Den georgiska gränsvakten bläddrar sömndrucket i passet, öppnar sedan fönsterluckan, och pekar med hela handen i riktning mot bergen i fjärran som för att visa var gränsen går. En knapp kilometers vandring på en gropig och asfalterad bro med regnfyllda pölar som en kontrast till dagens soliga himmel, tar oss till gränsen mot en av Kaukasus många geopolitiska akilleshälar: Abchazien.

Vid den abchaziska gränskontrollen slingrar sig en kö framåt med guppande män­niskohuvuden. Allt kontrolleras. Det vänds ut och in på människors påsar fyllda med frukt, nötter och bär. Väskor inspekteras i detalj.

Gränsen i sig ter sig diskret, men den har trasat sönder mängder av familjer. Många människor passerar gränsen dagligen i försök till försörjning. För de flesta av georgisk härkomst är det en omöjlighet att ta sig över.

Ett par timmar senare kan vi kliva på en minibuss med Suchumi, huvudstad i Abchazien, en republik som världen inte erkänner, som slutdestination. Den en och en halv timme långa färden kantas av mängder av förfallna hus på båda sidor av vägen. Det är en deprimerande påminnelse om en frusen konflikt som ännu inte fått en lösning.

På vägen mot Suchumi passerar vi Gali, huvudort i Gali-regionen. Här utgör Megrelerna, en georgisk folkgrupp, majoritetsbefolkningen. Den enda delen av Abchazien där majoriteten av de bosatta fortsatt är av georgisk härkomst.

Vad Abchazien ville ha var självständighet. Det strävar de fortfarande efter.
Ketevan Tsikhelashvili, statssekreterare på enheten för försoning och medborgerliga rättigheter i Georgien

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 utbröt här ett år senare ett självständighetskrig. På den ena sidan stod Georgien. På den andra en brokig armé bestående av ryssar, abchazer, armenier, georgier som tagit parti för abchazerna och frivilliga soldater från bland annat Tjetjenien. De georgiska trupperna lyckades ta kontroll över stora delar av området under krigets första skede, men fick i slutändan lägga benen på ryggen. Sedan 1993 har Abchazien styrts från Suchumi, men Georgien erkänner inte området. De menar bestämt att det tillhör Georgien, och att Abchazien är ockuperat.

– Vad Abchazien ville ha var självständighet. Det strävar de fortfarande efter. Alla vet dock att Abchazien helt och hållet kontrolleras av Ryssland. Självständighet är enbart något som kan existera som ett hopp i folks medvetande, säger Ketevan Tsikhelashvili, statssekreterare på enheten för försoning och medborgerliga rättigheter i Georgien och tillägger:

– Mängder av människor blev tvungna att fly från området under kriget. Majoriteten var georgier. De kan fortfarande inte återvända hem. Det kallar inte jag en självständighetsdeklaration, det kallar jag apartheid. Myndigheterna i Abchazien säger ju själva att de inte vill att georgier återvänder eftersom det skulle förstöra den demografiska balansen. Georgierna skulle ju vara i majoritet.

Båda sidor gjorde sig under kriget skyldiga till etnisk rensning, mord på civila och krigsbrott. Kriget gav också upphov till en humanitär katastrof i Georgien, och spridda runt om i landet finns än i dag över 225 000 georgiska flyktingar.

Nura Ashula är bagare till yrket och driver ett litet bageri på Ardzinbagatan i närheten av Suchumis centrala basar. Hon är etnisk abchazier och föddes i Ochamchiri, en liten pittoresk by intill Svarta havet, en dryg timmes färdväg från Abchaziens huvudstad.

Om de inte kan leva ett fullgott liv i landet de kommer från är det inte mitt problem. Här i Abchazien är de bara gäster.
Nura Ashula, bagare

– De georgier som bor i flyktingläger i Georgien kan stanna där de är. Om de inte kan leva ett fullgott liv i landet de kommer från är det inte mitt problem. Här i Abchazien är de bara gäster. Speciellt efter allt de förstörde här. De trodde att de var herrar över oss, men vi tvingade dem att fly som de hundar de är, säger hon samtidigt som ett litet leende sprider sig över hennes ansikte.

