för min inre syn. Jag gillar faktiskt Tina.

Hoppas hon inte gillar mig för mycket bara.

 

9.

Fredag förmiddag, kylskåpet gapar tomt och Maria är hungrig. Äta ute, är första tanken. Men något skaver i bakhuvudet, säger emot: Nä, du kan inte äta ute hela tiden. Gå och handla lite nu. I alla fall frukostgrejer.

Vinden river i Marias slarviga hårknut. Klockan är redan nästan lunchdags. Hon går till det närmaste snabbköpet, orkar inte gå till den större affären, fast hon kanske borde.

Ägg. Yoghurt. Chockladflingor. Fryspizza. 113,80 lyser siffrorna som ska betalas. Maria stoppar in kortet, knappar in koden, tiden tuggar på, sedan skriker displayen EJ GODKÄNT.

– Prova igen, säger den unge mannen i kassan entonigt medan han själv drar ut och stoppar i kortet igen i en enda rörelse.

Maria gör det, stumt, huvudet tomt.

Nej, det godkänns inte.

– Gud vad konstigt! säger Maria gällt. Jag vet att jag har massa pengar på kontot.

– Mm, säger killen och testar en gång till.

Nej.

Någonstans inuti har Maria vetat och väntat.

– Jag måste ha blivit scammad, skimmad, vad heter det. Usch vad obehagligt. Men å, jag kan väl få ta det här på krita nu bara, sen måste jag hem och polisanmäla?

Killen möter inte hennes blick, knappar bara på kassan.

– Prova nu, säger han. Jag tog bort det dyraste.

– Nej, jag vill inte!

Äntligen tittar han upp.

– Nähä. Då tar jag bort alltihop då.

– Äh, jag kan väl betala senare?

Maria ler, slänger lite med håret innan hon minns att det är uppsatt i en knut. Leendet skaver.

– Nä, säger killen lika entonigt som nyss.

– Dra åt helvete då, fräser Maria och störtar ut i decemberdagern igen.

Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.

Hemåt. Maria har vetat och väntat. Någonstans. Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.

Nu måste hon.

Smarttelefonen hårt i handen, loggar in på internetbanken, försöker se genom snödimman och ilsketårarna. 87 kronor och 18 öre.

Jaha.

 

Framme. Hon tar trapporna i stället för hissen i ren affekt. Sparkar av sig skorna, skriker något åt sitt halltak, sjunker ned på dörrmattan.

Ta det lugnt nu, väser hjärnan sammanbitet. Det är lön om drygt tio dagar. Jag kan låna av någon.

Men lån är ingen riktig lösning, det vet Maria. Man är inte fri om man lever på lån. Den Nya Maria är ju fri, stolt och fri.

Och så vet hon inte ens om hon verkligen kommer fortsätta få lön så länge till. Hon jobbar ju faktiskt inte.

Steg ett vore att ta upp kontakten med facket.

Vill inte.

Måste.

MÅSTE.

Maria kör hårdhänt in laddaren till sin gamla mobil i uttaget. Sätter på telefonen.

Sedan kryper hon ihop på golvet med armarna hårt slagna runt huvudet medan mobilen hackande och hostande tar emot sms efter sms

*

Maria Johanssons blogg, fredag den 11 december klockan 16.07:

NU JÄVLAR SKA NI FÅ BETALA

*

Den kvällen var det dags att fira igen.

Uppklädd och lättad skyndade jag mig till Tinas jobb. Hon verkade inte lika glad att se mig som första gången, men det vände snart. Jag var på ett strålande humör, överöste henne med komplimanger och små kvickheter, fick henne att rodna varje gång hon hade vägarna förbi min plats i baren. Jag kunde bokstavligen se hur hon smälte under min inverkan.

– Kul att du fortfarande vill ha mig, trots att du är kändis nu, sa hon med en blinkning när hon serverade mig andra glaset låtsaschampagne.

Tina hade förstått alltihop. Hon var inte dum.

– Klart jag vill, svarade jag. Du, jag har en annan god nyhet att berätta också!

– Vänta, sa Tina lågt och försvann för att servera någon annan.

Jag förlät henne storsint.

Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig.

Medan arbetskvällen började lida mot sitt slut dröjde sig Tina kvar längre vid bardisken mellan varven, och jag berättade för henne, i en följetong: Att facket skulle ha förhandling på måndag, och att de skulle begära 24 månadslöner om jag skulle sluta. Att jag sagt att jag ville sluta, hellre än att gå tillbaka till förnedringen. Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig, oavsett så skulle det inte spela någon roll. Att jag inte alls behövde vara med på förhandlingen – skönt! – men att de verkade rätt säkra på att landa uppgörelsen.

 

Fast just nu var det lite knapert, tillade jag när Tina stannade hos mig för tredje gången, så jag förutsatte att huset skulle stå för drinkarna.

Kopparmynten blixtrade till.

– Jag älskar dig, sa jag och visste inte riktigt varför.

Men jag kände så just i det ögonblicket. Tina rodnade ännu mer och strök notan. Strax därefter lämnade vi lokalen.

 

Vi rörde oss in mot centrala stan. Tina övertalade mig att följa med till den där gayklubben som påminde om en finlandsfärja igen. Först tänkte jag nja, jag har ju redan varit där, borde vara dags för något nytt. Men Tina var så bedjande, och babblade om att det var ett bra liveband i kväll.

Det var min tur att smälta. Jag kände att det var viktigt för henne. Och att vad hon ville i kväll var viktigt för mig.

Vi tumlade in, rosiga och uppsluppna, halvt omslingrade. Hängde av oss i garderoben. Beställde massor av drinkar. Tina betalade, det var lugnt, jag skulle ju få två årslöner snart.

Jag hällde i henne drinkar. Och hällde i mig själv. Det började redan bli sent, efter elva. Samtidigt som jag tog första klunken av en skum drink som smakade skumbanan var det dags för huvudakten att gå på. Jag lyssnade någon minut genom dimmorna, men tyckte de lät som vilket dussinband som helst.

I stället för att stå framför scenen som en i fårskocken drog jag in Tina i ett mörkt hörn. Vi kysstes i dunklet, hon gjorde lite motstånd som en anständig kvinna, men jag hörde på hennes andetag att hon inte hade något emot mina målmedvetna fingrar.

Alldeles för snart, tyckte jag först, slutade bandet. Men sedan insåg jag att det var detta jag väntat på – jag ville ut på dansgolvet, till annan musik. Mina ben var lika rastlösa som mina händer. Jag drog med mig Tina till baren, beställde nya drinkar. Doft av gin och tonic och fitta när jag lyfte glaset till munnen. Fruktigt och syrligt. Ut på dansgolvet, Tina snubblade med, glad men rodnande.

Ja, här börjar jag få svårt att minnas, kan jag villigt erkänna. Ruset var inte bara alkohol, det var glädje och socker och kåthet också.

Det nästa jag minns tydligt är frasen ”diade b-kupor”. Jag vet inte om jag själv sa den, eller någon annan, eller om det var innan eller efter. Hur som helst krängde jag av mig min blus och behå. Dansade topless, mitt bland alla andra svettiga kroppar. Snacka om något nytt! Jag kunde inte minnas att mina bröst känt frisk luft sedan slutet av 80-talet, när det var normalt att sola så och ingen ännu hade diat dem. De hade i alla fall garanterat aldrig dansat nakna förr.

Sedan kom en vakt. Han såg skitsur ut. Jag försökte ignorera honom. Andra kvinnor runt mig, okända ansikten, började plötsligt försvara mig. Bögarna får minsann va topless! skrek en. Låt henne vara! varnade någon. Lägg ner, det är väl knappast första gången, sa en annan. Det handlar inte om det, jag har hört att hon är alldeles för berusad, fräste vakten. Men han vågade inte ta i mig. Jag sa inget, dansade bara lite åt hans håll och svängde med tuttarna. Till slut lyckades Tina prata honom lugn, tror jag. Sedan lockade hon bort mig till en undanskymd kant av baren och lyckades få mig att ta på blusen igen, om än inte knäppa den. Behån hade gått förlorad någonstans på dansgolvet. Jag saknade den inte.

Vi fick faktiskt vara kvar ända tills de stängde klockan tre. Sedan snubblade vi ut igen, än mer rosiga och uppsluppna. Hånglade på en bakgata, kände inte kylan först. Sedan började vi nyktra till, och kände den.

Snabbt, en taxi. Hem till Tinas varma säng. Väl där var jag väl egentligen lite för full för att känna så mycket rent fysiskt. Men det kändes ändå så bra, så bra.

Det tog tid. Vet inte var vi fick all energi ifrån. Till slut mer eller mindre kollapsade jag, samtidigt som mörkret utanför hennes fönster började få en grå ton. Tina bara log lyckligt mot mig.

Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen. 

Där och då förstod jag vad det var för känsla som hängt över mig hela kvällen. Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen. Behovet att kapa med ett vackert snitt.

Jag reste mig ur den ljumna sängen.

– Tina, jag måste gå, sa jag.

Hon nickade stumt. Hon var inte dum, Tina.

Eller kanske lite. Jag såg i hennes ögon att hon tänkte säga ”Jag älskar dig” så jag tystade henne med en kyss.

Kopparmynten följde mig medan jag klädde mig.

Sedan gick jag.

 

*

 

Det är sedan länge nästa dag när Maria Johansson lämnar Tina. Strax efter klockan nio, lördagen den tolfte december är det.

Solens kalla dis har precis börjat nå ovan hustaken. Under natten har temperaturen krupit nedåt mot riktig vinter. Små glesa flingor faller, men de smälter inte längre så fort de nuddar marken, och det gamla slasket har frusit på de lutande smågatorna runt Helgalunden. Maria vinglar på sina klackar – en har dessutom börjat lossna, men det har hon inte märkt än – hon halkar ett par gånger, men håller balansen.

Hon irrar ett tag, men kommer sedan ut vid Åsöskolan. Har inte riktigt fattat tidigare att Tina bor så nära Skanstull, de har kommit från andra hållet. Eller, ärligare, oftast i taxi.

Maria Johansson ser sig om efter en ännu en sådan, som kan ta henne hem.

Nej, säger Den Gamla Maria, du har inte råd.

Springnota, säger Den Nya.

Inte i den här halkan, med dina klackar, mitt på ljusa dagen, fnyser det nyvakna förnuftet.

Maria ger en isklump på trottoaren en hård spark, men går ned i tunnelbanan.

Tidningsstället är fullt av Metros. Maria snappar åt sig en tidning. Kanske står där något om henne. Fast det måste väl vara gårdagens, det är ju lördag.

Tåget kommer oväntat snabbt. Maria slår sig ned, bläddrar överlägset men ändå nyfiket. Nä, det är dagens Metro, extrautgåva såhär innan jul. Jaha.

Hon ser ingen uppföljning om sig själv.

Jag måste ut på nätet snart igen, tänker hon lite irriterat, kolla alla de där kommentarerna och skriva något nytt, något som ger besökare. Jag kan ju inte vara bortglömd redan. Men tiden går så snabbt när man har roligt.

Sidan fem, samma plats där texten om Maria och Mikael Johansson publicerades i början av veckan. Nu har alla en smartphone, säger rubriken på dagens artikel.

Jaha. I Stockholm har andelen människor med smartphone nu krupit upp över 50 procent. Utvecklingen går snabbt.

Däremot har försäljningen inte ökat riktigt lika mycket som förra året. Många får en begagnad telefon av vänner och släktingar, står det. Och: kvinnor har oftast Iphones, män väljer Android.

Precis som Maria Johansson.

Hon slänger tidningen ifrån sig. Hårt. Men den kommer inte långt, lägger sig otillfredsställande nära på golvet, som om den ville krypa tillbaka till henne.

