4. Men än så länge är det bara den nittonde november. Kvällen är kolsvart, klockan är mycket. Maria sitter uppkrupen i sängen i sitt nya hem. Det känns faktiskt ganska hemma. Även om få av sakerna är hennes egna. Tänk allt detta som utgör ett liv. Allt man samlar på sig genom åren. Kläder så […]
4.
Men än så länge är det bara den nittonde november.
Kvällen är kolsvart, klockan är mycket. Maria sitter uppkrupen i sängen i sitt nya hem.
Det känns faktiskt ganska hemma. Även om få av sakerna är hennes egna.
Tänk allt detta som utgör ett liv. Allt man samlar på sig genom åren. Kläder så att man inte behöver tvätta varje dag, lagom stora kastruller, en skön säng, favorittofflor. Av detta har Maria Johansson nu intet.
Hon saknar sina saker ibland. Och det känns konstigt att barnen bara är … borta. Men saknaden är inte omöjlig att bära, hon har så mycket nytt som upptar hennes tankar. Och hon har köpt på sig en del nya saker, det nödvändigaste. Hon har tänkt och tänkt men kan inte kunnat komma på vad hon absolut skulle behöva hämta hemifrån. Allt där är ju bara minnen. Oviktiga minnen av ett tråkigt liv.
Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls.
Förutom barnen då, de är väl inte direkt oviktiga. De är ju nya människor som för Johanssonstatistiken vidare.
För ett par dagar sedan förmådde hon sig att ringa till dem. Ville på något sätt säga något avslutande, sammanfattande, få dem att förstå att det är bäst så här just nu.
Eller, hon försökte ringa. Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls. Det ville däremot Emma, som efter ett tag hade börjat viska konspiratoriskt om att hon ville träffas, hon kunde smyga iväg, ta med lite av mammas saker, bli hennes medbrottsling. Men mamma var också konspiratorisk. Litar inte på någon nu för tiden. Hon svarade något halvt i stil med ”kanske lite senare”.
Maria inser att allt det här nog är lite traumatiskt för barnen. Men hon vet också att det är bäst så här just nu. Hon har skrivit det med stora vackra bokstäver på en lapp och satt upp ovanför sin säng: DET ÄR BÄST SÅ HÄR JUST NU OCH FRAMTIDEN KAN BARA BLI BÄTTRE.
Det är som om Den Nya Maria aldrig har fött några barn. Fast det skulle nog inte barnen förstå, om hon sa det till dem. Ja, de har det verkligen bäst i sitt hem, med sin normale far. De kommer må bra med stadige Mikael vid sin sida.
Maria vrider lite på sig i sängen när hon kommer att tänka på sin make. Han har återigen slutat ringa. Han försökte där på måndagskvällen, efter att hon flytt barfota från honom, och tidigt på tisdag morgon. Då tog sig Maria samman och sms:ade: Att han inte kunde tvinga henne tillbaka, att han kunde polisanmäla henne som försvunnen om han ville, men att polisen knappast skulle lägga resurser på en levande hustru som tagit en frivillig paus. PS, la hon till, passa dig för en motanmälan i så fall.
Efter det har mobilen varit mycket tystare.
Inte har hon ringt sina föräldrar heller. Fortfarande inte haft lust, fast det gått snart en vecka.
Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det.
Filip har hon däremot sms:at med ett par gånger. Han åkte hem till Falun i tisdags. Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det. Och vill hon knulla så får hon det.
Maria sträcker ut sig på de stora kuddarna, fingrar på sitt hår. Det slutar inte förundra henne. Blont, som starkt solblekt, men ändå mjukt som silke. Ned över brösten rinner det.
Hon fixade det i går. Egentligen hade facket velat träffa henne i går förmiddag, men hon sa att hon var sjuk. I stället gick hon ut på stan och köpte nytt smink, lite nya kläder. Bland annat en klarröd kappa. Dyr, men hon kunde ju inte trava omkring i Filips kavaj för all framtid. Tittade sig i provrumsspeglarna, hoppades att det nyinköpta skulle hjälpa, sudda ut den alldagliga Maria.
Och sedan, som en vink från ovan på hemvägen, hade hon gått förbi salongen som erbjöd hårförlängning.
Vad vill jag?
Jag vill ha det hår jag alltid ville ha som ung, men som aldrig blev som jag ville. Svallande långt, blekt bort från råttonen, men inte risigt och slitet.
