Maria Johanssons memoarer – del 6

4.

Men än så länge är det bara den nittonde november.

Kvällen är kolsvart, klockan är mycket. Maria sitter uppkrupen i sängen i sitt nya hem.

Det känns faktiskt ganska hemma. Även om få av sakerna är hennes egna.

Tänk allt detta som utgör ett liv. Allt man samlar på sig genom åren. Kläder så att man inte behöver tvätta varje dag, lagom stora kastruller, en skön säng, favorittofflor. Av detta har Maria Johansson nu intet.

Hon saknar sina saker ibland. Och det känns konstigt att barnen bara är … borta. Men saknaden är inte omöjlig att bära, hon har så mycket nytt som upptar hennes tankar. Och hon har köpt på sig en del nya saker, det nödvändigaste. Hon har tänkt och tänkt men kan inte kunnat komma på vad hon absolut skulle behöva hämta hemifrån. Allt där är ju bara minnen. Oviktiga minnen av ett tråkigt liv.

Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls.

Förutom barnen då, de är väl inte direkt oviktiga. De är ju nya människor som för Johanssonstatistiken vidare.

För ett par dagar sedan förmådde hon sig att ringa till dem. Ville på något sätt säga något avslutande, sammanfattande, få dem att förstå att det är bäst så här just nu.

Eller, hon försökte ringa. Det har svängt därhemma, Simon ville inte prata med henne alls. Det ville däremot Emma, som efter ett tag hade börjat viska konspiratoriskt om att hon ville träffas, hon kunde smyga iväg, ta med lite av mammas saker, bli hennes medbrottsling. Men mamma var också konspiratorisk. Litar inte på någon nu för tiden. Hon svarade något halvt i stil med ”kanske lite senare”.

Maria inser att allt det här nog är lite traumatiskt för barnen. Men hon vet också att det är bäst så här just nu. Hon har skrivit det med stora vackra bokstäver på en lapp och satt upp ovanför sin säng: DET ÄR BÄST SÅ HÄR JUST NU OCH FRAMTIDEN KAN BARA BLI BÄTTRE.

Det är som om Den Nya Maria aldrig har fött några barn. Fast det skulle nog inte barnen förstå, om hon sa det till dem. Ja, de har det verkligen bäst i sitt hem, med sin normale far. De kommer må bra med stadige Mikael vid sin sida.

 

Maria vrider lite på sig i sängen när hon kommer att tänka på sin make. Han har återigen slutat ringa. Han försökte där på måndagskvällen, efter att hon flytt barfota från honom, och tidigt på tisdag morgon. Då tog sig Maria samman och sms:ade: Att han inte kunde tvinga henne tillbaka, att han kunde polisanmäla henne som försvunnen om han ville, men att polisen knappast skulle lägga resurser på en levande hustru som tagit en frivillig paus. PS, la hon till, passa dig för en motanmälan i så fall.

Efter det har mobilen varit mycket tystare.

Inte har hon ringt sina föräldrar heller. Fortfarande inte haft lust, fast det gått snart en vecka.

Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det.

Filip har hon däremot sms:at med ett par gånger. Han åkte hem till Falun i tisdags. Det är en som vet sin plats i alla fall, vill hon vara ifred så får hon det. Och vill hon knulla så får hon det.

Maria sträcker ut sig på de stora kuddarna, fingrar på sitt hår. Det slutar inte förundra henne. Blont, som starkt solblekt, men ändå mjukt som silke. Ned över brösten rinner det.

Hon fixade det i går. Egentligen hade facket velat träffa henne i går förmiddag, men hon sa att hon var sjuk. I stället gick hon ut på stan och köpte nytt smink, lite nya kläder. Bland annat en klarröd kappa. Dyr, men hon kunde ju inte trava omkring i Filips kavaj för all framtid. Tittade sig i provrumsspeglarna, hoppades att det nyinköpta skulle hjälpa, sudda ut den alldagliga Maria.

Och sedan, som en vink från ovan på hemvägen, hade hon gått förbi salongen som erbjöd hårförlängning.

Vad vill jag?

Jag vill ha det hår jag alltid ville ha som ung, men som aldrig blev som jag ville. Svallande långt, blekt bort från råttonen, men inte risigt och slitet.

Så då fixade Maria det. För 2 299 kronor.

 

Hon reser sig långsamt ur sängen, måste titta sig i helfigursspegeln i hallen igen. Tassar över den slitna svala parketten.

Kvinnan i spegeln är naken så när som på ett par tights. Bröstvårtorna är styva, en av dem tittar fram mellan två slingrande slingor. Som en korallmålad liten pussmun.

Maria ryser till. Hjälp, det känns som jag blir upphetsad av att se mig själv. Vad ska det betyda?

Känslan viker inte när hon låter fingrarna rinna längs med slingorna, snudda vid bröstvårtorna. Tvärtom.

Hon knycker bak håret så att brösten blottas helt. Betraktar sig själv mycket nöjt. Otroligt, vad en så pass enkel förändring kan göra.

Hon är som … finns det inte någon saga. Hon som rider naken på en häst, med bara sitt långa hår om sig.

Maria kränger av sig tightsen där hon står, och sedan drar hon fram håret igen. Inte för att det når riktigt ned och skyler allt, men ändå. Kontrasten mellan det blonda svallet och det mörka könshåret är slående.

Eller var det en get? Sedan kommer prinsen på en häst. Och klättrar upp. Vad hette hon?

Äsch. Och inte har hon internet så hon kan kolla. Det borde hon fixa.

Böckerna! Var har hon gjort av dem?

Hon ser sin reflex i de mörka rutorna.

Biblioteksböckerna, aldrig förr lånade. De ligger inte kvar i hallen där hon tror sig minnas att hon packade upp dem. Maria fortsätter mot köket.

Nej, inte i köket, och vad fan skulle de vara där för.

Vardagsrummet. Hon ser sin reflex i de mörka rutorna. I dem lyser en vit kropp med långt vitt hår, brösten hänger lite framåt där hon går lätt framåtlutad.

En association till bilder hon sett som barn. Den där konstnären, han med älvorna. Vita kroppar mot svart bakgrund. Vet inte vad han heter heller. Ja, Den Nya Maria behöver nog skaffa sig lite allmänbildning, tänker hon en aning missnöjt.

Men, skitsamma, alldeles oavsett det: Om någon skulle titta på henne nu, utifrån den blöta mörka Kungsholmengatan eller från en varm trygg lägenhet mittemot, så är det så hon ser ut. Som en älva som vuxit upp.

Maria sträcker nöjt på ryggen, och hoppas att någon ser.

 

Då får hon syn på böckerna. De ligger ju på stolen bredvid sängen, som gjorda för att läsas.

Maria kryper upp i sängen igen, sveper täcket om sig, full av ny energi. Nu ska här läsas.

En vinröd bok med massa tejp runt. Främmande lyror. Låter exotiskt. Jaha, tysk lyrik. Låter mindre spännande. I svensk tolkning av Adolf Brun, herregud. Maria fnittrar till. Håller jag i Hitlers okända extraknäck? Tryckt 1929. Ja, kanske.

Sluta fåna dig nu. Ta in poesin.

Maria läser.

 Gläds vill jag i dag och fröjda mig,

 vill ej höra talas om skick och seder …

Hon får läsa om en gång för att fatta innebörden.

Men ja, det lät ju rätt bra. Inte fan vill Den Nya Maria höra talas om skick och seder!

Efter ett par sidor börjar hon läsa snabbare, sedan bläddra otåligt. Allt mynnar bara ut i någon slags naturhyllning, oavsett hur det börjar. Ärligt talat är det mördande tråkigt.

En sida på måfå, 37. Där står något om lasten och dygden, men språket har spårat ur i en snårskog som Maria inte är intresserad av att plöja igenom. Obegripligt.

Hon hoppar fram ett långt stycke. EN LAMPA, heter dikten där.

 I ostörd ro, du vackra lampa, smyckar du,

 vid lätta kedjor sirligt upphängd, taket här …

Kan det vara sant. En jävla lampa. Tog naturen slut? Hon läser igenom men nej, det händer inget mer. Det hänger bara en rund, vit lampskärm i ett gemak, den är ”tjusande” men ändå ”allvarlig”. Lampan alltså.

Maria slår hårt ihop boken.

Tja, vad hade hon trott. Hoppats på att finna dolda skatter. Men det finns väl en anledning till att ingen jävel någonsin lånat boken.

Nästa bok, de uppländska sägnerna. Den har snyggare omslag i alla fall, slingrande blommor och blad.

Det första som möter henne är en ilsken, sned stämpel: ”Anteckningar och förstrykningar betraktas som skadegörelse och medföra ersättningsskyldighet.”

Var har jag pennan?

Nä skärp dig nu. Är det så här du tänker dig att du ska utvecklas intellektuellt?

Hon slår upp en sida mitt i.

”Brännvins-Lena var då en tjuguårig ungmö, som fördes till altaret av en av socknens präktigaste gossar. Efter några år hade mannen dött …” Detta lät lite mer lovande.

Marias ögon dras ned till sidnumret. 37 igen! En kall kåre.

Tanken kommer objuden: Om hon hade internet och sökte på det, skulle hon säkert finna att just sidan 37 är den vanligaste att råka slå upp på måfå i en bok, av någon outgrundlig kosmisk anledning.

Fy fan.

Nej. Låt dig inte begränsas av sådant.

Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.

Maria bläddrar tillbaka till början, väljer ut historien ”Skogsfruns hämnd” och börjar läsa. Något mer spännande är den, men slutar sedelärande förstås.