Maria drar upp sin jävla Iphone för att tänka på något annat. Eller kanske egentligen inte något annat, men för att göra något åt de där taggarna som har börjat hopa sig i bakhuvudet igen.

Loggar in på bloggen. Några nya kommentarer, men mest gamla. En kommentar på texten om att pissa i Ewas flaska lyder: ”Snart kommer vi veta vem du är. Vi jobbar på det och vi letar efter dig. Du kommer inte komma undan”. Maria fnyser och låter den vara. En annan säger ”Så jääävla bra! Du är bäst, roligast i Sverige idag!” Den väljer Maria att publicera.

Hon kastar ett öga på de hundratals opublicerade kommentarer som gäller inlägget om Mikael Johansson och skilsmässan. Hon har fortfarande inte orkat gå igenom dem. En slumpvis utvald bränner henne i ögonen: ”Gäsp, bara så typiskt attentionwhore. Du är knappast den första uttråkade frun som vill skiljas och sen freakar loss, snarare regel än undantag. De flesta är inte lika psycho bara.”

Då blinkar smarttelefonen att den är urladdad och måste sova nu. Kanske tur det, Maria är på väg att låta den gå samma väg som tidningen.

Hon kramar den hårt i handen i stället. Glaset knastrar.

 

Maria blundar hela den återstående vägen till Kristineberg. Det rör sig bakom hennes ögonlock.

*

Solskenet blev klarare framåt lunch den där lördagen. Jag lade telefonen på laddning, gick till kylen där det numer alltid stod en Baileysflaska, och hällde upp. Sista skvätten. Satte mig i fåtöljen, tittade ut i vintern.

Kanske var det bästa inte alls att göra allt som faller en in. Kanske ledde den vägen fel. Om det nu är fel att vara en slampig blondin som dricker för mycket. Var det det jag ville bli? Ja, tydligen.

Äsch, det där låter som Den Gamla Maria, fräste min hjärna. Vad fan vet folk? Jävla lätt att skriva kommentarer på en blogg. Men att GÖRA något, det klarar de inte.

Tömde glaset. En sur bismak.

Jaha, så vad kan man göra då?

Känslan av avsked satt kvar i kroppen. Jag visste inte än vad den betydde.

Men jag kände att det var dags för en ny lista. En ny livslista, i ny bemärkelse.

Koncentration nu. Vad består en människas liv av?

Familj.

Arbete.

Mat.

Nöjen.

Kunde det vara så futtigt? Okej, lite till.

Dryck.

Livsåskådning.

Sex, hur kunde jag glömma det.

Jag tänkte och jag skrev och sedan skrev jag lite till och sedan postade jag ett nytt inlägg.

 

TILL ALLA LÖGNAKTIGA HANDLINGSFÖRLAMADE BESSERWISSERS

Ni har svårt att hantera mig. Ni skriver idiotiska kommentarer i min blogg och idiotiska artiklar i era jävla låtsastidningar. Så här gör alla kvinnor när de skiljer sig, och alla har de en Iphone, och alla ligger de runt. Gäsp, svarar jag er.

Eller nä, lite mer svar på tal ska ni få. Och en utmaning.

Ni vet inget om mig, och antagligen inte om er själva heller. Jag tänker inte analysera er, jag har viktigare saker för mig (fast ni kan ju ta och fundera på begrepp som avundsjuka, hjärntvätt och kvävningsdöd). Däremot – upp till bevis, ni ska få äran att medverka i min framtida utveckling.

Jag har en lista på saker jag tänker göra framöver. Den omfattar de här områdena: Familj, Arbete, Mat & Dryck, Nöjen, Livsåskådning, Sex. Det jag planerar går långt utanför er fattningsförmåga. Men visst, ge mig era förslag. Vilken är den mest oväntade karriären jag kan göra, det mest banbrytande knullet? Och så vidare.

Mejla [email protected].

Min egen lista är tills vidare hemlig. Jag publicerar den när jag har lust.

Ha så jävla kul med att fundera där ute, själv ska jag ha så jävla kul med att GÖRA SAKER PÅ RIKTIGT. Och de kommer fan inte vara vad ni förväntar er.

 

Bra gjort, sa jag åt mig själv och loggade ut från bloggen. Återvände till listan jag börjat fylla i och slutförde den. För att den fanns och att jag tänkte följa den, det var helt sant. I alla fall var det sant just då, lördagen den tolfte december.

mj

Jag kände mig ganska nöjd. Mycket bättre än någon timme tidigare. Anade att något nytt var på gång. Anade inte hur rätt jag hade. Eller hur fel.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Flera attentat som nazister tros ligga bakom har under våren skakat Stockholm. En växande trend bland de högerextrema är de våldsfrämjande så kallade aktivklubbarna. Foto: Mikael Fritzon/TT, Skärmdump, Expo

Därför ökar det högerextrema våldet

Efter vårens våg av misstänkta högerextrema attentat i Stockholm sprids både oro och ilska. Samtidigt växer frågetecknen kring de unga, militanta nazister som formas i spåren av den allt mer splittrade och försvagade Nordiska Motståndsrörelsen. Så fungerar den nya generationens vit makt-rörelse.

– De så kallade aktivklubbarna är en växande trend och en högerextrem organisationsform bland unga män födda runt millennieskiftet som har viss koppling till fotbollshuliganismen. De är inte längre sugna att ta order från någon medelålders gubbe i NMR om att ställa sig på stan och dela flygblad.

Det förklarar Erik Glaad som är reporter på tidningen Expo och som i många år arbetat med att kartlägga den högerextrema rörelsen i Sverige.

Han har följt vårens händelser i Stockholm och ser med oro på utvecklingen. 

– Det finns ju en intern konkurrens inom den högerextrema rörelsen där alla just nu slåss om uppmärksamhet, vilket inte sällan mynnar ut i våld. Men det finns också en känsla av att man har vind i seglen och vädrar morgonluft vilket ofta ingjuter mod.

Attacken i Gubbängen

Några exempel.

Gubbängen strax söder om centrala Stockholm onsdagkväll den 24 april. Vänster- och Miljöpartiets lokalavdelningar i stadsdelen har dukat upp fika i foajén till teater Moment vid det sömniga lilla förortstorget. Föreläsningen om antifascism med bland annat den profilerade skribenten och frilansjournalisten Mathias Wåg ska strax börja och medelåldern bland besökarna är hög när en grupp maskerade unga män plötsligt stormar lokalen.

Händelsen, som samtidigt filmas av de maskerade männen, är över på bara några få minuter och alla deltagare klarar sig lyckligtvis utan allvarliga skador men två äldre personer får föras till sjukhus för att ses över.

Foto: Wikimedia commons

Attacken får stor uppmärksamhet och skapar både ilska och oro. Av personer på plats, bland annat från Expo, pekas nazister ut som gärningsmän och på högerextrema konton sprids också händelsen fort.

Några dagar senare, på lördagen, samlas drygt tusen personer på torget i en protest mot det fascistiska våldet.

NMR rev migrantläger

Bara knappt två veckor tidigare har en annan grupp nazister attackerat och slagit sönder ett migrantläger i norra Stockholm efter att den högerextrema mediaprofilen Christian ”Förtalsombudsmannen” Peterson varit där med sin kamera och lagt ut filmer på sina sociala medier.

Ett mönster som känns igen från tidigare, då han bland annat hängt ut klimataktivister som sedan attackerats av fascistiska grupper.

Natten till den 1 maj, ett tiotal minuter bort från Gubbängen, ligger kaféägaren, författaren och antirasisten Victoria Rixer och sover i en stuga nära Torpet, ett anrikt kulturkafé som hon drivit i två decennier, vackert beläget intill koloniområdet Orhem och Flatens naturreservat. Hon har vid två tillfällen hängts ut av Christian Peterson för sitt vänsterpolitiska engagemang. Nu har hon jobbat i veckor med att få allt i ordning inför kaféets traditionsenliga säsongspremiär, som ska infalla denna soliga onsdag. Ett par hundra veteranmopedister har bokat in sig på räkmackor och kaffe, bulldegen ska sättas om bara några timmar. Förväntningarna inför den hektiska sommarsäsongen är höga. Då vaknar hon av en plötslig smäll och ljudet av en moped som försvinner i natten.

Branden i Orhem utreds som mordbrand

Delar av den nästan hundra år gamla kafébyggnaden förstörs i det som polisen nu utreder som mordbrand, enligt uppgifter till Aftonbladet med högerextremt hatbrottsmotiv.

– Vi misstänker fortfarande att branden är anlagd, säger Stockholmspolisens presstalesperson Robert Sennerdal till Arbetaren knappt två veckor senare.

Delar av det populära sommarkafét totalförstördes av branden. Foto: Johan Apel Röstlund

Victoria Rixer går runt mellan borden på den lummiga uteserveringen där fåglarna kvittrar som om ingenting har hänt. Bakom henne syns de omfattande brandskadorna på fasaden och hålen i taket som brandkåren sågade upp under släckningsarbetet. Det misstänkta brandattentatet sände, precis som attacken i Gubbängen två veckor tidigare, chockvågor över stora delar av söderort. Kafét var en omtyckt och välbesökt oas för många i området och hålls nu, trots skadorna, öppet med hjälp av ideella krafter.

Victoria Rixer. Foto: Anna Ledin Wirén

– De här attackerna är en upptrappning av det våld som drabbat migranter och antifascister under lång tid. Känslan attentatsmännen tycks vilja sprida är att ingen går säker. Nu ger de sig på det fria kulturlivet, folkbildningen, föreningsfriheten. Torpet är ett ställe där den lokala folkhögskolan, Arbetarnas bildningsförbund och Män för jämställdhet har personaldagar, dit barnfamiljer och pensionärer från koloniföreningen kommer för att fika. Det handlar om en ekonomisk, politisk och social attack på hela det fält som bär den svenska demokratin, på folkbildningen och folkrörelserna, säger Victoria Rixer och kisar mot solen.

Runt henne sitter Torpets stammisar, många av dem barnfamiljer, och fikar.

– Att de börjat attackera sådana här ställen kräver en genomgripande analys. Hur ska civilsamhället hantera och stå upp mot det här hotet, i en tid då analysen som ligger till grund för attackerna – utpekandet av syndabockar, att människor som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta, att de som drabbas har sig själva att skylla – har stöd hela vägen upp till högsta politiska nivå? Det kräver någonting extraordinärt av gräsrotsrörelserna, av alla goda krafter som mobiliserar nu, mot alla odds.

Foto: Johan Apel Röstlund

Ingen person har ännu gripits för attackerna mot vare sig migrantlägret, föreläsningen i Gubbängen eller sommarkafét i Orhem, men på högerextrema konton hyllas dåden i oräkneliga texter och kommentarsfält.

Bara timmar efter att brandröken lagt sig i Orhem dök Christian Peterson upp med sin kamera och började filma folk på plats som försökte hjälpa till att servera veteranmopedisterna kaffe i en provisoriskt uppbyggd servering utanför polisens blå avspärrningsband. Enligt det mönster han regelmässigt följer lades ett ”reportage” sedan upp på hans hemsida, med namn och personuppgifter på Victoria Rixer, personer som varit på plats vid hennes kafé under dagen, och till journalistkollegor hon delar frilanskontor med under vinterhalvåret.

”Hoppas det brinner igen” kommenterar anonyma konton på Facebook när ett av det högerextrema partiet Alternativ för Sveriges toppnamn delar Petersons ”reportage” om Torpet.

”Bränn det till grunden, rök ut dem bara” fortsatte andra att fylla på.

Uthängningar av antirasister

Erik Glaad på Expo förklarar att uthängningar av antirasistiska aktivister är en nygammal metod inom den högerextrema rörelsen och ett ”förtäckt sätt att uppmana till våld och skapa rädsla”.

