Maria Johanssons memoarer – del 3

5.

Medan arbetsförmiddagen går förbi som den brukar mal tankarna vidare. Eller kanske inte tankar, men hjärnan, ett ständigt dovt mullrande som ett jättelikt maskineri instängt i Marias normalstora lilla huvud. Strax innan lunch kommer hon på sig själv med att titta ut genom ett fönster. Som om hon letar efter schaktmaskinerna som väsnas därute. Men där finns inga.

Lunch. Lite rast. Kaffe efter maten. Inga bakelser i dag inte.

Men Adam. Lagom till sista kaffeklunken kommer han in i fikarummet igen.

Det kan ju inte vara en slump.

Det intensiva dunkandets epicentrum flyttar sig från skallen cirka åttio centimeter nedåt, på vägen hickar hjärtat till. Maria sneglar sig omkring. I soffan sitter en av timmisarna försjunken i en tidning. Maria har knappt bytt ett ord med honom, han fattar ju ändå ingen svenska.

Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv.

Adam nickar ett hej med ett leende. Går mot den ännu varma och halvfulla kaffebryggaren på diskbänken.

Maria tas över av det där, som hon fram tills nu trott är något annat än hon själv. Går också mot diskbänken. Ställer sig bredvid Adam, nära, närmare än vad hon vet är normalt. Han håller i kaffekannan, ska just fylla koppen.

Hans hårfärg påminner om fuktig sand och hans hud om ljus, torr sand. Marias blick fastnar där sanden möts, de lockiga fjunen i hans nacke. Hon lutar sig ännu lite närmare. Han luktar gott.

Maria andas in för att säga det hon måste, och han rycker till när han märker hur nära hon är. En kaffedroppe hamnar på bänkskivan.

– Du, säger Maria och tittar på droppen. Ska inte vi ses efter jobbet nån gång. Jag tror jag skulle behöva det.

Sedan tittar hon på honom ur ögonvrån. Adam tittar tillbaka ur sin, i övrigt blickstilla, ett djur fångat av strålkastare. Bara kaffet i kannan böljar sakta.

– Eeh, säger Adam efter några långa sekunder. Jaa … menar du prata om jobbet? Är det nåt särskilt du tänkt på?

Lika trevlig som alltid. Maria ler.

– Nä, jobb är trist att prata om. Jag tänkte mer om vi skulle ligga med varandra.

Kannan slår hårt mot bryggarplattan när Adam plötsligt ställer tillbaka kaffet. Koppen är fortfarande tom. Han vänder sig halvt bort, flyttar sig samtidigt några centimeter, knappt märkbart.

– Aaää, nä. Oj. He he, nä men det tror jag inte … Jag har ju flickvän och så!

Han möter inte hennes blick, men öronen är röda. Maria skrattar lågt. Hon känner att hennes eget ansikte hettar, men struntar i ifall hon rodnar. Bortifrån soffhörnet prasslar en tidning sakta.

– Jag är gift sedan tolv år, säger hon lugnt.

– Mhm, säger Adam.

Han ger henne en kort blick där något inte helt ogillande skymtar, men vänder sedan snabbt de gröna ögonen mot diskstället och börjar plocka meningslöst.

– Ja, så du vet, säger Maria i lätt ton. Bara att säga till!

Hon anar att tidningsprasslet avstannat borta i soffan. Vem bryr sig? Maria ställer sin tomma kopp i diskmaskinen, ler och nickar hej då åt Adam.

 

*

 

Att känna sig som i en dröm, eller som berusad, är oftast en känsla som slår till i efterhand. Ett minne som plötsligt ter sig overkligt. Hur kunde jag säga så där? Jag var inte mig själv!

Så tror ni kanske att jag kände efter första förslaget till Adam? Fan heller.

Jag vaknade inte upp efteråt – jag hade redan vaknat. Fast till en dröm. Fram tills nu har jag inte tänkt tillbaka så mycket alls sedan de där första dagarna i november i fjol, jag har bara levt drömmen. Flutit och rusat och krälat och vilat i tillståndet i drygt två månader.

Delar av tiden har jag förvisso varit just berusad. Men inte hela tiden. Just nu är jag nyktrare än någonsin.

Ni kan hitta på kemiska förklaringar, eller psykiska, fysiska, vad ni vill kalla dem.

Maria Johansson skiter högaktningsfullt i era förklaringar. Hon vet vad känslan är. Den är frihet som tickar framåt.

*

När jag gick hem i kvällningen, samma dag som de oanständiga förslagen i fikarummet, var mina steg lätta. Jag svävade över löven och sörjan utan att ens tänka på det. Den sötsyrliga smörsmaken var borta ur munnen, bara segerns rena sötma satt kvar. Fast jag inte själv visste vad jag vunnit än.

Vet jag det i dag?

Ställ inga jävla frågor. Ni får väl läsa och se.

Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.

Just som jag höll på att avsluta disken efter kvällsmaten kom Emma och tjatade om månadspengen igen. Alla tjejer i klassen hade minst trehundra, minst, hon hade kollat.

Jag vände mig om och tittade på hennes lilla ansikte. Ögonen glödde som förut och de läppglansrosa läpparna var krökta nedåt. Beredd att spotta eld och etter.

Jag kände mig märkligt kall. Försökte titta på henne genom ett varmare filter, se henne som den pratglada fyraåringen, eller som den lilla bäbis som en gång andats tryggt vid mitt bröst. Men hon fanns inte. Arga pubertets-Emma fanns inte heller. Bara SCB-Emma. En dotter som jag avlat ovetande, precis som mina föräldrar avlat mig, bara för att hon skulle skrivas in i statistiken. Hur många led gick denna förbannelse? Hur många generationer var jag en länk i?

– Vad fan glor du på? fräste Emma. Kan du svara, det är så pinsamt, alla andra får mer pengar och de frågar mig vad jag får!

– Jag vet vad alla andra får, svarade jag kallt.

Jag slog på datorn. Emma skrek inte på mig, men väste otåligt i bakgrunden (jag tror att hon höll sig lite tystare än vanligt för att Mikael satt och tittade på teve i rummet bredvid.) Men jag lät mig inte provoceras.

Jag klickade upp pdf:en. Emma försökte titta över min axel.

– Vänta! fräste jag tillbaka.

Scrollade ned till avsnittet om månadspeng och satte fingret på skärmen.

– 205 kronor är genomsnittet för en tolvårig tjej, sa jag lugnt. Du kan få fem kronor mer om du vill.

Emma blev tyst. I flera sekunder faktiskt. Jag insåg att hennes stirrande ögon var fästa på skärmen, hon verkade läsa hela det lilla stycket om tolvåriga Emma.

Det hade inte varit min plan, och reflexmässigt stängde jag snabbt ned sidan, och sa att resten kunde hon strunta i, det var månadspengen det gällde. Efter ytterligare tre moltysta sekunder började hon gorma och tjuta och sprang ut ur rummet. Skrek till och med att jag kränkte henne. Vad bra, bered dig på att bli vuxen! ropade jag efter henne. Ja, jag vet inte var den repliken kom ifrån, och det var ju lite elakt sagt. Men sant.

Det vana ljudet av dörren till Emmas rum som smälldes igen långt borta. Jag kände mig inte upprörd själv längre, mest tom. Inte på något direkt sorgligt sätt, det kändes rätt skönt – tomt och lugnt. Ungefär som vårt lilla radhus var, nu när Emma lämnat scenen. Simon var borta och tränade. Min käre make satt framför teven. Jag satte mig vid köksbordet.

Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år.

Fast just då tittade den käre maken faktiskt ut ur vardagsrummet och undrade vad som stod på. Jag sa precis som det var, att Emma bråkade om månadspengen igen, och att det nog skulle vara så här i några år. Tills den värsta puberteten lagt sig. Mikael blev tyst och drog in huvudet igen.

Ja, tyst var det oftast. Samvaro framför teven, där andra pratade åt oss. Efter ett par minuter gick jag lugnt in och satte mig i fåtöljen bredvid Mikael, som jag brukade göra. Men jag tog inte in något av det som flimrade på rutan. Där i min tystnad gjorde jag något jag inte brukade göra:

Jag tänkte.

Vad vill jag göra? tänkte jag.

Eller, jag gjorde mer än tänkte. Idéerna rusade på i obrytbara kedjor helt utan att jag behövde tänka fram dem själv. Små explosioner på en lång stubin, varje explosion en knut som löstes upp.

Jag vill.

Jag vill knulla Adam, jag vill vara uppe hela natten, jag vill inte jobba, jag vill att SCB ska ta bort den där jävla pdf:en om mig, jag vill testa häftiga hallucinogener fast utan några biverkningar, jag vill klippa håret, jag vill skilja mig, jag vill pissa i vattenflaskan som Ewa alltid går omkring med, jag vill resa utomlands, jag vill att andra ska se upp till mig.

Jag vill göra allt jag aldrig gjort.

*


Under torsdagen såg
jag inte till Adam alls. Jag jobbade på otåligt, men det handlade inte bara om honom, det var en feber i hela kroppen. Vad skulle jag göra? Och hur? I fikarummet försökte jag påbörja ett samtal om hur mycket i livet som egentligen är förutbestämt, men alla bara tystnade.

I stället, i bakgrunden, pratade en radio. Den sa att den vanligaste maten i svenska hem är spaghetti med köttfärssås.

 

På kvällen sms:ade lillebror Johan. Ville kolla läget bara. Vi hörs inte så ofta. Kanske blir det var artonde dag i genomsnitt. Eller nej, blev, förut.

Just då kände jag inte för att svara, så jag svarade inte.

Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka.

Under fredagen såg jag Adam, helt kort, på lunchrasten. Skälmskt vek han undan med blicken. Jag log snabbt tillbaka. Sa inget mer, för det var så mycket annat folk där då.

Sedan blev det helg. Det kändes inte alls vilsamt att komma hem, även om Emma varit ganska spak och tyst sedan jag satt punkt för månadspengsdiskussionen.

Jag kände bara inte för att vara hemma. Inte ville jag vara på jobbet heller. Men jag visste inte hur jag skulle slippa någotdera.

Så småningom fixade försynen allt det där. Eller om det var mörkare krafter.

 

*

 

Söndag. Fars dag har det hunnit bli. Maria har lite grann förträngt det, inte förberett riktigt som hon brukar.

Emma kom under gårdagen på att de borde göra något, faktiskt var det hon som påminde om det. Annars bryr sig inte barnen så mycket längre. Inte som när de var små. Men Emma släpade ändå med sig Simon och köpte en hastigt påkommen present. Maria gav dem en hundralapp var. Det hade blivit några gourmetkryddor i löjligt små burkar och en ny deckare.

Förutom pengarna bidrar Maria med frukost på sängen. Emma sitter nu vid köksbordet och slänger otåligt i sig sin egen. Maria dricker kaffe vid diskbänken. Hon har fått någon slags motvilja mot att möta dotterns blick.

På bordet framför Emma ligger paketen prydligt inslagna. Det är hjärtan på dem.

Simon sover, vill inte gå upp extra tidigt en söndag. När Emma frågar om storebror för tredje gången fräser mamma Gå och väck honom du då! Emmas blick är trotsig, fast kanske sårad också. Hon piper iväg.

 

Köket är stilla. Bara kaffebryggaren fräser sakta. Men från övervåningen hör Maria de översta tonerna av Emmas gälla röst.

Plötsligt ser Maria Adam framför sig. Nej, bort, inte nu.

Men han står kvar, ler tvetydigt. Undrar hur gammal han är, tänker Maria. Kan han vara tio år yngre än jag? Eller mer?

Hon ruskar på huvudet, slår upp tidningen i stället, måste tänka på annat. Stor artikel i söndagsdelen om Fars dag, så klart. Enligt Svensk Handels undersökning kostar fars presenter 280 kronor i genomsnitt, och oftast får han mat, drycker eller böcker. Maria ryser till. Ja ja, 200 kronor räcker mer än väl.

Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.

