I enlighet med det tidiga 1970-talets ideal inom stadsplaneringen bestämdes att den nya stadsdelen Andersberg, ett par kilometer söder om Gävle centrum, skulle omges av en uppsamlingsgata. Denna skulle förbinda lokalgatornas boendeparkeringar med trafiklederna som passerar förbi området. Invånarna skulle därigenom kunna ta bilen direkt hem till dörren för maximal komfort, samtidigt som stadsdelens centrum helt fredades från biltrafik och kunde vigas åt lekparker, grönområden och idrottsplaner.

Stadsdelens gator lånade sina namn från populariserad meteorologi och astronomi. Uppsamlingsgatan döptes till Vändkretsen och sträcker sig som en 4,2 kilometer lång omfamning runt hela Andersberg.

1973 öppnade det ännu inte färdigbyggda mönsterområdet för inflyttning. Sedan dess har mycket hänt.

2004 brännmärkte Folkpartiet Anders­berg som ett ”utanförskapsområde”. Dessa områden definierades utifrån kriterier som sysselsättningsgrad, valdeltagande och resultat i grundskolan.
De säger bara vad de har hört av andra. De som säger så har inte varit här.
Kille i yngre tonåren på fritidsgården Helges
Folkpartiets syn på kausaliteten mellan etnicitet och social utsatthet, och formuleringar om ”betydande kulturskillnader mellan de som lever i utanförskap och majoritetsbefolkningen”, fick hård kritik. Men begreppet etablerades, och när Andersberg förs på tal handlar diskussionen allt som oftast om missbruk, brottslighet och misslyckad integration.

– De säger bara vad de har hört av andra. De som säger så har inte varit här, säger en kille i yngre tonåren, som tar en cigarett i porten till fritidsgården Helges.

18-årige Ali Ghorbani som lyfter skrot inne på fritidsgårdens gym har en delvis annan uppfattning.

– Jag tycker att det är statens fel, det är fattigdomen som gör området lite busigare. Barnen här har inget att göra. Allt vi har är fotbollsplanen men den är så dålig.

Långt ifrån alla invånare delar bilden av Andersberg som ett problemområde, men alla tycks förhålla sig till den.

Inne på fritidsgården är tjejerna i klar minoritet. Kate Ruiz har redan hängt vid biljardborden ett tag när Linda Eriksson, lagom till att eftermiddagen övergår i kväll, släntrar in.

– Det är bara det dåliga som kommer fram, säger Linda Eriksson. Nästan alla utlänningar kommer till Sätra eller Andersberg, det är därför de områdena blir stämplade som ghetton.

– Förut hade Sätra värst rykte, nu är det nog Andersberg, säger Kate Ruiz. De sätter alla på samma plats och mycket invandrare ger en dålig bild.
Förut hade Sätra värst rykte, nu är det nog Andersberg.
Kate Ruiz
Andersberg har sina problem – arbetslösheten är knappa 10 procent högre och medelinkomsten omkring 20 procent lägre än genomsnittet i Gävle kommun – men rasism har aldrig varit ett av dem. Vad de ungdomar som använder Helges som sitt kollektiva vardagsrum uttrycker är i stället en klarsynt kritik av integrationspolitiken. Samt en medvetenhet om det välkända men sällan erkända faktum att områden, särskilt inte mer välbärgade sådana, sällan går samman med krav om att få ta emot fler flyktingar.

Och ungdomarna är inte ensamma om sin analys.

Den gamle friidrottaren Lars Hall kom till Helges 1984 genom Gefle IF, som då ägde fritidsgården. Jobbet som föreståndare var egentligen bara tänk att bli ett tillfälligt påhugg – max ett år – innan studierna i Uppsala. Men någonting höll honom kvar.

– Jag är uppvuxen i Strömsbro, ett vanligt medelklassområde. När jag kom hit tänkte jag ”vad ska vi med en fritidsgård till?”, men så fel har jag aldrig haft. Den behövs, det finns inga andra mötesplatser.

Sedan dess har Helges utvecklats till att, tillsammans med biblioteket, bli Andersbergs sociala och kulturella själ och hjärta. Vägen dit har gått via satsningar på de kärnverksamheter som bestått tidens tand och subkulturernas svängningar – musik, dans, kampsport och fotboll – i kombination med integrationsprojekt och samarbeten med minoritetsföreningar.

– När jag började fanns det bara disco här. Men det är genom aktiviteter man kan påverka. Det spelar ingen roll om det är fotboll eller media, fritidsintressen skapar relationer, säger Lars Hall.

