Maria Johanssons memoarer – del 3

5.

Medan arbetsförmiddagen går förbi som den brukar mal tankarna vidare. Eller kanske inte tankar, men hjärnan, ett ständigt dovt mullrande som ett jättelikt maskineri instängt i Marias normalstora lilla huvud. Strax innan lunch kommer hon på sig själv med att titta ut genom ett fönster. Som om hon letar efter schaktmaskinerna som väsnas därute. Men där finns inga.

Lunch. Lite rast. Kaffe efter maten. Inga bakelser i dag inte.

Men Adam. Lagom till sista kaffeklunken kommer han in i fikarummet igen.

Det kan ju inte vara en slump.

Det intensiva dunkandets epicentrum flyttar sig från skallen cirka åttio centimeter nedåt, på vägen hickar hjärtat till. Maria sneglar sig omkring. I soffan sitter en av timmisarna försjunken i en tidning. Maria har knappt bytt ett ord med honom, han fattar ju ändå ingen svenska.

Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv.

Adam nickar ett hej med ett leende. Går mot den ännu varma och halvfulla kaffebryggaren på diskbänken.

Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv. Går också mot diskbänken. Ställer sig bredvid Adam, nära, närmare än vad hon vet är normalt. Han håller i kaffekannan, ska just fylla koppen.

Hans hårfärg påminner om fuktig sand och hans hud om ljus, torr sand. Marias blick fastnar där sanden möts, de lockiga fjunen i hans nacke. Hon lutar sig ännu lite närmare. Han luktar gott.

Maria andas in för att säga det hon måste, och han rycker till när han märker hur nära hon är. En kaffedroppe hamnar på bänkskivan.

– Du, säger Maria och tittar på droppen. Ska inte vi ses efter jobbet nån gång. Jag tror jag skulle behöva det.

Sedan tittar hon på honom ur ögonvrån. Adam tittar tillbaka ur sin, i övrigt blickstilla, ett djur fångat av strålkastare. Bara kaffet i kannan böljar sakta.

– Eeh, säger Adam efter några långa sekunder. Jaa … menar du prata om jobbet? Är det nåt särskilt du tänkt på?

Lika trevlig som alltid. Maria ler.

– Nä, jobb är trist att prata om. Jag tänkte mer om vi skulle ligga med varandra.

Kannan slår hårt mot bryggarplattan när Adam plötsligt ställer tillbaka kaffet. Koppen är fortfarande tom. Han vänder sig halvt bort, flyttar sig samtidigt några centimeter, knappt märkbart.

– Aaää, nä. Oj. He he, nä men det tror jag inte … Jag har ju flickvän och så!

Han möter inte hennes blick, men öronen är röda. Maria skrattar lågt. Hon känner att hennes eget ansikte hettar, men struntar i ifall hon rodnar. Bortifrån soffhörnet prasslar en tidning sakta.

– Jag är gift sedan tolv år, säger hon lugnt.

– Mhm, säger Adam.

Han ger henne en kort blick där något inte helt ogillande skymtar, men vänder sedan snabbt de gröna ögonen mot diskstället och börjar plocka meningslöst.

– Ja, så du vet, säger Maria i lätt ton. Bara att säga till!

Hon anar att tidningsprasslet avstannat borta i soffan. Vem bryr sig? Maria ställer sin tomma kopp i diskmaskinen, ler och nickar hej då åt Adam.

 

*

 

Att känna sig som i en dröm, eller som berusad, är oftast en känsla som slår till i efterhand. Ett minne som plötsligt ter sig overkligt. Hur kunde jag säga så där? Jag var inte mig själv!

Så tror ni kanske att jag kände efter första förslaget till Adam? Fan heller.

Jag vaknade inte upp efteråt – jag hade redan vaknat. Fast till en dröm. Fram tills nu har jag inte tänkt tillbaka så mycket alls sedan de där första dagarna i november i fjol, jag har bara levt drömmen. Flutit och rusat och krälat och vilat i tillståndet i drygt två månader.

Delar av tiden har jag förvisso varit just berusad. Men inte hela tiden. Just nu är jag nyktrare än någonsin.

Ni kan hitta på kemiska förklaringar, eller psykiska, fysiska, vad ni vill kalla dem.

Maria Johansson skiter högaktningsfullt i era förklaringar. Hon vet vad känslan är. Den är frihet som tickar framåt.

*

När jag gick hem i kvällningen, samma dag som de oanständiga förslagen i fikarummet, var mina steg lätta. Jag svävade över löven och sörjan utan att ens tänka på det. Den sötsyrliga smörsmaken var borta ur munnen, bara segerns rena sötma satt kvar. Fast jag inte själv visste vad jag vunnit än.

Vet jag det i dag?

Ställ inga jävla frågor. Ni får väl läsa och se.

Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.

Just som jag höll på att avsluta disken efter kvällsmaten kom Emma och tjatade om månadspengen igen. Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.

Jag vände mig om och tittade på hennes lilla ansikte. Ögonen glödde som förut och de läppglansrosa läpparna var krökta nedåt. Beredd att spotta eld och etter.

Jag kände mig märkligt kall. Försökte titta på henne genom ett varmare filter, se henne som den pratglada fyraåringen, eller som den lilla bäbis som en gång andats tryggt vid mitt bröst. Men hon fanns inte. Arga pubertets-Emma fanns inte heller. Bara SCB-Emma. En dotter som jag avlat ovetande, precis som mina föräldrar avlat mig, bara för att hon skulle skrivas in i statistiken. Hur många led gick denna förbannelse? Hur många generationer var jag en länk i?

– Vad fan glor du på? fräste Emma. Kan du svara, det är så pinsamt, alla andra får mer pengar och de frågar mig vad jag får!

– Jag vet vad alla andra får, svarade jag kallt.

Jag slog på datorn. Emma skrek inte på mig, men väste otåligt i bakgrunden (jag tror att hon höll sig lite tystare än vanligt för att Mikael satt och tittade på teve i rummet bredvid.) Men jag lät mig inte provoceras.

Jag klickade upp pdf:en. Emma försökte titta över min axel.

– Vänta! fräste jag tillbaka.

Scrollade ned till avsnittet om månadspeng och satte fingret på skärmen.

– 205 kronor är genomsnittet för en tolvårig tjej, sa jag lugnt. Du kan få fem kronor mer om du vill.

Emma blev tyst. I flera sekunder faktiskt. Jag insåg att hennes stirrande ögon var fästa på skärmen, hon verkade läsa hela det lilla stycket om tolvåriga Emma.

Det hade inte varit min plan, och reflexmässigt stängde jag snabbt ned sidan, och sa att resten kunde hon strunta i, det var månadspengen det gällde. Efter ytterligare tre moltysta sekunder började hon gorma och tjuta och sprang ut ur rummet. Skrek till och med att jag kränkte henne. Vad bra, bered dig på att bli vuxen! ropade jag efter henne. Ja, jag vet inte var den repliken kom ifrån, och det var ju lite elakt sagt. Men sant.

Det vana ljudet av dörren till Emmas rum som smälldes igen långt borta. Jag kände mig inte upprörd själv längre, mest tom. Inte på något direkt sorgligt sätt, det kändes rätt skönt – tomt och lugnt. Ungefär som vårt lilla radhus var, nu när Emma lämnat scenen. Simon var borta och tränade. Min käre make satt framför teven. Jag satte mig vid köksbordet.

Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år.

Fast just då tittade den käre maken faktiskt ut ur vardagsrummet och undrade vad som stod på. Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år. Tills den värsta puberteten lagt sig. Mikael blev tyst och drog in huvudet igen.

Ja, tyst var det oftast. Samvaro framför teven, där andra pratade åt oss. Efter ett par minuter gick jag lugnt in och satte mig i fåtöljen bredvid Mikael, som jag brukade göra. Men jag tog inte in något av det som flimrade på rutan. Där i min tystnad gjorde jag något jag inte brukade göra:

Jag tänkte.

Vad vill jag göra? tänkte jag.

Eller, jag gjorde mer än tänkte. Idéerna rusade på i obrytbara kedjor helt utan att jag behövde tänka fram dem själv. Små explosioner på en lång stubin, varje explosion en knut som löstes upp.

Jag vill.

Jag vill knulla Adam, jag vill vara uppe hela natten, jag vill inte jobba, jag vill att SCB ska ta bort den där jävla pdf:en om mig, jag vill testa häftiga hallucinogener fast utan några biverkningar, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig, jag vill pissa i vattenflaskan som Ewa alltid går omkring med, jag vill resa utomlands, jag vill att andra ska se upp till mig.

Jag vill göra allt jag aldrig gjort.

*


Under torsdagen såg
jag inte till Adam alls. Jag jobbade på otåligt, men det handlade inte bara om honom, det var en feber i hela kroppen. Vad skulle jag göra? Och hur? I fikarummet försökte jag påbörja ett samtal om hur mycket i livet som egentligen är förutbestämt, men alla bara tystnade.

I stället, i bakgrunden, pratade en radio. Den sa att den vanligaste maten i svenska hem är spaghetti med köttfärssås.

 

På kvällen sms:ade lillebror Johan. Ville kolla läget bara. Vi hörs inte så ofta. Kanske blir det var artonde dag i genomsnitt. Eller nej, blev, förut.

Just då kände jag inte för att svara, så jag svarade inte.

Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka.

Under fredagen såg jag Adam, helt kort, på lunchrasten. Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka. Sa inget mer, för det var så mycket annat folk där då.

Sedan blev det helg. Det kändes inte alls vilsamt att komma hem, även om Emma varit ganska spak och tyst sedan jag satt punkt för månadspengsdiskussionen.

Jag kände bara inte för att vara hemma. Inte ville jag vara på jobbet heller. Men jag visste inte hur jag skulle slippa någotdera.

Så småningom fixade försynen allt det där. Eller om det var mörkare krafter.

 

*

 

Söndag. Fars dag har det hunnit bli. Maria har lite grann förträngt det, inte förberett riktigt som hon brukar.

Emma kom under gårdagen på att de borde göra något, faktiskt var det hon som påminde om det. Annars bryr sig inte barnen så mycket längre. Inte som när de var små. Men Emma släpade ändå med sig Simon och köpte en hastigt påkommen present. Maria gav dem en hundralapp var. Det hade blivit några gourmetkryddor i löjligt små burkar och en ny deckare.