Äsch.

Vad vill jag?

 Ej höra talas om skick och seder …

Nä, just det. Jag vill … jag vill äta choklad och titta på tv.

 

*

 

Rrrrinng-rrring skräller det. Maria vaknar, mungiporna är stela av kakaodregel.

Numret tillhör facket.

– Väckte jag dig? säger en pigg röst.

– Nä, skrovlar Maria men ångrar sig:

– … Jo, faktiskt. Vad är klockan?

– Lite över tio, säger luren. Är du mycket dålig?

– Hurså?

Hjärnan försöker vakna. En seg manet nere i det grumliga, måste upp till ytan. Vadå dålig?

– Ja, eftersom du var sjuk …

Visst fan, det var ju gårdagens ursäkt.

– Jo, säger Maria och försöker hosta lite, jo. Det är nog influensa.

– Usch då, säger Kommunal-Karin. Ja, vi får väl ses nästa vecka. Men det är ett par saker jag skulle vilja fråga dig om.

– Nu?

Maria blinkar. Hon måste ha sovit länge, hela natten. Teven står fortfarande på. När hon vrider på huvudet knastrar nacken så högt att det lär spraka i luren hos den andra.

– Hallå? säger Kommunal-Karin.

– Ja. Ursäkta. Jag är lite borta. Feber och så. Vad sa du?

– Jo, vi vill få ett par uppgifter bekräftade av dig. Vi kan ta det nästa vecka, men det vore bäst för processen att få veta det redan nu. Lövfeldt har hört av sig igen nämligen.

– Rövfeldt, säger Maria och känner att hon börjar vakna till. Rövfett.

– Va? säger Kommunal-Karin gällt men Maria kan svära på att hon undertrycker ett skratt.

– Alla på jobbet kallar henne Rövfeldt, ljuger Maria glatt.

Jo, där kom det, skrattet. Kommunal-Karin är mänsklig.

– Okej, jag förstår. Men ja, sånt kan du ju inte säga offentligt till henne …

– Nej, så klart inte, säger Maria tvärt och sträcker sig efter den kvarvarande chokladen. Vad ville du fråga om?

– Jo, det har att göra med just hur du uttryckt dig. För det första så … Maria, du ska ha sagt något sexuellt kränkande till en patient.

Handen stannar halvvägs, munnen öppen.

– Va?

– Nej, jag förstod att du skulle förneka det, avvärjer Kommunal-Karin snabbt. Men … vi måste förekomma såna här försök till svartmålning. Höra din version innan vi diskuterar mer med din arbetsgivare.

– Min version av … vad?

Maria har kastat sig upp ur sängen. Den nakna kroppen darrar lätt.

– Av en händelse som ska ha inträffat förra veckan, tisdagen tror jag …

Papper prasslar hos Kommunal. Marias hår kliar lite. Hon stryker bort det ur ansiktet. Helvete, intorkad choklad där också. Några av de nästan vita slingorna är smutsigt bruna.

Det har blivit tyst borta hos Kommunal.

– Hallå, säger Maria.

– Jo, svarar Kommunal-Karin och låter med ens lite mer avlägsen, förra tisdagen var det. Minns du något som var … ovanligt då?

Tisdag. Ovanligt. Allt var ovanligt förra veckan, eller nej, allt var vanligt utanför, men annorlunda inuti Maria. Men det är väl inte det de vill veta. Hur fan ska hon minnas detaljer ur alla dessa arbetsveckor som är så lika varandra?

– En äldre kvinna? säger Kommunal-Karin hjälpsamt.

– En äldre kvinna! fräser Maria. Bara ungefär nittio procent av patienterna då. Nej, har du inga fler detaljer så är det ju ännu mer uppenbart att det är påhittat.

– Jo, fortsätter Kommunal-Karin, jag har detaljer-

– Jamen säg då!

Harkel.

– Okej. Enligt en kollega till dig så sa en äldre dam att hennes kateter gjorde ont och skavde, och då ska du ha svarat, jag citerar, ”det är för att du är så gammal och torr. Om du ger mig en slant så kan jag köpa en porrtidning till tant, så ska du se att …” Hrm. Ja, nåt sånt.

– Det är ju inte ens rätt hål!

Maria stirrar oseende ut genom fönstret. En gubbe med hund stirrar tillbaka.

– Va? säger Kommunal-Karin.

Maria vänder tvärt in mot rummet igen.

– Jag menar … Vad fan! Så klart har jag inte sagt så. Helt påhittat.

– Okej, säger Kommunal-Karin med en röst som är en aning mindre spänd än nyss. Nä, det låter ju helt galet. Men en kollega har tydligen berättat detta för enhetschefen …

Enhetschefen Ewa! Alltid är hon med på något hörn. Men vem kan ha sagt det till henne? Kanske Marja, hon är lite knäpp. Fast hon avskyr å andra sidan Ewa. Susanne? Maria jobbade mycket med henne förra veckan. Tror hon. De sista dagarna är så dimmiga. Men nej, snälla prydliga Susanne …

Ja, är inte det hela för bra för att vara påhittat? Vem på jobbet utom Den Nya Maria skulle slänga iväg en sådan kommentar. Knappast de vanliga torrfittorna. Maria kväver en fnissning.

– Hallå? säger luren.

Fan, hon måste sluta försvinna bort så här. Människan kanske säger något viktigt.

Maria sjunker ned i en fåtölj.

– Eh ja, hallå. Ursäkta, jag är lite chockad, säger Maria och griper tag i tankekedjans början igen. Du, ta en extra titt på Ewa, enhetschefen. Hon har haft något emot mig länge. Det skulle inte förvåna mig om hon hittat på alltihop, hon är inte riktigt klok.

Kommunal-Karin är tyst några sekunder.

– Okej, säger hon sedan. Jo, det får vi lov att titta på. Sedan är det förstås det här med Adam Egréus-

– Nä, vet du, säger Maria, jag orkar inte. Jag känner mig svimfärdig. Av de här sjuka lögnerna. Jag orkar inte mer.

– Men det är viktigt för …

– NEJ!

Tystnaden ekar lång. När Kommunal-Karins röst återkommer har den en ny klang.

– Okej Maria. Men du får komma hit och prata med oss på måndag. Klockan tio?

– Visst visst, bara jag är frisk.

– Ja, krya på dig då.

Klick.

Vad är det som händer?

Jag måste ut härifrån. Göra något roligt.

Vad vill jag?

Jag vill ha ett glas vin.

Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.

Grus knastrar under de nya skorna. Det är svårt att gå fort och argt i högklackat, märker Maria Johansson. Hon är inte så van.

Saktar farten för att inte snubbla. Rundar ett hörn. Mobilen har hon lämnat hemma, skönt.

Hårbotten känns däremot inte skön, utan spänd och lite stel. Hon har svept upp svallet i en knut på huvudet för att dölja de stela chockladstrimmorna.

Hon drar försiktigt i några av hårslingorna, och spänningen lättar en aning.

Har facket vänt sig emot henne nu också? På grund av Ewas jävla lögner. Hon är ju helt sjuk, pervers, att hitta på något sådant. Undrar vad hon hittat på om Adam?

Kanske skulle jag ha lyssnat klart på vad Kommunal-Karin hade att säga.

Nä. Jag ville inte.

Tunga droppar börjar falla.

Undrar om regn är farligt för håret.

Maria svänger så att sörjan stänker om klackarna, in på något som ser ut att vara en korsning mellan matkafé och kvarterskrog.

 

Två tysta jobbare sitter med tomma tallrikar och halvfulla kaffekoppar i ett hörn. Annars är det tomt, för de flesta har lunchtimmen inte börjat.

Maria sätter sig vid ett litet fönsterbord, stirrar ut i regnet. Himlen har blivit svart som natten därute. Efter några sekunder märker hon att någon står vid hennes sida.

Vin var det, ja.

– Ett glas vitt, tack.

– Ursäkta?

– Ett glas vitt vin.

– Eh, vi serverar inte det än …

Maria vänder blicken från regnet, mot flickan. Detta jävla land.

– När börjar ni servera det då? Får folk inte ta ett glas vin till lunchen?

– Aaeh jo, efter klockan tolv, men det är inte så vanligt att folk vill …

Maria suckar högt. Tycker att hon hör jobbarna säga något långt i bakgrunden.

Hade det varit en man så hade jag charmat honom.

Eller om det varit den där Tina.

– Okej, säger hon och far runt med blicken i lokalen, jag tar …

Blicken fastnar på en liten griffeltavla där det står ”Vi har hemmgjord glögg!”

Fast det bara är november.

– Glögg och en pepparkaka. Så blir jag snäll.

Flickans mun har fastnat halvöppen.

– Det måste väl räknas som fika? säger Maria.

Flickan försvinner med en halv nick.

Maria skickar en betvingande tanke efter henne och vänder blicken ut i regnet igen. Försöker se reflexerna av männen i fönsterrutan, men det är svårt.

Äsch, vill jag titta på dem så ska jag väl göra det.

Maria vrider huvudet – lite tungt är det, med allt hår – men då är hörnet plötsligt tomt. Hon inser att de är bakom henne, på väg mot dörren, säkert måste de tillbaka till jobbet redan. I regnet. Stackars satar.

Hon låter huvudet rulla runt, den ene av dem har redan handen på dörrhandtaget, på väg ut. Hon fångar den andres blå blick. Han ler snett och blinkar. Maria blir glad. Hinner precis le tillbaka, sedan kommer flickan med brickan.

