På en gropig grusplan utanför det afghanska cricketförbundets moderna träningsanläggning spelar ett tjugotal unga män en tät cricketmatch. Det är höst i Kabul men värmen har dröjt sig kvar. Fastän klockan bara är förmiddag är temperaturen uppe på svensk högsommarnivå och dammet yr i det skarpa solljuset.

Universitetsstudenten Mohammed Halim tar en osannolik lyra – det finaste du kan göra i cricket, motsvarande att skruva en frispark i krysset inom fotbollen – och omfamnas av jublande lagkamrater.

– Det var deras bäste slagman som jag brände ut, det var därför alla blev så lyckliga, förklarar han.

I oktober 2014, efter en seger mot Kenya i den avslutande kvalomgången, stod det klart att Afghanistan för tredje gången i följd lyckats kvalificera sig för VM-slutspelet i cricket. En osannolik bedrift för ett landslag som inträdde i det internationella seriesystemet först 2008, och då i den lägsta divisionen.
Vi förenas genom sporten och vi visar världen att Afghanistan klarar allting om vi bara får en chans.
Mohammed Halim, universitetsstudent och cricketspelare
Mohammed Halim berättar om hur han och familjen tillsammans med tusentals andra firade på gatorna.

– Det var väldigt stort för oss. Vi förenas genom sporten och vi visar världen att Afghanistan klarar allting om vi bara får en chans. Framgången är väldigt viktig för de unga här, säger han.

Lagkaptenen Mohammad Mehdi är 17 år gammal och leder ett av de två lag som drabbar samman i förmiddagshettan. Det finns ingen organiserad amatöridrott i Afghanistan och truppen har han rekryterat i sin högstadieskola, i sitt kvarter och i vänskapskretsen. Han är en uppenbar talang och medger att de egna drömmarna sträcker sig bortom den gropiga grusplanen. Till det moderna träningskomplex tvärs över vägen där landslaget huserar.

– Min familj säger att jag ska studera och göra någonting bra för dem och för landet. Men det är viktigt att följa sina drömmar.

Raees Ahmadzai personifierar mycket av det afghanska cricketlandslagets, liksom landets, historia. Han visar runt på förbundets anläggning medan han berättar om sin uppväxt i Pakistan, dit familjen flydde i anslutning till Sovjetunionens invasion 1979.

– Jag föddes i flyktinglägret. Livet där var väldigt svårt men lyckligtvis fick vi möjlighet att gå i skolan varje dag. Om vi inte hade haft skolan och cricket hade det enda alternativet varit att bli kriminella, säger han.

Det var där, i exilen, som en generation unga afghaner lärde sig spela och älska den sport som ursprungligen var de brittiska kolonialherrarnas tidsfördriv. Trots fattigdomen och de övriga problem flyktingstatusen innebar minns Raees Ahmadzai ändå uppväxtåren med viss nostalgi. Hans begåvning med boll och slagträ gjorde honom berömd inom den begränsade värld lägret utgjorde. Med sina egna ord blev han ”flyktinglägrets superstjärna”.

– Jag minns när jag var liten, att jag hela tiden gömde den käpp min mamma använde för att piska mattorna. Jag behövde den som slagträ. Och kunde vi inte få tag i tennisbollar så gjorde vi en boll av trasor och försökte knyta plastpåsar runt för att den skulle studsa, säger han.

På andra sidan gränsen lämnade det slagna sovjetiska imperiet Raees Ahmadzais krigshärjade hemland med svansen mellan benen. Talibanerna tog över och förbjöd, förutom bio, musik och drakflygning, nästan all sport. Men den fundamentalistiska rörelsen beslöt göra ett undantag för cricket. Det gamla överklassnöjet spelades i sedliga, heltäckande dräkter och regelverket medgav regelbundna bönepauser. Några tappra idrottsidealister försökte under dessa mörka år hålla sporten levande, och såg efter talibanregimens fall sin chans att formera ett riktigt landslag. Allt som saknades var pengar, publik och spelare.
Att korsa gränsen till Afghanistan var som att åka 100 år tillbaka i tiden.
Raees Ahmadzai, utvecklingsansvarig på cricketförbundet
Rekryteringsansträngningarna koncentrerades till den afghanska diasporan. En spelare ansågs särskilt viktig att värva – Raees Ahmadzai. Och efter intensiv övertalning lät sig flyktinglägrets superstjärna bevekas.

