Maria Johanssons memoarer – del 3

5.

Medan arbetsförmiddagen går förbi som den brukar mal tankarna vidare. Eller kanske inte tankar, men hjärnan, ett ständigt dovt mullrande som ett jättelikt maskineri instängt i Marias normalstora lilla huvud. Strax innan lunch kommer hon på sig själv med att titta ut genom ett fönster. Som om hon letar efter schaktmaskinerna som väsnas därute. Men där finns inga.

Lunch. Lite rast. Kaffe efter maten. Inga bakelser i dag inte.

Men Adam. Lagom till sista kaffeklunken kommer han in i fikarummet igen.

Det kan ju inte vara en slump.

Det intensiva dunkandets epicentrum flyttar sig från skallen cirka åttio centimeter nedåt, på vägen hickar hjärtat till. Maria sneglar sig omkring. I soffan sitter en av timmisarna försjunken i en tidning. Maria har knappt bytt ett ord med honom, han fattar ju ändå ingen svenska.
Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv.
Adam nickar ett hej med ett leende. Går mot den ännu varma och halvfulla kaffebryggaren på diskbänken.

Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv. Går också mot diskbänken. Ställer sig bredvid Adam, nära, närmare än vad hon vet är normalt. Han håller i kaffekannan, ska just fylla koppen.

Hans hårfärg påminner om fuktig sand och hans hud om ljus, torr sand. Marias blick fastnar där sanden möts, de lockiga fjunen i hans nacke. Hon lutar sig ännu lite närmare. Han luktar gott.

Maria andas in för att säga det hon måste, och han rycker till när han märker hur nära hon är. En kaffedroppe hamnar på bänkskivan.

– Du, säger Maria och tittar på droppen. Ska inte vi ses efter jobbet nån gång. Jag tror jag skulle behöva det.

Sedan tittar hon på honom ur ögonvrån. Adam tittar tillbaka ur sin, i övrigt blickstilla, ett djur fångat av strålkastare. Bara kaffet i kannan böljar sakta.

– Eeh, säger Adam efter några långa sekunder. Jaa … menar du prata om jobbet? Är det nåt särskilt du tänkt på?

Lika trevlig som alltid. Maria ler.

– Nä, jobb är trist att prata om. Jag tänkte mer om vi skulle ligga med varandra.

Kannan slår hårt mot bryggarplattan när Adam plötsligt ställer tillbaka kaffet. Koppen är fortfarande tom. Han vänder sig halvt bort, flyttar sig samtidigt några centimeter, knappt märkbart.

– Aaää, nä. Oj. He he, nä men det tror jag inte … Jag har ju flickvän och så!

Han möter inte hennes blick, men öronen är röda. Maria skrattar lågt. Hon känner att hennes eget ansikte hettar, men struntar i ifall hon rodnar. Bortifrån soffhörnet prasslar en tidning sakta.

– Jag är gift sedan tolv år, säger hon lugnt.

– Mhm, säger Adam.

Han ger henne en kort blick där något inte helt ogillande skymtar, men vänder sedan snabbt de gröna ögonen mot diskstället och börjar plocka meningslöst.

– Ja, så du vet, säger Maria i lätt ton. Bara att säga till!

Hon anar att tidningsprasslet avstannat borta i soffan. Vem bryr sig? Maria ställer sin tomma kopp i diskmaskinen, ler och nickar hej då åt Adam.

 

*

 

Att känna sig som i en dröm, eller som berusad, är oftast en känsla som slår till i efterhand. Ett minne som plötsligt ter sig overkligt. Hur kunde jag säga så där? Jag var inte mig själv!

Så tror ni kanske att jag kände efter första förslaget till Adam? Fan heller.

Jag vaknade inte upp efteråt – jag hade redan vaknat. Fast till en dröm. Fram tills nu har jag inte tänkt tillbaka så mycket alls sedan de där första dagarna i november i fjol, jag har bara levt drömmen. Flutit och rusat och krälat och vilat i tillståndet i drygt två månader.

Delar av tiden har jag förvisso varit just berusad. Men inte hela tiden. Just nu är jag nyktrare än någonsin.

Ni kan hitta på kemiska förklaringar, eller psykiska, fysiska, vad ni vill kalla dem.

Maria Johansson skiter högaktningsfullt i era förklaringar. Hon vet vad känslan är. Den är frihet som tickar framåt.

*

När jag gick hem i kvällningen, samma dag som de oanständiga förslagen i fikarummet, var mina steg lätta. Jag svävade över löven och sörjan utan att ens tänka på det. Den sötsyrliga smörsmaken var borta ur munnen, bara segerns rena sötma satt kvar. Fast jag inte själv visste vad jag vunnit än.

Vet jag det i dag?

Ställ inga jävla frågor. Ni får väl läsa och se.
Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.
Just som jag höll på att avsluta disken efter kvällsmaten kom Emma och tjatade om månadspengen igen. Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.

Jag vände mig om och tittade på hennes lilla ansikte. Ögonen glödde som förut och de läppglansrosa läpparna var krökta nedåt. Beredd att spotta eld och etter.

Jag kände mig märkligt kall. Försökte titta på henne genom ett varmare filter, se henne som den pratglada fyraåringen, eller som den lilla bäbis som en gång andats tryggt vid mitt bröst. Men hon fanns inte. Arga pubertets-Emma fanns inte heller. Bara SCB-Emma. En dotter som jag avlat ovetande, precis som mina föräldrar avlat mig, bara för att hon skulle skrivas in i statistiken. Hur många led gick denna förbannelse? Hur många generationer var jag en länk i?

– Vad fan glor du på? fräste Emma. Kan du svara, det är så pinsamt, alla andra får mer pengar och de frågar mig vad jag får!

– Jag vet vad alla andra får, svarade jag kallt.

Jag slog på datorn. Emma skrek inte på mig, men väste otåligt i bakgrunden (jag tror att hon höll sig lite tystare än vanligt för att Mikael satt och tittade på teve i rummet bredvid.) Men jag lät mig inte provoceras.

Jag klickade upp pdf:en. Emma försökte titta över min axel.

– Vänta! fräste jag tillbaka.

Scrollade ned till avsnittet om månadspeng och satte fingret på skärmen.

– 205 kronor är genomsnittet för en tolvårig tjej, sa jag lugnt. Du kan få fem kronor mer om du vill.

Emma blev tyst. I flera sekunder faktiskt. Jag insåg att hennes stirrande ögon var fästa på skärmen, hon verkade läsa hela det lilla stycket om tolvåriga Emma.

Det hade inte varit min plan, och reflexmässigt stängde jag snabbt ned sidan, och sa att resten kunde hon strunta i, det var månadspengen det gällde. Efter ytterligare tre moltysta sekunder började hon gorma och tjuta och sprang ut ur rummet. Skrek till och med att jag kränkte henne. Vad bra, bered dig på att bli vuxen! ropade jag efter henne. Ja, jag vet inte var den repliken kom ifrån, och det var ju lite elakt sagt. Men sant.

Det vana ljudet av dörren till Emmas rum som smälldes igen långt borta. Jag kände mig inte upprörd själv längre, mest tom. Inte på något direkt sorgligt sätt, det kändes rätt skönt – tomt och lugnt. Ungefär som vårt lilla radhus var, nu när Emma lämnat scenen. Simon var borta och tränade. Min käre make satt framför teven. Jag satte mig vid köksbordet.
Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år.
Fast just då tittade den käre maken faktiskt ut ur vardagsrummet och undrade vad som stod på. Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år. Tills den värsta puberteten lagt sig. Mikael blev tyst och drog in huvudet igen.

Ja, tyst var det oftast. Samvaro framför teven, där andra pratade åt oss. Efter ett par minuter gick jag lugnt in och satte mig i fåtöljen bredvid Mikael, som jag brukade göra. Men jag tog inte in något av det som flimrade på rutan. Där i min tystnad gjorde jag något jag inte brukade göra:

Jag tänkte.

Vad vill jag göra? tänkte jag.

Eller, jag gjorde mer än tänkte. Idéerna rusade på i obrytbara kedjor helt utan att jag behövde tänka fram dem själv. Små explosioner på en lång stubin, varje explosion en knut som löstes upp.

Jag vill.

Jag vill knulla Adam, jag vill vara uppe hela natten, jag vill inte jobba, jag vill att SCB ska ta bort den där jävla pdf:en om mig, jag vill testa häftiga hallucinogener fast utan några biverkningar, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig, jag vill pissa i vattenflaskan som Ewa alltid går omkring med, jag vill resa utomlands, jag vill att andra ska se upp till mig.

Jag vill göra allt jag aldrig gjort.

*


Under torsdagen såg
jag inte till Adam alls. Jag jobbade på otåligt, men det handlade inte bara om honom, det var en feber i hela kroppen. Vad skulle jag göra? Och hur? I fikarummet försökte jag påbörja ett samtal om hur mycket i livet som egentligen är förutbestämt, men alla bara tystnade.

I stället, i bakgrunden, pratade en radio. Den sa att den vanligaste maten i svenska hem är spaghetti med köttfärssås.

 

På kvällen sms:ade lillebror Johan. Ville kolla läget bara. Vi hörs inte så ofta. Kanske blir det var artonde dag i genomsnitt. Eller nej, blev, förut.

Just då kände jag inte för att svara, så jag svarade inte.
Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka.
Under fredagen såg jag Adam, helt kort, på lunchrasten. Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka. Sa inget mer, för det var så mycket annat folk där då.

Sedan blev det helg. Det kändes inte alls vilsamt att komma hem, även om Emma varit ganska spak och tyst sedan jag satt punkt för månadspengsdiskussionen.

Jag kände bara inte för att vara hemma. Inte ville jag vara på jobbet heller. Men jag visste inte hur jag skulle slippa någotdera.

Så småningom fixade försynen allt det där. Eller om det var mörkare krafter.

 

*

 

Söndag. Fars dag har det hunnit bli. Maria har lite grann förträngt det, inte förberett riktigt som hon brukar.

Emma kom under gårdagen på att de borde göra något, faktiskt var det hon som påminde om det. Annars bryr sig inte barnen så mycket längre. Inte som när de var små. Men Emma släpade ändå med sig Simon och köpte en hastigt påkommen present. Maria gav dem en hundralapp var. Det hade blivit några gourmetkryddor i löjligt små burkar och en ny deckare.

Förutom pengarna bidrar Maria med frukost på sängen. Emma sitter nu vid köksbordet och slänger otåligt i sig sin egen. Maria dricker kaffe vid diskbänken. Hon har fått någon slags motvilja mot att möta dotterns blick.

