Efter att i sin förra bok ha tagit sig an Roms monument och platser med kolonialt arv har den italiensk-somaliska författaren Igiaba Scego nu skrivit romanen Adua på samma tema med inspiration från popkulturen.

Italien räddar tusentals personer på Medelhavet varje vecka. Många av dem är eritreaner och somalier på jakt efter en bättre framtid i Europa. Det faktum att dessa personers hemländer en gång har varit italienska kolonier omnämns knappt i nyhetsrapporteringen, menar Scego.

– Italienarnas kunskap om sitt eget lands koloniala förflutna är i princip obefintlig, säger hon, när Arbetaren träffar henne i stadsdelen Pigneto i Rom, samma kvarter där huvudpersonen i den nu svensköversatta boken, bor.
FAKTA Iciaba Scego i Sverige
Igiaba Scego gästar Bokmässan i Göteborg 22-24 september och besöker Stockholm i oktober där hon bland annat deltar på Books&Dreams litteraturgala på Oscarsteatern 4 oktober. Den 6 oktober besöker hon Umeå stadbibliotek.
Igiaba Scego har nyligen flyttat hit, och förutom adressen har hon och Adua inga övriga gemensamma nämnare. Till skillnad från huvudpersonen är hon född i Italien. Det var hennes föräldrar som flydde från Somalia när diktatorn Siad Barre tog makten genom en militärkupp 1969.

– Alla politiker, liksom min pappa, förlorade i princip allt över en natt. Till skillnad från många av dagens flyktingar, som har lämnat inbördeskrig bakom sig, kunde de då ta flyget till Italien. Här fick de dock börja från noll, säger hon.

I Somalia hade hennes bröder, liksom många andra välbeställda, gått i italiensk skola, de talade italienska, och var väl bekanta med den italienska kulturen, som var spridd i Somalia. Men väl i Italien var det ingen som erkände denna historiska bindning.
Patriarkatet, vare sig det är europeiskt eller afrikanskt, handlar alltid om mannens dominans över kvinnan.
Ett annat tema som är kopplat till kolonialismen är utnyttjandet av människor, vilket Igiaba Scego framför allt ville synliggöra i boken genom att visa på användandet och utnyttjandet av svarta kvinnors kroppar. Detta gör hon med avstamp i filmens värld.

– I Adua ville jag visa på det dubbla patriarkatet som drabbar huvudpersonen Adua. Dels genom den brutala erfarenhet hon får när hon kommer till Italien och luras till att medverka i en erotisk film, dels i relation till pappan, som har lidit, men som sedan enligt tradition utsätter en ung Adua för könsstympning.

Fadern, Zoppe, som i boken är översättare åt 1930-talets fascistregim, utsätts för tortyr och bär mycket lidande och smärta resten av livet. Men för Igiaba Scego var det viktigt att visa han också var en produkt och del av patriarkatet, varav en av de yttersta konsekvenserna tog sig uttryck i att låta könsstympa sin dotter.

– Patriarkatet, vare sig det är europeiskt eller afrikanskt, handlar alltid om mannens dominans över kvinnan, konstaterar hon.
Oftast när migranter omtalas i media vill skribenter och artister antingen försvara och berätta fina historier om goda migranter eller tvärtom hemska historier om onda migranter.
Adua är en rå och brutal men på samma gång mycket mänsklig historia om tre somaliska migranter från olika historiska tidsperioder. Och Igiaba Scego har arbetat mycket med att få fram deras mänskliga ansikten och skapa karaktärer som går bortom migrantstereotypen.

– Oftast när migranter omtalas i media vill skribenter och artister antingen försvara och berätta fina historier om goda migranter eller tvärtom hemska historier om onda migranter. Men i verkligheten är ju hen både god och ond och ibland blir hen förbannad och ibland gör hen bra saker. Jag ville skapa just mänskliga karaktärer, säger hon.

Ett sätt hon gör det på är till exempel skildringen av relationen mellan Adua och den betydligt yngre flyktingkillen, kallad Titanic. De träffas vid centralstationen Termini i Rom.

Han är en av de papperslösa som levande har lyckats ta sig över med båt på Medelhavet via Lampedusa och värmer sig med alkoholens rus på Roms gator. Hon är kärleks- och närhetströstande efter många år i en stad, som har behandlat henne brutalt och som hon fortfarande känner sig främmande inför. De gifter sig, trots att Titanic bara är på genomresa i jakt på en bättre framtid.

– De två älskar varandra, men som hos alla par finns det många missförstånd dem emellan, och kanske har de blivit tillsammans utifrån ”fel” anledning. Ibland föds par helt enkelt lite fel, säger Igiaba Scego.

Titanic kan dock inte erbjuda allt som Adua är i behov av. Han kan eller snarare vill inte lyssna på henne. Så hon söker då och då upp obelisken, uppburen av en elefant, på Piazza della Minerva för att prata. Om hon inte får dela sina tankar med någon dör hon.

– Det har inte varit enkelt att förklara det här med elefanten. Förläggaren tyckte inte om det. Men jag insisterade på att Adua behövde en vän, eller egentligen två. Lulu, som reser tillbaka till Somalia, och elefanten.

Det var drömmen om att spela i en film som förde Adua till Italien, till Rom, en gång. Och staden, spelar en stor roll i berättelsen.

– Elefanten är Rom – staden som står i centrum för berättelsen. Det är en stad som både vägrar och välkomnar Adua på samma gång. Men elefanten är också jag. Hon, Adua, pratar med elefanten – ett djur med bra minne och stora öron, så jag har tänkt att det är jag som lyssnar på historierna som personerna berättar.
Elefanten är Rom – staden som står i centrum för berättelsen. Det är en stad som både vägrar och välkomnar Adua på samma gång.
Det är så Igiaba Scego arbetar. Hon lyssnar mycket och skriver sedan. Hon beskriver det som att just det handlar om det somaliska hon har i sig. Att somalier måste berätta historier för andra. Att det alltid finns ett behov av någon som lyssnar.

– I mina böcker försöker jag därför alltid ha lyssnaren närvarande. Och den här gången var det en elefant. Vad det blir nästa gång vet jag inte, säger hon.

Förutom lyssnarens viktiga roll och stilen, som hon lägger mycket arbetstid på, använder hon gärna popreferenser när hon skriver. Men trots att hon är både feminist och med politiska sympatier till vänster säger hon sig inte vara en politisk författare. Eller?

– Jag är inte en politisk skribent, utan tror mig vara en popskribent på så vis att jag studerar popkultur. Jag upptäcker alltid en massa saker om samhället via film, musik och serier, säger hon och tillägger:

– Självklart är det politiskt, eftersom allt är politik. Även en fot kan vara politisk.

Hon menar att hon som så många andra skribenter betraktar det som händer runt omkring och försöker förstå verkligheten. I alla fall så som hon uppfattar den.