Maria Johanssons memoarer – del 6

4. Men än så länge är det bara den nittonde november. Kvällen är kolsvart, klockan är mycket. Maria sitter uppkrupen i sängen i sitt nya hem. Det känns faktiskt ganska hemma. Även om få av sakerna är hennes egna. Tänk allt detta som utgör ett liv. Allt man samlar på sig genom åren. Kläder så […]

4.

Men än så länge är det bara den nittonde november.

Kvällen är kolsvart, klockan är mycket. Maria sitter uppkrupen i sängen i sitt nya hem.

Det känns faktiskt ganska hemma. Även om få av sakerna är hennes egna.

Tänk allt detta som utgör ett liv. Allt man samlar på sig genom åren. Kläder så att man inte behöver tvätta varje dag, lagom stora kastruller, en skön säng, favorittofflor. Av detta har Maria Johansson nu intet.

Hon saknar sina saker ibland. Och det känns konstigt att barnen bara är … borta. Men saknaden är inte omöjlig att bära, hon har så mycket nytt som upptar hennes tankar. Och hon har köpt på sig en del nya saker, det nödvändigaste. Hon har tänkt och tänkt men kan inte kunnat komma på vad hon absolut skulle behöva hämta hemifrån. Allt där är ju bara minnen. Oviktiga minnen av ett tråkigt liv.

Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls.

Förutom barnen då, de är väl inte direkt oviktiga. De är ju nya människor som för Johanssonstatistiken vidare.

För ett par dagar sedan förmådde hon sig att ringa till dem. Ville på något sätt säga något avslutande, sammanfattande, få dem att förstå att det är bäst så här just nu.

Eller, hon försökte ringa. Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls. Det ville däremot Emma, som efter ett tag hade börjat viska konspiratoriskt om att hon ville träffas, hon kunde smyga iväg, ta med lite av mammas saker, bli hennes medbrottsling. Men mamma var också konspiratorisk. Litar inte på någon nu för tiden. Hon svarade något halvt i stil med ”kanske lite senare”.

Maria inser att allt det här nog är lite traumatiskt för barnen. Men hon vet också att det är bäst så här just nu. Hon har skrivit det med stora vackra bokstäver på en lapp och satt upp ovanför sin säng: DET ÄR BÄST SÅ HÄR JUST NU OCH FRAMTIDEN KAN BARA BLI BÄTTRE.

Det är som om Den Nya Maria aldrig har fött några barn. Fast det skulle nog inte barnen förstå, om hon sa det till dem. Ja, de har det verkligen bäst i sitt hem, med sin normale far. De kommer må bra med stadige Mikael vid sin sida.

 

Maria vrider lite på sig i sängen när hon kommer att tänka på sin make. Han har återigen slutat ringa. Han försökte där på måndagskvällen, efter att hon flytt barfota från honom, och tidigt på tisdag morgon. Då tog sig Maria samman och sms:ade: Att han inte kunde tvinga henne tillbaka, att han kunde polisanmäla henne som försvunnen om han ville, men att polisen knappast skulle lägga resurser på en levande hustru som tagit en frivillig paus. PS, la hon till, passa dig för en motanmälan i så fall.

Efter det har mobilen varit mycket tystare.

Inte har hon ringt sina föräldrar heller. Fortfarande inte haft lust, fast det gått snart en vecka.

Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det.

Filip har hon däremot sms:at med ett par gånger. Han åkte hem till Falun i tisdags. Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det. Och vill hon knulla så får hon det.

Maria sträcker ut sig på de stora kuddarna, fingrar på sitt hår. Det slutar inte förundra henne. Blont, som starkt solblekt, men ändå mjukt som silke. Ned över brösten rinner det.

Hon fixade det i går. Egentligen hade facket velat träffa henne i går förmiddag, men hon sa att hon var sjuk. I stället gick hon ut på stan och köpte nytt smink, lite nya kläder. Bland annat en klarröd kappa. Dyr, men hon kunde ju inte trava omkring i Filips kavaj för all framtid. Tittade sig i provrumsspeglarna, hoppades att det nyinköpta skulle hjälpa, sudda ut den alldagliga Maria.

Och sedan, som en vink från ovan på hemvägen, hade hon gått förbi salongen som erbjöd hårförlängning.

Vad vill jag?

Jag vill ha det hår jag alltid ville ha som ung, men som aldrig blev som jag ville. Svallande långt, blekt bort från råttonen, men inte risigt och slitet.

Så då fixade Maria det. För 2 299 kronor.

 

Hon reser sig långsamt ur sängen, måste titta sig i helfigursspegeln i hallen igen. Tassar över den slitna svala parketten.

Kvinnan i spegeln är naken så när som på ett par tights. Bröstvårtorna är styva, en av dem tittar fram mellan två slingrande slingor. Som en korallmålad liten pussmun.

Maria ryser till. Hjälp, det känns som jag blir upphetsad av att se mig själv. Vad ska det betyda?

Känslan viker inte när hon låter fingrarna rinna längs med slingorna, snudda vid bröstvårtorna. Tvärtom.

Hon knycker bak håret så att brösten blottas helt. Betraktar sig själv mycket nöjt. Otroligt, vad en så pass enkel förändring kan göra.

Hon är som … finns det inte någon saga. Hon som rider naken på en häst, med bara sitt långa hår om sig.

Maria kränger av sig tightsen där hon står, och sedan drar hon fram håret igen. Inte för att det når riktigt ned och skyler allt, men ändå. Kontrasten mellan det blonda svallet och det mörka könshåret är slående.

Eller var det en get? Sedan kommer prinsen på en häst. Och klättrar upp. Vad hette hon?

Äsch. Och inte har hon internet så hon kan kolla. Det borde hon fixa.

Böckerna! Var har hon gjort av dem?

Hon ser sin reflex i de mörka rutorna.

Biblioteksböckerna, aldrig förr lånade. De ligger inte kvar i hallen där hon tror sig minnas att hon packade upp dem. Maria fortsätter mot köket.

Nej, inte i köket, och vad fan skulle de vara där för.

Vardagsrummet. Hon ser sin reflex i de mörka rutorna. I dem lyser en vit kropp med långt vitt hår, brösten hänger lite framåt där hon går lätt framåtlutad.

En association till bilder hon sett som barn. Den där konstnären, han med älvorna. Vita kroppar mot svart bakgrund. Vet inte vad han heter heller. Ja, Den Nya Maria behöver nog skaffa sig lite allmänbildning, tänker hon en aning missnöjt.

Men, skitsamma, alldeles oavsett det: Om någon skulle titta på henne nu, utifrån den blöta mörka Kungsholmengatan eller från en varm trygg lägenhet mittemot, så är det så hon ser ut. Som en älva som vuxit upp.

Maria sträcker nöjt på ryggen, och hoppas att någon ser.

 

Då får hon syn på böckerna. De ligger ju på stolen bredvid sängen, som gjorda för att läsas.

Maria kryper upp i sängen igen, sveper täcket om sig, full av ny energi. Nu ska här läsas.

En vinröd bok med massa tejp runt. Främmande lyror. Låter exotiskt. Jaha, tysk lyrik. Låter mindre spännande. I svensk tolkning av Adolf Brun, herregud. Maria fnittrar till. Håller jag i Hitlers okända extraknäck? Tryckt 1929. Ja, kanske.

Sluta fåna dig nu. Ta in poesin.

Maria läser.

 Gläds vill jag i dag och fröjda mig,

 vill ej höra talas om skick och seder …

Hon får läsa om en gång för att fatta innebörden.

Men ja, det lät ju rätt bra. Inte fan vill Den Nya Maria höra talas om skick och seder!

Efter ett par sidor börjar hon läsa snabbare, sedan bläddra otåligt. Allt mynnar bara ut i någon slags naturhyllning, oavsett hur det börjar. Ärligt talat är det mördande tråkigt.

En sida på måfå, 37. Där står något om lasten och dygden, men språket har spårat ur i en snårskog som Maria inte är intresserad av att plöja igenom. Obegripligt.

Hon hoppar fram ett långt stycke. EN LAMPA, heter dikten där.

 I ostörd ro, du vackra lampa, smyckar du,

 vid lätta kedjor sirligt upphängd, taket här …

Kan det vara sant. En jävla lampa. Tog naturen slut? Hon läser igenom men nej, det händer inget mer. Det hänger bara en rund, vit lampskärm i ett gemak, den är ”tjusande” men ändå ”allvarlig”. Lampan alltså.

Maria slår hårt ihop boken.

Tja, vad hade hon trott. Hoppats på att finna dolda skatter. Men det finns väl en anledning till att ingen jävel någonsin lånat boken.

Nästa bok, de uppländska sägnerna. Den har snyggare omslag i alla fall, slingrande blommor och blad.

Det första som möter henne är en ilsken, sned stämpel: ”Anteckningar och förstrykningar betraktas som skadegörelse och medföra ersättningsskyldighet.”

Var har jag pennan?

Nä skärp dig nu. Är det så här du tänker dig att du ska utvecklas intellektuellt?

Hon slår upp en sida mitt i.

”Brännvins-Lena var då en tjuguårig ungmö, som fördes till altaret av en av socknens präktigaste gossar. Efter några år hade mannen dött …” Detta lät lite mer lovande.

Marias ögon dras ned till sidnumret. 37 igen! En kall kåre.

Tanken kommer objuden: Om hon hade internet och sökte på det, skulle hon säkert finna att just sidan 37 är den vanligaste att råka slå upp på måfå i en bok, av någon outgrundlig kosmisk anledning.

Fy fan.

Nej. Låt dig inte begränsas av sådant.

Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.

Maria bläddrar tillbaka till början, väljer ut historien ”Skogsfruns hämnd” och börjar läsa. Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.

Äsch.

Vad vill jag?

 Ej höra talas om skick och seder …

Nä, just det. Jag vill … jag vill äta choklad och titta på tv.