På bordet framför Emma ligger paketen prydligt inslagna. Det är hjärtan på dem.

Simon sover, vill inte gå upp extra tidigt en söndag. När Emma frågar om storebror för tredje gången fräser mamma Gå och väck honom du då! Emmas blick är trotsig, fast kanske sårad också. Hon piper iväg.

 

Köket är stilla. Bara kaffebryggaren fräser sakta. Men från övervåningen hör Maria de översta tonerna av Emmas gälla röst.

Plötsligt ser Maria Adam framför sig. Nej, bort, inte nu.

Men han står kvar, ler tvetydigt. Undrar hur gammal han är, tänker Maria. Kan han vara tio år yngre än jag? Eller mer?

Hon ruskar på huvudet, slår upp tidningen i stället, måste tänka på annat. Stor artikel i söndagsdelen om Fars dag, så klart. Enligt Svensk Handels undersökning kostar fars presenter 280 kronor i genomsnitt, och oftast får han mat, drycker eller böcker. Maria ryser till. Ja ja, 200 kronor räcker mer än väl.
Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.
Buller i trätrappan, Emma studsar ned, Simon kommer nedramlande efter henne med några sekunders fördröjning.

Emmas röst är för tillfället glad, Kom nu mamma! Men den måste ha väckt Mikael för länge sedan. Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.

Upp för trappan igen i en liten procession. Kaffe, smörgåsar, en kondisbit, två paket. Mikael har pyjamas på sig men ser inte speciellt yrvaken ut. Grattis pappa. Nämen å.

Emma pladdrar. Simon ler lite förläget. Mikael ler kärleksfullt mot sin fru. Hon ler tillbaka, men för snabbt kaffekoppen till munnen, som för att dölja något.

Mikael är två år äldre än Maria.

Han kommer leva tills han blir 81, enligt SCB:s prognos.

Hur många år har han kvar?

Maria börjar räkna i huvudet. Det är inte helt lätt. Hennes tankar vandrar långt från sovrummet och mannen där i sängen.

Trettiosju år, blir det till slut.

Herregud. Nästan lika mycket som mitt liv hittills. Vill jag leva om hela mitt liv med den där?

– Pappa, låtsasviskar Emma från sängkanten, visst var det fina burkar? Jag och Simon la till åttio kronor själva för vi ville ha råd att köpa alla tre!

Maria spiller lite kaffe på det nytvättade lakanet.

 

*

 

– Hörde du av dig till brorsan?

– Mm.

– Så, blir det något?

– Va?

– Ja, det han skulle fråga om.

– Vadå?

– Hallå, Maria, vad är det med dig? Johan ringde ju hem hit i fredags eftermiddag, han undrade om ni skulle fika hos Eva och Lasse i dag för att det är Fars dag.

– Vadå, han sa det till dig?

– Ja, han hade ju inte lyckats få tag i dig på mobilen! Kom igen, jag sa allt det här i fredags kväll.

– Jaså. Ja, nu vet du hur det är.

– Va?

 

*

 

Söndag den åttonde november klockan 22.12 skickade Maria Johansson följande sms till kollegan Adam Egréus: ”Hej, tänker på dig… Vad sägs om att göra slag i saken, jag kan betala 1000 kr för en timme? 🙂 kram Maria”

Trevligt formulerat, rättframt men ändå respektfullt, tycker jag fortfarande. Friskt vågat, hälften vunnet, tänkte jag då.

Och när den lilla manicken bekräftade sms sänt och levererat fylldes jag av en ny märklig tillfredsställelse. En jag inte hade förutsett.

DET hade ni inte väntat er, va? Kvinnor som betalar svenska män för sex, DET är ta mig fan inte det vanligaste.

Jag somnade faktiskt uppfylld av den belåtna tanken, inte alls av tankar om Adam.
Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat.
Den följande måndagen verkade Adam inte jobba, jag såg honom inte. Men på tisdagen kom ett svar: ”Du menar att betala för sex alltså? Tål att tänka på 😉 kram!”

Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat, men svarade vänligt bekräftande. Jag hade honom uppenbarligen på kroken oavsett.

En mängd andra tankar konkurrerade med dem om Adam. Viljan att vara vad folk kallar ”otrogen” hade gått över i en vilja att inte alls vara det, utan i stället lämna Mikael helt och hållet och göra vad fan jag ville. Inte bara i fråga om sex.

När jag tittade på min man kände jag en stor trötthet och tomhet. Vad skulle han svara om jag delgav honom något av allt det som snurrat i min hjärna de senaste dagarna? Antagligen ”Vad pratar du om? Konstig du är” och sedan blicken tillbaka till teverutan.

 

Hur som helst, jag jobbade jag på som vanligt. Eller kanske inte riktigt som vanligt. Men jag gjorde mina timmar, även om de är otydliga i minnet, för jag fick betalt för dem senare.

Jag har inte svårt att minnas arbetsveckan för att den var som vanligt – trist, enahanda – utan för att det viktiga inte pågick där, det pågick i mitt huvud. Jag tänkte nog mer än jag någonsin gjort.

Tänkte på allt jag ville och skulle göra och hur jag skulle komma dit. Ärligt talat tänkte jag ganska mycket på hur jag skulle slippa jobba men ändå överleva.

Kanske sipprade detta ut till mina medmänniskor fast jag inte trodde det. Både kollegor och chefer och patienter tittade märkligt på mig när jag svarade på tilltal. Jag svarade väl fel saker.

Hemma surfade jag runt på nätet så mycket jag kunde. Insåg hur otroligt mycket som fanns där.

Nej, jag var inte ovetande innan, självklart visste jag att där fanns skvaller och blondinbloggerskor och porr och bombrecept. Men jag hade inte sökt mig till dem. Inte direkt i alla fall. Följt några skvallerlänkar från Aftonbladet, deltagit i någon undersökning på Facebook, övervakat lite vad Emma sysslade med där i cyberrymden. Någon gång sett ett hemmagjort sexklipp med Mikael (och inte direkt uppskattat det).

Men nu sökte jag på genomsnittliga saker. Det är inte klokt hur allt kan förvandlas till siffror.

Och skyll inte på mig. Jag skrev ”genomsnitt” i sökfältet och det första förslaget som kom upp var ”genomsnitt samlag”. Kunde inte låta bli att klicka på det. Genomsnittligt antal samlagspartners för kvinnor var 4,6 stycken. Ja, jag hade ju två pojkvänner innan Mikael, och en tillfällig ungdomssynd, och en som kanske inte räknas riktigt. Och så Adam på gång. Genomsnittlig tid 7,3 minuter, eller möjligen upp till 13. Vaginalt med make/maka. Jo. Undra på att man längtade efter något annat.

 

Nästa sökning bara blev ”genomsnitt fitta”, mest av pur ilska. Hamnade på en blogg. En svensk tonårstjejs blogg fylld av nakenbilder, samlagsbilder, vansinnigheter. Och information som att genomsnittsfittan är drygt tio centimeter djup, men i oupphetsat tillstånd.

Ungefär där kom jag på att jag inte var säker på hur man raderar besökta hemsidor. Samtidigt gick det i dörren och jag bara panik-stängde-av datorn.
Detta äckliga underbara förbannade internet.
Dagen därpå hade tankarna rört sig lite vidare. Detta äckliga underbara förbannade internet. Vad mina barn såg. Vad jag kunde få se. Detta totala utfläkande av allt.

Varför hade jag sökt på ”genomsnitt”, och valt den populäraste sökningen? Varför inte det ovanligaste, mest osökta? Maria Johansson förnekade sig inte, inte ens när hon försökte vidga sina vyer.

Fy fan.

 

Just som jag högg gaffeln i min lunchfisk torsdag den tolfte november slog mig tanken: Jamen gå åt andra hållet då. Att grotta ned sig i mänsklighetens förfall på internet är nog ganska ordinärt, det med. Gör något annat. Något intellektuellt. Det kan ju knappast sägas höra till vanligheterna i dag!

Min första association till ”intellektuellt” var universitet. Ha ha, var nog ingen chans att jag skulle komma in på ett sådant. Nästa anhalt? Bibliotek.

Varför inte. Där skulle jag inte känna mig totalt vilsen, även om det var ett bra tag sedan jag besökte ett, kanske inte sedan Emma var mindre. Ett hus dök upp för min inre syn. Det där stora på Medborgarplatsen.

Jag jobbade fram till trerasten, sedan gick jag. Så här i efterhand kan jag inte svära på om jag trodde att det var en av de onsdagar då jag ibland slutade tidigare, eller om jag bara sket i det, eller något slags mellanting.

Hur som helst spelar det ingen roll nu.

 

*

 

Solen slickar hustaken. Dörren sluter sig bakom Maria Johansson, sluter sig om ljuset, den relativa värmen därinne, om de sjuka och svaga och rädda. Ingen verkar lägga märke till att hon lämnar arbetsplatsen, här finns så många korridorer och utgångar och hissar och våningar.

Hon hoppar automatiskt på en buss. Inser efter två stationer att hon lika gärna kunde ha gått. Men nu sitter hon ju här.

Vad är det jag ska leta efter egentligen? Något utmanande, en bok som bryter ramarna. Fast hur frågar man efter en sådan, när man inte vet riktigt vad man letar efter?

Och vadå. Konstnärliga skumma böcker är kanske jätteinne på Söder.

Tänk utanför ramarna själv för fan!
Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas.
Hon byter till tunnelbana vid Skanstull.

Vad ska jag fråga efter?

Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas. Ska det vara så svårt att bete sig på ett annat sätt än det folk förväntar sig.

Men till målet ska hon. Inte låta sig avskräckas.

Hon går av en station senare. Sneddar grubblande över Medborgarplatsen, platsen som inte ger torgskräck utan snarare klaustrofobi. Hindras ett ögonblick av de lömska svarta kedjorna som i perfekt snubbelhöjd försöker få folk att inte snedda som de vill, utan följa snitslade banor. Märker knappt att hon snavar till, men svär högt. En Situation Stockholm-försäljare tittar långt efter henne.

 

Bibliotekets bjärt färgade dörrar öppnar sig ytterst motvilligt. Därinne ser det inte alls ut som något Maria minns.

En antydan av kallsvettsvåg. Snabbt, för att kylan inte ska hinna nå fötterna, går hon fram till en disk med skylten Information.

– Jo, jag har en fråga …

Samtidigt som hon säger det, vet Maria med ens precis vad hon ska fråga efter. Löjligt enkelt!

– Jaha, svarar damen bakom disken, vad gäller det?