Något som kan få katastrofala följder.

– All form av demonisering av andra människor skapar grogrund för våldsaktioner. Och efter attacken i Gubbängen finns det risk att någon vill ta det ännu längre, för den här typen av aktioner uppstår aldrig i ett politiskt vakuum.

Nu har det hänt en hel del bara under den senaste tiden här i Stockholm. Finns det risk för ännu mer upptrappning?

– Så är det absolut och det har vi på Expo varnat för i flera år. Våldet som kampmetod har alltid spelat en central roll för extremhögern så därför måste alla rättsvårdande myndigheter och regeringen ta de här hoten på största allvar. För det är en våldsam politisk miljö som skördat flera människoliv i den svenska nutidshistorien.

White Boys: nazism och våldsträning

Tidningen Dagens ETC kunde bara dagar efter attacken i Gubbängen avslöja att en av de nya och mest aktiva nazistgrupperna inom den så kallade aktiv-scenen, där unga män tränar kampsport och skolas i fascistisk ideologi, hyrt in sig i en kommunal gymnastiksal för sina övningar.

Nazistgruppen kallar sig själva White Boys och har av flera personer med god insyn i den högerextrema miljön pekats ut som gärningsmännen bakom attentatet i Gubbängen.

White Boys kombinerar kampsport och nazistisk ideologi. Foto: Skärmdump Telegram

 – White Boys är en av de bärande så kallade aktivklubbarna som vuxit fram i Sverige de senaste åren med inspiration från liknande rörelser i USA. De ägnar sig åt våldsträning och kampförberedande aktiviteter. De här killarna är inte så intresserade av att dela ut flygblad utan de vill hellre ut och slåss, säger Erik Glaad.

Polis och åklagare utreder nu den senaste tidens händelser men än så länge har ingen misstänkt person frihetsberövas. Samtidigt fortsätter hetsen på sociala medier och många ur den antirasistiska miljön oroas för att attackerna är startskottet för en ny och våldsam högerextrem våg likt den som skakade Sverige på 1990-talet med morden på bland annat fackföreningsmannen Björn Söderberg och den asylsökande 18-årige Gerard Gbeyo i skånska Klippan.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Ulf Kristersson kommer få fullt upp med krishanteringen efter avslöjandet om SD:s trollfabrik. Foto: Pontus Lundahl/TT och Axel Green

Johan Apel Röstlund:
Kristersson bär ansvaret för SD:s trollfabrik

Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft, efter Kalla Faktas avslöjande om SD:s trollfabrik, skriver Johan Apel Röstlund och menar att det snarare är Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan.

Det blir nästan skrattretande pinsamt med den spelade förvåningen och påhittade upprördheten från de tre regeringspartiernas nickedockor när han som håller i deras trådar än en gång blir påkommen med fingrarna i syltburken.

Eller påkommen och påkommen. Att SD och Jimmie Åkesson driver en trollfabrik med anställda som sprider desinformation har ju för de flesta varit en vedertagen sanning sedan tidningen ETC:s föredömliga avslöjande sensommaren 2022. Att partiet gång på gång haft företrädare som flirtat med så väl Hitlertyskland, Kreml som Ungerns allt mer auktoritära despot Viktor Orbán har heller knappast varit någon hemlighet och lär heller inte ha undgått någon ens utanför den yttre rymden.

Informationen har hela tiden funnits och varningsklockorna har ringt oftare är SD:s twittertroll klickat på sina ”avsändar-knappar”. 

Men tro inte att trollen spricker bara för att vårsolen nu plötsligt skiner upp dem. För den här armén av fanatiskt verklighetsfrånvända foliehattar lär ett avslöjande i ”mainstreammedia” varken göra från eller till. Möjligtvis stärks de av de egna redan frälsta, men förmodligen händer just ingenting. 

Status quo i trollskogen och så in i fabriken igen. Hårdare jobb, fler konton och svansar och fejkade videos och drev och ett ursinnigt ärligt utspel från Åkesson på partiets egna YouTube-kanal. 

För de andra tre i det allt mindre glada Tidögänget kan Kalla Faktas avslöjande däremot bli en vändpunkt. Nu kommer de pressas att ta ställning och vågar de stå pall? Tveksamt va?

Blir utfallen mot Åkesson för hårda är regeringen körd snabbare än den moderata riksdagsledamoten Lars Beckan hinner retweeta en klimatförnekande rasist. Håller de inne med kritiken kan framförallt Liberalerna hälsa hem och då är både det stundande EU-valet och riksdagsplatserna 2026 borta med vinden.

För en gångs skull har skiten träffat fläkten. Regeringen som i praktiken styrs av ett SD utan ansvar kommer att få det tufft. Det är snarare Ulf Kristersson än Åkesson själv som bör ställas till svars för den här soppan. Det är han som tagit Sverigedemokraterna i båten och gjort dem till en av de viktigaste pusselbitarna i det svenska politiska etablissemanget. Så lycka till med krishanteringen Ulf, det är ingen avundsvärd uppgift men du har dig själv och ditt allt mer högerradikaliserade parti att skylla.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Akram Mardan är med i den syndikalistiska fackklubben på sjukvårdslagret MediCarrier i Stockholm. Foto: Priva, Janerik Henriksson/TT Kollage: Arbetaren

Varsel om strejk på sjukvårds­lagret MediCarrier

Stockholms LS medlemmar på sjukvårdslagret MediCarrier tycker att de får sämre lön och blir sämre behandlade än andra anställda. Företaget har sagt nej till att teckna kollektivavtal med dem. Nu varslar lagerarbetarna om strejk.

På Region Stockholms sjukvårdslager MediCarrier har anställda länge varit missnöjda med sin lön. Flera av lagerarbetarna är medlemmar i Stockholms LS och för två år sedan startades en driftsektion på lagret, som nu varslar om strejk för att företaget ska teckna kollektivavtal med dem.

– På tisdag börjar strejken, det känns jättebra. Men folk känner olika, några är rädda, säger Akram Mardan som är ordförande för driftsektionen.

Stridsåtgärderna träder i kraft klockan 06 den 21 maj och lagerarbetarna kommer att strejka tre arbetsdagar i veckan, under tre veckor. Sektionen varslar även om en övertids- och nyanställningsblockad mellan 21 maj och 9 juni.

Akram Mardan tycker att det redan börjar märkas att cheferna planerar för strejken.

– Jag tror vi kan påverka, för på den avdelning som kallas för ”hjärtat av företaget” – pallplock – är nästan alla syndikalister.

Strejk inleds den 21 maj

Strejken omfattar ett tjugotal arbetare som är medlemmar i driftsektionen. De som inte deltar i konflikten kommer att informeras om att det är strejkbryteri att utföra det arbete som de strejkande annars utför.

MediCarrier, ägs av Region Stockholm och är ett central- och beredskapslager som levererar sjukvårdsprodukter och förbrukningsprodukter till akutsjukhus och mindre vårdinrättningar i regionen. På arbetsplatsen finns ett kollektivavtal med Kommunal.

Flera av lagerarbetarna anser att deras löner ökat alldeles för lite. Först försökte de driva lönefrågan genom Kommunal, där de upplevde att de inte fick gehör. I stället valde flera av dem att bli medlemmar i Stockholms LS, där de bildade en driftsektion.

Agnes Lansrot. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi som har arbetat här länge lär upp nya som sedan får högre lön än oss, berättar Akram Mardan som har arbetat på MediCarrier i 18 år.

I kollektivavtalet med Kommunal beskrivs ett lönesystem som Agnes Lansrot, förhandlingssekreterare på Stockholms LS, menar ser rättvist ut på pappret, men som inte följs.

Enligt henne har företaget egna kriterier och struntar i Kommunals lönesättningsregler. Anledningen till att driftsektionen vill att företaget ska teckna ett kollektivavtal med dem är för att säkra att någon gör det fackliga arbetet.  

– De vill ha ett kollektivavtal med samma innehåll för att kunna se till att någon följer det, säger Agnes Lansrot.

Lämnat Kommunal för SAC

Akram Mardan är en av driftsektionens medlemmar som valde att lämna Kommunal för Stockholms LS. Enligt honom så är det de som visat missnöje mot arbetsköparen som fått sämre lön.

Han visar upp en lönelista från förra året där han markerat vilka som är medlemmar i Stockholms LS och vilka som är anslutna till Kommunal. Listan visar att de som är med i Stockholms LS har löner mellan 26 150 och 29 600 medan de som är anslutna till Kommunal har löner mellan 27 445 och 33 000.

Akram Mardan. Foto: Privat

När de Stockholms LS medlemmar undrade varför de fått en lägre löneökning hänvisade cheferna till att de har fått fler tillsägningar, eller mer ”återkoppling” som det kallas på MediCarrier.

När driftsektionen begärde att få ta del av dessa uppgifter berättar Akram Mardan att det bland annat handlade om att han kommit försent en gång och att han haft på sig sin privata jacka vid ett tillfälle.

”Känns som Big Brother”

Akram Mardan berättar även att det blivit allt mer övervakning på lagret. Han upplever att både kameror och arbetsledare håller ett vakande ögon på arbetarna.

– Det finns pengar till sådana grejer, men inte till oss. Det känns som om vi är med i Big Brother.

Akram Mardan upplever även en diskriminering baserad på etnicitet.

– Svenskarna får göra vad de vill, men när vi gör något misstag blir det mycket press.

HR-chefen på MediCarrier svarar

I ett mejl till Arbetaren svarar HR-chefen Kristina Söderlind att det inte stämmer att Stockholms LS medlemmar skulle få sämre behandling och lägre lön än övriga på lagret.

Varför kan ni inte godkänna driftsektionen som en kollektivavtalspart?

– Vi har ett välfungerande kollektivavtal inom Kommunals avtalsområde och ett respektfullt samarbete med Kommunals företrädare för områdets alla medarbetare, svarar Kristina Söderlind via mejl.

De menar att ni sagt att SAC-anslutna har fler fall av ”återkoppling”. I ett fall handlar det om att en person kommit försent någon gång eller haft på sig fel jacka. Är detta grund till lägre lön? 

– Alla medarbetare behöver följa våra riktlinjer och rutiner för en god och säker arbetsmiljö, effektiv produktion samt för gott medarbetarskap Att till exempel inte ha på sig arbetskläder eller tala i mobil när man kör truck innebär en säkerhetsrisk. Facklig tillhörighet är inget lönekriterium. Det är alltid individens prestation som påverkar lönen.

Hon skriver även att de är en mångkulturell arbetsplats som förebygger all form av diskriminering, att de följer lagstiftning och Region Stockholms styrande dokument och säkerställer att bolagets medarbetare behandlas likvärdigt.

Hon tillägger att den tekniska bevakningen av MediCarriers lokaler och byggnader syftar till säkerhet och trygghet, samt att de har informerat om befintliga kameror och har tillstånd för dessa.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Ship to Gaza anländer till Malmö.
Ship to Gaza-fartyget M/S Handala anlände till Malmö den 8 maj. Foto: Volodya Vagner

Ship to Gaza: ”Vi har rätten på vår sida”

Mitt under Eurovisionveckan anlände Ship to Gaza till Malmö. Hundratals demonstranter var på plats för att välkomna fiskebåten M/S Handala, som under sommaren ska sätta kurs mot Gazaremsan.
– Det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza, säger John Soos som ska åka med under delar av sträckan.

Inför årets Eurovision har tiotusentals musikentusiaster från hela Europa rest till Malmö för att festa under arrangemangets motto ”United by Music”. Men det enorma polispådraget med syfte att säkra festen har samtidigt skapat en påtagligt spänd stämning.