Flickan säger något medan ut-klockan pinglar, och en av jobbarna skrattar till och svarar något, och det är inte på svenska.

Glögg och två pepparkakor placeras framför Maria, men hennes ansikte har mörknat, som himlen.

– Så där, säger flickan.

– Vad sa ni?

– Ursäkta?

– Nej, jag ursäktar inte! Ni sa nåt om mig på ett annat språk, jag vill veta vad.

– Nej men nä, mummel mummel, säger flickan och avlägsnar sig snabbt.

Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.

Marias humör har störtdykt igen. Hon tar en klunk glögg för att liva upp sig, stirrar hårt ut i regnet. Jobbarnas ryggar har redan försvunnit i töcknet.

Jaha. Här sitter man ensam och dricker igen. Jag får akta mig lite.

På flera sätt. Det finns så många som vill det ska gå illa för mig.

Hon ruskar på huvudet för att klara tankarna. Aj, håret.

Jag måste sluta låta alla idioter påverka mig. Jag ska göra vad jag vill, leva som jag vill, som jag aldrig gjort. En servitris är ingenting. Kommunal-Karin är ingenting. Vill facket inte hjälpa mig, så kan jag fan hjälpa mig själv. De ingick inte ens i planen från början.

Så vad var planen?

Huvudet känns märkligt tomt. Maria sväljer en pepparkaka och sedan tar hon fram papper och penna ur väskan.

Det var ju en sådan massa saker hon ville. Den där kvällen när hon satt bredvid Mikael i soffan men inte märkte ett ord av vad han sa, eller av vad som pågick på teverutan.

Tänk, det är bara två veckor sedan. Otroligt.

Få se nu. Vad var det hon tänkte på … Knulla Adam. Tja, det kan hon fortfarande tänka sig.

Över huvud taget så borde hon ta kontakt med honom, reda ut det här missförståndet. Kanske förföra honom samtidigt.

Det blir en punkt på papperet. Sedan då? Pissa i Ewas vattenflaska, punkt två. Fast det kan ju bli svårt nu när hon inte jobbar där.

Med ens rusar minnena fram: Jag vill inte jobba, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig.

Ja, allt det där har hon ju tagit itu med!

Nästan som om en osynlig hand lett henne.

Tanken föder en association. Ja, just det, det ville hon – att Statistiska Centralbyrån skulle ta bort den där sjuka jävla pdf:en om medelkvinnan Maria Johansson.

Det ska Den Nya Maria se till att de gör.

Ny punkt. Och en ny idé: Hon vill byta namn, så klart. Bli av med det förhatliga Johansson, som styrt hennes liv sedan innan hon ens föddes. Namnet som länkar henne både till oräkneliga andra svenskar, och till hennes gamla familj.

Och Facebook! Kontot med namnet som tillhör Den Gamla Maria. Den nya har inte överhuvudtaget loggat in sedan den där dagen hon började söka på genomsnittliga saker.

Det är drygt tio dagar sedan. Känns som en evighet. Redan det är ett steg i rätt riktning. Maria minns: Över 80 procent av kvinnorna i hennes ålder har Facebook och de loggar in i genomsnitt varannan dag.

Men, kontot bör ändå destrueras. För utomstående måste hennes profil se nästan lika illa ut som SCB-pdf:en, inser hon och huttrar till.

 

Okej. Fem punkter. Inget fel med dem, men det måste ha funnits något mer. Något större.

Jag ville att andra skulle se upp till mig.

Det vill jag fortfarande.

Jag måste se till att de inte har något val.

Punkt sex.

 

 

*

 

– Yahem.

– Ursäkta?

– Va? Vem är det?

– Har jag kommit till … Z … Zhabrickrück?

– Öh, ja.

– Jag undrar ifall du vill gifta dig med mig?

– Pappaaa!

Slammer, mummel.

– Hallå?

– Hej! Jag heter Maria Johansson. Jag vill gärna ha ett nytt efternamn så enkelt som möjligt. Skulle du kunna tänka dig att gifta dig med mig?

Paus.

– Hallå? Jag är helt seriös.

– Hrm. Det är inte roligt det här. Du låter som en vuxen människa, vad menar du-

– Nej, jag håller fan med om att det inte är roligt! Du är inte den första jag ringer, kan jag säga. Vad är det med er utlänningar, blir ni lika trångsynta som alla andra så fort ni sätter era små fötter på svensk jord? Ni ska vara glada att ni får vara här, dela med er lite.

Skratt.

– Är det ett sånt där radioprogram?

– Va? Jag vill gifta mig med dig, kom igen, svara på frågan!

– Öh, jag är svensk, det är min frus efternamn. Så hon har redan delat med sig, och jag är upptagen, tack så mycket.

– Äh men jag kan ta din fru-

Klick.

 

*

 

– Patent- och registreringsverket.

– Hallihallå, jag vill byta namn, visst är det ni som håller i det?

– Eh, ja. Jag kopplar dig vidare.

– Det gör du ja!

Knaster.

– Ingela.

– Maria Johansson.

– Hej Maria.

Tystnad.

– Ja, det är sant, jag heter Maria Johansson. Vad fan tror du jag vill?

Harkel.

– Ja, jag antar att du vill göra någon ändring i ditt namn eftersom du ringer hit.

– Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag vill.

– He he, hrm. Ja vad har du tänkt dig då?

Ingela låter misstänkt vänlig.

– Jag vill heta något som ingen annan heter, säger Maria enkelt.

– Jaha ja. Ja, vi har blanketter att fylla i …

Där kom det.

– Inga jävla blanketter! Ingen byråkrati. Jag vill ha svar direkt.

– Vi har så klart en handläggningstid …

Ingelas röst har börjat hårdna. Maria viftar otåligt med en hårslinga.

– Ja ja, jag vill ändå ha svar av dig först! Så jag inte gör massa pappersarbete i onödan.

– Ja, fråga då så ska jag svara så gott jag kan.

– Jag har ju redan sagt att jag vill heta något som ingen annan heter.

Tystnad igen, och den är liksom tystare den här gången, mer mållös.

– Ja-ha, säger Ingela sedan. Det är ju ingen fråga?

– Spela inte smart! Jag vet att ni har statistik.

– Nä men … över de vanligaste namnen kanske, men inte över de ovanligaste. Det finns ju tusentals ovanliga namn som bara en person heter.

Maria blundar hårt. Helvete, hon kunde lika gärna vara tillbaka på biblioteket igen.

– Men de som ingen heter då!

– Det skulle i så fall vara de som redan fått avslag. Och ja, då är det ju ingen idé att du ansöker om dem.

– Okej, jag vill heta, säger Maria irriterat men samtidigt gudomligt inspirerad, ööh … Arnold … nä Anal-Arnold Belzebub Casanova, initialer ABC. Det blir snyggt.

Ett kvävt ljud ur luren.

– Ja, säger Ingela ansträngt, det kan jag ju säga med en gång att du inte får godkänt. Inget som kan väcka anstöt. Och vad gäller efternamn så måste du ha anknytning till det.

– Va?

Maria vandrar i små cirklar, regnet trummar mot fönsterblecket.

– Ja, alltså du får inte ta ett existerande efternamn. Bara om det är ett gammalt släktnamn. Din släkt alltså.

– Du skämtar?

Jag skämtar?

Maria stannar mitt i rummet.

– Va, hörde jag lite mänsklighet där, PRV-kvinna? Bra, du kan ju! Kom igen då och godkänn nåt kul namn åt mig.

Luren suckar.

– Det är inte jag som godkänner. Du ansöker, du betalar, myndigheten gör en bedömning enligt vissa regler, och det tar åtminstone ett par månader. Du kan sätta ihop ett helt nytt efternamn, som ingen annan har, men nej det får inte heller vara stötande och nej vi kan inte garantera något i förväg. Om du inte bara vill ändra stavningen förstås, tillägger Ingela lite gladare.

Maria har lagt sig raklång på den slitna parketten, blundar.

– Stavning?

– Ja, stavning som inte ändrar uttalet är okej. Som att stava Johansson med z, det är ganska vanligt, om man vill skilja sig lite från mängden.

Ingela nästan kvittrar, så glad verkar hon plötsligt vara över att få hjälpa till. Lättad, antagligen.

Maria känner sig tvärtom.

– Så, säger hon sakta, du menar att jag kan få byta till typ Airam Yohanzzon om jag betalar ett par tusen och snällt väntar ett par månader för att se om jag får något för pengarna?

– Mh, säger Ingela.

Det låter som att hon fått något i halsen.

– Och det skulle vara ganska … vanligt?

– Ja det blir vanligare och vanligare att byta namn. Jag tror vi slår rekord i år!

– Jag hatar dig, säger Maria Johansson och klickar bort PRV.

 

5.

Det blev kväll. Fredagskväll. Min andra fria fredag.

Jag var upprymd och lite yr. Dagen kändes på ett sätt som en berg-och-dalbana. Min tur och mitt humör hade åkt upp och ned så många gånger att jag tappat räkningen. Men sedan hade det slutat på upp, och nu skulle jag bara vidare, upp upp.

 

Helgens lockande möjligheter låg framför mig, och jag var på det stora hela mycket nöjd med vad jag tagit mig för sedan morgonen: Ringt upp ett gäng idioter – de fick vad de tålde, jag fick några nya insikter.

Och den största idioten hade jag sparat jag till sist. SCB. Blev runtskickad ett tag, men gav inte upp. (Innan jag började ringa såg jag till att knappa in en kod jag tagit reda på, som gjorde att mottagaren inte såg mitt nummer.)