– Jag undrar om en bok-

– Aha, det gäller böcker? Då får du gå en trappa upp!

Maria kommer av sig. Gäller böcker, ja visst fan gäller det böcker, vad annars frågar man om på bibliotek? Inte undra på att de för en alltmer tynande tillvaro.

Hon sväljer något, säger inte tack. Travar upp. Letar lite vilset efter en annan informationsdisk – där någon förhoppningsvis vet något om böcker – och ser efter ett tag att det finns grupper av mindre diskar inne till höger.

– Hej, jo jag har en fråga…

– Ja, jag ska försöka hjälpa till!

En man i hennes egen ålder ler vänligt. Glasögon, lång men vältrimmad skäggstubb.

– Jo, jag skulle vilja låna den bok som är ovanligast att låna?

Förbryllat bakom plastbågarna.

– Den … ovanligaste? Alltså den minst utlånade?

– Ja, precis!

Det blir tyst några sekunder.

– Oj, det var en ovanlig fråga … Vi har ju topplistor över de mest utlånade och så. Men tvärtom har jag aldrig hört talas om!

Bibliotekarieögonen verkar söka hjälp runt om sig, flackar bort.

– Vi för ingen sådan statistik. Bara över de mest utlånade! fortsätter han.

Ett litet leende finns kvar men hans ögon är någon annanstans.

– Men det måste väl gå att ta fram, säger Maria.

Något har börjat dunka bakom hennes egna ögon. Hon fixerar dem på mannen framför sig, vill tvinga fram hans igen, som gömmer sig någonstans vid skalmfästena.

– Kan ni inte bara se i registret vilken bok det var längst tid sedan någon lånade?

En yngre kvinna blandar sig i. Hon talar mycket lågt, kanske är det ett subtilt sätt att få andra att tala lägre.

– Det låter ju som det här konstprojektet för ett par år sen, mumlar hon vänd till skäggbibliotekarien, inte till Maria. Du vet som Emelies svåger var inblandad i. Flummigt var det!

– Aah, spännande! säger skägget och håller inte direkt sin egen röst bibliotekslåg. Ja vad ska du med det till?

Ögonen och leendet är tillbaka på Maria, men hon börjar känna sig inte bara frustrerad utan också förvirrad.

– Jag vill bara låna …

– Känner du Emelie? säger kvinnan plötsligt och spänner ögonen i Maria.

Samma sorts plastbågar som kollegan, men mycket hårdare därbakom.

– Va? Nej! Jag vill bara låna en bok, upprepar Maria hjälplöst.

Försöker att inte bli arg här bland alla tysta läsande människor.

Ytterligare en kvinna dras in, nu en äldre. Hon bara tittar på Maria – stålbågar har hon – men mumlar med den yngre.

Skägget fortsätter le hjälpsamt, tittar än på Maria, än på kollegorna. De ser skeptiska ut.

– Jag ska gå och kolla lite! säger skägget till slut, och försvinner.

Maria står kvar vid disken. Vet att alla tittar på henne. Ja vad fan titta då!

Hon låtsas betrakta en broschyr. Minuterna släpar sig fram.

– De allra ovanligaste slängs ju till slut, säger en vänlig röst oväntat nära.

Maria tittar upp. Stålbågarna igen, men nu ler hon faktiskt. Maria nickar tillbaka.

Ja, tänker hon. Så är det. De ovanligaste, de slängs.
Fan vad svårt det ska vara.
En liten evighet senare är mannen med skäggstubb och glasögon tillbaka.

– Ja, då ska vi se, säger han med ett nytt leende. Förresten, varför vill du veta det här? Är det nåt slags konstprojekt?

– Nä, svarar Maria igen. Jag vill bara … läsa den.

Fan vad svårt det ska vara.

– Mm, säger mannen och glider in bakom disken igen. Vi måste kolla upp det här lite mer. Vill du alltså ha titeln på den bok som det var längst sedan vi lånade ut? Inte den som sammantaget varit utlånad minst antal gånger någonsin?

Och inte blir det lättare.

– Eh, säger Maria. Alltså, den ovanligaste, som nästan ingen läst …

– Du kan ju också få en lista på dem som aldrig lånats ut, fortsätter det hjälpsamma skägget.

Va, sa inte den andra att sådana slängdes? Men lättad över lösningen utbrister Maria:

– Ja! Det blir jättebra!

Skägget ler, verkar lättad han med.

– Ja men då vet vi. Kan jag få ditt namn och telefonnummer?

En ny kallsvettsvåg. Namn, ha, det kan de ju få ta! Men nummer. Vad ska de med det till, registrera henne för något? Kan hon inte bara vänta här?

– Eller en e-postadress kanske? fortsätter det hjälpsamme mannen.

Maria vill med ens bara därifrån.

– Okej. Okej, mariajohansson, i ett ord, hotmail punkt com.

Mannen börjar skriva några bokstäver, sedan hejdar han sig och tittar upp.

– Är du säker, bara namnet så där i adressen, inga siffror eller så? Jag menar, det är ju så vanligt, namnet.

– Jo, Maria satans Johansson!

Bibliotekarien får ett nytt uttryck i ögonen.

– Ursäkta?

– Jag kan skriva ner det! svarar Maria och avfyrar ett leende.

Bibliotekariens blick bakom bågarna är mer förbryllad än någonsin, men han skjuter papper och penna över disken. Maria fattar pennan, böjer sig över disken så gott hon kan, knycker undan axelremsväskan, skriver.

Då ringer det. Skrällande gammal-telefon-signal i Marias kappficka. Det ekar. Alla tre bibliotekarierna tittar på henne. Stålbågarna gör en knappt märkbar huvudrörelse mot en stor plastskylt med en ilsket överkryssad mobiltelefon.

Just därför sliter Maria upp sin. Okänt nummer.

– Hallå?

Även det verkar eka i bibliotekssalen. Alla dessa blickar, de kittlas och kryper.

Men blickar känns inte lika obehagliga som förr. Inte alls. Kittlingen är ganska skön. Fast armhålorna blir ändå våta, noterar hon.

Inser sedan att hon helt missat vad människan i andra änden sagt.

– Hallå?

– Sssch! väser den unga kvinnliga bibliotekarien.

Maria vänder sig bort, tar några steg från salens centrum, upprepar sitt hallå.

– Ja hallå, är det Maria Johansson?

– Jadå! Vem är du?

– Som sagt är det Marianne Lövfeldt, säger den knastertorra rösten. Jag skulle just kalla in dig till ett samtal, men då visade det sig att du avvikit från arbetsplatsen.

Chefens chef. Aj då.

– Oj, vadå för samtal?

– Det vill jag ta på plats. Och varför är du inte på jobbet?

– Jag behövde gå på biblioteket, säger Maria och kan inte låta bli att fnissa till.

Tystnaden knastrar torr den med.

– Förstår du allvaret i detta? kommer det till slut ur luren.

– I vad?

– Jag tror nog du vet vad det handlar om.

– Att jag behövde gå tidigare i dag?

Marias röst har höjts. Ett skägg gestikulerar i hennes ögonvrå. Hon lyfter sakta ett långfinger åt honom. Placerar det sedan i vänstra örat, trots att det är knäpptyst runt omkring.

– Nej, inte främst det, svarar den torra rösten efter en paus.

– Men vad?

Den inte helt obehagliga ilningen Maria kände när hon svarade har varit nere i magen och vänt, nu stiger den mot huvudet.

– Maria, jag vill ta det här mellan fyra ögon.

Inget syns längre i Marias ögonvrår. Synfältet har svartnat och hennes röst är en annans.

– NEJ, säger Maria bestämt, jag kräver att få veta vad det handlar om, innan jag kommer till nåt jävla möte!

– Okej Maria, säger Marianne Lövfeldt och det kommer äntligen lite liv i hennes röst. Du är anmäld för sexuella trakasserier. Du behöver inte infinna dig till arbete i morgon, men jag förväntar mig att du kommer till mitt kontor måndag klockan tio.

Klick.
Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen.
Vad kan väl vara tystare än ett bibliotek efter ett vrål. Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen. Tar några vingliga steg tillbaka till informationsdisken.

– Varsågod, säger hon med ett litet leende och räcker över lappen med mariasatansjohansson@hotmail.com.

Den ser lite skrynklig och fuktig ut, men läsbar. Glasögonen bakom disken bara stirrar.

Maria vänder sig långsamt och kontrollerat, lämnar salen, tvingar sig att inte titta bakåt, skrider nedför trappan på skakande knän.

Världen är mörk och vinden iskall, men uppiggande.

Nu kommer jag få tid att läsa böcker.

 

6.

MARIA JOHANSSONS ATT-GÖRA-LISTA,

fredag den 13 november

Låtsas förbereda mig för att gå till jobbet
Skapa e-posten mariasatansjohansson@hotmail.com
Surfa på konstiga saker
Fundera på när och hur jag ska lämna Mikael
Leta lägenhet
Lösa jobbproblemet
Ringa mamma

Nej, så skrev jag inte.

Men kunde ha gjort. Mentalt gjorde jag det nästan, dessa var de saker som snurrade i skallen på mig och krävde åtgärder. Mycket att ta itu med, jajamensan. Jag grep mig an uppgifterna med rätt så gott mod. Att det var fredag den trettonde gjorde bara modet godare – den dag då så många faktiskt undviker att göra viktiga saker eller påbörja nya projekt. Att då göra tvärtom måste betyda tur. Eller något.

 

Punkt ett var snabbt avklarad. Ingen verkade lägga märke till något särskilt. Jag hade hållit masken för Mikael duktigt under kvällen innan.

Punkt två gick också undan. Mejladressen var inte tagen, som tur var, fast vem skulle ha velat ha den. Jag undrade om biblioteksskägget faktiskt skulle mejla mig. Men kände på mig att det nya kontot nog kunde bli användbart framöver, oavsett.

Den tredje punkten var väl inte lika viktig, men jag visste att jag ändå inte skulle kunna hålla mig ifrån det: att leta efter Vanligt och Ovanligt. Ovanliga efternamn. Ovanligaste ögonfärgen (tänk, gröna, som Adams). Ovanligaste hundrasen. När jag skrev in ”ovanligaste människan” sa sökmotorn dock nej, du vill söka på ”vanligaste människan”. Jag sa nej, OVANLIGASTE. Men se då var det fattigt med relevanta resultat på det enorma nätet.

