Unga arga män i förorter som kastar sten på polis och förstör för sig själva, queeraktivister som också är arga och förstör sina egna prideparader. Människor som på olika sätt marginaliseras i samhället är tvungna förhålla sig till dessa historier – historier som blir till sanning i kraft av deras tjatighet och som utestänger andra verkligheter.
På engelska används ordet tropes – ”troper” på svenska – i dagligt tal för att beskriva återkommande teman, berättelser och klichéer, framför allt i massmedia.
Hollywoodfilmer är förstås en oändlig källa till dessa. Ett gäng mobbade skolelever som bildar ett idrottslag, överkommer sina hinder och blir vinnare i slutändan. Ondingen som egentligen haft en tuff barndom, men vars bitterhet går så djupt att det bara återstår att bli dödad av hjälten. Till sist tas alla upp i den samhälleliga gemenskapen, eller så dukar de under. Troperna är lätta att känna igen och vi vet vad vi ska förvänta oss.
Problemet med troperna är inte huruvida de är ”sanna” eller inte, utan att de är både enkelspåriga och utbredda.
De återfinns även i nyhetsrapporteringens berättelser om verkligheten. Unga arga män i förorter som kastar sten på polis och förstör för sig själva, queeraktivister som också är arga och förstör sina egna prideparader, unga kvinnor som utsätts för sexuellt våld och riskerar att förstöra för sig själva genom att berätta om det.
Problemet med troperna är inte huruvida de är ”sanna” eller inte, utan att de är både enkelspåriga och utbredda.
Människor som på olika sätt marginaliseras i samhället är tvungna förhålla sig till dessa historier. Historier som reproducerar förtryck, som disciplinerar kroppar, beteenden och tankar. Som säkerställer att resurser stannar utom räckhåll. Historier som blir till sanning i kraft av deras tjatighet och som utestänger andra verkligheter.
Ett svar på detta är att föra ut andra budskap än de som matas ut. Bygga nya troper och mobilisera politiskt kring dem. Skapa motbilder. Vara tydliga: vi framställs så här i media, men vi är också det här; vår analys av problemen är den här.
Som individer är vi komplexa, våra relationer är komplexa och de processer som vi påverkar och påverkas av är komplexa.
Men finns det inte en risk att även de nya troperna blir fasta, att de också fixerar ett enkelspårigt nu som reproduceras i det oändliga? Att de skapar nya avgränsningar för möjliga sätt att vara?
Som individer är vi komplexa, våra relationer är komplexa och de processer som vi påverkar och påverkas av är komplexa. Den komplexiteten innebär att makt – makt att göra – finns i många kroppar och kan utövas på många olika sätt. Dominans – makt över andra – fordrar däremot förenklingar. Det bygger på möjligheten att förutse, förebygga och förminska risker. Att hitta mönster. Inskränka.
Kanske är därför ett annat svar att vara oförutsägbara. Att inte göra det förväntade. Inte att vara obegripliga, men att vara ogripbara. Att skapa dissonanser, obekväma och oharmoniska, men som öppnar upp för fler världar. Eller som det franska idékollektivet Tiqqun skriver: att få de världar vi är att växa.