Buller i trätrappan, Emma studsar ned, Simon kommer nedramlande efter henne med några sekunders fördröjning.

Emmas röst är för tillfället glad, Kom nu mamma! Men den måste ha väckt Mikael för länge sedan. Maria kniper ihop om tanken, som vill bli bitska ord.

Upp för trappan igen i en liten procession. Kaffe, smörgåsar, en kondisbit, två paket. Mikael har pyjamas på sig men ser inte speciellt yrvaken ut. Grattis pappa. Nämen å.

Emma pladdrar. Simon ler lite förläget. Mikael ler kärleksfullt mot sin fru. Hon ler tillbaka, men för snabbt kaffekoppen till munnen, som för att dölja något.

Mikael är två år äldre än Maria.

Han kommer leva tills han blir 81, enligt SCB:s prognos.

Hur många år har han kvar?

Maria börjar räkna i huvudet. Det är inte helt lätt. Hennes tankar vandrar långt från sovrummet och mannen där i sängen.

Trettiosju år, blir det till slut.

Herregud. Nästan lika mycket som mitt liv hittills. Vill jag leva om hela mitt liv med den där?

– Pappa, låtsasviskar Emma från sängkanten, visst var det fina burkar? Jag och Simon la till åttio kronor själva för vi ville ha råd att köpa alla tre!

Maria spiller lite kaffe på det nytvättade lakanet.

 

*

 

– Hörde du av dig till brorsan?

– Mm.

– Så, blir det något?

– Va?

– Ja, det han skulle fråga om.

– Vadå?

– Hallå, Maria, vad är det med dig? Johan ringde ju hem hit i fredags eftermiddag, han undrade om ni skulle fika hos Eva och Lasse i dag för att det är Fars dag.

– Vadå, han sa det till dig?

– Ja, han hade ju inte lyckats få tag i dig på mobilen! Kom igen, jag sa allt det här i fredags kväll.

– Jaså. Ja, nu vet du hur det är.

– Va?

 

*

 

Söndag den åttonde november klockan 22.12 skickade Maria Johansson följande sms till kollegan Adam Egréus: ”Hej, tänker på dig… Vad sägs om att göra slag i saken, jag kan betala 1000 kr för en timme? 🙂 kram Maria”

Trevligt formulerat, rättframt men ändå respektfullt, tycker jag fortfarande. Friskt vågat, hälften vunnet, tänkte jag då.

Och när den lilla manicken bekräftade sms sänt och levererat fylldes jag av en ny märklig tillfredsställelse. En jag inte hade förutsett.

DET hade ni inte väntat er, va? Kvinnor som betalar svenska män för sex, DET är ta mig fan inte det vanligaste.

Jag somnade faktiskt uppfylld av den belåtna tanken, inte alls av tankar om Adam.

Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat.

Den följande måndagen verkade Adam inte jobba, jag såg honom inte. Men på tisdagen kom ett svar: ”Du menar att betala för sex alltså? Tål att tänka på 😉 kram!”

Ja vad fan tror han jag menar, tänkte jag nästan irriterat, men svarade vänligt bekräftande. Jag hade honom uppenbarligen på kroken oavsett.

En mängd andra tankar konkurrerade med dem om Adam. Viljan att vara vad folk kallar ”otrogen” hade gått över i en vilja att inte alls vara det, utan i stället lämna Mikael helt och hållet och göra vad fan jag ville. Inte bara i fråga om sex.

När jag tittade på min man kände jag en stor trötthet och tomhet. Vad skulle han svara om jag delgav honom något av allt det som snurrat i min hjärna de senaste dagarna? Antagligen ”Vad pratar du om? Konstig du är” och sedan blicken tillbaka till teverutan.

 

Hur som helst, jag jobbade jag på som vanligt. Eller kanske inte riktigt som vanligt. Men jag gjorde mina timmar, även om de är otydliga i minnet, för jag fick betalt för dem senare.

Jag har inte svårt att minnas arbetsveckan för att den var som vanligt – trist, enahanda – utan för att det viktiga inte pågick där, det pågick i mitt huvud. Jag tänkte nog mer än jag någonsin gjort.

Tänkte på allt jag ville och skulle göra och hur jag skulle komma dit. Ärligt talat tänkte jag ganska mycket på hur jag skulle slippa jobba men ändå överleva.

Kanske sipprade detta ut till mina medmänniskor fast jag inte trodde det. Både kollegor och chefer och patienter tittade märkligt på mig när jag svarade på tilltal. Jag svarade väl fel saker.

Hemma surfade jag runt på nätet så mycket jag kunde. Insåg hur otroligt mycket som fanns där.

Nej, jag var inte ovetande innan, självklart visste jag att där fanns skvaller och blondinbloggerskor och porr och bombrecept. Men jag hade inte sökt mig till dem. Inte direkt i alla fall. Följt några skvallerlänkar från Aftonbladet, deltagit i någon undersökning på Facebook, övervakat lite vad Emma sysslade med där i cyberrymden. Någon gång sett ett hemmagjort sexklipp med Mikael (och inte direkt uppskattat det).

Men nu sökte jag på genomsnittliga saker. Det är inte klokt hur allt kan förvandlas till siffror.

Och skyll inte på mig. Jag skrev ”genomsnitt” i sökfältet och det första förslaget som kom upp var ”genomsnitt samlag”. Kunde inte låta bli att klicka på det. Genomsnittligt antal samlagspartners för kvinnor var 4,6 stycken. Ja, jag hade ju två pojkvänner innan Mikael, och en tillfällig ungdomssynd, och en som kanske inte räknas riktigt. Och så Adam på gång. Genomsnittlig tid 7,3 minuter, eller möjligen upp till 13. Vaginalt med make/maka. Jo. Undra på att man längtade efter något annat.

 

Nästa sökning bara blev ”genomsnitt fitta”, mest av pur ilska. Hamnade på en blogg. En svensk tonårstjejs blogg fylld av nakenbilder, samlagsbilder, vansinnigheter. Och information som att genomsnittsfittan är drygt tio centimeter djup, men i oupphetsat tillstånd.

Ungefär där kom jag på att jag inte var säker på hur man raderar besökta hemsidor. Samtidigt gick det i dörren och jag bara panik-stängde-av datorn.

Detta äckliga underbara förbannade internet.

Dagen därpå hade tankarna rört sig lite vidare. Detta äckliga underbara förbannade internet. Vad mina barn såg. Vad jag kunde få se. Detta totala utfläkande av allt.

Varför hade jag sökt på ”genomsnitt”, och valt den populäraste sökningen? Varför inte det ovanligaste, mest osökta? Maria Johansson förnekade sig inte, inte ens när hon försökte vidga sina vyer.

Fy fan.

 

Just som jag högg gaffeln i min lunchfisk torsdag den tolfte november slog mig tanken: Jamen gå åt andra hållet då. Att grotta ned sig i mänsklighetens förfall på internet är nog ganska ordinärt, det med. Gör något annat. Något intellektuellt. Det kan ju knappast sägas höra till vanligheterna i dag!

Min första association till ”intellektuellt” var universitet. Ha ha, var nog ingen chans att jag skulle komma in på ett sådant. Nästa anhalt? Bibliotek.

Varför inte. Där skulle jag inte känna mig totalt vilsen, även om det var ett bra tag sedan jag besökte ett, kanske inte sedan Emma var mindre. Ett hus dök upp för min inre syn. Det där stora på Medborgarplatsen.

Jag jobbade fram till trerasten, sedan gick jag. Så här i efterhand kan jag inte svära på om jag trodde att det var en av de onsdagar då jag ibland slutade tidigare, eller om jag bara sket i det, eller något slags mellanting.

Hur som helst spelar det ingen roll nu.

 

*

 

Solen slickar hustaken. Dörren sluter sig bakom Maria Johansson, sluter sig om ljuset, den relativa värmen därinne, om de sjuka och svaga och rädda. Ingen verkar lägga märke till att hon lämnar arbetsplatsen, här finns så många korridorer och utgångar och hissar och våningar.

Hon hoppar automatiskt på en buss. Inser efter två stationer att hon lika gärna kunde ha gått. Men nu sitter hon ju här.

Vad är det jag ska leta efter egentligen? Något utmanande, en bok som bryter ramarna. Fast hur frågar man efter en sådan, när man inte vet riktigt vad man letar efter?

Och vadå. Konstnärliga skumma böcker är kanske jätteinne på Söder.

Tänk utanför ramarna själv för fan!

Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas.

Hon byter till tunnelbana vid Skanstull.

Vad ska jag fråga efter?

Ute är det nästan mörkt, och Marias sinne börjar också förmörkas. Ska det vara så svårt att bete sig på ett annat sätt än det folk förväntar sig.

Men till målet ska hon. Inte låta sig avskräckas.

Hon går av en station senare. Sneddar grubblande över Medborgarplatsen, platsen som inte ger torgskräck utan snarare klaustrofobi. Hindras ett ögonblick av de lömska svarta kedjorna som i perfekt snubbelhöjd försöker få folk att inte snedda som de vill, utan följa snitslade banor. Märker knappt att hon snavar till, men svär högt. En Situation Stockholm-försäljare tittar långt efter henne.

 

Bibliotekets bjärt färgade dörrar öppnar sig ytterst motvilligt. Därinne ser det inte alls ut som något Maria minns.

En antydan av kallsvettsvåg. Snabbt, för att kylan inte ska hinna nå fötterna, går hon fram till en disk med skylten Information.

– Jo, jag har en fråga …

Samtidigt som hon säger det, vet Maria med ens precis vad hon ska fråga efter. Löjligt enkelt!

– Jaha, svarar damen bakom disken, vad gäller det?

– Jag undrar om en bok-

– Aha, det gäller böcker? Då får du gå en trappa upp!

Maria kommer av sig. Gäller böcker, ja visst fan gäller det böcker, vad annars frågar man om på bibliotek? Inte undra på att de för en alltmer tynande tillvaro.

Hon sväljer något, säger inte tack. Travar upp. Letar lite vilset efter en annan informationsdisk – där någon förhoppningsvis vet något om böcker – och ser efter ett tag att det finns grupper av mindre diskar inne till höger.

– Hej, jo jag har en fråga…

– Ja, jag ska försöka hjälpa till!

En man i hennes egen ålder ler vänligt. Glasögon, lång men vältrimmad skäggstubb.

– Jo, jag skulle vilja låna den bok som är ovanligast att låna?

Förbryllat bakom plastbågarna.

– Den … ovanligaste? Alltså den minst utlånade?

– Ja, precis!

Det blir tyst några sekunder.

– Oj, det var en ovanlig fråga … Vi har ju topplistor över de mest utlånade och så. Men tvärtom har jag aldrig hört talas om!

Bibliotekarieögonen verkar söka hjälp runt om sig, flackar bort.

– Vi för ingen sådan statistik. Bara över de mest utlånade! fortsätter han.

Ett litet leende finns kvar men hans ögon är någon annanstans.

– Men det måste väl gå att ta fram, säger Maria.

Något har börjat dunka bakom hennes egna ögon. Hon fixerar dem på mannen framför sig, vill tvinga fram hans igen, som gömmer sig någonstans vid skalmfästena.

– Kan ni inte bara se i registret vilken bok det var längst tid sedan någon lånade?

En yngre kvinna blandar sig i. Hon talar mycket lågt, kanske är det ett subtilt sätt att få andra att tala lägre.

– Det låter ju som det här konstprojektet för ett par år sen, mumlar hon vänd till skäggbibliotekarien, inte till Maria. Du vet som Emelies svåger var inblandad i. Flummigt var det!

– Aah, spännande! säger skägget och håller inte direkt sin egen röst bibliotekslåg. Ja vad ska du med det till?

Ögonen och leendet är tillbaka på Maria, men hon börjar känna sig inte bara frustrerad utan också förvirrad.

– Jag vill bara låna …

– Känner du Emelie? säger kvinnan plötsligt och spänner ögonen i Maria.

Samma sorts plastbågar som kollegan, men mycket hårdare därbakom.