Slutade när jag blev hungrig. Mikrade en matlåda jag egentligen frusit in till jobblunch åt Mikael.
Nu var det dags att blicka framåt.
Han ja. Medan jag åt gick hjärnan igång. Hittills hade jag denna hemmafredag mest gjort sådant som jag redan dagen innan tänkt att jag borde. Nu var det dags att blicka framåt.

Beslutet att lämna Mikael var moget och klart. Alldeles oavsett Adam. Jävla Adam med de gröna falska ögonen. Fast nej, han kanske var ett offer i det här. Jag hade nog sett vad de ögonen ville, bortom flickvän och konventioner. Kunde det vara Ewa som på något sätt fått veta och rapporterat? Skulle inte förvåna mig. Kontrollerande falska Ewa, säkert var hon en missunnsam jävel.

Eva ja, det fanns ju två sådana i mitt liv. Mamma. Hon hade ringt och sökt mig hemma i går innan jag kom hem. Jag hade inte ringt tillbaka. Måste kontakta henne innan hon började tokringa till mobilen också.

Ja, denna fredag den trettonde var en dag för viktiga beslut, så även angående lilla mamma. Jag hade tagit hennes (oftast helt meningslösa) samtal kanske två, tre gånger i veckan. Det tyckte jag var normalt.

Men hon ville prata oftare än så, helst varje dag. Jag hade förstått att detta problem var vanligt.

Mitt beslut hade alls inte enbart att göra med min nyvunna avsmak för allt vanligt. Mitt beslut grundade sig på enkel logik. Varför ska jag prata med en människa som nästan aldrig säger något relevant? Det fanns mer behov när mina egna barn var små. Men nu. Jag är snart 43. Vad är det hon vill kontrollera?

Usch, vilket samtal det skulle bli.

 

Jag märkte att jag hade hackat sönder de sista resterna i matlådan till oigenkännlighet. Sköt den ifrån mig, ruskade på huvudet. Ja, samtalet måste ringas, och så klart måste jag ringa till facket också, så snabbt jag orkade. Helst få någon med mig redan måndag morgon. Det jag gjort var knappast trakasserier! Dessutom inte på arbetstid. Bara på rast och kvällar.

Men okej, först Mikael. Jag masserade tinningarna, som för att styra om maskineriet som rusade på därinne.

Berätta så fort han kom hem från jobbet? Eller vänta till söndagen kanske, hinna förbereda mig lite?

Jag måste härifrån. Men man måste ju ha någonstans att ta vägen. Inte till mamma, nej tack.

Kanske bara sticka utan förvarning, lämna en lapp på köksbordet, så fort jag fått tag i något tillfälligt boende? Eller välja ”det värsta sättet av alla”. Det var att göra slut via sms, hade jag läst på nätet någonstans. Fast egentligen, vadå värsta, verkade ju vara ganska vanligt bland omogna människor i alla åldrar, knappast det värsta sättet.

Nej, ett drygt sjuttonårigt förhållande krävde något mer storstilat.

Min blick föll på den oöppnade dagstidningen på köksbordet.

 

Min nästa internetsökning blev: ”annons om skilsmässa”

Sökmotorn: Inga resultat hittades för ”annons om skilsmässa”

Jag: Okej!

 

Mejl från mariasatansjohansson@hotmail.com till ansvarig för familjeannonser i Dagens Nyheter:

Hej! Jag undrar om det är möjligt att beställa en annons om skilsmässa. Har ni tagit in sådana förut?
Undrar i så fall om pris, med eller utan bild, osv.
hälsningar Maria Johansson

 

Tillfredsställelse efter att jag klickat på sänd. Ett första steg taget, ett avgörande.

Dags för nästa.

Jag måste härifrån!

Jag hade aldrig fattat vad folk menar när de påstår att vissa ställen ”kväver dem”. En fånig dödsliknelse, av och för människor som egentligen är missnöjda med något annat. Det är väl för fan bara att andas så länge det finns luft.

Men plötsligt förstod jag känslan. Avbetalningshuset utsöndrade ett damm som kröp ned i lungorna på mig. Maten ville sätta sig på tvären i halsen, tvätten ville begrava mig, barnen ville få mig att skrika tills jag tappade andan. Till och med den där jävla randiga kudden i kökssoffan bara väntade på att kasta sig över mig, kväva mig.

Jag reste mig och stirrade ut genom fönstret. Den grå uteplatsen, bortom den töcken.

Jag måste härifrån. Det behöver inte vara för gott. Kanske ändrar jag mig framöver, kanske saknar jag ungarna redan första kvällen. Men just nu måste jag härifrån, få tänka och andas fritt.

På internet gav sökningen ”lägenhet uthyres stockholm” ungefär 1 130 000 resultat (på 0,23 sekunder). Men därefter gick det långsammare.

 

*

 

Drygt en och en halv timme senare har Maria lyckats skicka sju mejl och ringa två samtal. Ett mejl har studsat tillbaka, två annonsörer har svarat ”den är redan uthyrd”, en flåsande man har frågat henne hur gammal hon är och hur ofta hon brukar duscha.

Solen står redan lågt. En impuls får Maria att vandra ut i vardagsrummet, till barskåpet och ta en klunk Baileys direkt ur flaskan. Bara för att. En styrketår innan nästa snuskgubbe.

Gud, hur blev klockan så mycket. Men hon måste ringa den där som ville hyra ut i Fredhäll.
Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.
Tillbaka in i köket, lyfter luren. Många signaler går. Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.

– Hej, får Maria fram när hon svalt de fula orden, jo jag heter Maria och undrar om lägenheten …

– Ja jag förstår det! säger en svåridentifierad men bitsk röst i andra änden. Men först vill jag fråga hur gammal du är och vad du har för inkomst?

Vad fan. Fast bättre det än att fråga hur jag duschar, tänker Maria och hoppas att hon svarar rätt:

– Jag är fyrtiotvå, och jag har fast heltidsanställning …

– Jaså, säger rösten med lite mindre bit i. Ja det låter ju bra. Det har ringt så mycket ungdomar som inte förstår att jag måste ta den här hyran, det är ju nybygge. Och jag vill inte ha några fyllfester här. Jag har haft studenter förr som inneboende och jag är så trött på dem!

– Inneboende? upprepar Maria som inte riktigt vet vad hon annars ska säga.

– Ja fast nu är det ju uthyrning. Men var bor du nu då?

Maria har inte alls tänkt sig att bli förhörd så här. En plötslig ingivelse får henne att fortsätta tala sanning.

– Jag är delägare i en villa utanför stan, men jag ska skiljas från min man och behöver någonstans att ta vägen, så fort som möjligt helst.

Helt ny ton i rösten i luren.

– Jaha, ja jag förstår. Ja det är ju fler som anmält intresse, jag får se hur det blir! Men ge mig ditt telefonnummer och så, så hör jag av mig om det blir aktuellt.

 

De undergödda krukväxterna kastar långa skuggor på parketten. Maria tar en klunk Baileys till.

Nu jäklar. Nu går saker åt rätt håll för Maria Johansson.

Hon sätter sig vid datorn igen för att skicka iväg ett sista lägenhetsmejl, det gäller att hålla alla möjligheter öppna.

Då rasslar det i dörren.

Maria flyger upp, sticker ut huvudet i hallen. Det är Simon, han är i färd med att hänga av sig jackan. Mössan och de läckande hörlurarna sitter fortfarande på.

– Hej, säger Maria och tänker febrilt.

Ingen reaktion.

– Varför kommer du hem nu? säger hon högre och tar ett kliv framåt.

Simon hoppar högt och snor runt.

– Va är DU hemma!

– Ja, så klart. Men varför kommer du redan?

Anfall är bästa försvar.

Sonens ansiktsfärg skiftar från chockvit till skamröd.

– Jag har ont i huvudet …

Maria svarar inte med en gång, snörper bara på munnen och tittar i tur och ordning på hörlurarna som brusar kring Simons hals, Colaburken i hans hand och den halvöppna skolväskan på golvet. Hennes bultande hjärta saktar in något.

– Jaha. Ja jag är hemma i eftermiddag, håller på med lite viktiga grejer. Du får väl lägga dig och vila då. Känns det som du har feber?

Ingen hon slutfört meningen har hon lagt handen på Simons panna. Eller försökt, han skyggar undan.

– Nää, eller kanske …

Simon fäster blicken på sina nya, redan svettmarinerade, 43:or. Maria placerar bestämt handen på pannan. Han känns faktiskt lite varm, kanske mår han verkligen dåligt.

– Okej. Lägg dig och vila ett tag så kan vi ta tempen sen!

Simon nickar och sparkar av sig skorna.

– Förresten, tillägger Maria medan hon vänder tillbaka mot köket, jag kanske ska bort i kväll.

– Okej.

Något nytt hugger till i hennes hjärta, men hon tränger bort det.

Helvete, jag måste hinna ringa facket innan någon mer kommer hem!

Klockan är 14.20.

Maria väntar nervöst på att sonen ska försvinna in i sin egen värld, i sitt eget rum, som han brukar. Alla de snurrande tankarna har för tillfället stannat. Maria tänker inget, lyssnar bara mot övervåningen. Hon känner inte speciellt mycket heller.

Efter några minuter hörs musik sakta dunka genom stängda dörrar. Maria andas ut.

Lyfter luren för att ringa till Boel på jobbet, som har något slags förtroendeuppdrag i klubben. Hejdar sig med handen på klykan. Vill jag verkligen ta det här med henne? Vi som är på samma avdelning och allt. Och hon är ju så jävla konflikträdd.

Klockan tickar, pulsen stiger. Maria rotar runt i lådor och papper, hittar kontaktuppgifter till ett arbetsplatsombud som hon inte brukar fika med.

Inget svar.

14.43. Maria skickar ett mejl i stället, och söker sedan runt lite på nätet. Blir tillfälligt lugnad. Så klart har hon rätt att ha facket med sig, hon kan kräva att samtalet skjuts upp ifall hon inte hinner få tag i någon tills måndag morgon.

Fast ska jag då gå och jobba som vanligt på måndag?

Nä, ta det senare. Nu är det ju helg!

Fredagsmys!

Maria ryser till. En sak i taget. Klockan är tre.

Framme vid sjunde och sista punkten hon tänkt ta uti med.

Och efter det, då?
Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.
Maria fattar luren igen. Svar på andra signalen. ”Johansson”.

– Hej hej, det är Maria! Var det något särskilt du ville?

Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.

– Hej Maria! säger Eva Johansson. Nja, jag ville väl höra hur det var med dig bara …

– Jo allt är bra, men jag har ganska mycket att göra just nu, vet du.

– Jaha, säger du det … Vad är det som är så mycket att göra?