I festområdet ”Eurovision Village”, i stadsdelen Möllevången, patrullerar mängder med tungt beväpnade poliser. Även bland dem finns internationella gäster – i form av förstärkning från Danmark och Norge. Husfasader har försetts med tillfälliga övervakningskameror, på hustaken har prickskyttar tagit ställning över staden hörs polishelikopterns surrande.

Sedan början på Gazakriget i oktober, har det anordnats regelbundna demonstrationer i Malmö mot Israels krigsföring. Att landet nu tillåts delta i Eurovision, trots det pågående kriget mot Gaza som krävt tiotusentals civila palestiniers liv, upplevs av många som en provokation. Överallt i staden, men speciellt på Möllevången, har Malmöbor hängt palestinska flaggor från fönster och balkonger i solidaritet med Gazas befolkning. 

Vid Ångbåtsbron, strax norr om centralstationen, väntade i onsdags ett hav med palestinska flaggor när Ship to Gaza-fartyget M/S Handala anlände. Hundratals Malmöbor och tillresta hade samlats för att möta båten och visa sitt stöd för projektet som syftar till att bryta Israels blockad mot Gazaremsan och leverera förnödenheter till befolkningen i Gaza.

Ship to Gaza anländer till Malmö

Arne Heli är kapten på Ship to Gaza-fartyget M/S Handala under delar av färden mot Gaza. Foto: Volodya Vagner

Medan den norskflaggade före detta fiskebåten närmade sig kajkanten var jublet stort. Men under talen som hölls en stund efter att båten lagt till kämpade flera av talarna mot tårarna när de kom in på läget i Gaza.

– Den här båten är 20 meter lång och ska utmana hela den israeliska flottan, sa kaptenen Arne Heli, under sitt tal.

– Men vilket Gaza vi kommer att möta om vi kommer fram är det ingen här som vet i dag.

Fartyget  M/S Handala är del av det internationella projektet Freedom Flotilla, som vill uppmärksamma den humanitära katastrofen i Gaza och stötta befolkningen där. Mottot för Handalas resa är ”För barnen i Gaza” och planen är att båten ska nå Gazas hamn i augusti. 

Vill bryta Israels blockad mot Gaza

Malmöbesöket är ett av flera stopp på Handalas rutt mot Gaza. I den aktuella besättningen finns människor från ett flertal olika länder. En av dem är kanadensaren John Soos.

– Just nu är vi 17 personer ombord, och det som förenar oss är viljan att bryta den olagliga blockaden mot Gaza. Det här är ett medborgarprojekt, säger han. 

Kanadensarna John Soos och Stephanie Crawford är två besättningsmedlemmar på M/S Handala. Foto: Volodya Vagner

För honom är en av anledningarna till engagemanget för människorna i Gaza hans yrkesroll som psykolog.

– Bara tänk på barnen som växer upp i detta, de kommer att lida av trauman under resten av sina liv. Psykvårdsklinikerna är förstörda. Mina kollegor i Gaza är tvungna att jobba i tält. Deras familjemedlemmar har dödats i bombningarna. Det är så jävla hemskt, det är helvetet på jorden, säger John Soos.

Eftersom besättningen roterar, är det inte klart vilka som kommer att befinna sig ombord när Handala ska sätta kurs mot Gazas kust. Tanken med rotationen är enligt organisatörerna bland annat att låta så många som möjligt delta i projektet, samt att hitta ett så bra manskap som möjligt för resans sista, mest känsliga delsträcka.

Arne Helis andra resa med Ship to Gaza

Det råder i alla fall ingen brist på volontärer. Det märks även i ett telefonsamtal som kaptenen Arne Heli tar emot i styrhytten, en stund senare: ”Vi har ytterligare fyra stycken med hyfsat sjövana, som vill haka på”, säger rösten i andra ändan.

– Okej, det kan bli lite trångt, svarar Arne Heli med ett leende.

Som kapten har han inte bara ansvaret för själva båten utan även för frågor rörande besättningen. För att få till ett fungerande treskiftssystem vill de gärna ha minst sju personer ombord: En kapten, och tre tvåmannalag bestående av en styrman och en som kan assistera.

Foto: Volodya Vagner

Fram till pensionen jobbade Arne Heli många år som maskinist på olika fraktfartyg. Under sitt yrkesliv var han fackligt aktiv inom det norska Sjömansförbundet, och var ombud på flera fartyg. I dag är han styrelsemedlem i Ship to Gaza Norge, och kapten för Handala.

– Fartyget byggdes 1968 och har under många år varit fiskebåt i norr. Sedan ägdes hon av en förening som sysslar med att bevara sjöhistoria, innan vi köpte henne för knappt två år sedan då vi hämtade henne från Lofoten, berättar han.

Men han kommer inte att vara med hela vägen till Gaza.

– Sista delsträckan är ju väldigt speciell, säger han.

Stormad av israelisk militär

Han talar av egen erfarenhet. Under Ship to Gazas senaste försök att nå Gaza, 2018, hade han ansvar i maskinrummet på fartyget Al-Awda när det blev stormat av den israeliska militären utanför Egypten.

– Maskerade soldater kom ombord med vapen och sparkade och slog och använde elchockvapen. Jag blev slagen själv, berättar han.

Ship to Gaza-fartyget Handala anländer till Malmö. Foto: Volodya Vagner

Enligt honom blev besättningen även bestulen på samtliga ägodelar. Efter häktningen i Israel deporterades han i inget annat än de shorts och den t-shirt han hade på sig i maskinrummet när fartyget blev stormat.

– Det visade sig att ”världens mest moraliska militär” inte agerade så moraliskt. De är vana vid att få göra precis som de vill, säger han.  

Enligt Jonatan Michaneck, styrelseledamot i svenska Ship to Gaza åkt med Handala från Lysekil, finns det ett enkelt ord för vad den israeliska militären gjorde sig skyldig till när den stormade de tidigare Ship to Gaza-båtarna på internationellt vatten: Sjöröveri.

– Men vi gör ett nytt försök, och alltid med hoppet att komma fram. Sedan vet vi inte exakt vad som kommer att hända. Men det här är en fredlig aktion och vi har rätten på vår sida, säger han.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Martin Engman redogör för hur svenska pensionspengar investeras via Heimstaden i bostäder i Berlin. Foto: Martina Engman, Julia Lindblom

Varför investeras svenska pensions­pengar i hus som förfaller?

Heimstaden investerar svenska pensionspengar i Berlin, missköter fastigheterna och lyckas samtidigt trycka upp hyrorna. Hur kommer det sig? Martina Engman om hur svenska pensionspengar används för vinstmaximering på den tyska bostadsmarknaden.

För varje hundralapp du tjänar betalar du strax över 17 kronor till pensionen. Det blir Joakim von anka-stora summor som svenska folket jobbar ihop varje år för att finansiera livet efter arbetslivet.

Men det duger inte att pensionspengarna ligger i en pengabinge. Precis som du så ska pengar “ut och jobba”, alltså investeras så de kan växa till sig.

Problemet är att en pengabinge är mycket pengar och kan inte investeras i kafét på hörnet eller ens någon halvstor fabrik. Verksamheten ska gärna vara större. Då passar bostäder bra: mycket pengar behövs för att köpa ett hyreshus. Men då måste affären löna sig. Rejält.

Det förklarar varför Heimstaden skickat ut olagligt höga hyreshöjningar och letar andra sätt att få upp hyror i Berlin. Men det förklarar inte varför Heimstadens hus förfaller. 

I Berlin såg Arbetaren spruckna fasader, hyresgäster vittnade om återkommande vattenläckor och en kaosartad kundtjänst. Några av de jag träffade spekulerade i att Heimstaden hade en uttänkt plan för att vinstmaximera.

Kalkylerat beteende eller inkompetens

Men handlar det hela om noga kalkylerat beteende? Organisationen som ska ta hand om husen verkar inte fungera fullt ut. Eller ens svara i sin egen app för felanmälan.

Det hela påminner om en parafras på science fiction-författaren Robert A. Heinleins berömda citat “Tillskriv aldrig något ont uppsåt när det är tillräckligt att förklara det med dumhet”. Inte är Heimstaden några dumskallar men deras kaos i Berlin kan handla om inkompetens. Eller att hyresgästerna inte är Heimstadens riktiga kunder. 

Det är investerarna och långivarna som är Heimstadens fokus. Tillsammans med storstädernas bostadsbrist kan hyresgäster hållas gisslan: betala mer eller rota upp hela livet för att flytta någon annanstans. Eller i värsta fall: bli hemlös. Om hyresgästen inte vill betala gör det inget, tack vare bostadsbristen finns det alltid nya hyresgäster på kö.

Jackpott för Heimstaden

Heimstaden har varit vinnare i en ekonomin där lånepengar varit gratis när räntan varit låg och bostadsmarknaden lika spekulativ som kryptovaluta. Jackpott för Heimstaden som shoppat med pensionsspararnas pengar.

Bostadsmarknaden har slutat vara just en marknad eftersom värdet ökat oavsett hur hus har förvaltats. I stället har lägenheterna förvandlats till en sedelpress där vem som helst med pengar kunnat tjäna ännu mer pengar utan stor ansträngning. Tills räntehöjningarna kom. I Heimstadens bokföring tornar nu ett skuldberg upp sig och risken är att svenska pensionssparare får skjuta till ytterligare pengar.

I slutändan ställer pensionsbolagens agerande och spekulationen på bostadsmarknaden frågan om pensionssystemet och bostadsmarknaden kan hantera den uppgift de fått.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Shabane Barot är krönikör i Arbetaren och arbetar som läkare. Foto: Axel Green, Karl Gabor/TT

Shabane Barot:
Paulina Neudings anti-genusretorik skapar farliga pojkar

Paulina Neuding testar i en ledartext i Svenska Dagbladet att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. För att förstå vidden av kopplingarna mellan antigenus och nationalism och vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse tar Shabane Barot hjälp av Judith Butlers nya bok.

Vad har militanta genusteoretiker, blödiga liberaler och antisociala invandrarkillar gemensamt? Inte helt lätt att svara på, men de möts i alla fall i Paulina Neudings tänkande (Svenska Dagbladet, 28/4), likt de tre häxorna i Shakespeares Macbeth med den svenska manlighetsnormen kokande i grytan. I texten “Rädda män skapar farliga pojkar” kontrasterar Neuding bilden av en uppbygglig, trygg, svensk manlighet med det hotfulla, aggressiva och okontrollerade beteende som uppvisas av gängkriminella. 

De svenska männen är ”stadiga och schyssta” snubbar som ”pratar med små bokstäver”. Bland dem är “den kollektiva acceptansen för att vara ett svin mot barn och kvinnor” noll. Neuding presenterar till och med en definition av den sunda manligheten, nämligen “att producera mer än man konsumerar och på så vis skapa ett överskott för sin omgivning”. Vad är kvinnans eller den icke könskonformas roll i denna ekonomi, frågar sig den nyfikna. Att leva av överskottet?

Bland de gängkriminella råder förstås en annan manlighetsnorm, importerad från “föräldrarnas hemländer” och kryddad med amerikansk “gettokultur”. Invandrarkillarna pratar med STORA BOKSTÄVER och ser sig om med en “stirrig blick”.

Den globala antigenusrörelsen finns även här

Var kommer då genusvetarna in? De presenteras vid flera tillfällen i texten som forskare i ett laboratorium. Klädda i “labbrock och genusglasögon” sägs de dominera samhällsdebatten med sin “feministisk[a] dekonstruktion av manligheten”. Detta verkar enligt Neuding fungera som en slags rökridå bakom vilken de kriminella invandrarnas attack på det svenska samhället kan fortgå ostörd. 

Det går att avfärda allt detta som trams, men Neudings resonemang är uppkopplade mot något större: den globala anti-genusrörelsen. Hennes text illustrerar på ett tydligt sätt den ideologiska figur som analyseras av filosofen Judith Butler i den nytugivna boken Who’s afraid of gender? (2024).