Så då fixade Maria det. För 2 299 kronor.
Hon reser sig långsamt ur sängen, måste titta sig i helfigursspegeln i hallen igen. Tassar över den slitna svala parketten.
Kvinnan i spegeln är naken så när som på ett par tights. Bröstvårtorna är styva, en av dem tittar fram mellan två slingrande slingor. Som en korallmålad liten pussmun.
Maria ryser till. Hjälp, det känns som jag blir upphetsad av att se mig själv. Vad ska det betyda?
Känslan viker inte när hon låter fingrarna rinna längs med slingorna, snudda vid bröstvårtorna. Tvärtom.
Hon knycker bak håret så att brösten blottas helt. Betraktar sig själv mycket nöjt. Otroligt, vad en så pass enkel förändring kan göra.
Hon är som … finns det inte någon saga. Hon som rider naken på en häst, med bara sitt långa hår om sig.
Maria kränger av sig tightsen där hon står, och sedan drar hon fram håret igen. Inte för att det når riktigt ned och skyler allt, men ändå. Kontrasten mellan det blonda svallet och det mörka könshåret är slående.
Eller var det en get? Sedan kommer prinsen på en häst. Och klättrar upp. Vad hette hon?
Äsch. Och inte har hon internet så hon kan kolla. Det borde hon fixa.
Böckerna! Var har hon gjort av dem?
Hon ser sin reflex i de mörka rutorna.
Biblioteksböckerna, aldrig förr lånade. De ligger inte kvar i hallen där hon tror sig minnas att hon packade upp dem. Maria fortsätter mot köket.
Nej, inte i köket, och vad fan skulle de vara där för.
Vardagsrummet. Hon ser sin reflex i de mörka rutorna. I dem lyser en vit kropp med långt vitt hår, brösten hänger lite framåt där hon går lätt framåtlutad.
En association till bilder hon sett som barn. Den där konstnären, han med älvorna. Vita kroppar mot svart bakgrund. Vet inte vad han heter heller. Ja, Den Nya Maria behöver nog skaffa sig lite allmänbildning, tänker hon en aning missnöjt.
Men, skitsamma, alldeles oavsett det: Om någon skulle titta på henne nu, utifrån den blöta mörka Kungsholmengatan eller från en varm trygg lägenhet mittemot, så är det så hon ser ut. Som en älva som vuxit upp.
Maria sträcker nöjt på ryggen, och hoppas att någon ser.
Då får hon syn på böckerna. De ligger ju på stolen bredvid sängen, som gjorda för att läsas.
Maria kryper upp i sängen igen, sveper täcket om sig, full av ny energi. Nu ska här läsas.
En vinröd bok med massa tejp runt. Främmande lyror. Låter exotiskt. Jaha, tysk lyrik. Låter mindre spännande. I svensk tolkning av Adolf Brun, herregud. Maria fnittrar till. Håller jag i Hitlers okända extraknäck? Tryckt 1929. Ja, kanske.
Sluta fåna dig nu. Ta in poesin.
Maria läser.
Gläds vill jag i dag och fröjda mig,
vill ej höra talas om skick och seder …
Hon får läsa om en gång för att fatta innebörden.
Men ja, det lät ju rätt bra. Inte fan vill Den Nya Maria höra talas om skick och seder!
Efter ett par sidor börjar hon läsa snabbare, sedan bläddra otåligt. Allt mynnar bara ut i någon slags naturhyllning, oavsett hur det börjar. Ärligt talat är det mördande tråkigt.
En sida på måfå, 37. Där står något om lasten och dygden, men språket har spårat ur i en snårskog som Maria inte är intresserad av att plöja igenom. Obegripligt.
Hon hoppar fram ett långt stycke. EN LAMPA, heter dikten där.
I ostörd ro, du vackra lampa, smyckar du,
vid lätta kedjor sirligt upphängd, taket här …
Kan det vara sant. En jävla lampa. Tog naturen slut? Hon läser igenom men nej, det händer inget mer. Det hänger bara en rund, vit lampskärm i ett gemak, den är ”tjusande” men ändå ”allvarlig”. Lampan alltså.
Maria slår hårt ihop boken.
Tja, vad hade hon trott. Hoppats på att finna dolda skatter. Men det finns väl en anledning till att ingen jävel någonsin lånat boken.
Nästa bok, de uppländska sägnerna. Den har snyggare omslag i alla fall, slingrande blommor och blad.