– Att korsa gränsen till Afghanistan var som att åka 100 år tillbaka i tiden. Kabul var bara damm och trasiga hus, mitt flyktingläger var som ett femstjärnigt hotell i jämförelse. Det gjorde mig oerhört ledsen. Men samtidigt kommer jag aldrig att glömma hur lycklig jag var när jag fick dra på mig mitt officiella afghanska matchställ för första gången. Jag ville inte ta av mig det ens när jag skulle sova.

Raees Ahmadzai var nyckelspelare i och lagkapten för det legendariska landslag som mot alla odds kvalificerade sig för landets första VM-slutspel 2010. I dag har han lagt slagträet på hyllan och verkar i stället som utvecklingsansvarig på cricketförbundet. Uppgiften är att verka för fred och försoning, verktyget är idrott.

Att sport förbrödrar är en ofta upprepad och lika ofta innehållslös klyscha, men Raees Ahmadzai har med egna ögon sett dess potential i krigströtta Afghanistan. Landet lider av etnisk och politisk splittring, men det finns också en längtan efter en gemensam identitet bortom de gamla konflikterna.

– Jag tror att cricket har gjort mycket för enigheten i Afghanistan, säger han.

– Jag minns hur vi mötte Pakistan i Charikar 2010. Jag satt i publiken, det kommer att vara ett minne för livet. Ingen frågade vilken klan du tillhörde, ingen frågade vilken provins du kom ifrån, allt som efterfrågades var en afghansk vinst. Om regeringen vill ena landet borde de stödja sporten.

Fortfarande är cricket som allra störst i de delar som gränsar till Pakistan, men med landslagets framgångar har sporten vuxit till att bli hela Afghanistans mest populära. Förbundet organiserar en cricketliga med fem lag i lika många provinser och Raees Ahmadzai har implementerat en plan som ska omsätta intresset i social sammanhållning.

– Berömda spelare representerar andra regioner än sina egna. Om det är ett pashtunskt område väljer vi kanske en lagkapten som är tadzjik, om det är ett lag i norr kan vi välja en lagkapten från Nangarhar. På så sätt blir cricket en anledning att lära oss mer om varandras kulturer.

Afghanistan är inte det första land att försöka knyta ett nationalistiskt projekt till cricket. Sporten spreds genom det brittiska imperiet och de flesta associerar den sannolikt med vitklädd, tedrickande överklass. Men de kolonialiserade har  tagit kolonialherrarnas tidsfördriv till sina hjärtan. Och i anslutning till att avkolonialiseringen svepte över världen blev cricket­planen plötsligt en politisk arena.

I Indien spelade den kastlöse kastaren Palwankar Baloo en central roll för att samla daliter till stöd för Mahatma Ghandis självständighetsrörelse. Liksom för de kastlösas egen kamp för politisk representation.

De karibiska önationerna, som i internationell cricket traditionellt tävlat under gemensam flagg, vann självständighet under 1960-talet. Men de ekonomiska och sociala klyftorna mellan vit och svart fanns kvar, och de spår kolonialstyret satt sveptes inte bort med dess avskaffande. Minnet av underkastelsen födde ett krav på upprättelse, som kanaliserades genom cricket. Spelarna blev befrielsehjältar. Ett förtryckt folks moraliska hämnare, som slog förtryckarna på deras egen hemmaplan

– Det handlade om att representera en region, om att representera något mycket viktigare än cricket. Det handlade om en känsla av värde, säger jamaikanen Michael Holding, från det legendariska västindiska lag som 1976 utklassade England i London, i dokumentären Fire in Babylon.

I dag är cricket världens näst största sport och merparten av dess utövare och fans återfinns i Asien. Indien och Sri Lanka har landslag som är högre rankade än Englands. Pakistan, Västindien, Bangladesh och Zimbabwe jagar strax bakom.

