I dag den 31 augusti är det Kirgizistans nationaldag. När sovjetimperiet föll samman blev världens största valnötsskog i Arslanbob i den forna sovjetrepubliken räddningen för många människor där – men på lånad tid. År 2013 besökte Arbetaren Kirgizistan och Arslanbob. Här återpublicerar vi reportaget därifrån.
Lachin Sadiev håller ständigt ett öga på marken. Då och då dyker han ned bland löven, fiskar upp en valnöt och stoppar i fickan. Det går inte att gömma sig från en så van blick. Ingen av de få nötter som finns kvar under träden så här i slutet av skördesäsongen slipper undan, trots lövfärgat kamouflageskal.
Ibland knäcker Lachin Sadiev en nöt genom att klämma den mot en annan nöt i handen.
– Kan du tänka dig att det tar fyra-fem dagar att gå igenom hela valnötsskogen Den är mäktigt stor, vår skog, säger han mellan tuggorna.
Lövprasslet blandas med avlägset fågelkvitter och råmanden från betande kor. Skarpa strålar från en lågt stående sol möter knotiga valnötsgrenar som sträcker sig upp mot den kirgiziska himlen. En del grenar har gjort så i uppemot tusen år, så gamla kan valnötsträd av arten Juglans regia i vissa fall bli. Under dessa ålderstigna bjässar växer vilda äppel-, körsbärs- och plommonträd. På många av dem finns fortfarande mycket frukt kvar. Det är bara att ta för sig.
De allra flesta som bor här saknar jobb, 99 procent av alla bybor får en stor del av sin årsinkomst av att skörda nötter.
Arslanbobinvånaren Lachin Sadiev
I denna lustgård längs den gamla Sidenvägen har Lachin Sadiev levt hela sitt liv. Och precis som så många andra invånare i Arslanbob och andra byar i närheten så är han i stor utsträckning beroende av skogens resurser och de inkomster den ger.
– De allra flesta som bor här saknar jobb, 99 procent av alla bybor får en stor del av sin årsinkomst av att skörda nötter. Även vår familj. I år flyttade vi ut och bodde i skogen i 10-15 dagar och samlade nötter. Det gav oss en bra inkomst.
Även om skogen, som är den största naturliga valnötsskogen i världen, och en unik biotop med hundratals arter, länge har varit viktig för människorna i denna trakt, så har den inte alltid varit livsavgörande. Under de decennier som Kirgizistan var en del av Sovjetunionen fanns en ekonomisk och social trygghet, men när imperiet föll samman i början på 1990-talet föll också ekonomin ihop.
Människorna vände sig då till sin trogne vän, valnötsskogen, för att få hjälp. När det inte längre fanns en statsmakt som rigoröst vaktade skogens resurser och samtidigt stod för ett socialt skyddsnät och subventionerad kol att elda med började många människor i stället att använda sig av skogen för att få ved att värma sig med under de kalla vintrarna. De skaffade allt fler djur, som började beta sönder skogen och de såg till att samla in varenda nöt de kunde se under den årliga nötskörden på hösten, så att nästan inget lämnades för att säkra återväxten.
Valnötterna från Arslanbob, som säljs på marknader över hela Centralasien och även transporteras längs moderna sidenvägar till Ryssland, Turkiet och Västeuropa, har kommit att bli en så viktig del av den lokala ekonomin att det går att använda nötter som valuta i affären eller på bussen. De år inkomsterna från nötskörden är dålig, då händer det till och med att de fattigaste svälter sig igenom vintern, det vittnar flera bybor om.
Nu har den punkt nåtts då den växande befolkningens överutnyttjande av valnötsskogen gör att hela dess framtid är allvarligt hotad. Forskare menar att stora delar av den befinner sig i allt sämre skick. De uppskattningsvis 50 000 hektar som valnötsskogen i dag består av är en del av de ännu större nöt- och fruktskogarna i södra Kirgizistan och Tadjikistan, skogar som enligt organisationen Fauna & Flora International numera är en spillra av vad de för några decennier sedan var.
