Maria Johanssons memoarer – del 8

8.

Fredag den fjärde december har det varit klart, milt väder i flera dagar. Inte heller har prognoserna sagt något om annalkande snö eller regn. Himlen är hög och upprymd. Något känns i luften.

Klockan elva på förmiddagen lyfter många sina huvuden mot skyn. Där knattrar ett plan på låg höjd, först över Järfälla, sedan Spånga, bort mot Solna. Det flyger i en smal oval, och kommer inom en timme sluta i Bromma, där det började. Men det vet inte de som ser det. De tänker mer på den långa vimpeln som fladdrar som en svans.

MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!

*

Ni trodde att ni kunde lura mig. Göra allt så jävla krångligt. Ta mina surt förvärvade slantar och ge mig en pytteannons. Radannons utan bild. Jag överlistade er, då som nu.

Till Dagens Nyheter skickade jag en liten text, den kortaste tänkbara annons, drygt 500 kronor blev priset. Härmed meddelas att Maria Johansson, född Johansson, skiljer sig från Mikael Johansson, började den.

Jag ringde det tynande företaget som erbjöd flygreklam, jag lusläste väderprognoserna, jag bad DN om införande ett specifikt datum. Hela veckan satt jag som på nålar, hoppades att allt skulle klaffa. Men ändå hade jag en slags lugn förtröstan i botten. Det skulle klaffa. Vinden hade vänt för Maria Johansson.

MIKAEL JOHANSSON: LÄS DN NOGA IDAG!

Det var också rubriken på mitt andra blogginlägg. Jag har efteråt insett att det var detta som satte stenen i rullning. Eller snöbollen. Kanske hade jag stoppat den, om jag vetat hur den skulle rulla vidare. Men nej, att se bakåt och ångra saker löser inget. Vi som vet, vi fortsätter framåt, uppåt.

Rullande stenar samlar ingen mossa. Och snöbollar smälter. Våren är i antågande.
Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort.
Självklart var jag medveten om att det fanns en risk att Mikael inte alls såg planets budskap. Men jag trodde inte riktigt på det. Vinden hade ju vänt. Jag såg till att planet flög över både hans hem och resväg och arbetsort. Mitt under lunchtimmen. Han brukade alltid äta ute på fredagar. Och även om han skulle missa det, skulle säkert någon annan se det. En kollega. Barnens klasskamrater. Säga det som ett skämt. Så skulle han motvilligt slå upp tidningen, med en olustig känsla i magen, och där skulle han hitta något som inte var ett skämt! Å, jag kunde se det framför mig.

Ja, så långt hade jag alltså tänkt. Det jag inte hade räknat med var, att vad gör den moderna svensken när den ser något märkligt i offentligheten?

Den söker på internet.

Så gick det till när Maria Johanssons blogg inom loppet av ett dygn gick från två till närapå tvåtusen unika träffar.

*

Men det hade jag ju ingen aning om då. Efter att jag tryckt på ”publicera” loggade jag ut och gjorde något roligare. Självklart ville jag att andra skulle få ta del av mina stordåd och poem, men jag visste inte hur jag skulle locka dem till Maria Johanssons lilla hörna av internet, och just då brydde jag mig inte heller. Var fullt nöjd med att jag börjat dokumentera något alls. För min egen skull, som det heter.

På kvällen gick jag ut och firade. Själv, till att börja med. Jag klädde upp mig, sminkade mig noga, tog steget ut på de plötsligt ganska torra trottoarerna och bestämde mig för att låta slumpen styra.

En smått genial idé. Jag gick och fipplade med en krona i högerhanden, och varje gång jag stod inför något som kunde innebära ett beslut – en busshållplats, en korsning, en port – så tittade jag på myntet. Krona för ja, klave för nej.

På det sättet hamnade jag efter någon timme på en kinarestaurang med billig öl nära Odenplan. Jag betalade för en buffé. Och herregud, så jag åt. Det storslagna offentliggörandet av skilsmässan hade uppenbarligen gett mig en ändlös aptit. Ärligt talat hade jag slarvat lite med sådant under veckan, det var så lätt att småäta godis och ta ett glas vin i stället för att fixa riktig mat. Nu tog jag igen det.

Just när jag hämtat tredje tallriken ringde Mikael.

Jag tryckte glatt bort samtalet. Stör mig inte när jag äter, idiot.

När jag satt och försökte tvinga i mig lite friterad banan till efterrätt sms:ade Tina, undrade vad jag gjorde.

Vad vill jag?

Jag vill låta myntet avgöra.

Krona.

Ett par timmar senare slutade kvällen hemma hos henne igen.

*

– Maria, säger Tina.

– Mm ja, säger Maria med ansiktet nere i kudden.

– Vi kanske borde prata om det här.

– Vad?

– Ja … vad är dealen egentligen?

Maria trycker ansiktet längre ner i kudden.

– Krona eller klave, mumlar hon.

– Va?

– Mm.

– Alltså, det är helt okej att du ligger med andra. Men då vill jag veta att det är det som gäller. Allt har gått så fort.

– Snaarrrrk, säger Maria.

*

Lördag eftermiddag var Mikael fräck nog att sms:a mig igen. Mitt i någon sitcom-repris som jag avnjöt tillsammans med hallonglass och Tina i hennes soffa.

Den lilla vibrationen utlöste irritation. Jag blev inte mindre irriterad när jag såg avsändaren. Fast å andra sidan, kanske var det bra att han hörde av sig. Skönt att veta vad som gällde.

”Fy fan för dig”, skrev han. ”Detta var droppen. Oroa dig inte, jag vill inte ha något mer med dig att göra, inte barnen heller. Jag hittade ett nytt ord för dig också: pissluder.”
Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.
Jag såg nyktert på de korta raderna (och jag var faktiskt nykter också, rent kemiskt). Jaha, han ville inte ha med mig att göra. Visst. Däremot, vad barnen ville bestämde inte han. Dem kunde jag ta upp kontakten med senare, när det passade bättre.

Nä, Mikaels lilla utrop rörde mig inte i ryggen, än mindre i hjärtat. Fast det där sista var väl onödigt. Och lite lösryckt. Vadå hittade ett nytt ord? Hittade på? Oj vad duktigt, han utvecklades verkligen.

Funderade några sekunder på om jag skulle svara. Risken var att det bara skulle resultera i en ny storm av sms och påringningar.

Jag gick ut i hallen, stoppade ned handen i kappfickan. Klave, sa kronan. Jag lydde.

– Vad gör du? sa Tina.

– Inget, sa jag och satte mig igen.

 

Skrikiga unga vuxna blandade med burkskratt flimrade på rutan. Pissluder, tänkte jag. Vad betyder det? Bara en sammansättning av två så kallade fula ord, eller finns det en bransch med urinhoror?

– Vad tänker du på? frågade Tina.

– Inget, sa jag.

I samma sekund som jag sa det, bestämde jag också att det skulle vara sant nu. Inte tänka. Bra att enkronan sagt att jag inte skulle svara. Vad skulle det tjäna till.

Jag stängde av den gamla telefonen och körde ned den i ett handväskefack som jag ofta glömde fanns.

Rutan flimrade och Tina tvinnade en av mina blonda hårslingor mellan fingrarna.
Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande. 
Jag tillbringade lördag och söndag i Tinas säng. Vi gick inte utanför dörren. Trots hennes annars ganska tuffa attityd, och att hon inte nämnde den andra Maria med ett ord, så kändes hon märkligt bekräftelsesökande. Nästan undergiven. Tillfredsställde mina mat- och sexbehov. Visade sig inte på något sätt besvärad av att min mens börjat under lördagen.

Jag kände ett vagt förakt.

*

Måndagen den sjunde december åker Maria in till centrala Stockholm för att handla lite. Hon har en idé om att hon vill köpa något nytt att ha på sig i morgon, när affärsmannen Filip från Falun kommer och hälsar på.

 

Det är sen förmiddag. Julkakafonin har helt tagit över; det är tomtar och renar, girlander och ljusslingor, stjärnor och rosetter. Muzak som får en att längta efter ett automatvapen. Allt inramat av gråslask, igen.

Maria sjunker ned på tunnelbanesätet och tåget lämnar Fridhemsplan. När utsikten försvinner efter Sankt Eriksplan plockar hon tankspritt upp en bläddrad Metro från handtaget under fönstret. Bläddrar den lite mer. Någon har rånat en rullstolsburen vid Gullmarsplan, någon har föreslagit en ny tunnelbanestation. Jaha. När hon tittar upp igen är det Hötorget, nästa ska hon av.

Då.

Ett suddigt foto på sidan fem fångar hennes öga.

Det är planet med vimpeln. MIKAEL LÄS DN NOGA, står det klart och tydligt mot den blå himlen. JOHANSSON och IDAG är något svårare att urskilja. Men hela meningen står utskriven i bildtexten. Samt frågan ”Finns paret Johansson på riktigt?” Läsarbild, belönad med pengar, tydligen.

Högtflygande skilsmässa upprör och engagerar ropar rubriken.

Det kan inte vara sant. Maria stirrar, ögonen svider i tunnelseende. Men jo. Så klart är det sant.

”Helgens snackis – konstkupp eller riktig skilsmässa? Hemskt eller humor? Sverige är delat i två läger: män och kvinnor,” skriver Metros specialiserade internetreporter.
Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt.
Återigen väller ett skratt upp, Maria kan inte hindra det, även om hon kanske velat just nu. Blicken blir ännu suddigare, den tåras av skrattet. En äldre dam på sätet bredvid flyttar sig kvickt lite bortåt. Sedan kikar hon försiktigt på tidningen och säger:

– Jaha, det där ja. Min dotter pratade om det. Jag har ju inte internet.

Maria trycker handen för munnen, försöker att inte frusta saliv och tårar. Herregud, herre, herre gud.

– Ovanlig idé, men lite sorgligt! fortsätter damen kontaktsökande.

Maria försöker besinna sig.

– Ja – jo. Fast tydligen tycker många att det är roligt!

– Aha, säger damen. Ja, det är väl en sån där idé som många kan få, men aldrig skulle göra på riktigt. Visst hade hon satt in en annons i tidningen också?

T-Centralen skramlar förbi.

– Ja, fast … ursäkta, säger Maria. Jag har inte hunnit läsa riktigt. Jag missade det här i helgen.

