På måndag inleds Stockholm Pride, den årligen återkommande festivalen för homo- och bisexuella, transpersoner och queera. Författaren Edmund Whites romaner har utmanat sexuella normer sedan 1970-talet. Hans "En pojkes egen historia" från 1982 återutgavs härom året på svenska. Arbetaren träffade honom 2014 för en pratstund – vi återpublicerar här intervjun.

Begreppet ”autofiktion” kan tyckas uttjatat efter den stora litterära trenden av författare som skriver fiktion om sig själva, med Karl Ove Knausgårds romanserie Min Kamp som kulmen. Men den amerikanske författaren Edmund White, vars självbiografiska romaner publicerats sedan 1980-talet, visar att autofiktionen är tidlös. Han gör det både genom sitt skönlitterära författarskap och i sina biografier över historiska mästare av autofiktion, som Marcel Proust och Jean Genet. Och medan Knausgård ofta lämnar oss vid tröskeln till sängkammaren låter White läsarna följa med in till det mest intima.

”Jag vill skriva ärligt om sex”, sade författaren inför publiken på festivalen Stockholm Literature som ägde rum 25–26 oktober på Moderna Museet. Ett par dagar tidigare träffade Arbetaren honom för en intervju.

Edmund White föddes år 1940 i Ohio, USA. Hans uppväxt och unga vuxenliv skildras i tre böcker. Den första, En pojkes egen historia, utkom på engelska år 1982 och är den enda av Whites böcker som finns att läsa på svenska. Romanen brukar kallas den första litterära komma ut-boken. I de tre böckerna beskrivs Whites erotiska äventyr, inledningsvis sexakten mellan en 15 år gammal White och en tre år yngre pojke. Han skriver om självföraktet, förtrycket utifrån, en sexuell revolution och om aidstragedin som White, själv hiv-diagnosticerad, såg flera vänner och älskare dö av. White är även medförfattare till handboken The Joy of Gay Sex som publicerades 1977.

Det var precis efter att The Joy of Sex, alltså för heterosexuella, hade kommit ut. Vi använde samma format, kallade boken The Joy of Gay Sex och fick ut den i bokhandlarna där alla kunde se den.
Edmund White

– Att skriva och ge ut den var delvis ett politiskt ställningstagande, säger Edmund White över kaffe ur skirt porslin i en solig hotellentré. Rösten är vänlig, eftertänksam, tonen är under hela samtalet intim och lätt ironisk, fylld av skratt.

– Det var precis efter att The Joy of Sex, alltså för heterosexuella, hade kommit ut. Vi använde samma format, kallade boken The Joy of Gay Sex och fick ut den i bokhandlarna där alla kunde se den. På den tiden var det något ganska nytt.

Till skillnad från boken för heterosexuella tog White och medförfattaren Charles Silverstein upp fler samhälleliga aspekter av sexualiteten.

– The Joy of Sex informerade mycket om kinky sex, särskilt bondage. Vi tänkte att bögar och lesbiska redan kunde ganska mycket om sex och koncentrerade oss i stället på aspekter av sexualitet som vi fann svårare – till exempel sexualitet kopplat till religion.

Whites förmåga att se hur sexualiteten genomsyrar hela samhället delas med många författare vars sexualitet av omvärlden har behandlats som något problematiskt. Ett exempel är den marockanske författaren Abdellah Taïa, det stora affischnamnet på Stockholms internationella poesifestival som går av stapeln i slutet av november.

– Han är så sweet, säger White när han hör Taïas namn. De känner varandra sedan White bodde i Paris. White skrev förordet till den engelska översättningen av Taïas bok Frälsningsarmén. I Taïas romaner genomsyrar sexualiteten inte bara relationer till älskare utan också till vänner, familj och auktoriteter. Så är det även i Whites romaner – sexualiteten finns i alla relationer.

Jag tror att människors världssyn är väldigt sexuell, även om många inte erkänner det.

