Föreställningar om svenskhet och svenska värderingar har den senaste tiden blivit allt mer framträdande i det offentliga samtalet. Under Almedalsveckan i somras höll Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor ett uppmärksammat tal där samhället sades befinna sig i en ”djup värderingskris” till följd av ”bristfällig integration”. Återvändande IS-krigare och våldtäktsmän hotar hembygden och för att åter trygga den föreslog Busch Thor en ”värderingsrevansch”, årets kanske obehagligaste nyord.

Statsminister Stefan Löfven använde sig av samma terminologi i en debattartikel från mitten av juni där arbetsmarknadsåtgärder och skolreformer samt högre straffsatser för så kallade blåljusbrott utlovades under den passivt agressiva rubriken  ”Vi backar aldrig från svenska värderingar”.

Det finns fler exempel på hur man i dag inom den politiska mittfåran hänvisar till svenskheten som en organisk gemenskap för att ge legitimitet åt olika åtgärder och förslag. Det tycks ha blivit en vedertagen sanning att invandringen rivit upp konfliktytor i ett land som en gång präglades av samförstånd.

Debatten om svenska värderingar är för det mesta helt historielös, själva figuren undandrar sig liksom analys.

Att ringa in vilka de svenska värderingarna är verkar vara lika svårt som att en gång för alla bestämma vem som är svensk, men begreppets dragningskraft ligger just i dess diffusa och intuitva karaktär. Nationalistiska föreställningar bestämmer i allt högre utsträckning själv- och världsbilden i Sverige i dag, vilket påverkar alla oss som lever här.

Det är avgörande att vi inom vänstern klarar av att tänka och agera bortom nationalistiska förklaringsmodeller för att blottlägga de mekanismer som ger upphov till exploatering och utestängning av människor. Att förstå det moderna Sveriges sociala och politiska historia är en viktig komponent i detta. Hur har det egentligen sett ut med det svenska samförståndet? Rådde det en harmonisk gemenskap här i landet lagom innan invandrarna kom?

De tar alla avstamp hos den amerikanska sociologen Charles Tilly, som varit tongivande i forskningsfältet ”contentious politics studies”.

Den som vill fördjupa sig i det här kan med fördel läsa Arkiv förlags antologi Politik underifrån, som i all stillhet gör slarvsylta av samförståndsberättelsen.

Antologin består av nio kortare texter som diskuterar olika konfliktsituationer under det svenska 1900-talet, från rösträttskravallerna i Stockholm 1902 till husockupationen på Ringgatan i Malmö 1990. För texterna står framför allt historiker, men även några statsvetare. De tar alla avstamp hos den amerikanska sociologen Charles Tilly, som varit tongivande i forskningsfältet contentious politics studies.

I ett ovanligt pedagogiskt och välskrivet förord förklarar redaktörerna Andrés Brink Pinto och Martin Eriksson, båda historiker verksamma i södra Sverige, hur Tillys begreppsapparat kan användas för att förstå och belysa det konfliktuella i samhället.

Redaktörerna presenterar en bild av svensk historieforskning som till stor del präglad av den socialdemokratiska historieskrivningen. Folkhemmet och den svenska modellen blev definierande för synen på sociala relationer under socialdemokratins storhetstid, vilket resulterade i att samförståndslösningar och kompromissvilja betonades på bekostnad av motsättningar och konflikter. (Folkhemmet och den svenska modellen är för övrigt två begrepp som såväl sverigedemokrater som moderater gör anspråk på i dag, se till exempel Ulf Kristerssons artikel ”Moderaterna värnar den svenska modellens ideal” från april i år).

Syftet med Politik underifrån är att nyansera den historiska forskningen genom att lyfta fram och diskutera de kravaller, vilda strejker och konfontationer som utspelat sig utanför den parlamentariska och/eller socialdemokratiska infrastrukturen.

I stället för att se dessa som undantag vill författarna visa att kollektiva konfrontationer förekommit under hela Sveriges moderna historia och i många fall spelat en helt avgörande roll.

Begreppet ”konfliktrepertoar”, myntat av just Charles Tilly, används genomgående i texterna. Begreppet syftar till att beskriva hur ett kollektiv handlar i en konfliktsituation – det kan röra sig om allt från att ockupera ett hus till att sjunga en kampsång.

Konfliktrepertoaren ska förstås som ett dynamiskt fenomen som förändras i interaktionen med motståndare eller allierade och som kan spridas mellan olika platser. Genom begreppet försöker författarna förstå varför vissa handlingsmönster uppstår i konflikter och hur de i sin tur återverkar på konflikterna i fråga. Förutom att knyta ihop antologin på ett elegant vis fungerar begreppet konfliktrepertoar som en bra ingång till de olika skeenden som skildras, och speglar på ett effektivt sätt de samhällsförändringar som ägt rum under 1900-talets gång.

Polisens agerande vid kollektiva konfrontationer är en intressant och återkommande fråga som löper som en röd tråd genom antologin.