Och hon läser. Tåget skramlar vidare, damen får på nytt något misstänksamt i blicken, försvinner av vid Slussen utan att säga hej då. Maria Johansson är klistrad vid den första tidningsartikeln i hennes liv där hon själv är huvudperson:
Ett plan med ett budskap som ingen kan missa, och en annons i Dagens Nyheter som inte kan missförstås. Många stockholmare såg det live i fredags. Under helgen spreds en blogglänk, och en hätsk diskussion, snabbt på nätet.
I bloggen kan man läsa att en Maria Johansson skiljer sig från en Mikael Johansson efter tolv års äktenskap. ”Jag vill delge honom detta på ett storstilat sätt. I luften och med en annons i DN, som jag vet att han läser. Nu kan han ha sin svettiga tvätt och sin trötta snopp för sig själv”, står det bland annat.
– Jag tror det är någons slags kupp, reklam eller konst, säger Fred Grönfors som fångade planet på bild ovanför Solna.
– Ingen kan skiljas så här! Men det ska bli spännande att se om någon träder fram.
Men på nätet tror många – särskilt män – att det verkligen rör sig om en skilsmässa. Aftonbladet fick i lördags tillfälligt stänga ned sitt kommentarsfält för att rensa det. ”En skam för svenska kvinnor. Kan hon anmälas för ärekränkning?” står det i ett av de inlägg som fått vara kvar. På andra hemsidor låter det annorlunda. ”Klockrent! Så skulle jag med göra. Fast tyvärr är det nog inte på riktigt”, skriver Elsa på metro.se. Tre Facebookgrupper har startats, både för och emot ”Maria Johansson”.
– Det här är Sveriges vanligaste namn, och tillvägagångssättet skvallrar om att det knappast är en privatperson. Jag har fått frågan flera gånger nu, men nej, det är inte vi som ligger bakom det. Tyvärr! säger Jenna Samuelsson på pr-byrån Swoosh!, som tidigare uppmärksammats för spektakulära kampanjer.
Men varför inte köpa en snygg helsidesannons i stället?
– Det här får folk att undra mer, det blir automatiskt diskussioner i sociala medier, och där vill alla synas i dag. Dessutom sålde nog DN en hel del lösnummer, eftersom radannonserna inte publiceras på nätet – vi får se om tidningen själv har ett finger med i spelet, säger Jenna Samuelsson.
Hittills har varken ”Maria” eller en trovärdig ”Mikael” trätt fram och bloggen har inte uppdaterats sedan i fredags. Dagens Nyheter vill inte kommentera införandet av annonsen för Metro.
Fotnot: Vi väljer att publicera namnen, eftersom vi bedömer att ingen identifiering kan göras utifrån Sveriges vanligaste namn.
 

Inte förrän vid Skanstull inser Maria var hon är. Hon kastar sig upp, tumlar ut just som dörrarna stängs. Folk på perrongen viker undan. Maria bara stirrar framför sig, tidningen under armen.

Utan att veta hur är hon plötsligt uppe på gatan. Det är mörkt och mulet, lågt i tak till himlen. Stora blöta snöflingor lägger sig sakta på Den Nya Marias nya hår.

Det börjar sticka i kinderna, fingrarna, vaderna. Pirra som om hela kroppen domnat, somnat, och nu vaknar igen av ett blodflöde. Kanske är det så.

Maria vänder ansiktet uppåt. Skrattet bubblar upp, tyst, pressar fram nya tårar i hennes ögon.

Det är sant. Ja, det är sant.

Människor runt om i detta jävla land har fått upp ögonen för henne och de ögonen ser upp till henne.

Maria Johansson är någon att räkna med.

Hon halar upp sin smarta telefon och genom tårarna och mitt i snögloppet skriver hon på Maria Johanssons wordpressblogg: TACK

*

Jag skyndade mig hem den där måndagen. Egentligen hade jag väl tänkt strosa i affärer, shoppa, äta ute. Jag hade glatt mig åt det. Men en ny feber kröp i kroppen. Jag handlade nästan mekaniskt ett svartlila raffset med en massa läder och snörningar i en liten butik, och därefter en låda med tjugofem bitar sushi, och satte mig på tunnelbanan igen.

Jag höll på att glömma att gå av vid rätt station den här gången också. Fastnade så i allt som fanns på nätet, läste om mig själv på nyhetssidor och i forum. Plockade sushi med vänstra handen och bläddrade med den högra.

Tänk att så många älskade mig, att så många hatade mig. (Jag förstod för övrigt nu var Mikael hade lärt sig ordet ”pissluder”.)

Tänk att så många plötsligt visste vem jag var. Samtidigt visste de ingenting. Det var perfekt.

De hade mycket att lära.

 

Jag kastade mig av vid Fridhemsplan, tappade en laxbit i farten. Väl hemma slog jag mig ned i min nya favoritfåtölj med de fjorton kvarvarande bitarna och min Iphone. Jag kände att det var dags för ett nytt blogginlägg.

 

HEJ IGEN & TACK IGEN!

Ja, jag är Maria Johansson och jag missade det här ståhejet i helgen. Men jag är på riktigt, kan jag lova. Och det är Mikael med. Han har sagt upp kontakten med mig nu – tack och lov.

Tänk att så många hittade till den här bloggen. Det var faktiskt inte min tanke.

Men välkomna till Den Nya Maria!

 

Klick, publicera. Det kändes bra. Jag tog en jätteräka medan tankarna vandrade vidare. Den här lilla enkla textpubliceringshörnan hade större potential än jag kunnat tro.

En tonfiskbit med för mycket wasabi fick nästan mitt huvud att explodera, men kanske var det precis vad som behövdes för nästa briljanta idé:

En blogg är en logg av verkligheten. I min verklighet bestämde jag. Jag skapade dagligen min nya verklighet, och ingen skulle ha mage att ifrågasätta den. Jag hade dessutom redan bevisat min handlingskraft.

Jag rotade fram lappen jag skrivit över glöggen ett par veckor tidigare, listan. Den var lite skrynklig och fläckad, men låg kvar där den skulle i plånboken.

Punkt 2 var inte avbockad än.

Den Nya Marias fjärde blogginlägg löd:

 

EN ARBETSTAGARES BEKÄNNELSER

Tänkte passa på att dela med mig av lite andra intressanta saker. Jag har en chef som heter Ewa (ja hon stavar det med dubbel-w för hon tror hon är så jääävla speciell). Ewa ler alltid mot folk, men det är aldrig äkta. Falsk som en orm är hon. Och hon har ett perverst intresse för yngre män som heter Adam. Men där slutar de bibliska likheterna. Ewa kommer aldrig ta initiativ till något syndafall, för innerst inne är hon en feg fitta.

Hur som helst, under flera års tid har jag gett Ewa en alldeles egen medicinsk behandling. Jag har kissat i dricksflaskan hon alltid går omkring med. (Antagligen tror hon att det håller henne ung, alltså att pimpla vatten hela tiden. Jag vet inte om sånt funkar, men gissar att undersköterskepisset i så fall har haft en utjämnande effekt!)

Jag brukade passa på i omklädnings/fikarummet. Lyckades inte varje dag, men rätt ofta. Aldrig jättemycket så klart, då hade nog till och med hon märkt smaken. Men en skvätt.

Så ja, Ewa, du vet vem du är – hoppas nyheten når dig och att den smakar gott.

PS: Just det, käre Mikael, om du läser: du har alltså inte helt fel när du kallar mig ”pissluder”. Det är bara det att det är ni som är hororna, inte jag.

 

Jag läste och skickade.

Internet är fantastiskt, tänkte jag.

Inspirationen bubblade i mig. Jag läste igenom posten igen och fnissade åt mina egna kvickheter. Funderade ett tag på att försöka starta upp mitt gamla Facebookkonto igen, som jag varit så mån om att bli av med. Men avfärdade snabbt tanken. Det var inte så sannolikt att utomstående hittat det (jag hade ju fortfarande Sveriges vanligaste namn, gubevars!). Mer sannolikt skulle det vara översvämmat av meddelanden från fan och hans moster, alltså Mikael, Tessan och mamma.

Ett litet obehag stack till. Mamma hade egentligen inte gjort något ont. Inte pappa heller, vad jag visste (kontakten med honom gick oftast genom mamma, han var inte den som ringde stup i kvarten). Tänk om de blev utsatta för en massa obehag. Men nej – varför skulle de bli indragna alls. Jag tänkte inte försöka dra in dem. Så länge de inte ställde sig på Mikaels sida.

Jag tröstade mig med att mina föräldrar enligt SCB skulle leva i sju respektive tolv år till. För att inte tala om lillebror. Det var inte så bråttom att umgås med dem.
Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt?
Jag reste mig, sträckte på mig. Det var ett rättvist resonemang. Det var min tid nu. Och jag hade tid kvar.

Samtidigt föll min blick på det dammiga hörn där min gamla mobil slumrade urladdad sedan ett par dagar. Just fan. Var det inte den här veckan facket skulle förhandla med Rövfeldt? Gud, tiden hade snurrat så fort.

Jag tittade på mobilen ett tag.

Vad vill jag?

Nä, jag vill inte prata med någon ur Den Gamla Marias liv.

*

Filip tillhör dem som har fått Den Nya Marias nya telefonnummer. Tidigt på tisdagen skickar han en bild till henne. Ett foto han själv tagit, av sig själv, där han sitter i ny kostym på tåget och ler lite försiktigt. Längtar efter dej, står det i meddelandet.

Maria tycker det är ganska intetsägande information, så hon svarar inget.

 

Två timmar senare står han på hennes tröskel. Maria öppnar iklädd den nya lilasvarta. Han kommer in och beter sig som en dörrmatta.

Maria uppskattar det. Det hela verkar faktiskt vara ett undergivenhetsspel för Filip, en del av sexakten. Hon kan inte påstå att hon gjort något liknande förr, men hon faller snabbt in i rollen. När han ber om att få krypa på golvet och kyssa hennes fötter höjer hon inte på ögonbrynen, slänger bara med håret och säger Gör det.

Men hon känner inte för att göra allt själv, ständigt vara den aktiva, och hon uppskattar ett traditionellt samlag mer än att få tårna slickade. Så när Filip åbäkat sig ett tag tar sliter hon tag i hans slips och beordrar honom att ta av sig byxorna och ta henne hårt i soffan. Han lyder, medan hon drar allt hårdare i slipsen, och hon vet inte om han till slut faller ihop av syrebrist eller utlösning eller båda delarna. Hon lossar på strypsnaran och får honom att fortsätta. Skavsåren runt hans strupe är mörkt lilaröda. Han verkar inte bry sig.

