Anna Eriksson tittar ut över det fullsatta kaféet och tar en klunk av sitt te. Hon är uppvuxen i en småstad söderut, men valde att flytta upp till Umeå för några år sedan. Här började hon arbeta som timvikarie på ett kommunalt äldreboende. Att arbeta som vikarie inom vården blev dock inte riktigt som hon hade tänkt sig.

FAKTA: VISSTIDSANSTÄLLDA I VÅRDEN
– År 2012 fanns det 113 500 visstidsanställda undersköterskor, skötare och vårdbiträden av 400 300 inom yrkesgrupperna totalt.

– År 2013 hade visstidsanställda undersköterskor, skötare och vårdbiträden ökat till 122 200 av 398 600 inom yrkesgrupperna totalt.

– Fler kvinnor än män är visstidsanställda.

– Genomsnittsåldern på en visstidsanställd är 35 år.

– Inom vård- och omsorgsområdet är privata arbetsköpare sämre på att tillsvidareanställa än arbetsköpare inom den kommunala sektorn. Andelen visstidsanställda inom kommunal sektor ligger runt 25 procent. Motsvarande siffra för den privata sektorn är 30 procent.

– Visstidsanställda har lägre lön. Visstidsanställda har i genomsnitt drygt 15 procent lägre grundlön än tillsvidareanställda. Skillnaden i faktisk arbetsinkomst kan hamna på uppemot 50 procent.

Källor: Statistiska Centralbyrån, Kommunal

– Arbetsgivarna har möjlighet att utnyttja vår arbetsvilja, men många gånger tänker de inte på konsekvenserna. De borde ta hand om oss vikarier istället för att slita ut oss, säger hon.

I början ville Anna Eriksson visa framfötterna och att hon var villig att hugga i, därför tog hon på sig alla arbetspass hennes arbetsköpare bad henne om. Ibland hände det att hon arbetade hela nätter och sedan fortsatte att arbeta dagen efter med bara några timmars mellanrum för sömn.

– Vi har rätt att tacka nej, men det är fortfarande en pressad situation när arbetsgivaren ringer, förklarar hon.

– Om det inte finns några andra vikarier att ringa och den ensamma personalen kommer behöva jobba ensam vill man inte vara den som tackar nej, trots att man egentligen behöver göra det för sitt eget bästa.

Det fanns även flera andra faktorer som gjorde att Anna Eriksson inte trivdes att arbeta som vikarie inom äldrevården. Vid flera tillfällen tvingades hon arbeta ensam på en avdelning med åtta demenssjuka vårdtagare flera dagar i rad. Den typen av underbemanning är en vanligt förekommande företeelse inom äldrevården även för ordinarie personal.

– Men den ordinarie personalen har en annan anställningstrygghet och kan säga ifrån på ett helt annat sätt än vi timvikarier, säger hon.

Oftast arbetade Anna Eriksson på helger. Då handlade det om långa pass, från morgon till kväll utan uppbackning på avdelningen. Hon påpekar att den låga bemanningen skapar en stor tidsbrist och brukarna blir liggande alldeles för länge på morgonen. Vid sådana tillfällen har personalen inte möjlighet att ge dem den omvårdnad som de behöver, medger hon.

Anna Eriksson vill se en förändring vad gäller vikariernas arbetsförhållanden och menar att många vikarier i dag skräms bort från branschen.

– Arbetsgivarna borde ta bättre hand om sina vikarier för att kunna behålla dem på ett mer långsiktigt plan, säger hon.

Beatrice Årebrand arbetar som regionalt ombud inom fackförbundet Kommunal. Det primära problemet enligt henne är otrygga anställningar, vilket tyvärr ökar inom vården. Bland annat handlar det om behovsanställningar där vikarierna kan ringas in vilken tid som helst på dygnet. Det resulterar i att de behovsanställda inte kan planera sina liv utan behöver stå redo för att få arbeta dagligen.

– Trots att många vikarier arbetar väldigt intensivt under vissa perioder känner de ett krav på att de måste stå stand-by alla timmar om dygnet. Det är i sig en stor ansträngning, säger Beatrice Årebrand.

Hon menar att arbetsvillkoren i allt högre utsträckning bygger på arbetsköparnas bemanningsbehov, utan att man tänker på att det är en människa bakom varje vikarie. Dagens otrygga anställningar ökar risken för ohälsa hos de unga vikarierna.

– Det gäller att vara mer rädd om sina vikarier och se dem som en resurs i stället för en förbrukningsvara, säger hon.

Beatrice Årebrand anser att det framförallt är arbetsköparnas ansvar att etablera goda kontakter med sina vikarier.

– Jag tror att arbetsgivare skulle vinna mycket på att lära känna sin personal. Det är viktigt att de tar sig tid att fråga hur de trivs och om något skulle behöva förbättras. Det handlar mycket om att skapa ett förtroende.

Linnea Sundström tittar i sin kalender och skriver upp tider för nästa arbetspass. Hon har nyss fyllt 20 år. I dag arbetar hon inte kvar som personlig assistent för det privata företaget i Umeå. Hon sade upp sig för några månader sedan på grund av de dåliga arbetsförhållandena och problemen med arbetsköparen.

– Under min första dag kastades jag in i jobbet. Jag hade absolut ingen erfarenhet av vården och min arbetsgivare gav mig 15 nya arbetspass den första arbetsdagen, säger hon.

– Jag ville visa att jag var villig att jobba och tog på mig alla pass hon bad mig om, trots att jag egentligen inte hade någon aning om vad det var för uppdrag jag skulle utföra eller om jag passade för jobbet.

Ett stort problem på Linnea Sundströms arbetsplats var att det saknades personal. Det rådde ständigt en oro både för brukaren och personalgruppen. Om en i personalstyrkan sjukskrev sig ställde det ofta till stora problem med att lösa bemanningen.