Förutom pengarna bidrar Maria med frukost på sängen. Emma sitter nu vid köksbordet och slänger otåligt i sig sin egen. Maria dricker kaffe vid diskbänken. Hon har fått någon slags motvilja mot att möta dotterns blick.

På bordet framför Emma ligger paketen prydligt inslagna. Det är hjärtan på dem.

Simon sover, vill inte gå upp extra tidigt en söndag. När Emma frågar om storebror för tredje gången fräser mamma Gå och väck honom du då! Emmas blick är trotsig, fast kanske sårad också. Hon piper iväg.

 

Köket är stilla. Bara kaffebryggaren fräser sakta. Men från övervåningen hör Maria de översta tonerna av Emmas gälla röst.

Plötsligt ser Maria Adam framför sig. Nej, bort, inte nu.

Men han står kvar, ler tvetydigt. Undrar hur gammal han är, tänker Maria. Kan han vara tio år yngre än jag? Eller mer?

Hon ruskar på huvudet, slår upp tidningen i stället, måste tänka på annat. Stor artikel i söndagsdelen om Fars dag, så klart. Enligt Svensk Handels undersökning kostar fars presenter 280 kronor i genomsnitt, och oftast får han mat, drycker eller böcker. Maria ryser till. Ja ja, 200 kronor räcker mer än väl.

Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.

Buller i trätrappan, Emma studsar ned, Simon kommer nedramlande efter henne med några sekunders fördröjning.

Emmas röst är för tillfället glad, Kom nu mamma! Men den måste ha väckt Mikael för länge sedan. Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.

Upp för trappan igen i en liten procession. Kaffe, smörgåsar, en kondisbit, två paket. Mikael har pyjamas på sig men ser inte speciellt yrvaken ut. Grattis pappa. Nämen å.

Emma pladdrar. Simon ler lite förläget. Mikael ler kärleksfullt mot sin fru. Hon ler tillbaka, men för snabbt kaffekoppen till munnen, som för att dölja något.

Mikael är två år äldre än Maria.

Han kommer leva tills han blir 81, enligt SCB:s prognos.

Hur många år har han kvar?

Maria börjar räkna i huvudet. Det är inte helt lätt. Hennes tankar vandrar långt från sovrummet och mannen där i sängen.

Trettiosju år, blir det till slut.

Herregud. Nästan lika mycket som mitt liv hittills. Vill jag leva om hela mitt liv med den där?

– Pappa, låtsasviskar Emma från sängkanten, visst var det fina burkar? Jag och Simon la till åttio kronor själva för vi ville ha råd att köpa alla tre!

Maria spiller lite kaffe på det nytvättade lakanet.

 

*

 

– Hörde du av dig till brorsan?

– Mm.

– Så, blir det något?

– Va?

– Ja, det han skulle fråga om.

– Vadå?

– Hallå, Maria, vad är det med dig? Johan ringde ju hem hit i fredags eftermiddag, han undrade om ni skulle fika hos Eva och Lasse i dag för att det är Fars dag.

– Vadå, han sa det till dig?

– Ja, han hade ju inte lyckats få tag i dig på mobilen! Kom igen, jag sa allt det här i fredags kväll.

– Jaså. Ja, nu vet du hur det är.

– Va?

 

*

 

Söndag den åttonde november klockan 22.12 skickade Maria Johansson följande sms till kollegan Adam Egréus: ”Hej, tänker på dig… Vad sägs om att göra slag i saken, jag kan betala 1000 kr för en timme? 🙂 kram Maria”

Trevligt formulerat, rättframt men ändå respektfullt, tycker jag fortfarande. Friskt vågat, hälften vunnet, tänkte jag då.

Och när den lilla manicken bekräftade sms sänt och levererat fylldes jag av en ny märklig tillfredsställelse. En jag inte hade förutsett.

DET hade ni inte väntat er, va? Kvinnor som betalar svenska män för sex, DET är ta mig fan inte det vanligaste.

Jag somnade faktiskt uppfylld av den belåtna tanken, inte alls av tankar om Adam.

Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat.

Den följande måndagen verkade Adam inte jobba, jag såg honom inte. Men på tisdagen kom ett svar: ”Du menar att betala för sex alltså? Tål att tänka på 😉 kram!”

Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat, men svarade vänligt bekräftande. Jag hade honom uppenbarligen på kroken oavsett.

En mängd andra tankar konkurrerade med dem om Adam. Viljan att vara vad folk kallar ”otrogen” hade gått över i en vilja att inte alls vara det, utan i stället lämna Mikael helt och hållet och göra vad fan jag ville. Inte bara i fråga om sex.

När jag tittade på min man kände jag en stor trötthet och tomhet. Vad skulle han svara om jag delgav honom något av allt det som snurrat i min hjärna de senaste dagarna? Antagligen ”Vad pratar du om? Konstig du är” och sedan blicken tillbaka till teverutan.

 

Hur som helst, jag jobbade jag på som vanligt. Eller kanske inte riktigt som vanligt. Men jag gjorde mina timmar, även om de är otydliga i minnet, för jag fick betalt för dem senare.

Jag har inte svårt att minnas arbetsveckan för att den var som vanligt – trist, enahanda – utan för att det viktiga inte pågick där, det pågick i mitt huvud. Jag tänkte nog mer än jag någonsin gjort.

Tänkte på allt jag ville och skulle göra och hur jag skulle komma dit. Ärligt talat tänkte jag ganska mycket på hur jag skulle slippa jobba men ändå överleva.

Kanske sipprade detta ut till mina medmänniskor fast jag inte trodde det. Både kollegor och chefer och patienter tittade märkligt på mig när jag svarade på tilltal. Jag svarade väl fel saker.

Hemma surfade jag runt på nätet så mycket jag kunde. Insåg hur otroligt mycket som fanns där.

Nej, jag var inte ovetande innan, självklart visste jag att där fanns skvaller och blondinbloggerskor och porr och bombrecept. Men jag hade inte sökt mig till dem. Inte direkt i alla fall. Följt några skvallerlänkar från Aftonbladet, deltagit i någon undersökning på Facebook, övervakat lite vad Emma sysslade med där i cyberrymden. Någon gång sett ett hemmagjort sexklipp med Mikael (och inte direkt uppskattat det).

Men nu sökte jag på genomsnittliga saker. Det är inte klokt hur allt kan förvandlas till siffror.

Och skyll inte på mig. Jag skrev ”genomsnitt” i sökfältet och det första förslaget som kom upp var ”genomsnitt samlag”. Kunde inte låta bli att klicka på det. Genomsnittligt antal samlagspartners för kvinnor var 4,6 stycken. Ja, jag hade ju två pojkvänner innan Mikael, och en tillfällig ungdomssynd, och en som kanske inte räknas riktigt. Och så Adam på gång. Genomsnittlig tid 7,3 minuter, eller möjligen upp till 13. Vaginalt med make/maka. Jo. Undra på att man längtade efter något annat.

 

Nästa sökning bara blev ”genomsnitt fitta”, mest av pur ilska. Hamnade på en blogg. En svensk tonårstjejs blogg fylld av nakenbilder, samlagsbilder, vansinnigheter. Och information som att genomsnittsfittan är drygt tio centimeter djup, men i oupphetsat tillstånd.

Ungefär där kom jag på att jag inte var säker på hur man raderar besökta hemsidor. Samtidigt gick det i dörren och jag bara panik-stängde-av datorn.

Detta äckliga underbara förbannade internet.

Dagen därpå hade tankarna rört sig lite vidare. Detta äckliga underbara förbannade internet. Vad mina barn såg. Vad jag kunde få se. Detta totala utfläkande av allt.

Varför hade jag sökt på ”genomsnitt”, och valt den populäraste sökningen? Varför inte det ovanligaste, mest osökta? Maria Johansson förnekade sig inte, inte ens när hon försökte vidga sina vyer.

Fy fan.

 

Just som jag högg gaffeln i min lunchfisk torsdag den tolfte november slog mig tanken: Jamen gå åt andra hållet då. Att grotta ned sig i mänsklighetens förfall på internet är nog ganska ordinärt, det med. Gör något annat. Något intellektuellt. Det kan ju knappast sägas höra till vanligheterna i dag!

Min första association till ”intellektuellt” var universitet. Ha ha, var nog ingen chans att jag skulle komma in på ett sådant. Nästa anhalt? Bibliotek.

Varför inte. Där skulle jag inte känna mig totalt vilsen, även om det var ett bra tag sedan jag besökte ett, kanske inte sedan Emma var mindre. Ett hus dök upp för min inre syn. Det där stora på Medborgarplatsen.

Jag jobbade fram till trerasten, sedan gick jag. Så här i efterhand kan jag inte svära på om jag trodde att det var en av de onsdagar då jag ibland slutade tidigare, eller om jag bara sket i det, eller något slags mellanting.

Hur som helst spelar det ingen roll nu.

 

*

 

Solen slickar hustaken. Dörren sluter sig bakom Maria Johansson, sluter sig om ljuset, den relativa värmen därinne, om de sjuka och svaga och rädda. Ingen verkar lägga märke till att hon lämnar arbetsplatsen, här finns så många korridorer och utgångar och hissar och våningar.

Hon hoppar automatiskt på en buss. Inser efter två stationer att hon lika gärna kunde ha gått. Men nu sitter hon ju här.

Vad är det jag ska leta efter egentligen? Något utmanande, en bok som bryter ramarna. Fast hur frågar man efter en sådan, när man inte vet riktigt vad man letar efter?

Och vadå. Konstnärliga skumma böcker är kanske jätteinne på Söder.

Tänk utanför ramarna själv för fan!

Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas.

Hon byter till tunnelbana vid Skanstull.

Vad ska jag fråga efter?

Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas. Ska det vara så svårt att bete sig på ett annat sätt än det folk förväntar sig.

Men till målet ska hon. Inte låta sig avskräckas.