– Jag tror att människors världssyn är väldigt sexuell, även om många inte erkänner det. I USA undviker många av de unga författarna att skriva om sex. De kanske skäms, eller vet inte hur de ska skriva om det, eller så tycker de att det är… lite billigt.

Edmund White säger att en ny form av amerikansk puritanism växer fram. Så har han inga amerikanska efterföljande?

– Jodå, det finns en expanderande litterär rörelse med homosexuellt tema, men det finns för få läsare. Jag brukar säga att USA har många fantastiska författare men för få läsare… förutom i andra länder, kanske.

White säger att han inte brukar räknas som en ”typisk amerikansk” författare och att han inte förstod att han var amerikan på riktigt förrän han flyttade till Paris (nu bor han dock i New York). Den europeiska litteraturen har haft fler hyllade manliga författare utan macho image, som Oscar Wilde, Marcel Proust och Arthur Rimbaud. Det är över dem som White har skrivit biografier. Hans egna romaner är proustianska, fyllda av minnen och långa utläggningar om känslor och detaljer.

Jag undervisar i kreativt skrivande på Princeton University och mina elever där skriver om nästan vad som helst, bara de slipper skriva om social klass.

White skriver från ett övre medelklass­perspektiv och låter läsaren ta del av barnets, tonåringens och senare den vuxne mannens betraktelse av hur kroppar från olika samhällsklasser rör sig på olika sätt och i olika rum. Hans alter ego reflekterar kring familjens barnflickor och kokerskor och häpnar under utflykterna till andra stadsdelar. Huvudpersonen både uppsöker prostituerade och prostituerar sig. Pappan ligger med en yngre anställd i sitt företag, hierarkierna mellan dem tär, begränsar, bestämmer över allt förutom begäret. White iakttar skillnaderna när människor tvingas leva nära varandra i fattigdom eller att fysiskt isoleras av att ha den egna ytan som rikedomens många kvadratmeter tillåter. Föräldrar, lärare, prostituerade, älskare, vita och afroamerikaner – White skildrar deras olika positioner, språk och med vilken självklarhet eller tvekan deras kroppar och behov gör anspråk med.

– Tyvärr är det många amerikanska författare som undviker att skriva om klass. Jag undervisar i kreativt skrivande på Princeton University och mina elever där skriver om nästan vad som helst, bara de slipper skriva om social klass. De blir generade om jag tar upp det.

White säger att näst intill varenda amerikan betraktar sig som medelklass, vilket många inte alls är.

– De som säger det har självklart ingen social analys. Det är ett tabu att diskutera det.

Att varken vilja diskutera sexualitet eller social klass är detsamma som att inte vilja prata om maktstrukturer.

Den som läser Whites böcker slås av hur han, med sexualiteten som ingång, är expert på att skildra dessa strukturer, trots att (eller snarare genom att) han fokuserar på detaljerna och känslorna. Riktigt stora historiska händelser nämns bara kort eller inte alls.

Några sidor i slutet av The Beautiful Room is Empty (1988) ägnas dock åt Stonewall-upproren som inträffade i New York City sommaren 1969.

– Jag tyckte att det var viktigt att skriva om det för det var en händelse som faktiskt förändrade människors medvetanden.

Under Stonewall demonstrerade homosexuella, främst män, för sina rättigheter och hamnade i våldsam kamp mot polisen. White säger att han själv först deltog mycket tveksamt och att det var arbetarklassen som kom med A-tåget från Harlem som gjorde de mest radikala gärningarna. De fick White att så småningom övervinna sin tveksamhet. Han drogs med i rörelsen och det förändrade hans liv.

– Före Stonewall gick jag i terapi hos heterosexuell terapeut och försökte bli straight. Efter det slutade jag med terapi i några år, och gick sedan till en homosexuell terapeut för att bara försöka förbättra mitt liv, men inte för att bli straight.