Killen i växeln hade fått skrämselhicka, men till slut hade jag kopplats något högre upp i hierarkin.

Nej men inte handlar sammanställningen om dig, hade kärringen sagt. Det är bara statistik.

Jag sa att jag sket i det. Kom inte här och försök diskutera hönor och ägg med mig, ni har skapat statistiken och statistiken är jag, och ta bort skiten för annars kommer monstret ni skapat att förgöra er.

Ungefär så. Då lade hon på.

Jag ringde upp igen, försökte lägga band på mig. Berättade lugnt och sansat om min advokat som skulle stämma dem för psykiskt lidande, brott mot PUL och ärekränkning.

Till slut lovade de att ta bort den.

Jag hade lagt på med en ilande känsla i kroppen. Den började i magen och strålade ut i kroppens alla knutpunkter. Jag insåg vad det var; en navelsträng som kletat fast vid Den Gamla Maria hade klippts av.

Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna.

Fri. Fredag.

Jag kände mig inte direkt hungrig, och alltså åt jag inte middag. I stället, samtidigt som solen sjönk, sjönk jag själv ned i ett bad. Använde det nya dyra specialschampot, i mitt nya rena badkar (ja, jag hade skrubbat bort all gulnad gammelmanslukt det första jag gjorde).

Medan vattnet strömmade läste jag lite till i de uppländska folksägerna. En historia handlade om en strömkarl som kom på besök, jag tyckte den kunde vara passande, kanske upphetsande. Men efter att ha hastat igenom ett par sidor insåg jag att det bara stod om tråkiga fioler.

Jag bläddrade vidare och fastnade för ett intressantare stycke. Den som lyssnar för länge till strömkarlens sång, stod det, den blir dårad, är ej längre herre över sina egna sinnen, dras oemotståndligt ned i det våta elementet. Där slutade jag läsa och började tänka på att det inte vore helt fel att bli dårad av strömkarlen, trots allt. Sedan tänkte jag att det inte heller vore fel att dåra andra, att dra ned dem i det våta elementet. Slog lite i boken och kom fram till att den kvinnliga motsvarigheten verkade heta sjörå. Sedan var boken blöt, jag kände mig lagom bildad och huden började bli uppluckrad. Sköljde ur schampot medan jag sjöng som ett sjörå.

En timme senare var jag på väg mot de outforskade gränstrakterna mellan Vasastan och Östermalm. Jag hade – som vanligt under denna period – frågat mig själv: Vad vill jag? Svaret blev: Det hade varit kul att träffa hon Tina igen. Okej, svarade jag mig själv.

När 62:an skumpat i drygt fem minuter började årets första riktiga snö falla. Stora, tunga flingor. Precis som ett julkort.

Jag irrade ett tag, men så såg jag statyn av Den Gamla Maria och visste att jag var nära. Hon hade fått en kysk hätta av vit snö på sitt böjda huvud. Jag blinkade åt henne när jag gick förbi.

 

Krogen var inte lika öde nu, och klientelet kändes finare än vad jag skulle ha trott utifrån mitt besök för en vecka sedan. Välklädda par i trettioårsåldern och uppåt, vissa med väluppfostrade barn, som åt väl utvalda råvaror i välkomponerade middagar. Är detta det vackra folket, tänkte jag.

Tittade förgäves efter Tina.

Satte mig i baren.

– Hej!

Jag ryckte till, där var plötsligt de mörka lockarna och de intensiva ögonen. Hon måste ha varit dold i någon mysbelyst vrå när jag kom in, serverat kanske.

– Hej, sa jag självsäkert, fast en märklig nervositet pirrade till.

(Äsch, jag håller inte på med omskrivningar längre. Är ni inte helt bakom flötet, kära läsare, så fattar ni precis var det pirrade till.)

Jag drack en drink. Jag drack två. Tina tittade regelbundet förbi, sa några ord, såg mig i ögonen. Hon tog inte betalt för den andra drinken. Varken då eller senare.

När den väl var uppdrucken stannade hon lite längre hos mig vid bardisken. Gästerna sinade, maten var uppäten. Detta var inte en fyllekrog. Tina log snett, ögonen höll fast mina längre. Jag såg in i hennes, blänkande kopparmynt på botten av en damm. Önskebrunn.

Vad vill jag?

Jag vill bli en erfarenhet rikare.

Den tredje drinken drack vi tillsammans på ett lite mer högljutt ställe på Birger Jarlsgatan, sedan åkte vi hem till mig.

En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol.

Redan när vi lämnade Tinas jobb tillsammans hade det där pirret spritt sig till hela kroppen. En blandning av lust, nervositet, förväntan och alkohol. Så klart hade jag aldrig legat med en annan kvinna förr (det är ju bara några få procent som har det, enligt statistiken) så ja, jag var rent tekniskt nervös. Hur fan gör man egentligen? Men, jag litade på att hon skulle vara mer erfaren, och jag litade på självsäkerheten som trots allt bubblade runt i min egen kropp.

Hon var över mig innan jag hunnit stänga dörren om oss. Bara detta var en ny, eller nygammal, erfarenhet – detta galna hånglande som jag inte kan minnas att jag upplevt på många år, eller någonsin. Det började bra, alltså.

När kläderna började falla gjorde sig nervositeten dock påmind igen. Vi hamnade i soffan. Tina försvann nedåt, började kyssa mina bröst. Jag tittade lite olyckligt över hennes axel, ut i den kolsvarta natten, som för att söka svar.

Och tänk, jag fann det. Blixtrande som i eldskrift över Stockholmshimlen:

Vad vill jag?

Det var ju inte svårare än så. Jag vet vad jag vill, jag visar vad jag vill, jag gör samma sak mot henne som jag själv skulle vilja. Så olika kunde vi knappast vara.

Det gick bra.

 

Och nu vill jag inte höra några jävla invändningar. Eller se några överseende småleenden. Framförallt vill jag inte höra kommentaren: Aha, stackars Maria Johansson var en undertryckt lesbian hela livet, det förklarar allt.

För det första: Det är inte synd om mig. Inte längre. Kom ihåg det.

För det andra: Jag är inte lesbisk. Det kan ni bara glömma. Den Gamla Maria kände sig aldrig attraherad av kvinnor. Den Nya Maria gör bara vad hon vill. Hon går utanför era jävla definitioner.

Långt utanför.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad Uppdaterad
3 hours sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson utanför Arbetsdomstolen. Foto: Vendela Engström

Nytt beslut i AD: Grönt ljus för fortsatt hamn­strejk

Arbetsdomstolen, AD, ger återigen hamnarbetarna grönt ljus att fortsätta strejka. Samtidigt växer företagens försök att rekrytera strejkbrytare mitt under pågående konflikt.

– Arbetsdomstolens beslut var väntat och visar än en gång att vi har rätt att ta till konfliktåtgärder för att få till ett kollektivavtal, säger Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson till Arbetaren strax efter onsdagens beslut i Arbetsdomstolen.

Den pågående och infekterade konflikten i Sveriges hamnar trappas upp sedan arbetsköparorganisationen Sveriges hamnar i fredags varslat om lockout i ett flertal hamnar runt om i landet under midsommarhelgen och den kommande veckan.

Företag rekryterar strejkbrytare

Samtidigt kommer också allt fler uppgifter om arbetsköpare som aktivt försöker rekrytera strejkbrytare. Det rör sig bland annat om ett stuveribolag i Varberg som under sloganen ”vi jobbar när igen annan gör det” letar efter personal mitt under brinnande konflikt. Något tidningen Arbetsvärlden var först med att rapportera om.

Företaget själva nekar dock till att de försöker bryta strejken och säger till Arbetsvärlden att de har kollektivavtal med Transport. 

– Det är osmakligt att 2025 ha som affärsidé att bedriva ett strejkbrytareiföretag. Man ställer sig också frågan om personalen de försöker rekrytera är medvetna om konflikten, säger Erik Helgeson.

Strejken fortsätter

Onsdagens beslut i AD innebär alltså att strejken fortsätter. Erik Helgeson säger till Arbetaren att det i dagsläget inte finns några nya datum spikade för förhandling med Sveriges hamnar.

– Men vi är redo när som helst och förhoppningsvis kan vi snart sätta oss ner och för sakliga diskussioner om de tvistefrågor det här faktiskt handlar om. Att bemanningsanställda ska få det lite bättre och att ingen ska behöva vara rädd för att ta fackliga uppdrag. Det borde inte vara så svårt för arbetsgivarna att gå med på det.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Erik Helgeson i Arbetsdomstolen
Facket menar att GRT brutit mot sammanlagt sex olika paragrafer i uppsägningen av Erik Helgeson. Foto: Vendela Engström

Hamnfacket stämmer arbets­köparen efter uppsägning av Helgeson

Striden om den sparkade vice ordföranden i Hamnarbetarförbundet, Erik Helgeson, går vidare. Nu stämmer facket arbetsköparen GRT i Arbetsdomstolen med skadeståndskrav på nästan 1,8 miljoner kronor.

– Ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig som jag har sett på länge, säger Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler i ett uttalande.

Det var i februari tidigare i år som Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson sparkades från jobbet vid Roro-terminalen i Göteborgs hamn. Det med hänvisning till att han skulle vara en ”säkerhetsrisk” i samband med blockaden av israeliskt krigsmaterial. Något varken polisen eller Justitiekanslern, JK, höll med om.