Lachin Sadiev märker tydligt vart det barkar hän och han är bekymrad. Ett av huvudproblemen är den illegala avverkningen och att skogsmyndigheterna är så svaga och korrupta, menar han. Kirgizistan återfinns på 154:e plats på organisationen Transparency Internationals korruptionsindex, efter länder som Eritrea och Kongo. Korruptionen genomsyrar hela samhället och de statligt anställda skogsvaktarna är inget undantag.
– Egentligen är det förbjudet att hugga ned träd, om du hugger ned ett valnötsträd ska du kunna få fängelse. Men det finns galna skogsvaktare, du kan betala dem och de visar dig träd som du kan hugga ned. Varje år huggs det mer och mer, för ved eller för att göra möbler. För någon vecka sedan såg vi när några högg ned äppelträd. Jag undrade vad de höll på med och de svarade att de hade betalt skogsvaktarna, berättar han.
Lachin Sadievs vän Hayat Tarikov kan vittna om hur skogsmyndigheterna har förändrats sedan Sovjets sammanbrott. Han jobbade länge som skogsvaktare, men sade för tiotalet år sedan upp sig i protest mot de kirgiziska myndigheternas dåliga skogsförvaltning och brist på resurser.
– På Sovjettiden var skogsmyndigheten stark och rik, med en stor, stor budget. Men nu har de inget. Det var därför jag slutade, säger han.
På Sovjettiden var skogsmyndigheten stark och rik, med en stor, stor budget. Men nu har de inget.
Före detta skogvaktaren Hayat Tarikov
Det finns andra hot mot skogen som är än större än den illegala avverkningen. När Sovjetunionen på 1940-talet insåg valnötsskogens unika värden och klassade den som så kallad ”zakaznik”, ett sorts naturskyddsområde, så var det inte bara avverkningen som blev hårt kontrollerad. Det blev även förbjudet att låta kor, getter och andra djur beta i skogen.
– Vi patrullerade varje dag för att se till att det inte betade någon boskap. Kom en get in i skogen sköts den direkt, berättar Hayat Tarikov.
Men nu stoppar inte längre skogsvaktare betandet och de senaste två decennierna har boskapen tagit över skogen. Många invånare ser djurhållningen som ett nödvändigt och säkert komplement till inkomsterna från valnötterna.
Det är dock ett komplement som är ganska kortsiktigt – i det långa loppet förstör djuren skogen. Överallt längs sluttningarna, som omger Arslanbob, syns spår av oräkneliga klövar, stigar som på vissa ställen har kollapsat och skapat sår av jord och rötter.
Djuren tuggar också i sig mycket mat var dag.
De äter upp allt som skulle kunna växa upp och bli nya träd.
Lachin Sadiev
– För 20 år sedan var det en ogenomtränglig djungel där vi går just nu, men i dag ser det mer ut som en park, säger Lachin Sadiev.
– De äter upp allt som skulle kunna växa upp och bli nya träd. Människor samlar in nästan alla nötter och de få som blir kvar växer inte upp till nya träd.
En bit upp i skogen är en eld tänd. Under träden sitter några män på utbredda filtar och lyssnar på uzbekisk musik genom en mobiltelefon. De äter valnötter och bröd bakat med valnötsolja.
– Det har varit ganska lätt att skörda i år. Det har inte varit så kallt och det har inte regnat, vissa år är det minusgrader och snö, säger en av männen, Sayfiddin hajji Buriev.
I skördetid töms Arslanbob och andra byar i trakten på människor. Alla flyttar upp i skogen och bor i tält under några höstveckor för att ägna dagarna åt nötsamlande. Skogsmyndigheterna tilldelar varje familj ett antal träd beroende på hur många barn familjen har. För att få samla nötterna måste familjerna betala en skatt bestående av 10 procent av skörden plus en fast summa.
– Under skördeveckorna klättrar de unga som inte väger så mycket upp i träden och ruskar grenarna så att nötterna faller ner. Sedan samlar de äldre ihop nötterna på marken.
Det går lätt att se vilka valnötsträd som ruskats, de trädens löv har fallit till marken, förklarar Lachin Sadiev.
Så här i slutet av skördeperioden är nästan alla träd kala och de enda som fortfarande samlar nötter är de som inte själva hyr några träd och som går och krafsar med pinnar bland löven efter kvarlämnade nötter.