Men han andas rosslande.

Om inte annat så är han jävligt energisk, det måste jag ge honom, tänker Maria.
Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.
Senare ler han lyckligt.

– Tänk att vi passar så bra ihop.

Maria ryser. Studsar upp och öppnar fönstret. Kall, fuktig luft väller in, blandar sig med den varma och fuktiga.

– Kul att du kom, säger hon kort.

Filip fnissar.

– Detsamma.

Maria ryser till igen, men döljer det med ett skratt och en replik:

– Vill du ha ett glas vin?

– Visst.

Hon går ut i köket. Bag-in-box i kylen. Jo, det är bra sex, det är det. På något sätt är hon mer attraherad av Tina, men får ut mer av själva sexet med Filip. Tja, så kan det väl vara. Tur att man har båda, då.

Bara Tina inte försvinner, nu när hon själv försvunnit ett par dagar.

Äsch.

Maria går tillbaka in till vardagsrummet med de två glasen. Men Filip har förflyttat sig, lagt sig i sängen. Hon rynkar pannan.

– Det blev så kallt där ute i soffan, säger Filip.

Maria säger inget, men räcker honom glaset, sätter sig på sängkanten.

– Fin lägenhet, säger han efter en klunk. Hur fick du kontrakt så snabbt?

Maria tittar ned i sitt glas. Frågan stör henne, fast hon inte kan sätta fingret på varför.

– Alltså, det är ju i andra hand, svarar hon och sneglar på honom från sidan.

– Jaha. Filip snurrar på glaset. Tidsbegränsat, eller?

– Jo, minst ett halvår till.

– Vad har du för planer sen då?

Maria börjar bli irriterad.

– Hördu, var lite undergiven igen, säger hon och klingar sitt glas i hans.

– Va?

– Du frågar så mycket.

– Förlåt. Jag bara undrade … om du funderar på att flytta hem sen igen.

– Vadå hem!

– Till din … man.

Maria slänger med håret igen.

– Ha! Skulle inte tro det.

Filip nickar tyst, tar en klunk.

Maria vill prata om något annat. Vad vill jag prata om? Fan, jag kommer inte på något. Helt tomt.

– Skönt att ni inte har barn, fortsätter Filip. Då skulle det vara längre betänktetid för skilsmässan. Men, ja, skönt att du verkligen har bestämt dig.

– Nu räcker det! Maria ställer ned glaset, hårt, men lyfter det med ens igen och tar en klunk.

– Prata om något roligt! fortsätter hon, som en order, och stirrar in i väggen.

I bakhuvudet viskar det: Du har fortfarande inte fått tillbaka papperen om skilsmässan. Nä, för de skickas ju till din folkbokföringsadress. Idiot. Tänk om Mikael försöker förhala allting? Barn. Den Nya Maria har inga barn.

– Den där som skilde sig i DN var ganska rolig, säger Filip och hans röst är lite gäll.

Maria frustar, vitt vin stänker på tapeten.

– Ja, inte sant! Men jag sa ju att du skulle byta ämne. Jag har lämnat den där historien bakom mig nu.

– Historien?

– Ja, med Mikael och allt. Jag vill prata om nåt annat nu!

– Mikael?

Maria vänder sig om för att spänna ögonen i mannen där i hennes säng, och inser att hans ansikte är ett enda blekt frågetecken. Med ens går det upp för henne.

– Ja, alltså det var ju jag som annonserade i DN! Det fattar du väl?

Filip fortsätter stirra tyst.

– Hallå?

– Ja, va, stammar Filip.

– Men ja! Jag trodde du fattat det. Bra idé, va?

– Mm, säger Filip och vänder blicken ned i vinglaset.

– Tror du inte på mig?

Hans mun är ett streck. Maria dänger ned vinglaset på sängbordet igen, marscherar ut i hallen och hämtar sin smartphone. Kör upp den i ansiktet på den förstummade älskaren.

– Titta då, här är min blogg!

Ögonen är tefat.

– Du ser, fortsätter Maria otåligt. Jag skiter i om du gillar idén eller inte, men du ska fan inte tro att den är någon annans!

– Oj, viskar Filip.

– Titta om du vill! säger Maria och klämmer fast telefonen i hans hand. Men skriv inget, det råder jag dig till.

Filips fingrar darrar när han för dem över det spruckna glaset.

– Oj, säger han igen.

– Har du inget annat att säga?

– Det är sant.

– Ja men så klart!

Filip blir tyst.

– Ändra inget av misstag nu, säger Maria strängt.

– Nädå. Men äh … du har sexhundratretton kommentarer som väntar på att godkännas.

– Va?

Det är Marias tur att bli ett frågetecken.

– Ja. Och flera tusen besök sedan i fredags.

Hon rycker åt sig telefonen. Sidan som visas hade hon ingen aning om fanns. Någon halvdold flik. Jaha, där ser man.

– Fantastiskt! tjuter hon. Oj, vad folk vill åt mig. Det här måste jag läsa.

– Nu?

– Nja. Orkar nog inte nu.

Hon tar den sista klunken ur glaset, med den andra handen tar hon tag om Filips strupe.

– Nå, vad säger du nu då?

– Du är fantastisk, mumlar Filip.

Maria bestämmer sig för att låta honom sova över.

*

Torsdag den tionde december, tidigt på morgonen, var Filip tvungen att åka iväg till sin konferens. Hela onsdagen hade vi tillbringat i sängen. Jag var öm av orgasmer, han var antagligen öm överallt.

Någon slags tomhet infann sig. Jag kände mig, för första gången på länge, övermätt på sex. Men samtidigt i behov av sällskap.

Jag gick igenom de senaste dagarnas sms från Tina, som jag inte orkat svara på. Måste prata med dig om en sak, bla, bla. Fast hon var ändå respektfull i tonen, nästan ödmjuk. Vad vill jag? Jo, jag vill träffa henne. Kopparmyntsögonen svävade för min inre syn. Jag gillar faktiskt Tina.

Hoppas hon inte gillar mig för mycket bara.

 

9.

Fredag förmiddag, kylskåpet gapar tomt och Maria är hungrig. Äta ute, är första tanken. Men något skaver i bakhuvudet, säger emot: Nä, du kan inte äta ute hela tiden. Gå och handla lite nu. I alla fall frukostgrejer.

Vinden river i Marias slarviga hårknut. Klockan är redan nästan lunchdags. Hon går till det närmaste snabbköpet, orkar inte gå till den större affären, fast hon kanske borde.

Ägg. Yoghurt. Chockladflingor. Fryspizza. 113,80 lyser siffrorna som ska betalas. Maria stoppar in kortet, knappar in koden, tiden tuggar på, sedan skriker displayen EJ GODKÄNT.

– Prova igen, säger den unge mannen i kassan entonigt medan han själv drar ut och stoppar i kortet igen i en enda rörelse.

Maria gör det, stumt, huvudet tomt.

Nej, det godkänns inte.

– Gud vad konstigt! säger Maria gällt. Jag vet att jag har massa pengar på kontot.

– Mm, säger killen och testar en gång till.

Nej.

Någonstans inuti har Maria vetat och väntat.

– Jag måste ha blivit scammad, skimmad, vad heter det. Usch vad obehagligt. Men å, jag kan väl få ta det här på krita nu bara, sen måste jag hem och polisanmäla?

Killen möter inte hennes blick, knappar bara på kassan.

– Prova nu, säger han. Jag tog bort det dyraste.

– Nej, jag vill inte!

Äntligen tittar han upp.

– Nähä. Då tar jag bort alltihop då.

– Äh, jag kan väl betala senare?

Maria ler, slänger lite med håret innan hon minns att det är uppsatt i en knut. Leendet skaver.

– Nä, säger killen lika entonigt som nyss.

– Dra åt helvete då, fräser Maria och störtar ut i decemberdagern igen.
Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.
Hemåt. Maria har vetat och väntat. Någonstans. Men hon har inte velat tänka på pengar, så hon har inte gjort det.

Nu måste hon.

Smarttelefonen hårt i handen, loggar in på internetbanken, försöker se genom snödimman och ilsketårarna. 87 kronor och 18 öre.

Jaha.

 

Framme. Hon tar trapporna i stället för hissen i ren affekt. Sparkar av sig skorna, skriker något åt sitt halltak, sjunker ned på dörrmattan.

Ta det lugnt nu, väser hjärnan sammanbitet. Det är lön om drygt tio dagar. Jag kan låna av någon.

Men lån är ingen riktig lösning, det vet Maria. Man är inte fri om man lever på lån. Den Nya Maria är ju fri, stolt och fri.

Och så vet hon inte ens om hon verkligen kommer fortsätta få lön så länge till. Hon jobbar ju faktiskt inte.

Steg ett vore att ta upp kontakten med facket.

Vill inte.

Måste.

MÅSTE.

Maria kör hårdhänt in laddaren till sin gamla mobil i uttaget. Sätter på telefonen.

Sedan kryper hon ihop på golvet med armarna hårt slagna runt huvudet medan mobilen hackande och hostande tar emot sms efter sms

*

Maria Johanssons blogg, fredag den 11 december klockan 16.07:

NU JÄVLAR SKA NI FÅ BETALA

*

Den kvällen var det dags att fira igen.

Uppklädd och lättad skyndade jag mig till Tinas jobb. Hon verkade inte lika glad att se mig som första gången, men det vände snart. Jag var på ett strålande humör, överöste henne med komplimanger och små kvickheter, fick henne att rodna varje gång hon hade vägarna förbi min plats i baren. Jag kunde bokstavligen se hur hon smälte under min inverkan.

– Kul att du fortfarande vill ha mig, trots att du är kändis nu, sa hon med en blinkning när hon serverade mig andra glaset låtsaschampagne.

Tina hade förstått alltihop. Hon var inte dum.

– Klart jag vill, svarade jag. Du, jag har en annan god nyhet att berätta också!

– Vänta, sa Tina lågt och försvann för att servera någon annan.

Jag förlät henne storsint.
Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig.
Medan arbetskvällen började lida mot sitt slut dröjde sig Tina kvar längre vid bardisken mellan varven, och jag berättade för henne, i en följetong: Att facket skulle ha förhandling på måndag, och att de skulle begära 24 månadslöner om jag skulle sluta. Att jag sagt att jag ville sluta, hellre än att gå tillbaka till förnedringen. Att Kommunal-Karin inte verkade ha kopplat ihop mig med något skandalöst i offentligheten, eller bara var väldigt finkänslig, oavsett så skulle det inte spela någon roll. Att jag inte alls behövde vara med på förhandlingen – skönt! – men att de verkade rätt säkra på att landa uppgörelsen.