Under torsdagsmorgonen lämnade Hamnarbetarförbundet in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen, AD, där de yrkar på att uppsägningen ska ogiltigförklaras. Facket kräver även skadestånd på drygt 1,7 miljoner kronor.

Frederick Batzler är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud
Frederick Batzler. Foto: Vendela Engström

– Detta är ett av de mest uppenbara försöken att tysta en facklig röst och försvaga den fackliga organisationen som jag har sett på länge. Erik Helgeson har blivit måltavla på grund av sitt fackliga engagemang för fackets medlemmar och sin centrala roll i hamnarbetarförbundet. GRT:s agerande är ett försök att skrämma och underminera det fackliga arbetet, säger Frederick Batzler i samband med att stämningen skickades in.

Hamnarbetarförbundet skriver i sin stämningsansökan att arbetsköparen brutit mot sammanlagt sex paragrafer i förtroendemannalagen, medbestämmandelagen och lagen om anställningsskydd.

För det kräver de nu skadestånd på sammanlagt 1,77 miljoner kronor. Dels till facket men också 880 000 kronor till Erik Helgeson. Något tidningen Arbetsvärlden var först att rapportera om.

När AD väntas ta upp stämningen är ännu oklart.

Publicerad
2 weeks sedan
Nyheter från TJ är en ny satirvinjett i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery/ TT, Jessica Gow / TT , Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Regeringen vill införa kränknings­kanon för tjänstemän

Nyheter från TJ Tidöregeringen tänker inte stanna vid att bara göra det kriminellt att förolämpa tjänstemän. Nu planeras en nationell kanon som ska göra det lättare för befattningshavare i offentlig tjänst att känna igen systemhotande förolämpningar från allmänhetens sida. TJ har fått ta del av ett första utkast.

Som Arbetaren och andra medier rapporterat om blir det från den 2 juli i år åter kriminellt att skymfa tjänstemän i Sverige. Fram till 1976 rådde en gammal lag mot denna specifika form av förolämpning – men det året slopade mjukismajoriteten i DDR-Sveriges riksdag Brottsbalkens förbud gällande ”missfirmelse mot tjänsteman”.

1987 avskaffades även det särskilda förbudet mot ”missfirmelse mot krigsman”. Tjänstemän och krigsmän har därefter bara kunnat luta sig mot de allmänna straffrättsliga bestämmelserna om förolämpning, vilket gjort att de kunnat behandlas nästan som vilka människor som helst.

Med den nya lagen om ”förolämpning mot tjänsteman” är det slut med det – samhällsfientliga verbala illgärningsmän kommer från mitten av sommaren åter att få smaka lagens långa arm.

Nationell kanon

Under de gångna decennierna av förolämpningsanarki verkar dock många systemhotande smädelser ha fallit i glömska. Tjänstemännen löper helt enkelt risk att inte känna igen en förolämpning när de hör en. Därför föreslår Tidöpartierna nu att det införs en nationell kanon rörande tjänstemannakränkningar.

– Verbala angrepp på befattningshavare är en splittrande kraft i ett samhälle. Mycket av de kunskaper om bitande förolämpningar som var självklara för tidigare generationer är i dag inte lika givna. Det finns ett starkt behov av gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle, säger Misse Gurlasson, statssekreterare hos ecklesiastikminister Berlina Svärdsliljekust, när TJ kontaktar regeringskansliet för en kommentar om kanonplanerna.

En kommitté med uppdraget att ta fram ett förslag till kränkningskanon har redan inrättats under ledning av Lars Brädgårdh, professor i det förgångna i Amerika. TJ har fått ta del av Brädgårdhs första utkast. Det innehåller en systematisering av de genom historien vanligast förekommande typerna av tjänstemannaförolämpningar, som Brädgårdhs team sammanställt i olika tematiska kategorier.

 – Vi ser att kränkningarna följer ett i grunden likartat mönster, nästan oberoende av tid och rum, säger Lars Brädgårdh. Han ger några exempel ur det påbörjade kanonförslaget.

– På 1880-talet kunde man från de lägst stående delinkventerna ofta höra skymfer som ”Konstapeln är, med förlov sagt, ett redigt oborstat jordpäron”, en på den tiden mycket nedsättande smädelse.

Polis, polis, potatisgris

Under 1900-talet förenklades samma utrop till den nästan förföriskt enkla frasen ”Polis, polis, potatisgris”. I dag står ordningspoliser frågande inför nutida motsvarigheter som ”Ayna, jag svär på Gud, du är en osnittad pommes, jao”. Men det är i grunden helt samma förolämpning, bara det att vi förlorat förmågan att känna igen den.

Lars Brädgårdh fortsätter:

– Man kan säga att vi ger vårt bidrag till att värna tjänstemännens livsluft från verbala föroreningar. Det blir en sorts luftvärnskanon.

Regeringens proposition om en kanon för tjänstemannakränkningar förväntas presenteras under kyndelsmässodagen nästa år.

Några utdrag ur förslaget till nationell kränkningskanon:

Kategori 15: Negativa anspelningar på socialtjänsthandläggares civilstånd och amorösa preferenser

”Det är allom bekant att kommandoran haver knutit hymens band med sina dagars upphov.”

(Yttrat av Bös-Henny i Backen. Upptecknat på fattighuset i Seglora socken, 1875.)

”Motherfucker.”

(Yttrat av Kenneth L. Upptecknat på socialkontoret i Huddinge centrum, 1973.)

 ”Jag vet du är mofo, du behöver inte flexa det.”

(Yttrat av Minou A. Upptecknat på Råd & stöd i Östhammar, 2024.)

Kategori 19: Vandelssmädelser riktade mot tjänstemän inom skatteuppbördsväsendet

”Fogden är själv alla skabbhalsars och pickelhäringars överman, änna.”

(Yttrat av Jonas B. Upptecknat på mantalskontoret i Göteborg, 1898.)

”Du är så jävla röten.”

(Yttrat av Britta M. Upptecknat på skattekontoret i Lidköping, 1971.)

 ”Femton lax? Det kunde du ha sagt innan du ghostade mig i tolv veckor, smuts.”

(Yttrat av Wilma Z. Upptecknat i Skatteupplysningens centrala samtalslogg, 2025.)

Kategori 24: Rektalt orienterad förolämpning av skolpersonal

”Magistern kan taga sin ynkeliga griffel och stoppa upp den där ryggen byter namn.”

(Yttrat av Karl E. Upptecknat på Linköpings högre allmänna läroverk, 1869.)

”Ta dig i häcken, Ljungberg.”

(Yttrat av Eva-Lena V. Upptecknat på Lundaskolan i Jordbro, 1971.)

 ”Och om jag inte vill få in det i skallen då? Du kanske kan få in det i din bussy?”

(Yttrat av Liam A. Upptecknat på Spånga gymnasium, 2023.)

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Amalthea Frantz är Arbetarens chefredaktör. Foto: Vendela Engström

Amalthea Frantz:
Svenskt Närings­livs mål med hamnstriden

Allt som begränsar anställdas möjligheter att påverka sina jobb leder till sämre villkor för alla, oavsett fackförening. Detta borde vara en självklarhet. Men LO och Socialdemokraterna har, tillsammans med Svenskt Näringsliv, öppnat för just det. Nu är de stora facken tysta. Medan näringslivet går ut hårt i hamnkonflikten.

Konflikten i svenska hamnar fortsätter. Om arbetsköparna får som de vill öppnar det för stora negativa konsekvenser för alla fackföreningar, alla anställda.

Det är avtalsrörelse år 2025. För sex år sedan, 2019, försämrades arbetares rätt att ta strid i Sverige. Då genomfördes en lagändring som ofta kallats ”antistrejklagen”

Den har gjort det snudd på omöjligt att strejka för annat än för att få kollektivavtal. Och med kollektivavtal följer fredsplikt, vilket betyder: förbjudet att ta till strejk, eller några andra stridsåtgärder. 

Men redan på hamnstrejkens första dag försökte Transportföretagen förmå Arbetsdomstolen, AD, att omtolka lagen ännu snävare: om det redan finns kollektivavtal med ett fack, så ska andra fack bara få ta strid för ett avtal som är identiskt med det första. 

Risk för riktiga skitavtal

Det skulle öppna för riktiga skitavtal i framtiden. Företag skulle enklare kunna ägna sig åt avtalsshopping. Alltså välja bort ett facks kollektivavtal och teckna ett förstahandsavtal med ett annat – som ger de anställda till exempel lägre löner och mindre inflytande. 

Vi skulle säkert också se försök att teckna avtal med det som kallas gula fackföreningar

Det skulle då inte spela någon roll ifall facket som sedan vill ha ett andrahandsavtal är LO, eller en mindre fackförening. Eller hur många som är medlemmar i vilket fack. 

Näringslivet kämpar för att ta ännu mer makt

Tack och lov bedömde AD att Hamnarbetarförbundets pågående strejk är laglig. Men domstolen var inte enig. Av de sju ledamöterna var två, arbetsköparrepresentanterna, emot.

Och striden fortsätter – uppenbarligen står mycket på spel. Svenskt Näringsliv varnar för ”kaos på arbetsmarknaden”. Sveriges Hamnars chefsjurist Andreas Modig tvekar inte att offentligt kalla Hamnarbetarförbundet för ”autonomt vänsterförbund” för att svartmåla dem. 

Hamnarbetarförbundet beskriver hur Sveriges Hamnar och Transportföretagen går ut med ”medvetet vilseledande faktafel” om strejkens kostnader. 

Allt är ett led i en politisk kampanj för ännu större inskränkningar i den fackliga konflikträtten.