Hon går av en station senare. Sneddar grubblande över Medborgarplatsen, platsen som inte ger torgskräck utan snarare klaustrofobi. Hindras ett ögonblick av de lömska svarta kedjorna som i perfekt snubbelhöjd försöker få folk att inte snedda som de vill, utan följa snitslade banor. Märker knappt att hon snavar till, men svär högt. En Situation Stockholm-försäljare tittar långt efter henne.

 

Bibliotekets bjärt färgade dörrar öppnar sig ytterst motvilligt. Därinne ser det inte alls ut som något Maria minns.

En antydan av kallsvettsvåg. Snabbt, för att kylan inte ska hinna nå fötterna, går hon fram till en disk med skylten Information.

– Jo, jag har en fråga …

Samtidigt som hon säger det, vet Maria med ens precis vad hon ska fråga efter. Löjligt enkelt!

– Jaha, svarar damen bakom disken, vad gäller det?

– Jag undrar om en bok-

– Aha, det gäller böcker? Då får du gå en trappa upp!

Maria kommer av sig. Gäller böcker, ja visst fan gäller det böcker, vad annars frågar man om på bibliotek? Inte undra på att de för en alltmer tynande tillvaro.

Hon sväljer något, säger inte tack. Travar upp. Letar lite vilset efter en annan informationsdisk – där någon förhoppningsvis vet något om böcker – och ser efter ett tag att det finns grupper av mindre diskar inne till höger.

– Hej, jo jag har en fråga…

– Ja, jag ska försöka hjälpa till!

En man i hennes egen ålder ler vänligt. Glasögon, lång men vältrimmad skäggstubb.

– Jo, jag skulle vilja låna den bok som är ovanligast att låna?

Förbryllat bakom plastbågarna.

– Den … ovanligaste? Alltså den minst utlånade?

– Ja, precis!

Det blir tyst några sekunder.

– Oj, det var en ovanlig fråga … Vi har ju topplistor över de mest utlånade och så. Men tvärtom har jag aldrig hört talas om!

Bibliotekarieögonen verkar söka hjälp runt om sig, flackar bort.

– Vi för ingen sådan statistik. Bara över de mest utlånade! fortsätter han.

Ett litet leende finns kvar men hans ögon är någon annanstans.

– Men det måste väl gå att ta fram, säger Maria.

Något har börjat dunka bakom hennes egna ögon. Hon fixerar dem på mannen framför sig, vill tvinga fram hans igen, som gömmer sig någonstans vid skalmfästena.

– Kan ni inte bara se i registret vilken bok det var längst tid sedan någon lånade?

En yngre kvinna blandar sig i. Hon talar mycket lågt, kanske är det ett subtilt sätt att få andra att tala lägre.

– Det låter ju som det här konstprojektet för ett par år sen, mumlar hon vänd till skäggbibliotekarien, inte till Maria. Du vet som Emelies svåger var inblandad i. Flummigt var det!

– Aah, spännande! säger skägget och håller inte direkt sin egen röst bibliotekslåg. Ja vad ska du med det till?

Ögonen och leendet är tillbaka på Maria, men hon börjar känna sig inte bara frustrerad utan också förvirrad.

– Jag vill bara låna …

– Känner du Emelie? säger kvinnan plötsligt och spänner ögonen i Maria.

Samma sorts plastbågar som kollegan, men mycket hårdare därbakom.

– Va? Nej! Jag vill bara låna en bok, upprepar Maria hjälplöst.

Försöker att inte bli arg här bland alla tysta läsande människor.

Ytterligare en kvinna dras in, nu en äldre. Hon bara tittar på Maria – stålbågar har hon – men mumlar med den yngre.

Skägget fortsätter le hjälpsamt, tittar än på Maria, än på kollegorna. De ser skeptiska ut.

– Jag ska gå och kolla lite! säger skägget till slut, och försvinner.

Maria står kvar vid disken. Vet att alla tittar på henne. Ja vad fan titta då!

Hon låtsas betrakta en broschyr. Minuterna släpar sig fram.

– De allra ovanligaste slängs ju till slut, säger en vänlig röst oväntat nära.

Maria tittar upp. Stålbågarna igen, men nu ler hon faktiskt. Maria nickar tillbaka.

Ja, tänker hon. Så är det. De ovanligaste, de slängs.

Fan vad svårt det ska vara.

En liten evighet senare är mannen med skäggstubb och glasögon tillbaka.

– Ja, då ska vi se, säger han med ett nytt leende. Förresten, varför vill du veta det här? Är det nåt slags konstprojekt?

– Nä, svarar Maria igen. Jag vill bara … läsa den.

Fan vad svårt det ska vara.

– Mm, säger mannen och glider in bakom disken igen. Vi måste kolla upp det här lite mer. Vill du alltså ha titeln på den bok som det var längst sedan vi lånade ut? Inte den som sammantaget varit utlånad minst antal gånger någonsin?

Och inte blir det lättare.

– Eh, säger Maria. Alltså, den ovanligaste, som nästan ingen läst …

– Du kan ju också få en lista på dem som aldrig lånats ut, fortsätter det hjälpsamma skägget.

Va, sa inte den andra att sådana slängdes? Men lättad över lösningen utbrister Maria:

– Ja! Det blir jättebra!

Skägget ler, verkar lättad han med.

– Ja men då vet vi. Kan jag få ditt namn och telefonnummer?

En ny kallsvettsvåg. Namn, ha, det kan de ju få ta! Men nummer. Vad ska de med det till, registrera henne för något? Kan hon inte bara vänta här?

– Eller en e-postadress kanske? fortsätter det hjälpsamme mannen.

Maria vill med ens bara därifrån.

– Okej. Okej, mariajohansson, i ett ord, hotmail punkt com.

Mannen börjar skriva några bokstäver, sedan hejdar han sig och tittar upp.

– Är du säker, bara namnet så där i adressen, inga siffror eller så? Jag menar, det är ju så vanligt, namnet.

– Jo, Maria satans Johansson!

Bibliotekarien får ett nytt uttryck i ögonen.

– Ursäkta?

– Jag kan skriva ner det! svarar Maria och avfyrar ett leende.

Bibliotekariens blick bakom bågarna är mer förbryllad än någonsin, men han skjuter papper och penna över disken. Maria fattar pennan, böjer sig över disken så gott hon kan, knycker undan axelremsväskan, skriver.

Då ringer det. Skrällande gammal-telefon-signal i Marias kappficka. Det ekar. Alla tre bibliotekarierna tittar på henne. Stålbågarna gör en knappt märkbar huvudrörelse mot en stor plastskylt med en ilsket överkryssad mobiltelefon.

Just därför sliter Maria upp sin. Okänt nummer.

– Hallå?

Även det verkar eka i bibliotekssalen. Alla dessa blickar, de kittlas och kryper.

Men blickar känns inte lika obehagliga som förr. Inte alls. Kittlingen är ganska skön. Fast armhålorna blir ändå våta, noterar hon.

Inser sedan att hon helt missat vad människan i andra änden sagt.

– Hallå?

– Sssch! väser den unga kvinnliga bibliotekarien.

Maria vänder sig bort, tar några steg från salens centrum, upprepar sitt hallå.

– Ja hallå, är det Maria Johansson?

– Jadå! Vem är du?

– Som sagt är det Marianne Lövfeldt, säger den knastertorra rösten. Jag skulle just kalla in dig till ett samtal, men då visade det sig att du avvikit från arbetsplatsen.

Chefens chef. Aj då.

– Oj, vadå för samtal?

– Det vill jag ta på plats. Och varför är du inte på jobbet?

– Jag behövde gå på biblioteket, säger Maria och kan inte låta bli att fnissa till.

Tystnaden knastrar torr den med.

– Förstår du allvaret i detta? kommer det till slut ur luren.

– I vad?

– Jag tror nog du vet vad det handlar om.

– Att jag behövde gå tidigare i dag?

Marias röst har höjts. Ett skägg gestikulerar i hennes ögonvrå. Hon lyfter sakta ett långfinger åt honom. Placerar det sedan i vänstra örat, trots att det är knäpptyst runt omkring.

– Nej, inte främst det, svarar den torra rösten efter en paus.

– Men vad?

Den inte helt obehagliga ilningen Maria kände när hon svarade har varit nere i magen och vänt, nu stiger den mot huvudet.

– Maria, jag vill ta det här mellan fyra ögon.

Inget syns längre i Marias ögonvrår. Synfältet har svartnat och hennes röst är en annans.

– NEJ, säger Maria bestämt, jag kräver att få veta vad det handlar om, innan jag kommer till nåt jävla möte!

– Okej Maria, säger Marianne Lövfeldt och det kommer äntligen lite liv i hennes röst. Du är anmäld för sexuella trakasserier. Du behöver inte infinna dig till arbete i morgon, men jag förväntar mig att du kommer till mitt kontor måndag klockan tio.

Klick.

Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen.

Vad kan väl vara tystare än ett bibliotek efter ett vrål. Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen. Tar några vingliga steg tillbaka till informationsdisken.

– Varsågod, säger hon med ett litet leende och räcker över lappen med [email protected].

Den ser lite skrynklig och fuktig ut, men läsbar. Glasögonen bakom disken bara stirrar.

Maria vänder sig långsamt och kontrollerat, lämnar salen, tvingar sig att inte titta bakåt, skrider nedför trappan på skakande knän.

Världen är mörk och vinden iskall, men uppiggande.

Nu kommer jag få tid att läsa böcker.

 

6.

MARIA JOHANSSONS ATT-GÖRA-LISTA,

fredag den 13 november

  1. Låtsas förbereda mig för att gå till jobbet
  2. Skapa e-posten [email protected]
  3. Surfa på konstiga saker
  4. Fundera på när och hur jag ska lämna Mikael
  5. Leta lägenhet
  6. Lösa jobbproblemet
  7. Ringa mamma

Nej, så skrev jag inte.

Men kunde ha gjort. Mentalt gjorde jag det nästan, dessa var de saker som snurrade i skallen på mig och krävde åtgärder. Mycket att ta itu med, jajamensan. Jag grep mig an uppgifterna med rätt så gott mod. Att det var fredag den trettonde gjorde bara modet godare – den dag då så många faktiskt undviker att göra viktiga saker eller påbörja nya projekt. Att då göra tvärtom måste betyda tur. Eller något.