Det första som möter henne är en ilsken, sned stämpel: ”Anteckningar och förstrykningar betraktas som skadegörelse och medföra ersättningsskyldighet.”
Var har jag pennan?
Nä skärp dig nu. Är det så här du tänker dig att du ska utvecklas intellektuellt?
Hon slår upp en sida mitt i.
”Brännvins-Lena var då en tjuguårig ungmö, som fördes till altaret av en av socknens präktigaste gossar. Efter några år hade mannen dött …” Detta lät lite mer lovande.
Marias ögon dras ned till sidnumret. 37 igen! En kall kåre.
Tanken kommer objuden: Om hon hade internet och sökte på det, skulle hon säkert finna att just sidan 37 är den vanligaste att råka slå upp på måfå i en bok, av någon outgrundlig kosmisk anledning.
Fy fan.
Nej. Låt dig inte begränsas av sådant.
Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.
Maria bläddrar tillbaka till början, väljer ut historien ”Skogsfruns hämnd” och börjar läsa. Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.
Äsch.
Vad vill jag?
Ej höra talas om skick och seder …
Nä, just det. Jag vill … jag vill äta choklad och titta på tv.
*
Rrrrinng-rrring skräller det. Maria vaknar, mungiporna är stela av kakaodregel.
Numret tillhör facket.
– Väckte jag dig? säger en pigg röst.
– Nä, skrovlar Maria men ångrar sig:
– … Jo, faktiskt. Vad är klockan?
– Lite över tio, säger luren. Är du mycket dålig?
– Hurså?
Hjärnan försöker vakna. En seg manet nere i det grumliga, måste upp till ytan. Vadå dålig?
– Ja, eftersom du var sjuk …
Visst fan, det var ju gårdagens ursäkt.
– Jo, säger Maria och försöker hosta lite, jo. Det är nog influensa.
– Usch då, säger Kommunal-Karin. Ja, vi får väl ses nästa vecka. Men det är ett par saker jag skulle vilja fråga dig om.
– Nu?
Maria blinkar. Hon måste ha sovit länge, hela natten. Teven står fortfarande på. När hon vrider på huvudet knastrar nacken så högt att det lär spraka i luren hos den andra.
– Hallå? säger Kommunal-Karin.
– Ja. Ursäkta. Jag är lite borta. Feber och så. Vad sa du?
– Jo, vi vill få ett par uppgifter bekräftade av dig. Vi kan ta det nästa vecka, men det vore bäst för processen att få veta det redan nu. Lövfeldt har hört av sig igen nämligen.
– Rövfeldt, säger Maria och känner att hon börjar vakna till. Rövfett.
– Va? säger Kommunal-Karin gällt men Maria kan svära på att hon undertrycker ett skratt.
– Alla på jobbet kallar henne Rövfeldt, ljuger Maria glatt.
Jo, där kom det, skrattet. Kommunal-Karin är mänsklig.
– Okej, jag förstår. Men ja, sånt kan du ju inte säga offentligt till henne …
– Nej, så klart inte, säger Maria tvärt och sträcker sig efter den kvarvarande chokladen. Vad ville du fråga om?
– Jo, det har att göra med just hur du uttryckt dig. För det första så … Maria, du ska ha sagt något sexuellt kränkande till en patient.
Handen stannar halvvägs, munnen öppen.
– Va?
– Nej, jag förstod att du skulle förneka det, avvärjer Kommunal-Karin snabbt. Men … vi måste förekomma såna här försök till svartmålning. Höra din version innan vi diskuterar mer med din arbetsgivare.
– Min version av … vad?
Maria har kastat sig upp ur sängen. Den nakna kroppen darrar lätt.
– Av en händelse som ska ha inträffat förra veckan, tisdagen tror jag …
Papper prasslar hos Kommunal. Marias hår kliar lite. Hon stryker bort det ur ansiktet. Helvete, intorkad choklad där också. Några av de nästan vita slingorna är smutsigt bruna.
Det har blivit tyst borta hos Kommunal.
– Hallå, säger Maria.
– Jo, svarar Kommunal-Karin och låter med ens lite mer avlägsen, förra tisdagen var det. Minns du något som var … ovanligt då?
Tisdag. Ovanligt. Allt var ovanligt förra veckan, eller nej, allt var vanligt utanför, men annorlunda inuti Maria. Men det är väl inte det de vill veta. Hur fan ska hon minnas detaljer ur alla dessa arbetsveckor som är så lika varandra?