Sozar Subari är minister i Georgien med ansvar för frågor rörande de över 225 000 internflyktingarna. Han menar att det inte finns någon som styr i Abchazien utöver Ryssland.

– Ryssland har total kontroll över Abchazien. De styr precis allt, och fria val finns det inte tillstymmelse till. Det borde skrämma abchazierna. Hela deras kultur håller ju på att förgöras. Allt som är av betydelse är ju ryskt i territoriet. Alla skyltar är på ryska, till och med valutan är ryska rubel, säger han.

Just på den punkten håller faktiskt Nura Ashula med Sozar Subari till viss del.

– Ja, det skrämmer mig lite grann. Om den ryska kulturen skulle ta över för mycket. Samtidigt har jag personligen, och många med mig här i Abchazien ingenting emot att Ryssland styr här. Vi skulle mer än gärna bli en del av den ryska federationen. Då vet vi att vi är skyddade i all evighet, och jag är säker på att de inte skulle ha någonting emot att vår abchaziska kultur frodades. Ryssland kommer åtminstone aldrig att förödmjuka oss som georgierna gjorde, säger hon.

Ryssland har sedan flera år tillbaka fortsatt att stärka sin militära närvaro i republiken. År 2010 spenderade de bland annat 500 miljoner dollar på försvaret i Abchazien.

Det råder dock inga tvivel om att regionen är eftersatt, inte minst Suchumi. Dagliga elavbrott är vardag, infrastrukturen är i uruselt skick, oformliga cementklossar står orörda med tillhörande sprucken asfalt och det urblåsta parlamentet som förstördes under inbördeskriget står fortfarande kvar i samma skelettliknande tillstånd. Den abchaziska republiken är dock bildskön, inbäddad mellan Svarta havet och höga berg i varierande skepnader. Att det en gång var Sovjettopparnas favoritdestination är lätt att förstå.

Ryssland erkände Abchaziens självständighet i augusti 2008 i samband med femdagarskriget med Georgien om regionen Sydossetien, den andra utbrytarrepubliken i Georgien. Endast Venezuela, Tuvalu, Nicaragua, Nauru, Transnistrien, Nagorno-Karabach och Sydossetien har följt Rysslands exempel.

Till Sydossetien kan du bara ta dig landvägen från Ryssland. Det är en utfattig och krigshärjad liten provins. Även här utbröt ett inbördeskrig år 1992 efter att regionen vägrat erkänna den georgiska statens överhöghet. Under sommaren 2008 blev läget vid gränsen allt mer spänt. Och i början av augusti dog sex ossetiska soldater, och tre georgiska efter skottlossning över gränsen. Den 7 augusti började georgiska trupper att artilleribeskjuta huvudstaden Tschinvali, och en dag senare intog de staden. Ryska trupper lyckades dock snabbt tränga tillbaka dem och några dagar senare var alla georgiska trupper ute ur Sydossetien.

Det finns inte en chans i världen att vi kan återvända.
Giorgi Albarov, georgisk flykting

I flyktinglägret Tserovani, strax utanför Tbilisi bor i dag ett stort antal av de georgier som tvingades fly från kriget år 2008. Uppskattningsvis befinner sig runt 25 000 i Georgien i dag. Giorgi Albarov är en av dem och hans beskriver livet som ytterst svårt.

– Det finns inte en chans i världen att vi kan återvända. Och även om möjligheten skulle dyka upp har vi ingenting att komma tillbaka till. Allt har brunnit upp. Här kan vi inte försörja oss, många lider av sjukdomar men vi har inte råd med mediciner och den georgiska staten vet inte hur de ska lösa alla problemen. Det du ser här är en hopplös framtid, säger han och sneglar på de grönmålade flyktingboendena med rödmålade tak.