 

*

 

Rrrrinng-rrring skräller det. Maria vaknar, mungiporna är stela av kakaodregel.

Numret tillhör facket.

– Väckte jag dig? säger en pigg röst.

– Nä, skrovlar Maria men ångrar sig:

– … Jo, faktiskt. Vad är klockan?

– Lite över tio, säger luren. Är du mycket dålig?

– Hurså?

Hjärnan försöker vakna. En seg manet nere i det grumliga, måste upp till ytan. Vadå dålig?

– Ja, eftersom du var sjuk …

Visst fan, det var ju gårdagens ursäkt.

– Jo, säger Maria och försöker hosta lite, jo. Det är nog influensa.

– Usch då, säger Kommunal-Karin. Ja, vi får väl ses nästa vecka. Men det är ett par saker jag skulle vilja fråga dig om.

– Nu?

Maria blinkar. Hon måste ha sovit länge, hela natten. Teven står fortfarande på. När hon vrider på huvudet knastrar nacken så högt att det lär spraka i luren hos den andra.

– Hallå? säger Kommunal-Karin.

– Ja. Ursäkta. Jag är lite borta. Feber och så. Vad sa du?

– Jo, vi vill få ett par uppgifter bekräftade av dig. Vi kan ta det nästa vecka, men det vore bäst för processen att få veta det redan nu. Lövfeldt har hört av sig igen nämligen.

– Rövfeldt, säger Maria och känner att hon börjar vakna till. Rövfett.

– Va? säger Kommunal-Karin gällt men Maria kan svära på att hon undertrycker ett skratt.

– Alla på jobbet kallar henne Rövfeldt, ljuger Maria glatt.

Jo, där kom det, skrattet. Kommunal-Karin är mänsklig.

– Okej, jag förstår. Men ja, sånt kan du ju inte säga offentligt till henne …

– Nej, så klart inte, säger Maria tvärt och sträcker sig efter den kvarvarande chokladen. Vad ville du fråga om?

– Jo, det har att göra med just hur du uttryckt dig. För det första så … Maria, du ska ha sagt något sexuellt kränkande till en patient.

Handen stannar halvvägs, munnen öppen.

– Va?

– Nej, jag förstod att du skulle förneka det, avvärjer Kommunal-Karin snabbt. Men … vi måste förekomma såna här försök till svartmålning. Höra din version innan vi diskuterar mer med din arbetsgivare.

– Min version av … vad?

Maria har kastat sig upp ur sängen. Den nakna kroppen darrar lätt.

– Av en händelse som ska ha inträffat förra veckan, tisdagen tror jag …

Papper prasslar hos Kommunal. Marias hår kliar lite. Hon stryker bort det ur ansiktet. Helvete, intorkad choklad där också. Några av de nästan vita slingorna är smutsigt bruna.

Det har blivit tyst borta hos Kommunal.

– Hallå, säger Maria.

– Jo, svarar Kommunal-Karin och låter med ens lite mer avlägsen, förra tisdagen var det. Minns du något som var … ovanligt då?

Tisdag. Ovanligt. Allt var ovanligt förra veckan, eller nej, allt var vanligt utanför, men annorlunda inuti Maria. Men det är väl inte det de vill veta. Hur fan ska hon minnas detaljer ur alla dessa arbetsveckor som är så lika varandra?

– En äldre kvinna? säger Kommunal-Karin hjälpsamt.

– En äldre kvinna! fräser Maria. Bara ungefär nittio procent av patienterna då. Nej, har du inga fler detaljer så är det ju ännu mer uppenbart att det är påhittat.

– Jo, fortsätter Kommunal-Karin, jag har detaljer-

– Jamen säg då!

Harkel.

– Okej. Enligt en kollega till dig så sa en äldre dam att hennes kateter gjorde ont och skavde, och då ska du ha svarat, jag citerar, ”det är för att du är så gammal och torr. Om du ger mig en slant så kan jag köpa en porrtidning till tant, så ska du se att …” Hrm. Ja, nåt sånt.

– Det är ju inte ens rätt hål!

Maria stirrar oseende ut genom fönstret. En gubbe med hund stirrar tillbaka.

– Va? säger Kommunal-Karin.

Maria vänder tvärt in mot rummet igen.

– Jag menar … Vad fan! Så klart har jag inte sagt så. Helt påhittat.

– Okej, säger Kommunal-Karin med en röst som är en aning mindre spänd än nyss. Nä, det låter ju helt galet. Men en kollega har tydligen berättat detta för enhetschefen …

Enhetschefen Ewa! Alltid är hon med på något hörn. Men vem kan ha sagt det till henne? Kanske Marja, hon är lite knäpp. Fast hon avskyr å andra sidan Ewa. Susanne? Maria jobbade mycket med henne förra veckan. Tror hon. De sista dagarna är så dimmiga. Men nej, snälla prydliga Susanne …

Ja, är inte det hela för bra för att vara påhittat? Vem på jobbet utom Den Nya Maria skulle slänga iväg en sådan kommentar. Knappast de vanliga torrfittorna. Maria kväver en fnissning.

– Hallå? säger luren.

Fan, hon måste sluta försvinna bort så här. Människan kanske säger något viktigt.

Maria sjunker ned i en fåtölj.

– Eh ja, hallå. Ursäkta, jag är lite chockad, säger Maria och griper tag i tankekedjans början igen. Du, ta en extra titt på Ewa, enhetschefen. Hon har haft något emot mig länge. Det skulle inte förvåna mig om hon hittat på alltihop, hon är inte riktigt klok.

Kommunal-Karin är tyst några sekunder.

– Okej, säger hon sedan. Jo, det får vi lov att titta på. Sedan är det förstås det här med Adam Egréus-

– Nä, vet du, säger Maria, jag orkar inte. Jag känner mig svimfärdig. Av de här sjuka lögnerna. Jag orkar inte mer.

– Men det är viktigt för …

– NEJ!

Tystnaden ekar lång. När Kommunal-Karins röst återkommer har den en ny klang.

– Okej Maria. Men du får komma hit och prata med oss på måndag. Klockan tio?

– Visst visst, bara jag är frisk.

– Ja, krya på dig då.

Klick.

Vad är det som händer?

Jag måste ut härifrån. Göra något roligt.

Vad vill jag?

Jag vill ha ett glas vin.

Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.

Grus knastrar under de nya skorna. Det är svårt att gå fort och argt i högklackat, märker Maria Johansson. Hon är inte så van.

Saktar farten för att inte snubbla. Rundar ett hörn. Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.

Hårbotten känns däremot inte skön, utan spänd och lite stel. Hon har svept upp svallet i en knut på huvudet för att dölja de stela chockladstrimmorna.

Hon drar försiktigt i några av hårslingorna, och spänningen lättar en aning.

Har facket vänt sig emot henne nu också? På grund av Ewas jävla lögner. Hon är ju helt sjuk, pervers, att hitta på något sådant. Undrar vad hon hittat på om Adam?

Kanske skulle jag ha lyssnat klart på vad Kommunal-Karin hade att säga.

Nä. Jag ville inte.

Tunga droppar börjar falla.

Undrar om regn är farligt för håret.

Maria svänger så att sörjan stänker om klackarna, in på något som ser ut att vara en korsning mellan matkafé och kvarterskrog.

 

Två tysta jobbare sitter med tomma tallrikar och halvfulla kaffekoppar i ett hörn. Annars är det tomt, för de flesta har lunchtimmen inte börjat.

Maria sätter sig vid ett litet fönsterbord, stirrar ut i regnet. Himlen har blivit svart som natten därute. Efter några sekunder märker hon att någon står vid hennes sida.

Vin var det, ja.

– Ett glas vitt, tack.

– Ursäkta?

– Ett glas vitt vin.

– Eh, vi serverar inte det än …

Maria vänder blicken från regnet, mot flickan. Detta jävla land.

– När börjar ni servera det då? Får folk inte ta ett glas vin till lunchen?

– Aaeh jo, efter klockan tolv, men det är inte så vanligt att folk vill …

Maria suckar högt. Tycker att hon hör jobbarna säga något långt i bakgrunden.

Hade det varit en man så hade jag charmat honom.

Eller om det varit den där Tina.

– Okej, säger hon och far runt med blicken i lokalen, jag tar …

Blicken fastnar på en liten griffeltavla där det står ”Vi har hemmgjord glögg!”

Fast det bara är november.

– Glögg och en pepparkaka. Så blir jag snäll.

Flickans mun har fastnat halvöppen.

– Det måste väl räknas som fika? säger Maria.

Flickan försvinner med en halv nick.

Maria skickar en betvingande tanke efter henne och vänder blicken ut i regnet igen. Försöker se reflexerna av männen i fönsterrutan, men det är svårt.

Äsch, vill jag titta på dem så ska jag väl göra det.

Maria vrider huvudet – lite tungt är det, med allt hår – men då är hörnet plötsligt tomt. Hon inser att de är bakom henne, på väg mot dörren, säkert måste de tillbaka till jobbet redan. I regnet. Stackars satar.

Hon låter huvudet rulla runt, den ene av dem har redan handen på dörrhandtaget, på väg ut. Hon fångar den andres blå blick. Han ler snett och blinkar. Maria blir glad. Hinner precis le tillbaka, sedan kommer flickan med brickan.

Flickan säger något medan ut-klockan pinglar, och en av jobbarna skrattar till och svarar något, och det är inte på svenska.

Glögg och två pepparkakor placeras framför Maria, men hennes ansikte har mörknat, som himlen.

– Så där, säger flickan.

– Vad sa ni?

– Ursäkta?

– Nej, jag ursäktar inte! Ni sa nåt om mig på ett annat språk, jag vill veta vad.

– Nej men nä, mummel mummel, säger flickan och avlägsnar sig snabbt.

Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.