– Jag kan berätta det lite senare!

– Vad konstig du låter. Är det säkert att allt är bra?

– Jodå, jag kan berätta senare, när jag känner för det! Mamma, jag skulle vilja att vi bestämmer att den närmaste tiden ringer jag upp dig när jag vill prata. Inte tvärtom. Kan vi säga så?

Luren håller andan.

– Nämen Maria, kommer det sedan. Vad har hänt egentligen?

Ett skratt väser upp ur Marias strupe.

– Som sagt, vi tar det lite senare! Hörs om ett tag. Förresten, tillägger hon, jag tycker om dig mamma. Det är inte det. Hej då.

Handen som lägger på luren darrar. Maria minns knappt något av samtalet. Bara de sista orden ekar.

Jag menar inget illa. Det är inte mitt fel, jag har inte valt vem jag skulle födas av. Det är inte hennes fel heller. Väl.

Fast hon kunde ju åtminstone ha gett mig ett annat förnamn.

 

Maria lyfter luren igen, slår koden för att få saldo på personkontot. 3 147 kronor och 70 öre.

Reser sig hastigt och går mot trappen. Hejdar sig efter tre och ett halvt steg, går tillbaka och lägger av luren.

Smyger upp. Fast Simon säkert ändå har somnat.

En halvstor väska, lite övernattningsgrejer. Ned för trappen igen.

Maria ställer fram ett paket köttfärs att tina på diskbänken, kluddrar lite på en lapp och lägger bredvid.

Sedan går hon.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
16 timmar sedan
Hamnarbetarförbundets Erik Helgesson utanför Arbetsdomstolen
Efter att ha fått sparken vägrades Erik Helgeson tillträde till hamnen för att sköta sitt fackliga uppdrag. Foto: Johan Apel Röstlund

Den fackliga följe­tongen fortsätter

Den fackliga följetången kring Hamnarbetarförbundets sparkade vice ordförande Erik Helgeson fortsätter. På tisdagsmorgonen inleddes huvudförhandlingen i ett av de infekterade målen där bolaget APM Terminals i Göteborg vägrat släppa in honom på arbetsplatsen för att utföra sina fackliga uppdrag.

Tisdagens förhandling i Arbetsdomstolen gällde alltså inte den hårt kritiserade uppsägningen av Erik Helgeson i början av 2025. Det var då arbetsgivaren Gothenburg Roro Terminal, GRT, polisanmälde honom för brott mot rikets säkerhet i samband med Hamnarbetarförbundets planerade blockad mot israeliskt krigsmateriel. En anmälan som snabbt lades ned av både Justitiekanslern och polisen och som Arbetaren rapporterat om upprepade gånger.

I stället handlade tisdagens förhandling om hans fackliga roll och frågan om APM Terminals, ett annat bolag verksamma i Göteborgs hamn, agerande när de utestängde Helgeson från hamnen.

Här kräver facket skadestånd både för Helgeson personligen och till förbundet.

APM bestrider anklagelserna

Hamnarbetarförbundets juridiska ombud Frederick Batzler menar att det är helt orimligt att en facklig förtroendeman nekas tillträde till hamnen för att träffa förbundets medlemmar. APM Terminals gick dessutom, enligt facket, enbart på GRT:s linje när de stängde av och avskedade Helgeson från sitt arbete.

– En viktig del i Eriks arbete som vice ordförande och central förtroendeman i facket är just att besöka medlemmarna på deras arbetsplatser för att förbereda förhandlingar och informera om pågående rättstvister. APM hänvisade till Roro-terminalens beslut men de påståendena avfärdades ju snabbt av både JK och polis, sade Frederick Batzler under sin sakframställan i AD.

APM å sin sida bestrider anklagelserna och menar att beslutet om tillträdelseförbud ligger under bolagets eget säkerhetsansvar. Deras juridiska ombud Hanna Björklund var dock noga med att påpeka att de inte ifrågasätter Erik Helgesons ställning inom Hamnarbetarförbundet.

Erik Helgeson själv var lugn inför tisdagens förhandling.

– Känns helt okej just nu. Det här är ju mycket mindre personligt än själva uppsägningsmålet som kommer framöver, säger han till Arbetaren utanför AD.

Dom i dagens mål, med rubriceringen Hindrande av förtroendeman och brott mot tolkningsföreträde, väntas komma inom någon månad.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Fotomontage: I förgrunden till höger Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz. I bakgrund bild på Göteborgs Universitet samt en skärmdump från enkät från SOM-institutet
I SOM-institutets enkät klumpas Arbetaren ihop med Riks och Samnytt. Foto: Wikipedia, Johan Apel Röstlund. Skärmdump. Montage: Arbetaren

Nej, SOM-institutet – Arbetaren är inte ”alternativ­media”

”En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om man ’pekar ut’ medier kopplade till regeringen.”

I veckan skickades en enkätundersökning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet ut. En av enkätens frågor lyder: ”Vilka av följande informationskällor tog du del av inför riksdagsvalet 2026?” 

Bland svarsalternativen finns ”Traditionella nyhetsmedier (TV, radio, eller tidning).”

Eller: ”Alternativa nyhetsmedier (t.ex. Riks, Flamman, Arbetaren, Samnytt)”. 

Våra läsare och skribenter har blivit förbannade. De vill inte att deras tidning ska klumpas ihop under begreppet ”alternativmedier”. Att vara ”alternativ” är i sig ett märkligt begrepp, som teoretiskt kan täcka nästan vad som helst. Men i det allmänna medvetandet är det sedan något decennium kopplat till rasism, desinformation och konspirationsteorier.

Värre är dock att SOM-institutet lägger in Samnytt som jämförelse – eftersom just Samnytt gått ur det medieetiska systemet.

Tanken med det medieetiska systemet är kort förklarat att medier frivilligt ansluter sig till gemensamma regler för att motverka exempelvis uppenbara sakfel och ogrundade uthängningar av privatpersoner. Genom att ta ansvar för sin egen etik vill mediebranschen minska behovet av politisk inblandning och lagstiftning.

När Samnytt valde att gå ur var motiveringen ungefär att systemet används av ”etablissemanget” för att ”smutskasta konkurrenter”.

Extremt skilda exempel

För sammanhang: Samnytt är en nyhetssajt som grundades 2017, som en efterföljare till bloggen Avpixlat. Sajten har starka kopplingar till Sverigedemokraterna. Samma sak gäller mediekanalen Riks, som lanserades av SD år 2020. 

De andra två exemplen i SOM-institutets enkät är alltså vi på Arbetaren, och Flamman.

Flamman betecknar sig som oberoende socialistisk. Rötterna går tillbaka till 1906, även om dess ägare och inriktning har skiftat betydligt sedan dess. Det är ändå en etablerad tidning som ingår i det medieetiska systemet. Precis som Arbetaren gör.

Tidningen Arbetaren har en stolt och obruten historia sedan 1922. Drivkraften har alltid varit att lyfta människor och rörelser som är långt från maktens korridorer – eftersom tidningens grund är frihetligt socialistisk, aldrig partipolitisk. Vi har på samma gång varit en viktig del av offentligheten. Vi har lyft skribenter och ämnen som fått stort genomslag, vi skrev om såväl hotet från fascismen som klimatkrisen långt innan de större medierna.

Falsk balans – och rädsla för konsekvenser?

Jag förstår att Arbetarens läsare och skribenter reagerar med bestörtning.

Vi söker just nu SOM-institutet för att få svar på hur de ser på begreppet ”alternativa medier” och hur urvalet av exempel skett. Vi undrar förstås också varför inte Arbetaren och Flamman skulle rymmas i svarsalternativet ”traditionella nyhetsmedier”.

På ett sätt kan jag dock förstå hur enkätmakarna antagligen resonerat. Rädsla för kritik kan ha lett till något i stil med det som brukar kallas falsk balans i medier: att olika åsikter ska ges lika mycket utrymme, även om den ena sidan inte har vetenskapligt eller faktamässigt stöd. När man egentligen vill ha svar om högerextrema alternativmedier lägger man därför in några andra, som ses som ”vänster”, för ”balansen”. I sammanhanget, som är medier och riksdagsvalet, kan jag också förstå att just vi fick åka med: vi har bevakat riksdagsvalet med våra i Sverige unika, utomparlamentariska perspektiv. Till exempel har vår satsning där Greta Thunberg och Alexandra Urisman Otto reser runt i Sverige nått hundratusentals tittare och läsare. 

Men den stora frågan är: Varför skulle avsändarna bakom enkäten vara så rädda för kritik?

En mycket konkret oro kan ligga bakom. Nämligen att med tiden bli av med forskningsanslag om de ”pekar ut” medier kopplade till regeringen. 

Nu när vi slipper Tidöregeringen får vi hoppas att forskarna kan andas ut vad gäller just det. 

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Malmö Latinskola
Sörjande samlas utanför Malmö Latinskola där två lärare dödes av en elev vid ett skoldåd i mars 2022. Foto: Johan Nilsson/TT

Anmälningar om hot och våld i skolan ökar kraftigt

Antalet anmälningar om hot och våld i skolan har skjutit i höjden. Det visar nya siffror från Arbetsmiljöverket. Främst är det lärare som utsätts.

I skuggan av de senaste årens fruktansvärda skolattacker växer också problemet med hot och våld mot Sveriges lärare. Det visar Arbetsmiljöverkets siffror på antalet anmälningar, som under de senaste tio åren ökat från 638 till förra årets 1 265. Bara i år har hela 800 anmälningar kommit in.

De flesta anmälningarna gäller hot eller våld från elever riktade mot lärare och annan skolpersonal.

– Problembilden skiljer sig åt mellan skolorna, men det alla säger är att det är flera saker som händer samtidigt som gör att situationen blir ohållbar. Det kan vara utagerande elever, en sammanslagen skola och mindre resurser, säger Ilse Hakvoort, forskare vid Göteborgs universitet som studerat lärares utsatthet för våld och hot, till nyhetsbyrån Siren.

”Betydande arbetsmiljörisk”

Arbetsmiljöverket skriver i ett pressmeddelande att över 1 100 grund- och gymnasieskolor runt om i Sverige inspekterats och att hela 75 procent av dessa brister i sitt arbete med att förebygga risker för att personal utsätts.

– Ingen ska behöva bli sjuk eller skadas på grund av sitt jobb, men tyvärr ser vi att arbetsmiljöfrågorna inte prioriteras på det sätt som regelverket kräver och som är nödvändigt för att skolan ska vara trygg och säker, säger Annika Schmidt, projektledare för Arbetsmiljöverkets tillsynsinsats i ett uttalande.

