Åren runt förra sekelskiftet var världsrekordens tid i den västligt dominerade världen. Simtekniken crawl inlemmades i världsrekordens värld, men detta betydde inte att stillahavskulturerna där den blomstrat nu funnit sina självklara platser inom simhistorien. Snarare tvärtom. Axel Andersson fortsätter här sin berättelse om Den koloniala simskolan.

Först fanns inte världsrekorden, sedan uppfanns de. Allt i den smått magiska skiftning som utgör etablerandet av det nya. För detta krävdes främst två saker: mätbarhet samt ett begrepp om vad som innefattades i ordet ”värld”. Utvecklingen mot bättre mätinstrument och således exaktare mätbarhet drevs på av den västerländska hästsporten. Under 1600-talet mättes tid i minuter och delar av minuter, vid 1700-talets mitt kom de första stoppuren som kunde registrera halvsekunder. [1] Tidiga hänvisningar till ”världsrekord” kommer även de från hästsporten, som när ”världsrekordet” på fyra miles i Louisiana, USA, 1854 sattes av en kastanjefärgad (förutom ett vitt bakben) hingst vid namn Lecomte. [2] Under 1880-talet började begreppet användas i större utsträckning, men nästan uteslutande i väst gällande, såvida det inte gällde hästar, helvita manliga atleter. [3]

Ett ”världsrekord” sattes till synes genom att slå nationella rekord från andra länder som tillhörde västerlandets innersta krets och var erkända som framstående simnationer.

Den ”värld” som ”världsrekordet” omfattade rörde på intet sätt hela planeten. Ett exempel från simningens värld är en artikel i New York Times som 1908 rapporterade om att Charles Daniels, en simmare från USA som under 1900-talets första årtionde då crawl till slut började vinna mark i väst, slagit sitt eget världsrekord på 80 yards. För att befästa att detta var en världsrekordtid nämner artikelförfattaren att det var snabbare än det australiska och det engelska rekordet. [4] Ett ”världsrekord” sattes till synes genom att slå nationella rekord från andra länder som tillhörde västerlandets innersta krets och var erkända som framstående simnationer. Om ”ingen” i Australien eller Storbritannien simmade snabbare än en tid registrerad i USA blev det, enligt denna logik, till ett världsrekord. Detta trots att en majoritet i dessa länder ofta förvägrades deltagande i den typ av tävlingar där rekord kunde sättas. Kvinnor och arbetarklass av båda könen, samt icke-vita, uteslöts inte sällan i början av den nya sportvärld som växte fram runt slutet på 1800-talet. När det gällde damsimning var situationen ofta mer integrerad innan världsrekordens tid. I den moderna sportvärlden skulle en strikt separation mellan könen råda inom vilken kvinnorna gavs den mindre viktiga positionen. Händelser som simtävlingar där manliga och kvinnliga atleter tävlade mot varandra, som när en viss Carrie Falk 1885 simmade mot sju andra män i New York (och kom tvåa med lätt handikapp) skulle bli alltmer sällsynta. [5]

Människor, kvinnor och män, har tävlat mot varandra i fysiska aktiviteter på många ställen och under många tider. För det mesta i rituella sammanhang, men också i lek. I tidigmodern tid i Europa började de generella förändringarna i samhällena påverka också olika fysiska praktiker där djur eller människor jämfördes med varandra med hjälp av olika mått. Även om idrotterna inte hade så mycket rituell funktion kvar att förlora, till skillnad från under antiken, sekulariserades de nu i så mån att den kristna kyrkans motstånd successivt luckrades upp. [6] Nya vetenskapliga idéer ledde även till standardisering av distanser och tillvägagångssätt för att mäta hastigheter. Speciellt under 1800-talets slut och 1900-talets början bildades i väst en rad organisationer vars syfte var att standardisera sträckor och förutsättningar på ett sätt som skulle göra det möjligt att garantera att ett rekord satt i Australien eller USA kunde mätas mot ett i Europa. Många av dessa organisationer, likt den Internationella olympiska kommittén, grundad 1894, reglerar till denna dag internationella tävlingsformer. Mätbarhet, standardisering och byråkratisering, begrepp som vilar på upplysningstidens rationalism, utgör den ”moderna” sportens kärna. Till detta ska läggas medialisering, då nya regler och resultat skulle kommuniceras på ett öppet och tillgänglig sätt för att standardiseringen skulle kunna bli ett faktum.

Tillträdet till den nya sportvärlden villkorades strängt från början.

Standardisering samt en öppenhet med vilka dessa standarder var låter som etablerandet av en slags universalitet. Om tidtagning och distanser var lika för alla så var detta i grunden demokratiska förändringar. Kanske alltför demokratiska. Tillträdet till den nya sportvärlden villkorades strängt från början. Kvinnor, och de som inte tillhörde västvärlden, utestängdes som tidigare nämnts till stor del under 1800-talets slut och 1900-talets början. I båda fallen var det en konsekvens av att de vita män från medel- och överklassen som hade den politiska och symboliska makten till varje pris ville hålla dessa grupper åtskilda från just vita män. När det gällde damsimningen fanns aktiva försök att etablera den av utövarna. Figurer som Nancy Edberg i Stockholm samt Kate Bennett i New York var drivande för kvinnors möjligheter att lära sig simma. Bennett, som själv förlorat sin far i en drunkningsolycka, öppnade sin första siminrättning i New York 1870 och skulle spela en avgörande roll i träningen av kvinnliga simmare under 1870- och 1880-talen. [7] I Storbritannien försökte kvinnliga simmare också bryta sig in i en värld av simtävlingar och uppvisningar. [8] År 1874 anordnandes en av de första internationella damtävlingarna i Harlem River med medverkande kvinnor från båda sidor av Atlanten (USA och Irland). [9]