 

Fast just nu var det lite knapert, tillade jag när Tina stannade hos mig för tredje gången, så jag förutsatte att huset skulle stå för drinkarna.

Kopparmynten blixtrade till.

– Jag älskar dig, sa jag och visste inte riktigt varför.

Men jag kände så just i det ögonblicket. Tina rodnade ännu mer och strök notan. Strax därefter lämnade vi lokalen.

 

Vi rörde oss in mot centrala stan. Tina övertalade mig att följa med till den där gayklubben som påminde om en finlandsfärja igen. Först tänkte jag nja, jag har ju redan varit där, borde vara dags för något nytt. Men Tina var så bedjande, och babblade om att det var ett bra liveband i kväll.

Det var min tur att smälta. Jag kände att det var viktigt för henne. Och att vad hon ville i kväll var viktigt för mig.

Vi tumlade in, rosiga och uppsluppna, halvt omslingrade. Hängde av oss i garderoben. Beställde massor av drinkar. Tina betalade, det var lugnt, jag skulle ju få två årslöner snart.

Jag hällde i henne drinkar. Och hällde i mig själv. Det började redan bli sent, efter elva. Samtidigt som jag tog första klunken av en skum drink som smakade skumbanan var det dags för huvudakten att gå på. Jag lyssnade någon minut genom dimmorna, men tyckte de lät som vilket dussinband som helst.

I stället för att stå framför scenen som en i fårskocken drog jag in Tina i ett mörkt hörn. Vi kysstes i dunklet, hon gjorde lite motstånd som en anständig kvinna, men jag hörde på hennes andetag att hon inte hade något emot mina målmedvetna fingrar.

Alldeles för snart, tyckte jag först, slutade bandet. Men sedan insåg jag att det var detta jag väntat på – jag ville ut på dansgolvet, till annan musik. Mina ben var lika rastlösa som mina händer. Jag drog med mig Tina till baren, beställde nya drinkar. Doft av gin och tonic och fitta när jag lyfte glaset till munnen. Fruktigt och syrligt. Ut på dansgolvet, Tina snubblade med, glad men rodnande.

Ja, här börjar jag få svårt att minnas, kan jag villigt erkänna. Ruset var inte bara alkohol, det var glädje och socker och kåthet också.

Det nästa jag minns tydligt är frasen ”diade b-kupor”. Jag vet inte om jag själv sa den, eller någon annan, eller om det var innan eller efter. Hur som helst krängde jag av mig min blus och behå. Dansade topless, mitt bland alla andra svettiga kroppar. Snacka om något nytt! Jag kunde inte minnas att mina bröst känt frisk luft sedan slutet av 80-talet, när det var normalt att sola så och ingen ännu hade diat dem. De hade i alla fall garanterat aldrig dansat nakna förr.

Sedan kom en vakt. Han såg skitsur ut. Jag försökte ignorera honom. Andra kvinnor runt mig, okända ansikten, började plötsligt försvara mig. Bögarna får minsann va topless! skrek en. Låt henne vara! varnade någon. Lägg ner, det är väl knappast första gången, sa en annan. Det handlar inte om det, jag har hört att hon är alldeles för berusad, fräste vakten. Men han vågade inte ta i mig. Jag sa inget, dansade bara lite åt hans håll och svängde med tuttarna. Till slut lyckades Tina prata honom lugn, tror jag. Sedan lockade hon bort mig till en undanskymd kant av baren och lyckades få mig att ta på blusen igen, om än inte knäppa den. Behån hade gått förlorad någonstans på dansgolvet. Jag saknade den inte.

Vi fick faktiskt vara kvar ända tills de stängde klockan tre. Sedan snubblade vi ut igen, än mer rosiga och uppsluppna. Hånglade på en bakgata, kände inte kylan först. Sedan började vi nyktra till, och kände den.

Snabbt, en taxi. Hem till Tinas varma säng. Väl där var jag väl egentligen lite för full för att känna så mycket rent fysiskt. Men det kändes ändå så bra, så bra.

Det tog tid. Vet inte var vi fick all energi ifrån. Till slut mer eller mindre kollapsade jag, samtidigt som mörkret utanför hennes fönster började få en grå ton. Tina bara log lyckligt mot mig.
Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen. 
Där och då förstod jag vad det var för känsla som hängt över mig hela kvällen. Känslan av ett uppbrott, ett avsked, ett slut – en kulmen. Behovet att kapa med ett vackert snitt.

Jag reste mig ur den ljumna sängen.

– Tina, jag måste gå, sa jag.

Hon nickade stumt. Hon var inte dum, Tina.

Eller kanske lite. Jag såg i hennes ögon att hon tänkte säga ”Jag älskar dig” så jag tystade henne med en kyss.

Kopparmynten följde mig medan jag klädde mig.

Sedan gick jag.

 

*

 

Det är sedan länge nästa dag när Maria Johansson lämnar Tina. Strax efter klockan nio, lördagen den tolfte december är det.

Solens kalla dis har precis börjat nå ovan hustaken. Under natten har temperaturen krupit nedåt mot riktig vinter. Små glesa flingor faller, men de smälter inte längre så fort de nuddar marken, och det gamla slasket har frusit på de lutande smågatorna runt Helgalunden. Maria vinglar på sina klackar – en har dessutom börjat lossna, men det har hon inte märkt än – hon halkar ett par gånger, men håller balansen.

Hon irrar ett tag, men kommer sedan ut vid Åsöskolan. Har inte riktigt fattat tidigare att Tina bor så nära Skanstull, de har kommit från andra hållet. Eller, ärligare, oftast i taxi.

Maria Johansson ser sig om efter en ännu en sådan, som kan ta henne hem.

Nej, säger Den Gamla Maria, du har inte råd.

Springnota, säger Den Nya.

Inte i den här halkan, med dina klackar, mitt på ljusa dagen, fnyser det nyvakna förnuftet.

Maria ger en isklump på trottoaren en hård spark, men går ned i tunnelbanan.

Tidningsstället är fullt av Metros. Maria snappar åt sig en tidning. Kanske står där något om henne. Fast det måste väl vara gårdagens, det är ju lördag.

Tåget kommer oväntat snabbt. Maria slår sig ned, bläddrar överlägset men ändå nyfiket. Nä, det är dagens Metro, extrautgåva såhär innan jul. Jaha.

Hon ser ingen uppföljning om sig själv.

Jag måste ut på nätet snart igen, tänker hon lite irriterat, kolla alla de där kommentarerna och skriva något nytt, något som ger besökare. Jag kan ju inte vara bortglömd redan. Men tiden går så snabbt när man har roligt.

Sidan fem, samma plats där texten om Maria och Mikael Johansson publicerades i början av veckan. Nu har alla en smartphone, säger rubriken på dagens artikel.

Jaha. I Stockholm har andelen människor med smartphone nu krupit upp över 50 procent. Utvecklingen går snabbt.

Däremot har försäljningen inte ökat riktigt lika mycket som förra året. Många får en begagnad telefon av vänner och släktingar, står det. Och: kvinnor har oftast Iphones, män väljer Android.

Precis som Maria Johansson.

Hon slänger tidningen ifrån sig. Hårt. Men den kommer inte långt, lägger sig otillfredsställande nära på golvet, som om den ville krypa tillbaka till henne.

Maria drar upp sin jävla Iphone för att tänka på något annat. Eller kanske egentligen inte något annat, men för att göra något åt de där taggarna som har börjat hopa sig i bakhuvudet igen.

Loggar in på bloggen. Några nya kommentarer, men mest gamla. En kommentar på texten om att pissa i Ewas flaska lyder: ”Snart kommer vi veta vem du är. Vi jobbar på det och vi letar efter dig. Du kommer inte komma undan”. Maria fnyser och låter den vara. En annan säger ”Så jääävla bra! Du är bäst, roligast i Sverige idag!” Den väljer Maria att publicera.

Hon kastar ett öga på de hundratals opublicerade kommentarer som gäller inlägget om Mikael Johansson och skilsmässan. Hon har fortfarande inte orkat gå igenom dem. En slumpvis utvald bränner henne i ögonen: ”Gäsp, bara så typiskt attentionwhore. Du är knappast den första uttråkade frun som vill skiljas och sen freakar loss, snarare regel än undantag. De flesta är inte lika psycho bara.”

Då blinkar smarttelefonen att den är urladdad och måste sova nu. Kanske tur det, Maria är på väg att låta den gå samma väg som tidningen.

Hon kramar den hårt i handen i stället. Glaset knastrar.

 

Maria blundar hela den återstående vägen till Kristineberg. Det rör sig bakom hennes ögonlock.

*

Solskenet blev klarare framåt lunch den där lördagen. Jag lade telefonen på laddning, gick till kylen där det numer alltid stod en Baileysflaska, och hällde upp. Sista skvätten. Satte mig i fåtöljen, tittade ut i vintern.

Kanske var det bästa inte alls att göra allt som faller en in. Kanske ledde den vägen fel. Om det nu är fel att vara en slampig blondin som dricker för mycket. Var det det jag ville bli? Ja, tydligen.

Äsch, det där låter som Den Gamla Maria, fräste min hjärna. Vad fan vet folk? Jävla lätt att skriva kommentarer på en blogg. Men att GÖRA något, det klarar de inte.

Tömde glaset. En sur bismak.

Jaha, så vad kan man göra då?

Känslan av avsked satt kvar i kroppen. Jag visste inte än vad den betydde.

Men jag kände att det var dags för en ny lista. En ny livslista, i ny bemärkelse.

Koncentration nu. Vad består en människas liv av?

Familj.

Arbete.

Mat.

Nöjen.

Kunde det vara så futtigt? Okej, lite till.

Dryck.

Livsåskådning.

Sex, hur kunde jag glömma det.

Jag tänkte och jag skrev och sedan skrev jag lite till och sedan postade jag ett nytt inlägg.

 

TILL ALLA LÖGNAKTIGA HANDLINGSFÖRLAMADE BESSERWISSERS

Ni har svårt att hantera mig. Ni skriver idiotiska kommentarer i min blogg och idiotiska artiklar i era jävla låtsastidningar. Så här gör alla kvinnor när de skiljer sig, och alla har de en Iphone, och alla ligger de runt. Gäsp, svarar jag er.

Eller nä, lite mer svar på tal ska ni få. Och en utmaning.