De konfliktsituationer som tas upp i boken spretar; det rör sig om rösträtträttskampen och antimilitarismen inom arbetarrörelsen i början av förra seklet, kravaller utan någon uppenbar politisk agenda under 1930- och 40-talen, vilda strejker inom lågavlönade kvinnoyrken samt miljökamp på 70-talet och slutligen husockupationsörelserna under 80- respektive 90-talen. Den tillyska begreppsapparaten håller det hela samman och texterna är för det mesta av hög kvalitet, många är medryckande och svåra att lägga ifrån sig.

Polisens agerande vid kollektiva konfrontationer är en intressant och återkommande fråga som löper som en röd tråd genom antologin.

Polisingripanden har påverkat förloppen och konfliktrepertoarerna i snart sagt alla de skeenden som skildras och visar sig i de flesta fall på ett avgörande sätt ha eskalerat konflikterna.

I Magnus Olofssons och Fredrik Egefurs mycket underhållande texter om rösträttskravallerna i Stockholm 1902 samt de antimilitaristiska demonstrationerna i Helsingborg 1906 skildras hur delar av arbetarrörelsen utmanade de poliser som upprätthöll demonstrations- och agitationsförbud på gatorna. Detta fick långtgående konsekvenser för den politiska kulturen inom socialdemokratin, som med tiden rörde sig bort från den konfrontativa konfliktrepertoaren, vilket Egefur visar i sin text.

Händelserna som skildras i Björn Lundbergs text utspelar sig under efterkrigstiden, närmare bestämt under årsskiftet 1946–47, då nyårskravallerna i Malmö ägde rum, det första så kallade ungdomsuploppet i Sverige. Här finns många intressanta paralleller till dagens upplopp i svenska storstadsförorter. Lundberg diskuterar bland annat den misstro mot polisen som präglade nyårskravallerna, där ordningsmakten bemöttes med ilska och anklagades för att använda ”nasse-, bödel- och Gestapo-fasoner”.

Detta kom dock aldrig fram i de omfattande skriverier som följde på kravallerna. I stället dominerades medierapporteringen av polisens formuleringar och kravalldeltagarna utmålades som tonåriga ligister och ”swingpjattar”.

Vid Lundbergs genomgång av polisrapporterna framkommer dock att endast fem av 66 omnämnda deltagare var studenter och flera hade vanliga hantverks- eller arbetaryrken.

Då liksom nu tonades alltså klassdimensionerna av upploppen ned till förmån för moraliserande och senare psykologiserande resonemang kring ungdomskultur och ”ligistfasoner”.

I dag har som bekant även rasistiska förklaringsmodeller tillkommit när upplopp i förorten ska debatteras. För att återknyta till statsminister Löfvens ovan nämnda artikel där blåljusbrott lyfts fram som ett hot mot svenska värderingar, framställs framför allt unga förortskillar med invandrarbakgrund allt oftare som en grupp som befinner sig utanför det svenska samhället.

Lundberg belyser i stället den politiska dimensionen av nyårskravallerna i Malmö, genom att knyta an till den ryska teoretikern Michail Bachtins begrepp om det karnevaliska. Han visar hur nyårshändelserna kan förstås som en kamp om stadens gator och torg där det karnevaliska uttrycket tillät kravalldeltagarna att agera ut sin frustration och ilska i ett ifrågasättande av samhällets rådande normer om skötsamhet.

Som det påpekas i redaktörernas förord har kvinnors deltagande i kollektiva konfrontationer hamnat i skymundan inom den historiska konfliktforskningen.

Ännu en utmärkt text som måste nämnas är Eva Schmitds arbete om städerskestrejken 1974–75. Här  behandlas såväl konfliktlinjen mellan arbete och kapital som den mellan den manliga hegemonin inom fackföreningsrörelsen och den kvinnliga låglönesektorn. Som det påpekas i redaktörernas förord har kvinnors deltagande i kollektiva konfrontationer hamnat i skymundan inom den historiska konfliktforskningen.

Kvinnor har såväl i Sverige som i resten av världen intagit ledande positioner i brödkravaller och livsmedelsaktioner; det mest berömda exemplet är kanske händelserna den 23 februari (8 mars i den nuvarande gregorianska kalendern) år 1917, då kvinnor i Sankt Petersburg gick ut på gatorna under parollen ”bröd och fred”, vilket blev startskottet för februarirevolutionen.

Schmitds text är den enda i antologin som är ägnas åt kvinnokamp – och visst hade man kunnat önska sig mer av den varan.

Det sexualpolitiska arbetet inom den svenska arbetarrörelsen hade till exempel gärna fått diskuteras, men ingen skugga över Politik underifrån, snarare ett önskemål om uppföljare.

Vid läsningen av Politik underifrån blir det uppenbart hur viktigt det är att historisera till synes givna begrepp som ”svenska värderingar”. Att kvinnorna i städbranschen skulle ha delat värderingar med sina chefer, eller nyårsfirarna i Malmö med poliskåren, framstår som den reaktionära propaganda det faktiskt är. Det finns även viktiga praktiska lärdomar att dra om hur olika rörelsers konfliktrepertoar påverkas av repression och våld. Politik underifrån är något så ovanligt som en rolig och engagerande akademisk bok som dessutom utgör en välbehövd motvikt till den historielösa samtidsdebatten.