– Va? Nej! Jag vill bara låna en bok, upprepar Maria hjälplöst.

Försöker att inte bli arg här bland alla tysta läsande människor.

Ytterligare en kvinna dras in, nu en äldre. Hon bara tittar på Maria – stålbågar har hon – men mumlar med den yngre.

Skägget fortsätter le hjälpsamt, tittar än på Maria, än på kollegorna. De ser skeptiska ut.

– Jag ska gå och kolla lite! säger skägget till slut, och försvinner.

Maria står kvar vid disken. Vet att alla tittar på henne. Ja vad fan titta då!

Hon låtsas betrakta en broschyr. Minuterna släpar sig fram.

– De allra ovanligaste slängs ju till slut, säger en vänlig röst oväntat nära.

Maria tittar upp. Stålbågarna igen, men nu ler hon faktiskt. Maria nickar tillbaka.

Ja, tänker hon. Så är det. De ovanligaste, de slängs.

Fan vad svårt det ska vara.

En liten evighet senare är mannen med skäggstubb och glasögon tillbaka.

– Ja, då ska vi se, säger han med ett nytt leende. Förresten, varför vill du veta det här? Är det nåt slags konstprojekt?

– Nä, svarar Maria igen. Jag vill bara … läsa den.

Fan vad svårt det ska vara.

– Mm, säger mannen och glider in bakom disken igen. Vi måste kolla upp det här lite mer. Vill du alltså ha titeln på den bok som det var längst sedan vi lånade ut? Inte den som sammantaget varit utlånad minst antal gånger någonsin?

Och inte blir det lättare.

– Eh, säger Maria. Alltså, den ovanligaste, som nästan ingen läst …

– Du kan ju också få en lista på dem som aldrig lånats ut, fortsätter det hjälpsamma skägget.

Va, sa inte den andra att sådana slängdes? Men lättad över lösningen utbrister Maria:

– Ja! Det blir jättebra!

Skägget ler, verkar lättad han med.

– Ja men då vet vi. Kan jag få ditt namn och telefonnummer?

En ny kallsvettsvåg. Namn, ha, det kan de ju få ta! Men nummer. Vad ska de med det till, registrera henne för något? Kan hon inte bara vänta här?

– Eller en e-postadress kanske? fortsätter det hjälpsamme mannen.

Maria vill med ens bara därifrån.

– Okej. Okej, mariajohansson, i ett ord, hotmail punkt com.

Mannen börjar skriva några bokstäver, sedan hejdar han sig och tittar upp.

– Är du säker, bara namnet så där i adressen, inga siffror eller så? Jag menar, det är ju så vanligt, namnet.

– Jo, Maria satans Johansson!

Bibliotekarien får ett nytt uttryck i ögonen.

– Ursäkta?

– Jag kan skriva ner det! svarar Maria och avfyrar ett leende.

Bibliotekariens blick bakom bågarna är mer förbryllad än någonsin, men han skjuter papper och penna över disken. Maria fattar pennan, böjer sig över disken så gott hon kan, knycker undan axelremsväskan, skriver.

Då ringer det. Skrällande gammal-telefon-signal i Marias kappficka. Det ekar. Alla tre bibliotekarierna tittar på henne. Stålbågarna gör en knappt märkbar huvudrörelse mot en stor plastskylt med en ilsket överkryssad mobiltelefon.

Just därför sliter Maria upp sin. Okänt nummer.

– Hallå?

Även det verkar eka i bibliotekssalen. Alla dessa blickar, de kittlas och kryper.

Men blickar känns inte lika obehagliga som förr. Inte alls. Kittlingen är ganska skön. Fast armhålorna blir ändå våta, noterar hon.

Inser sedan att hon helt missat vad människan i andra änden sagt.

– Hallå?

– Sssch! väser den unga kvinnliga bibliotekarien.

Maria vänder sig bort, tar några steg från salens centrum, upprepar sitt hallå.

– Ja hallå, är det Maria Johansson?

– Jadå! Vem är du?

– Som sagt är det Marianne Lövfeldt, säger den knastertorra rösten. Jag skulle just kalla in dig till ett samtal, men då visade det sig att du avvikit från arbetsplatsen.

Chefens chef. Aj då.

– Oj, vadå för samtal?

– Det vill jag ta på plats. Och varför är du inte på jobbet?

– Jag behövde gå på biblioteket, säger Maria och kan inte låta bli att fnissa till.

Tystnaden knastrar torr den med.

– Förstår du allvaret i detta? kommer det till slut ur luren.

– I vad?

– Jag tror nog du vet vad det handlar om.

– Att jag behövde gå tidigare i dag?

Marias röst har höjts. Ett skägg gestikulerar i hennes ögonvrå. Hon lyfter sakta ett långfinger åt honom. Placerar det sedan i vänstra örat, trots att det är knäpptyst runt omkring.

– Nej, inte främst det, svarar den torra rösten efter en paus.

– Men vad?

Den inte helt obehagliga ilningen Maria kände när hon svarade har varit nere i magen och vänt, nu stiger den mot huvudet.

– Maria, jag vill ta det här mellan fyra ögon.

Inget syns längre i Marias ögonvrår. Synfältet har svartnat och hennes röst är en annans.

– NEJ, säger Maria bestämt, jag kräver att få veta vad det handlar om, innan jag kommer till nåt jävla möte!

– Okej Maria, säger Marianne Lövfeldt och det kommer äntligen lite liv i hennes röst. Du är anmäld för sexuella trakasserier. Du behöver inte infinna dig till arbete i morgon, men jag förväntar mig att du kommer till mitt kontor måndag klockan tio.

Klick.

Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen.

Vad kan väl vara tystare än ett bibliotek efter ett vrål. Maria stirrar på telefonen. Låter den glida ur den våta handflatan ned i kappfickan igen. Tar några vingliga steg tillbaka till informationsdisken.

– Varsågod, säger hon med ett litet leende och räcker över lappen med [email protected].

Den ser lite skrynklig och fuktig ut, men läsbar. Glasögonen bakom disken bara stirrar.

Maria vänder sig långsamt och kontrollerat, lämnar salen, tvingar sig att inte titta bakåt, skrider nedför trappan på skakande knän.

Världen är mörk och vinden iskall, men uppiggande.

Nu kommer jag få tid att läsa böcker.

 

6.

MARIA JOHANSSONS ATT-GÖRA-LISTA,

fredag den 13 november

  1. Låtsas förbereda mig för att gå till jobbet
  2. Skapa e-posten [email protected]
  3. Surfa på konstiga saker
  4. Fundera på när och hur jag ska lämna Mikael
  5. Leta lägenhet
  6. Lösa jobbproblemet
  7. Ringa mamma

Nej, så skrev jag inte.

Men kunde ha gjort. Mentalt gjorde jag det nästan, dessa var de saker som snurrade i skallen på mig och krävde åtgärder. Mycket att ta itu med, jajamensan. Jag grep mig an uppgifterna med rätt så gott mod. Att det var fredag den trettonde gjorde bara modet godare – den dag då så många faktiskt undviker att göra viktiga saker eller påbörja nya projekt. Att då göra tvärtom måste betyda tur. Eller något.

 

Punkt ett var snabbt avklarad. Ingen verkade lägga märke till något särskilt. Jag hade hållit masken för Mikael duktigt under kvällen innan.

Punkt två gick också undan. Mejladressen var inte tagen, som tur var, fast vem skulle ha velat ha den. Jag undrade om biblioteksskägget faktiskt skulle mejla mig. Men kände på mig att det nya kontot nog kunde bli användbart framöver, oavsett.

Den tredje punkten var väl inte lika viktig, men jag visste att jag ändå inte skulle kunna hålla mig ifrån det: att leta efter Vanligt och Ovanligt. Ovanliga efternamn. Ovanligaste ögonfärgen (tänk, gröna, som Adams). Ovanligaste hundrasen. När jag skrev in ”ovanligaste människan” sa sökmotorn dock nej, du vill söka på ”vanligaste människan”. Jag sa nej, OVANLIGASTE. Men se då var det fattigt med relevanta resultat på det enorma nätet.

Slutade när jag blev hungrig. Mikrade en matlåda jag egentligen frusit in till jobblunch åt Mikael.

Nu var det dags att blicka framåt.

Han ja. Medan jag åt gick hjärnan igång. Hittills hade jag denna hemmafredag mest gjort sådant som jag redan dagen innan tänkt att jag borde. Nu var det dags att blicka framåt.

Beslutet att lämna Mikael var moget och klart. Alldeles oavsett Adam. Jävla Adam med de gröna falska ögonen. Fast nej, han kanske var ett offer i det här. Jag hade nog sett vad de ögonen ville, bortom flickvän och konventioner. Kunde det vara Ewa som på något sätt fått veta och rapporterat? Skulle inte förvåna mig. Kontrollerande falska Ewa, säkert var hon en missunnsam jävel.

Eva ja, det fanns ju två sådana i mitt liv. Mamma. Hon hade ringt och sökt mig hemma i går innan jag kom hem. Jag hade inte ringt tillbaka. Måste kontakta henne innan hon började tokringa till mobilen också.

Ja, denna fredag den trettonde var en dag för viktiga beslut, så även angående lilla mamma. Jag hade tagit hennes (oftast helt meningslösa) samtal kanske två, tre gånger i veckan. Det tyckte jag var normalt.

Men hon ville prata oftare än så, helst varje dag. Jag hade förstått att detta problem var vanligt.

Mitt beslut hade alls inte enbart att göra med min nyvunna avsmak för allt vanligt. Mitt beslut grundade sig på enkel logik. Varför ska jag prata med en människa som nästan aldrig säger något relevant? Det fanns mer behov när mina egna barn var små. Men nu. Jag är snart 43. Vad är det hon vill kontrollera?

Usch, vilket samtal det skulle bli.

 

Jag märkte att jag hade hackat sönder de sista resterna i matlådan till oigenkännlighet. Sköt den ifrån mig, ruskade på huvudet. Ja, samtalet måste ringas, och så klart måste jag ringa till facket också, så snabbt jag orkade. Helst få någon med mig redan måndag morgon. Det jag gjort var knappast trakasserier! Dessutom inte på arbetstid. Bara på rast och kvällar.

Men okej, först Mikael. Jag masserade tinningarna, som för att styra om maskineriet som rusade på därinne.

Berätta så fort han kom hem från jobbet? Eller vänta till söndagen kanske, hinna förbereda mig lite?

Jag måste härifrån. Men man måste ju ha någonstans att ta vägen. Inte till mamma, nej tack.

Kanske bara sticka utan förvarning, lämna en lapp på köksbordet, så fort jag fått tag i något tillfälligt boende? Eller välja ”det värsta sättet av alla”. Det var att göra slut via sms, hade jag läst på nätet någonstans. Fast egentligen, vadå värsta, verkade ju vara ganska vanligt bland omogna människor i alla åldrar, knappast det värsta sättet.

Nej, ett drygt sjuttonårigt förhållande krävde något mer storstilat.

Min blick föll på den oöppnade dagstidningen på köksbordet.

 

Min nästa internetsökning blev: ”annons om skilsmässa”

Sökmotorn: Inga resultat hittades för ”annons om skilsmässa”

Jag: Okej!

 

Mejl från [email protected] till ansvarig för familjeannonser i Dagens Nyheter:

Hej! Jag undrar om det är möjligt att beställa en annons om skilsmässa. Har ni tagit in sådana förut?
Undrar i så fall om pris, med eller utan bild, osv.
hälsningar Maria Johansson

 

Tillfredsställelse efter att jag klickat på sänd. Ett första steg taget, ett avgörande.

Dags för nästa.

Jag måste härifrån!

Jag hade aldrig fattat vad folk menar när de påstår att vissa ställen ”kväver dem”. En fånig dödsliknelse, av och för människor som egentligen är missnöjda med något annat. Det är väl för fan bara att andas så länge det finns luft.