Ni vet inget om mig, och antagligen inte om er själva heller. Jag tänker inte analysera er, jag har viktigare saker för mig (fast ni kan ju ta och fundera på begrepp som avundsjuka, hjärntvätt och kvävningsdöd). Däremot – upp till bevis, ni ska få äran att medverka i min framtida utveckling.

Jag har en lista på saker jag tänker göra framöver. Den omfattar de här områdena: Familj, Arbete, Mat & Dryck, Nöjen, Livsåskådning, Sex. Det jag planerar går långt utanför er fattningsförmåga. Men visst, ge mig era förslag. Vilken är den mest oväntade karriären jag kan göra, det mest banbrytande knullet? Och så vidare.

Mejla [email protected].

Min egen lista är tills vidare hemlig. Jag publicerar den när jag har lust.

Ha så jävla kul med att fundera där ute, själv ska jag ha så jävla kul med att GÖRA SAKER PÅ RIKTIGT. Och de kommer fan inte vara vad ni förväntar er.

 

Bra gjort, sa jag åt mig själv och loggade ut från bloggen. Återvände till listan jag börjat fylla i och slutförde den. För att den fanns och att jag tänkte följa den, det var helt sant. I alla fall var det sant just då, lördagen den tolfte december.

Jag kände mig ganska nöjd. Mycket bättre än någon timme tidigare. Anade att något nytt var på gång. Anade inte hur rätt jag hade. Eller hur fel.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Biildmontage: Till vänster i bilden skribenten Håkan Gustafsson, i bakgrunden två undersköterskor i en korridor
Håkan Gustafsson jobbar som arbetslivsredaktör och marknadsförare på Arbetaren. Foto: Fredrik Sandberg / TT, Mika Kastner Johnsson. Montage: Arbetaren

Den som har hårdast jobb borde också ha kortast arbetsdag

”Högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd”, skriver Håkan Gustafsson, med anledning av den arbetstidsförkortning som just nu genomförs i Göteborgs stad.

640 undersköterskor och vårdbiträden i Göteborg kommer under hösten 2027 att få sex timmars arbetsdag.

Det beskrivs som den största arbetstidsförkortningen någonsin i en svensk kommun. Och det visar att högern och näringslivet har haft fel hela tiden – vi har visst råd! I slutändan visar det också att sex timmars arbetsdag inte är alls är så dyrt som näringslivets dysterkvistar har hävdat.

Den kommunala reformen i Göteborg kommer nämligen att kosta 25 miljoner per år. Det kan låta mycket. Men utslaget på hela Göteborgs stads årsbudget på över 40 miljarder – är det egentligen ganska lite

Samtidigt driver det rödgröna styret i Göteborg också en politik för arbetstidsförkortning inom förskolan och inom socialtjänsten.

Reformerna borde egentligen vara större. De borde ha gällt all personal på golvet inom äldreomsorgen och inom förskolan.

7 av 10 inom äldreomsorgen vill byta jobb

Just äldreomsorgen, förskolan och socialtjänsten, tillsammans med skola och fritids, är några av de kommunala verksamheter där marginalerna är som minst och där arbetsrelaterad stress och ohälsa är som störst. 

Det är med andra ord några av den kommunala sektorns hårdaste yrken.

Det har lett till att många inte klarar att jobba heltid, eller ens kommer att kunna jobba kvar till pensionen. Enligt en rapport från Stockholms universitet vill nästan sju av tio anställda inom äldreomsorgen lämna sina jobb.

Och en rapport från Socialstyrelsen 2026 visar att undersköterskor i äldreomsorgen har dubbelt så höga sjuktal, jämfört med alla yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Resultatet är hög personalomsättning och arbetskraftsbrist.

Men de dåliga arbetsvillkoren är inte bara farliga för undersköterskorna, vårdbiträdena, lärarna, barnskötarna och förskollärarna. De drabbar i förlängningen barn, äldre – och oss alla som har nära och kära med behov av omsorg.

Vem ska betala?

Näringslivets andra stora invändning mot kortare arbetstid brukar vara: vem ska ska betala?  Men faktum är att personalen på golvet inom den offentliga sektorn redan betalar – med sitt arbete, med sina kroppar och med sina låga löner.

En arbetstidsförkortning kostar så klart pengar. Men exemplet från Göteborg visar att det inte kostar så mycket som näringslivet vill göra gällande. Samtidigt innebär kortare arbetstid också mer återhämtning – och därmed lägre kostnader för sjukfrånvaro.

Socialtjänst samt omsorg om barn och äldre är gemensamma behov. Därför måste kostnaderna för sänkt arbetstid hämtas ur det gemensamma.

Att personal bryts ner och ständigt byts ut är det största slöseriet – ett slöseri med människor och erfarenhet.

Publicerad Uppdaterad
2 dagar sedan
Salla och Masse, Salazar Brothers
The Salazar Brothers avtryck i den svenska musikhistorien är enormt. De har producerat storheter som Linda Pira, Labyrint och Mando Diao. Foto: Jan-Åke Eriksson

Hiphopens röda linjer

Samtidigt som de upplevde ett land i kraftig förvandling förändrade de den svenska musikscenen för all framtid. Nu är bröderna Salla och Masse Salazar aktuella med den nya biografin Mejor Futuro, Sverige, Hiphop och Röda linjer. Arbetaren mötte upp för en intervju i den mytomspunna Redline-studion någonstans i Stockholm.

Mejor Futuro, boken om Salazar Brothers skriven av Amat Levin

– Det kunde vi ju inte veta då, när vi grundade Redline, att uttrycket skulle användas så mycket i dag 30 år senare.

DJ Salla lägger telefonen på bordet och sneglar mot brorsan Masse som rycker lite sömnigt på axlarna åt påståendet. Att röda linjer aldrig känts så aktuellt som här och nu. I spåren av eftervalsanalyser och de än så länge havererade regeringsförhandlingarna är det svårt att inte komma in på frasen. Redline, ett av Sveriges genom tiderna mest inflytelserika skivbolag, firar just nu 30 år och bakom alltihop står Salla och Massa. Den legendariska producentduon Salazar Brothers från Botkyrka i södra Stockholm.

– Det där de håller på med är väl mest strategi. Själv håller jag mig helst utanför politik faktiskt, säger Masse.

– För oss handlar den röda linjen om varifrån vi kommer. Men det är klart att man drar gränser också. Saker man inte gör. Som att producera musik enbart för pengar eller berömmelse, fyller Salla i.

Fittja, Tunnelbana
Fittja i norra Botkyrka. Härifrån förändrades den svenska musikhistorien för all framtid. Foto: Fredrik Sandberg/TT

I mitten av 1960-talet invigdes tunnelbanans röda linje. Några år senare utvidgades spårnätet och i dag går en av de två linjerna mellan Ropsten, rikemansgettot Karlaplan och det fashionabla Östermalmstorg vidare mot miljonprogramsområdena i Fittja, Alby och Norsborg. En tågtur på 42 minuter men där det skiljer fem år i medellivslängd bland befolkningen. En urban klassresa genom Sveriges huvudstad som är svår att blunda för. Från pengar och välstånd till hårt arbete, förslitningsskador och rabattkuponger.

Det var hit, till Norra Botkyrka, som familjen Salazar kom från militärdiktaturen i Pinochets Chile på 1970-talet och det var här allt började. Musiken som växte fram under det tidiga 1990-talet i ett Sverige präglat av ekonomisk kris, Lasermannens härjningar och Ny Demokratis framfart. Samtidigt toppade vitmaktrockarna i Ultima Thule listorna och Bingolotto med Leif Loket Olsson stod för fredagsunderhållningen i ett land mitt i en stor förändring.

Masse och Salla Salazar
Masse ler åt minnet från när brorsan Salle och de andra i The Latin Kings kom hem med sin första singel, genombrottet Snubben. Foto: Jan-Åke Eriksson

Redan 1991 bildades den banbrytande och sedan länge kultförklarade hiphopgruppen The Latin Kings av Salla, Chepe, Dogge och Rodde. Masse, född senare än de andra, var för ung men minns tiden tydligt.

– För mig som bara var 13, 14 år då var det stort. Jag kommer ihåg när de kom hem med cd-singeln ”Snubben”. Ren glädje alltså, och jag var så otroligt stolt över vad de gjort.

Salla och Masse, Salazar Brothers, i redline studion
I den legendariska studion. Foto: Jan-Åke Eriksson

Låten var TLK:s första singel och slog ned som en bomb i ett musiksverige som törstade efter något nytt. Med nyfikenhet och lekfulla samplingar av bland annat Georg Riedels Emil i Lönneberga-klassiker Hujedamej Sånt Barn Han Var lade gruppen grunden till vad som ett knappt årtionde senare skulle explodera: Svensk hiphop.

– Shit alltså, vi har verkligen inte gjort det lätt för oss. Bara det där med att rappa på svenska. Det var ju ingen som trodde på oss då i början. ”Varför kör ni inte bara på engelska”, tjatade alla på oss om. Men vi ville ju beskriva vår verklighet och det vi upplevde här hemma. Därför byggde vi upp ett svenskt ljudkollage. Snappade alltid upp saker. Från nyheter till samplingar av gamla svenska klassiker. Vi utvecklade den här stilen till vår grej, säger Salla.

Amat Levin och nya boken

Nu, 30 år efter bildandet av brödernas bolag Redline, är de aktuella med journalisten och den tidigare Augustnominerade författaren Amat Levins biografi Mejor Futuro, Sverige, hiphop och röda linjer.

En fantastiskt fin berättelse om ett inte betydelselöst stycke svensk nutidshistoria.

– Det har varit lite som terapi faktiskt. Att gå tillbaka till alla gamla minnen, säger Masse och Salla nickar.

– Jag tänker att det här faktiskt är viktigt. Att vi får dela våra föräldrars historia om hur de lämnade Chile och började om helt på noll i Sverige. Men det är inte bara deras och vår historia. Det är så många andra här i landet som delar samma bakgrund och som kommit hit från Latinamerika eller andra delar av världen.

Både Salla och Masse beskriver uppväxten som trygg. Föräldrarna fick visserligen slita hårt, barnen följde ofta med på städjobben bland innerstadens kontorslokaler, men det var ett kärleksfullt hem. Samtidigt ett land och en stad i snabb förvandling.

– För mig var 80-talet mer harmoniskt. Som målat i pastellfärger, men sen hände det något. Den där löpsedeln om du kommer ihåg den? Då kände man sig inte så välkommen längre, minns Masse.