– En äldre kvinna? säger Kommunal-Karin hjälpsamt.
– En äldre kvinna! fräser Maria. Bara ungefär nittio procent av patienterna då. Nej, har du inga fler detaljer så är det ju ännu mer uppenbart att det är påhittat.
– Jo, fortsätter Kommunal-Karin, jag har detaljer-
– Jamen säg då!
Harkel.
– Okej. Enligt en kollega till dig så sa en äldre dam att hennes kateter gjorde ont och skavde, och då ska du ha svarat, jag citerar, ”det är för att du är så gammal och torr. Om du ger mig en slant så kan jag köpa en porrtidning till tant, så ska du se att …” Hrm. Ja, nåt sånt.
– Det är ju inte ens rätt hål!
Maria stirrar oseende ut genom fönstret. En gubbe med hund stirrar tillbaka.
– Va? säger Kommunal-Karin.
Maria vänder tvärt in mot rummet igen.
– Jag menar … Vad fan! Så klart har jag inte sagt så. Helt påhittat.
– Okej, säger Kommunal-Karin med en röst som är en aning mindre spänd än nyss. Nä, det låter ju helt galet. Men en kollega har tydligen berättat detta för enhetschefen …
Enhetschefen Ewa! Alltid är hon med på något hörn. Men vem kan ha sagt det till henne? Kanske Marja, hon är lite knäpp. Fast hon avskyr å andra sidan Ewa. Susanne? Maria jobbade mycket med henne förra veckan. Tror hon. De sista dagarna är så dimmiga. Men nej, snälla prydliga Susanne …
Ja, är inte det hela för bra för att vara påhittat? Vem på jobbet utom Den Nya Maria skulle slänga iväg en sådan kommentar. Knappast de vanliga torrfittorna. Maria kväver en fnissning.
– Hallå? säger luren.
Fan, hon måste sluta försvinna bort så här. Människan kanske säger något viktigt.
Maria sjunker ned i en fåtölj.
– Eh ja, hallå. Ursäkta, jag är lite chockad, säger Maria och griper tag i tankekedjans början igen. Du, ta en extra titt på Ewa, enhetschefen. Hon har haft något emot mig länge. Det skulle inte förvåna mig om hon hittat på alltihop, hon är inte riktigt klok.
Kommunal-Karin är tyst några sekunder.
– Okej, säger hon sedan. Jo, det får vi lov att titta på. Sedan är det förstås det här med Adam Egréus-
– Nä, vet du, säger Maria, jag orkar inte. Jag känner mig svimfärdig. Av de här sjuka lögnerna. Jag orkar inte mer.
– Men det är viktigt för …
– NEJ!
Tystnaden ekar lång. När Kommunal-Karins röst återkommer har den en ny klang.
– Okej Maria. Men du får komma hit och prata med oss på måndag. Klockan tio?
– Visst visst, bara jag är frisk.
– Ja, krya på dig då.
Klick.
Vad är det som händer?
Jag måste ut härifrån. Göra något roligt.
Vad vill jag?
Jag vill ha ett glas vin.
Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.
Grus knastrar under de nya skorna. Det är svårt att gå fort och argt i högklackat, märker Maria Johansson. Hon är inte så van.
Saktar farten för att inte snubbla. Rundar ett hörn. Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.
Hårbotten känns däremot inte skön, utan spänd och lite stel. Hon har svept upp svallet i en knut på huvudet för att dölja de stela chockladstrimmorna.
Hon drar försiktigt i några av hårslingorna, och spänningen lättar en aning.
Har facket vänt sig emot henne nu också? På grund av Ewas jävla lögner. Hon är ju helt sjuk, pervers, att hitta på något sådant. Undrar vad hon hittat på om Adam?
Kanske skulle jag ha lyssnat klart på vad Kommunal-Karin hade att säga.
Nä. Jag ville inte.
Tunga droppar börjar falla.
Undrar om regn är farligt för håret.
Maria svänger så att sörjan stänker om klackarna, in på något som ser ut att vara en korsning mellan matkafé och kvarterskrog.
Två tysta jobbare sitter med tomma tallrikar och halvfulla kaffekoppar i ett hörn. Annars är det tomt, för de flesta har lunchtimmen inte börjat.
Maria sätter sig vid ett litet fönsterbord, stirrar ut i regnet. Himlen har blivit svart som natten därute. Efter några sekunder märker hon att någon står vid hennes sida.