Det föreställda hotet från den så kallade “genusideologin” mobiliserar konservativa rörelser världen över. Genusideologins destruktiva potential har av Vatikanen likställts med den förintande kraften hos ett kärnvapen. Den sägs utmana Guds skapelse och hota traditionella familjevärderingar, nationens framtid, you name it. 

Butler visar hur anti-genusrörelsen i länder som Frankrike, Uganda, Brasilien, USA och Turkiet mobiliserat miljontals människor mot reproduktiva rättigheter, som rätten till abort och preventivmedel, mot sexualundervisning i skolan och mot hbtqia+personers rättigheter. De katolska och evangelikanska kyrkorna har varit drivande i detta tillsammans med gammel- och nyhögern. I Butlers analys fungerar föreställningen om en genusideologi som hotar samhällets fundament som en slags känslomässig samlingspunkt för kollektiva rädslor och problem. I genushatet kan de rädslorna flöda in, få utrymme och tilldelas en riktning. 

Anti-genusideologin går hand i hand med nationalismen

Anti-genusideologin är också kopplad till nationalismen. Idén om den traditionella kärnfamiljen som nationalstatens bärande element är central inom den nationalistiska och konservativa världsåskådningen. Nationens homogenitet och etniska renhet är beroende av kärnfamiljens fortlevnad.

Judith Butler analyserar ett tal av Ungerns president Viktor Orbán, där han presenterar genusideologin som en konspiration, som genom att förvrida huvudet på barn och unga syftar till att undergräva traditionella könsroller och avskaffa kärnfamiljen. Detta skulle i sin tur leda till minskade födelsetal, öka risken för “rasblandning” och göra Ungern sårbart för migranternas “invasion”.

En liknande tankefigur går att återfinna hos Sverigedemokraterna som på sin hemsida förklarar att många barn i dag får lära sig “att de inte ens har ett kön”. Man vill “avbryta alla satsningar på genus” och i riksdagsmotionen “Stoppa finansieringen av genusteori inom högre utbildning” (2019) framlagd av Tobias Andersson kan man läsa att genusteorins syfte är att indoktrinera oss. 

Paulina Neuding testar i sin text att applicera delar av anti-genusteorin på en svensk kontext. Den svenska högerns opinionsbildare kommer säkerligen att plocka upp och fortsätta sprida föreställningar om att det finns en destruktiv allians mellan genusteoretiker, invandrare och det politiska etablissemanget.

Judith Butlers bok är ovärderlig för att förstå vilka större sociala och ideologiska krafter som är i rörelse här. 

Publicerad
2 veckor sedan
Isak Gerson om manifestationen i gubbängen.
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Oscar Olsson/TT, Olof Åström

Isak Gerson:
Partivänstern glider längre och längre ifrån sina gräsrötter

Manifestationen efter dådet i Gubbängen blev mer ett partimöte för riksdagens vänstersida än en bred antifascistisk manifestation när gräsrötterna lämnades utanför, skriver Isak Gerson och menar att om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss med kommer just sådana möten som det som attackerades i Gubbängen försvinna.

Efter det nazistiska dådet mot Vänsterpartiets och Miljöpartiets möte om fascism i Gubbängen samlades Stockholms breda vänster och andra demokratiskt sinnade i en manifestation mot rasismen i samma förort. På väg in till manifestationen funderade jag på vilka konflikter som skulle kunna uppstå med nazister under mötet. När jag väl kom dit upplystes jag nästan direkt om att konflikten var riktad åt ett annat håll.

Manifestationen hade ursprungligen arrangerats som ett brett samlande evenemang för det antirasistiska föreningslivet. Men kort inför manifestationen bestämde man sig för att smalna ner det så att det i stort sett blev ett partimöte för riksdagens vänstersida.

Victoria Rixer från Linje 17 mot rasism är en av de talare som ströks från talarlistan under omvandlingen. ”Man hade kunnat sträcka ut en hand, och kroka arm med grupper som har haft ett långvarigt antifascistiskt engagemang” säger hon till Flamman.

En utsträckt hand

Att dessa föreningar, både de antirasistiska och de fristående vänsterföreningarna som Allt åt alla ändå dök upp efter att först ha blivit strukna från arrangemanget får nog sägas vara en sådan utsträckt hand. Det är just den typen av respektfull artighet som enigheten mot fascism kräver. Att den som utan tvekan drabbades värst av det nazistiska våldet var Mathias Wåg påpekades under mötet med talkören från denna vänster ”Nämn ett offer för detta dåd / det var vår Mathias Wåg”. 

Det hela blir extra sorgligt när man tänker på hur partivänstern glider längre och längre ifrån sina gräsrötter och folkrörelser. Här fanns en ypperlig möjlighet att bygga relationer med rörelser som driver ens politik i föreningar på marken. Men man prioriterade att få en bra kickoff till valkampanjen.

Kanske var man också rädd för hur det skulle se ut att synas med det antirasistiska föreningslivet i reaktionära tider. Bland talen uttrycktes stundvis en idé om hur sjukt det var att ett så oextremt möte blev utsatt för nazistiskt våld. Men vart slutar tanken om man låter den löpa? Ska vi acceptera våldsdåd när de sker mot föreningar till vänster om partierna?

Nazisterna driver demoniseringskampanjer

Det är just i situationer när nazister attackerar som det är som viktigast att släppa den rädslan och mötas. Att det finns en politisk kostnad förknippad med antifascister som Mathias Wåg är för att nazisterna driver demoniseringskampanjer mot sina motståndare. Den kostnaden känner organisatörerna av mötet i Gubbängen till. Men om vi låter nazisterna bestämma vilka vi organiserar oss med kommer just sådana möten försvinna.

Och försvinna kommer också den breda antirasistiska organiseringen att göra. Jag kan bara hoppas att den hand som sträcktes ut av föreningarna och rörelserna som ändå kom på manifestationen besvaras. Vid mötet i Gubbängen var partivänstern arrangörer, så självklart står de upp mot den nazistiska attacken. Nu när Victoria Rixers kafé Torpet i Orhem bränts ner en vecka efter attacken i Gubbängen (sannolikt, men inte säkert av högerextrema) vore det fint att se en sådan hand, till exempel.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Foto på journalisten Youmna el Sayed.
Youmna el Sayed är journalist på Al Jazeera English i Gaza. För snart två månader sedan lämnade hon Gaza och befinner sig nu i Kairo. Foto: Julia Lindblom

Journalisten Youmna el Sayed: ”Vi var direkta måltavlor i Gaza”

Med ständig fara för sina liv dokumenterar palestinska journalister kriget i Gaza, där knappt några utländska medier släpps in. Över 100 journalister har enligt Reportrar utan gränser dödats och i söndags förbjöd Israel nyhetskanalen Al Jazeera – ett av få mediehus som rapporterar på plats i Gaza. Youmna el Sayed, journalist på Al Jazeera English i Gaza, är en av de som överlevt.

– Det här kriget har varit annorlunda än alla krig. Jag har aldrig sett något liknande. I det här kriget är vi direkta måltavlor för den israeliska armén.

Det säger Youmna el Sayed, 35 år, palestinsk-egyptisk journalist och korrespondent för Al Jazeera English i Gaza. Hon är uppvuxen i Sydafrika och andra länder, men har de senaste tio åren bott i Gaza tillsammans med sin man och fyra barn, som är mellan fem och tretton år. 

Nu befinner hon sig i säkerhet i Kairo, och har fortfarande svårt att inse vad hon varit med om. Pressvästen och presshjälmen skulle garantera hennes säkerhet som journalist. Men för Youmna El Sayed och hundratals andra palestinska journalister i Gaza utgjorde utrustningen i stället en direkt livsfara. 

– Jag blev rädd att bära min pressväst och hjälm. Människor var rädda för mig och kände att där jag stod var en farlig plats. När vi tvingades fly oss vågade människor inte hyra ut lägenheter till oss. De visste att många palestinska journalister blev attackerade och att deras hem bombades. 

Dödligaste månaderna för journalister någonsin

Palestinska journalister har i över ett halvår bevakat kriget i Gaza, under vad som beskrivits som de dödligaste månaderna för journalister sedan Committee to Protect Journalists började föra statistik på 90-talet. Enligt organisationen har över 90 palestinska journalister och mediearbetare dödats, ofta tillsammans med sina familjer, och många har skadats allvarligt. Även tre libanesiska journalister har dödats och i samband med Hamas attack dödades två israeliska journalister, enligt CPJ. Samtidigt pågår nu en rättegång i Sydafrika där Israel står anklagad för folkmord.

Den israeliska militären, IDF, anklagas av flera pressfrihetsorganisationer för att avsiktligt göra journalister till måltavlor. Committee to Protect Journalists varnar för att även journalisters familjemedlemmar attackeras. 

– Vi har ett många fall där vi ser ett tydligt mönster av avsiktligt dödande. Journalister, och även deras familjemedlemmar, har dödats efter att de har mottagit hot över telefon från den israeliska armén. säger Sherif Mansour, ansvarig för Mena-regionen, på kontoret i Washington.

Mottog dödshot

Även Youmna El Sayed fick ett dödshot riktat mot sin familj den 30 oktober, vilket dokumenterats av CPJ. Hennes man mottog ett samtal från en israelisk officer som sade “vi vet vem du är” och sade åt familjen att omgående lämna byggnaden, annars var deras liv i fara. Något som var omöjligt då kraftig beskjutning och bombningar pågick utanför byggnaden.

– Min man sa ”om jag tar mina barn ut på gatan kommer jag att dö”. De sa ”vi varnade dig”, berättar Youmna el Sayed. 

Samtalet gjorde Youmna el Sayed extremt rädd, och hon var till och med rädd att berätta om det för andra. Hon var dock noga med att spela in samtalet. 

– Det var fruktansvärt för mig att som mamma, i stället för att vara en trygghet, blev en källa rädsla hos mina barn. Min tolvåriga dotter frågade upprört ”mamma kommer vi att dö på grund av dig?”. Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Jag vågade inte gå ut på balkongen för att filma eller rapportera. De israeliska drönarna var överallt. Det fanns andra familjer i huset, som ville att vi skulle lämna byggnaden eftersom jag som journalist kunde utgöra en måltavla och en fara, berättar Youmna el Sayed.

I Gaza har enligt pressorganisationen CPJ över femtio mediekontor och redaktioner förstörts. Al Jazeeras högkvarter förstördes redan 2021 i ett riktat flyganfall.

– Vi är inte tillåtna att arbeta fritt som andra journalister. När man förstör vår utrustning och våra redaktioner tvingas vi arbeta på gatan. Vi tvingas sova på gatan. Vi kände oss varken säkra när det kommer till våra liv, eller våra familjers liv, säger Youmna el Sayed.

Reportrar utan gränser (RSF) har nyligen lämnat in ett klagomål gällande krigsförbrytelser mot palestinska journalister i Gaza – det tredje klagomålet sedan 2018. I rapporten tar RSF också upp ”den avsiktliga, totala eller partiella förstörelsen av lokaler för mer än 50 medier i Gaza”.

Den 19 maj 2022 sköts Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Akleh till döds i Jenin. Foto: Majdi Mohammed/TT

Attackerna mot palestinska journalister började dock långt innan kriget i Gaza bröt ut.

– I maj förra året, på årsdagen av Al Jazeeras veteranjournalist Shireen Abu Aqlehs död, publicerade vi på CPJ en rapport med titeln Deadly Pattern. Shireen, som dödades av en prickskytt i staden Jenin, var redan då bara en av 20 journalister som dödats av israelisk eld under 21 år, säger Sherif Mansour.