”KÖR UT DEM!”

Den svarta rubriken på det skrikigt kritvita löpet stack ut och lyste upp de många tobakbutikernas skyltfönster. Tre ord i aggressiva versaler som skapade både oro, ilska, sorg och stor debatt. Det var i september 1993 och Expressen byggde sin kontroversiella artikelserie Svart på vitt kring en Sifo-undersökning om svenskars attityd till flyktingar. Löpsedeln, ett pressetiskt magplask, ledde till hård kritik och fick till följd att tidningens dåvarande chefredaktör Erik Månsson avskedades.

Samtidigt bubblade Latin Kings musik under ytan och kom kort senare att plockas upp av både tv-kanaler och nyfikna kvällstidningsjournalister.

– Stämningen i samhället då var ju bara en försmak av hur det ser ut i dag. Fast nu är det mer globalt, säger Salla.

Jag minns ju det där själv. Det var liksom Ultima Thule på skolor och fotbollsläktare. Men så kom ni som någon slags motkraft. För många kände det nog som en befrielse…

– Det var nog mest media som gjorde oss till en motkraft. På den tiden ville vi bara göra en skiva och bli respekterade för vår berättelse om Sverige. Jag tänker att de överdrev hur politiska vi var. Vi hade kanske en politisk låt annars körde vi ju bara på och hade kul.

Masse tittar ner i bordet.

– Men å andra sidan. Att sådana som oss bara fanns och syntes upplevdes nog som politiskt för många då…

Latin Kings och framförallt Redline har banat väg för en lång rad artister och har påverkat den svenska musikscenen mer än kanske några andra under de senaste årtiondena. Namn som Linda Pira, Labyrint och Stor har alla nära band till bröderna Salazars nästan mytomspunna bolag.

Salle Salazar, redline records och Latin Kings
Salla tror på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Foto: Jan-Åke Eriksson

Samtidigt har det parallellt med deras framgångar vuxit fram en ny undergren på hiphopscenen. Svensk gangsterrap är lika omdiskuterad som kontroversiell och har under 2020-talet tagit över allt mer av strömningstjänsternas topplistor. En genre som är djupt sammankopplad med grov gängkriminalitet.

– Det har ju vart lite svårt de senaste åren med den vågen. För vi har valt att inte jobba med den genren. Vi vill ha sammanhållning och glädje i det gör, även om texterna ofta kan vara mörka, förklarar Masse allvarligt.

– Vår musik ska vara medveten och där har vi ett ansvar. För oss handlar hiphopkulturen om att samarbeta. Som en sport nästan. Att man tävlar lite fast med kreativitet och att hitta ett nytt språk. Å andra sidan förstår jag ju att många av de som rappar i dag inte har samma bakgrund som oss, säger Salla.

Han tittar mot Masse och det märks att frågan om utvecklingen av det de själva en gång startade, svensk hiphop, inte är helt lätt att diskutera.

– En del av musikens själ dog när det gick så långt att vissa till och med dödades.

– Jag tror, säger Salla efter en kort stunds koncentrerad tystnad, på en ny generation som kan bygga hiphopen igen. Med en positiv vibe, precis som vi hade.

Men hur gör ni då. När ni går till jobbet i studion varje dag. Är det inte svårt att bevara nyfikenheten och försöka komma på något nytt hela tiden?

Masse svarar snabbt.

– En fördel med att bli äldre är att jag inte måste köra i samma hastighet i dag. Samtidigt måste man ju hela tiden våga prova sig fram och testa nya grejer.

– Ja. Att utmana sig och att hela tiden leta ny musik att lyssna på. Inte bara hiphop, utan på allt. Jag försöker lära mig genom att lyssna på vad andra gjort. Höra musik från hela världen som ofta producerats med väldigt små medel. Det handlar om kreativitet, säger Salla.

Ni har hållit på mer än 30 år och hela tiden varit centralfigurer i utvecklingen av svensk musik. Vad har ni för råd till unga personer som sitter där hemma och vill börja producera själva?

– Fortsätt göra din grej och samla en klick som tänker likadant. Hjälp varandra och jobba kollektivt.

– Exakt, säger Salla.

– Hjälp varandra att bygga nått tillsammans. Det är alltid bättre att vara ett kollektiv. Vi hade aldrig varit där vi är i dag utan alla personer vi jobbat med genom åren.

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Students attend a protest against the government's release of next year's draft budget, in Paris, Tuesday, Sept. 29, 2026. Placards read:" No fascists here," "More funds for education, not for the military."
Demonstrerande studenter i Paris, den 29 september 2026. På ett av plakatet i mitten står ”Mer pengar till utbildning, inte till militären”. Foto: Teresa Suarez/TT

Frankrike: Storstrejk för ”rättvis fördelning av rikedom”

De franska studenterna går i bräschen för de landsomfattande protesterna, som har utvecklats från att handla om resursbrist i skolan till att rikta sig mot skenande priser och den förda politiken. Under torsdagen väntas nya protester då fackföreningsrörelsen kallat till storstrejk. 

Sedan mitten på september har hundratusentals fransmän gått ut på gator och torg för att visa sitt missnöje och kräva förändring. Protesterna inleddes av gymnasiestudenter som har fått nog av lärarbrist, nedgångna skolbyggnader och överfulla klassrum. Snart anslöt sig även de gula västarna, fackföreningar och andra grupper till protesterna.

Till följd av det franska höstlovet har skolorna i landet varit stängda mellan den 17 oktober och 2 november. I måndags, när eleverna återvände, sattes återigen skolor i blockad. 

Fotografen Patrik Öberg, från Pråmfilm, är på plats för att dokumentera proteströrelsen för en kommande dokumentä, och berättar att det pågår blockader, protester och politiska evenemang ”överallt” i Paris.

– Det är en fantastisk stämning i staden, säger han.

Tvärfacklig storstrejk den 5 november

CGT:s generalsekreterare Sophie Binet i samband med en demonstration i Paris den 29 september 2026. Foto: Teresa Suarez/TT

Den 5 november manar den stora fackliga centralorganisationen CGT tillsammans med andra franska fack till en nationell storstrejk. Fackens krav handlar bland annat om löneökningar samt en annan stats- och socialförsäkringsbudget.

”Med tanke på de höga levnadskostnaderna, löner som står stilla, otrygga anställningar och försämringen av den offentliga servicen är det brådskande att kraven från arbetslivet blir hörda”, skriver CGT i ett pressmeddelande och tillägger:

”Högre löner och pensioner, resurser till den offentliga servicen, finansiering av det sociala trygghetssystemet – låt oss mobilisera den 5 november för att uppnå sociala framsteg!”

– När arbetarna stannar av, stannar landet av, ekonomin tvärstannar och det kommer tillåta att våra krav hörsammas, sade CGT:s generalsekreterare Sophie Binet enligt Aftonbladet i samband med att strejken annonserades.

Även den franska syndikalistiska fackföreningen CNT-SO uppmanar till en tvärfacklig strejk den 5 november med utgångspunkt från arbetsplatserna, för att ”få en bestående inverkan på ekonomin” med ”en rättvis fördelning av rikedom och arbete” som mål. 

I ett pressmeddelande skriver facket att ”vi måste ta tillfället i akt att skapa strukturer för självorganisering – såsom stormöten och strejkkommittéer – för att hålla rörelsen vid liv framöver”. 

Även syndikalistiska CNT-F uppmanar till strejk och samma dag planerar studenterna att inleda en ny våg av blockader. 

A person holds a French national flag during a protest against under-resourced schools in Paris, Thursday, Oct. 8, 2026.
Demonstration i Paris, oktober 2026. Foto: Aurelien Morissard/TT

Protesterna sprider sig i Europa

Men det är inte bara i Frankrike som studenterna har fått nog. Likande protester har under hösten blossat upp i bland annat Grekland, Spanien, Belgien, Italien, Albanien och Tyskland. I Serbien har studentrörelsen, som startade efter tågolyckan i Novi Sad, resulterat i att Aleksandar Vucic och hans nationalistiska parti SNS, som styrt landet i 12 år, förlorade makten i parlamentsvalet den 25 oktober. Valets vinnare blev ”Studentlistan”, ett parti sprunget ur studentrörelsen. 

Även fransmännen står inför en valrörelse. Landet ska hålla presidentval i två omgångar den 18 april och 2 maj. Nuvarande president Emmanuel Macron kommer inte kunna ställa upp i ytterligare ett presidentval enligt konstitutionen, då han har suttit två mandatperioder. 

Just nu leder högerextrema Marine Le Pen, med partiet Nationell samling (tidigare Front National) i opinionsundersökningarna. 

Förra året dömdes Le Pen, och åtta partikamrater, för att ha förskingrat drygt 32 miljoner kronor ur EU-kassan mellan åren 2004 till 2016, och i stället använt pengarna till sin nationella partikassa.

Domen överklagades och i somras dömdes hon i högsta instans till tre års fängelse, två av dessa villkorligt och ett under elektronisk övervakning. Trots detta får hon ställa upp i valet, konstaterade domstolen den 7 juli. 

Saint-Denis borgmästare Bally Bagayoko från vänsterpartiet La France Insoumise, LFI. Foto: Teresa Suarez/TT

På opinionsundersökningarnas andra plats hittar vi vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon från partiet La France insoumise, LFI ( på svenska: ”Det okuvliga Frankrike”). 

Medlemmar i LFI har deltagit i protesterna och ett videoklipp blev viralt när Bally Bagayoko, tillhörande LFI och borgmästare i Parisförorten Saint-Denis, ställer sig mellan studenter och kravallpolis för att skydda ungdomarna och dämpa spänningarna. Polisen valde då att använda tårgas.

Högerextrem konferens stoppades

I vissa fall har de franska protesterna kantats av skadegörelse och plundring, liksom våld från både demonstranter och polis. Det är något som utnyttjats av högerextrema grupperingar som i sin propaganda hävdar att upploppen är en effekt av invandringen. Exempelvis planerades en högerextrem konferens om ”återvandring” i Paris den 31 oktober. Franska myndigheterna valde att stoppa konferensen.

Den 23 oktober genomfördes en masskjutning i Trappes utanför Paris, ett dåd som av president Emmanuel Macron klassificeras som ett ”rasistiskt terrordåd” då gärningsmannen enligt honom ska ha riktat in sig på personer utifrån hudfärg. En 26-årig man dödades och fem personer skadades. 