Om den kraftiga ökningen av anmälningar beror på förändringar i rapporteringen eller om hot- och våldshändelserna faktiskt ökat i antal de senaste åren, är ännu inte helt fastslaget enligt Arbetsmiljöverket. Oavsett vilket menar dock myndigheten att händelserna medför en betydande arbetsmiljörisk i landets skolor.

Publicerad Uppdaterad
7 dagar sedan
Poeten Jesper Lundby skriver veckoverser i Arbetaren. Foto: Henrik Montgomery / TT / Montage: Arbetaren.

Veckovers: Morgonhästen

Morgonen är mulen,
himlen den är grå.
Sömnen är snart stulen.
Alarmet börjar gå.

Koka kaffe, i med bränsle,
ansiktet en säck.
Upp på morgonhästen, gränsle,
sätt igång och väck.

Smöra mackor, kladd och smul
och jaga ungar små.
Förstöra allting jättekul
som de hittar på.

Rösten blir snart inte snäll.
En kropp inställd på strid.
Nu är det ett mirakel
om någon är i tid.

Efter bråk och gråt och skratt,
till slut kom alla ut.
Dagen har just börjat,
mamma är helt slut.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
39-åriga Kristina, i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Väljar­reaktioner: ”Man får hålla tummarna. De brukar lova mycket i början” 

Arbetaren har besökt Skärholmen för att fråga människor hur deras tankar går, dagen efter valet.
”Hoppas bara på att det blir lite förändring.”

Det är dagen efter valet på torget i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Solen strålar starkt, en känsla av högsommar har infunnit sig vid den svagt strilande fontänen. Arbetaren stannar förbipasserande och frågar:

Hur reagerar du på valresultatet, som det ser ut nu?

27-åriga Suraya ber om ursäkt för sina språkkunskaper. Hon har bara varit i Sverige i drygt ett år, sedan hon kom hit från Afghanistan. När hon till sist svarar är det på närmast perfekt svenska:

– Jag har inte sett hur det gick. 

Du har inte sett resultatet? Är du inte nyfiken?

– Jo, jag är nyfiken. Men när jag vaknade gick jag direkt till skolan och gjorde prov. Och sen måste jag lämna in den här boken på biblioteket. Och sen gå till min engelskakurs. Jag ska prata med min man och fråga honom eftersom han var jättenyfiken och kollade varje timme för att se vad resultatet skulle bli.

Hon fortsätter att berätta – om sin önskan att de som hamnar i regeringen ska göra Sverige till ett ”mer utvecklat land”, att man ska ”ta hand om det vackra landet”. Någon oro har hon inte känt, säger hon, när det gäller till exempel Sverigedemokraternas extremt restriktiva migrationslagstiftning. 

– Jag har inte något särskilt att säga om det. Jag har inte varit här så många år, så att jag kan prata om politiken.

Suraya i Skärholmen, dagen efter riksdagsvalet 2026. Foto: Alexandra Urisman Otto

Nervös efter prognosen

En kvinna i 30-årsåldern är inte bekväm med att synas med namn och bild i tidningen. Men hon röstade på Vänsterpartiet, berättar hon när hon korsar torget. Och nu är hon nervös.

– Det ser ju tajt ut. Väldigt tajt.

Hon har alltid röstat på vänstern, det är ideologiskt. Och det har inte ändrats i den här valrörelsen, säger hon och understryker samtidigt att det förstås är bekymmersamt att det har funnits personer på listorna som sagt och skrivit oacceptabla saker, ”man borde säkert ha haft bättre koll”. Men det är samtidigt bara Vänsterpartiets listor som har hårdgranskats.

– Jag är inte orolig för antisemitism i Vänsterpartiet. Tvärtom. Det finns betydligt mer av det på andra håll. 

”Tar det som är minst dåligt”

18-årige Emanuel Ene är på väg från tunnelbanan in i Skärholmen centrum när Arbetaren fångar honom. 

Röstade du i valet?

– Ja.

Vill du säga vad du röstade på?

–  Ja, jag röstade på Moderaterna.

Vad avgjorde vilka som fick din röst?

– Alltså jag gillar deras ekonomiska politik, till exempel att skatterna ska sänkas allmänt, att det ska löna sig att kämpa.

Vad tänker du om Moderaternas samarbete med SD? Har det spelat in i ditt beslut?

– Från mitt perspektiv är det något som jag inte gillar, men jag ser inget bättre alternativ just nu så jag tar det som är minst dåligt.

Arbetaren ber att få ta en bild och Emanuel Ene nickar men säger att han vill ta av sig sin ryggsäck.

– Jag kommer direkt från skolan, säger han.

Var går du i skolan?

– På Östra Real. Men jag bor här i Sätra.

Emanuel Ene, 18 år, dagen efter riksdagsvalet 2026, i Skärholmen. Foto: Alexandra Urisman Otto

V starka i Skärholmen

De röda partierna ligger i topp i många av distrikten i Skärholmen. Rösträkningen visar att Vänsterpartiet har gått mycket starkt här. Samtidigt har såväl Moderaterna som Sverigedemokraterna fortfarande relativt stort stöd i flera valkretsar, även om pilarna pekar nedåt jämfört med förra valet.

39-åriga Kristina är nöjd över hur resultatet ser ut att bli, berättar hon för Arbetaren. Men för henne blev det ingen röst. Hennes 1,5-åriga dotter ramlade och slog i huvudet, så valdagen blev en dag på sjukhus och röstmottagningen hann stänga innan dottern fick komma hem.

Men du har följt nyheterna i dag och sett hur det ser ut?

– Jo, jag är nöjd med Socialdemokraterna.

Hade de fått din röst, om du hade kommit iväg till vallokalen?

– Ja, jag gillar Magdalena. Gillar hur hon tänker och hur hon vill fixa till i Sverige. Och framförallt med vården. Det behövs!

Du var ju i vården i går. Hur upplevde du det?

– Jo, det var… Alltså den där kön du vet. Man väntar så länge. Och så kommer någon efter en stund och så blir det ännu mer väntan …

Så vården är viktig för dig?

– Ja, vården är viktig med läkare och personal.

Det är väldigt jämnt. Och på andra sidan har vi ett parti som har minst sagt skarpa åsikter om invandring och islam. Hur tänker du kring det?

– Jag har inga problem med hur de tänker, alla får tänka sitt. Men jag tänker bara så här: oavsett om man är invandrare eller inte invandrare – så länge alla följer lagar och regler och inte förstör det här landet. Men kommer du hit för att förstöra, då håller jag med dem. Man ska inte vara kriminell. Man lever sitt liv, Sverige ger allt vad man behöver. Man kan inte komma hit och förstöra. Det känns farligt ibland, jag vågar till exempel inte komma hit med barnen. Man vet aldrig vad som kommer hända, säger hon.

– Men ändå är jag glad för hur det ser ut att bli. Att det verkar bli maktskifte. Jag hoppas bara på att det blir lite förändring, att det blir bättre helt enkelt. Man får hålla tummarna och se, för de brukar lova mycket i början. Sen vet man inte, när de vinner. Hur blir det då?

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: I förgrunden Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz till höger. I bakgrunden centerpartiets partiledare Elisabeth Kristin Thand Ringqvist,

Amalthea Frantz:
Ingen vänster­regering i sikte

Texten rullade oupphörligt i SVT:s valvaka: ”Vilka kommer styra Sverige de kommande fyra åren?” Svaret på den frågan visste vi ju på förhand. Staten och kapitalet. Och så någon form av ekonomisk högerpolitik på det. 

Vad mer kan vi veta rätt säkert redan nu? Jo, att de kommande veckorna – eller månaderna – kommer fyllas av utspel och ”förhandlingar”. Kanske kan de till och med konkurrera ut  kvällstidningarnas vanliga krigsrubriker om tv-serier.

Men Tidö verkar dött. Det är ju skönt. 

Att behålla regeringsmakten är ofta svårt, och även förra valet var jämnt.

Motsättningar kan ge oväntade effekter

Väljarna är fortsatt djupt splittrade. Generellt röstar kvinnor och män mer olika än någonsin. Dagens Sverige är fullt av motsättningar, av ”vi och dom”. 

Sådana motsättningar kan vara falska. Ofta är de rasistiska. Men motsättningar i sig är en ovärderlig grund för kamp. De kan även ge oväntade effekter. En sak som säkert har spelat in i valresultatet är att många har reagerat starkt mot utvisningarna av ungdomar och arbetskamrater. Där blev ett helt annat ”vi” synligt: vi som jobbar, som är patienter, skolelever, medmänniskor.

Samtidigt gör Socialdemokraterna, trots att de är störst, ett historiskt dåligt val. Samma sak gäller SD. Många av deras väljare känner sig svikna – med all rätt. Försämringarna av a-kassan, till exempel, är ingen liten fråga för alla som är tvungna att leva av dem. Stödrösterna som räddade Liberalerna lär splittra partiet än mer framöver.

Ekonomisk högerpolitik väntar

Men ett nederlag för Tidö betyder inte att Sverige får en vänsterregering, inte ens i allra vidaste bemärkelse. Mycket sannolikt är att Socialdemokraterna bildar regering med typ alla som vill (utom Vänsterpartiet). 

Som Centerpartiet. C är generellt det parti med mest arbetarfientlig politik. Ingen borde bli förvånad om S fortsätter sin långa resa högerut, och exempelvis struntar helt i både sin uttalade vilja att slopa karensavdraget och sina antydningar om arbetstidsförkortning. De enorma satsningarna på försvaret, och antagligen även på nya fängelseplatser, lär ligga kvar.

Just det, en sak till kan vi veta säkert. Riktig förändring drivs fram av människor utanför riksdagen. Kampen fortsätter.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Fotomontage: Toivo Jokkala i förgrunden till vänster. I bakgrunden Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson
Mobilisering är enda vägen framåt, skriver Toivo Jokkala. Foto: Jonas Ekströmer / TT, Axel Green. Montage: Arbetaren

Toivo Jokkala:
Har vi tur har Tidö fallit – men det här duger inte

I skrivande stund pågår rösträkningen och mandaten står och väger. Kanske kommer vi inte att veta säkert vilken sida som vunnit det svenska riksdagsvalet 2026 förrän senare i veckan. Den otäckaste regeringen i modern tid verkar hur som helst ha fallit – medan Socialdemokraterna visar att de ingenting begripit.