 

Punkt ett var snabbt avklarad. Ingen verkade lägga märke till något särskilt. Jag hade hållit masken för Mikael duktigt under kvällen innan.

Punkt två gick också undan. Mejladressen var inte tagen, som tur var, fast vem skulle ha velat ha den. Jag undrade om biblioteksskägget faktiskt skulle mejla mig. Men kände på mig att det nya kontot nog kunde bli användbart framöver, oavsett.

Den tredje punkten var väl inte lika viktig, men jag visste att jag ändå inte skulle kunna hålla mig ifrån det: att leta efter Vanligt och Ovanligt. Ovanliga efternamn. Ovanligaste ögonfärgen (tänk, gröna, som Adams). Ovanligaste hundrasen. När jag skrev in ”ovanligaste människan” sa sökmotorn dock nej, du vill söka på ”vanligaste människan”. Jag sa nej, OVANLIGASTE. Men se då var det fattigt med relevanta resultat på det enorma nätet.

Slutade när jag blev hungrig. Mikrade en matlåda jag egentligen frusit in till jobblunch åt Mikael.

Nu var det dags att blicka framåt.

Han ja. Medan jag åt gick hjärnan igång. Hittills hade jag denna hemmafredag mest gjort sådant som jag redan dagen innan tänkt att jag borde. Nu var det dags att blicka framåt.

Beslutet att lämna Mikael var moget och klart. Alldeles oavsett Adam. Jävla Adam med de gröna falska ögonen. Fast nej, han kanske var ett offer i det här. Jag hade nog sett vad de ögonen ville, bortom flickvän och konventioner. Kunde det vara Ewa som på något sätt fått veta och rapporterat? Skulle inte förvåna mig. Kontrollerande falska Ewa, säkert var hon en missunnsam jävel.

Eva ja, det fanns ju två sådana i mitt liv. Mamma. Hon hade ringt och sökt mig hemma i går innan jag kom hem. Jag hade inte ringt tillbaka. Måste kontakta henne innan hon började tokringa till mobilen också.

Ja, denna fredag den trettonde var en dag för viktiga beslut, så även angående lilla mamma. Jag hade tagit hennes (oftast helt meningslösa) samtal kanske två, tre gånger i veckan. Det tyckte jag var normalt.

Men hon ville prata oftare än så, helst varje dag. Jag hade förstått att detta problem var vanligt.

Mitt beslut hade alls inte enbart att göra med min nyvunna avsmak för allt vanligt. Mitt beslut grundade sig på enkel logik. Varför ska jag prata med en människa som nästan aldrig säger något relevant? Det fanns mer behov när mina egna barn var små. Men nu. Jag är snart 43. Vad är det hon vill kontrollera?

Usch, vilket samtal det skulle bli.

 

Jag märkte att jag hade hackat sönder de sista resterna i matlådan till oigenkännlighet. Sköt den ifrån mig, ruskade på huvudet. Ja, samtalet måste ringas, och så klart måste jag ringa till facket också, så snabbt jag orkade. Helst få någon med mig redan måndag morgon. Det jag gjort var knappast trakasserier! Dessutom inte på arbetstid. Bara på rast och kvällar.

Men okej, först Mikael. Jag masserade tinningarna, som för att styra om maskineriet som rusade på därinne.

Berätta så fort han kom hem från jobbet? Eller vänta till söndagen kanske, hinna förbereda mig lite?

Jag måste härifrån. Men man måste ju ha någonstans att ta vägen. Inte till mamma, nej tack.

Kanske bara sticka utan förvarning, lämna en lapp på köksbordet, så fort jag fått tag i något tillfälligt boende? Eller välja ”det värsta sättet av alla”. Det var att göra slut via sms, hade jag läst på nätet någonstans. Fast egentligen, vadå värsta, verkade ju vara ganska vanligt bland omogna människor i alla åldrar, knappast det värsta sättet.

Nej, ett drygt sjuttonårigt förhållande krävde något mer storstilat.

Min blick föll på den oöppnade dagstidningen på köksbordet.

 

Min nästa internetsökning blev: ”annons om skilsmässa”

Sökmotorn: Inga resultat hittades för ”annons om skilsmässa”

Jag: Okej!

 

Mejl från [email protected] till ansvarig för familjeannonser i Dagens Nyheter:

Hej! Jag undrar om det är möjligt att beställa en annons om skilsmässa. Har ni tagit in sådana förut?
Undrar i så fall om pris, med eller utan bild, osv.
hälsningar Maria Johansson

 

Tillfredsställelse efter att jag klickat på sänd. Ett första steg taget, ett avgörande.

Dags för nästa.

Jag måste härifrån!

Jag hade aldrig fattat vad folk menar när de påstår att vissa ställen ”kväver dem”. En fånig dödsliknelse, av och för människor som egentligen är missnöjda med något annat. Det är väl för fan bara att andas så länge det finns luft.

Men plötsligt förstod jag känslan. Avbetalningshuset utsöndrade ett damm som kröp ned i lungorna på mig. Maten ville sätta sig på tvären i halsen, tvätten ville begrava mig, barnen ville få mig att skrika tills jag tappade andan. Till och med den där jävla randiga kudden i kökssoffan bara väntade på att kasta sig över mig, kväva mig.

Jag reste mig och stirrade ut genom fönstret. Den grå uteplatsen, bortom den töcken.

Jag måste härifrån. Det behöver inte vara för gott. Kanske ändrar jag mig framöver, kanske saknar jag ungarna redan första kvällen. Men just nu måste jag härifrån, få tänka och andas fritt.

På internet gav sökningen ”lägenhet uthyres stockholm” ungefär 1 130 000 resultat (på 0,23 sekunder). Men därefter gick det långsammare.

 

*

 

Drygt en och en halv timme senare har Maria lyckats skicka sju mejl och ringa två samtal. Ett mejl har studsat tillbaka, två annonsörer har svarat ”den är redan uthyrd”, en flåsande man har frågat henne hur gammal hon är och hur ofta hon brukar duscha.

Solen står redan lågt. En impuls får Maria att vandra ut i vardagsrummet, till barskåpet och ta en klunk Baileys direkt ur flaskan. Bara för att. En styrketår innan nästa snuskgubbe.

Gud, hur blev klockan så mycket. Men hon måste ringa den där som ville hyra ut i Fredhäll.

Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.

Tillbaka in i köket, lyfter luren. Många signaler går. Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.

– Hej, får Maria fram när hon svalt de fula orden, jo jag heter Maria och undrar om lägenheten …

– Ja jag förstår det! säger en svåridentifierad men bitsk röst i andra änden. Men först vill jag fråga hur gammal du är och vad du har för inkomst?

Vad fan. Fast bättre det än att fråga hur jag duschar, tänker Maria och hoppas att hon svarar rätt:

– Jag är fyrtiotvå, och jag har fast heltidsanställning …

– Jaså, säger rösten med lite mindre bit i. Ja det låter ju bra. Det har ringt så mycket ungdomar som inte förstår att jag måste ta den här hyran, det är ju nybygge. Och jag vill inte ha några fyllfester här. Jag har haft studenter förr som inneboende och jag är så trött på dem!

– Inneboende? upprepar Maria som inte riktigt vet vad hon annars ska säga.

– Ja fast nu är det ju uthyrning. Men var bor du nu då?

Maria har inte alls tänkt sig att bli förhörd så här. En plötslig ingivelse får henne att fortsätta tala sanning.

– Jag är delägare i en villa utanför stan, men jag ska skiljas från min man och behöver någonstans att ta vägen, så fort som möjligt helst.

Helt ny ton i rösten i luren.

– Jaha, ja jag förstår. Ja det är ju fler som anmält intresse, jag får se hur det blir! Men ge mig ditt telefonnummer och så, så hör jag av mig om det blir aktuellt.

 

De undergödda krukväxterna kastar långa skuggor på parketten. Maria tar en klunk Baileys till.

Nu jäklar. Nu går saker åt rätt håll för Maria Johansson.

Hon sätter sig vid datorn igen för att skicka iväg ett sista lägenhetsmejl, det gäller att hålla alla möjligheter öppna.

Då rasslar det i dörren.

Maria flyger upp, sticker ut huvudet i hallen. Det är Simon, han är i färd med att hänga av sig jackan. Mössan och de läckande hörlurarna sitter fortfarande på.

– Hej, säger Maria och tänker febrilt.

Ingen reaktion.

– Varför kommer du hem nu? säger hon högre och tar ett kliv framåt.

Simon hoppar högt och snor runt.

– Va är DU hemma!

– Ja, så klart. Men varför kommer du redan?

Anfall är bästa försvar.

Sonens ansiktsfärg skiftar från chockvit till skamröd.

– Jag har ont i huvudet …

Maria svarar inte med en gång, snörper bara på munnen och tittar i tur och ordning på hörlurarna som brusar kring Simons hals, Colaburken i hans hand och den halvöppna skolväskan på golvet. Hennes bultande hjärta saktar in något.

– Jaha. Ja jag är hemma i eftermiddag, håller på med lite viktiga grejer. Du får väl lägga dig och vila då. Känns det som du har feber?

Ingen hon slutfört meningen har hon lagt handen på Simons panna. Eller försökt, han skyggar undan.

– Nää, eller kanske …

Simon fäster blicken på sina nya, redan svettmarinerade, 43:or. Maria placerar bestämt handen på pannan. Han känns faktiskt lite varm, kanske mår han verkligen dåligt.

– Okej. Lägg dig och vila ett tag så kan vi ta tempen sen!

Simon nickar och sparkar av sig skorna.

– Förresten, tillägger Maria medan hon vänder tillbaka mot köket, jag kanske ska bort i kväll.

– Okej.

Något nytt hugger till i hennes hjärta, men hon tränger bort det.

Helvete, jag måste hinna ringa facket innan någon mer kommer hem!

Klockan är 14.20.

Maria väntar nervöst på att sonen ska försvinna in i sin egen värld, i sitt eget rum, som han brukar. Alla de snurrande tankarna har för tillfället stannat. Maria tänker inget, lyssnar bara mot övervåningen. Hon känner inte speciellt mycket heller.

Efter några minuter hörs musik sakta dunka genom stängda dörrar. Maria andas ut.