Sedan 7 oktober har Israel arresterat 25 journalister på Västbanken och i Gaza, enligt CPJ. Minst fyra journalister har även rapporterats försvunna. Tillsammans med Iran, Kina, Myanmar, Belarus, Ryssland och Vietnam fängslar Israel flest journalister i världen. 

Scener omöjliga att uthärda

Youmna el Sayed beskriver de minnen hon bär på som “omöjliga för en människa att uthärda”. Det har gått flera månader sedan hon lämnade Gaza, men scenerna hon bevittnat förföljer henne så fort hon sluter ögonen.

Hon minns särskilt en scen, när hon befann sig på Nasser-sjukhuset i Khan Yonis och en ambulans var på väg in efter en massaker. Det rådde kaos utanför sjukhuset och Youmna El Sayed skyndade sig fram till utgången. En liten pojke, inte mer än 11 eller 12 år, kom ut från ambulansen med blåmärken i ansiktet. Han bar en ryggsäck mot sitt bröst. 

– Jag frågade om han var okej. Sedan såg jag att blod droppade från ryggsäcken. Han sade, vet du vad jag har här. Jag frågade, vad har du där? Jag var väldigt rädd när jag såg bloddropparna som föll från ryggsäcken. Han sa “min lillebror Ahmed”. 

Pojken berättade att läkarna hittat honom under rasmassorna och lagt honom i ryggsäcken. 

– Pojken talade så lugnt och var lycklig över att hans lillebror var med honom. Jag tänkte att pojken aldrig mer kommer vara okej. Jag kallade på doktorn och sa att vi måste hjälpa honom. Jag pekade på hans ryggsäck och sa att han behöver hjälp. Läkaren öppnade väskan och var så chockad. Jag stod kvar och kunde inte röra mig. Såg jag nyss en femårings kropp i ett annat barns ryggsäck? 

Varje gång Youmna el Sayed sluter ögonen minns hon pojken, och andra liknande fruktansvärda scener. 

– Jag kan inte längre sova eftersom dessa scener är outhärdliga för en människa att bevittna. Efter det har jag sett många andra liknande scener. Varje gång det händer känner jag mig helt svimfärdig. Det finns inget jag kan göra eller säga. Hela världen har sett de här bilderna och scenerna. Världen har sett fadern bära sina barn i två plastpåsar och det har inte rört världen, det har inte fått världen att pressa Israel till ett eldupphör och ett stopp på folkmordet, säger Youmna el Sayed.

Ständigt nära döden

I Gaza var Youmna el Sayed ständigt nära döden. En dag i början av kriget rapporterade hon från flyktinglägret Jabalia.

– Det var efter en massaker där över 20 människor dödades. Plötsligt började människor skrika och springa runt omkring mig och varnade för att en missil skulle slå ned. 

Hon kunde inte hitta sitt team. 

– Vi hade redan vant oss vid att Israel bombade samma plats två gånger. Jag såg en korrespondent på Al Jazeera Arabics redaktion som sade åt mig att springa. Medan jag sprang förstod jag att om missilen slog ned skulle min familj aldrig hitta mig.  

Det var tungt att springa i pressvästen, som väger uppemot 13 kilo. Internet låg nere, men Youmna el Sayed lyckades ändå få tag i en kollega på nyhetsdesken i Doha. 

– Jag bad henne säga till min familj att om jag dog skulle de leta efter mig här, berättar Youmna el Sayed.

När missilen slog ned flög Youmna el Sayed flera meter till följd av tryckvågen, och tappade telefonen på marken. När hon fick fatt i telefonen igen sade kollegan åt henne att fortsätta springa. Den andra missilen hade fortfarande inte slagit ned. Hon lyckades springa några gator till innan nästa missil slog ned.

– Den dagen lyckades jag överleva och fick endast några blåmärken efter fallet. Men jag var så nära att dö, och inte vilken död som helst. Jag skulle ha förvandlats till bitar. Det är lika smärtsamt att tänka på varje gång. Efter allt som har hänt oss, hur kan vi bli normala människor igen? , berättar Youmna el Sayed.

Tvingades fly gång på gång 

Tidigt in i kriget beordrade den israeliska armén civilbefolkningen att evakuera söderut mot Khan Yonis. Men när Youmna el Sayed evakuerade dit med sin familj föll bomberna oupphörligt, även i det område som skulle vara säkert. Det var brist på dricksvatten. Hon bestämde sig för att återvända hem med barnen i bil till Gaza City.

–  Vattnet som kommer från kranen i Gaza är saltvatten. Vi använder det enbart för att tvätta och det är inte ens bra för att tvätta och bada. Mitt största problem var att hitta rent vatten åt mina barn. I Gaza City, i mitt hem, hade jag ett elektriskt filter, som renade det salta vattnet till dricksvatten. Vi hade även en brunn i byggnaden och solpaneler som kunde hjälpa oss att få elektricitet. 

Journalisten Youmna el Sayed. Foto: Julia Lindblom

Bombningarna intensifierades runt Youmna el Sayeds hem och grannskap i Tel el-Hawa kvarteret, där även Al-Quds sjukhuset ligger. Även sjukhuset där tusentals människor tagit sin tillflykt bombades.

– Vi lämnade vårt hem under beskjutning från snipers. Vi var 20 meter från byggnaden och ett annat högt torn. Och de sköt på mot vår byggnad med snipers. Vi gick ut fort till bilen och de sköt mot bilen. 

Palestinska journalister upplever censur på sociala medier

Palestinska journalister dödas inte bara i riktade attacker. Många vittnar också om en alltmer utbredd censur på internet, och inte enbart i Gaza. Ofta är svårt för dem att nå ut med inlägg på Metas sociala plattformar, som Facebook och Instagram. Nyligen stängde Facebook tillfälligt ned den välkände palestinska fotojournalisten Motas Azaizas Facebookkonto. 

Även Youmna el Sayed har erfarit censur på sociala medier, vilket hindrat henne i sitt arbete.

– Censuren på sociala medier har pågått sedan kriget började. Mina inlägg har återkommande censurerats på Instagram. 

Hon berättar att journalister och andra människor som vill publicera information om Palestina ofta tvingas skriva i kodord för att undgå censuren, eller byta ut orden mot emojis. 

– Jag får ofta motta meddelanden från Facebook eller Instagram att mina inlägg går emot plattformens policies. Men det gäller endast de journalister som rapporterar inifrån Palestina. 

Ibland blir Youmna el Sayeds helt konto helt blockerat och hon kan inte publicera något på två hela veckor. 

– Mina följare och människor undrar vad som hänt. Detta händer så många palestinska journalister och kollegor. Det är frustrerande, eftersom bilderna och filmerna är rapporter om vad som sker i verkligheten.

Flera journalister på Al Jazeera dödade 

Flera journalister på Al Jazeera har dödats. När Wael Dahdouhs son Hamza al-Dahdouh och hans kollega Mustafa Thuraya, som var på uppdrag för den franska nyhetsbyrån AFP, dödades i en riktad drönaraattack i januari skapade det rubriker runt om i världen. Tidigare i höstas dödades Wael al-Dahdouhs hustru, två av hans barn och en sonson i en israelisk attack.

Den israeliska militären, IDF, har tagit på sig attacken mot de båda journalisterna och skriver på plattformen X, tidigare Twitter, att de var medlemmar av en terroristorganisation – något som både Al Jazeera och familjerna bestämt förnekar.

Sherif Mansour på Commitee to Protect Journalists, CPJ, fördömer även han IDF:s uttalanden.

– Förklaringen från IDF är långt ifrån tillräcklig för att visa på något som helst hot mot den israeliska armén vid den tidpunkten. 

Youmna el Sayed understryker att dödandet varit riktat och medvetet. 

– Så många av mina kollegor mottog hot och rapporterade under beskjutning. Min kära vän och kollega Samer Abu Daqqa skadades i en attack och förblödde på gatan, de israeliska styrkorna vägrade låta ambulansen komma fram. Det var ett medvetande dödande, säger hon.

Oviss framtid

Youmna el Sayed tilldelades nyligen det renommerade italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca i Neapel för sin krigsbevakning i Gaza. Under våren har Youmna el Sayed deltagit i ett flertal internationella konferenser för journalister i bland annat Danmark, Norge, Sverige och Italien. I Sverige har hon deltagit i en panel på SIDA och även medverkat i podcasten Kalam.

Youmna el Sayed mottar det italienska pressfrihetspriset Pimmentel Fonseca. Foto: Julia Lindblom

Nu är framtiden oviss och Youmna el Sayed vet ännu inte var hon kommer att lokaliseras.

– Jag vet inte om jag kommer att åka tillbaka till Gaza, men i sådana fall kommer jag att lämna kvar min familj i Egypten för deras säkerhets skull.

Internationella journalister måste sätta press på omvärlden

Youmna el Sayed menar att det är viktigare än någonsin att internationella mediebolag och journalister sätter press på Israel. 

– Internationella journalister har hört larmen från FN, Läkare utan gränser, Röda korset och andra internationella mänskliga rättighetsorganisationer. De måste göra mer och göra en objektiv rapportering genom dem i sina länder, och dokumentera de krigsbrott som pågår. 

Hon menar att journalister och mediebolag måste kräva att Israel omgående släpper in internationella journalister i Gazaremsan. 

– Fler människor i världen ska veta vad som händer av journalister i sina länder, inte bara från oss palestinska journalister. Internationella journalister ska stå upp för integriteten och objektiviteten hos journalistiken. De ska inte säga att “palestinska barn har dött i en explosion”. De ska säga klart och tydligt vad som hänt. Att en israelisk missil direkt attackerat ett civilt hem och dödat så här många barn, och skadat så här många civila. Det är vad sann journalistik är, säger Youmna el Sayed.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Rasmus Hästbacka, jurist, facklig samordnare och medlem i Umeå LS av SAC Syndikalisterna Foto: Volodya Vagner, Privat

Fackens kris och syndikalismens möjligheter

Rasmus Hästbacka, för tillfället verksam som facklig samordnare inom SAC Syndikalisterna, vill öppna diskussionen om möjligheterna att förändra svenska arbetsplatser i dag. ”En särskild utmaning för syndikalister är att förklara varför arbetare ska agera genom minoritetsfacket SAC när det finns andra, mycket större majoritetsfack”, skriver Hästbacka och ger exempel på vad han ser som framgångsrik organisering genom SAC och tvärfackligt samarbete.

Enligt den senaste statistiken är 69 procent av Sveriges löntagare fackligt anslutna. Det kan jämföras med toppnoteringen 86 procent år 1995. De flesta löntagare är medlemmar i förbunden inom LO, TCO och Saco. En minoritet är medlemmar i fristående fackföreningar såsom SAC, Svensk Pilotförening och Hamnarbetarförbundet (det sistnämnda dock ofta majoritetsfack på enskilda arbetsplatser).

Under drygt 20 år som fackligt aktiv har jag mött otaliga löntagare som är frustrerade över hur LO, TCO och Saco fungerar. Den typiska erfarenheten är att ”facket sitter i knät på arbetsköparen” eller att cheferna helt enkelt sidsteppar facket. När anställda trots allt försöker agera kollektivt genom facket brukar de bli överkörda av både chefer och fackliga representanter.

Minoritets- och majoritetsfack

Den typiska reaktionen när jag nämner alternativet SAC är: ”Jamen så ska ju en fackförening jobba”. Dock tvekar personerna när de bedömer att syndikalister kommer att utgöra en minoritet på deras arbetsplats (om anställda byter fack). Ett minoritetsfack uppfattas som i bästa fall svagt och i värsta fall en splittrare av personalkollektivet. 

De stora majoritetsfacken må vara dysfunktionella men minoritetsfacket uppfattas som ännu sämre. Den grundläggande frågan blir då: Varför ska jag och mina arbetskamrater agera genom SAC?