Vi varnade – sossarna genomförde 

Det är just detta som den skamliga antistrejklagen har öppnat för. Det var just det nätverket Strike back – Försvara strejkrätten, och tidningar som Arbetaren, varnade för. Det helt uppenbara: allt som begränsar fackföreningars möjlighet att påverka, leder till sämre villkor för alla anställda. Makten förskjuts ännu mer, från arbetare till arbetsköpare.

De flesta LO-förbund reagerade också spontant och självklart negativt. År 2018 sade 12 av 14 LO-förbund nej till förslaget att inskränka strejkrätten.

Men ledningarna ändrade sig senare, trots stundtals hårt motstånd från sina egna medlemmar.

Därför vill vissa fack ha antistrejklagar

Bakgrunden var, förstås, att Svenskt Näringsliv sedan länge ville begränsa anställdas rätt att kämpa för bättre villkor. Men de fick som de ville via en överenskommelse med facken LO, Saco och TCO. Som den socialdemokratiskt ledda regeringen sedan så snabbt de kunde gjorde lag av år 2019. 

Varför är det här så viktigt för de stora facken och partierna? Det handlar om makt, prestige – och rädsla för radikala fackföreningar.

De stora facken vill inte ha någon konkurrens om medlemmar. Ledningarna vill mest samverka med näringslivet och göra karriär. De hoppas få fördelar om de är tillmötesgående.

Frågan om just Göteborgs hamn kom att handla om prestige. Men det finns förstås också en verklig oro. 

De stora facken tappar medlemmar. Och de vill för allt i världen inte att missnöjda anställda ska gå med i radikala fackföreningar som Hamnarbetarförbundet, syndikalistiska LS eller andra fristående fack. 

De vill hellre ge bort sin sista makt till motparten, näringslivet. Det går inte att tolka de senaste årens utveckling på något annat sätt. 

Lagen kommer slå mot alla fack

Men utvecklingen slår ju tillbaka på alla fackföreningar. Medlemmarna blir inte nöjdare. De förtroendevalda blir mer och mer utsatta. (Just det är en viktig fråga i den pågående konflikten.)

Och blir det som näringslivet vill så blir även LO, Saco, TCO och alla andra fack med tiden undanträngda på arbetsplatserna.

De stora facken kan knappast på riktigt tro att deras medlemmar gynnas av att arbetarrörelsen i stort tappar mark. Men vad de faktiskt vill är svårt att få svar på. I den aktuella hamnkonflikten ligger de lågt. Inga utspel i medierna. 

Det andra facket i hamnarna, LO-förbundet Transport som redan tecknat ett avtal, är tyst. Den senaste veckan har Arbetaren via mejl, telefon och sms sökt både ledning och lokalavdelningar för att fråga: Hur ser ni på Hamnarbetarförbundets krav? Vad tycker ni om arbetsköparnas kampanj? Hur är det att jobba där många kollegor strejkar? 

Till slut fick vi svar: De avböjer att kommentera i dagsläget.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Palestinsk fånge släppt från israeliskt fängelse.
En släppt palestinsk fånge i tårar när han anländer till Khan Younis i februari 2025, efter att ha suttit i ett israeliskt fängelse. Foto: Jabdel Kareem Hana/TT

Stoppa Israels våldsamma förtryck av fängslade palestinier

Den 17 april var palestinska fångars dag. Dagen, som uppmärksammar de tusentals rättslösa palestinier som hålls inlåsta i israeliska fängelser och förvar gick obemärkt förbi svenska medier och makthavare. Josefine Rasmusson och Bianca Mirani från nätverket Psykologer för Palestina kräver att Israels systematiska frihetsberövande och tortyr av palestinier stoppas.

I mer än sextio års tid har Israel byggt upp ett parallellt rättssystem för de ockuperade områdena, som bygger på förtryck av den palestinska befolkningen samt bestraffning och omöjliggörande av motstånd mot ockupationen.

Systemet, som har kritiserats för att vara djupt rättsstridigt, består av fängelser, administrativa förvar och militärdomstolar. I förvar hålls frihetsberövade utan dom på obestämd tid och av dem som når rättegång blir 90 procent fällda. För en palestinier är hotet om att frihetsberövas alltid närvarande, och det kan ske på lösa grunder, som att ha deltagit i sammankomster som misstänks ha ett politiskt syfte. Sedan år 1967 har minst en miljon palestinier frihetsberövats.

Efter den 7 oktober 2023 har Israel påtagligt ökat antalet gripanden och i slutet av december 2024 hölls 9 619 palestinier fängslade i administrativa förvar eller fängelser. Människorättsorganisationer rapporterar samtidigt om en eskalering av våld mot de som frihetsberövats. I en av BT’Selems rapporter vittnar 55 tidigare fångar ingående om den tortyr som de och andra har utsatts för: systematiskt och grovt utstuderat fysiskt och psykiskt våld, sexuella övergrepp, förnedring, svält, uttorkning och sömndeprivation. Samtidigt nekas de också grundläggande medicinsk vård.

Många palestinska barn i israeliska fängelser

Inte ens barn fredas från det systematiska frihetsberövandet. Enligt den palestinska människorättsorganisationen Addamer hålls i nuläget 350 barn, varav flera under 15 år, frihetsberövade. Flera källor rapporterar att barnen utsätts för svält, misshandlas svårt, nekas medicinsk vård och förvägras besök från sina familjer. 22 mars i år dog 17-årige Walid Ahmad av svält och uttorkning i fängelset Meggido. Obduktionen av Walid visade på långvarig svält, skabb och allvarliga inre skador från misshandel, för vilka han nekades medicinsk vård.

En stadig ström av vittnesmål visar det våldsamma och systematiska förtryck som palestinier utsätts för dagligen. Vi ser halvnakna, bakbundna män sittande på knä på marken med de israeliska militärernas automatvapen tätt bakom sig. Vi ser gripna människor transporteras bort, sammanfösta på lastbilsflak. Vi ser hur fångar misshandlas och våldtas av fängelsevakterna. Vi ser hur de fångar som till slut släpps bara är skinn och ben och vi ser spåren av de traumatiserande övergreppen.

Att tiga är att normalisera

Ingen kan förneka att Israel om och om igen bryter mot mänskliga rättigheter, såväl utanför som innanför fängelsecellerna. Ändå fortsätter de att utföra dessa övergrepp utan att det får några som helst konsekvenser. Ingen kan heller hävda att vi inte vet vad den palestinska befolkningen utsätts för. Men när antalet når 10 000 riskerar vi att drabbas av psykologisk avtrubbning – då lidandet blir så omfattande att siffrorna suddar ut konturerna hos de enskilda, verkliga människorna.

Vi får inte fortsätta förbli tigande åskådare till det våld som fortgår, eftersom att tiga är att normalisera. Att se på medan systematiska övergrepp pågår är oförenligt med vårt ansvar som medmänniskor. Vi har en skyldighet för det samhälle vi gemensamt bygger och för hela den palestinska befolkningens överlevnad och frihet. Det är genom våra handlingar som vår medmänsklighet får möjlighet att ta verklig form.

Josefine Rasmusson, Psykologer för Palestina
Bianca Mirani, Psykologer för Palestina

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet sympatistrejk uppsala universitet Uppsala LS syndikalisgterna Ninian Gabriel Kuhn
Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté och Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna är kritiska till hur Uppsala universitets ledning har hanterat Syndikalisternas solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet. Foto: Vendela Engström, privat

”Uppsala universitet stängde ute sympatistrejk”

Förra veckan sympatistrejkade den syndikalistiska driftsektionen vid Uppsala universitet i solidaritet med Hamnarbetarförbundet och deras kamp för ett nytt kollektivavtal. Under dagarna som sektionens medlemmar lade ner sitt arbete besökte de olika delar av universitetets utspridda campusområden. Vid den administrativa byggnaden, som normalt är öppen för allmänheten, möts de av väktare och låsta dörrar. Ninian Sassarinis-McGowan och Gabriel Kuhn undrar vad det betyder för både medlemmarnas arbetsrelaterade rättigheter och den akademiska friheten när universitetet stänger ner kritisk diskussion.

Relationen mellan de som äger produktionsmedel och de som producerar är i Sverige ganska kraftigt reglerad av lagar och kollektivtavtal framtagna av organisationer som i teorin ska representera parterna, det vill säga arbetsköparna och arbetarna. Denna relation är vad den svenska arbetsmarknadsmodellen grundar sig i och är något många i Sverige är stolta över och ser som en byggsten i det som uppfattas som en demokrati. Modellen går alltså ut på att parterna ska komma överens genom dialog och förhandling. När överenskommelse träffats så formaliseras det i avtal och dessa avtal blir sedan en slags norm för den sektor som avtalet gäller. Den här typen av avtal täcker stora delar av arbetsmarknaden.

Till andra sådana byggstenar brukar grundlagar som yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen räknas, liksom (åtminstone delar av) regeringsformen som bland annat fastställer och skyddar folkets rätt att demonstrera. 

De flesta förstår inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter som något inherent anti-demokratiskt, eftersom tystande av åsikter, framförallt de som ifrågasätter maktförhållanden, är ett sätt att slå ner kritisk debatt och motstånd mot den rådande ordningen. 

Den svenska modellen gör ett bra jobb på att moderera motstånd så att det kan anses som lagom. Du och dina arbetskamrater får säga ifrån lagom mycket och på ett sätt som är behagligt och hanterbart för arbetsköparen. Samma sak gäller exempelvis demonstrationer; du får demonstrera lagom mycket och på ett sätt och på en plats där de som behöver höra protesterna kan välja att inte göra det genom att helt enkelt inte vara där.