Lyfter luren för att ringa till Boel på jobbet, som har något slags förtroendeuppdrag i klubben. Hejdar sig med handen på klykan. Vill jag verkligen ta det här med henne? Vi som är på samma avdelning och allt. Och hon är ju så jävla konflikträdd.

Klockan tickar, pulsen stiger. Maria rotar runt i lådor och papper, hittar kontaktuppgifter till ett arbetsplatsombud som hon inte brukar fika med.

Inget svar.

14.43. Maria skickar ett mejl i stället, och söker sedan runt lite på nätet. Blir tillfälligt lugnad. Så klart har hon rätt att ha facket med sig, hon kan kräva att samtalet skjuts upp ifall hon inte hinner få tag i någon tills måndag morgon.

Fast ska jag då gå och jobba som vanligt på måndag?

Nä, ta det senare. Nu är det ju helg!

Fredagsmys!

Maria ryser till. En sak i taget. Klockan är tre.

Framme vid sjunde och sista punkten hon tänkt ta uti med.

Och efter det, då?

Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.

Maria fattar luren igen. Svar på andra signalen. ”Johansson”.

– Hej hej, det är Maria! Var det något särskilt du ville?

Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.

– Hej Maria! säger Eva Johansson. Nja, jag ville väl höra hur det var med dig bara …

– Jo allt är bra, men jag har ganska mycket att göra just nu, vet du.

– Jaha, säger du det … Vad är det som är så mycket att göra?

– Jag kan berätta det lite senare!

– Vad konstig du låter. Är det säkert att allt är bra?

– Jodå, jag kan berätta senare, när jag känner för det! Mamma, jag skulle vilja att vi bestämmer att den närmaste tiden ringer jag upp dig när jag vill prata. Inte tvärtom. Kan vi säga så?

Luren håller andan.

– Nämen Maria, kommer det sedan. Vad har hänt egentligen?

Ett skratt väser upp ur Marias strupe.

– Som sagt, vi tar det lite senare! Hörs om ett tag. Förresten, tillägger hon, jag tycker om dig mamma. Det är inte det. Hej då.

Handen som lägger på luren darrar. Maria minns knappt något av samtalet. Bara de sista orden ekar.

Jag menar inget illa. Det är inte mitt fel, jag har inte valt vem jag skulle födas av. Det är inte hennes fel heller. Väl.

Fast hon kunde ju åtminstone ha gett mig ett annat förnamn.

 

Maria lyfter luren igen, slår koden för att få saldo på personkontot. 3 147 kronor och 70 öre.

Reser sig hastigt och går mot trappen. Hejdar sig efter tre och ett halvt steg, går tillbaka och lägger av luren.

Smyger upp. Fast Simon säkert ändå har somnat.

En halvstor väska, lite övernattningsgrejer. Ned för trappen igen.

Maria ställer fram ett paket köttfärs att tina på diskbänken, kluddrar lite på en lapp och lägger bredvid.

Sedan går hon.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
3 dagar sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Podd: Fallet Erik Helgeson del II

Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett samtal med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson på Socialistiskt forum i Stockholm 29 november, 2025.

Lyssna på avsnittet i ljudspelaren ovan! (Eller sök efter Arbetaren Radio i din vanliga poddspelare)

Här kan du höra del 1:

Läs gärna våra intervju med Erik Helgeson här:

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
”Om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller”, sade forskaren Christer Mattson i P1 Morgon. Illustration: Toivo Jokkala

”Det gynnar bara Hitler”

Satirtecknaren Toivo Jokkala kommenterar den aktuella frågan om gynnandet av nazister.

”Det gynnar bara Hitler.” Illustration: Toivo Jokkala

– Det är en väldigt olycklig spiral mellan de högerextrema manifestationerna och motdemonstranterna, sade forskaren Christer Mattson, chef för Segerstedtinstitutet, i  P1 Morgon den 2 december, apropå mobiliseringen mot de återupptagna nazistdemonstrationerna i Sverige.

– Så om man inte vill ha nazister på gatorna ska man nog inte vara där själv heller, tillade Christer Mattsson.

Den här satirbilden av Toivo Jokkala publicerades första gången i tidskriften Brand nr 2/2021.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan

Podd: Fallet Erik Helgeson

Podd: Fallet Erik Helgeson

Varför är fallet Erik Helgeson och hamnstriden avgörande för arbetarrörelsen? Juristen Frederick Batzler och Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz i ett specialavsnitt av Arbetarens podd.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Arbetsplatsolycka golfbanan Österåker
Polisen utreder nu händelsen som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Foto: Fredrik Sandberg/TT och Johan Nilsson/TT

Död efter arbetsplatsolycka på golfbanan i Österåker


En man har omkommit i en arbetsplatsolycka på en golfbana i Österåker strax norr om Stockholm. Det här sedan han klämts under ett arbetsfordon.

Olyckan inträffade strax efter klockan åtta på tisdagsförmiddagen. Det här i samband med ett anläggningsarbete på golfbanan där mannen av ännu oklar anledning hamnade under sitt fordon och klämdes svårt. Han fördes akut till sjukhus och på onsdagsförmiddagen meddelade polisen att han avlidit till följd av sina svåra skador.

Händelsen rubriceras nu som vållande till annans död genom arbetsplatsolycka. Flera förhör ska redan ha hållits med den omkomna mannens kollegor.

Hittills i år har minst 45 personer omkommit i samband med misstänkta arbetsplatsolyckor runt om i Sverige, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad
3 veckor sedan
– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod, säger journalisten Alexandra Urisman Otto. Foto: Roger Turesson

Alexandra Urisman Otto ny skribent i Arbetaren

I somras sa den prisade klimatjournalisten Alexandra Urisman Otto upp sig från sitt jobb på Dagens Nyheter, i protest mot tidningens rapportering om både Palestina och klimatet. I dag publiceras hennes första text sedan dess – som frilans i Arbetaren. 

Hur kommer det sig att du börjar skriva för oss på Arbetaren? 

– Arbetaren är en väldigt fin tidning som jag både tror och hoppas kommer att nå allt fler läsare med tiden. Jag lämnade Dagens Nyheter efter nästan ett decennium på grund av den ängsliga publicistiska kulturen och att tidningen inte förmådde hålla linjen vare sig när det gällde klimatjournalistiken eller bevakningen av folkmordet i Gaza. 

– Arbetaren har en sund inställning till journalistik och jag märker redan att det är högt i tak på redaktionen. Det är som att tidningens stolta historia av att stå rakryggad i sitt motstånd mot nazismen under andra världskriget på något vis sitter i väggarna här. Jag är stolt över att få vara en liten del av den här tidningen.

Vilken typ av journalistik önskar du se mer av?

– Det som saknas i dag på många redaktioner är ett publicistiskt mod. Att man står stadigt i sin syn på vetenskap, fakta och grundläggande, universella mänskliga rättigheter – och att man låter det vara utgångspunkten för journalistiken. Precis det här gör Arbetaren så bra och jag vill egentligen mest se mer av det – fler reportage, intervjuer med intressanta och relevanta personer och granskningar som ställer makten till svars.

– Helt enkelt mer klassisk, god journalistik som ger läsarna möjlighet att orientera sig i den här omvälvande tiden, med accelererande klimatkris och en destabiliserad omvärld med folkmord, krig, konflikter och stora hot mot demokratin.

Du har nyligen släppt en handbok i klimatjournalistik tillsammans med Lisa Röstlund. Hur ser dina planer ut framöver?  

– Jag har ett gäng artikelidéer som jag hoppas kunna få ur mig, och det kommer nya hela tiden. Parallellt skriver jag på en ny bok och tänker mycket på hur jag kan göra mest nytta under de här månaderna och åren när koldioxidbudgeten rinner bort framför våra ögon.

Här kan du läsa Alexandra Urisman Ottos första text i Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
4 veckor sedan
En städare har jobbat drygt 5 600 övertidstimmar utan att få betalt – på ett företag som påstår att ”kollektivavtal är en självklarhet”. Foto: Johan Apel Röstlund. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Vem ska städa efter den svenska modellen?

Flosklerna om den svenska modellen har varit många senaste tiden. Den ”står stadigt”, trots det nya EU-direktivet, enligt bland andra LO och Svenskt Näringsliv. ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!” skriver Rengörare Näslund, samtidigt som Arbetaren rapporterar om hur en anställd arbetat flera tusen timmar övertid utan att få betalt.

”Den svenska modellen står stadigt”, påstår såväl tjänstemannafack som LO och Svenskt Näringsliv. Anledningen till utropet denna gång är att EU:s direktiv om lagstadgade minimilöner i stort drivits igenom. 

EU-domstolen har knappt brytt sig om Sveriges och Danmarks protester. Ändå vill alla kalla det en seger. 

Kanske har de stora svenska facken rätt i att direktivet inte kommer att innebära en avgörande förändring för inhemsk lönesättning på kort sikt. Men vad är det de försvarar egentligen? 

Hotet mot den så kallade svenska modellen kommer minst lika mycket inifrån, från dem själva, som från EU. 

Priset för att ”komma överens”

”Den svenska modellen” innebär i korthet att fackföreningarna och arbetsköparsidan ska komma överens själva, utan att staten lägger sig i. Men många (allt från stora fackföreningar till partier och näringslivet) hänvisar gärna till modellen som ett samlingsnamn för mycket mer: nöjda, stolta, trygga arbetare. Men arbetare som inte bråkar i onödan – som tillsammans med arbetsköparna skapar fred på arbetsmarknaden.

Detta har aldrig varit helt sant. I dag närmar det sig ren lögn. För vad är det värt att ”komma överens” om den part som redan från början var i underläge hela tiden får mindre och mindre inflytande? 

Arbetares inflytande har försvagats på flera punkter under många år nu. Inte bara i praktiken ute på arbetsplatserna – utan lika mycket genom just ingripande från stat och politik.

Några exempel: Strejkrätten försämrades kraftigt 2019. Regeringen leddes då av det påstådda arbetarpartiet Socialdemokraterna.

Samtidigt har lagen om anställningsskydd, LAS, urholkats rejält. Det började underifrån, genom att arbetsköpare tog sig allt större friheter. Motstånd kom också underifrån, förstås. Men lagändringen klubbades igenom i riksdagen 2022. Regeringen var även då socialdemokratisk.