Mot bakgrund av SAC:s litenhet (drygt 3 000 medlemmar) verkar det som att syndikalister inte har varit så bra på att argumentera för medlemskap. En del syndikalister framhåller att de är medlemmar av ideologiska skäl, så även jag. Men SAC:s ideologi går ut på att bedriva facklig kamp för demokrati på jobbet och då är vi tillbaka vid grundfrågan: Varför agera genom minoritetsfacket SAC? Om arbetare har bättre möjligheter att flytta fram positionerna genom majoritetsfacken, så är det också där syndikalismen har en framtid. Då är SAC överflödigt.

Jag ska besvara grundfrågan här. Men först några trista fakta: de svenska facken är tärda av en långvarig kris, så även SAC. Det handlar om fallande engagemang, medlemsantal och kompetens att driva föreningar. Ni som blir fackligt aktiva i dag ställs inför uppgiften att återuppbygga fackföreningsrörelsen. Det är inte gjort i en handvändning men något vi behöver göra tillsammans. 

Från ett syndikalistiskt perspektiv är våra minsta byggstenar sektioner och tvärfackliga grupper. Syndikalistiska sektioner motsvarar fackklubbar inom LO. En sektion är öppen för alla anställda utom cheferna. En tvärfacklig grupp är en grupp arbetskamrater som träffas regelbundet, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. 

På följande rader ska jag först belysa poängen med att bilda sektioner. Det bästa beviset är konkreta exempel från olika arbetsplatser. Därefter berör jag de möjligheter syndikalister har även utan sektioner.

Nio argument för att välja SAC

Det finns åtminstone nio argument för att välja minoritetsfacket SAC. Mitt första argument är att medlemmarna betraktas som myndiga människor. Våra sektioner är självstyrande i lokala angelägenheter och tillämpar direkt demokrati. Medlemskollektivet beslutar vilka fackliga krav som ska drivas och vilka påtryckningar som ska användas när motparten avvisar kraven. Inga uppgörelser ingås med arbetsköparen utan medlemmarnas godkännande. 

Mitt andra argument för SAC är att syndikalister har en tradition av taktisk kreativitet. Syndikalister förfogar över en rik flora påtryckningar. Blockad och strejk är bara en liten del av vår verktygslåda. Det hjälper oss att hitta påtryckningar som passar den aktuella situationen.

Ett tredje argument för SAC är att medlemmarna har fackföreningen i ryggen och är fria att agera utan lojalitetsband till arbetsköpare eller politiska partier. 

När en syndikalistisk sektion bildas är den vanligtvis den minsta fackföreningen på arbetsplatsen, men syndikalister utgör ändå en majoritet tillsammans med övriga arbetskamrater gentemot cheferna. Det är en myt att det största facket alltid är det starkaste facket. Det är snarast siffermystik att tro att ett stort medlemsantal eller en hög facklig anslutningsgrad alltid speglar verklig styrka. Ett stort fack kan vara ett tomt skal eller en död byråkrati. 

Arbetskamrater blir inte starka av att vara många personer i ett medlemsregister. Arbetskamrater blir starka av att vara många som håller ihop och agerar tillsammans. Den bästa fackföreningen är därför den organisation som enar och mobiliserar personalen, alltså sätter personalen i rörelse. 

Anställda blir inte starka av att vara många i en fackförenings register, särskilt inte om makten i facket är koncentrerad hos representanterna och dessa representanter odlar ett nära samförstånd med arbetsköpare. Då brukar facket stå som en byråkratisk bromskloss framför löntagarna, snarare än som stöd bakom kollektivet. Fackföreningen må ha värvat en majoritet av personalen, men byråkratin bromsar fortfarande gemensam handling. Då är styrkan skenbar. Fackets vackra siffror blir en fasad eller bluff som arbetsköparsidan synar. 

Om vi tittar närmare på LO:s facktoppar, vilka lever på medlemskårens avgifter, så är det ganska uppenbart varför dessa inte vill veta av arbetare som tar plats och tar strid. Som Amalthea Franz har påpekat i Arbetaren: ”Det viktiga är att behålla inflödet av medlemsavgifter och därmed sina egna inkomster, och samtidigt hålla dörrarna öppna för fortsatta karriärer i politik eller näringsliv.”

Det fjärde argumentet för SAC är att våra sektioner kan förbättra villkoren för alla anställda genom tvärfackligt engagemang, direkt och indirekt påverkan. Detta argument tar lite tid att brodera ut. 

Så snart det finns tre syndikalister på en arbetsplats är det meningsfullt att starta en sektion. Det förutsätter att syndikalister arbetar på två spår samtidigt: dels att de bygger sektionen, dels att de främjar en tvärfacklig sammanhållning, alltså en gemenskap som omfattar fler och fler anställda oavsett facklig tillhörighet. Kollektiv styrka förutsätter en stark vi-känsla.

Att flytta fram positionerna

Syndikalistiska sektioner anstränger sig för att vara lyhörda och jämka ihop olika viljor i personalkollektivet till en gemensam linje. När syndikalister väl driver en sådan linje blir hela personalen vinnare. 

Sektioner kan flytta fram positionerna genom att påverka arbetsledningen direkt eller indirekt. En direkt påverkan innebär att syndikalister och andra anställda riktar gemensamma krav och påtryckningar mot ledningen. Med ”andra anställda” menar jag både kollegor i andra fack och oorganiserade anställda.

Ett exempel på hur en minoritet syndikalister kan förbättra arbetsvillkoren för alla anställda är ett kreativt konfliktvarsel som lades av Stockholms Pendeltågsektion. Arbetsköparen var vid tillfället ovillig att förse personalen med varma vinteruniformer. De större facken inom LO och TCO kom ingenstans i förhandlingarna. Sektionen varslade om att de avsåg att använda extremt fula uniformer som de själva designat. Ett foto på uniformen bifogades varslet, varpå arbetsköparen gav hela personalen nya uniformer.

Ett annat exempel kommer från Umeå universitet. Syndikalistiska forskare och lärare på naturvetarsidan drev igenom en flytt från så kallade sjuka hus till hälsosamma byggnader. Deras metod var att nöta och tjata i förhandling efter förhandling. Vid Umeå Centrum för genusstudier beslöt en grupp forskare (syndikalister och Saco-medlemmar) att bojkotta individuella lönesamtal, för att istället driva igenom 1000 kronor i lönepåslag åt alla i gruppen. Medan Saco-medlemmarna hotades med uteslutning, fick syndikalisterna blommor och diplom av sin sektion.

Nästa exempel från samma universitet rör institutionerna för juridik och statsvetenskap, där jag jobbade förr. Personalen vann en konflikt som pågick några år. Vi lyckades stoppa en förhatlig omorganisation och pressa fem chefer att avgå i förtid. De metoder vi använde var namninsamling, opposition på personalmötena, bojkott av en rad uppsträckningsmöten som vi kallades till samt att vi ordnade en rådgivande omröstning om ny chef för Juridiska institutionen (något jag skrivit om på annan plats). Konflikten drevs inte av en syndikalistisk sektion, men kampen bedrevs i syndikalistisk tappning.

Framgångsrik organisering av migrantarbetare

SAC är den enda fackföreningen i Sverige som är ganska framgångsrik i att organisera migrantarbetare. Ett exempel är polska arbetare på städföretaget Perfect Maid i Göteborg. Städarna informerade kundföretagen om sina dåliga löner och villkor och uppmanade företagen att kontakta städarnas arbetsköpare. De kundföretag som inte uttryckte sympati med städarna blev föremål för strejker. Det ledde bland annat till löneförhöjningar för alla anställda.

Som ganska ny medlem på 1990-talet lyssnade jag på ett föredrag om en tvärfacklig grupp. Gruppen startades av syndikalistiska brevbärare som drev arbetsmiljöfrågor. Ett första resultat var gratis frukost för hela personalgruppen. Därmed blev varje morgon ett tillfälle för arbetskamrater att snacka ihop sig i arbetsmiljöfrågor. En förbättring bland många som personalen uppnådde var att cheferna köpte in arbetskläder och skor enligt kvinnors mått.

I början av 2000-talet iscensatte en sektion i Stockholms tunnelbana en treårig organiseringsplan. En av flera långvariga konflikter gällde rätten för alla arbetare att ta pauser. En intressant erfarenhet var att den massiva agitation som syndikalister bedrev (både skriftligt och muntligt) enade arbetsstyrkan väldigt snabbt. Därmed kunde arbetarna uttrycka en samlad attityd i vissa sakfrågor, vilket gav bättre resultat än sektionens strejker och blockader. Klasskamp handlar inte bara om att sätta ekonomisk press på vinsterna utan också psykologisk och moralisk press på cheferna.

Ett sista exempel på en stridbar minoritet är syndikalisterna vid Eco Glocal, en underleverantör till Volvo Lastvagnar i Umeå. Arbetsköpare kom överens med LO-klubben om lönesänkningar på flera tusen kronor i månaden. Syndikalisterna svarade med att dra igång en bred maskningsaktion. Det gamla lönesystemet återinfördes.

Indirekt påverkan – driva andra fackföreningar

Jag har nämnt exempel på sektioners direkta påverkan. Vad innebär då en indirekt påverkan? Det innebär att sektioner driver de andra fackföreningarna framför sig. En sådan påverkan utspelar sig ofta i ett slags triangeldrama på arbetsplatsen. 

På många svenska arbetsplatser finns det inte bara två parter (fack och arbetsköpare) utan tre. Dessa är personalen på golvet och i toppen representanter för samförståndsfacken och ledningen. Samförståndsfacken är facken inom LO, TCO och Saco (med undantag för vissa stridbara klubbar och avdelningar). Samförståndsfacken dämpar personalens krav och kampvilja och underlättar för ledningen att genomdriva sina planer.

När en sektion börjar driva personalens gemensamma intressen, så får både samförståndsfacken och ledningen nya incitament att tillmötesgå personalens krav. Annars riskerar samförståndsfacken och ledningen medlemsövergångar till sektionen och ännu mer stridbarhet. Om samförståndsfackens representanter trots allt ställer sig på ledningens sida, kan sektionen värva fler anställda och bli ännu starkare. 

En syndikalistisk sektion skapar vinn-vinn-situationer för alla anställda. Även väldigt små sektioner kan driva samförståndsfacken och ledningen i en positiv riktning. Grunden är goda relationer på golvet, att syndikalisterna åtnjuter ett brett förtroende.

Syndikalister har som sagt en tradition av taktisk kreativitet. Det innebär att vi inte har en övertro på kollektivavtal. Den kanske värsta villfarelsen på svensk arbetsmarknad är föreställningen att bara arbetsköpare har kollektivavtal så är det också ”schysta villkor”.

För syndikalister är kollektivavtal ett redskap bland många. Kollektivavtal är ingen patentlösning på alla problem. När våra sektioner sluter avtal försöker vi få till stånd korta löptider och uppsägningstider. Om kollektivavtal löper i tre år eller mer, så innebär det en lång period av förbud mot fackliga stridsåtgärder – samtidigt har arbetsköpare en uppsjö möjligheter att försämra arbetsvillkoren genom arbetsledningsrätten (även kallad paragraf 32). Arbetsköpare kan exempelvis driva upp tempot, slimma personalen och omplacera anställda.

Solidaritet över branschgränserna

Det femte argumentet för medlemskap i SAC är solidariteten mellan arbetare på olika arbetsplatser. SAC är en sammanslutning av lokala samorganisationer (LS). Våra LS är öppna för arbetare i alla branscher. Medlemmar och sektioner i samma bransch kan bilda ett syndikat. Ett exempel är Stockholms Byggsyndikat. Byggsyndikatets medlemmar sammanstrålar regelbundet för att ordna indrivnings-blockader mot företag som inte har betalat ut löner. Syndikat motsvarar LO-förbundens regionala avdelningar. Ett sjätte argument för SAC är att våra LS är en plattform för solidaritet över branschgränserna. Medlemmar i olika branscher stöttar varandra.