Linnea Sundström säger att hennes arbetsköpare var fullt medveten om situationen, men ändå inte gjorde någonting åt saken. Hon och den övriga personalen försökte vid flera tillfällen diskutera problemen med arbetsköparen för att få till en förändring. Trots detta gav det inget resultat.

– Det var av flera olika anledningar till att jag sade upp mig. Under flera tillfällen kunde vi arbeta mer än 14 timmar i sträck utan rast eller vila. Vid ett tillfälle arbetade min kollega 40 timmar på tre dygn på grund av att det saknades vikarier, säger hon.
Under flera tillfällen kunde vi arbeta mer än 14 timmar i sträck utan rast eller vila. Vid ett tillfälle arbetade min kollega 40 timmar på tre dygn på grund av att det saknades vikarier.
Linnea Sundström, tidigare personlig assistent
Det finns regler kring hur mycket man som vikarie eller ordinarie personal får arbeta. Alla arbetsköpare, även de som inte har kollektivavtal ska enligt lag följa arbetstidslagen. Den består bland annat av elva timmars dygnsvila och 36 timmars veckovila.

Men Beatrice Årebrand menar att det inte är ovanligt att arbetstidslagen och kollektivavtalen bryts. En orsak kan vara att arbetsköparen inte kan lösa problemet, eftersom det inte finns tillräckligt med personal som kan arbeta.

– Ett anmärkningsvärt problem är att många ställer upp och arbetar otroligt mycket, men fortfarande inte ersätts på ett kollektivavtalsenligt sätt. Även vikarier har rätt till mertid- och övertidsersättning, säger Beatrice Årebrand.

Hon tror att just detta är en stor anledning till att behovsanställningar inom vården har ökat. Det är helt enkelt billigare att utnyttja tillfälliga arbetare. Men trots allt menar Beatrice Årebrand att arbetsköparna i slutändan gör sig själva en björntjänst, eftersom en stor personalomsättning drabbar verksamheten hårt i det långa loppet.

– Att unga människor inte får en skälig inskolning är skrämmande. De kommunala- och privata verksamheterna måste kunna säkerställa kvaliteten på inskolning. Det är viktigt att det sker på rätt sätt så att vikarierna kan känna sig mer trygga redan från start, säger hon.

Att det är brist på personal inom vården i dag är ingen nyhet. Frågan är hur branschen ska kunna få fler att söka sig till vården och få de unga vikarierna att stanna. I dagsläget är det alldeles för få ungdomar som söker sig till utbildningar inom omvårdnad. En studie utförd av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, visar att det behövs 22 5000 personer inom vården fram till år 2023. Behoven finns inom alla områden, men är som störst när det gäller undersköterskor inom äldreomsorgen.

– Jag tror att man måste förbättra arbetsvillkoren och anställningsvillkoren. Vi måste kunna erbjuda unga människor en trygg anställning där de har rätt till heltid och bättre löner, säger Beatrice Årebrand.

Hon anser även att branschen borde skapa möjligheter för kompetensutveckling inom yrkesområdet och att det borde finnas utrymme för att kunna specialisera sig.

– Kanske behöver vården utveckla fler steg i branschen. Att flytta fram positionerna skulle medföra en kompetensutveckling, säger hon.

– Vi måste lösa den här frågan och få vikarier att vilja stanna i branschen. Det är en ofantligt viktig fråga och en utmaning både ur ett välfärdsperspektiv och ett arbetsmarknadsperspektiv.
Jag förstår den här situationen för vikarierna fullt ut.
Björn Hammar, biträdande verksamhetschef för Umeå kommuns särskilda boenden inom äldreomsorgen
Björn Hammar arbetar som biträdande verksamhetschef för Umeå kommuns särskilda boenden inom äldreomsorgen. Han erkänner att vikariernas situation i dag är otrygg och att ökningen av behovsanställningar behöver brytas.

– Jag förstår den här situationen för vikarierna fullt ut. Det handlar om korta anställningar med kort varsel. Det handlar om att man inte vet hur man ska få arbeta från en dag till en annan. Allt detta gör att det blir en otrygghet. Som jag ser det behöver vi minska antalet timvikarier i kommunen. Det här är en trend vi måste bryta, säger han.

En av de viktigaste åtgärderna för att komma till rätta med problemet, enligt Björn Hammar, är att få ned sjuktalet bland den ordinarie personalen. Det handlar om att arbetsmiljön överlag behöver ses över. Skulle sjuk- och övrig frånvaro minska hos ordinarie personal blir behovet av vikarier mindre, menar han.

Hanna Olsson har arbetar på ett äldreboende i Umeå sedan flera år tillbaka. Tidigare arbetade hon som timvikarie, men har nu fått en fast tjänst. Hon menar att det är en markant skillnad på att vara vikarie och fast anställd.

– Många gånger ville jag ta upp saker med personal eller arbetsgivare, men vågade inte på grund av att jag inte kände mig tillräckligt trygg i min arbetssituation, säger hon.

– Att arbeta som vikarie handlar mycket om att le åt de arbetspass man får och gilla läget.

Hon menar att vikarier får stå ut med mycket både från den fast anställda personalen och arbetsköparna då det saknas en grundläggande respekt för vikarier. De ses som utbytbara.

– Alla vet att vikarier är beroende av att få arbeta, därför verkar många tro att man kan behandlas hur som helst, säger hon.

– Även timvikarier ska behandlas som en ordinarie, eftersom vi gör i stort sett samma arbete.

Fotnot: De vikarier som uttalar sig i texten heter egentligen något annat, men har bett om att få vara anonyma på grund av den osäkra arbetssituationen.