Arbetsköpare respekterar lagen när det passar dem

När det däremot tas till faktiska åtgärder, såsom Hamnarbetarförbundets blockad mot vapenexport till Israel, så har det gått för långt. Det markerade arbetsköparen GRT snabbt genom att säga upp vice ordförande Erik Helgeson. Sättet de gjorde detta på är föremål för rättstvist och kan komma att kosta dem stora summor pengar (tack vare den svenska modellen) men det gör inget eftersom de är den kapitalstarka parten och kan fortsätta vara arbetsköpare som bara respekterar lagen när det passar dem (också tack vare den svenska modellen). Det kostar lite, men det är värt att tysta ner och kväva motståndet. 

Nu är Hamn i konfliktläge med arbetsköparsidan för att landa ett avtal som stärker förtroendevaldas rättigheter, så att det blir svårare för arbetsköparna att tysta ner fackligt motstånd. Både med tanke på arbetsköparens agerande, och de politiska vindarna som blåser över världen så känns det viktigt att fackföreningar får igenom det stärkta skyddet. Stövelklamp ska bemötas hårt och fackliga stridsåtgärder är ett av de skarpaste försvaren vi har. Vi backar Erik Helgeson och Hamnarbetarförbundet helhjärtat.

Solidaritetsstrejk med Hamnarbetarförbundet

En driftsektion av SAC Syndikalisterna, som strejkade i solidaritet med Hamnarbetarförbundets blockad, är driftsektionen på Uppsala Universitet. Förra veckan varslade de om sympatistrejk igen. Den här gången i samband med Hamnarbetarförbundets strid om ett bättre kollektivavtal. Samtidigt fortsätter sektionen sitt stöd för arbetsplatsrelaterade initiativ kring åtgärder mot folkmordet i Palestina.

Men när den strejkande sektionen kommer till universitets administrativa byggnad – den delen där den arbetsköpande ledningen faktiskt sitter – så stängs de ute av Uppsala universitet. De vill dela ut flygblad och informera om sin varslade, tillåtna stridsåtgärd. Och då är det inte lagom motstånd längre. Arbetarna försöker sprida motståndet och de försöker tvinga arbetsköparen att lyssna. 

Polis till platsen

Efter långa diskussioner med väktare kallas polis till platsen. Universitetet ringer alltså in statens våldsmonopolsutövare på sina egna anställda, hellre än att låta dem utöva sina rättigheter. Sektionen beskriver situationen för polisen, som inte kan hänvisa till några lagparagrafer annat än att ”det är samma sak som att [ni] får bestämma vem som får och inte får komma in i [er] lägenhet”. Det är svårt att låta bli att undra vems lägenhet Uppsala universitet är? Och kanske ännu viktigare: vad är Uppsala universitet hem för? Inte yttrandefrihet och kritisk tänkande? 

I Uppsala Universitets ”Mål och strategier”, dess viktigaste styrdokument, beskrivs ’akademisk frihet’ och ’studentinflytande’ som grundläggande principer för universitetets gemensamma värderingar. Där står att universitetet ska ”bidra till en öppen och kunskapsbaserad samhällsdebatt där yttrandefrihet och mänskliga rättigheter är centrala utgångspunkter” samt att ”den interna kulturen kännetecknas av en öppen, saklig och kritisk diskussion”. 

Hur bidrar det till öppen, saklig och kritisk diskussion att ringa polisen på doktorander i strejk? Vad betyder det för vårt samhälle när strejkande doktorander inte tillåts sprida sitt budskap? Vad händer när lagliga fackliga solidaritetsåtgärder bemöts av lagligt tveksamma uppsägningar?

Angrepp mot akademiska friheten

Jo, då plockas landet lagoms ’demokratiska byggstenar’ bort, sakta men säkert. Vad det kan betyda i längden ser vi i USA där angreppet mot den akademiska friheten har tappat alla tyglar.

År 1912 var Sveriges mest kända syndikalist, Joe Hill (född som Joel Hägglund), aktiv i Industrial Workers of the World, IWW:s, ”free speech fights”. Det finns en stolt tradition av fackligt engagemang i just denna fråga. Det är på tiden att komma ihåg det – och fortsätta kampen.

Grundläggande rättigheter ska inte kunna förhandlas bort, de måste försvaras med alla medel tillgängliga.

Ninian Sassarinis-McGowan, student vid Uppsala universitet och ledamot i SAC:s centralkommitté

Gabriel Kuhn, generalsekreterare SAC Syndikalisterna

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Martin Berg, ordförande i Svenska Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är inte nöjd med medlarnas bud i den pågående hamnkonflikten. Foto: Adam Ihse/TT och Simon Eliasson/TT

Strejken fortsätter: Medlarnas bud ”innehålls­mässigt tomt”

Konflikten i Sveriges hamnar fortsätter. På tisdagsmorgonen tackade Hamnarbetarförbundet nej till medlarnas bud som de menar inte innehöll några som helst av fackets krav.

– Vi kämpar för att försöka få till stånd förbättringar som skulle påverka våra medlemmars vardag. Det här var innehållsmässigt tomt och exakt samma sak som vi undanbad oss för en vecka sedan, säger förbundsordförande Martin Berg i en kommentar.

Det var under måndagskvällen som Hamnarbetarförbundets delegation träffade medlarna i den infekterade konflikten med arbetsköparorganisationen Sveriges Hamnar på plats i Stockholm.

Medlarnas bud innehöll ”ingenting”

Facket fick ett bud om avtal som enligt Martin Berg inte innehöll några som helst förbättringar rörande vare sig förstärkt skydd för förtroendevalda eller villkoren för inhyrd hamnpersonal.

Därför svarade Hamnarbetarförbundet redan några timmar senare, vid tiotiden på tisdagsförmiddagen, nej till medlarnas bud. Därmed fortsätter strejken.

– Vi har försökt vara kreativa och inte avfärda några uppslag för att nå en godtagbar lösning, men ingenting är ingenting, säger Martin Berg.

Arbetaren har under senaste dagarna även sökt Transportarbetarförbundet, som också organiserar svenska hamnarbetare, för en kommentar hur de ser på den pågående konflikten som de själva alltså inte deltar i. Ingen på Transport har ännu svarat.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
En person som håller i en låda fylld med mediciner.
Kostnaden som sjuka ska betala för mediciner kommer öka. Foto: Janerik Henriksson/ TT

Höjt tak i högkostnads­skyddet: ”Ska jag skippa maten helt?”

Den 1 juli höjs egenavgiften för läkemedel från 2 900 till 3 800 kronor. Arbetaren har pratat med Jessika Fernström som har sjukdomen ME och undrar hur pengarna ska räcka till. – De som har makten har inte koll på hur det ser ut för oss, säger hon.

Den 22 maj röstade riksdagen ja till Tidöregeringens förslag om höjd egenavgift inom högkostnadsskyddet. Det innebär att taket i högkostnadsskyddet höjs från 2 900 till 3 800 kronor. Patienterna ska alltså från 1 juli betala upp till 900 kronor mer per år för receptbelagda läkemedel.

Det är en höjning och ett lagförslag som hade föregåtts av hård kritik och många protester från sjuka och äldre. I en nyligen publicerad debattartikel i Dagens medicin (21/5) kallar forskaren Susanne Nielsen och Vårdförbundets förbundsordförande Sineva Ribeiro, höjningen för ett ”experiment med folkhälsan”.

Samma dag som riksdagen röstade igenom regeringens hårt kritiserade lagförslag om höjd egenavgift för läkemedel anordnade också en rad organisationer en demonstration utanför riksdagshuset, vilket Arbetaren rapporterade om. 

Kritikerna har varit många och flera remissinstanser har varnat för att höjda egenavgifter kommer slå hårt mot redan utsatta grupper i samhället. Sveriges kommuner och regioner, SKR, skriver i sitt remissvar att om fler personer får svårt att betala för sina läkemedel finns risk att de avstår från medicinering, vilket i längden kan leda till ett ökat behov av snabba sociala insatser från kommunernas socialtjänst. 

Kostnader staplas på varandra

En av de drabbade är Jessika Fernström. Hon är en av närmare hundra personer som hör av sig till Arbetaren, efter en efterlysning i sociala medier, och vill berätta om hur ökade kostnader för läkemedel slår mot henne som individ.

På grund av sin sjukdom befinner sig Jessika Fernström majoriteten av sin tid i sängen. Foto: Privat

– Gräsligt, vi har inte pengar. Vi har inte råd, säger Jessika Fernström som har sjukdomen ME .

ME är en allvarlig kronisk multisystemsjukdom som påverkar nervsystem, immunförsvar och energiproduktion. Symtomen omfattar bland annat mental och kognitiv energilöshet, smärta och PEM, post-exertional malaise, vilket innebär att ansträngning leder till sämre mående några dagar efteråt. Riksförbundet för me-patienter, RME, skriver att forskning och läkarerfarenheter konstaterat att sjukdomen är en av världens mest funktionsnedsättande sjukdomar. 

– Jag har inte köpt kläder på 5 år. Jag är sängbunden och har påslakan som är så trasiga att de inte går att laga, men jag har inte råd att köpa nya, säger Jessika Fernström och berättar att hennes sjukdom innebär att hon oftast ligger i ett tyst och mörkt rum. Ytterligare ett av symtomen är nämligen överkänslighet för ljus, ljud och doft.