Publicerad Uppdaterad
3 dagar sedan
Olyckan inträffade i Stuvsta, söder om Stockholm
Olyckan skapade kaos i tågtrafiken till och från Stockholm på torsdagsmorgonen. Foto: Adam Ihse/TT och Anders Wiklund/TT

Banarbetare svårt skadade i tågolycka söder om Stockholm


En allvarlig arbetsplatsolycka inträffade natten till torsdagen när ett tåg kolliderade med en grävmaskin i Stuvsta strax söder om Stockholm. En person vårdas just nu med allvarliga skador.

Det var vid 02-tiden som tåget av oklar anledning körde in i en grävmaskin vid ett pågående banarbete. Maskinen ska då ha skjutit iväg och material från platsen ska ha träffat två arbetare i 30-årsåldern. Räddningstjänst kallades till platsen och bägge männen fick föras akut till sjukhus. En av dem i ambulanshelikopter med allvarliga skador, enligt polisens uppgifter.

Skadeläget var under torsdagsmorgonen fortfarande oklart. Olyckan har gjort att en del av järnvägssträckan stängts av vilket medfört stora förseningar i tågtrafiken till och från Stockholm.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Bildmontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz, i bakgrunden bild från senatorn James Talarico valmöte i Texas
Makten måste tas tillbaka på riktigt, inte via politiska partier, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. Foto: Eric Gay/TT, Johan Apel Röstlund. Bildmontage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Resultaten är hoppfulla – men bara rörelser kan ta tillbaka makten

Protester i Europa och val i USA inger hopp. Men den farligaste fällan för alla som vill förändra samhället i grunden är att hoppas på partipolitiken.

Resultatet i USA:s mellanårsval är hoppfullt. Inte egentligen för att fler röstar på Demokraterna, som är ett av två högerpartier. (Även om det är fascinerande hur extremhögern delvis lyckats med den otroligt fantasifulla skräckpropagandan om att de är ”kommunister”.)

Resultatet är snarare hoppfullt för att det visar att väljarna är som folk är mest: de röstar till stor del utifrån sin egen ekonomiska situation, sin vardag. Missnöjet är stort med priserna på bränsle, bostäder, vård, utbildning. De röstar inte blint på Trump av ideologiska skäl. Snarare verkar många ha tröttnat på den galna personkult som presidenten själv oblygt försöker driva på.

I Texas vann den jämförelsevis progressiva demokratiska kandidaten James Talarico i senatorsvalet. Resultatet beskrivs av många som en rörelseseger över den republikanska kandidaten Ken Paxton, vars kampanj sponsrades av Elon Musk med flera hundra miljoner. Också i det viktiga guvernörsvalet vann den demokratiska kandidaten Gina Hinojosa i Texas. Även i andra traditionellt republikanskt dominerade delstater som Ohio och Kansas vann demokratiska kandidater.

Protester ger mer hopp än partier

Det är lätt att spontant sortera in Demokraternas valresultat bland andra skeenden den senaste tiden, som framgångar för vänsterpartier i olika länder. Eller de pågående stora protesterna i Europa.

Visst finns delvisa samband. Men europeiska väljare är fortfarande, mer än allt annat, djupt splittrade mellan höger och vänster. Protesterna, däremot, bär på mycket mer hopp än någon partipolitisk vänstervåg. Samtidigt som de innebär stora faror.

Hopp, för att de visar att det tillsammans fortfarande går att påverka samtiden från gator, skolor och arbetsplatser. Till och med vinna delsegrar. 

En fara ligger i avsaknaden av organiserade och erfarna folkliga rörelser bakom, som kan förvalta segrarna och formulera gemensamma mål. I exempelvis Spanien är läget kanske något bättre, eftersom man har en lång tradition av stadsdelsorganisering och liknande.

Partipolitik är farligt

För den största faran på sikt är just – partipolitiken. Att rörelser sugs upp, oskadliggörs, av olika partiledare som lovar det ena eller andra. Partier som sedan antingen vinner ett val och sviker vad de lovat – eller inte vinner valet, och då skapar hopplöshet och passivitet hos dem som hoppades.

För att återkoppla till USA: i P1 Morgon i dag sammanfattar korrespondenten det som att trenden över tid är att politiker efter politiker lovar bättre ekonomi, får röster, misslyckas att ge folk bättre ekonomi, och sedan förlorar nästa val. 

Så kan vi ju inte ha det. Varken där eller här. Men låt oss inte sätta hoppet till någon ”vänstervåg” i politiken. Låt oss i stället göra allt för att bygga upp verkliga alternativ. Så att alla maktlösa, i stället för att splittras, själva kan ta makten över sina liv: ekonomi, boende, arbete. För att det ska lyckas behövs de gemensamma målen, och redskapen: solidaritet, frihet och jämlikhet.

Publicerad Uppdaterad
6 dagar sedan
Tidöregeringen Silas Aliki
Simona Mohamsson (L), Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) i samband med ett bokslut av Tidöavtalet, maj 2026. Foto: Jessica Gow/TT, Lo River Lööf

Silas Aliki:
Nya Nürnberg­lagar stiftas i Sverige

”Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar”, skriver Silas Aliki.

Den 15 september 1935 infördes de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland. På tyska kallades de Lagen för skydd av det tyska blodet och den tyska äran och Riksmedborgarlagen. 

Lagarna berövade judar sina fullvärdiga tyska medborgarskap, eftersom endast människor av ”tyskt eller besläktat blod” kunde vara medborgare med fullständiga rättigheter. Äktenskap och sexuella relationer mellan judar och icke-judar förbjöds också. Det var början på en formell avhumaniseringsprocess som syftade till att få majoritetsbefolkningen att känna att de tyska judarna var fundamentalt annorlunda än de själva, och att särbehandling därför var både acceptabel och rimlig. 

För många framstår det alltjämt som obegripligt hur dessa lagar kunde stiftas utan att den tyska befolkningen protesterade. Likhet inför lagen är trots allt den mest centrala principen för att en rättsstat ska kunna kalla sig för just det. Tyvärr är det bara att se sig omkring i vår svenska samtid för att förstå hur det kunde hända. 

Medborgarskap kan återkallas

Sedan den 6 juni 2026 gäller skärpta regler för svenskt medborgarskap. Nu för tiden krävs längre tid som boende i Sverige, krav på viss inkomst, samt prov i svenska och samhällskunskap för att kunna bli svensk medborgare. Kraven infördes dessutom utan så kallade övergångsregler, vilket innebär att de tillämpas på ansökningar som lämnades in långt innan reglerna trädde i kraft.

I maj röstade riksdagen om grundlagsändringar som innebär att medborgarskap i vissa fall ska kunna återkallas. Socialdemokraterna, som i dagsläget för en politik som bara kan beskrivas som Tidö light, röstade även de för att införa regler om att återkalla medborgarskap för vissa personer. Sedan oktober 2026 gäller också betydligt högre inkomstkrav för anhöriginvandring, vilket i princip innebär att många redan ingångna äktenskap i praktiken inte kan innebära ett gemensamt familjeliv för de som tjänar för lite. 

Enligt delar av den högerextrema borgerligheten kan inte processen med att neka och frånta icke-vita personer medborgarskap gå fort nog. SD-politikern Tobias Andersson skrev för några dagar sedan på plattformen X, att ”riksdagen har påbörjat grundlagsändringar för att underlätta återkallelse av medborgarskap. Vi borde rösta en andra gång nu och sedan prova lagen på Mohamed Ali.” Han syftar på den vänsterpartistiske ledamot som tog sig in i riksdagen med personkryss, och som sedan dess fått utstå ett våldsamt rasistiskt drev.

En demoniserad fiende

Den amerikanske professorn i statsvetenskap Robert O Paxton har, i sin välkända bok The Anatomy of Fascism, konstaterat att ”Fascister behöver en demoniserad fiende för att kunna mobilisera sina anhängare, men fienden behöver naturligtvis inte vara judisk. Varje kultur definierar sin egen nationella fiende.”

Att föra en politik för att frånta politiska motståndare och etniska minoriteter sina medborgarskap har en tydlig förlaga. I vårt svenska tjugotal stiftas Nürnberglagar för öppen ridå. Den utpekade fienden, personer med utomeuropeisk bakgrund som migrerat till Sverige, blir inte läst som skyddsvärd, eftersom vi accepterat bilden av att medborgarskapet är något man förtjänar. Tystnaden som omgärdar det som pågår berättar just nu allt om vilka vi varit om vi levt i Tyskland 1935. 

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
SAC:s generalsekreterare Agnes Lansrot. Foto: Vendela Engström

”Stora byggen utan kollektivavtal öppnar för syndikalister”

I veckan har det första svenska kollektivavtalet ”av och för migrantarbetare” undertecknats och kommer att gälla på Microsofts serverhallsbygge utanför Gävle. Men varför är det så ovanligt att syndikalistiska fack tecknar kollektivavtal? SAC:s generalsekreterare svarar.

Varför är det så ovanligt att syndikalistiska fackföreningar tecknar egna kollektivavtal? 

– Innan strejkinskränkningen 2019 handlade det ofta om friheten med att inte vara bunden av ett avtal. Det fanns till exempel större frihet att gå ut i strejk eftersom man då inte var förbunden till fredsplikten i kollektivavtalet.

– Men nu är strejkrätten ändå så begränsad och anledningen till att det fortfarande är ganska ovanligt med kollektivavtal kan bero på flera saker. I vissa fall har det det handlat om att man kanske inte är så många organiserade syndikalister på sin arbetsplats, i andra fall kanske det handlar om att det redan finns ett kollektivavtal och att det är en större uppförsbacke att kämpa för ett andrahandsavtal.


– Arbetsplatser som inte har kollektivavtal är ofta mindre arbetsplatser, och det är ofta där vi har avtal. Då handlar det ofta om att våra medlemmar är en stor del av de arbetsstyrkan.

Varför sker detta just nu, tror du? 



– Fenomenet med stora serverhallsbyggen har resulterat i stora byggarbetsplatser, med företag som inte har kollektivavtal. Avsaknaden av stark facklig närvaro har inneburit en öppning för syndikalister, inte minst eftersom att många av arbetarna talar andra språk än svenska. Detta har inneburit att de hamnat utanför den svenska modellen, eftersom att många LO-förbund inte organiserar migrantarbetare eller har information på flera språk. 


Innebär det nya avtalet alltså fredsplikt för de anställda på bygget? 