Och sporten har inte förlorat sin mobiliserande potential. Flera tongivande spelare har efter avslutade karriärer tagit steget över till politiken. I Pakistan har den framstående landslagskaptenen Imran Khan lyckats kanalisera sin popularitet i väljarstöd och klivit fram som en av landets viktigaste oppositionsledare. I valet 2013 vann hans parti 17 procent av rösterna och blev landets tredje största. Imran Khan anklagade vinnarna för valfusk, och ledde ett år senare ett försök att storma regeringsbyggnaden i Islamabad. Tre dog och minst 600 skadades.

I Afghanistan betraktas sporten dock än så länge som ett verktyg för fred. Vilket förstås inte hindrar att afghanska ledare försöker sola sig i glansen av landslagets popularitet. Nytillträdde presidenten Ashraf Ghani är en varm supporter som regelbundet betonar att han ber för dess framgångar.
Vi har förändrat bilden av cricket.
Raees Ahmadzai
Raees Ahmadzai är nöjd med vad han och landslaget åstadkommit.

Cricket har gett Afghanistans unga någonting att drömma om. Och vikten av framtidstro, menar han, ska inte underskattas i ett land som härjats av mer än tre decenniers krig.

– Vi har förändrat bilden av cricket. Förut ville föräldrarna inte att barnen skulle spela eftersom man inte kunde tjäna pengar på det. Nu ser jag hur de följer med barnen till planen och stannar kvar utanför för att titta. Det gör mig lycklig, säger han.

Att barn ska få vara barn är en nog så romantisk idé. Men fortfarande inkluderar den – som brukligt är i Afghanistan – bara hälften av landets unga. Kvinnlig idrottsutövning är alltjämt djupt stigmatiserat i Afghanistan. Raees Ahmadzai är väl medveten om problematiken.

– Det kommer att ta tid, säger han och suckar.

– Det har att göra med kulturen och hur människor här tänker. Men vi försöker och vi organiserar många träningsläger för unga kvinnor. Det som är positivt är att föräldrarna tillåter dem att spela och att vi lyckas samla deltagare från alla olika folkgrupper.

Ett av förbundets träningsläger äger rum på Abdul Qasim i centrala Kabul, en högstadieskola omgiven av grå hyreskaserner med funktionalistiska drag. Det är huvudstadens enda flerfamiljshus, en del av det arkitektoniska arv Sovjetunionen lämnade efter sig.

Vissa av deltagarna är erfarna spelare – damlandslagets stjärna, 17-åriga Shazia Zazai, slår slag på slag som får både lagkamrater och motståndare att applådera – medan andra ska ta sina första stapplande steg. Det som förenar dem är att deras familjer tillhör landets mest progressiva.
Om jag var i min hemprovins Bamiyan skulle jag behöva ha slöja
16-åriga Muzh­gan Ahmadi, cricketspelare
– Om jag var i min hemprovins Bamiyan skulle jag behöva ha slöja, säger 16-åriga Muzh­gan Ahmadi.

– Men det här är Kabul. Och det är cricket. Jag tycker att det räcker med att ha keps.

Men regler har undantag. Då krävs att någon är modig nog att trotsa dem för att föra utvecklingen framåt. Nelab Satanikzy, också hon 16 år gammal, drömmer om en karriär som professionell cricketspelare men en konservativ familj står i vägen.

– Ingen av dem stödjer mig. Bara min bror som övar med mig i hemlighet, säger hon sammanbitet.

Talangen som tvingas träna i smyg skiner upp när herrlandslagets VM-slutspel kommer på tal.

– Självklart ska jag kolla på VM, säger hon.

På grusplanen utanför förbundet har matchen avslutats för flera timmar sedan. Men inne på anläggningens gräsplan fortsätter landslagets träning trots att solen håller på att gå ned. Mohibullah Oryakhel är 22 år och har tagits ut i truppen efter framstående insatser i ungdomslandkamper.

– Min stora dröm är att spela bra i VM. Hela folket står bakom oss. De unga, de gamla, allihop. Jag känner stort stöd, säger han.

Efter några korta frågor ursäktar han sig. Han bär trots allt en nations förväntningar på sina axlar och att träna slag är viktigare än att ge intervjuer.