Men plötsligt förstod jag känslan. Avbetalningshuset utsöndrade ett damm som kröp ned i lungorna på mig. Maten ville sätta sig på tvären i halsen, tvätten ville begrava mig, barnen ville få mig att skrika tills jag tappade andan. Till och med den där jävla randiga kudden i kökssoffan bara väntade på att kasta sig över mig, kväva mig.

Jag reste mig och stirrade ut genom fönstret. Den grå uteplatsen, bortom den töcken.

Jag måste härifrån. Det behöver inte vara för gott. Kanske ändrar jag mig framöver, kanske saknar jag ungarna redan första kvällen. Men just nu måste jag härifrån, få tänka och andas fritt.

På internet gav sökningen ”lägenhet uthyres stockholm” ungefär 1 130 000 resultat (på 0,23 sekunder). Men därefter gick det långsammare.

 

*

 

Drygt en och en halv timme senare har Maria lyckats skicka sju mejl och ringa två samtal. Ett mejl har studsat tillbaka, två annonsörer har svarat ”den är redan uthyrd”, en flåsande man har frågat henne hur gammal hon är och hur ofta hon brukar duscha.

Solen står redan lågt. En impuls får Maria att vandra ut i vardagsrummet, till barskåpet och ta en klunk Baileys direkt ur flaskan. Bara för att. En styrketår innan nästa snuskgubbe.

Gud, hur blev klockan så mycket. Men hon måste ringa den där som ville hyra ut i Fredhäll.

Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.

Tillbaka in i köket, lyfter luren. Många signaler går. Just när hon tänker svära och lägga på svarar det.

– Hej, får Maria fram när hon svalt de fula orden, jo jag heter Maria och undrar om lägenheten …

– Ja jag förstår det! säger en svåridentifierad men bitsk röst i andra änden. Men först vill jag fråga hur gammal du är och vad du har för inkomst?

Vad fan. Fast bättre det än att fråga hur jag duschar, tänker Maria och hoppas att hon svarar rätt:

– Jag är fyrtiotvå, och jag har fast heltidsanställning …

– Jaså, säger rösten med lite mindre bit i. Ja det låter ju bra. Det har ringt så mycket ungdomar som inte förstår att jag måste ta den här hyran, det är ju nybygge. Och jag vill inte ha några fyllfester här. Jag har haft studenter förr som inneboende och jag är så trött på dem!

– Inneboende? upprepar Maria som inte riktigt vet vad hon annars ska säga.

– Ja fast nu är det ju uthyrning. Men var bor du nu då?

Maria har inte alls tänkt sig att bli förhörd så här. En plötslig ingivelse får henne att fortsätta tala sanning.

– Jag är delägare i en villa utanför stan, men jag ska skiljas från min man och behöver någonstans att ta vägen, så fort som möjligt helst.

Helt ny ton i rösten i luren.

– Jaha, ja jag förstår. Ja det är ju fler som anmält intresse, jag får se hur det blir! Men ge mig ditt telefonnummer och så, så hör jag av mig om det blir aktuellt.

 

De undergödda krukväxterna kastar långa skuggor på parketten. Maria tar en klunk Baileys till.

Nu jäklar. Nu går saker åt rätt håll för Maria Johansson.

Hon sätter sig vid datorn igen för att skicka iväg ett sista lägenhetsmejl, det gäller att hålla alla möjligheter öppna.

Då rasslar det i dörren.

Maria flyger upp, sticker ut huvudet i hallen. Det är Simon, han är i färd med att hänga av sig jackan. Mössan och de läckande hörlurarna sitter fortfarande på.

– Hej, säger Maria och tänker febrilt.

Ingen reaktion.

– Varför kommer du hem nu? säger hon högre och tar ett kliv framåt.

Simon hoppar högt och snor runt.

– Va är DU hemma!

– Ja, så klart. Men varför kommer du redan?

Anfall är bästa försvar.

Sonens ansiktsfärg skiftar från chockvit till skamröd.

– Jag har ont i huvudet …

Maria svarar inte med en gång, snörper bara på munnen och tittar i tur och ordning på hörlurarna som brusar kring Simons hals, Colaburken i hans hand och den halvöppna skolväskan på golvet. Hennes bultande hjärta saktar in något.

– Jaha. Ja jag är hemma i eftermiddag, håller på med lite viktiga grejer. Du får väl lägga dig och vila då. Känns det som du har feber?

Ingen hon slutfört meningen har hon lagt handen på Simons panna. Eller försökt, han skyggar undan.

– Nää, eller kanske …

Simon fäster blicken på sina nya, redan svettmarinerade, 43:or. Maria placerar bestämt handen på pannan. Han känns faktiskt lite varm, kanske mår han verkligen dåligt.

– Okej. Lägg dig och vila ett tag så kan vi ta tempen sen!

Simon nickar och sparkar av sig skorna.

– Förresten, tillägger Maria medan hon vänder tillbaka mot köket, jag kanske ska bort i kväll.

– Okej.

Något nytt hugger till i hennes hjärta, men hon tränger bort det.

Helvete, jag måste hinna ringa facket innan någon mer kommer hem!

Klockan är 14.20.

Maria väntar nervöst på att sonen ska försvinna in i sin egen värld, i sitt eget rum, som han brukar. Alla de snurrande tankarna har för tillfället stannat. Maria tänker inget, lyssnar bara mot övervåningen. Hon känner inte speciellt mycket heller.

Efter några minuter hörs musik sakta dunka genom stängda dörrar. Maria andas ut.

Lyfter luren för att ringa till Boel på jobbet, som har något slags förtroendeuppdrag i klubben. Hejdar sig med handen på klykan. Vill jag verkligen ta det här med henne? Vi som är på samma avdelning och allt. Och hon är ju så jävla konflikträdd.

Klockan tickar, pulsen stiger. Maria rotar runt i lådor och papper, hittar kontaktuppgifter till ett arbetsplatsombud som hon inte brukar fika med.

Inget svar.

14.43. Maria skickar ett mejl i stället, och söker sedan runt lite på nätet. Blir tillfälligt lugnad. Så klart har hon rätt att ha facket med sig, hon kan kräva att samtalet skjuts upp ifall hon inte hinner få tag i någon tills måndag morgon.

Fast ska jag då gå och jobba som vanligt på måndag?

Nä, ta det senare. Nu är det ju helg!

Fredagsmys!

Maria ryser till. En sak i taget. Klockan är tre.

Framme vid sjunde och sista punkten hon tänkt ta uti med.

Och efter det, då?

Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.

Maria fattar luren igen. Svar på andra signalen. ”Johansson”.

– Hej hej, det är Maria! Var det något särskilt du ville?

Det kryper i fötterna. De vill ta det åttonde steget, ut i det okända.

– Hej Maria! säger Eva Johansson. Nja, jag ville väl höra hur det var med dig bara …

– Jo allt är bra, men jag har ganska mycket att göra just nu, vet du.

– Jaha, säger du det … Vad är det som är så mycket att göra?

– Jag kan berätta det lite senare!

– Vad konstig du låter. Är det säkert att allt är bra?

– Jodå, jag kan berätta senare, när jag känner för det! Mamma, jag skulle vilja att vi bestämmer att den närmaste tiden ringer jag upp dig när jag vill prata. Inte tvärtom. Kan vi säga så?

Luren håller andan.

– Nämen Maria, kommer det sedan. Vad har hänt egentligen?

Ett skratt väser upp ur Marias strupe.

– Som sagt, vi tar det lite senare! Hörs om ett tag. Förresten, tillägger hon, jag tycker om dig mamma. Det är inte det. Hej då.

Handen som lägger på luren darrar. Maria minns knappt något av samtalet. Bara de sista orden ekar.

Jag menar inget illa. Det är inte mitt fel, jag har inte valt vem jag skulle födas av. Det är inte hennes fel heller. Väl.

Fast hon kunde ju åtminstone ha gett mig ett annat förnamn.

 

Maria lyfter luren igen, slår koden för att få saldo på personkontot. 3 147 kronor och 70 öre.

Reser sig hastigt och går mot trappen. Hejdar sig efter tre och ett halvt steg, går tillbaka och lägger av luren.

Smyger upp. Fast Simon säkert ändå har somnat.

En halvstor väska, lite övernattningsgrejer. Ned för trappen igen.

Maria ställer fram ett paket köttfärs att tina på diskbänken, kluddrar lite på en lapp och lägger bredvid.

Sedan går hon.

Fortsättning följer i nästa nummer.

Publicerad
5 days sedan
Syndikalister i blockad mot restaurang
I juli gjorde Malmö LS en blockad utanför restaurangen i Malmö. Foto: Malmö LS

Blockad mot Malmö-restaurang – kock kräver lön för övertid

Fackföreningen Malmö LS har satt en restaurang och vinbar i centrala Malmö i blockad. För Arbetaren berättar kocken Hampus Permfors om utebliven lön för övertid. Facket har även stämt företaget som äger restaurangen för bland annat brott mot Las.

I slutet av november förra hösten sade Hampus Permfors upp sig från arbetet på restaurangen i centrala Malmö, och nära i tid sade även tre andra kollegor upp sig. Arbetssituationen hade blivit ohållbar. Hampus Permfors berättar att han som ensam kock kunde förväntas göra hundratals rätter under en kväll.

Hampus Permfors, kock och medlem i Malmö LS. Foto: Privat

– Om man jämför med restaurangen där jag arbetar nu så har vi ungefär hälften så många gäster med i alla fall dubbelt så mycket personal, säger han. 

Hampus Permfors berättar att han behövde stanna senare och även komma tidigare för att förbereda sig. Övertiden lades in i ett system, där arbetsköparen godkände den, säger han. 

Men trots godkänd övertid säger Hampus Permfors att han varken fått lön eller övertidsersättning för de extra timmar han arbetat. Dessutom fick han inte dricks den sista månaden, vilket ägaren ska ha motiverat med att de var fyra som sade upp sig samtidigt. 

Stridsåtgärder mot restaurangen

Under våren har Malmö LS av SAC Syndikalisterna förhandlat för Hampus Permfors, men inte lyckats få till någon överenskommelse med arbetsköparen. 

– Vi får inte svar på varför man inte betalar ut pengarna så därför har vi valt att vidta stridsåtgärder, säger Christopher Ståhl, som är förhandlare i Malmö LS.

Den 8 juli satte man restaurangen, Elsa Vin och Mat, i blockad. Den 8 juli och den 19 augusti har ett femtontal personer samlats utanför restaurangen i Malmö.

Kraven som Malmö LS ställer är att Hampus Permfors ska få de runt 15 000 kronor som man menar att restaurangen inte har betalat i lön, övertidsersättning och dricks.

– Överlag har arbetsköparen varit obstinat och sagt att man inte vill betala någonting, säger Christopher Ståhl.

När Arbetaren får tag på restaurangens ägare säger hon att hon inte har tid att prata.

I samband med blockaden i juli skrev ägarens son på Instagram: ”Allt detta ståhej är på grund av att en före detta ’kock’ kräver att få betalt för tid han inte arbetat på.” Han skriver att kocken i fråga väntat i baren och druckit öl utan att stämpla ut.

Hampus Permfors understryker att alla tider som han med hjälp av Malmö LS kräver att få betalt för var godkända av ägaren. Han säger att ägaren i efterhand påstått att han suttit kvar och druckit öl vid ett tillfälle utan att stämpla ut, men utan att presentera några bevis. Hampus Premfors uppger att han aldrig har arbetat tillsammans med sonen som skrev inlägget på Instagram.

Facket stämmer företaget

Malmö LS har även stämt företaget som äger restaurangen, Malmöboxen AB, för brott mot Las, lagen om anställningsskydd, och brott mot semesterlagen. 

När det gäller brott mot Las berättar Hampus Permfors att det handlar om att arbetsköparen erbjudit honom en provanställning i stället för en anställning, trots att han redan hade varit provanställd. Han menar att detta är något som arbetsköparen gjort vid flera tillfällen.

– Hon brukar vara frikostig med provanställningar, säger Hampus Permfors.