Det sjunde argumentet för SAC-medlemskap är att även du som är ensam syndikalist på jobbet får sedvanligt förhandlingsstöd och arbetsrättsligt skydd. Det hjälper dig att exempelvis inte bli blåst på lönen. Jämfört med konkurrerande fackföreningar gör förhandlarna i våra LS ett imponerande jobb. Ett exempel är förhandlarna i Stockholms LS, skildrat i boken Något har hänt. Ett annat exempel är förhandlarna i Mellannorrlands LS.

Det åttonde argumentet för SAC är att du och dina arbetskamrater får hjälp med organisering. Med det menar jag att ni får hjälp med att utveckla och använda er kollektiva styrka. Även om ni inte har en sektion som stöttas av LS, kan ni bilda en tvärfacklig grupp som får stöd av LS. 

Vår fackförening erbjuder kurser och handledning i organisering som ingen annan svensk fackförening erbjuder. Ni får hjälp med att steg för steg bygga en större och starkare tvärfacklig grupp. Även SAC:s kurs för skyddsombud är unik i Sverige. Vi utbildar skyddsombud till organisatörer. Du får också hjälp med att värva kollegor och starta en syndikalistisk sektion. Medlemskapets värde växer för varje kollega du värvar och agerar tillsammans med. En bra kombination är att ha både en sektion på jobbet och en ännu större tvärfacklig gemenskap.

En viktig inspirationskälla för våra kurser är Organisatörens handbok, utgiven av Federativs förlag. Boken är ett litet mästerverk från USA:s bästa fackföreningar. Är du intresserad av att driva sektioner och tvärfackliga grupper kan du bläddra i boken Vad vill syndikalismen? skriven av mig. Den ges ut av SAC i samarbete med Federativs förlag.

När en syndikalistisk sektion spelar korten rätt brukar sektionen vara den fackförening som påverkar mest på arbetsplatsen – även om sektionen inte har värvat flest anställda. Den fackförening som mobiliserar personalen och påverkar mest är helt enkelt bäst. 

Mitt nionde och sista argument för SAC-medlemskap är detta: Ju fler löntagare som utnyttjar syndikalismens möjligheter, desto bättre chanser att införa demokrati på arbetsplatserna. Facklig kamp för demokrati på jobbet innebär inget mindre än att anställda tar makten från arbetsköparna. En demokratisering på bred front skulle utmana hela klassamhället och bana vägen för ett jämlikt samhälle.

Rasmus Hästbacka, jurist, facklig samordnare och medlem i Umeå LS av SAC

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från fackföreningen Älvdalsbygdens LS i Dalarna.
Efter många år i dvala har den syndikalistiska verksamheten i gränslandet runt nordöstra Dalarnas och Hälsinglands storskogar vaknat till liv. Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen från Älvdalsbygdens LS är två av de som fått verksamheten på benen igen. Foto: Johan Apel Röstlund

Fackets uppgång i Orsa Finnmark: ”Nu är det klasskamp här med”

Det rör på sig i de tidigare så syndikalist-täta skogstrakterna runt Orsa. Den fackliga verksamheten är på uppgång och allt fler medlemmar söker sig nu till det pånyttfödda Älvdalsbygdens LS. Arbetaren reste dit för att höra mer om hur en liten fackförening växer i det stora men glest befolkade området.
– Nu är det klasskamp här med, säger Monika Fredriksson som varit aktiv syndikalist i över 50 år.

Länsväg 296 från Orsa följer Ore älv längs de lika vackra som ödsligt inbäddade småbyarna norr om Siljan i gränstrakterna mellan nordöstra Dalarna och Hälsinglands storskogar. Det åtminstone tidigare ganska otillgängliga området som kallas Orsa Finnmark delas mellan Orsa, Rättviks och Ljusdals kommuner. Geografiskt stort men glest befolkat. Täta tallskogsplantage, timmerbilar och historiskt viktiga syndikalistiska trakter.

Skattungbyn hade länge, precis som många andra mindre orter i det glest befolkade Orsa finnmark, ett eget LS. Foto: Johan Apel Röstlund

– Titta där uppe, säger Monika Fredriksson och pekar ut genom bilfönstret mot det sedan länge nedlagda Kallholns kalkbruk. 

Syndikalist sedan ett halvt sekel

– Där jobbade det många syndikalister förr och oj vilka historier jag fick höra av gubbarna som varit där. De var helt otroliga berättare, och sådana har vi alltid haft många av i den här rörelsen.

Monika Fredriksson och Oskar Lehtinen på väg från den gamla prästgården i byn som idag fungerar som fackföreningslokal. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är pensionerad folkhögskolelärare och aktiv syndikalist sedan nästan ett halvt sekel tillbaka.

Men verksamheten i den lilla fackföreningen låg länge på is. Folk pensionerades och det var svårt att hålla aktiviteten rullande. Men så hände något.

– Älvdalsbygdens LS var inte så mycket mer än ett konto på JAK-banken och jag gick nog i tankarna att lägga ned det här. Därför blev det nästan som en chock när Oskar och några till hörde av sig. Plötsligt var vi fem nya medlemmar och två av oss tog genast plats i styrelsen, vi fick till ett årsmöte och ja, då blev det fart, skrattar Monika Fredriksson när vi sitter i soffan i den gamla rödmålade trävillan hemma hos Oskar Lehtinen i Skattungbyn mellan Orsa och Furudal.

Oskar Lehtinen har bott i byn i snart tre år. Foto: Johan Apel Röstlund

Oskar Lehtinen flyttade hit för tre år sedan och läser en kurs i hållbar utveckling och ekologisk odling vid Mora folkhögskola, och där står även lokal organisering med som en av punkterna på schemat. Han bor i huset med fyra kompisar och utanför på gårdsplanen står andra elever vid skolan och klyver ved som sedan ska torkas och staplas.

Allt fler medlemmar

–  I början hade vi inte så mycket aktivitet. Vi gjorde lite utåtriktade grejer, som en arbetarfilmfestival i Orsa och Pride-paraden i Falun där vi hade bokbord, men nu börjar det blir mer fackligt. Fler medlemmar och fler förhandlingsärenden, säger Oskar och häller upp kaffe.

Bara ett stenkast från huset han hyr ligger byns gamla prästgård med sliten fasad och där färgen på sina håll lossnat. Här håller den lilla men växande fackföreningen sina möten. De som på grund av avstånden inte kan komma loss är med via länk.

”Klasskamp här med”

Huset i Skattungbyn delar Oskar Lehtinen med några kompisar. Foto: Johan Apel Röstlund

– Vi har ju följt vad som händer på andra håll, som i Stockholm med organiseringen av migrantarbetare och hur jävligt de har det. Men skurkföretag finns ju även här omkring och det är därför vi måste bygga organisering. Plötsligt var det en medlem som just gått med några månader tidigare som hörde av sig. Han hade blivit uppsagd och företaget hade löneskulder till honom. Så vi körde igång med det och allt gick bra. Vi vann och det var lärorikt och kändes peppigt, att nu är det liksom klasskamp här med, säger Monika.

Hon sköter det ekonomiska i Älvdalsbygdens LS medan Oskar och de andra i styrelsen tar hand om förhandlingarna.

– Vi får hela tiden nya ärenden. I går satt jag i telefon hela dagen, så det vore verkligen bra om vi kunde bli ännu fler, säger Oskar.

Ett syndikalistiskt arv

Upptagningsområdet är som sagt stort. Närmaste lokala samorganisation finns i Borlänge drygt tio mil bort och tankarna på att slå ihop de bägge fackföreningarna finns. I Borlänge finns nämligen ingen egen styrelse så Älvdalsbygdens LS tar hand om deras medlemsärenden också. En sammanslagning skulle därför öka såväl medlemsantalet som den fackliga kunskapen som krävs för att växa ännu mer, förklarar Monika och Oskar när vi lite senare står vid grusvägen utanför huset med milsvid utsikt över sjön Skattungen och skogen som just börjat vakna till liv efter en lång kall vinter.

Området runt byn arvet i Orsa finnmark bär på en lång historia av syndikalistisk organisering. Foto: Johan Apel Röstlund

Här fanns organiserade syndikalister i varje by under 1920, 30- och 40-talen. Skogsarbetare som inte sällan spelade en avgörande roll i hårda konflikter kring arbetsvillkor och ackordsystem.

– Det märks, säger Oskar och fortsätter.

– Folk på byn pratar, ”det var mycket syndikalister här i skogen förr” kan man höra. Och det finns ju en stark tradition av självorganisering här också. Vår lilla lanthandel drivs som ekonomisk förening och vi har ett lokalt inköpskooperativ i byn, där bara medlemmar får handla.

Länsväg 296 slingrar sig vackert genom centrala Skattungbyn upp mot Hälsingland och Härjedalen. Foto: Johan Apel Röstlund

Monika tittar ner mot bygatan och fyller i.

– Visst, långt tillbaka hade ju Skattungbyn ett eget LS och likadant var det i varje by upp mot Hälsingland, säger hon och pekar.

Fanns många nazister

– Men samtidigt som det bodde många skogsarbetare här fanns det också rika skogsägare och flera av dem tillhörde den fascistiska Lindholmsrörelsen under kriget och i Orsa fanns det flera organiserade nazister, så nog var det motsättningar här i området.

Livet för de som jobbade i skogen var hårt och slitsamt. I dag ser det naturligtvis annorlunda ut men en ny och inte sällan förslummad arbetsmarknad har vuxit fram där paralleller ofta dras till hur det såg ut i början av förra sekelskiftet. 

Avstånden i nordöstra Dalarna är långa men trots det har den fackliga aktiviteten ökat i det glest befolkade området. Foto: Johan Apel Röstlund

Både Monika och Oskar pratar därför om potentialen som finns och vikten av facklig organisering.

Gårdagens gröt intill huset Oskar håller på att bygga som en del i utbildningen på Mora folkhögskolas kurs i hållbarhet. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det handlar ju inte bara om storstäderna. Titta bara på skid- och turistanläggningarna som finns här uppe. Vilka är det som reparerar liftsystemen och bygger stugbyarna, de har det nog inte alltid så bra, säger Monika. 

Mer accepterad som syndikalist

Hon märker också att attityden till syndikalister förändrats i takt med att arbetsmarknaden förändrats.

– Tidigare accepterades man väl inte riktigt som syndikalist bland alla LO-medlemmar, men så känns det inte riktigt nu. Många i de stora organisationerna är nog lite besvikna och vill se fackliga resultat. Så vem vet, de kanske börjar snegla mot oss snart.

Oskar plockar upp en talrik med gårdagens frukost från släpvagnen ute på gården.

– Den fick stå kvar där säger han och skrattar innan han fortsätter tillbaka mot huset.

Monika Fredriksson har varit organiserad syndikalist i mer än ett halvt sekel. Foto: Johan Apel Röstlund

– Rent krasst är det ju så att vi skulle behöva få in fler aktiva medlemmar. För förhandlingar tar tid och vi hinner inte med så mycket annat just nu.

Stora behov av facklig hjälp

Monika nickar och kisar mot förmiddagssolen som sakta håller på att värma upp den frusna skogsmarken.

– Ja så är det ju, för de som kommer med nu har verkligen behov av facklig hjälp och så var det inte för bara fyra, fem år sedan. Då gick en del med som stödmedlemmar för att de kanske hade hjärtat i syndikalismen. Nu är det annorlunda och därför vore det jättekul om vi kunde växa ännu mer och på sikt kanske bilda en förhandlingskommitté. Långsiktigt skulle det ju kunna bli fler LS också för det finns så mycket som behövs göras här.

Publicerad