Marias humör har störtdykt igen. Hon tar en klunk glögg för att liva upp sig, stirrar hårt ut i regnet. Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.

Jaha. Här sitter man ensam och dricker igen. Jag får akta mig lite.

På flera sätt. Det finns så många som vill det ska gå illa för mig.

Hon ruskar på huvudet för att klara tankarna. Aj, håret.

Jag måste sluta låta alla idioter påverka mig. Jag ska göra vad jag vill, leva som jag vill, som jag aldrig gjort. En servitris är ingenting. Kommunal-Karin är ingenting. Vill facket inte hjälpa mig, så kan jag fan hjälpa mig själv. De ingick inte ens i planen från början.

Så vad var planen?

Huvudet känns märkligt tomt. Maria sväljer en pepparkaka och sedan tar hon fram papper och penna ur väskan.

Det var ju en sådan massa saker hon ville. Den där kvällen när hon satt bredvid Mikael i soffan men inte märkte ett ord av vad han sa, eller av vad som pågick på teverutan.

Tänk, det är bara två veckor sedan. Otroligt.

Få se nu. Vad var det hon tänkte på … Knulla Adam. Tja, det kan hon fortfarande tänka sig.

Över huvud taget så borde hon ta kontakt med honom, reda ut det här missförståndet. Kanske förföra honom samtidigt.

Det blir en punkt på papperet. Sedan då? Pissa i Ewas vattenflaska, punkt två. Fast det kan ju bli svårt nu när hon inte jobbar där.

Med ens rusar minnena fram: Jag vill inte jobba, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig.

Ja, allt det där har hon ju tagit itu med!

Nästan som om en osynlig hand lett henne.

Tanken föder en association. Ja, just det, det ville hon – att Statistiska Centralbyrån skulle ta bort den där sjuka jävla pdf:en om medelkvinnan Maria Johansson.

Det ska Den Nya Maria se till att de gör.

Ny punkt. Och en ny idé: Hon vill byta namn, så klart. Bli av med det förhatliga Johansson, som styrt hennes liv sedan innan hon ens föddes. Namnet som länkar henne både till oräkneliga andra svenskar, och till hennes gamla familj.

Och Facebook! Kontot med namnet som tillhör Den Gamla Maria. Den nya har inte överhuvudtaget loggat in sedan den där dagen hon började söka på genomsnittliga saker.

Det är drygt tio dagar sedan. Känns som en evighet. Redan det är ett steg i rätt riktning. Maria minns: Över 80 procent av kvinnorna i hennes ålder har Facebook och de loggar in i genomsnitt varannan dag.

Men, kontot bör ändå destrueras. För utomstående måste hennes profil se nästan lika illa ut som SCB-pdf:en, inser hon och huttrar till.

 

Okej. Fem punkter. Inget fel med dem, men det måste ha funnits något mer. Något större.

Jag ville att andra skulle se upp till mig.

Det vill jag fortfarande.

Jag måste se till att de inte har något val.

Punkt sex.

 

 

*

 

– Yahem.

– Ursäkta?

– Va? Vem är det?

– Har jag kommit till … Z … Zhabrickrück?

– Öh, ja.

– Jag undrar ifall du vill gifta dig med mig?

– Pappaaa!

Slammer, mummel.

– Hallå?

– Hej! Jag heter Maria Johansson. Jag vill gärna ha ett nytt efternamn så enkelt som möjligt. Skulle du kunna tänka dig att gifta dig med mig?

Paus.

– Hallå? Jag är helt seriös.

– Hrm. Det är inte roligt det här. Du låter som en vuxen människa, vad menar du-

– Nej, jag håller fan med om att det inte är roligt! Du är inte den första jag ringer, kan jag säga. Vad är det med er utlänningar, blir ni lika trångsynta som alla andra så fort ni sätter era små fötter på svensk jord? Ni ska vara glada att ni får vara här, dela med er lite.

Skratt.

– Är det ett sånt där radioprogram?

– Va? Jag vill gifta mig med dig, kom igen, svara på frågan!

– Öh, jag är svensk, det är min frus efternamn. Så hon har redan delat med sig, och jag är upptagen, tack så mycket.

– Äh men jag kan ta din fru-

Klick.

 

*

 

– Patent- och registreringsverket.

– Hallihallå, jag vill byta namn, visst är det ni som håller i det?

– Eh, ja. Jag kopplar dig vidare.

– Det gör du ja!

Knaster.

– Ingela.

– Maria Johansson.

– Hej Maria.

Tystnad.

– Ja, det är sant, jag heter Maria Johansson. Vad fan tror du jag vill?

Harkel.

– Ja, jag antar att du vill göra någon ändring i ditt namn eftersom du ringer hit.

– Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag vill.

– He he, hrm. Ja vad har du tänkt dig då?

Ingela låter misstänkt vänlig.

– Jag vill heta något som ingen annan heter, säger Maria enkelt.

– Jaha ja. Ja, vi har blanketter att fylla i …

Där kom det.

– Inga jävla blanketter! Ingen byråkrati. Jag vill ha svar direkt.

– Vi har så klart en handläggningstid …

Ingelas röst har börjat hårdna. Maria viftar otåligt med en hårslinga.

– Ja ja, jag vill ändå ha svar av dig först! Så jag inte gör massa pappersarbete i onödan.

– Ja, fråga då så ska jag svara så gott jag kan.

– Jag har ju redan sagt att jag vill heta något som ingen annan heter.

Tystnad igen, och den är liksom tystare den här gången, mer mållös.

– Ja-ha, säger Ingela sedan. Det är ju ingen fråga?

– Spela inte smart! Jag vet att ni har statistik.

– Nä men … över de vanligaste namnen kanske, men inte över de ovanligaste. Det finns ju tusentals ovanliga namn som bara en person heter.

Maria blundar hårt. Helvete, hon kunde lika gärna vara tillbaka på biblioteket igen.

– Men de som ingen heter då!

– Det skulle i så fall vara de som redan fått avslag. Och ja, då är det ju ingen idé att du ansöker om dem.

– Okej, jag vill heta, säger Maria irriterat men samtidigt gudomligt inspirerad, ööh … Arnold … nä Anal-Arnold Belzebub Casanova, initialer ABC. Det blir snyggt.

Ett kvävt ljud ur luren.

– Ja, säger Ingela ansträngt, det kan jag ju säga med en gång att du inte får godkänt. Inget som kan väcka anstöt. Och vad gäller efternamn så måste du ha anknytning till det.

– Va?

Maria vandrar i små cirklar, regnet trummar mot fönsterblecket.

– Ja, alltså du får inte ta ett existerande efternamn. Bara om det är ett gammalt släktnamn. Din släkt alltså.

– Du skämtar?

Jag skämtar?

Maria stannar mitt i rummet.

– Va, hörde jag lite mänsklighet där, PRV-kvinna? Bra, du kan ju! Kom igen då och godkänn nåt kul namn åt mig.

Luren suckar.

– Det är inte jag som godkänner. Du ansöker, du betalar, myndigheten gör en bedömning enligt vissa regler, och det tar åtminstone ett par månader. Du kan sätta ihop ett helt nytt efternamn, som ingen annan har, men nej det får inte heller vara stötande och nej vi kan inte garantera något i förväg. Om du inte bara vill ändra stavningen förstås, tillägger Ingela lite gladare.

Maria har lagt sig raklång på den slitna parketten, blundar.

– Stavning?

– Ja, stavning som inte ändrar uttalet är okej. Som att stava Johansson med z, det är ganska vanligt, om man vill skilja sig lite från mängden.

Ingela nästan kvittrar, så glad verkar hon plötsligt vara över att få hjälpa till. Lättad, antagligen.

Maria känner sig tvärtom.

– Så, säger hon sakta, du menar att jag kan få byta till typ Airam Yohanzzon om jag betalar ett par tusen och snällt väntar ett par månader för att se om jag får något för pengarna?

– Mh, säger Ingela.

Det låter som att hon fått något i halsen.

– Och det skulle vara ganska … vanligt?

– Ja det blir vanligare och vanligare att byta namn. Jag tror vi slår rekord i år!

– Jag hatar dig, säger Maria Johansson och klickar bort PRV.

 

5.

Det blev kväll. Fredagskväll. Min andra fria fredag.

Jag var upprymd och lite yr. Dagen kändes på ett sätt som en berg-och-dalbana. Min tur och mitt humör hade åkt upp och ned så många gånger att jag tappat räkningen. Men sedan hade det slutat på upp, och nu skulle jag bara vidare, upp upp.

 

Helgens lockande möjligheter låg framför mig, och jag var på det stora hela mycket nöjd med vad jag tagit mig för sedan morgonen: Ringt upp ett gäng idioter – de fick vad de tålde, jag fick några nya insikter.

Och den största idioten hade jag sparat jag till sist. SCB. Blev runtskickad ett tag, men gav inte upp. (Innan jag började ringa såg jag till att knappa in en kod jag tagit reda på, som gjorde att mottagaren inte såg mitt nummer.)

Killen i växeln hade fått skrämselhicka, men till slut hade jag kopplats något högre upp i hierarkin.

Nej men inte handlar sammanställningen om dig, hade kärringen sagt. Det är bara statistik.

Jag sa att jag sket i det. Kom inte här och försök diskutera hönor och ägg med mig, ni har skapat statistiken och statistiken är jag, och ta bort skiten för annars kommer monstret ni skapat att förgöra er.

Ungefär så. Då lade hon på.

Jag ringde upp igen, försökte lägga band på mig. Berättade lugnt och sansat om min advokat som skulle stämma dem för psykiskt lidande, brott mot PUL och ärekränkning.

Till slut lovade de att ta bort den.

Jag hade lagt på med en ilande känsla i kroppen. Den började i magen och strålade ut i kroppens alla knutpunkter. Jag insåg vad det var; en navelsträng som kletat fast vid Den Gamla Maria hade klippts av.

Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna.

Fri. Fredag.

Jag kände mig inte direkt hungrig, och alltså åt jag inte middag. I stället, samtidigt som solen sjönk, sjönk jag själv ned i ett bad. Använde det nya dyra specialschampot, i mitt nya rena badkar (ja, jag hade skrubbat bort all gulnad gammelmanslukt det första jag gjorde).

Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna. En historia handlade om en strömkarl som kom på besök, jag tyckte den kunde vara passande, kanske upphetsande. Men efter att ha hastat igenom ett par sidor insåg jag att det bara stod om tråkiga fioler.

Jag bläddrade vidare och fastnade för ett intressantare stycke. Den som lyssnar för länge till strömkarlens sång, stod det, den blir dårad, är ej längre herre över sina egna sinnen, dras oemotståndligt ned i det våta elementet. Där slutade jag läsa och började tänka på att det inte vore helt fel att bli dårad av strömkarlen, trots allt. Sedan tänkte jag att det inte heller vore fel att dåra andra, att dra ned dem i det våta elementet. Slog lite i boken och kom fram till att den kvinnliga motsvarigheten verkade heta sjörå. Sedan var boken blöt, jag kände mig lagom bildad och huden började bli uppluckrad. Sköljde ur schampot medan jag sjöng som ett sjörå.

En timme senare var jag på väg mot de outforskade gränstrakterna mellan Vasastan och Östermalm. Jag hade – som vanligt under denna period – frågat mig själv: Vad vill jag? Svaret blev: Det hade varit kul att träffa hon Tina igen. Okej, svarade jag mig själv.

När 62:an skumpat i drygt fem minuter började årets första riktiga snö falla. Stora, tunga flingor. Precis som ett julkort.

Jag irrade ett tag, men så såg jag statyn av Den Gamla Maria och visste att jag var nära. Hon hade fått en kysk hätta av vit snö på sitt böjda huvud. Jag blinkade åt henne när jag gick förbi.

 

Krogen var inte lika öde nu, och klientelet kändes finare än vad jag skulle ha trott utifrån mitt besök för en vecka sedan. Välklädda par i trettioårsåldern och uppåt, vissa med väluppfostrade barn, som åt väl utvalda råvaror i välkomponerade middagar. Är detta det vackra folket, tänkte jag.

Tittade förgäves efter Tina.

Satte mig i baren.

– Hej!

Jag ryckte till, där var plötsligt de mörka lockarna och de intensiva ögonen. Hon måste ha varit dold i någon mysbelyst vrå när jag kom in, serverat kanske.

– Hej, sa jag självsäkert, fast en märklig nervositet pirrade till.

(Äsch, jag håller inte på med omskrivningar längre. Är ni inte helt bakom flötet, kära läsare, så fattar ni precis var det pirrade till.)

Jag drack en drink. Jag drack två. Tina tittade regelbundet förbi, sa några ord, såg mig i ögonen. Hon tog inte betalt för den andra drinken. Varken då eller senare.

När den väl var uppdrucken stannade hon lite längre hos mig vid bardisken. Gästerna sinade, maten var uppäten. Detta var inte en fyllekrog. Tina log snett, ögonen höll fast mina längre. Jag såg in i hennes, blänkande kopparmynt på botten av en damm. Önskebrunn.

Vad vill jag?

Jag vill bli en erfarenhet rikare.

Den tredje drinken drack vi tillsammans på ett lite mer högljutt ställe på Birger Jarlsgatan, sedan åkte vi hem till mig.

En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol.

Redan när vi lämnade Tinas jobb tillsammans hade det där pirret spritt sig till hela kroppen. En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol. Så klart hade jag aldrig legat med en annan kvinna förr (det är ju bara några få procent som har det, enligt statistiken) så ja, jag var rent tekniskt nervös. Hur fan gör man egentligen? Men, jag litade på att hon skulle vara mer erfaren, och jag litade på självsäkerheten som trots allt bubblade runt i min egen kropp.

Hon var över mig innan jag hunnit stänga dörren om oss. Bara detta var en ny, eller nygammal, erfarenhet – detta galna hånglande som jag inte kan minnas att jag upplevt på många år, eller någonsin. Det började bra, alltså.

När kläderna började falla gjorde sig nervositeten dock påmind igen. Vi hamnade i soffan. Tina försvann nedåt, började kyssa mina bröst. Jag tittade lite olyckligt över hennes axel, ut i den kolsvarta natten, som för att söka svar.

Och tänk, jag fann det. Blixtrande som i eldskrift över Stockholmshimlen:

Vad vill jag?

Det var ju inte svårare än så. Jag vet vad jag vill, jag visar vad jag vill, jag gör samma sak mot henne som jag själv skulle vilja. Så olika kunde vi knappast vara.

Det gick bra.

 

Och nu vill jag inte höra några jävla invändningar. Eller se några överseende småleenden. Framförallt vill jag inte höra kommentaren: Aha, stackars Maria Johansson var en undertryckt lesbian hela livet, det förklarar allt.

För det första: Det är inte synd om mig. Inte längre. Kom ihåg det.

För det andra: Jag är inte lesbisk. Det kan ni bara glömma. Den Gamla Maria kände sig aldrig attraherad av kvinnor. Den Nya Maria gör bara vad hon vill. Hon går utanför era jävla definitioner.

Långt utanför.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Två ambulansförare framför en ambulans.
Andrea Markund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården, och Ann Blomstrand, ambulanssjukvårdare utanför Södersjukhuset i Stockholm. Foto: Tuija Roberntz

Ambulanspersonal: ”Vi förväntas jobba till vilket pris som helst”

Den 25 april gick Vårdförbundets 63 000 medlemmar ut i övertidsblockad. Arbetaren mötte upp ambulanspersonal, utanför Södersjukhuset i Stockholm, som kräver ett bättre avtal med arbetstidsförkortning.
– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand.

I torsdags eftermiddag inleddes Vårdförbundets övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad. Stridsåtgärderna omfattar omkring 63 000 medlemmar i landets samtliga regioner och fyra kommunala bolag i Stockholm. 

Andrea Marklund, specialistsjuksköterska i ambulanssjukvården och facklig representant i Vårdförbundet, har just kommit tillbaka från en utryckning tillsammans med ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand. De berättar att de är glada över att blockaden dragit igång.

– Det känns historiskt, jag känner mig stolt över Vårdförbundet. Ge oss de förutsättningar vi behöver för att göra ett bra jobb, säger Andrea Marklund.

Den här morgonen har hittills varit lugn för dem. Men trots att blockaden inletts har deras kollegor redan arbetat över.

– I dag började vi på stationen, men bilen var på SÖS så vi fick åka dit byta av personalen som jobbat övertid, eller skyddsarbete som det blir nu, berättar Andrea Marklund.

På grund av blockaden räknas all övertid som skyddsarbete, vilket innebär att arbetet måste beordras av en chef.

Vårdförbundet uppger att deras yrkesgrupper arbetade 3 miljoner timmar i övertid förra året, något som motsvarar 1 800 tjänster och 9 000 timmar per dag. Ambulanspersonalen på Södersjukhuset hör till de som har allra mest erfarenhet av övertidsarbete.

– Under en period var det övertid nästan varje pass, säger Ann Blomstrand.

Enligt ambulanspersonalens avtal ska de inte ha planerad övertid, men SOS Alarm kan skicka ut ett uppdrag när det bara är en minut kvar tills bilen ska sluta rulla.

– Vi har haft ett test där SOS Alarm bara skickar ut prio ettor sista halvtimmen innan vi ska byta personal, berättar Andrea Marklund.

Hon tycker att det har funkat bra och är något som borde komma in i deras avtal. En prio etta innebär ett larm när en patienten kan ha livshotande symtom.

“Jobbar dag och kväll och natt”

De krav som Vårdförbundet ställer till arbetsköparorganisationerna Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Sobona handlar bland annat om arbetstidsförkortning.

– När man jobbar dag och kväll och natt tycker jag att det är rimligt att man ska ha en arbetstidsförkortning för att orka. Vi vill också ha en rimlig lön och en rimlig löneutveckling, säger Andrea Marklund.

Hon lyfter hur personal under en lång tid har larmat för att patientsäkerheten är hotad. Hon pekar på Sjukvårdsupproret, ett Instagramkonto som under flera år publicerade vittnesmål inifrån sjukhusen. Vittnesmål som Andrea Marklund beskriver som katastrofala.

Efter att en läkare larmat om den hårt pressade situationen på Södersjukhuset 2017, svarade sjukhusets vd, i tidningen Etc, att patientosäkerheten inte var hotad.

– Det känns som ett hån när de säger att det är samhällsfarligt att vi inte tar extrapass eller jobbar övertid.

SKR och Sobona tycker att arbetstidsförkortning är för dyrt

Enligt SKR är Vårdförbundets krav inte hanterbara för landets kommuner och regioner, som enligt SKR:s prognoser kommer att ha ett ekonomiskt underskott på 30 miljarder kronor 2024.

– Vi kan inte tillmötesgå kravet på en arbetstidsförkortning och det beror på att det skulle medföra enorma kostnader och riskera att leda till stora svårigheter att klara av att bemanna verksamheterna, Jeanette Hedberg, förhandlingschef på SKR, till Svt.

Ann Blomstrand menar att sjukvården måste få kosta.

– Vi har sjuka människor i samhället och då kostar det, säger hon.

Andrea Marklund tycker att man borde spara in på andra utgifter än de som ”jobbar på golvet”:

– I det långa loppet skjuter man sig i foten. Får man ett bra avtal får man fler sjuksköterskor som stannar kvar, säger Andrea Marklund.

Hon tror även att färre skulle sjukskriva sig och fler gå upp i procent om SKR och Sobona går med på Vårdförbundets krav.