Han talar med uppenbar stolthet om musikklasserna som fostrat begåvningar som Molly Sandén och Alice Svensson, om fotbollslaget som rymmer 17 nationaliteter och om hur de lite äldre ungdomarna – de som får sina körkort bekostade mot att de hjälper till på fritidsgården – börjar få sina första jobb trots tuffa förutsättningar.

Samtidigt är Lars Hall orolig över att Andersberg ska ställas inför större utmaningar än vad en underfinansierad fritidsgård kan hantera. Att kommunen i stället för att ta sitt integrationspolitiska ansvar ska betrakta stadsdelen som en avstjälpningsplats och lämna en stor grupp nyanlända åt sitt öde.

– Området har förändrats något otroligt bara de senaste åren, säger Lars Hall.

– Det bor 950 somalier här, för fyra år sedan fanns det inga. Och nu är 350 somalier till på väg till Gävle. De är traumatiserade av krig och laglöshet och det finns ingen som tar hand om dem när de kommer hit.
Det handlar om resurser. Vi söker pengar men kommunen har hela tiden andra hål att stoppa dem i.
Lars Hall, fritidsgårdsföreståndare
Helges gör sitt bästa. Det internationella språket fotboll talas även av nyanlända somalier, men få hittar till fritidsgårdens övriga aktiviteter.

– Det handlar om resurser. Vi söker pengar men kommunen har hela tiden andra hål att stoppa dem i. Politikerna har glömt den här stadsdelen.

Andersberg är inte unikt, åtminstone inte sett till självbild, rykte eller klassammansättning. Snarare har området genomgått samma utveckling som många av landets miljonprogramsförorter.

– Miljonprogrammet byggs för en framväxande arbetarklass som förväntas komma från landsbygden. Men samtidigt som de här områdena står färdiga i mitten på 1970-talet kommer industrikrisen, säger Ove Sernhede.

Han är professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet och forskar om stadsutveckling i det postindustriella samhället. Det samhälle som föddes när oljekrisen 1973 vände upp och ned på framtidsprognoserna. Industrins behov av arbetskraft mattades, och med det inflytt­ningen till miljon­programmet.

– Det blir lediga lägenheter och dit flyttas då människor med sociala problem. En koncentration av sociala problem ger områdena en prägel av en social annanhet, även om det fort­farande var etniska svenskar som bodde i dem och även om de sociala skillnaderna inte alls var vad de är
i dag. Det gör att de redan från början blir stämplade som områden som bär på en slags social smitta, och det förstärks sedan under 1980- och 90-talen med kris och avregleringar.

Det finns undersökningar som visar att ett områdes rykte är en av de viktigaste faktorerna för invånarnas trivsel. Ett dåligt rykte leder till snöbollseffekter. De som kan lämnar området, vilket leder till en ytterligare koncentration av sociala problem och än sämre rykte. Och de som kan fly är oftast etniska svenskar.

– Nu är förorterna sedan 20 år utsatta för en ”white flight” där alla med koppling till arbetsmarknaden lämnar de här områdena, säger Ove Sernhede. Då var det barn av vår tid, etniska svenskar längst ned i den sociala hierarkin, i dag dominerar människor med annan etnisk bakgrund. Från social annanhet blir det etnisk annanhet, det är det vi kallar territoriell stig­matisering. När det hållit på tillräckligt länge kommer som bor där  att börja uppfatta sig själva enligt den diskursen.
Ibland brukar vi kalla oss ”Asylcentrum i Andersberg”, för alla från Afrika kommer direkt hit.
Abdullahi Roble, Somaliska studiefrämjandet
Begreppet ”white flight” tycks lätt att applicera på Andersberg. Inflyttningen från länder utanför Europa har varit stor, men områdets befolkningsmängd – i dag omkring 5 000 personer – har inte ökat i samma takt.

– Ibland brukar vi kalla oss ”Asylcentrum i Andersberg”, för alla från Afrika kommer direkt hit, säger Abdullahi Roble på Somaliska studiefrämjandet.

Han skrattar lite åt uttrycket innan han förklarar att det har en problematisk baksida.

– Det säger alla ungdomar i Gävle också. Det här är inte en del av stan, det är ett område som inte gills.