Om resultatet står sig och Tidösidan förlorar är det, i brist på bättre ord, en stor lättnad. Ulf Kristerssons regering, där Sverigedemokraterna formellt har stått utanför men i allt väsentligt hållit i taktpinnen, har varit en katastrof på många plan. Regeringens politik har slagit sönder mängder av människoliv – och normaliserat rasismen, urholkat rättsstaten, ödelagt klimatpolitiken och ytterligare ökat samhällsklyftorna. Den har utgjort ett grundskott mot många av de landvinningar som gjorts i Sverige under det senaste seklet.

En förlust för Tidöregeringen innebär alltså lättnad, en sorts andningspaus. Vi slipper ett läge där en Sverigedemokrat- och moderatdominerad regering måste övertrumfa vad den redan ödelagt, vi slipper Tidö 2.0, vi kan ta ett djupt andetag och samla krafterna. Men det är tyvärr det mesta vi kan hoppas på.

Det här är nämligen, oavsett exakt mandatfördelning i slutändan, ett betydligt sämre resultat för oppositionen än vad som varit rimligt efter denna katastrofregering. Det ledande oppositionspartiet Socialdemokraterna, som ägnat en stor del av mandatperioden åt att triangulera och lägga sig så nära Tidöpartierna det går i dessa partiers profilfrågor, gör ett historiskt dåligt val. Om siffrorna står sig har S inte presterat så här dåligt sedan 1928. Ett smashläge har förvandlats till pyspunka.

Samarbete över blockgränsen en fantasi

Det borde stämma till en rejäl eftertanke, men kommer antagligen inte att göra det, åtminstone inte i Socialdemokraternas ledning. På valnatten sade S-ledaren Magdalena Andersson: ”Givet att det tycks bli så här jämnt igen så finns det all anledning att söka den nya samarbetsanda som jag har talat om. Det vore bra för svensk politik.”

Den samarbetsandan – underförstått: över blockgränserna – finns bara i S-ledningens huvuden, och visar att de ingenting begripit. Precis som när LO-ledningen reagerar på kapitalets bredsida mot fackföreningsrörelsen genom att tala om vikten av handslaget och att stå upp för den svenska modellen framstår Socialdemokraternas reaktion på blåbrunhögerns politiska offensiv som helt verklighetsfrämmande. I ett läge där partiet hade behövt konfrontera den demokratifientliga råhögerpolitiken och lyfta ett progressivt alternativ sitter de fast i en 1900-talsfantasi där de oavsett vart vinden blåser alltid står stadigt i samhällsutvecklingens mitt och håller i taktpinnen. Den fantasin saknar täckning i vår samtida verklighet, och väljarna har visat att de inte heller tror på den.

Om Tidöförlusten nu håller i sig stundar komplicerade regeringsförhandlingar. Socialdemokraterna lär inte få utdelning på sitt flirtande med Kristdemokraterna – en av partiets alla obegripliga och demoraliserande manövrar under valrörelsen – utan vara hänvisade till att göra upp med Centerpartiet och Miljöpartiet, samtidigt som de på ett eller annat sätt säkrar upp Vänsterpartiets stöd.

Mobilisering är enda vägen framåt

När det gäller den kommande politikens innehåll kan alla vi andra som bäst hoppas på en paus i utförslöpan. En socialdemokratiskt ledd regering med centerpartistiska inslag lär inte förverkliga Tidö 2.0:s program – men heller inte rulla tillbaka de ödesdigra förändringar som Tidöregeringen genomfört. Därtill riskerar den att ge utrymme åt flera av Centerns nyliberalt präglade förslag. Det lär bli ytterst impopulärt, och om fyra år kan vi alltså befinna oss i ett läge där SD och Tidö är redo för comeback och kan framställa sig som utmanarna till en stagnerad politik.

Det enda sättet att försöka förhindra det är att använda de här fyra åren till progressiv mobilisering. Som de rekordstora klimatdemonstrationerna i Stockholm och Göteborg veckorna innan valet visade finns det fortfarande ett annat Sverige – ett Sverige där människor tror på rationalitet och solidaritet och på att verklig förändring är möjlig, hur osynligt detta Sverige än varit i valrörelsen. Det är den sortens krafter vi måste bygga på – i de sociala rörelserna, på arbetsplatserna, i opinionsbildningen.

Alltför länge har brunhögern nu fått formulera problembeskrivningarna – det är dags för oss andra att ta över. Vi kommer tyvärr inte att kunna luta oss mot den kommande regeringen, oavsett hur den ser ut.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Nedräkning – Valfeber och planetär hetta

Hallå i slutet av valveckan! 

Hur mår ni? Jag (det är Alexandra som skriver) tycker det är svårt att låtsas som att det här är som vilka dagar som helst, skrev lite mer om det här. Du som läser: Skicka gärna ett mejl och berätta hur tankarna går och – framför allt – vad ditt svar är på frågan: ”Vad fan ska man göra efter söndag?” 

För vad ska hända egentligen, efter det här valet? Vi vet ju att rösträtten är en avgörande del av demokratin. Men den är långt ifrån det enda verktyg som finns för att försöka skapa förändring. 

Är du organiserad? Medlem i några rörelser eller grupper? Ska du bli det? Har du skrivit insändare, gått i demonstrationer, stickat halsdukar för Rebellmammorna eller limmat fast händerna i asfalten? Alla har vi säkert olika uppfattning om vilka metoder som är bra och vilken aktivism som är mest effektiv. Men att förändring kommer vara nödvändig – oavsett valutgången på söndag – det är ett faktum. 

Det räcker som bekant med att titta på klimatkrisen. Augusti var den varmaste månaden som någonsin uppmätts på jorden. Föga förvånande med tanke på att utsläppen av växthusgaser inte störtdyker som de skulle behöva göra – utan ökar. Vi har alltså ett badkar med vatten upp till kanten och istället för att skruva av vattnet så fort vi kan, så står kranen under högre tryck än någonsin.

FN:s miljöorgan har konstaterat att 1,5-gradersgränsen är förlorad och att uppvärmningen i absolut bästa fall kan begränsas till 1,8 grader. Det är ett oerhört besked som visserligen inte är förvånande för någon av oss som följer utvecklingen – men som ändå chockerande nog bara touchade nyhetsflödet innan det sopades bort av den norska kungafamiljens begravningsförberedelser, partipolitisk pajkastning och meningslös ”konsumentjournalistik”.

Några andra goda nyheter (obs: ironi) från den senaste tiden: 

Efterfrågan på kol väntas öka i världen på grund av USA:s krig i Iran. Störningar i transporterna av olja och fossilgas genom Hormuzsundet har drivit upp priserna och bidragit till ökad kolanvändning i länder som har fossilgaseldade kraftverk och ”ledig kolkapacitet”, enligt Internationella energiorganet. Kol är det mest klimatskadliga av alla bränslen.

Världens hav är så fruktansvärt heta att man hoppar till när man ser graferna

Enligt en ny rapport från Världsmeteorologiska organisationen bidrar röken från skogsbränder till minst 100 000 dödsfall om året världen över. Minst 35 000 människor bedöms ha dött i värmerelaterade dödsfall under sommarens långa värmeböljor i Europa.

Och Svenska Naturskyddsföreningen flaggar – efter att ha granskat samtliga partiers valmanifest – för att de flesta visserligen skriver om värdet av den svenska naturen. Men det råder ”stor brist på skarpa förslag” för att skydda den.
”Flera partier lägger till och med fram förslag som skulle förvärra läget”, konstaterar man krasst.

Sverige – ett rikt land med alla tänkbara möjligheter (och skyldigheter) att gå före i en verklig omställning – sviker dramatiskt.

Eftersom de klimatmål som alla partier utom SD har ställt sig bakom bara omfattar omkring en tredjedel av svenskarnas utsläpp, är det lätt att dra slutsatsen att inte heller själva politiken är tillräcklig. För även om målen magiskt skulle nås – är Sverige mycket långt ifrån att göra sin del av det globala klimatarbetet.

Givetvis finns det grader också i helvetet. Flera olika granskningar pekar på att vissa partier är klart mindre dåliga än andra. Men oavsett: dags att förbereda sig inte bara för helgens nervpärs – utan för tiden som kommer därefter.

Några sista minuten-tips för dig som inte har bestämt dig för vad du ska rösta på än. Här finns en ny valkompass framtagen av en matematiker vid Stockholms universitet. Den bygger på hur partierna faktiskt har röstat under mandatperioden och inte på löften eller utfästelser. Jag (Alexandra) skrev om den här. Det finns hur många frågor som helst så man behöver inte göra alla – det går att kolla sitt resultat löpande under tiden man svarar. Här får du också en bild av hur partierna ser på folkmordet i Gaza. 

Vill också tipsa om väljarintervjun med Moaawia Albriki, som överlevde attacken i Fagersta. Det var ett fint och starkt möte.

Okej… Det var allt för nu. Vi hörs på andra sidan!

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
till vänster: Flyktingar vandrar mot turkiska gränsen till Grekland. Till höger: Foto på Elias Efveregren.
Elias Efvergren är debattör och namnet bakom kontot ”Ekonomin bakom”. Till vänster: Människor på flykt, gränsen mellan Turkiet och Grekland år 2020. Foto: Emre Tazegul/TT, privat

Alla arbetare förlorar på den rasistiska politiken

”Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Öppna gränser? Eller är det stängt för alla utan en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa?” Debattören Elias Efvergren slår hål på migrationsmyterna och förklarar hur ”kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil.”

Migrationsminister Johan Forsell sitter vid middagsbordet och pratar med sonen om hur det var på senaste Aktivklubbmötet. Sedan går han till jobbet och utvisar tonåringar. Socialdemokraternas Lawen Redar tycker att det är att gå för långt men vill ändå ha stram migrationspolitik för att ha råd med ”generell välfärd”. Fredrik Reinfeldt ville att vi skulle öppna våra hjärtan. Stefan Löfvén öppnade sitt hjärta under 2015 års flyktingkris och stängde det sedan 2016. 

Vad ska egentligen hållningen vara i relation till migration? Är det öppna gränser? Eller är det stängt för alla utom de med blå ögon, skär hud och en stamtavla raka vägen ner till Gustav Vasa? 

Först reder vi ut vad migration är och vem som gynnas av det. Så: 1. Migration är en ekonomisk nettovinst för länder som tar emot migranter och en nettoförlust för de som förlorar sina medborgare. 2. Migration är oundviklig i en imperialistisk värld. 3. I länder finns det grupper (vi kan kalla dem klasser) som påverkas olika av migration. 