Giorgi Albarovs gode vän Keko Metreveli har stått vid sidan om honom under hela samtalet, och fingrat på ett paket cigaretter. Efter en stund knackar han ut en cigarett ur paketet, drar några djupa bloss och två strimmor vit rök dansar ur hans näsborrar. Han börjar tala:

– Vi är bara pjäser i ett mastodontlikt politiskt spel. Både Ryssland och Georgien är och var kålsupare under och efter konflikten. De som får lida för det i slutändan är vi enkla människor som alltid har allt att förlora men inget att vinna. Så kommer det dessvärre alltid att vara, men jag kommer inte att sakna mitt hem mindre för det.

Sozar Subari, den georgiska ministern med ansvar för frågor rörande landets internflyktingar medger att flyktingfrågan i landet är svårarbetad.

– Visionen har hela tiden varit att flyktin­garna ska befinna sig här temporärt. Vi har hela tiden hoppats på att de en dag ska kunna återvända. Oavsett om det rör sig om till Sydossetien eller Abchazien. Om det inte går att lösa de här konflikterna i slutändan måste vi kunna ge dem samma levnadsstandard som de andra i den georgiska populationen. Problemet många gånger är att de i många fall inte ser en framtid i Georgien, utan ständigt längtar efter att kunna återvända hem.

Men nu har ju vissa av internflyktingarna i Georgien bott i flyktingläger i över 20 år?

– Det är jag givetvis medveten om. Men du får ta med i beräkningen att vi är ett land under utveckling med en befolkning på närmare fyra och en halv miljon invånare. Av dessa är över 225 000 flyktingar. Vi är inget rikt land, därför är det inte helt lätt att ta hand om dem alla gånger.

Närmare sju timmar söderut från Jerevan, Armeniens huvudstad, på en väg kantad av hål omringad av majestätiska berg ligger Stepanakert, huvudsätet i Nagorno-Karabach.

Nagorno-Karabach är ett territorium som inte erkänts av någon, inte ens Armenien, men som länge strävat efter självständighet. Området tillhör formellt fortfarande Azerbajdzjan, men har sedan länge i praktiken varit under armenisk kontroll. Efter Sovjetunionens upplösning rasade blodiga strider mellan armenier och azerer i området. 30 000 dog på grund av konflikten och omkring en miljon människor drevs på flykt och få etniska azerer finns numera kvar i området. Det råder vapenvila mellan de båda nationerna sedan 1994, men det är en vapenvila utan egentlig mening eftersom den inte respekteras av någon sida i konflikten. Det skjuts fortfarande ständigt från båda sidor om gränsen, och människor dör.

– Allt vi vill ha är fred, säger Arthur Marutyan och pressar samman läpparna och nyper sig om näsroten.

Han deltog själv i kriget i början av 1990-talet och sårades svårt. Han drar upp sin tröja och visar ärren efter det granatsplitter som träffade honom i magen och i bröstet. – De trodde inte att jag skulle överleva eftersom min ena lunga och levern hade tagit rejält med stryk. Jag fick uppleva smärta, hat och prövningar under det där kriget. Men nu sitter jag ju här och talar med dig, säger han och skrattar.

– Tur är väl det, dig kan man ju inte klara sig utan, säger hans fru Mara och skrattar.

Vi sitter i deras vardagsrum i utkanten av Stepanakert. Bordet är välfyllt med olika armeniska delikatesser i form av ostar, frukter och hemgjord aprikoslikör. Det äts, skålas och samtalas.

Vad tror ni om framtiden här i Nagorno-Karabach? 

– Jag tror inte att det kommer bli ett fullskaligt krig igen. Det kan vi tacka Ryssland för. Utan deras stöd råder det inga tvivel om att antingen Azerbajdzjan eller Turkiet skulle slakta oss. Det är svårt att svara på om vi någonsin kommer bli erkända som självständiga, men det är vad jag hoppas på. Det eller att vi blir en del av Armenien, säger Arthur Marutyan och tillägger:

– Azerbajdzjan borde bara erkänna att de förlorade kriget och lämna oss ifred. Vi är trötta på att ha den här konflikten hängande över oss hela tiden.