– Ja, det gör det.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Solidariska byggare kollektivavtal tecknas med bolag på Microsofts serverhallsbygge.
Den 25 oktober undertecknades det ”första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare.” Foto: Valeriia Eltarenko

Syndikalistiska bygg­arbetare röstade ja till historiskt avtal på Microsoft-bygget

Facket Solidariska byggare har tecknat ett kollektivavtal med ett av bolagen som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Bolaget, som betalat ut felaktiga löner, kommer även att betala ut 15 miljoner kronor i retroaktiva löner till arbetarna. 

Söndagen den 25 oktober samlades omkring femtio byggarbetare på Joe Hill-gården i centrala Gävle. Under flera månaders tid har de, tillsammans med sitt fack Solidariska byggare, förhandlat med ett av bolagen – Benbau AB – som bygger Microsofts serverhallar utanför Gävle. Under helgen låg slutligen ett bud som inkluderade ett kollektivavtal på bordet, vilket fackets medlemmar fick möjlighet att rösta om. 

– Det blev ett enhälligt ja, säger Pelle Sunvisson, migrantorganisatör på SAC Syndikalisterna. 

Avtalet, det första för byggarbetare på arbetsplatsen, höjer lönerna till 260 kronor i timmen, vilket enligt Pelle Sunvisson ligger över branschens snittlön. Avtalet ger även rätt till en tidsbank som möjliggör längre perioder av ledighet i hemlandet. Under mötet på Joe Hill-gården valdes även sju egna skyddsombud. 

Avtalet inleds med orden: ”Följande kollektivavtal är det första svenska kollektivavtalet som skrivits för och av migrantarbetare. Avtalet utgår från de särskilda villkor som kommer av att arbeta i ett land och ha sin familj i ett annat. Det innebär bland annat att särskild vikt lagts vid möjligheten att få längre perioder av ledighet i hemlandet. Avtalet syftar inte till att ge samma villkor som svenska arbetare. Det syftar till att ge villkor som är minst lika bra.”

15 miljoner i uteblivna löner

Utöver kollektivavtalet antogs även ett bud om 15 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd till arbetarna, detta efter att bolaget tidigare ertappats med felaktiga löneutbetalningar.

– Det gäller inte bara medlemmarna, utan alla anställda på bolaget kommer få ut rätt lön retroaktivt, säger Pelle Sunvisson. 

Medlemmar i Solidariska byggare efter att avtalet tecknats den 25 oktober 2026. Foto: Valeriia Eltarenko

Organiseringen på Microsofts byggen inleddes för ungefär ett halvår sedan. I mitten av april besökte Solidariska byggare serverhallsbygget i Stackbo, utanför Gävle. Syftet var att informera om fackliga rättigheter i Sverige och ta puls på intresset för organisering.

– Andra fack har inte lyckats organisera Microsoftarbetarna. Men eftersom vi har större erfarenhet av migrantorganisering är det värt ett försök även från oss, sa Philipp Galtsov, från Solidariska byggare, i samband med arbetsplatsbesöket i april. 

Under det halvår som gått sedan dess har mycket hänt. En driftsektion har bildats och nästan hundra av Benbaus anställda har gått med i Solidariska byggare. Totalt har företaget cirka 200 anställda, som nu omfattas av kollektivavtalet, på bygget.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Aleksey Makarov Säpo
På grund av Säpo nekas Aleksey Makarov från Malmö fortsätta sin kamp för ett fritt Ukraina. Foto: Vincent Haiges och Christine Olsson/TT

Malmö-anarkisten som stred mot Putin: Nu straffas han av Säpo

Han har stridit som frivillig mot Putins armé i Ukraina. Men Säpo ser den ryska oppositionsaktivisten och anarkisten Aleksey Makarov från Malmö som en säkerhetsrisk vilket gjort att han inte längre kan lämna Sverige. 

– Det är helt galet. Svenska myndigheter och Ryssland straffar mig för samma sak, nämligen att jag slagits för ett fritt Ukraina och mot den ryska imperialistiska staten, säger Aleksey Makarov till Arbetaren.

Aleksey Makarov kom till Sverige som kvotflykting redan 2011 och fick genast permanent uppehållstillstånd på grund av hotbilden mot honom hemma i Ryssland. 

Där hade han länge varit en del av oppositionen mot Putins våldsamma regim och var på grund av det efterlyst av myndigheterna. 

Nekas främlingspass

I Malmö startade han snabbt ett nytt liv där han bland annat fick jobb som tågvärd. Ett arbete han fortfarande har.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022 reste han dit för att ansluta sig som frivillig i försvaret mot de ryska styrkorna. Han deltog i flera uppmärksammade ukrainska offensiver och skadades svårt vid fronten. På grund av det tvingades Aleksey Makarov återvända till Skåne där han fortfarande bor. Men nyligen kom chocken.

Det var när han skulle ansöka om förnyat så kallat främlingspass, ett resedokument för den som inte kan ansöka om pass i sitt hemland, som Säpo slog larm till Migrationsverket.

”Säkerhetspolisen har i yttrande daterat den 6 februari 2026 förordat att din ansökan om resedokument bör avslås av säkerhetsskäl”, skriver Migrationsverket i sitt beslut.

Något Aleksey Makarov blev varse om under ett möte med Migrationsverket dit han kommit för att förnya sina resedokument. Utan dem är det i stort sett omöjligt för honom att lämna Sverige.

Efterlyst i Ryssland

I övrigt var det locket på från Säpo som inte gav någon som helst förklaring till varför de ser honom som en säkerhetsrisk.

– Jag fick inte ens bemöta anklagelserna. Visst har jag varit i Ukraina och slagits mot den ryska staten. Men på vilket vis gör det mig till ett hot mot Sveriges säkerhet. Jag tror snarare det handlar om politik och min vänsterorganisering och mitt utomparlamentariska arbete.

I Ryssland är han fortfarande efterlyst. Att återvända är förenat med direkt livsfara men att inte kunna lämna Sverige för att hälsa på vänner i andra europeiska länder gör att Aleksey Makarov känner sig ”livegen”.

– Jag kan inte resa någonstans eftersom jag saknar officiella handlingar som gör det möjligt att lämna landet. I praktiken tolkar jag det som att den svenska säkerhetstjänsten förbjuder mig att fortsätta min kamp mot den ryska staten.

Säpo, som bland annat fungerar som remissinstans till Migrationsverket, är fortfarande förtegna om varför de ser Aleksey Makarov som en säkerhetsrisk och säger till Arbetaren att de inte uttalar sig om enskilda ärenden. 

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bildmontage: Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i förgrunden. LOs Veli-Pekka Säikkälä i bakgrunden
Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör, om att LO:s avtalssekreterare uppger att man ”inte är mogna att ta fajten”. Foto: Martin Pahlmblad / TT /, Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Tiden är mogen – men inte LO

LO kommer inte driva krav på kortare arbetsvecka i denna avtalsrörelse. Heller. När, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen?

Den senaste tiden har en hel del rubriker om STREJK stuckit ut i svenska medier. Många handlar förstås om protester och storstrejker i andra länder. Men vi har också haft exempelvis ”LO hotar med strejk för bättre pension” eller ”LO-förbund beredda att gå ut i strejk för sänkt arbetstid”. Eller varför inte ”IF Metall vägrar backa om arbetstiden”.

Frågan om att hinna med något mer än att bara slita på jobbet är livsviktig för många, även inom tjänstemannafacken.

”Vägra backa” från krav om kortare arbetstid

Bortom rubrikerna försvinner dock intrycket av kampanda snabbt. Att ”vägra backa” betydde i slutet av september, enligt Metalls avtalssekreterare: ”IF Metall har drivit kravet om kortare arbetstid i princip varje avtalsrörelse sedan 1995 och vi kommer att ställa krav om arbetstidsförkortning oavsett vad som händer”. 

Och denna vecka kom en av årets mest förutsägbara nyheter: LO-facken kommer inte gemensamt driva krav på kortare arbetsvecka i avtalsrörelsen 2027. Man uppger att man i stället ska fortsätta förhandla om att avsätta en del av löneutrymmet till kortad års- eller livsarbetstid, bland annat genom tidbanker.

Detta trots att LO:s egen kongress år 2024 beslutade att ”kraftfullt prioritera frågan kring kortare arbetstid, både via förhandlingar och lagstiftning”. Därför motsätter sig Transportarbetareförbundet det nya beskedet från LO-samordningen. Och det största LO-facket, Kommunal, är förstås besvikna. 

Bland dem finns exempelvis hårt arbetande undersköterskor och barnskötare. Att de är besvikna är självklart, men en hel del av dem är säkert ändå inte förvånade. Alla som följer olika fackföreningars arbete över tid vet att det i ungefär 99 fall av 100 aldrig blir något av LO:s tal om hård kamp, för att inte tala om strejk.

När ska LO bli kampvilliga igen?

LO drev ju, tillsammans med Socialdemokraterna, igenom det som brukar kallas antistrejklagen år 2019. Det talar de inte så gärna om. När LO själva svarar på kritik om varför de inte tar till strejkvapnet, brukar det låta ungefär: ”Styrkan ligger i att få igenom krav genom att bara hota – det är ett svaghetstecken att behöva strejka.” Men nu hörs inte ens det mantrat. I stället: Det är ”inte läge” för frågan om arbetstiden, LO är ”inte mogna att ta den fajten just nu när vi möter stenhårt motstånd från arbetsgivarna”, enligt LO:s avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Så när, och hur, ska LO bli starka och kampvilliga igen? Antingen måste deras medlemmar göra det omöjligt för ledningen att hela tiden backa för arbetsköparna. Många försöker, men det har inte gett större resultat på mycket länge. Eller så måste medlemmarna välja andra, kampvilliga fackföreningar – sådana som redan finns, eller starta nya. 

Andra strejker ljus i mörkret

Samtidigt sipprar arbetares missnöje ut på andra sätt – som det alltid gör. Mer och mer när samhället hårdnar. Och utan att vara godkänt av ledningen. 

Andra strejkrubriker från den senaste tiden är små ljus i mörkret: lärarlaget i Vaggeryd som sjukskrev sig i protest mot arbetsmiljön. Bussförarna i Skaraborg som gjorde samma sak i politisk protest.

Och den 30 oktober håller Seko Tunnelbanan manifestation i Stockholm, i solidaritet med den stora hamnarbetarstrejk som sker i minst 60 hamnar världen över.

Enda vägen framåt för arbetarrörelsen är att våga mer. Enligt arbetsköparna i Svenskt Näringsliv kommer det heller aldrig ”vara läge” för något.

Publicerad Uppdaterad