Självklart finns det mängder av författare som är hbtq-personer. De flesta vill inte stämplas som hbtq-författare, eftersom heterosexuella författare inte benämns heteroförfattare. Alla bör enbart benämnas författare. Många författare skriver ju dessutom om karaktärer med annan sexuell läggning än de själva. Men författare som Edmund White eller Abdellah Taïa har den homosexuella attraktionen och alla konflikter den skapar i centrum för flera av sina böcker. Deras verk handlar om huvudkaraktärer som lever i ett heteronormativt samhälle, ett system de hamnar utanför. Taïa hävdar i intervju efter intervju att han inte har något emot att stämplas som ”homosexuell författare”, tvärtom tycker han att det är viktigt att han får kallas något som han under sin uppväxt tvingades dölja. Om andra väljer att bara läsa homosexualitet i hans böcker är det deras problem, säger han, för hans texter rymmer också mycket annat.

Edmund White kallas ofta ”författare och gayikon”. Oavsett kategorisering är det i alla fall klart att han, liksom Taïa, använder sin placering utanför de härskande föreskrifterna för att granska inte bara heteronormen utan även andra regler och hierarkier som präglar samhället.

Whites karaktärer är oftast vita män som tänker på, umgås med och älskar andra vita män. Vid läsning av White blir det tydligt att homosexuella mäns, kvinnors och transpersoners kamper till stor del har hållts skilda, liksom vita amerikanska homosexuellas och afroamerikanska homosexuellas kamp. Saknaden av lesbiska och transpersoner i Whites böcker gör dem inte sämre, däremot är avsaknaden av berättelser om lesbiska och transpersoners erfarenheter en svaghet i litteraturklimatet i stort. I samtalet med den turkiske konstnären Aykan Safoğlu på Stockholm Literature påpekar White att homosexuella väldigt sällan uppfostras av homosexuella föräldrar. Därför får de inte information och berättelser hemifrån om sin sexualitet och olika kulturer kring den. Det gör det extra viktigt att berättelser med hbtq-personer får ta plats i kulturen.

På den lesbiska sidan har USA en motsvarighet till White genom till exempel Rita Mae Brown, författaren till Kvinnofrukt (1973). Den är en delvis självbiografisk roman av en lesbisk kvinna som tillhör Whites generation, och som inte viker för att diskutera sex och sexualitet. I den svenska moderna litteraturkanon är Birgitta Stenberg den tydligaste motsvarigheten till White, som Therese Erik­sson skrev i sin recension för Svenska Dagbladet inför Modernista förlags nyutgivning av En pojkes egen historia (hon påpekar också att det är oundvikligt att inte dra jämförelser till Jonas Gardell, trots att hans berättelsers styrka inte når upp till Whites nivå).

Inga av dessa böcker är i dag i Sverige särskilt revolutionerande, utan bör läsas ur ett historiskt eller globalt perspektiv. Här är däremot fortfarande transberättelserna få och undanträngda, även om svenska litteraturen de senaste åren berikats med verk av bland andra Eli Levén och Noah Widqvist.

Som litterär rörelse är den feministiska serievågen det som i dag motsvarar kraften The Joy of Gay Sex. Serievärlden, i många fall mer proggig än den skrivna skönlitteraturen, spränger sexuella normer och är dessutom populära. Liv Strömqvists Kunskapens frukt uppmanar oss att bejaka vulvan och klitoris.

Det finns många serier med lesbiskt tema, varav den kändaste internationellt sett är Blå är den varmaste färgen av franska Julie Maroh, som blev en prisbelönt film med samma namn 2013. I Sverige finns det också rikligt med serier om mens (mest aktuell är Kartagos antologi Kvinnor ritar bara serier om mens, red Sara Olausson) som inte handlar direkt om sex, men om förhållandet till kroppen och dess funktioner, vilket definitivt har med sexuell frigörelse att göra.

Edmund White säger att han kommer att fortsätta på sitt spår.

Förnöjt avslöjar han för publiken på Moderna Museet vad hans nästa roman kommer att handla om: en fransk manlig modell som kommer till New York City på 1980-talet.