Hon berättar att i nuläget får nya sjuksköterskor axla tunga uppgifter tidigt. Uppgifter som egentligen kräver mer erfarenhet, det gäller bland annat inom ambulanssjukvården.

– Många har inte tillräcklig erfarenhet och blir jätteosäkra när det blir skarpt läge, säger Ann Blomstrand, och tillägger:

– När det var som värst under pandemin var vi kungar, nu har vi kommit ner under skosulorna igen och förväntas jobba till vilket pris som helst, det är orättvist.

Ambulanssjukvårdaren Ann Blomstrand och specialistsjuksköterskan Andrea Marklund tycker om sitt arbete men vill ha bättre villkor. Foto: Tuija Roberntz

Jeanette Hedberg säger till Svt att arbetsköparen inte ska utnyttja övertiden men att en viss övertid är nödvändig.

– Det här är en verksamhet där det måste finnas övertid då det handlar om att täcka för korttidsfrånvaro, när andra blir sjuka eller är föräldralediga. Sedan har vi jour och beredskap, så fort man ska gå i aktivt arbete under jour så uppstår övertid, säger Jeanette Hedberg.

Hon beskriver även att konfliktåtgärderna kommer få konsekvenser.

– Det är ett omfattande varsel. Regionerna bedömer att konfliktåtgärderna får stor påverkan på samhällsfunktionen och sjukvårdens resurser kommer att behöva koncentreras till akuta operationer och behandlingar för att undvika fara för liv och hälsa, säger Jeanette Hedberg.

Andrea Marklund tror att flera ambulanser kommer stå stilla pågrund personalförlust.

– Jag tror att de sjukaste kommer få vård, men att många äldre kommer få vänta länge på ambulans.

Men hon förklarar att tanken med blockaden är att de ska visa att nuvarande avtal inte fungerar om de inte tar extrapass eller arbetar övertid. Förhoppningen är att blockaden ska få arbetsköparsidan att gå med på kraven.

– Jag hoppas att det pågår tills att SKR och Sobona förstår att de måste betala för bra vård. Det går inte att snåla och samtidigt få bra vård, den ekvationen har gått ut för länge sedan, säger Andrea Marklund.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren. Foto: Claudio Bresciani / TT, Jan-Åke Eriksson

Per-Anders Svärd:
Politikernas passiva klimat­politik kommer slå tillbaka­ ­

”Att inte agera är också att agera.”, skriver Per-Anders Svärd i en ledare och menar att kostnaderna för passiviteten i klimatpolitiken också en dag kommer att märkas i våra plånböcker.

Det är dyrt att stoppa den globala uppvärmningen. Så mycket tycks alla i debatten vara överens om. Inte sällan anförs den stora ekonomiska bördan som ett hinder för att genomföra snabba förändringar.

En snabb klimatomställning skulle skada ekonomin. Jobben skulle bli lidande. Vi skulle få prioritera ner andra viktiga saker. Därför måste vi ta det försiktigt med åtgärderna. I alla fall just nu. Så låter det ofta från politiskt håll.

Men att inte agera är också att agera. Att inte göra något är samma sak som att ställa sig bakom fortsatt temperaturökning. Och med stigande temperaturer kommer ökade kostnader ändå.

Klimatförändringarnas konsekvenser är redan här

Det högsta priset för klimatförändringarna betalas i lidande, död och ödelagda livsmöjligheter. Hunger, vattenbrist, extremväder, flyktingkriser och konflikter riskerar att förstöra oräkneliga liv.

Men kostnaderna för passiviteten kommer också att märkas i våra plånböcker.

I en studie som publicerades i den ansedda tidskriften Nature i förra veckan har forskarna Maximilian Kotz, Anders Levermann och Leonie Wentz undersökt hur klimatförändringarna kommer att påverka våra inkomster.

Enligt deras beräkningar kan vi förvänta oss en minskning av världens inkomster med omkring 19 procent (inom ett sannolikt spann mellan 11 och 29 procent) fram till år 2050. 

Vid det laget skulle den totala inkomstförlusten motsvara ca 38 biljoner dollar per år.

Forskarna pratar om the economic comittment of climate change – det vill säga de kostnader vi har åtagit oss att betala genom att påverka klimatet i det förflutna och bygga in oss i dagens socioekonomiska system. 

Inkomsterna reduceras i framtiden

Man skulle kunna säga att vi, genom att organisera samhället som det nu ser ut, har skrivit på ett kontrakt om att få våra inkomster reducerade med en femtedel under det kommande kvartsseklet.

I grunden handlar det om att en varmare värld blir mindre produktiv. Rubbade nederbördsmönster, högre medeltemperatur, större temperatursvängningar, fler översvämningar och hårdare påfrestningar på infrastrukturen kommer att påverka såväl jordbrukets produktivitet som arbetskraftens kapacitet och hälsa. 

Vi kommer kort sagt att få mindre utväxling på våra ansträngningar än tidigare, och därmed lägre inkomster.

Klimatfrågan är en rättvisefråga

Som man kan förvänta sig i en orättvis värld kommer bördorna att fördelas ojämnt över världens invånare. Medan Nordamerika och Europa kan komma undan med en inkomstreduktion på omkring 11 procent riskerar Afrika och Sydasien att drabbas av den dubbla kostnaden.

De regioner som får betala det högsta priset tillhör inte bara världens fattigaste områden. Historiskt sett har de också påverkat klimatet mycket mindre än världens rika länder.

Det är svårt att tänka sig en bättre illustration av vad miljörörelsen och den unga klimatrörelsen påpekat så många gånger, nämligen att klimatfrågan i grunden är en rättvisefråga som kräver radikal samhällsomvandling.

Det har tidigare beräknats att kostnaderna för att uppfylla Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen under två grader kommer att uppgå till 6 biljoner dollar om året.

Mot bakgrund av de siffrorna är det är lätt att förstå varför många politiker drar sig för att göra de nödvändiga investeringarna i framtiden. Lättare då att vifta bort miljörörelsens krav som extrema och antyda att klimataktivisterna är ett hot mot vanligt folks inkomster.

Men som studien i Nature signalerar är vi inne på en väg där de ekonomiska kostnaderna riskerar att bli sex gånger så höga som prislappen för att möta Parisavtalet. Sett i det ljuset är det tvärtom den passiva klimatpolitiken som står för en extrem attack mot människors ekonomi.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Den veganska restaurangen ChouChou i Stockholm går med på fakcets krav
Trycket blev till slut för mycket för den veganska lyxkrogen som utnyttjat minst tre migrantarbetare. Nu går de därför facket till mötes. Fotot: Volodya Vagner

Efter blockaden: Veganska lyxkrogen tvingas betala hundra­tusentals kronor

Kamp lönar sig. Åtminstone för de tre restaurangarbetare som utnyttjats på den veganska lyxkrogen ChouChou i centrala Stockholm. Nu går ägarna facket till mötes och betalar både skadestånd samt de uteblivna lönerna på hundratusentals kronor.

– Det känns jättebra och våra medlemmar är nöjda, säger Agnes Lansrot som är förhandlingssekreterare på Stockholms LS och drivit det uppmärksammade fallet, till Arbetaren.

Det var för tre veckor sedan som Arbetaren kunde rapportera om hur tre migrantarbetare jobbat under slavliknande förhållanden på den veganska lyxkrogen ChouChou nära Stureplan i centrala Stockholm. 

Agnes Lansrot på Stockholms LS har skött förhandlingarna med restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund

Med arbetspass på upp till 23 timmar och med uteblivna löner fick de till slut nog och vände sig till facket.

Kunderna reagerade med avsky

Men restaurangen, som profilerar sig som ett ”hållbart och bohemsikt ställe för alla”  nobbade kraven på förhandling och Stockholms LS inledde därför en uppmärksammad blockad som fick flera av stamgästerna att reagera med avsky mot hur personalen behandlades.

– Det var först då, med blockaden och Arbetarens rapportering, som restaurangen kom tillbaka till förhandlingsbordet, säger Agnes Lansrot.

Löneskulder på hundratusentals kronor

Sedan gick allt fort och i veckan undertecknades avtalet som innebär att de tre före detta anställda diskarna får sina uteblivna löner. Sammanlagt rör det sig om över 100 000 kronor per person. Restaurangen tvingas dessutom betala ett skadestånd för bland annat brott mot semesterlagen.

“Vegansk visionär och djurvän”

– Våra medlemmar är jätteglada för de trodde inte att det här skulle gå att lösa, säger Agnes Lansrot.

Bakom ChouChou står bland annat Gustav Johansson, en av Sveriges största matinfluencers och debattör i hållbarhetsfrågor, och den profilerade krogprofilen Robert Hållstrand, som bland annat beskrivits som en ”vegansk visionär, djurvän och världsförbättrare”.

Publicerad Uppdaterad
4 days sedan
Bilarbetarna på Volkswagen i den amerikanska delstaten Tennessee organiserar sig
Kraven på högre löner och bättre villkor ser ut att ge resultat. Foto: George Walker/AP/TT

Amerikanska södern: Facklig framgång när bilarbetarna bet ifrån

Arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee har röstat för att organisera sig fackligt i UAW. Omröstningen ses som ett genombrott för facklig organisering i de amerikanska sydstaterna.

– Ni har visat vägen, nu tar vi kampen vidare till Mercedes och alla andra, sade förbundets ordförande Shawn Fain till en jublande folkmassa.

Beslutet att organisera sig fackligt beskrivs som ett genombrott i den amerikanska södern, där fackföreningar historiskt sett haft ett svagt inflytande.

Historisk bilstrejk

När nu 73 procent av arbetarna på Volkswagens fabrik i delstaten Tennessee röstat för att gå in i United Auto Workers, UAW – facket med omkring 400 000 medlemmar som bland annat organiserar anställda inom biltillverkningsindustrin – kan det mycket väl bli början på något nytt i USA. Inte minst efter förra årets historiska storstrejk där 13 000 bilarbetare vid fordonsjättarna General Motors, Ford och Stellantis Jeep förra året lade ner arbetet med krav på kraftiga löneökningar.