Azerbajdzjan borde bara erkänna att de förlorade kriget och lämna oss ifred.
Arthur Marutyan

Armenien befinner sig i ett utsatt läge rent geografiskt, och geopolitiskt. Relationen till Azerbajdzjan är minst sagt komplicerad, och Turkiet vill de ha så lite att göra med som möjligt. Turkiets premiärminister Erdoğan var år 2014 den första turkiska ledaren som beklagade det som inträffade i Armenien under första världskriget då det Osmanska riket förföljde och mördade mellan 800 000 och en miljon armenier, något som av många betraktas som ett folkmord.

I Turkiet är ämnet fortfarande tabubelagt.

Solen tittar då och då fram genom det tjocka molntäcket på himlen och kasten mellan totalt mörker och solljusets överexponering får Shushi att se ut som en snabbspolad journalfilm i sepiaton. Den lilla staden ligger en halvtimmes minibussfärd utanför Stepanakert.

I Stepanakert har det mesta återuppbyggts efter kriget, men en del ligger ännu i ruiner. I de få delar av staden som är asfalterade är asfalten uppsprucken som om en Tyrannousaurus farit fram med utspärrade klor. Stadens moskéer är urblåsta. Tillyxade betonghus, lerhögar och dimhöljda berg i fjärran. Här bodde tidigare både armenier och azerier. De sistnämnda tvingades dock att fly under kriget när de förlorade kontrollen över området.

Davit Soghomonyan är militärt ombud i Shushi och enligt honom finns det bara en tänkbar lösning på konflikten i Nagorno-Karabach.

– Azerbajdzjan måste först och främst erkänna att de förlorade kriget. Efter det kan vi bli självständiga, för att i slutändan bli en del av Armenien. Detta efter principen en nation, ett folk och ett Armenien.

Azererna kommer med andra ord aldrig kunna återvända?

– Jo visst kan de det. Om Azerbajdzjan erkänner oss som vinnare skulle ju relationen mellan oss normaliseras. Jag kan inte se att det skulle vara några problem för azerer att återvända i så fall. Problemet som det är just nu är att vi är omringade av länder som inte vill oss väl.

Under decennier har omvärlden försökt att lösa konflikten i Nagorno-Karabach. Främst genom organisationen för säkerhet och kooperation i den europeiska Minskgruppen. I gruppen sitter representanter från USA, Ryssland och Frankrike, men resultaten låter vänta på sig.

Ryssland själva försåg både armenierna och azererna med vapen under konflikten, och fortsätter att göra det. Samtidigt har Ryssland tusentals trupper stationerade i Armenien.

Davit Soghomonyan menar dock att det finns en god anledning till det.

– Om vi inte skulle ha ryska trupper i Armenien och Nagorno-Karabach skulle det inte finnas något som höll Azerbajdzjan borta från vårt land. Det är som i ett slagsmål. Om du kan slå ned någon, då gör du det. Annars backar du undan. Det är därför de bara fortsätter att skjuta på oss sporadiskt från andra sidan gränsen. De kan inte göra mer.

Under 2014 trappades konflikten i området upp. Dussintals personer dog under sommaren, och efter det har tonen de båda länderna sinsemellan fortsatt att hårdna.

Ett slut på konflikten tycks inte vara nära förestående.

Vi sitter på Ketevan Tsikhelashvilis kontor på enheten för försoning och medborgerliga rättigheter i centrala Tbilisi, Georgiens huvudstad. Om hon haft ett fönster som vette mot väst skulle vi kunna se Frihetstorget med den stora skulpturen av Sankt Göran i mitten.

Hon vet konflikternas betydelse i Kau­kasus.

– Just nu tycks läget vara ganska stabilt över hela Kaukasus. Men du kan aldrig vara säker på om det blossar upp ett fullskaligt krig på nytt. Med Ukraina i åtanke kan en flamma växa till något riktigt stort här också.

Oavsett vilken region i området det rör sig om.