Den svenska modellen döljer miljarder i stulna löner

Samma vecka som vissa utropar att ”den svenska modellen står stadigt” kan Arbetaren berätta om ett fall på den anrika städfirman Rengörare Näslund

En städare har jobbat cirka 5 600 övertidstimmar utan att få betalt. Det hela ska bygga på ett system som kallas ”fasttidsobjekt”: ett fast pris, långt under den normala ersättningsgraden, för varje städad lokal, och ofta flera lokaler samma dygn. 

Företaget skriver på sin sajt: ”Bra villkor och kollektivavtal är en självklarhet för oss!”

Det här har med rätta väckt upprörda känslor. Men det värsta är egentligen inte det enskilda fallet, eller företaget. Det är att det säkerligen finns tusentals fall som inte har kommit fram i ljuset – ännu. 

Arbetaren har rapporterat om många liknande ärenden inom olika branscher, inte minst byggsektorn, ofta hos företag som på papperet har ”schyssta villkor”. Men sannolikt är det knappt ens toppen av isberget som vi lyckats skrapa fram. 

Meningslösa kollektivavtal

De stora fackförbunden har de senaste åren, ännu mer än förr, enbart fokuserat på vikten av kollektivavtal. Samtidigt vet vi att dessa avtal ofta är meningslösa. Om arbetarna inte är medlemmar i det avtalsslutande facket, till exempel LO, så förmår inte LO följa upp om avtalen alls följs. Det här drabbar särskilt utrikesfödda arbetare i privat sektor.

Sveriges arbetare behöver inte mer nostalgi kring kollektivavtal eller den svenska modellen. Det som behövs är organisering för bättre villkor i praktiken och hårt motstånd mot alla försök att försämra. Oavsett vilken färg regeringen har – och oavsett om facktoppar väljer att kalla nederlag för seger.

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Agnes Lansrot SAC:s generalsekreterare
Agnes Lansrot är SAC Syndikalisternas nya generalsekreterare. Foto: Vendela Engström

Agnes Lansrot blir SAC:s nya general­sekreterare

I helgen valde SAC Syndikalisterna en ny generalsekretare: Agnes Lansrot. Hon efterträder Gabriel Kuhn som haft posten sedan 2023.

Hur känns det att bli vald till SAC:s generalsekreterare? 

– Jätteroligt, känns fint att ha fått det förtroendet från medlemmarna att få representera SAC.

Hur ser du på rollen som generalsekreterare?

– Den är lite av en blandning av två saker. Dels att representera SAC utåt, dels innefattar den sekreterarbiten som handlar om det interna och att få det att fungera. Jag tänker att det kommer bli en spännande kombination och blandning av uppgifter. 

Är det något speciellt du ser fram emot?

– Vi har precis beslutat många spännande saker på kongressen som jag tänker att jag kommer få vara med och förverkliga och försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för. Under kongressen tänkte jag mycket på att när alla LS får chans att mötas så är det många bra saker som händer, så jag vill gärna vara med och främja mer dialog mellan LS. Att ha mer kontakt med alla LS känns som en av de roligaste uppgifterna.

Vad behövs för att fler ska välja att organisera sig fackligt inom SAC framöver?

– Att kunna vara medlem oavsett var i landet du bor eller oavsett vilket språk du pratar kommer underlättas utifrån beslut som fattades under kongressen. Ett medlemskap ska inte vara beroende av att bo i en ort med en resursstark LS, eller att du ska ha ett svenskt personnummer och prata svenska. När vi möjliggör medlemskap för fler personer så tror jag att det kommer locka fler medlemmar.


Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Stieg Trenter, ”den svenska detektivromanens fader” enligt Arbetaren från 1954, hade ofta verkliga personer som förlagor. Foto:Arbetaren 1954, Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet, Pressens Bild/TT, Ragnhild Haarstad / TT. Montage: Arbetaren

Stieg Trenter och gåtan med antifascistens pistol

En spionhuvudstad – så har Stockholm under andra världskriget beskrivits. Miljön i Klarakvarteren inspirerade en blivande deckarstjärna. Där kryllade det av antifascister, syndikalister, journalister och hemliga nätverk.

Våren 1943. Nazityskland har nyligen lidit ett avgörande nederlag vid Stalingrad, men världshistorien står ännu och väger – utgången av kriget är långtifrån klar. 

I neutrala Sverige har det under hela kriget pågått saker under ytan. Bland annat har antisovjetiska socialister, i samarbete med Storbritannien, förberett en svensk motståndsrörelse. 

Säkerhetspolisen är dem på spåren. En dag promenerar en medlem i det hemliga nätverket rakt ut från brittiska legationen i Stockholm med en väska innehållande en radiosändare och antinazistisk propaganda. Han är skuggad, och grips på sitt hotellrum samma kväll. 

Det finns väldigt få kända foton av Olle Jansson. Här ett ur hans personakt i Säkerhetspolisens arkiv, Riksarkivet.

Säkerhetspolisen beslutar att göra en större razzia mot nätverket. Söndagen den 18 april slår de till mot ett nybyggt smalhus i Hammarbyhöjden i sydöstra Stockholm.

I lägenheten bor ett gift par i 30-årsåldern: Olle Jansson och hans norska hustru Rakel Senora Stöber. Hos dem hittas handböcker i kryptering och radiosändning, flera kartor över Norge, samt en armépistol med tillhörande ammunition.

Olle Jansson är målare och aktiv i Syndikalistiska ungdomsförbundets Södermalmsklubb och fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna. Men han är också grundare av Svensk-Norsk Pressbyrå, han är med i det hemliga nätverket och han har varit frivillig i krigen i både Spanien och Finland. 

Drygt två månader senare dyker han, av allt att döma, upp i en spänningsföljetong i veckotidningen Allers, signerad Stieg Trenter.

Stieg Trenter, Stockholm och Klarakvarteren

”Säg Stieg Trenter och en stor del av svenska folket tänker på klassiska deckare, odödliga Stockholmsmiljöer och god mat.” Så börjar baksidestexten på den lilla boken Stieg Trenters mat av Ulla Trenter, som med tiden blev Stiegs medförfattare och hustru. Stieg Trenter (1914–1967) räknades på sin tid till de allra största svenska deckarförfattarna från 1940-talet och in på 1960-talet. 

Författaren Stieg Trenter (vänster) med sin vän fotografen K. W. Gullers, förlaga till deckarhjälten Harry Friberg. Foto: Wikimedia Commons

Baksidestexten stämmer nog fortfarande på det stora hela. Kanske att en minskande del av svenska folket läser Trenter. Men vi som gör det uppskattar ofta främst skildringarna av en stad som är så nära och ändå så långt borta: Klarakvarteren, restaurangerna, spårvagnarna. Böckernas miljöer är lite lagom bohemiska eller borgerliga – ett förlag, ett rederi, eller varför inte en Italienresa. I persongallerierna finns konstnärer, författare, direktörer och travkuskar. Ibland är det också en vanlig arbetartjej som snubblar över ett mysterium. Men trots alla mord är beskrivningarna rätt lättsamma, här finns ingen uttalad samhällskritik. Särskilt inte jämfört med det som blev nästa stora svenska deckarvåg, med det kommunistiska författarparet Sjöwall-Wahlöö i spetsen.

Precis i början av Trenters karriär satte dock kriget sina spår i hans historier. Som i novellen Neutral mark, ursprungligen publicerad som en följetong under juni och juli 1943. Den handlar om motstånd och flyktingar, och i rollerna tycks det finnas syndikalister, socialdemokrater och andra antifascister. 

I förbifarten får man förklaringen till Olle Janssons mystiska pistol. Kanske.

Svenskt – och norskt – motstånd

För ett par år var jag en av redaktörerna för Arbetarens hundraårsbok. Jag läste också Svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget av Per Lindblom. I den har Olov ”Olle” Jansson (1913–1983) och hans tid i Durrutikolonnen ett eget kapitel.

Svenskarnas grupp i Durrutikolonnens Internationella kompani, i Pina de Ebro, Spanien, 1937. Olle Jansson inringad. Bredvid honom (till vänster i bild) den kände anarkisten Nisse Lätt. Foto: Socialistiska partiets fotoarkiv, privat ägo

I Arbetarenboken jobbade jag bland annat med Stellan Elebros bidrag Hur Arbetaren räddade svensk antinazism. Texten beskriver hur frihetliga socialister gick samman med radikala socialdemokrater vid andra världskrigets början, och utestängde Sovjettrogna kommunister. Tidningen Arbetaren och Federativs, på den tiden både förlag och tryckeri, blev oumbärliga för antinazismen genom att låna ut lokaler och pengar och inte minst: trycka sådant som andra inte vågade. Mitt i Klaras journalist- och bohemkvarter.

Både Elebro och Lindblom berör också hur syndikalisterna Olle Jansson och Einar Stråhle grundade den mytomspunna, men märkligt outforskade, Svensk-Norsk Pressbyrå i augusti 1942.

Olle Jansson fick ett startbidrag på tusen kronor från norska legationens Pressekontor för att starta Svensk-Norsk Pressbyrå. Byrån gav bland annat ut en bulletin med nyheter från det ockuperade Norge. Men bakom fasaden pågick helt annan verksamhet: Jansson och Stråhle hade värvats till den hemliga brittiska sabotage- och underrättelseorganisationen SOE (Special Operations Executive).

Olle Jansson och Einar Stråhle på Syndikalistiska ungdomsförbundets kongressfest i Klara Folkets hus den 7 april 1939. Jansson i talarstolen med böjt huvud, bakom honom, med fanan, står Stråhle. Foto: Arbetarens arkiv

Dess Stockholmskontor förestods vid denna tid av Peter Tennant (1910–1996), som formellt var pressattaché vid den brittiska legationen. (Det var för övrigt Tennant som sedermera lite väl oförsiktigt överlämnade den där väskan med radiosändaren till en socialdemokrat som råkade vara skuggad.) 

I Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv finns en serie arrangerade foton som verkar visa olika metoder för spionage och smuggling av till exempel mikrofilm. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

Tillsammans med kamrater runt om Sverige byggde Jansson och Stråhle upp ett nätverk som stöttade den norska motståndsrörelsen och smugglade antinazistisk propaganda. Det var just sådan propaganda som säkerhetspolisen hittade när de slog till mot Svensk-Norsk Pressbyrås kontor på Vasagatan 38 i april 1943. Sammanlagt greps 18 personer i sju svenska städer i razzian.

Tanken med nätverket var också att det skulle omvandlas till en svensk motståndsrörelse om Tyskland anföll Sverige. Jansson och flera andra hade försetts med radiosändare för att då kunna hålla kontakt med engelsmännen. 

En nyckelnovell?

När jag, kort efter att ha läst om detta, som ren förströelse läste Neutral mark i den sentida samlingen De döda fiskarna (i stort sett det enda av Trenter jag inte hade läst tidigare) hajade jag till. Först en gång. Sedan två, tre. Sammanträffandena kunde inte vara en slump.

Själva novellen Neutral mark tillhör inte det bästa Stieg Trenter skrivit. Inramningen är en ganska fånig kärlekshistoria, de osannolika förvecklingarna är många och slutet märkligt utdraget. 

Man får komma ihåg att det dels är ett tidigt verk, dels en följetong. Historien är för all del också rätt spännande och miljöerna intressanta: En ung kvinna, Karin, dras plötsligt in i ett mysterium när hon besöker Stadsbiblioteket. Hon drar i sin tur med sig en ung man, den flirtige Nils. Snart jagas de två huvudpersonerna av vad som verkar vara mordiska agenter tillhörande ett mystiskt nätverk; delar i ett väloljat, ondsint maskineri.

En av de viktigaste karaktärerna i detta nätverk heter Jansson. Efter några sidor insåg jag att hans kumpan hette Brandt – ett namn jag också precis hade stött på i samband med Svensk-Norsk Pressbyrå. 

När novellens Jansson sedan i förbigående säger att han ”lärt sig skjuta prick” som frivillig i spanska inbördeskriget var känslan av små pusselbitar som föll på plats oundviklig. Och i slutet får Jansson, från en skjuten fiende, av en slump tag i en pistol som han stoppar i fickan. Vilket Trenter torde ha skrivit ganska precis samtidigt som verklighetens Jansson åkte dit för olaga innehav av en pistol med okänt ursprung.

Men var fick Trenter förlagorna ifrån? Jo, det är inte enbart själva innehållet i novellen som övertygat mig om att karaktärerna har verklighetsgrund. Det visade sig att jag hela tiden haft en direkt koppling mellan Stieg Trenter och den svenska antinazismen framför ögonen.

Trenters första parhäst: antifascisten Holmström

Jag återvände till En bok om Stieg Trenter (Jury, 1982) för att leda ledtrådar. Däri har Arne Holmström (1912–2004), som var högst delaktig i skapandet av deckarfenomenet Trenter, skrivit kapitlet ”Så här började det”. I texten nämns inget politiskt. Men snart insåg jag att Arne Holmström var son till den kände anarkisten och förläggaren Nils Axel Holmström (1881–1947). Själv var Arne Holmström antifascist och socialdemokrat.

Teckning av förläggaren Axel Holmström med en Brand under armen. Foto: Arbetarens arkiv, okänd tecknare

Och så här började det: Under 1930-talet blev Arne Holmström vän med den man som kom att bli känd som Stieg Trenter (från början hette han Johansson). De jobbade båda för den nystartade fotojournalistiska tidningen LIV. Tidningen var inte så lite inspirerad av amerikanska LIFE, vars storhetstid just hade börjat.

Men svenska LIV blev inte långlivad. Den lades hastigt ner kort efter krigsutbrottet.

Arne Holmström kom att delta som ett slags inbäddad journalist i både Norge och Finland, och skrev framgångsrika reportageböcker om detta (Från finska fronten och Från norska fronten, båda 1940). 

De två vännerna behövde dock ständigt nya uppdrag under krigsåren. Holmström beskriver att de spånade frilansidéer ihop, och kom fram till att gemensamma skönlitterära projekt borde vara en bra inkomstkälla. 

Trenter hade tidigare fått en deckarnovell publicerad i LIV. Och nu sålde han in en spänningsföljetong till Allers – Neutral mark.

Stoffet till Neutral mark kom med största sannolikhet från Arne Holmström. Visserligen kan Trenter ha hört spännande rykten om motstånd och smugglare från andra i Klarakvarteren. Men Arne Holmström lär ha haft många bekanta i de antinazistiska nätverken. Det är inte alltför långsökt att tro att han kände Jansson personligen. Holmström höll föreläsningar på syndikalisternas Klara Folkets hus i början av 1940-talet: dels om sin tid i Norge, dels om den mystiske B. Traven – som var en av Olle Janssons favoritförfattare. De kan förstås även ha lärt känna varandra i vinterkrigets Finland.

Arne Holmström – en del av deckarkarriären

Det måste ha skett parallellt: tillkomsten av Neutral mark, razziorna mot Janssons nätverk, och skrivandet av nästa Trenter-följetong, Ingen kan hejda döden

Sista delen av Neutral mark publicerades i Allers nummer 29 år 1943. Ingen kan hejda döden startade i numret efter. Som en del i det gemensamma projektet var det Arne Holmström som skrev de två första kapitlen av Ingen kan hejda döden.

Denna gavs snart ut i sin helhet och blev Stieg Trenters debutbok. Även i den märks det pågående kriget, och i hans nästa bok Som man ropar … (1944) hamnar en journalist i kläm mellan den norska motståndsrörelsen och tyska Gestapo. Samma år övergav dock Trenter agenttemat och började skriva det han blev verkligt känd för: klassiska deckargåtor med den återkommande hjälten fotografen Harry Friberg. 

Deckarkarriären hade rivstartat. Det var inget som någon hade kunnat föreställa sig drygt ett år tidigare, när två frilansar spånade idéer. Men även om Holmström hoppade av själva det gemensamma skrivandet innan det ens riktigt börjat, så fortsatte han och Trenter att umgås kring skapandet av historier. Arne Holmström berättar i En bok om Stieg Trenter hur de under hela 1940-talet samtalade om intriguppslag och besökte Stockholmsmiljöer som deckarförfattaren ville skildra. 

Maskerad för ”främmande makt”

Men åter till novellen Neutral mark. Hur var det med Brandt och de andra? Jo, den tyske socialdemokraten och flyktingen Willy Brandt (1913–1992) var en av medarbetarna på Svensk-Norsk Pressbyrå. Mer känd är han dock för att han senare blev Västtysklands förbundskansler.

En typisk spion? Ur Svensk-Norsk Pressbyrås serie av arrangerade foton. Foto: Svensk-Norsk Pressbyrås arkiv, Riksarkivet (SE/RA/770157/K)

En tredje person i novellens nätverk kallas Christina Andersson. Här finns kanske inga poänger att göra. Men flera personer som var kopplade till det verkliga nätverket hade det efternamnet, till exempel Conny Andersson. Han var också antifascist och socialdemokrat, och hade enligt egen utsago en anställning på Svensk-Norsk Pressbyrå – en anställning som finansierades av norska legationen och i själva verket var en täckmantel för organisering av kurirlinjer mellan Norge och Sverige.

De resterande namnen i novellen pekar framför allt på nationaliteter, nödtorftigt maskerade. Under andra världskriget fick svenska tidningar inte ”störa fredliga förhållanden till främmande makter”. Det betydde att icke-neutrala texter om Nazityskland eller de allierade kunde leda till att tidningar togs i beslag eller åtalades. 

Just våren 1943 avtog de svenska myndigheternas repression mot pressen, i takt med att kriget började vända – men Allers ville nog inte chansa. I hela Neutral mark skrivs faktiskt inga landsnamn ut. Men det är lätt att lista ut vilka som är hjältarna. Mycket av historien kretsar kring en Harding som pratar ”utländska” (han är alltså engelsman). Han har flytt från ett land med landgräns till Sverige, och en Olesen är boss för det hela (det syftar så klart på Norge). 

Inte någon gåta egentligen

För ja – hjältar är de. (Hoppa över denna parentes om du vill läsa Neutral mark med spänningen i behåll: novellen går ut på att den otäcka organisationen som verkar jaga oskyldiga och mörda folk inte alls gör det. De är de goda, och sysslar i själva verket med flyktinghjälp.)

I detta ljus blir Neutral mark, som i dag kan framstå som en ganska oskyldig spänningsnovell, lite mer. De goda är antinazisterna. Något som kan verka självklart nu, men inte var lika självklart i en tid där det fortfarande kunde vara straffbart att skriva om det pågående kriget. Även titeln är dubbeltydig. Sverige var neutral mark, och ändå inte. 

Hur gick det för verklighetens Jansson? Jo, han förnekade allt. Pistolen påstod han sig ha köpt av en okänd. Just vid denna tid pågick, som Stellan Elebro skriver i sin artikel, ”en imponerade spaning från säkerhetspolisen, och en katt-och-råtta-lek över hela landet”, för att ”sätta dit Jansson eller Stråhle för något”. Men det enda som någon av dem befanns skyldig till var detta olaga innehav av en 9 mm armépistol. Jansson dömdes till böter. 

Och tiden hann som sagt ikapp de svenska myndigheterna. I Per Lindbloms bok beskrivs hur det stod allt mer klart att de allierade skulle vinna kriget, och att de gripna i razzian, med sina kopplingar till Storbritannien, därför släpptes snart. Olle Jansson fick efter kriget jobb på BBC:s svenska sektion i London (antagligen som tack) och var sedan verksam som journalist i Sverige.

Var den där pistolen verkligen kom ifrån vet vi förstås fortfarande inte. Kanske ville Stieg Trenter skapa en logisk (nåja) historia som knöt ihop och förklarade brottstycken han hade fått ta del av. Eller så visste han mycket mer om till exempel Svensk-Norsk Pressbyrå än vad som framgår i novellen. Kanhända var han noga med att inte avslöja något som inte redan var känt av säkerhetspolisen. 