UAW:s ordförande Shawn Fain håller tal till Volkswagen-arbetarna i Tennessee. Foto: George Walker/AP/TT

Volkswagen-arbetarnas beslut att organisera sig fackligt beskrivs redan som historiskt. Det är nämligen första gången sedan 1940-talet som arbetare på en bilfabrik i den amerikanska södern röstar för facklig organisering, skriver Reuters.

Och redan nu smids det planer i andra sydstater där bilarbetarna väntas göra samma sak som sina kollegor i Tennessee.

I bland annat Alabama hålls inom bara några veckor en liknande omröstning på den väldiga Mercedes Benz-fabriken och UAW-ordföranden Shawn Fain har tidigare sagt att facket kommer driva på för fortsatt organisering på bilfabrikerna i flera andra delstater den kommande tiden.

Allt fler unga positiva till facket

Förra året rapporterade Arbetaren om undersökningen från det amerikanska opinionsinstitutet GBAO som visar att stödet för facklig organisering vuxit sig starkare än på väldigt länge.

Inte minst bland unga som i betydligt högre grad än den äldre generationen ställer sig positiva till strejker och andra fackliga stridsåtgärder för bättre arbetsvillkor.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Foto av Sara Karlen med Degerfors arena Stora vall i bakgrunden.
Sara Karlén är doktorand i idrottsvetenskap, hängiven fotbollssupporter och ny krönikör i Arbetaren. Foto: Tommy Pedersen/TT, privat

Sara Karlén:
Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen

”Den supporterkultur som jag engagerar mig i har varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.” Sara Karlén om fotboll och klass.

Klasstillhörighet inom fotbollen har alltid varit en viktig markör. Supportrar framhäver gärna sin lokala identitet och därtill sin klasstillhörighet. Inom fotbollen finns fortfarande värderingar och relationer kring detta, och att vara arbetarklass anses vara någonting fint och ”äkta”.

Inte så förvånande är det bruksortslaget Degerfors som främst håller detta vid liv. I mars visade supportrarna upp ett tifo under bortamatchen mot Djurgården med texten: ”Ingen stil – bara arbetarklass”. En humoristisk pik till Djurgårdarnas egna uttryck: ”Stil & klass”. 

Ett annat exempel är från några år sedan, när Degerfors spelade på Tele2 mot Hammarby, och supportrarna visade upp en banderoll med texten ”Tjenare lattesöder, här kommer arbetarklassen”.

Arbetarklass och supporterkultur

Inom supporterkulturen är de noga med att saker ska vara just “äkta”. I mångt och mycket betyder det att vara trogen sitt lokala lag och sin klassbakgrund – ofta går staden och klassen hand i hand. Ett exempel är att IFK Göteborg varit laget med bred publik och med en markör av att vara arbetarklass. I samma stad finns Örgryte IS som kommit att bli förknippad med medelklassen.

I Stockholm är den symboliska kampen om staden och stadsdelarna ständigt närvarande genom Stockholmslagens tifon. Men från att de olika klubbarna i Stockholm rört sig inom olika stadsdelar uttrycks numera en gemenskap kring staden. Kanske för att många städer blivit mer och mer segregerade och stadsdelar fått nya betydelser. Det som en gång var arbetarklassens Söder är i dag någonting annat. Förmodligen är just Södermalm ett av de tydligaste exemplen på stadsdelar som gentrifierats. Men, som sig bör, anammar Hammarbyarna den plats där de grundades. 

Att kunna identifiera sig med en fotbollsklubb via staden kan däremot skapa en gemenskap där det går att överbrygga klass, kön, etnicitet, ålder med mera. Lokalpatriotism kan på så vis föra samman olika människor. I mitt fall gäller detta staden Borås och fotbollslaget IF Elfsborg. För mig personligen är den klackläktare som jag står på och den supporterkultur som jag engagerar mig i den viktigaste platsen för att kunna möta olika typer av människor (ja, inte är det på min arbetsplats på universitetet i alla fall). Det har också varit den enda plats där min klassbakgrund inte har nedvärderats, utan snarare tvärtom.

Klassbegreppets frånvaro i samhället

I Sveriges politiska och sociala samtal lyser däremot klassbegreppet med sin frånvaro, trots politikernas attack mot arbetarklassen. Kanske beror det på ordets svåra definition, kanske för att många lämnat tron på dess betydelse i den neoliberala världsåskådningen, där allt är möjligt om individen bara ‘kämpar’.

Här skiljer sig värderingarna inom fotbollen från många andra delar av samhället. Inom fotbollen får arbetarklassen vara någonting fint och något som kan ge status. Min förhoppning är att klassmedvetenheten inom fotbollen får leva kvar, dels utifrån sin livslånga historia och dels för att uppmärksamheten och uppvärderingen av arbetarklassen måste finnas.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Montage, Arbetarens reporter Vendela Engström och vik. tf. chefredaktör står inklippt framför en grupp officerare
Vendela Engström är Arbetarens vikarierande tillförordnade chefredaktör. Foto: Henrik Montgomery / TT, Johan Apel Röstlund

Vendela Engström:
Svik nationen – stå upp för fred

”Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning”, skriver Vendela Engström.

De senaste åren har antalet väpnade konflikter där stater strider mot varandra eller där minst en stat strider mot en rebellgrupp, legat på en historiskt hög nivå. År 2022, samma år som Ryssland invaderade Ukraina, mätte Uppsala universitets konfliktdatabas 55 sådana konflikter. Det går att jämföra med år 2000 till 2013 då motsvarande siffra låg på mellan 31 och 39. Parallellt med den här utvecklingen har det skett en kraftig ökning av antalet döda till följd av väpnade konflikter.

Sedan mätningen gjordes har kriget på Gazaremsan inletts, ett krig som allt mer liknar ett regelrätt folkmord på palestinier. Enligt FN har fler barn dött i Gaza under det senaste halvåret än alla väpnade konflikter tillsammans under de senaste fem åren. Och bomberna fortsätter falla. 

Värst drabbas civilbefolkningen

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina och kriget på Gazaremsan, så har över 6 miljoner människor tvingats på flykt till följd av den väpnade konflikten som just nu pågår i Sudan. 

Det är aldrig de politiska makthavarna som drabbas värst av krig. De som drabbas värst är civilbefolkningen. 

”Länder behöver arméer bara för att andra länder har arméer. Om ingen hade en armé skulle ingen behöva dem”.  Så skriver den kände antropologen och anarkisten David Greaber i boken Bullshit jobs där han beskriver militäryrket som meningslöst.

Runt om i världen pågår en omfattande militarisering. Inte minst i Sverige. Vi är nu med i Nato, en process som gick igenom utan folkomröstning. USA ska få tillgång till militära baser runt om i landet samtidigt som regeringen lägger allt mer pengar på försvaret. 

Regeringen väljer vapen istället för fred

Förra året köpte den svenska Försvarsmakten in en stor mängd militära radiosystem från Israels största vapentillverkare Elbit Systems. Det är ett direkt stöd till den israeliska krigsmaskinen. 

Parallellt med detta har regeringen avskaffat det ekonomiska stödet till landets fredsorganisationer – organisationer som behövs mer än på länge. 

Under de senaste åren har de kapitalistiskt drivna kriserna accelererat och avlöst varandra. Inte minst när det kommer till klimat och ekonomi. Det har i sin tur lett till ökade geopolitiska spänningar. 

Krig och vapenhandel har länge varit en viktig del av världsekonomin. Skapandet av moderna nationalstater, arméer och det kapitalistiska systemet har hängt tätt ihop. Därför har motståndet, historiskt sett, också riktat sig mot detta.

Vägra vapen – svik nationalstaten

Vad som behövs är en radikal fredsrörelse som kompromisslöst kräver nedrustning och som sviker nationen genom att vägra strida för den. 

Ett bra exempel är nätverket Stoppa Elbit som blockerat Elbits kontor i Göteborg med krav om att hyresvärden Wallenstam ska vräka vapenbolaget. 

Antimilitarism går som en röd tråd genom den del av arbetarrörelsen som Arbetaren och SAC tillhör – den frihetliga socialismen.

Den 30 maj 1949 skrev Arbetarens dåvarande chefredaktör Albert Jensen såhär i tidningen: ”Vi har varit antimilitarister därför att militären varit ett redskap för klassvälde, ett redskap för vårt underkuvande under kapitalismen. Vi har varit antimilitarister därför att vi är internationalister och militarismen är ett redskap för nationalismen.”

Det enda sättet att vända kapitalismens militariserade framfart mot avgrunden är att vi går samman, över gränserna. Ett hållbart motstånd mot den rådande maktordningen kan bara byggas underifrån.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Pelle Sunnvisson från Stockholms LS har förhandlat i fallet. Foto: Privat, Vendela Engström Kollage: Arbetaren

Solidariska städare har vunnit sitt första fall

En ukrainsk städare som inte har fått en krona i lön, får nu en normal timlön. En vecka efter grundandet av det nya facket Solidariska städare vinner de sitt första fall.

12 kronor per kvadratmeter. Så mycket hade en ukrainsk städare utlovats i betalning då hon anlitades för flyttstäd. Men hon fick inte betalt.

Städaren, som är medlem i det nystartade facket Stockholms städsyndikat – Solidariska städare, valde att vända sig till facket. Bara en vecka efter att syndikatet bildats har de nu vunnit sitt första fall. För städaren innebär det att hon nu får en normal timlön samt 20 000 kronor i ersättning för arbete. 

– Det är en liten seger i ett hav av lönedumpning och exploatering, men likväl en seger och därför viktig såväl för individen som kollektivet, säger Pelle Sunvisson, förhandlare för Solidariska städare.