Vin var det, ja.
– Ett glas vitt, tack.
– Ursäkta?
– Ett glas vitt vin.
– Eh, vi serverar inte det än …
Maria vänder blicken från regnet, mot flickan. Detta jävla land.
– När börjar ni servera det då? Får folk inte ta ett glas vin till lunchen?
– Aaeh jo, efter klockan tolv, men det är inte så vanligt att folk vill …
Maria suckar högt. Tycker att hon hör jobbarna säga något långt i bakgrunden.
Hade det varit en man så hade jag charmat honom.
Eller om det varit den där Tina.
– Okej, säger hon och far runt med blicken i lokalen, jag tar …
Blicken fastnar på en liten griffeltavla där det står ”Vi har hemmgjord glögg!”
Fast det bara är november.
– Glögg och en pepparkaka. Så blir jag snäll.
Flickans mun har fastnat halvöppen.
– Det måste väl räknas som fika? säger Maria.
Flickan försvinner med en halv nick.
Maria skickar en betvingande tanke efter henne och vänder blicken ut i regnet igen. Försöker se reflexerna av männen i fönsterrutan, men det är svårt.
Äsch, vill jag titta på dem så ska jag väl göra det.
Maria vrider huvudet – lite tungt är det, med allt hår – men då är hörnet plötsligt tomt. Hon inser att de är bakom henne, på väg mot dörren, säkert måste de tillbaka till jobbet redan. I regnet. Stackars satar.
Hon låter huvudet rulla runt, den ene av dem har redan handen på dörrhandtaget, på väg ut. Hon fångar den andres blå blick. Han ler snett och blinkar. Maria blir glad. Hinner precis le tillbaka, sedan kommer flickan med brickan.
Flickan säger något medan ut-klockan pinglar, och en av jobbarna skrattar till och svarar något, och det är inte på svenska.
Glögg och två pepparkakor placeras framför Maria, men hennes ansikte har mörknat, som himlen.
– Så där, säger flickan.
– Vad sa ni?
– Ursäkta?
– Nej, jag ursäktar inte! Ni sa nåt om mig på ett annat språk, jag vill veta vad.
– Nej men nä, mummel mummel, säger flickan och avlägsnar sig snabbt.
Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.
Marias humör har störtdykt igen. Hon tar en klunk glögg för att liva upp sig, stirrar hårt ut i regnet. Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.
Jaha. Här sitter man ensam och dricker igen. Jag får akta mig lite.
På flera sätt. Det finns så många som vill det ska gå illa för mig.
Hon ruskar på huvudet för att klara tankarna. Aj, håret.
Jag måste sluta låta alla idioter påverka mig. Jag ska göra vad jag vill, leva som jag vill, som jag aldrig gjort. En servitris är ingenting. Kommunal-Karin är ingenting. Vill facket inte hjälpa mig, så kan jag fan hjälpa mig själv. De ingick inte ens i planen från början.
Så vad var planen?
Huvudet känns märkligt tomt. Maria sväljer en pepparkaka och sedan tar hon fram papper och penna ur väskan.
Det var ju en sådan massa saker hon ville. Den där kvällen när hon satt bredvid Mikael i soffan men inte märkte ett ord av vad han sa, eller av vad som pågick på teverutan.
Tänk, det är bara två veckor sedan. Otroligt.
Få se nu. Vad var det hon tänkte på … Knulla Adam. Tja, det kan hon fortfarande tänka sig.
Över huvud taget så borde hon ta kontakt med honom, reda ut det här missförståndet. Kanske förföra honom samtidigt.
Det blir en punkt på papperet. Sedan då? Pissa i Ewas vattenflaska, punkt två. Fast det kan ju bli svårt nu när hon inte jobbar där.
Med ens rusar minnena fram: Jag vill inte jobba, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig.
Ja, allt det där har hon ju tagit itu med!
Nästan som om en osynlig hand lett henne.
Tanken föder en association. Ja, just det, det ville hon – att Statistiska Centralbyrån skulle ta bort den där sjuka jävla pdf:en om medelkvinnan Maria Johansson.
Det ska Den Nya Maria se till att de gör.
Ny punkt. Och en ny idé: Hon vill byta namn, så klart. Bli av med det förhatliga Johansson, som styrt hennes liv sedan innan hon ens föddes. Namnet som länkar henne både till oräkneliga andra svenskar, och till hennes gamla familj.