Hampus Permfors säger att andra personer som arbetat på restaurangen har hört av sig till honom med egna, liknande berättelser om hur de har behandlats.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Strejken den 9 juli 2025 i Indien har beskrivits som världens största. I omvärldssvepet sammanfattar Ulf B Andersson, före detta chefredaktör på Amnesty Press samt redaktionssekreterare på Arbetaren, några av den senaste tidens internationella händelser. Foto: Ajit Solanki/TT

Omvärldssvepet: Världens största strejk genomfördes i somras

Runt 250 miljoner strejkande i Indien, könsstympningar i Gambia, våldsamma bränsleprotester i Angola – och kritik mot den världskända filmregissören Christopher Nolans inspelning i det ockuperade Västsahara. I omvärldssvepet rapporterar Ulf B Andersson om några av den senaste tidens stora händelser i världen.

Strejker i Indien brukar beskrivas som de största i världen. Den 9 juli var det dags igen och det talas om att 250 miljoner arbetare över hela landet ska ha deltagit. Även om siffran är svår att verifiera så är det ingen tvekan om att uppslutningen var stor och det kan ha varit den största strejken någonsin.

För premiärminister Narendra Modi och det styrande hindunationalistiska högerpartiet BJP var strejken en påminnelse om att breda skikt i det indiska samhället säger nej till försämringar av arbetarnas rättigheter och privatiseringar och vill ha höjda minimilöner.

Valet våren 2024 där 642 miljoner deltog, ett valdeltagande på 66 procent, gav Modi en tredje period vid makten men för BJP blev det en besvikelse då partiets övertag försvagades.

Sedan förra valet 2019 hade BJP använt allt mer auktoritära metoder mot oppositionella och underblåst religiösa motsättningar. Valresultatet visade dock att många indier sade nej till denna utveckling.

Strejken organiserades av ”Joint Platform of Central Trade Unions in India”, ett samarbetsorgan för tio fackliga centralorganisationer, och stöddes av bondeorganisationer, studenter, kvinnoorganisationer och arbetare inom den informella sektorn.

Indien har en lång historia av facklig organisering där de största fackföreningarna står nära politiska partier som kommunistpartierna CPI, CPI (M) och kongresspartiet.

Den fackliga internationalen IndustriALL hyllade den indiska fackföreningsrörelsen och sade att strejken var ”en inspiration för arbetarklassrörelsen över hela världen”.

Gambia: Död flicka upprör

Den 10 augusti meddelade polismyndigheten i Gambias huvudstad Banjul att en flicka, en månad gammal, hade dödförklarats på sjukhus dit hon kommit med kraftiga blödningar efter att ”ha utsatts för omskärelse”. Enligt BBC uppgav polisen att två kvinnor hade gripits.

Fallet med den misstänkta könsstympningen i staden Wellingara har skapat upprörda känslor i Gambia.

– Förlusten av detta oskyldiga barn får inte glömmas bort, sade Abdoulie Ceesay, parlamentsledamot för distriktet där Wellingara ligger. Låt detta bli en vändpunkt för att skydda varje barns rätt till liv, säkerhet och värdighet.

Fatou Baldeh, grundare av organisationen Women in Leadership and Liberation, sade till BBC att det blivit vanligare att kvinnlig könsstympning utförs på bebisar:

– Föräldrar tror att flickor kommer läka snabbare om de skärs när de är små men också att det blir lättare att dölja detta lagbrott.

Det beräknas att cirka 75 procent av gambiska kvinnor i åldern 15–49 år har könsstympats, vilket gör att landet ligger bland de tio värst drabbade länderna i världen.

Kvinnlig könsstympning förbjöds i Gambia 2015 och kan straffas med böter eller fängelse upp till tre år. Om en flicka dör kan det bli livstids fängelse.

Den gambiska gruppen FILE drev under 2024 kampanjer mot kvinnlig könsstympning. Foto: Hammerschlag / TT

I juli 2024 sade parlamentet nej till ett förslag att avkriminalisera könsstympning, vilket välkomnades av FN.

Angola: Kris efter bränsleprishöjning

Angola har skakats av våldsamma protester sedan regeringen på uppmaning av IMF, Internationella valutafonden, beslutat att höja de subventionerade bensinpriserna.

Omkring 90 procent av pendlare i huvudstaden Luanda använder sig av minibusstaxis, vars priser nu skulle höjas. Taxiförarunionen ANATA utlyste en tre dagars strejk med start 28 juli. Snart exploderade Luanda och flera andra städer i våldsamma protester som beskrivs som de värsta på många år i Angola. ANATA fördömde plundring och våldsamheter. Angola är Afrikas näst största oljeproducent men många människor lever i fattigdom.

Den 11 november ska landet fira 50 år av självständighet från Portugal.

Den 30 juli uppgav inrikesministern Manuel Homem att 1 214 personer hade gripits, 22 hade dödats och över 200 skadats. Amnesty International uppmanade myndigheterna att undersöka olagligt användande av våld.

Västsahara: Odysséen på ockuperad mark

Den 17 juli 2026 ska det bli premiär på Christopher Nolans storfilm The Odyssey med Matt Damon, Zendaya och Anne Hathaway i några av rollerna. Svensken Ludwig Göransson står för musiken. Filmen är baserad på Odysséen, ett verk från 700-talet f.Kr. som tillskrivs Homeros, och spelas in på olika platser runt om i världen.

I juli kom kritik mot att Nolan spelat in i den västsahariska kuststaden Dakhla. María Carrión, chef för FiSahara, en filmfestival som arrangeras i de västsahariska flyktinglägren i Algeriet, sade till The Guardian att ”Nolan och hans team, kanske oavsiktligt, bidrar till den marockanska regimens ansträngningar att normalisera ockupationen av Västsahara”.

FN:s generalsekreterare António Guterreskonstaterade i oktober 2024 att FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter inte har släppts in i Västsahara sedan 2015.

Medlemmar i självständighetsrörelsen Polisario i närheten av Bir Lahlou, Västsahara. Foto: Bernat Armangue / TT

Den tidigare spanska kolonin Västsahara invaderades av Marocko i november 1975. År 1991 ingicks vapenvila mellan Marocko och självständighetsrörelsen Polisario. Den folkomröstning som då utlovades har inte kunnat genomföras.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kyrkflytten i Kiruna är den slutgiltiga maktuppvisningen, skriver Alex Olofsson. Foto: Magnus Fredriksson, Christine Olsson / TT, Noella. Montage: Arbetaren Johansson / TT

Alex Olofsson:
Kyrkflytten är ett PR-jippo från LKAB mot Kirunas själ

Tack vare LKAB:s ”goda hjärta” räddas nu den historiska kyrkan i Kiruna – en bedrift hyllad som en triumf av ingenjörskonst och generositet. Men bakom denna berättelse döljer sig en annan sanning: en historia om förödelse, vinstintressen och en kamp om vem som får vara historiens evangelist.

I flera månader har Kiruna varit en scen för ett noggrant iscensatt propagandaevent. Flytten av kyrkan har målats upp som en historisk händelse, en turistmagnet, en folkfest och ett tecken på industriell nåd.

Gruvbolagets väloljade PR-maskin har arbetat i heligt samförstånd med den kommunala apparaten, medan svenska medier – till och med public service – likt religiösa fanatiker valt att följa dem blint.

Att lyckas flytta en så här stor fastighet är en teknisk bedrift som man vill likställa med ett mirakel. Samtidigt som man vill bortse från den större bilden om vad som hänt oss i Malmfälten.

Vi ska glömma årtiondena av rivningar, bostadskrisen, miljardskulderna, fuskbyggena, den urholkade sjukvården och skolkaoset som stadsrivningen orsakat. Predikan som ska gå ut till Kirunaborna och resten av Sverige är: ”Glöm Malmfältens sorger  – Titta på detta profana PR-jippo istället”!

Kamp om historieskrivningen i Kiruna

Kirunas historia är en ständig upprepning av ödeläggelse med tillhörande kamp om historieskrivningen. Staden byggdes på malmen. Vilket krävde att den plats som historiskt brukats av samerna och byborna skulle offras på altaret av industrins framsteg. Nu 125 år senare har staden i sin tur offrats – och den här gången förväntas inte invånarna enbart acceptera det, utan att vi lydigt ska jubla åt det.

Det går inte att förneka att med gruvorna kom arbete och välstånd, men sedan gruvindustrins begynnelse har vi offrat vår kultur, våra språk, vår natur och våra hem till denna guldkalv. I tragiska fall så fortsätter malmfältens arbetare att till och med offra sina liv för gruvan.

Det har hela tiden ständigt pågått en dogmatisk strid om sanningen. Där förödelsen ska förklaras som ”utveckling”, och där eventuella tvivlare avfärdas som trosförvägrare. Vi ska konverteras till att tro att all denna ödeläggelse var för vårt eget bästa och inte att det gjordes för ett enskilt företags vinstintresse.

Kyrkflytten är den slutgiltiga maktuppvisningen

Flytten av Kiruna kyrka är inte enbart  familjeunderhållning på bästa sändningstid. Det är den slutgiltiga maktuppvisningen från gruvindustrin till det svenska folket. Där gruvbolaget, kungahuset, regeringen och kommunen gemensamt markerar tydligt: Vi kommer att riva städer, tvinga människor att flytta och även riva allt annat som kommer i vår väg i jakten på profit. Och när vi räddar ett kulturarv som hamnat i skottlinjen så ska ni vara tacksamma. 

Men jag anklagar inte bara LKAB eller Kiruna kommun – jag ifrågasätter en kultur och ett medieklimat där ”sanningen” är vad som presenteras av kommunikatörer och näringslivet. Låt Kiruna nu bli ett varnande exempel på hur makten genom propaganda tar grepp om historien. Där historisk ödeläggelse med enkelhet blev ompaketerad till ”historisk framgång”.

Frågan är inte bara vad som hänt Kiruna. Frågan är: Vems skrift blir i slutändan kanon? Och kommer vi att minnas flytten av kyrkan som ett mirakel – eller bara som en smaklös maktuppvisning?

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Det verkar inte lätt att vara toppolitiker. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering.” Foto: Wiktor Nummelin / TT, Anders Wiklund / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Amalthea Frantz:
Landerholms vandel är en skandal i raden

På måndag börjar rättegången mot den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Affären med Landerholm är dock bara en i mängden av skandaler som har kantat Tidöregeringen. Att leva i ett eget samhällsskikt som förlitar sig på kompisrekrytering lär fortsätta leda till bristande vandel, skriver Arbetarens chefredaktör Amalthea Frantz.

Sveriges regering vill kunna utvisa människor för ”bristande vandel”. Alltså inte bara för brott, utan för att leva misskötsamt. Exakt vad det innebär är oklart och öppnar för livsfarligt godtycke. 

Därför är denna regerings skandaler lite extra allvarliga. Regeringspartiernas företrädare är ju inte speciellt skötsamma. Eller ens laglydiga. 

På måndag startar rättegången mot Sveriges före detta säkerhetsrådgivare Henrik Landerholm (som för övrigt är statsministerns barndomsvän). Landerholm åtalas nu för vårdslöshet med hemlig uppgift efter att ha glömt hemliga dokument på en kursgård.

I framtiden vill regeringen ge sig själv möjlighet att införa undantagstillstånd och ta kontroll över den lagstiftande makten

Samtidigt ökar korruptionen nu för varje år.

Tidölagets skandal-cv

För er som glömt, ur Tidösamarbetets cv:

Det började lite lätt, med statssekreteraren PM Nilssons olagliga ålfiske.

Sedan kom moderaten Anna Kinberg Batras kompisrekryteringar.

SD:s trollfabrik avslöjades 2024 och ett par månader senare höll partiledaren Jimmie Åkesson stort bröllop med inbjuden gängledare.

Runt förra årsskiftet uppdagades Landerholms misskötsel av sitt uppdrag. Han avgick, vilket också en efterträdare, Tobias Thyberg, snabbt fick göra (han fick dock tillbaka sitt gamla chefsjobb). 