Föreningen erbjuder läxhjälp och över­sätter brev från myndigheter, ger kurser i samhällsorientering och svenska. Abdullahi Roble upprepar gång på gång – som för att gardera sig mot de anklagelser som frodas på anonyma nätfora och i Gävletidningarnas kommentarsfält – att nyanlända själva har ett ansvar för sin integration, att han vare sig har några klagomål på myndigheterna eller upplever rasism riktad mot somalier. Men, medger han, att gruppen koncentreras till Andersberg underlättar inte det han och studiefrämjandet försöker uppnå.

– Området är bra, men det är bättre om de flyttar härifrån till andra platser där det finns fler svenskar. Det viktigaste är att vi går och träffar den svenska grannen, att ungdomar träffas och får en egen uppfattning om Sverige.

Abdullahi Roble bor på Vinddraget, Andersbergs huvudgata, där 22 blek­röda skivhus inrymmer 1 130 lägenheter. På var och varannan balkong, samtliga vända mot väster, finns paraboler monterade.

Detta är stadsdelens minst attraktiva bostäder, och det är också här de flesta nyanlända hamnar. På Vinddraget bor också, sedan mer än 20 år, Tage Nordmark.

– Jag flyttade hit 1989. Det är jättefint med uteplatsen, det är den som hållit mig kvar.

Lägenheten är belamrad med lika delar boxningspokaler från 1950-talet och pråligt amerikanskt pynt som doftar av samma årtionde.

– Jag älskar prylar. Det ska glittra och blänka, då är jag nöjd. Och så står Cadillacen nere i garaget.

I området är han känd som Elvis. Det är inte bara intresset som gett honom smeknamnet. Tage Nordmark har också lånat stilen, inklusive de karaktäristiska solglasögonen och det välkammade håret, och uppträtt som Elvisimitatör.

– Den här rocken har varit i Las Vegas, visar han. Det kom med på NBC. Jag älskar att skoja vet du, jag har varit med i tidningen flera gånger. På youtube har jag också varit med. Memphis Tennessee!

Visst har han märkt att sammansättningen i området förändrats, men stört honom har det inte gjort.

– Jag har aldrig haft problem med någon här, säger han allvarligt. En gång blev ett cykeldäck sönderskuret, men sedan dess ställer jag ned cykeln i källaren.

Eva Lundby har arbetat på förskola i Andersberg sedan 1975, men flyttade för 20 år sedan till angränsande villaområdet Stureborg – av de boende i Andersberg ibland kallat ”gräddhyllan”. Det var dock inte problemen i det utpekade problemområdet som drev bort henne och maken Mats.

– Jag trivs fortfarande bra. Har man jobbat på samma ställe i 37 år måste man ju trivas. Men servicen har försämrats, förut fanns det en stor mataffär i Andersberg. Men bibblan är kvar, fastän den har varit nedläggningshotad otroligt länge.
Det finns ingen rasism i området, inte mycket bråk heller. De problem som finns kan inte hänvisas till invandringen.
Eva Lundby, tidigare boende i Andersberg
När hon får frågan om hur stadsdelen utvecklats är detta vad hon lyfter fram. Inte det dåliga rykte hon anser är ogrundat, utan välfärdssamhällets succesiva reträtt.

– Det finns ingen rasism i området, inte mycket bråk heller. De problem som finns kan inte hänvisas till invandringen.

I detta får hon rätt av professor Ove Sernhede. Förekomsten av fattiga stadsdelar kan inte hänvisas till invandring. I stället är segregationen – oavsett om den är etnisk eller social eller bägge delarna – en konsekvens av de politiska idéer som fick fäste under de yrvakna år som följde på industrikrisen.

– Då konkurrerade länder med varandra genom stödinsatser åt sina egna industrier. Nu är kapitalet så internationaliserat att städer och regioner konkurrerar. Du måste bli en attraktiv och intressant stad för det internationella kapitalet, de som är viktiga för stadens varumärke hamnar i centrum, de som inte platsar i den nya kunskapsekonomin pressas ut i marginalen.

Sett utifrån detta perspektiv är både gentrifiering och segregation två parallella konsekvenser av samma process. Och så länge denna fortgår finns det enligt Ove Sernhede en överhängande risk att Andersberg och liknande stadsdelar får leva med sitt rykte av, för att tala med Folkpartiet, utanförskap.

– Politiker vill gärna tro att lösningen är att göra dessa stadsdelar attraktiva genom att fixa torgen och byta fasader, men det bryter inte segregationen. Segregationen är en del av en social skiktningsprocess, den är en del av samhällsutvecklingen. Vi måste ta ställning i grunden för vilket samhälle vi vill ha.