Migration = ekonomisk nettovinst för mottagarlandet

Den första punkten är relativt enkel. Det är belagt att länder som tar emot migration gynnas ekonomiskt som enhet (land). I och med att det mestadels är unga vuxna i arbetsför ålder som migrerar har ursprungslandet stått för de stora kostnaderna (utbildning etc.) som sedan det mottagande landet gynnas av i form av arbete. Migration är alltså ett sorts utvecklingsstöd från fattigare länder till rika. 

Den andra punkten betyder att vi inte lever i ett slutet system inom nationen. Precis som kapitalet är globalt är även dess effekter. När Lundin Oil fördriver folk i Sudan, när EU driver iväg lokala fiskare utanför Västsahara, när det är krig om Ukrainas resurser, när USA tillsätter fascistoida marionettledare i Centralamerika för att kontrollera plantageområden för sina företag etcetera och så vidare i närapå oändligheten tvingar det människor ifrån sina ursprungliga boplatser. Det är inte enskilda händelser utan del av det kapitalistiska systemet. Så, det förespråkare för stram migration säger är: ”låt oss fortsätta suga ut mer sårbara länder och dess resurser för vår ekonomis skull samt låta någon annan ta hand om människorna som måste fly/migrera”. De gör detta många gånger för att de menar att ”vi inte har råd” (påhitt, se punkt 1). 

Den tredje och sista punkten är snäppet klurigare, med klart fler rökridåer.  

Ett bra exempel på hur migration används både som politiskt slagträ och som metod för att sänka produktionskostnader och därmed öka vinsten är det brittiska oljebolaget NAECI. Företaget sparkade de brittiska oljearbetarna och tog in billigare portugisiska motsvarigheter. Före detta premiärminister Gordon Brown från Labour gick ut och skanderade ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”. Rasistpartiet BNP försökte komma till den följande strejken men strejkarna skickade ut dem och sa att deras fight inte var mot de portugisiska arbetarna utan mot arbetsgivarna som ville exploatera dem. BBC fick också backa från sin vinkling av storyn om att den handlade om etniska motsättningar, när det egentligen handlade om att de brittiska arbetarna fick sparken på grund av att arbetsgivarna anställde billigare underleverantörer.  

Så politiker, arbetsgivare och media spädde på etniska motsättningar medan arbetarna höll fast vid att det handlade om arbetare mot arbetsgivare, oavsett nationalitet. 

Exploaterad arbetskraft och gränspolitik

Här börjar vi komma till kärnan av punkt 3. 

Kapitalet vill ha migranter. De kan användas som en lönepress och eventuellt få ner kostnaderna. Samtidigt sponsrar de också politik som sätter upp gränskontroller och vill kicka ut migranterna. Hur går det ihop? Det kapitalet vill ha är ett klimat där vissa inte har några rättigheter och är desperata. Så den gyllene vägen för kapitalet är hårda tag vilket leder till låga krav och rädsla hos de som invandrat samt bonusen rasism och splittring av arbetarkollektivet när tankesmedjor (med generös sponsring från kapitalet) och media (också de många gånger med generös sponsring) ställer grupper mot varandra. Det är fullkomlig jackpot! 

Nu kanske någon sitter och tänker: ”Va? Min farbror är företagsledare men han är jättesnäll och har också hälsat på en flykting en gång, hur går det ihop va?!” Oavsett vad kapitalet och dess företrädare tycker, tänker och känner på ett privat plan så är det en fullständig jackpot för deras position, den funktion de spelar i det ekonomiska systemet. Militariserade gränser kombinerat med rasism gör i förlängningen att deras balansräkningar ser bättre ut och det demobiliserar motståndet som skulle kunna kräva att en större del av vinsterna gick till de som skapat dem, det vill säga de som arbetar. 

Så lurar rasistisk politik arbetare

Vad ska då vara vårt svar? 

Som löntagare kan du antingen fokusera din kraft på att kämpa mot den invandrade arbetaren som försöker försörja sin familj likt dig själv. Eller så kan du rikta din kraft mot att kämpa mot det företag som väljer billigare arbetskraft för att få högre vinst. Om du väljer det första alternativet så blir du lurad. 

Varför? 

Jo, för att även om du lyckas, även om du får din vilja igenom och den invandrade försvinner, vad händer då? Kommer företaget ge dig tillbaka jobbet med din relativt högre lön jämfört med den invandrade personen? Nej, företaget kommer att leta efter nya alternativ till att sänka sina arbetskostnader. Hur görs det? Antingen genom att flytta till Kina, Lettland eller Bangladesh eller genom att introducera teknik som ersätter dig. Antagligen båda.

När vi kombinerar de tre punkterna står en sak klar: kapitalet både orsakar ofrivillig migration och använder det som en splittrande kil mot vårt motstånd till den orättvisa värld de har byggt upp. 

Svaret då? 1. Bekämpa Lundin Oil, amerikanska kuppmakare och alla deras vänner. 2. Kämpa mot alla institutioner, lagar och företag som orsakar lönedumpning. 3. Organisera så brett som möjligt och motverka därmed den splittring motståndarna vill se.  

Migration är inte vilken fråga som helst. Den avgör liv. Det kräver att vi har en tydligare och mer sammanhållen linje för inte gå i fällan skapad av de som utnyttjar diskussionen om migration för egen vinning.   

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch vill inte svara på frågan om folkmord i Gaza
Trots att över 70 000 palestinier dödats vill vare sig Moderaterna, Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna svara på Arbetarens enkät om folkmordet i Gaza. Foto: Jehad Alshrafi/TT, Anders Wiklund/TT och Christine Olsson/TT

Blåbrun ignorans om helvetet i Gaza

Tyst som i en massgrav. Det är reaktionerna från tre av fyra blåbruna partier när Arbetaren frågar om de anser att det pågår ett folkmord i Gaza.

Slakten i Gaza fortsätter. Senast i helgen begravdes ett sjuttiotal barn som hittats under rasmassorna till ett sönderbombat bostadskvarter. Över 70 000 palestinier har hittills dödats av den israeliska militären sedan den 7 oktober 2023 och lidandet för civilbefolkningen i det instängda och isolerade Gaza beskrivs av hjälp- och människorättsorganisationer som enormt.

Sjukdomar, svält och brist på allt från rent vatten till mediciner gör att läget blir allt mer akut. Snart väntar dessutom vintern med regn och sjunkande temperaturer vilket riskerar att förvärra läget ytterligare.

Enkät: Pågår ett folkmord i Gaza?

Men trots att bland annat FN:s råd för mänskliga rättigheter, UNHRC, dragit slutsatsen att de israeliska myndigheterna begår handlingar som uppfyller kriterierna för folkmord så väljer Moderatarena, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att inte svara på Arbetarens frågor kring hur de ser på frågan.

I en enkät som skickats ut från tidningen till samtliga riksdagspartier inför söndagens val ställdes två enkla frågor.

1. Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 beräknas över 71 000 palestinier dödats i Gaza. Anser ni att det rör sig om ett folkmord?

2. Varför/Varför inte?

Håkan Svenneling, Vänsterpartiet
Håkan Svenneling, V. Foto: Henrik Montgomery/ TT

Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling.

– Ja, Vänsterpartiet menar att Israels krig mot Gaza är ett folkmord. Sedan Hamas brutala attack den 7 oktober 2023 har Israel bedrivit ett intensivt och hänsynslöst krig mot Gaza och dess befolkning. Trots den så kallade vapenvilan fortgår dödandet av civila. Över 70 000 människor har dödats och ännu fler har skadats eller försvunnit i rasmassorna efter Israels bombningar. Israel har systematiskt använt svält och undanhållande av medicin och andra förnödenheter för att göra den humanitära situationen outhärdlig. Det ska ses i ljuset av uttalanden från höga israeliska företrädare som förnekat det palestinska folkets existens och rätt till liv. Det går inte att beskriva som något annat än ett folkmord.

Jacob Risberg, MP. Foto: Samuel Steén/TT

Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson Jacob Risberg.

– Ja. Redan i januari 2024 fastslog ICJ att det förelåg en risk för folkmord i Gaza, och sedan dess har FN:s oberoende kommission såväl som Amnesty International, Human Rights Watch, israeliska B’Tselem och en rad andra granskningar kommit fram till att det som skett och sker i Gaza är ett folkmord.

Kerstin Lundgren, C. Foto: Henrik Montgomery/TT

Centerpartiets utrikespolitiska talesperson Kerstin Lundgren.

– Det råder inga tvivel om att Israels hänsynslösa krigföring i Gaza är bortom all proportionalitet och utgör brott mot folkrätten. De civila offren, hindren för humanitär hjälp och användningen av svält som vapen är oförsvarliga. FN:s oberoende undersökningskommission har dragit slutsatsen att folkmord begås i Gaza. Det är en mycket allvarlig anklagelse, som Sverige och omvärlden måste ta på största allvar. Den juridiska prövningen ska göras av domstol, men det får aldrig bli en ursäkt för passivitet. Sverige måste agera aktivt för att säkra att de ansvariga hålls till svars och att de internationella domstolarna kan göra sitt jobb.

Foto: Johan Nilsson/TT

Socialdemokraterna, via partiets presstjänst.

– Frågan om Israel begår folkmord i Gaza prövas nu av ICJ. Vi ska respektera rättsordningen, men vi har sedan länge sagt att utvecklingen i Gaza och det enorma lidandet för den palestinska civilbefolkningen innebär att det finns starka skäl att befara att ICJ kommer fram till att Israels agerande utgör folkmord. Stater kan inte vänta på ett slutligt rättsligt avgörande för att agera, enligt folkmordskonventionen har vi en skyldighet att göra vad vi kan för att förebygga folkmord.

Mer press behöver sättas på den israeliska regeringen, både ekonomiskt och politiskt. Vi fördömer den israeliska regeringens krigsbrott mot den palestinska civilbefolkningen, liksom Israels illegala ockupation och bosättarpolitik. Sverige ska aktivt stödja ICC, ICJ och andra internationella rättsliga processer för att motverka straffrihet och ställa ansvariga för internationella brott till svars.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Liberalerna, via partiets riksdagskansli

– Liberalerna anser att frågan om folkmord är en juridisk fråga som ska avgöras av internationella domstolar. Folkmord är ett specifikt brott enligt internationell rätt och kräver en rättslig prövning av både handlingar och avsikt. Internationella domstolen har ännu inte prövat och avgjort frågan om folkmord i Gaza i sak. Det förändrar inte att det mänskliga lidandet i Gaza har varit fruktansvärt och att alla misstankar om allvarliga brott mot internationell rätt måste utredas och prövas.

Publicerad Uppdaterad