Och Facebook! Kontot med namnet som tillhör Den Gamla Maria. Den nya har inte överhuvudtaget loggat in sedan den där dagen hon började söka på genomsnittliga saker.
Det är drygt tio dagar sedan. Känns som en evighet. Redan det är ett steg i rätt riktning. Maria minns: Över 80 procent av kvinnorna i hennes ålder har Facebook och de loggar in i genomsnitt varannan dag.
Men, kontot bör ändå destrueras. För utomstående måste hennes profil se nästan lika illa ut som SCB-pdf:en, inser hon och huttrar till.
Okej. Fem punkter. Inget fel med dem, men det måste ha funnits något mer. Något större.
Jag ville att andra skulle se upp till mig.
Det vill jag fortfarande.
Jag måste se till att de inte har något val.
Punkt sex.
*
– Yahem.
– Ursäkta?
– Va? Vem är det?
– Har jag kommit till … Z … Zhabrickrück?
– Öh, ja.
– Jag undrar ifall du vill gifta dig med mig?
– Pappaaa!
Slammer, mummel.
– Hallå?
– Hej! Jag heter Maria Johansson. Jag vill gärna ha ett nytt efternamn så enkelt som möjligt. Skulle du kunna tänka dig att gifta dig med mig?
Paus.
– Hallå? Jag är helt seriös.
– Hrm. Det är inte roligt det här. Du låter som en vuxen människa, vad menar du-
– Nej, jag håller fan med om att det inte är roligt! Du är inte den första jag ringer, kan jag säga. Vad är det med er utlänningar, blir ni lika trångsynta som alla andra så fort ni sätter era små fötter på svensk jord? Ni ska vara glada att ni får vara här, dela med er lite.
Skratt.
– Är det ett sånt där radioprogram?
– Va? Jag vill gifta mig med dig, kom igen, svara på frågan!
– Öh, jag är svensk, det är min frus efternamn. Så hon har redan delat med sig, och jag är upptagen, tack så mycket.
– Äh men jag kan ta din fru-
Klick.
*
– Patent- och registreringsverket.
– Hallihallå, jag vill byta namn, visst är det ni som håller i det?
– Eh, ja. Jag kopplar dig vidare.
– Det gör du ja!
Knaster.
– Ingela.
– Maria Johansson.
– Hej Maria.
Tystnad.
– Ja, det är sant, jag heter Maria Johansson. Vad fan tror du jag vill?
Harkel.
– Ja, jag antar att du vill göra någon ändring i ditt namn eftersom du ringer hit.
– Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag vill.
– He he, hrm. Ja vad har du tänkt dig då?
Ingela låter misstänkt vänlig.
– Jag vill heta något som ingen annan heter, säger Maria enkelt.
– Jaha ja. Ja, vi har blanketter att fylla i …
Där kom det.
– Inga jävla blanketter! Ingen byråkrati. Jag vill ha svar direkt.
– Vi har så klart en handläggningstid …
Ingelas röst har börjat hårdna. Maria viftar otåligt med en hårslinga.
– Ja ja, jag vill ändå ha svar av dig först! Så jag inte gör massa pappersarbete i onödan.
– Ja, fråga då så ska jag svara så gott jag kan.
– Jag har ju redan sagt att jag vill heta något som ingen annan heter.
Tystnad igen, och den är liksom tystare den här gången, mer mållös.
– Ja-ha, säger Ingela sedan. Det är ju ingen fråga?
– Spela inte smart! Jag vet att ni har statistik.
– Nä men … över de vanligaste namnen kanske, men inte över de ovanligaste. Det finns ju tusentals ovanliga namn som bara en person heter.
Maria blundar hårt. Helvete, hon kunde lika gärna vara tillbaka på biblioteket igen.
– Men de som ingen heter då!
– Det skulle i så fall vara de som redan fått avslag. Och ja, då är det ju ingen idé att du ansöker om dem.
– Okej, jag vill heta, säger Maria irriterat men samtidigt gudomligt inspirerad, ööh … Arnold … nä Anal-Arnold Belzebub Casanova, initialer ABC. Det blir snyggt.
Ett kvävt ljud ur luren.
– Ja, säger Ingela ansträngt, det kan jag ju säga med en gång att du inte får godkänt. Inget som kan väcka anstöt. Och vad gäller efternamn så måste du ha anknytning till det.
– Va?
Maria vandrar i små cirklar, regnet trummar mot fönsterblecket.