I våras kom även granskningen av utrikesminister Maria Malmer Stenergards köp av aktier i ett försvarsbolag

Utkrävande av ansvar för statsminister Ulf Kristerssons tid som ordförande  för Adoptionscentrum väntar vi fortfarande på. 

Och i somras exploderade nyheten om migrationsminister Johan Forssells sons nazistiska aktivism

Vissa skandaler är helt enkelt politik

Självklart gör även andra partier skandalösa, eller bara idiotiska, saker. Sossarnas lotteri är en ful historia och Transportstyrelsens IT-skandal borde ha utgjort ett varnande exempel.

Men den nuvarande regeringens tillkortakommanden blir extra allvarliga eftersom deras retorik så mycket handlar om skötsamhet och hårdare straff – även för anhöriga. 

Dessutom är det ju så att medier i allmänhet gillar att lyfta allt som kan ha ”skandal” i rubriken. Minst lika stora skandaler är egentligen regeringens långa passivitet mot Israel eller för den delen deras så kallade miljöarbete.

Kompisrekrytering är en säkerhetsrisk

Så vad kan man säga om Tidölagets vandel? Kanske att de bara är människor. Att alla kan göra fel ibland. Att de inte kan hållas ansvariga för sina anhöriga. 

Men det borde ju i så fall gälla alla. Inte bara landets makthavare – som dessutom både vill utöka sin egen makt och övervaka invånarna mer och mer.

Man kan också säga att man inte ska fokusera på enskilda individer, utan på systemfel. För nä, det verkar inte lätt att vara toppolitiker på heltid. Att leva långt från vanliga människor – i ett eget samhällsskikt, som dessutom måste förlita sig på kompisrekrytering. Det är nog säkrast att vi slutar ha det så. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”. Foto: Fredrik Persson/TT, Montage: Arbetaren

KD-toppar i bråk med okänd palestinier: ”Uppträdde mycket hotfullt”

Nyheter från TJKD-topparna Edda B. Usch, Teodora Alicescu och David Arrende polisanmäler nu incidenterna där en okänd palestinsk man vid olika tillfällen uppenbarat sig vid partianknutna tillställningar för att ställa till bråk i Gazafrågan. Teodora Alicescu utlyser samtidigt en belöning ur egen ficka till den som kan ge upplysningar som leder till att mannen grips.
– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips, säger Alicescu till TJ.

Kristdemokraternas partiledare Edda B. Usch har varit i blåsväder den senaste tiden efter sina uttalanden om att ”Israel gör världen en tjänst” med sin krigföring i Gaza, som av allt fler internationella organisationer nu betecknas som folkmord. Usch har även mött kraftig kritik efter sitt utspel om att flytta Sveriges ambassad i Israel till Jerusalem och erkänna Jerusalem som Israels huvudstad – något som skulle stå i strid med internationell rätt. 

Men bakom den dramatik som uppmärksammats i medierna har ett annat, mer personligt och mer omskakande drama utspelat sig för Edda B. Usch. Ett drama som hon och hennes KD-kollegor nu väljer att öppna upp om för TJ.

Oönskad konfrontation under väckelsemöte

Under de senaste månaderna har Edda B. Usch och partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, som också de framträtt som starka förespråkare av krigföringen i Gaza, utsatts för oönskade konfrontationer av en okänd man.

Det hela började enligt Usch vid en konferens med evangelikala väckelsekristna i Jerusalem i maj i år. Den kristna strömning som organisationen bakom konferensen är kopplad till, en strömning som förespråkar politisk sionism som en förutsättning för att Jesus ska kunna återvända till jorden, har blivit allt mer inflytelserik på senare år. Den har, som Uppsalaforskaren Tomas Poletti Lundström skrivit om, fått många förespråkare även i Sverige. Edda B. Usch närvarade vid konferensen som KD:s representant och hoppades på intressanta diskussioner om hur en ambassadflytt till staden skulle kunna gå till. Men förhoppningarna kom på skam när den okände mannen kom in i rummet.

– Den här personen dök liksom upp från ingenstans. Han stack verkligen ut i sällskapet eftersom han var så sjaskigt klädd, i någon sorts beduinutstyrsel, och hade så dålig hygien. Ingen verkade veta var han kom ifrån. Ganska snart började han lägga sig i diskussionerna och prata osammanhängande men högtravande om att mord och dråp är strängt förbjudet, det kändes redan då ganska opassande, säger Edda B. Usch.

Nya närmanden under kristen ceremoni

Men historien slutade inte där. Två månader senare, vid en Israelvänlig ceremoni i Uppsala där Edda B. Usch deltog tillsammans med partikamraterna Teodora Alicescu och David Arrende, uppenbarade sig mannen igen. Och nu blev det direkt obehagligt för KD-politikerna. David Arrende berättar för TJ:

– Vi hade just avslutat en fin gemensamhetsskapande stund med en inbjuden pastor som vände sig direkt till Kristus i sitt tal och bad honom uppenbara sig för församlingen och ge vägledning. Kort efter att pastorn sagt sitt dök den här mannen upp, och sedan gick det snabbt utför.

Mannen ska åter ha börjat argumentera mot krigföringen i Gaza och sedan blivit närgången. Teodora Alicescu berättar:

– Han höjde handen och jag antog att han skulle smygfotografera mig, så jag försökte slå bort hans hand. Men då vände han plötsligt andra kinden till, så det blev små revor från mina naglar över hans kind. Jag antar att han varit i slagsmål tidigare under dagen, för han hade äckliga gasbindor runt händerna och såg allmänt sårig ut. Jag blev faktiskt lite rädd att jag skulle ådra mig någon smitta.

Kort därpå skulle Alicescu hålla ett anförande om vikten av att investera i vapenföretag vars utrustning används i Gaza. Men hon blev direkt avbruten av mannen, och nu blev situationen snabbt hotfull.

– Han sade ”Sätt tillbaka ditt svärd i skidan! Alla som tar till svärd ska dödas med svärd.” Jag blev chockad, han uppträdde mycket hotfullt. Jag ser det som ett direkt mordhot, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch konfronterade mannen och frågade vem han var och var han kom ifrån.

– Han uppgav då att han var född i en ort på Västbanken och att han hade egen erfarenhet av att ha tvingats på flykt. ”Jag är född bland åsnor och får”, sade han, och där och då tvivlade jag inte på den biten heller, för han såg verkligen ut som en lodis.

Vill se skärpta vandelskrav

Kort därpå ska mannen ha gått fram till vapenföretagen Rheinmetalls och Hensoldts utställningsbord och börjat försöka välta borden. Strax därefter försvann han från lokalen, och har sedan dess inte kunnat identifieras.

– Jag överlåter 30 av mina vapenaktier i Rheinmetall till den som har tips om mannens identitet. Han måste gripas till varje pris, säger Teodora Alicescu.

Edda B. Usch säger att incidenterna, som är polisanmälda, väcker tankar om ”vilka vi egentligen släpper in”.

– Det känns extra obehagligt att han dykt upp vid två olika tillställningar där jag har närvarat, och dessutom i den här typen av ”fromma rum” som man tänker verkligen ska vara skyddade. Det känns nästan som en personlig förföljelse.

Edda B. Usch ifrågasätter hur mannen kan ha släppts in i Sverige och säger att det inträffade utgör ännu ett argument för att kraftigt skärpa vandelskraven när det gäller vilka vi tar in i landet.

– Om man inte förstår grunderna i den kristna etik och moral som vårt samhällsbygge vilar på har man faktiskt inte här i landet att göra, säger Edda B. Usch.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
”Det var en katastrof, man bara blir inskyfflad”, säger en av personerna som Arbetaren har pratat med, om Arbetsförmedlingens insatser. Foto: Pontus Lundahl / TT. Montage: Arbetaren

Pärlor i påsar och en pratstund – ”jobbhjälpen blev en begränsning”

Laura fick chans till jobb, men nekades lönebidrag. Josef upplevde att det som skulle vara ett stöd i stället blev en begränsning. Anita beskriver hur hon blev ”bollad mellan olika instanser”. Arbetaren har samlat vittnesmål från personer som lever med nedsatt arbets- eller rörelseförmåga om deras erfarenheter av Arbetsförmedlingens insatser.

Riksrevisionen sågar Arbetsförmedlingens stöd till personer som lever med nedsatt rörelseförmåga, vilket Arbetaren har rapporterat om. Granskningen visade till exempel att endast tre av tio hade fått ta del av insatser två år efter inskrivning. Arbetaren har nu pratat med tre personer om deras erfarenheter.

Anita: ”Bollad mellan olika instanser”

Anita, som är snart 60 år och egentligen heter något annat, fick en stroke 2016. Efter sjukskrivning och arbetsträning har hon deltagit i olika insatser hos Arbetsförmedlingen. Hon har tidigare haft en så kallad ”särskild stödperson för introduktions- och uppföljningsstöd” (SIUS).

– Den ena slarvade bort mig. Hon trodde att någon annan skulle ta hand om mig. Sedan skickade hon mig vidare till en man som i sin tur skickade mig till ”Rusta och matcha”, som skickade mig till ”Steg till arbete”. Man blir bollad mellan en massa olika instanser, som lovar att de har kontakter och kan hjälpa mig, berättar hon.

Anita önskar att hon skulle kunna bli introducerad till en arbetsplats som passade henne.

– Inte bara bli inskyfflad på en massa ställen, som i dag då jag lägger säkerhetsnålar och pärlor i påsar. Det hjälper inte mig och leder ingenvart, säger Anita när hon beskriver den arbetsträningsplats som hon är på just nu.

Anita arbetade tidigare som kock och skulle gärna göra det igen, men med anpassningar som skulle göra arbetet mindre stressigt. Hon befarar att hon hänvisas tillbaka till Arbetsförmedlingens insats ”Steg till arbete”.

– Det var en katastrof, det enda är att man kommer till en arbetsplats som inte ger något jobb. Det är inget individuellt program utan de slänger alla i en hög, säger hon. 

I februari skrev tidningen Arbetet att endast mellan 60 och 106 heltidsjobb skapats för de 16 000 personer som har tagit del av insatsen ”Steg till arbete”, sedan starten 2023. Samtidigt betalar Arbetsförmedlingen mångmiljonbelopp till det privata bolag som driver insatsen. I höst väntar beslut om huruvida man ska fortsätta med ”Steg till arbete” eller inte, vilket Arbetet också rapporterat om.

Laura: ”Mycket ansvar på arbetsgivare och sökande”

Laura, som egentligen heter något annat, är utbildad socionom har haft svårt att få jobb.

– Trots att jag har en ganska bra utbildning är det inte så många arbetsgivare som vill anställa. Jag tror att det beror på min funktionsnedsättning och att det finns mycket fördomar och okunskap, säger Laura. 

Hon behöver anpassningar på arbetet då hon har en benskörhetsdiagnos som innebär att hon har smärtor och tar sig fram med rullstol och får hjälp av assistans. 

Från Arbetsförmedlingen fick hon höra att det finns möjlighet till lönebidrag, vilket innebär att Arbetsförmedlingen betalar en del av hennes lön. 

– Jag hittade en kommun som var villig att anställa mig och jag fick ett arbete som socialsekreterare, säger Laura. 

Det var sommar och hennes kontakt på Arbetsförmedlingen hade semester och hade inte berättat vad som gällde. Arbetsköparen gjorde anpassningar för att Laura skulle kunna påbörja arbetet. Vad varken kommunen eller Laura visste var att arbetsköparen behövde ansöka om att få ett lönebidrag och sedan vänta på en utredning och ett beslut om lönebidraget.

Fick jobb men avslag på lönebidrag

I september började Arbetsförmedlingen att utreda om de skulle få lönebidrag och runt slutet av oktober kom beskedet. Avslag. Arbetsgivaren fick inget lönebidrag.

– De sa att jag kunde jobba 75 procent. Men det hade ju gjorts stora anpassningar eftersom vi väntade på lönebidraget. 