Männen på filtarna berättar gärna, och med stolthet i rösten, skogens uråldriga sägner. Som den om trädgårdsmästaren som fick i uppdrag av profeten Muhammed att hitta paradiset på jorden. Efter långa resor fann han Arslanbobtrakten, med sina storslagna vyer och vackra berg. Men för att paradiset skulle bli komplett behövdes växtlighet. Profeten gav honom då en säck med nötter och fruktfrön som han spred ut över markerna från toppen på ett berg. Och så växte Arslanbobs lustgård upp.
En annan berättelse, möjligtvis något mer verklighetsförankrad, handlar om härföraren Alexander den Store, som under sina fälttåg kom till valnötsskogen i Arslanbob och hänfördes av de exotiska nötterna. Han ska ha tagit med sig en säck nötter tillbaka till Grekland och från dessa nötter hävdas det att alla europeiska valnötsträd härstammar. Därför heter också valnöt ”grekisk nöt” på vissa språk, däribland ryska.
– Han visade hela världen våra nötter, säger Diykan Jalishov, en annan av männen på filten.
Skogen ska livnära allt fler och det är fattigt här.
Diykan Jalishov
Alla är de medvetna om hoten mot valnötsskogen. Diykan Jalishov minns hur det var när han var barn.
– Då var det mycket färre människor här, i dag kanske det bor 13 000 människor i och runt Arslanbob. Då var det 5 000. Skogen ska livnära allt fler och det är fattigt här. Allt hänger på skörden, de år den är bra kan människor spendera pengar på sitt familjeliv och på kläder och mediciner. De år det är dålig skörd, då är det mycket svårare.
Om bybornas överexploatering av sin skog är framdriven av fattigdom och en svag statsapparat, så tornar även ett problem som härrör från ett annat överutnyttjande av jordens resurser upp sig. Ett överutnyttjande som kommer sig av helt andra livsstilar än den som de fattiga byborna har. Enligt Diykan Jalishov har de globala klimatförändringarna börjat påverka skördarna negativt. År med dålig skörd kommer allt oftare.
– När jag var ung var nötskördarna större. Men nu är det allt vanligare med häftiga regn på vårarna och det förstör skörden, säger han.
Hans påstående stämmer väl överens med uppgifter från kirgiziska ministeriet för ekologi- och katastrofberedskap. Dessa data visar att Kirgizistan har påverkats mer än genomsnittligt av jordens klimatförändringar. Under 1900-talet ökade landets medeltemperatur med 1,6 grader jämfört med det globala snittet på 0,6 grader. I sydvästra Kirgizistan, där nötskogen ligger, ökade de årliga regnmängderna under århundradet fram till 2003 med mellan 16 och 32 procent. Andra delar av landet har i stället fått det mycket torrare.
– Det går inte att säga något om hur framtiden för nötterna blir nu, allt händer så snabbt. Klimatförändringarna, den växande befolkningen, säger Diykan Jalishov.
Tillbaka nere i byn stannar Lachin Sadiev till vid en kiosk, som drivs av Asada Halmatova. Kiosken är den första anhalten på valnötternas sidenvägsresa mot Ryssland, Turkiet och Europa. Här kan man sälja de nötter man samlat, grossister köper sedan upp dem och transporterar dem vidare. Asada Halmatovas lilla affärslokal är också till brädden fylld med allt från kakor och godis till kläder och skönhetsprodukter.
– Alla affärsmänniskor vet hur det är, när det är god skörd kan vi sälja mycket saker. Människor kan köpa bra mat och kläder till barnen. Vintern blir lättare för alla. Det är svårt att tänka på ekologi när man är fattig, men vi måste verkligen se till att bevara skogen för framtiden. Vi behöver den, säger hon.
75 procent av folket här tror att skogen är framtiden.
Lachin Sadiev
Lachin Sadiev tömmer fickorna på de nötter som han samlat uppe i skogen och köper qurut, en sorts yogurtgodis, för dem i kiosken.
– 75 procent av folket här tror att skogen är framtiden, säger han. Men så finns det de som är galna, som hugger ned träd och förstör och som tycker att skogen bara är skräp. Det gör ont i mig när ett träd huggs ned, i vår religion säger vi att man aldrig ska hugga ned ett träd i sin egen trädgård.