Löneform som bara tillämpas för migrantarbetare

Han förklarar att företaget ville betala enligt en löneform som i städbranshen bara tillämpas för migrantarbetare med ersättning per kvadratmeter snarare än för arbetad tid.

– Detta innebär att oavsett hur smutsigt det är får man samma lön. På så vis hamnar hela risken på arbetaren, som bara i bästa fall får en rimlig lön.

Under det städsyndikatets första möte deltog ett 30-tal städare och migrantarbetare. Flera vittnade om exploatering på den svenska arbetsmarknaden.

– Vinsten är ännu en pusselbit i att normalisera arbetsvillkoren i den här branchen, säger Pelle Sunvisson.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
SAC:s generalsekretare Gabriel Kuhn.
Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. Foto: Vendela Engström

SAC:s general­sekreterare: ”Den svenska modellen är uträknad”

”Många fack har blivit en intresseorganisation i stället för en kamporganisation”, säger Gabriel Kuhn, SAC:s generalsekreterare i en intervju om fackens roll i dagens Sverige, om hur syndikalismen vill förändra samhället i grunden och varför han tror att SAC kan dubblera antalet medlemmar under de kommande åren.

SAC Syndikalisterna bildades år 1910 och var som störst under mitten av 1920-talet, då med närmare 40 000 medlemmar. Efter Saltsjöbadsavtalet år 1938 och det som kom att bli den svenska modellen har LO dominerat fackföreningssverige. Sedan dess har SAC:s medlemsantal långsamt minskat, även om det gått uppåt igen de senaste åren. I dag ligger medlemsantalet på cirka 3 500. 

SAC:s konstituerande kongress 1910.

Mellan 2006 och 2008 sjönk den totala fackliga organisationsgraden i Sverige för både arbetare och tjänstemän med 5–6 procentenheter. Bakgrunden var bland annat att det fackliga medlemskapet blivit dyrare i och med att den dåvarande regeringen slopade skattereduktionen för fack- och a-kasseavgiften. 

Under pandemiåren 2020–2021 ökade organiseringsgraden igen. Det var första gången sedan mitten av 1990-talet. Men 2022 sjönk antalet fackanslutna till 59 procent i arbetaryrken – den lägsta på 30 år, enligt en rapport från Arena idé. 

Fackens roll i dag

Gabriel Kuhn är SAC:s generalsekreterare sedan 2023. När det kommer till fackens roll i dagens Sverige tror han att många ser facken som en ”försäkring” snarare än som något som aktivt kan bidra till en samhällsförändring. 

– Så länge som den svenska modellen fungerade och ekonomin var stabil var många nöjda. Arbetsvillkoren förbättrades samtidigt som lönerna var bra. Men till slut började många fack bli mer av en institutionaliserad intresseorganisation i stället för en kamporganisation, säger han.

Gabriel Kuhn på sitt kontor i SAC-huset i Stockholm. Foto: Vendela Engström

Kuhn tror att den sjunkande organiseringsgraden bland annat har att göra med en besvikelse över fackens minskade inflytande i takt med att ekonomin och arbetsvillkoren försämras och antalet otrygga anställningar ökat. Samtidigt som arbetsköpare har lyckats flytta fram sina positioner, bland annat i och med inskränkningen av strejkrätten 2019, så har det fackliga inflytandet minskat. 

– I dag saknar de stora fackföreningarna de medel som krävs för att svara på förändringarna och försämringarna som skett på arbetsmarknaden. Det gör att många fack förlorar ännu fler medlemmar och då blir de ännu svagare. Det har blivit en ond cirkel, säger Kuhn.  

Tesla och den svenska modellen 

Den 27 oktober 2023 inleddes den längsta strejken i Sverige på över 80 år: IF Metalls strejk på Tesla. Både IF Metall och flera av de fackförbund som deltar med sympatistrejker har uttalat sig om hur viktig den här strejken är för den svenska modellen.

Gabriel Kuhn tror att den svenska modellen redan är uträknad och att sannolikheten för att IF Metall kommer vinna konflikten med Tesla är låg.

– Den svenska modellen är redan urholkad och den nuvarande globala politiska och ekonomiska utvecklingen gör det omöjligt att upprätthålla den. Strejken känns som ett sista försök att försvara modellen mot den nyliberala kapitalismen. Men egentligen tror jag det är för sent. I mina ögon ser det ut som en sista strid för en tid då fackföreningar hade en makt som de inte längre har, säger han. 

Tror du att facken behöver återgå till den tidigare kampandan du beskriver, eller vad krävs för att arbetare och fack ska få en starkare position igen

– Ja, om man under en lång tid saknat en samhällsvision som inte går längre än samhället just nu – med den svenska modellen och dess klasskompromiss – då kommer problem att uppstå när det krisar. De gånger som fackföreningar har spelat en stor roll för arbetarnas levnadsvillkor har det alltid varit tillsammans med sociala och politiska rörelser som vill förändra samhällets grundstrukturer; de ekonomiska och de sociala. Om fackföreningar vill spela en större politisk roll igen krävs det att de utvecklar en tydligare politisk vision.

Inom SAC finns visionerna, menar han, såsom målet om ett frihetligt socialistiskt samhälle där arbetarna kontrollerar arbetsplatserna. Däremot finns andra problem, enligt Gabriel Kuhn. Framför allt handlar det om att SAC är litet och därmed saknar tillräckligt inflytande för att vara en stark samhällelig kraft. 

– Men sedan får man inte underskatta SAC. Gör man en internationell jämförelse spelar SAC fortfarande en relativt stor roll i Sverige. När det gäller opinionsbildning, men även när det kommer till påverkan på arbetsmarknaden. Däremot är inte SAC i dag ett hot mot rådande system. 

Skulle det vara önskvärt? 

 – Vi befinner oss i en kris på flera plan: ekonomisk, politisk, ekologisk. Klyftorna mellan de rika och de fattiga ökar, fascismen är ett rejält hot och världens ekosystem håller på att kollapsa. Det behövs krafter som utmanar det system som skapar dessa kriser, och jag ser gärna att SAC är en av dem.

När det kommer till SAC:s medlemstapp genom åren behöver man se till historien, menar han. Dels handlar det om samlingsregeringens repression mot SAC under andra världskriget, dels om att många tyckte att LO-facken gjorde ett bra jobb under de gyllene åren för folkhemmet.

 – Sedan har så klart det allmänna medlemstappet för fackföreningar drabbat SAC också. 

Varför har inte SAC, som fortfarande har kvar ”visionerna” du nämner, lyckats fånga upp de medlemmar som lämnat de stora fackförbunden?

– Jag tror det beror på flera saker. Jag tror att många känner att facken generellt sett inte spelat någon betydande roll för att förbättra deras levnadsvillkor och att många därmed inte ser facklig organisering som ett aktuellt alternativ för att lösa sina problem. Fackföreningar som SAC bygger dessutom på ideellt engagemang, vilket är ett problem i det nyliberala samhället då många saknar ork och tid att engagera sig. Det problemet har inte bara SAC, utan de flesta föreningar. 

Syndikalismens långsiktiga mål är att med fackföreningar som verktyg ta tillvara arbetarnas intressen och föra samhället mot ett frihetligt socialistiskt samhälle. 

Tycker du att SAC borde lägga mer energi på att nå ut med det frihetligt socialistiska budskapet?

– Min personliga åsikt är ja, men det förekommer inte så mycket diskussioner om det inom organisationen. Jag tycker att det skulle kunna vara en större del av vår verksamhet att visa väldigt konkret hur man kan arbeta under andra omständigheter – och för ett mer jämlikt och rättvist samhälle. 

På vilket sätt? 

– Ett exempel kunde vara att söka mer kontakt med arbetskooperativ, och koppla deras verksamhet till SAC:s verksamhet. Sedan fungerar givetvis inte alla arbetskooperativ jättebra, men just därför finns det behov av facklig organisering där. Det handlar om kunskapsutbyte. 

Ett annat exempel han tar upp är arbetsplatser där SAC:s medlemmar är i majoritet. 

– Där kan man ju kunna spåna på alla möjliga idéer om hur organiseringen kan tas ett steg vidare. 

Menar du som att ta över produktionen på arbetsplatsen?

 
–  Det låter väldigt stort och man vågar knappt säga det i dag. Men man kan ta den fackliga organiseringen ett steg vidare och ställa sig frågan om man kanske ska försöka omstrukturera hela arbetsplatsen när det kommer till vem som bestämmer, vilken arbetshierarki som råder och vad som produceras. 

På frågan om vad han tycker att SAC bör satsa på de kommande åren sammanfattar han det i fyra punkter: värvningsarbete, opinionsbildning, starkare arbetsplatsförankring och mer arbete med att stötta arbetsplatser som drivs i samma anda som SAC:s värderingar. 

Just värvningskampanjer tror han är avgörande för SAC:s framtid. 

– Jag tror absolut att vi skulle kunna dubblera antalet medlemmar under de fyra år vi har mellan våra kongresser om organisationen mår bra och vi gör en ordentlig satsning. Jag tänker framför allt att vi kan nå ut till arbetare som inte platsar i de traditionella facken, prekära arbetare varav många är migrantarbetare. 

– När klassklyftorna ökar, som de gör nu, tror jag fler kommer söka sig till stridbara fackförbund, säger han. 

Men han poängterar att en organisations framgång inte enbart kan definieras av medlemsantal. 

– En organisation som SAC bygger också på aktiva medlemmar. Men med det sagt så är det klart att en organisation med 35 000 medlemmar skulle ha mer inflytande än en organisation med 3 500.

Trots att SAC:s medlemsantal ligger lågt jämfört med tidigt 1900-tal, så har SAC vuxit de senaste åren. Bara under de senaste två åren har det totala medlemsantalet ökat från cirka 3 000 till 3 500, en ökning på runt 16 procent. 