Laura är kritisk till att det tar så lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon gör det svårare för funktionsnedsatta att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja att anställa en person som kan börja direkt är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt, säger hon. 

Lång väntan på beslut om lönebidrag

Riksrevisionens rapport visar att anställningarna med lönebidrag har minskat och att detta delvis beror på bristande organisation och styrning. Dessutom bedömer Riksrevisionen att Arbetsförmedlingen inte har prioriterat sitt arbetsgivararbete i tillräckligt stor utsträckning.

Laura är kritisk till att det ska ta lång tid att få ett beslut om lönebidrag. Att arbetsköparen behöver invänta beslut, menar hon, gör det svårare för personer med begränsad rörelseförmåga att få arbete.

– För en arbetsgivare som kan välja mellan att anställa en person som kan börja direkt, är det en stor risk att i stället vänta på ett beslut som kanske blir negativt. 

Laura anser att det är ett problem att det är olika personer som gör utredningen och som fattar beslut om en person har rätt till lönebidrag, då hon upplevde att den som fattade beslutet inte hade en helhetsbild av situationen.

– Det läggs mycket ansvar på arbetsgivare och sökande. Arbetsgivare som vill anställa personer med funktionsnedsättning borde uppmuntras och få allt tillgängligt stöd. Som det ser ut i dag uppmuntrar man det inte alls, säger Laura.

Josef: ”Hjälpen blev en begränsning”

Josef har diagnosen atypisk autism och fick en så kallad SIUS våren 2024. Men Josef tyckte inte att det var ett stöd utan kunde vara kränkande; till exempel uppmanades han att ta med en förälder till mötena. 

– Jag trodde att det skulle hjälpa mig, men blev det mer som en begränsning. Jag var tydlig med att jag inte hade krav på anpassningar utan snarare önskemål, men jag fick höra att jag inte skulle kunna ha en hållbar anställning utan stöd. Det stärkte inte självförtroendet utan fick motsatt effekt, säger han till Arbetaren.

Efter drygt ett halvår bedömde Josef att det skulle öka hans chanser att få arbete att inte ha en stödperson via SIUS, och önskade då att få ta del av insatsen ”Rusta och matcha”. Svaret han fick blev att Arbetsförmedlingens bedömning var att det var SIUS som gällde utifrån Josefs förutsättningar och behov.

I juni i år bestämde han sig därför att säga upp sitt medgivande till SIUS. 

– Eftersom jag inte kände att stödet jag fått i över ett års tid hjälpte mig ville jag byta till något annat. 

Det var när han fick stöd av en arbetscoach på kommunens arbetsmarknadsenhet som han till slut fick ett arbete.

– Det var ett mycket bättre stöd. Jag fick hjälp att förbättra mitt cv och personliga brev. Och det ledde till att jag blev erbjuden ett jobb, berättar Josef, som i dag jobbar med kundtjänst.

Josef tycker att diagnosen inte längre påverkar honom så mycket som tidigare och att SIUS-programmet snarare blev ett hinder för honom i jobbsökandet.

Om Rusta och matcha: ”Katastrofalt, erbjuder i princip en pratstund”

Laura har även tagit del av Arbetsförmedlingens program ”Rusta och matcha”, också det en privatiserad verksamhet där fristående aktörer ska stötta personer som söker arbete.

Den fristående arbetsförmedlingen har visat sig innebära högre kostnader, men inte lägre arbetslöshet, enligt Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisks utvärdering, IFAU. I juni i år hävde Arbetsförmedlingen 94 avtal med 54 leverantörer av matchningstjänster inom Rusta och matcha, då dessa inte hållit tillräckligt god kvalitet.

– Det var katastrofalt, de erbjuder i princip en pratstund, säger Laura.

Hon menar att för vissa kan det vara bra att få hjälp att skriva en cv, men det var inte vad Laura behövde. Hon berättar att hon har högre utbildning än kontaktpersonen hos den privata arbetsförmedlaren. 

– Vi hade ett möte varannan vecka men han visste inte vad han skulle göra, så det blev mer att sitta av tiden. Han sökte svar och råd hos mig, vilket är ironiskt, säger hon.

Laura är också orolig för vad Arbetsförmedlingens strängare krav, som träder i kraft i höst, ska komma att innebära. Regeringen vill att arbetssökande ska vara beredda att flytta för att komma i arbete och har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att öka den geografiska och yrkesmässiga rörligheten bland arbetssökande.

– Tvånget att söka arbete på arbetsplatser långt bort slår hårt mot personer med funktionsnedsättning. Man kunde tro att funktionsnedsatta var undantagna, men det är de inte. För en person som har hela sitt liv anpassat, ett anpassat boende och assistans, kan det ställa enormt mycket mer krav. Det oroar jag mig för, avslutar Laura.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Den brittiska punklegenden Peter Perrett greps under en demonstration till stöd för Gaza
Peter Perrett greps av uniformerad polis när han tillsammans med tiotusentals Londonbor demonstrerade mot det israeliska folkmordet. Så sent som i våras spelade den brittiska punkikonen i Sverige. Foto: Skärmdump Instagram och Alberto Pezzali/TT

Här grips den brittiska punklegenden för sitt stöd till Gaza

En av de hundratals gripna under helgens massdemonstration till stöd för Gaza i London var den 73-årige punklegenden Peter Perrett från den kultförklarade sjuttiotalsgruppen The Only Ones. Nu hyllas han för sitt agerande av världsstjärnorna i den brittiska popgruppen Primal Scream.

Peter Perrett hyllas nu av bland annat den inflytelserika popgruppen Primal Scream som i sina sociala medier skriver ”Vi är väldigt stolta över vår kära vän Peter Perrett som var en av 532 personer som greps efter att ha demonstrerat mot folkmordet i Gaza”.

Det var i samband med lördagens jättedemonstration i centrala London som Peter Perrett, mest känd som karismatisk frontfigur i legendariska The Only Ones, greps av två poliser. Anledningen?

Han protesterade mot Israels pågående folkmord i Gaza och mot att den brittiska Labour-regeringen kriminaliserat stöd till den pro-palestinska gruppen Palestine Action som bland annat har utfört flera aktioner mot israeliska företag i Storbritannien.

Inlägget på Instagram har fått tiotusentals likes. Foto: Skärmdump Instagram.

Under samma demonstration greps även en blind man i rullstol samt en äldre kvinna i 90-årsåldern för att ha deltagit i protesten som beskrivs som den största i London på flera år.

Slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones

Peter Perrett, som slog igenom med den kultförklarade gruppen The Only Ones, är mest känd för att ha skrivit världshiten Another Girl, Another Planet som släpptes 1978. Han sjönk under 80- och 90-talet dock allt djupare ner i ett svårt heroinmissbruk men är i dag fri från sitt drogberoende och har de senaste åren börjat turnera igen.

Förra året släppte han sitt tredje soloalbum The Cleansing som hyllats av kritiker världen över och han spelade så sent som i våras inför slutsålda konsertlokaler i både Stockholm och Göteborg.

Peter Perrett vid en tidigare intervju med Arbetarens Johan Apel Röstlund. Foto: Johan Apel Röstlund

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Arbetsskador och sjukskrivningar på grund av stress ökar bland kvinnor och leder till ökad dödlighet på sikt. ”Lösningen är enkel: Lyssna på de anställda”, skriver chefredaktör Amalthea Frantz.

Amalthea Frantz:
Döden som kommer smygande på jobbet

Skador och sjukskrivningar bland kvinnor ökar – särskilt inom vård och omsorg. Men deras arbetsmiljö blir sällan till braskande rubriker i stora medier och den negativa utvecklingen har pågått länge. Ändå finns massor av konkreta förslag och rimliga lösningar. Var då? Bland dem som jobbar förstås.

Fler och fler blir sjuka av sina jobb. Det gäller alla, men ökningen är särskilt stor bland kvinnor i vården.

Sju av tio anmälda arbetssjukdomar under 2024 avsåg kvinnor, enligt Arbetsmiljöverket. Det handlar om ohälsosam arbetsbelastning på grund av för hög arbetstakt, orimligt låg bemanning, orimligt höga krav och otillräckliga möjligheter för återhämtning. Även antalet anmälda arbetsolyckor som leder till sjukfrånvaro ökar främst bland kvinnor.

Döden på jobbet kan komma smygande 

De allvarligaste olyckorna, de där någon dör på jobbet, får jämförelsevis stor uppmärksamhet. Vi på Arbetaren har bevakat dödsolyckorna extra mycket de senaste åren. Särskilt det tragiska året 2023 då minst 65 människor dog på jobbet i Sverige. Förra året minskade den siffran tack och lov – men landade ändå på minst 43 döda.

De dödsfall som i statistiken räknas som arbetsplatsolyckor drabbar nästan bara män. Men jobb kan vara livsfarliga på flera sätt. Osäkra sätt att försörja sig, som behovsanställningar, vikariat och gigjobb, ökar risken att dö i förtid med 20 procent, enligt en rapport om ”atypiska anställningar” från Karolinska institutet.

I kvinnodominerade branscher bedöms mörkertalen dessutom vara höga vad gäller skador och sjukdomar. Det lär gälla även de allra allvarligaste fallen. För hur anmäler man en utmattning som byggts upp under åratal? Hur utkräver man ansvar för en depression som slutar i suicid?  

Svaren på detta är inte självklara. Men helt klart är att bakom arbetssjukdomarna finns mängder av konkreta, allvarliga problem – som kan åtgärdas.

Avslitna ledband, mordbrand och samvetsstress

Under sommaren har Arbetaren publicerat en serie reportage som skildrar anställda i omsorgsyrken som på olika sätt drabbats av skador, hot och våld, rasism och sexism. 

De berättar om avslitna ledband som inte togs på allvar förrän efter ett år, trots stark smärta dygnet runt. Om dagliga hot, blåmärken och sexuella närmanden. Kokhet soppa kastad i ansiktet. Att tvingas jobba med muskelskador trots att läkare avråder. Mordförsök via en bensin- och gasexplosion som ledde till att två människor dog. Till detta kommer en för många konstant samvetsstress över att inte hinna ge tillräcklig vård och omsorg.

Och alla som påstår att utmattning är en ”flumdiagnos” borde läsa undersköterskan Jasmina Omerovics vittnesmål från intensivvårdsavdelningen i Linköping. Det handlar bland annat om hot från anhöriga till patienter som drabbats av de senaste årens gängvåld. Vissa stal personalkläder för att ta sig in på avdelningarna. I kombination med personalbrist och extremt hög arbetsbelastning ledde stressen till sjukskrivning.

Lösningen är enkel: lyssna på de anställda

Läget i svensk vård har förvärrats i decennier. Det drabbar en majoritet av befolkningen: anställda, men även patienter och anhöriga. Larmrapporter skrivs, förhållanden utreds, människor protesterar. Att den negativa spiralen ändå fortsätter beror på politiska beslut, skenande klassklyftor och att arbetare hela tiden får sämre villkor och mindre inflytande. Det blir inte bättre av att medier är dåliga på att bevaka kvinnodominerade branscher.

För att komma till rätta med problemen behövs förstås långsiktigt förebyggande arbete och att faktiskt följa de regler som finns för arbetsmiljö och rapportering av incidenter. 

Men – den riktiga lösningen ligger i att ge de anställda mer inflytande. Det är vårdarbetarna som är experterna på hur jobbet fungerar och de har svaren.

Vårdarbetare kan lösa samhällsproblem

I våra reportage, och i de många kommentarer vi fått, framkommer till exempel: Att i hemtjänsten åka tillsammans med någon erfaren på de första passen hos en ny person. Att inte ha delade pass så att undersköterskor och vårdbiträden arbetar först morgon och sedan eftermiddag eller kväll, när det är som mest att göra. Kort sagt mer personal i stället för ständiga nedskärningar – det kommer löna sig i längden. Fler utbildningsinsatser, även om rasism och sexism i jobbet. Att ha teknisk utrustning som fungerar – men samtidigt inte behöva ”springa med näsan i telefonerna hela tiden för att ha koll på vad man har för insatser som man ska bocka av med en massa knapptryck”.  Och förstås: att enkelt kunna organisera sig fackligt.