Men det är inte bara ökade utgifter för läkemedel som gör det svårt att vara sjuk i dag. Kostnader som staplas på varandra för de som är sjuka och risken för dem att bli utförsäkrade och förlora sin sjukpenninggrundade inkomst, SGI är andra stressmoment i vardagen. Dessutom tvingas också många som är sjuka att lägga stor del av sin ork på byråkrati och att kämpa för sina rättigheter.

Piller i en rad.
Mediciner är inte den enda utgift som följer med att vara sjuk. Foto: Janerik Henriksson/TT

Jessika Fernström räknar upp en rad utgifter som hon har på grund av att hon är sjuk; vård, sjukresor, hemsjukvård, hemtjänst och larm.

– Allting kostar extra, även om det är subventionerat är det inte i relation till vad vi har att röra oss med. Sjukersättningsnivåerna är uträknade i ett helt annat klimat, då var inte maten så här dyr. Har man hemtjänst ökar den kostnaden varje år, men det är inte som att ersättningen ökar i samma grad. Så det blir bara värre och värre för varje år, säger hon.

”Jag har inte gått på bio på 10 år”

Jessika Fernström unnar sig aldrig något extra, det som skulle kunna kallas nöjen. Så hon undrar vilka kostnader de som bestämmer tänker sig att hon ska dra ner på.

– Jag äter i snitt en gång om dagen. Ska jag skippa maten helt? Tycker ni att jag ska sänka värmen? Jag kan inte värma upp min kropp själv. Jag tror att de som har makten inte har koll på hur det ser ut för oss, säger hon och tillägger:

– Vi har inte samma möjlighet att göra val som de med makt har. Jag har till exempel inte gått på bio på tio år. Sist jag var ute med vänner utanför huset var i februari förra året.

Jessika Fernström för några år sedan. Foto: Privat

Att inte ta sin medicin skulle förvärra hennes tillstånd.

– Det är inte så att jag väljer att ta medicin, det är saker jag måste ha. Om jag inte tar det blir jag ännu sämre. Blir jag det blir jag inlagd och får mat genom peg (ett medicinskt hjälpmedel för sondmatning red. anm.).

2016 blev Jessika Fernström sjukskriven på 75 procent. När hon inte kunde gå tillbaka och arbeta 100 procent igen förlorade hon sin SGI.

– Jag hade 4000 kronor i ersättning i fyra år. Jag förlorade precis allt, säger hon.

Jessika Fernström pekar på att skatten på sjukersättning är den högsta i Sverige, sedan det införts jobbskatteavdrag och även pensionsavdrag. 

– Det tycker jag är orättvist, vi har inte valt att bli sjuka. Varför höja kostnader när vi redan ligger så dåligt till? Ersättningar utifrån våra socialförsäkringar måste följa hur det ser ut i omvärlden. Jag har liksom inga möjligheter att jobba några extra timmar för att få in lite extra pengar, säger hon.

Regeringen lovar följa upp

Socialstyrelsen och Myndigheten för vård och omsorgsanalys, som båda var remissinstanser i frågan om höjd egenavgift, har pekat på behovet av analyser för hur förändringen påverkar olika patientgrupper med låga inkomster.

På en presskonferens i mars i år får sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, (KD) frågan om hon ser en risk för att sjuka inte kommer ta ut sina mediciner och att det kan leda till ökade kostnader för sjukvården.

– De riskerna finns och det är få som tycker att det är bra med höjda egenavgifter, svarar Acko Ankarberg Johansson.

Sedan hänvisar hon bland annat till en rapport från Myndigheten för vård och omsorgsanalys och International Health Policy Survey, som visat att det i nuläger är få äldre som avstår från hälso- och sjukvård på grund av kostnader.

Acko Ankarberg Johansson (KD), sjukvårdsminister, under en pressträff om propositionen som innebär att taket i högkostnadsskyddet för läkemedel höjs.
Sjukvårdsminister, Acko Ankarberg Johansson, under en presskonferens om förändringarna gällande högkostnadsskydd. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Acko Ankarberg Johansson sade också att regeringen kommer följa utvecklingen, det vill säga om man fortsatt tar ut sina läkemedel eller om den utveckling som flera remissinstanser varnar för blir verklighet.

– I dag finns en möjlighet, en lagstadgad skyldighet för apoteken att erbjuda att dela upp betalningen månadsvis. Är det fler som väljer det? Hur fungerar det? Är det ett system som räcker till?, sade sjukvårdsministern på presskonferensen.

På frågan varför sjukvårdsministern väljer att prioritera villkoren för dem som utnyttjar rot och rut istället för att lägga pengarna på detta att hålla högkostnadsskyddet nere svarar Acko Ankarberg Johansson att hon säkerställer att man ökar läkemedelskostnaderna med sex miljarder i budgeten, varav egenavgifter är en halv miljard i år. Året efter är prognosen för läkemedelskostnader 11 miljarder och egenavgifter ökar med två miljarder.

– Det är en avvägning som jag gör för att säkerställa att vi kan betala de läkemedel som patienterna behöver, samtidigt som den yttersta gränsen, frikortet för de med störst behov, kan behållas, säger hon.

Frikortet ligger kvar på 7 117 kronor, vilket innebär en 100 procentig rabatt när man nått upp till läkemedelskostnader på 7 117 kronor.

Kostnadstaket, det vill säga det högsta belopp som den som är i behov av läkemedel får betala själv, höjs alltså med 900 kronor, från 2 900 hundra till 3 800 kronor.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Hamnarbetarförbundet i Arbetsdomstolen
Strejken är fullt laglig. Det fastslår Arbetsdomstolen. Foto: Jessica Gow/TT, Claudio Bresciani/TT och Johan Nilsson/TT

Strejken fortsätter: Hamnarbetarna lättade efter domstolsbeslut


Hamnarbetarförbundets strejk är fullt laglig. Det slår Arbetsdomstolen nu fast efter en prövning av det infekterade fallet. Därmed fortsätter konflikten som planerat.

– Det här är helt klart en seger, säger Frederick Batzler, som är Hamnarbetarförbundets juridiska ombud, till Arbetaren just som han läst Arbetsdomstolens utlåtande.

Det var strax efter lunch på måndagen som Arbetsdomstolen (AD) gav Hamnarbetarförbundet klartecken. Den pågående strejken får fortsätta som planerat. Det här trots intensiva protester från arbetsköparsidan. 

– Nu fortsätter strejken i hamnarna. Det här eftersom AD kommer fram till den högst rimliga slutsatsen att Hamnarbetaförbundet varken försöker tränga undan Transports avtal eller utöva påtryckning i någon rättstvist, säger Frederick Batzler. 

Strejkrätten stod på spel

I fredags möttes parterna hos AD för ett sammanträde där Sveriges hamnar menade att den uppmärksammade strejken omedelbart skulle stoppas med hänvisning till att det redan finns ett kollektivavtal med det andra hamnfacket Transport som tecknades den 20 maj i förra veckan.

Något som hade kunnat få stora konsekvenser för den svenska fackföreningsrörelsen och lett till ytterligare inskränkningar i strejkrätten.

I ett uttalande skriver Arbetsdomstolen att de, precis som Frederick Batzler, inte ser att Hamnarbetarförbundets strejk har syfte att tränga undan det befintliga kollektivavtalet.

”Sveriges Hamnars invändningar mot stridsåtgärderna kunde därför inte godtas” skriver Arbetsdomstolen i domslutet.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Användandet av strejkbrytare riskerar att eskalera konflikten, menar Hamnarbetarförbundet. Foto: Johan Apel Röstlund och Björn Larsson Rosvall/TT

Internationell solidaritet när Göteborgs hamn tar in strejkbrytare


Ilskan växer sedan strejkbrytare tagits in för att lasta ett fartyg i Göteborgs hamn. Det här mitt under brinnande konflikt. Reaktionerna lät dock inte vänta på sig då Hamnarbetarförbundet fick stöd från sitt belgiska systerfack som först vägrade lossa lasten på måndagsmorgonen.

Det var vid den uppmärksammade Roro terminalen i Göteborgs hamn som fartyget Humbria Seaways under fredagen lastades av strejkbrytare. Bolaget i hamnen anlitade kontorspersonal och chefer för göra jobbet som de strejkande hamnarbetarna i normala fall sköter. Något som fick Hamnarbetarförbundet och deras systerfack runt om i Europa att se rött.

Internationell solidaritet

Fartyget, med destination Gent, kunde med hjälp av strejkbrytarna segla ut från hamnen. Men när det under måndagsmorgonen anlände till den belgiska kuststaden hade hamnarbetarna där informerats om läget och vägrade därför först att lossa lasten. Det här efter ett informationsmöte om situationen i de svenska hamnarna. Senare under dagen lastades dock fartyget av.

”Vi står i full solidaritet med de svenska hamnarbetarna och deras fackförbund”, skriver det belgiska hamnarbetarförbundet AVC i ett inlägg på Facebook under rubriken ”Internationell solidaritet”. Uttalandet har mötts av hundratals likes och delningar.

Senare under helgen, i söndags, förekom även nytt strejkbryteri vid GRT-terminalen i Göteborg samt i Halmstads hamn, enligt Hamnarbetarförbundet.

I en intervju med Hallandsposten säger också Anders Arvidsson, en av de strejkande hamnarbetarna i Halmstad, att användandet av strejkbrytare riskerar att ”eskalera konflikten”.

Artikeln har uppdaterats. I en tidigare version stod inget om att Humbria Seaways senare under måndagen lastades av.

Artikeln har uppdaterats

Publicerad Uppdaterad