– Ja, alltså du får inte ta ett existerande efternamn. Bara om det är ett gammalt släktnamn. Din släkt alltså.
– Du skämtar?
– Jag skämtar?
Maria stannar mitt i rummet.
– Va, hörde jag lite mänsklighet där, PRV-kvinna? Bra, du kan ju! Kom igen då och godkänn nåt kul namn åt mig.
Luren suckar.
– Det är inte jag som godkänner. Du ansöker, du betalar, myndigheten gör en bedömning enligt vissa regler, och det tar åtminstone ett par månader. Du kan sätta ihop ett helt nytt efternamn, som ingen annan har, men nej det får inte heller vara stötande och nej vi kan inte garantera något i förväg. Om du inte bara vill ändra stavningen förstås, tillägger Ingela lite gladare.
Maria har lagt sig raklång på den slitna parketten, blundar.
– Stavning?
– Ja, stavning som inte ändrar uttalet är okej. Som att stava Johansson med z, det är ganska vanligt, om man vill skilja sig lite från mängden.
Ingela nästan kvittrar, så glad verkar hon plötsligt vara över att få hjälpa till. Lättad, antagligen.
Maria känner sig tvärtom.
– Så, säger hon sakta, du menar att jag kan få byta till typ Airam Yohanzzon om jag betalar ett par tusen och snällt väntar ett par månader för att se om jag får något för pengarna?
– Mh, säger Ingela.
Det låter som att hon fått något i halsen.
– Och det skulle vara ganska … vanligt?
– Ja det blir vanligare och vanligare att byta namn. Jag tror vi slår rekord i år!
– Jag hatar dig, säger Maria Johansson och klickar bort PRV.
5.
Det blev kväll. Fredagskväll. Min andra fria fredag.
Jag var upprymd och lite yr. Dagen kändes på ett sätt som en berg-och-dalbana. Min tur och mitt humör hade åkt upp och ned så många gånger att jag tappat räkningen. Men sedan hade det slutat på upp, och nu skulle jag bara vidare, upp upp.
Helgens lockande möjligheter låg framför mig, och jag var på det stora hela mycket nöjd med vad jag tagit mig för sedan morgonen: Ringt upp ett gäng idioter – de fick vad de tålde, jag fick några nya insikter.
Och den största idioten hade jag sparat jag till sist. SCB. Blev runtskickad ett tag, men gav inte upp. (Innan jag började ringa såg jag till att knappa in en kod jag tagit reda på, som gjorde att mottagaren inte såg mitt nummer.)
Killen i växeln hade fått skrämselhicka, men till slut hade jag kopplats något högre upp i hierarkin.
Nej men inte handlar sammanställningen om dig, hade kärringen sagt. Det är bara statistik.
Jag sa att jag sket i det. Kom inte här och försök diskutera hönor och ägg med mig, ni har skapat statistiken och statistiken är jag, och ta bort skiten för annars kommer monstret ni skapat att förgöra er.
Ungefär så. Då lade hon på.
Jag ringde upp igen, försökte lägga band på mig. Berättade lugnt och sansat om min advokat som skulle stämma dem för psykiskt lidande, brott mot PUL och ärekränkning.
Till slut lovade de att ta bort den.
Jag hade lagt på med en ilande känsla i kroppen. Den började i magen och strålade ut i kroppens alla knutpunkter. Jag insåg vad det var; en navelsträng som kletat fast vid Den Gamla Maria hade klippts av.
Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna.
Fri. Fredag.
Jag kände mig inte direkt hungrig, och alltså åt jag inte middag. I stället, samtidigt som solen sjönk, sjönk jag själv ned i ett bad. Använde det nya dyra specialschampot, i mitt nya rena badkar (ja, jag hade skrubbat bort all gulnad gammelmanslukt det första jag gjorde).
Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna. En historia handlade om en strömkarl som kom på besök, jag tyckte den kunde vara passande, kanske upphetsande. Men efter att ha hastat igenom ett par sidor insåg jag att det bara stod om tråkiga fioler.
Jag bläddrade vidare och fastnade för ett intressantare stycke. Den som lyssnar för länge till strömkarlens sång, stod det, den blir dårad, är ej längre herre över sina egna sinnen, dras oemotståndligt ned i det våta elementet. Där slutade jag läsa och började tänka på att det inte vore helt fel att bli dårad av strömkarlen, trots allt. Sedan tänkte jag att det inte heller vore fel att dåra andra, att dra ned dem i det våta elementet. Slog lite i boken och kom fram till att den kvinnliga motsvarigheten verkade heta sjörå. Sedan var boken blöt, jag kände mig lagom bildad och huden började bli uppluckrad. Sköljde ur schampot medan jag sjöng som ett sjörå.