Men antagligen var Stieg Trenters främsta drivkraft att han tyckte att det var spännande, det han hört talas om via sin kamrat Arne. Det är inte så mystiskt. Trenter hade ju för det mesta faktiska personer som förlagor till sina karaktärer: Harry Friberg byggde på vännen och fotografen K. W. Gullers och kriminalintendenten Vesper Johnson på Runar Karlströmer, chefredaktör på Allers. De två fick vara med om många osannolika äventyr i Trenters romaner. Men just i fallet Neutral mark var verkligheten mer spännande än skönlitteraturen. 

Publicerad Uppdaterad
1 månad sedan
Gabriel Kuhn kommenterar KPÖ:s kongress
Gabriel Kuhn är skribent och SAC:s generalsekreterare. Foto: KPÖ, Annie Hellquist. Montage: Arbetaren

KPÖ – en växande vänster i Österrike

Hur blev ett österrikiskt kommunistparti, som inte var stort ens när det grundades 1918, plötsligt ett av Europas mest framgångsrika? Det finns förstås stora skillnader mot en frihetlig fackförening som SAC Syndikalisterna – men det är relevant att reflektera över KPÖ:s snabba förändring, skriver SAC:s generalsekreterare Gabriel Kuhn.

Fackföreningen SAC Syndikalisterna kommer snart hålla sin 34:e kongress. I november ska 70 representanter från 15 LS (lokala samorganisationer) mötas för att bestämma organisationens framtida riktning. SAC har bara kongress vart tredje eller fjärde år, vilket ger enskilda kongresser särskild betydelse.

Av olika anledningar kommer jag själv inte ställa upp till omval som generalsekreterare på denna kongress. Jag ska tillbaka till mitt vanliga jobb som frilansskribent och översättare. Jag har varit på journalistuppdrag även under de senaste två och ett halvt åren, när jag varit ledig från mitt SAC-uppdrag. Senast reste jag till Österrike för ett par veckor sedan för att, för en tysk tidnings räkning, bevaka det österrikiska kommunistpartiet KPÖ:s 39:e kongress.

KPÖ grundades 1918 och partiet var inte särskilt framgångsrikt i början. På 1920- och 1930-talen var den österrikiska socialdemokratin under dess ”austromarxistiska” ledning en stark politisk kraft, det fanns inte mycket plats på vänstersidan bredvid den. Under andra världskriget skaffade sig KPÖ ett stort moraliskt kapital när de, trots att de var förbjudna, var ledande i motståndet mot nazisterna.

Efter kriget hade de representanter i det nationella samt i flera regionala parlament – innan partiet från och med 1950-talet blev närmast betydelselöst.

Oanad framgång

Men sedan några år tillbaka är KPÖ, tillsammans med Belgiens arbetarparti (PTB-PVDA), Europas mest framgångsrika parti vänster om socialdemokratin. Graz, Österrikes andras största stad, har numera en kommunistisk borgarmästare. I turistmagneten Salzburg finns det en kommunistisk vice-borgmästare, och i min hemstad Innsbruck har partiet tre ledamöter i kommunfullmäktige sedan kommunalvalet 2024 – valet innan, 2018, ställde KPÖ inte ens upp.

Eftersom rollen som SAC:s generalsekreterare alltid följer med mig, även när jag inte är på officiellt uppdrag, var det omöjligt att närvara vid KPÖ:s kongress utan att tänka på SAC:s egen kongress. Även KPÖ har kongress bara vart tredje eller fjärde år, och den här gången var mer än hälften av alla 284 ombud inte ens medlemmar när partiet höll kongress 2021. En fråga blir oundviklig: Hur är det möjligt att en organisation som var dödförklarad runt millennieskiftet plötsligt kan växa sig så stark på bara några år?

Det är så klart svårt att jämföra KPÖ med SAC. Österrike är inte Sverige, och KPÖ är ett politiskt parti, medan SAC är en federation av lokala fackföreningar. Ändå går det att dra paralleller.

Fokus på lokala frågor

KPÖ:s framgångar började med att lokalavdelningen i Graz fokuserade på väldigt konkreta frågor, framför allt bostadspolitiken. Hyrorna i Österrike är höga, och familjer med låg inkomst kämpar hårt för att klara av räkningarna. KPÖ gjorde det till sin hjärtefråga. Folk kunde komma till deras kontor och få rådgivning, även materiellt stöd om det fanns ett akut behov.

Samtidigt gav KPÖ:s folkvalda representanter den största delen av sin inkomst till sociala projekt. De behöll enbart en lön som motsvarade den genomsnittliga inkomsten av en österrikisk yrkesarbetare. I dag är det standard inom partiet landet över. Det är likt hur SAC:s löner beräknas. 

Medan det lokala engagemanget prioriterades inom KPÖ, uttalade sig partiet sällan om stora geopolitiska frågor. Detta gav resultat även i andra delar av landet.

Men framgångarna i Graz hade aldrig kunnat sprida sig om det inte varit för en förnyelse av partiet. År 2018 blev vänsterfalangen av miljöpartiets ungdomsförbund oberoende, ändrade sitt namn till ”Ung vänster” och började samarbeta med KPÖ. Den största delen av de 144 nya partimedlemmar som deltog i årets kongress har sin bakgrund i Ung vänster, och det gäller även några av partiets mest kapabla organisatörer. Med dem kom en ny energi, nya idéer och utkast till ett nytt partiprogram, uppdaterade stadgar och en organisationsstruktur anpassad till dagens verklighet.

Federalistisk struktur

Det må överraska att KPÖ, likt SAC, är en federalistisk organisation, med tanke på att många förväntar sig ett centralistiskt styre bland kommunister. Men den regionala KPÖ-avdelningen från Steiermark (med Graz som huvudstad) hade inte ens skickat ombud till de nationella kongresserna på över tjugo år. Det var förnyelsen som gjorde att de var tillbaka den här gången.

En federalistisk struktur ofta leder till samma frågor, till exempel om resursfördelning. Hur mycket solidaritet med mindre avdelningar är rimlig för dem som har mest medlemmar och pengar? I KPÖ:s fall hade Wien hela 87 ombud på kongressen fast de inte har en enda ledamot i kommunfullmäktige. Tyrolen hade precis fyra, trots dundersuccén i huvudstaden Innsbruck. Här gäller det att hitta en bra balans mellan de lokala och regionala avdelningars autonomi och känslan av att agera tillsammans, i en enad organisation. Det låter välbekant för alla som är del av de kluriga diskussionerna inom SAC om relationen mellan centralorganisationen och LS.

På KPÖ:s kongress diskuterades det många sakfrågor; formalia och pengarna spelade mindre roll. Jag gillade det, men folk förklarade för mig att det också betyder att transparensen kan brista när det gäller både beslutsförfaranden och resursfördelningen. Återigen gäller det att hitta rätt balans.

Facket också på dagordningen

Fackföreningsrörelsen var också ett diskussionsämne. Som de flesta europeiska länder har Österrike ingen betydelsefull syndikalistisk organisation. Fackliga aktivister med syndikalistiska sympatier organiserar sig i lokala fackklubbar inom ÖGB (Österrikes LO). De har sitt eget nätverk, den fackliga vänsteralliansen GLB (Gewerkschaftlicher Linksblock).

Ombuden på KPÖ:s kongress betonade betydelsen av den fackliga aktivismen. Försök att bilda egna fackföreningar sågs som en alldeles för stor utmaning under de omständigheter som råder i landet. 

Även i Österrike undermineras den traditionellt starka fackliga strukturen. Fackliga aktivister har fullt upp med att försvara de rättigheter som arbetarrörelsen har vunnit under de senaste 150 åren. Det långsiktiga målet är en radikalisering av de stora fackens medlemsbas.

Det fanns också en mediedebatt som var relevant för SAC med tanke på hur mycket plats diskussionerna om Arbetaren, medlemstidningen Syndikalisten och sociala medier brukar uppta på kongressen. Argumenten för en starkare satsning på sociala medier var de vanliga: de konsumeras mest, framför allt av unga, och de var snabbare och billigare.

Men det artikulerades ett tungt motargument: fördelningen av flygblad och tidningar kan kontrolleras helt av organisationen själva, medan algoritmerna styr över sociala medier. En tankeställare.

Nu är jag tillbaka i Sverige, helt upptagen med de sista förberedelserna inför SAC:s kongress. Det var kul att bevittna en kongress med vissa likheter bara några veckor innan. Att SAC:s kongress kommer ha fler pauser och att det inte kommer konsumeras alkohol anser jag fördelaktigt.

Publicerad Uppdaterad
2 månader sedan
Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

Borgerligt blå, arbetarfientligt gula

Sverigedemokrater gillar inte att bli kallade ”bruna”. Nå, här har vi några praktexempel på blågula: borgerligt blå, och arbetarfientligt gula.

Håller så kallade gula fack och avtalsshopping på att normaliseras i Sverige? Det var en av farhågorna när strejkrätten inskränktes år 2019. 

Senast i går skrev jag om hur fackföreningar måste ta striden både praktiskt och ideologiskt, i en analys kopplad till Teslastrejkens tvåårsdag. För arbetarrörelsen är under attack. Från näringslivet och högern, dit Sverigedemokraterna hör. Det nya ”facket” Samverkans vice ordförande säger för övrigt att han är besviken på IF Metall som ”betedde sig illa” när de inte accepterade Teslas nej till kollektivavtal.

De senaste åren har ett par företagsledare gjort utspel om ”egna fack”, till exempel Frilans Finans vd Stephen Schad. ”Det blir inte gulare än så här” sades det . Frågan är vad man ska kalla detta nya försök. Både företagets vd och Samverkans ordförande är aktiva sverigedemokrater. Och det finns kopplingar in i regeringen.

De stora fackförbunden behöver ofta bli påminda om själva grunden för sin existens: att relationen mellan anställd och chef/ägare är ojämlik. Därför är fackets roll att försöka fördela mer makt till den som arbetar.

Det här vet de flesta som någonsin jobbat på riktigt. Att vissa politiker inte fattar konceptet är förklarligt. Men man undrar om SD verkligen vill kommunicera denna syn på fackföreningar till sina väljare? Att det viktigaste är samarbete med arbetsköparna och att LO är för konfliktorienterade. 

Publicerad Uppdaterad