Solidariska byggare drog in över 11 miljoner kronor i löner och skadestånd till medlemmarna förra året. Foto: Julia Lindblom

Många av de nya medlemmarna har anslutit sig till facket Solidariska byggare, eller Stockholms byggsyndikat som det egentligen heter. Sedan facket bildades för tre år sedan har Solidariska byggare nu närmare 800 medlemmar. 

– Organiseringen inom Solidariska byggare är ett sätt att fackligt anpassa sig efter den nya arbetsmarknaden, där många har oklara arbetsköparförhållanden och där medlemmarna flyttar mycket mellan olika arbetsplatser. Byggsyndikatet visar också att arbetsplatsorganiseringen inom SAC inte kan luta sig mot traditionella driftsektioner på samma sätt som förr. Många av dagens arbetare är i permanent rörelse.

Solidariska byggare hanterar framför allt akuta, individuella problem, såsom att begära in löneskulder för arbetare som inte fått ut lönen de har rätt till. Majoriteten är migrantarbetare, som inte kan organisera sig i andra fack eller som inte tycker att de fått tillräcklig hjälp av andra fackförbund. 

– Det är konkret och bra. Visst handlar det ofta om en individuell problemlösning, men kollektivet hjälper till. Jag ser det som ett första steg mot en långsiktig kollektiv organisering som i det långa loppet kan leda till en samhällsförändring som förbättrar villkoren för alla.

I dag är majoriteten av SAC:s medlemmar bosatta i landets tre största städer. Vad krävs för att nå ut till arbetare utanför storstäderna? 

– Jag tycker vi måste fundera över hur vi ska göra plats för personer som bor i orter där det finns väldigt få syndikalister. SAC:s traditionella modell är att bygga driftsektioner på en arbetsplats, och då krävs minst tre medlemmar. Det funkar inte överallt. Jag tror att det krävs att SAC får igenom en del strukturella förändringar framöver. 

Vad tänker du på då?

– Jag tycker att det ska finnas möjlighet att ansluta sig centralt på platser där det saknas en LS. Även om du är ensam syndikalist på din ort finns mycket du kan göra. Exempelvis har vi ett nätverk av skyddsombud som har mycket inflytande på sina arbetsplatser. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Grundandet av Solidariska städare den 10 april 2024.
Den 10 april grundandes ett nytt fack inom städbranschen: Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare.  Foto: Vendela Engström

Nya facket Solidariska städare: ”En viktig dag för arbetarklassen”

Ett 30-tal städare har fått nog. Arbetaren var på plats vid grundandet av ett nytt flerspråkigt fack: Solidariska städare.

Klockan närmar sig 18, bordet är dukat och lokalen fylls snabbt av ett trettiotal personer som alla ska delta i grundandet av den nya fackföreningen Stockholms Städsyndikat – Solidariska Städare. 

Vad kommer syndikatet göra? Mötet börjar med en kort introduktion och frågor. Pamela Otarola och Pelle Sunvisson från Stockholms LS leder mötet och översätter mellan spanska, ryska och svenska så att alla i rummet ska förstå. Här finns deltagare med bakgrund i Ukraina, Armenien, Colombia, Venezuela och Nicaragua. Bara för att nämna några.

Syndikatet kommer dels ha till uppgift att informera så att arbetare inom städbranschen vet sina rättigheter, dels se till att rättigheterna säkerställs, genom att exempelvis stämma arbetsköpare om så inte är fallet. 

– Vad är ett syndikat? undrar en av mötesdeltagarna varpå Pelle Sunvisson förklarar att syndikatet är en självständig fackförening inom Stockholms LS som i sin tur är del av SAC.

Grundandet av Solidariska städare.
Nina Krychun berättar att hon är med i facket för att hon vill lära sig hur facklig organisering fungerar i Sverige och för att kunna föra det vidare till Ukraina. Foto: Vendela Engström

Framöver kommer alla Stockholms LS medlemmar som arbetar inom städ att tillhöra syndikatet, med undantag för byggstäd som hör till byggsyndikatet.

– Om man arbetar svart är inte något som spelar någon roll för att få hjälp med ett ärende, berättar Pamela Otarola.

En kvinna berättar att hennes arbetsköpare sagt att hon ska arbeta trots att hon har läkarintyg på att hon är sjuk. Pamela intygar att arbetsköparen inte får göra så.

– Är man sjukskriven så är man sjukskriven.

Solidariska städare, möte.
Karem Vera Araos presenterar sig på Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mötesdeltageren Karem Vera Araos är entusiastisk inför grundandet.

– Tack för att vi ska bilda det här syndikatet. Det är viktigt att vi ekonomiska migranter lär oss om våra rättigheter. I dag är en viktig dag för arbetarklassen.

Efter en stunds frågor dukas mat upp på bordet. Ris, bulgur, falafel, friterad aubergin och sallad. Papper med dagordning och stadgar delas också ut. Allt på tre språk. ”Flera språk, en kamp” så lyder devisen för den nya fackföreningen. Efter matpausen öppnas det formella konstituerande mötet. 

Ett nytt städsyndikat bildas

När vi når punkt fem på dagordningen frågar Pelle Sunvisson, som valts till mötesordförande:

– Ska vi öppna ett städsyndikat?

Svaret blir ett rungande ”ja” som efterföljs av applåder.

Efter en genomgång av stadgarna blir det dags att välja styrelse. Pelle  Sunvisson understryker att det inte är något problem att de pratar olika språk. 

– Solidariska byggare har möten på fyra språk, det går jättebra.

Nio personer ställer upp och väljs in i syndikatets styrelse. En av dem är Anastasiia Omelian som arbetar som administratör på Stockholms LS.

– Jag har haft tre egna ärenden, som alla har löst sig, berättar hon när hon presenterar sig för gruppen.

Karem Vera Araos från Chile är även hon en av styrelsens nya medlemmar.

– Jag blev väldigt exploaterad när jag kom till Sverige och visste inget om mina rättigheter. För fem år sedan hittade jag SAC genom en annons på Facebook. Det är väldigt stor skillnad mellan det här facket och Kommunal. Man förlorar så mycket när man inte kan reglerna. Oavsett migrationsstatus har man samma rättigheter som alla andra arbetare i Sverige, säger hon.

Mariia Batyn blev invald som styrelsemedlem i samband med Solidariska städares konstituerande möte. Foto: Vendela Engström

Mariia Batyn kom till Sverige med sin 15 åriga son när kriget bröt ut i Ukraina.

– I Ukraina jobbade jag på förskola och var med i facket. Tack vare att jag såg en annons om SAC kunde jag få hjälp när jag blev sjuk och fick problem på arbetet i Sverige.

Ricardo från Peru berättar att hans barn har blivit såväl psykiskt som fysiskt misshandlad på arbetet och att han därför vill vara med i styrelsen.

– Vi behöver lyfta vår arm och protestera och se till att samhället respekterar oss.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan

Se filmen när Emil Boss läser nya dikten ”Ättlingar”

Den fackliga organisatören och poeten Emil Boss är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris 2024 för diktsamlingen Kompression. Arbetaren kan nu publicera hans nyskrivna dikt “Ättlingar”.

Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression som nu är nominerad till Sveriges Radios Lyrikpris med motiveringen:

“En underliggande vrede dånar i de koncisa raderna och råa vittnesmålen i Emil Boss Kompression. I en stramt komponerad montagedikt ges de rättslösa i skuggsamhället röst och en skakande bild av dagens Sverige träder fram.”

Arbetaren kan nu publicera en av hans nyskrivna, ännu opublicerade, dikter.

Ättlingar

Husbonden fanns. En vecka om året
kunde statarna undfly honom.
Över Skånes svarta jordar,
genom Sörmlands gula skogar
gick tunga flyttlass mellan
Östergård och Västergård
och Stenby och Björkby, från den ena
plågoanden till den andra.

Brukspatron fanns. I bergsmännens slit
vid masugnens hetta, i maten och plaggen från
brukets egen handelsbod.
I arbetarlängans väggar och sängar,
i onda nätters drömmar fanns han.
Den som förlorade honom förlorade
både bröd och hem.

Rikedomen fanns. Någonstans fanns
elektriskt ljus och automobiler.
Flygplanen fanns och telefoner.
Symfoniorkestrar.
Bildningen och föraktet fanns.
Få belästa önskade
frihet åt de ”obildbara”.

Länsman fanns för den som inte
arbetade, för den som flydde
förtryckaren eller slog tillbaka.
Den råa överheten fanns.
I städer, på gårdar och hyttor fanns den
från Ystad till Kalix fanns den.
Och slagen föll och vanmakten fanns
och blev historia.

Byggchefen finns. Efter två år med tillstånd
kan byggnadssnickarna undfly honom.
Familjernas tillstånd överförs
från NPN bygg till ENC bygg
från Södertälje till Norrtälje
från en plågoande till en annan.

Städchefen finns. I slitet i Äppel-
vikens villor finns han. I tolv-
timmarspassen och återbetalningarna
av släta sedlar vid månadens slut.
I barnens skola, i kretsen av vänner,
i varje tuva av gulnat gräs.
I varje ekollon, varje flinga
av snö i det nya landet finns han.
Den som förlorar honom förlorar
hela framtidslandet.

Rikedomen finns. Någonstans finns
Teslor och inomhuspooler och stugor
i fjällen och skärgårn och Torrevieja.
Bildningen och föraktet finns.
Alltför få av statarnas ättlingar
önskar de ”ointegrerbaras” frihet.

Gränspolisen finns för den som
inte arbetar, för den som flyr
förtryckaren eller slår tillbaka.
Den råa överheten finns.
På åkrar och byggen finns den.
På kontor och restauranger,
på motorvägar, i fabriker
från Ystad till Kalix finns den.
Och slagen faller och vanmakten finns
och blir historia.

Publicerad Uppdaterad