En timme senare var jag på väg mot de outforskade gränstrakterna mellan Vasastan och Östermalm. Jag hade – som vanligt under denna period – frågat mig själv: Vad vill jag? Svaret blev: Det hade varit kul att träffa hon Tina igen. Okej, svarade jag mig själv.
När 62:an skumpat i drygt fem minuter började årets första riktiga snö falla. Stora, tunga flingor. Precis som ett julkort.
Jag irrade ett tag, men så såg jag statyn av Den Gamla Maria och visste att jag var nära. Hon hade fått en kysk hätta av vit snö på sitt böjda huvud. Jag blinkade åt henne när jag gick förbi.
Krogen var inte lika öde nu, och klientelet kändes finare än vad jag skulle ha trott utifrån mitt besök för en vecka sedan. Välklädda par i trettioårsåldern och uppåt, vissa med väluppfostrade barn, som åt väl utvalda råvaror i välkomponerade middagar. Är detta det vackra folket, tänkte jag.
Tittade förgäves efter Tina.
Satte mig i baren.
– Hej!
Jag ryckte till, där var plötsligt de mörka lockarna och de intensiva ögonen. Hon måste ha varit dold i någon mysbelyst vrå när jag kom in, serverat kanske.
– Hej, sa jag självsäkert, fast en märklig nervositet pirrade till.
(Äsch, jag håller inte på med omskrivningar längre. Är ni inte helt bakom flötet, kära läsare, så fattar ni precis var det pirrade till.)
Jag drack en drink. Jag drack två. Tina tittade regelbundet förbi, sa några ord, såg mig i ögonen. Hon tog inte betalt för den andra drinken. Varken då eller senare.
När den väl var uppdrucken stannade hon lite längre hos mig vid bardisken. Gästerna sinade, maten var uppäten. Detta var inte en fyllekrog. Tina log snett, ögonen höll fast mina längre. Jag såg in i hennes, blänkande kopparmynt på botten av en damm. Önskebrunn.
Vad vill jag?
Jag vill bli en erfarenhet rikare.
Den tredje drinken drack vi tillsammans på ett lite mer högljutt ställe på Birger Jarlsgatan, sedan åkte vi hem till mig.
En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol.
Redan när vi lämnade Tinas jobb tillsammans hade det där pirret spritt sig till hela kroppen. En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol. Så klart hade jag aldrig legat med en annan kvinna förr (det är ju bara några få procent som har det, enligt statistiken) så ja, jag var rent tekniskt nervös. Hur fan gör man egentligen? Men, jag litade på att hon skulle vara mer erfaren, och jag litade på självsäkerheten som trots allt bubblade runt i min egen kropp.
Hon var över mig innan jag hunnit stänga dörren om oss. Bara detta var en ny, eller nygammal, erfarenhet – detta galna hånglande som jag inte kan minnas att jag upplevt på många år, eller någonsin. Det började bra, alltså.
När kläderna började falla gjorde sig nervositeten dock påmind igen. Vi hamnade i soffan. Tina försvann nedåt, började kyssa mina bröst. Jag tittade lite olyckligt över hennes axel, ut i den kolsvarta natten, som för att söka svar.
Och tänk, jag fann det. Blixtrande som i eldskrift över Stockholmshimlen:
Vad vill jag?
Det var ju inte svårare än så. Jag vet vad jag vill, jag visar vad jag vill, jag gör samma sak mot henne som jag själv skulle vilja. Så olika kunde vi knappast vara.
Det gick bra.
Och nu vill jag inte höra några jävla invändningar. Eller se några överseende småleenden. Framförallt vill jag inte höra kommentaren: Aha, stackars Maria Johansson var en undertryckt lesbian hela livet, det förklarar allt.
För det första: Det är inte synd om mig. Inte längre. Kom ihåg det.
För det andra: Jag är inte lesbisk. Det kan ni bara glömma. Den Gamla Maria kände sig aldrig attraherad av kvinnor. Den Nya Maria gör bara vad hon vill. Hon går utanför era jävla definitioner.
Långt utanför.
Fortsättning följer i nästa nummer.