Ett viktigt initiativ är det ganska nystartade syndikalistiska facket Solidariska vårdarbetare, som testar nya sätt att organisera sig och driva frågor. Men många, många fler måste organisera sig och kräva att bli tagna på allvar.

Att ta vara på all den kompetens som finns där ute bland de vårdanställda skulle gagna även patienterna, i förlängningen de anhöriga, och hela samhället. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Ambulans på väg, Karlstad utmärkt på karta
Mannen fördes akut till sjukhus där han strax efter olyckan avled till följd av sina skador. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT

Man död efter arbetsplatsolycka på bygge i Karlstad

En man i 45-årsåldern omkom under måndagen efter en arbetsplatsolycka i Karlstad. Mannen föll från hög höjd i samband med ett byggarbete i stadsdelen Herrhagen.

Det var vid 11.30-tiden på måndagen som larmet kom till polis och räddningstjänst. Mannen ska då ha fallit från hög höjd vid det bygge där han arbetade. Han fördes med svåra skador till sjukhus där han kort senare avled. En förundersökning i syfte att utreda om någon brustit i sitt arbetsmiljöansvar har inletts av polisen.

Hittills i år har minst 31 personer dött på sina jobb, enligt Arbetsmiljöverkets statistik. 

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Västberlinare läser en extrautgåva av Berliner Morgenpost, torsdagen den 27 februari 1975, med anledning av kidnappningen av kristdemokraten, CDU, Peter Lorenz.
Västtysk polis söker genom bilar efter kidnappningen av CDU-politikern Peter Lorenz 1975. Foto: STR/AP/TT

Den långa tyska hösten – lärdomar från en våldsam tid

Samtidigt som den ökända Röda armé-fraktionen, RAF, genomförde sina dåd var en annan utomparlamentarisk grupp aktiv i Västtyskland: den anarkistiskt präglade 2 juni-rörelsen. Trots deras större folkliga förankring blev även denna rörelse defensiv och marginaliserad, skriver Janne Flyghed, som har läst en ny bok om rörelsen.

Slutet av 1960-talet och drygt ett decennium framåt var en turbulent period i Västtysklands politiska historia. En starkt bidragande orsak var de aktioner som utfördes av den tidens aktiva utomparlamentariska grupper. Mest känd och omskriven är Rote Arme Fraktion (RAF) vars medlemmar utförde flera bankrån, kidnappningar och mord. 

En annan grupp var den anarkistiskt präglade 2 juni-rörelsen. Även de rånade banker, men var mindre våldsbenägna och utförde inga våldsdåd med dödlig utgång.

De genomförde en uppmärksammad kidnappning av den kristdemokratiska (CDU) politikern Peter Lorenz i februari 1975. Om han skulle släppas krävde de att fängslade personer från den utomparlamentariska rörelsen skulle friges. 

En vecka senare frigavs fem politiska fångar som flögs till Sydjemen och strax därefter släpptes Lorenz. Det anses vara den enda framgångsrika kidnappningen i den bemärkelsen: att Lorenz kunde återvända hem utan fysiska skador och politiska aktivister kunde lämna fängelset.

Tyska poliser söker genom bilar efter kidnappningen av CDU-politikern Lorenz.
Västtysk polis söker genom bilar efter kidnappningen av CDU-politikern Peter Lorenz. Foto: Kurt Strumpf/TT

2 juni-rörelsen i ny bok

Om den sistnämnda gruppen har Roman Danyluk och Gabriel Kuhn sammanställt en bok, From Hash Rebels to Urban Guerillas. A Documentary History of the 2nd of June Movement (2024). 

Den är en omfattande samling av texter, intervjuer, pressmeddelanden och pamfletter, författade såväl av enskilda medlemmar som i hela gruppens namn. Sammantaget ger bokens 400 sidor en bra inblick i hur diskussionerna gick inom en del av den utomparlamentariska vänstern Außerparlamentarische Opposition (APO) i (väst-)Tyskland från början av 1970-talet och drygt 30 år framåt.

Det är ingen entydig bild som ges då det funnits, och fortfarande finns, motsättningar mellan enskilda medlemmars beskrivning av vad som hände. 

Flera av dem har även efter hand ändrat sin uppfattning av hur politisk kamp bör föras. Det gör läsningen än mer intressant då det väcker generella frågor om politisk aktivitet och organisering.

Radikalisering efter skjutningar

Sitt namn tog gruppen efter den första av de två händelser som starkt påverkade den tyska utomparlamentariska vänstern. Dels polisens ihjälskjutning av studenten Benno Ohnesorg vid en demonstration mot shahen av Iran i Västberlin 2 juni 1967, dels mordförsöket på aktivisten Rudi Dutschke 1968. En högerextremist sköt honom med tre skott, varav två i huvudet. Dutschke överlevde men blev aldrig helt återställd och skadorna bidrog till hans död 1979, endast 39 år gammal.

En annan faktor som radikaliserade den västtyska vänstern var den tyska statens oförmåga att göra upp med sitt nazistiska förflutna. Det fanns hos den yngre generationen en utbredd uppfattning att föräldragenerationen hade svikit. 

Runt hundra studenter på West Berlin Free University inledde den 21 juni 1967 en hungerstrejk i protest mot arresteringen av Fritz Teufel. Foto: Edwin Reicher/TT

Till stor del handlade det om rättsväsendet. Skulle samtliga jurister som verkat under naziregimen verkligen fått sparken, vilket var tanken med det denazifieringsprogram som antogs efter kriget, hade rättssystemet kollapsat. Därför blev en betydande del av dessa jurister kvar i tjänst efter kriget. Västtysklands förste förbundskansler, Konrad Adenauer, beskrev problemet som att man inte kan kasta ut allt brunt vatten om det inte finns något rent att fylla på med. 

Det resulterade i en del märkliga scener i domstolarna, då flera medlemmar från 2 juni-rörelsen och RAF kom att dömas av personer som hade ett förflutet som aktiva nazister under kriget.

Självkritik om distanserad arbetarklasskamp

Bokens dokument innehåller intressanta analyser av såväl den politiska som den ekonomiska makten i ett kapitalistiskt samhälle. Det blir mer problematiskt när det kommer till vad de menade borde göras för att nå förändring. 

Ett av problemen, vilket också tas upp i den självkritik som finns i bokens senare del, var bristen på legitimitet från dem de sade sig vilja befria. Även om 2 juni-rörelsen hade större legitimitet hos den tyska allmänheten och fler sympatisörer än RAF, så fanns inte heller där någon omfattande och stark koppling till det övriga samhället.

APO:s relation till arbetarklassen beskrivs i en text från 2006 som ”problematisk, och jämfört med 1960-talet i Italien eller Frankrike (maj ´68 i Paris) fanns det mycket färre erfarenheter av gemensam kamp. De kulturella barriärerna och de politiska skillnaderna var enorma”.

När de efter en tid bestämde sig för att gå under jorden distanserade de sig än mer från dem de menade sig vilja befria. Det infann sig en tendens till elitism med en självpåtagen roll som de förtrycktas förkämpar; att veta bättre än dem man sade sig stödja. Det draget var särskilt starkt hos RAF.

Dessutom innebar steget ut i illegaliteten att den politiska kampen riskerade att övergå till defensiva aktioner för att finansiera säkra boenden, bilar med mera; allt sådant som gjorde det möjligt att fortsätta hålla sig gömda. ”När de som är tänkta att vara motståndsrörelsens drivkraft isolerar sig själva, blir hela rörelsen isolerad”, som det beskrivs i ett av dokumenten.

2 juni-rörelsens kritik mot RAF

Vid flera tillfällen framför 2 juni-gruppen kritik mot RAF för deras ointresse för de mest exploaterade: kvinnor, invandrare, ungdomar utan utbildning. Och för att RAF inte ville samverka med ”ett militant proletariat”. RAF:s fokus låg på antikolonial kamp och en strävan att associera sig med internationella befrielserörelser. 

Konflikterna mellan RAF och 2 juni-rörelsen påverkades av att de förstnämndas auktoritära förhållningssätt stod i motsättning till de sistnämndas anarkistiska och mer frihetliga uppfattning av hur politisk verksamhet skulle bedrivas.

Många av de aktioner som beskrivs i boken är reaktiva hämndaktioner. Grupperna ”straffade” politiker, kapitalister och domare och gjorde aktioner för att få ut fängslade medlemmar. Mer framåtriktade aktioner lyser till stor del med sin frånvaro. 

Möjligen skulle bankrånen som gjordes för att finansiera tryckning av propagandamaterial och pamfletter kunna räknas dit. I dessa skrifter pläderas för klasskamp på bred front där öppna organisationer samverkar med de som gått under jorden. Avsikten var att eliminera statens och kapitalets makt, men i stället för att på klassiskt kommunistiskt manér inrätta ett proletariatets diktatur var målet att bygga upp en form av rådsdemokrati.

2 juni-medlemmen Fritz Teufel, vänster, med sin advokat Horst Mahler i december 1967 i rättssalen, anklagad för att ha stört offentlig ordning i samband med shahen av Irans besök i Västtyskland. Foto: Edwin Reichert/TT

Införandet av §129a

Den tyska staten svarade med allt hårdare repression, skärpta straff, mer poliser och omfattande tvångsmedelslagar. Vissa lagar lever kvar än i dag, bland annat den mycket kritiserade §129a som 1976 infördes i den tyska strafflagen. Den gör det kriminellt att starta eller stödja en terroristorganisation.

I likhet med annan lagstiftning av den arten har den efter hand kommit att användas mot andra, även mindre allvarliga beteenden än vad som motiverade att den infördes. En utveckling vi under de senaste åren även kunnat bevittna i den svenska lagstiftningen där allt fler ageranden kan klassas som ”terrorism”.

Trots den tyska statens mycket repressiva respons var stora delar av befolkningen beredda att gå ännu längre. Enligt opinionsundersökningar gjorda på 1970-talet fanns det till och med stöd för att införa dödsstraff för terroristbrott.

Den tyska befolkningen, även arbetarklassen, solidariserade sig med staten.

Ökad repression och statlig kontroll

Så vad resulterade APO:s aktioner i? Blev den bestående effekten att staten fick legitimitet att flytta fram sina positioner? I ett av 2 juni-rörelsens egna dokument från 1978 sägs följande angående den reaktionära offensiv som inträdde i slutet av 1970-talet:

De framgångar som ungdoms- och studentrevolterna uppnådde har inte bara rullats tillbaka, utan staten har stärkts till en punkt där den kontrollerar livet, alla aspekter av livet, på ett sätt som till och med Tredje riket bara kunde drömma om.

Vartefter åren går sker en förändring av medlemmarnas analys av hur de bäst ska agera politiskt. Boken sista del, där de i efterhand ställer självkritiska frågor kring vad som gick fel och vad som kunde ha gjorts annorlunda, är mycket läsvärd. Alltmer ifrågasätter de om inte den politiska förändringen borde komma underifrån, och att de underprivilegierade själva måste själva delta i förändringen, åtminstone tillfrågas. De menar att de borde haft närmare samarbete med olika gräsrotsgrupper och organisationer, till exempel de som var engagerade i antimilitarism, feminism, miljö och inte minst fackligt arbete. 

Här diskuteras hur en politisk rörelse kan balansera mellan att å ena sidan undvika att bli neutraliserad genom indefiniering, och å andra sidan inte bli totalt marginaliserad som alltför extrem.

Hur agera för politisk förändring utan att det blir en symbolhandling över tappat tålamod? Den diskussionen fördes inte i någon större utsträckning i APO-kretsarna i början av 1970-talet. Men de för den i denna bok, vilket kan vara en lämplig startpunkt för dagens samtal om politisk organisering.

Publicerad Uppdaterad