I Sverige väckte simläraren Sophie Saxenberg, föreståndare på dambadet på Skeppsholmen i Stockholm, uppståndelse för hennes energiska engagemang för kvinnlig simning. Stockholms simsällskap ställde 1878 frågan till Svenska läkaresällskapet om de ”tävlingsövningar” som ingick i promoveringarna kunde vara skadliga för kvinnor, varvid de manliga läkarna svarade jakande. Dock svängde de i sin uppfattning redan 1885. [10] Att medverka i riktiga tävlingar var det fortfarande inte tal om, men intresset för simning bland kvinnor växte. Av 240 000 inträden till Stockholms främsta badanläggning, Strömbadet, var under tiden 1890 till 1894 en tredjedel till damavdelningen. [11]

Behovet av att separera manliga medel- och överklassatleter i väst från icke-vita, kvinnor och arbetarklassmän skulle bidra till distinktionen mellan ”amatöridrotten” (som sågs som fin) och den ”professionella” (långt mindre ansedda) varianten, spred sig under 1880-talet och snart skulle komma att dominera sportutövningen i väst. ”Amatörerna” skulle enligt ett antikt ideal inte ha andra motiv när de utövade sin sport än den sportsliga, det vill säga den ”rena” önskan att bli bäst. Ära snarare än prispengar skulle sporra atleten. De skulle heller inte vara kroppsarbetare då denna typ av arbete gav ett ”orättvist” övertag. Så skulle de också vara män då sport enligt den tidens tolkning av det antika idealet inte ansågs vara något som kvinnor borde syssla med, däremot kunde de förstås vara entusiastisk publik till männen. När nya mäktiga paraplyorganisationer som Amateur Swimming Association i Storbritannien eller Amateur Athletic Union (AAU) i USA grundades (1886 och 1888) fick kvinnor inte tillträde. Detta innebar i klartext att simföreningar uppmuntrades till att bli helt och hållet manliga för att leva upp till amatöridealet. Det exkluderande amatör idealet genomsyrade också bildandet av den moderna olympiska rörelsen under slutet på 1890-talet. Kvinnor fortsatte att tävla, men fick göra så med parallella strukturer och organisationer som inte inkluderades i den officiella sportvärlden. [12]

Det krävdes allt från inkomst, fritid och ibland också dyra specialkläder, gärna vita som krävde mer tvätt och därför var exklusiva, för att få vara del av sportvärlden.

Vita män i de övre samhällsskikten ville helt enkelt ha sporten för sig själva, vilket gjorde att de skapade regler enligt vilka endast män som kunde utöva idrotten på sin fritid fick inträde till världsrekordens värld. Icke-vita och de från kolonierna sågs som medlemmar av en generaliserad underklass som exkluderades och hänvisades till en professionell värld av jippon och uppvisningar. Det krävdes allt från inkomst, fritid och ibland också dyra specialkläder, gärna vita som krävde mer tvätt och därför var exklusiva, för att få vara del av sportvärlden. Även liberala sporthistoriker utan dragning till marxism, likt den tongivande Allen Guttmann, har kallat amatörregeln för ett ”redskap i klasskriget.” [13]

De moderna sporternas organisationer som anordnande landskamper, och 1896 det första moderna olympiska spelet, var således byggda på exkluderingar. Fel kön och professionell idrottsverksamhet diskvalificerade medverkan i landslag och olympiska trupper. Motsatsförhållandet amatör/professionell var liksom i fallet med det världsbegrepp som endast innefattade väst ett försök att minska den demokratiska potential som fanns i den nya standardiseringen.

Amatöridrottens organisationer skrev regler och arrangerade tävlingar. Ett av de främsta målen för AAU var, som för liknande organisationer runt om i västvärlden, att se till att de amatörideal som garanterade sporten sin sociala exklusivitet efterlevdes. [14] Ju ”finare” och normbildande som denna typ av idrottsutövande blev, desto mer skamfilat blev ryktet för den typ som utövades av arbetarklass och kvinnor. Världsrekordens värld var stängd för dem. Att vara professionell sågs som osportsligt i sig självt. Endast amatörer hade rätt att vara bäst i ”världen”.

Tryck från starka damorganisationer och kvinnliga utövare skulle dock efter hand tvinga fram förändringar i synen på dam idrotten. Inom simningen var några av de allra största stjärnorna kvinnor vid 1900-talets början, likt Elaine Golding från USA och Annette Kellerman från Australien. Det spekulerades till och med om dessa kvinnor var bättre än männen, om de hade fått tillfälle att tävla mot dem. [15] I den andra olympiaden, i Paris, tilläts kvinnor tävla i tennis och golf, och vid den fjärde olympiaden, i London, hade listan av grenar utökats något, dock inte till simning. Nationella amatörtävlingar för kvinnor genomfördes från 1901 i Storbritannien och året därpå i Sverige. [16] Det var fortfarande kontroversiella arrangemang. De svenska tävlingarna 1902 i Djurgårdsbrunnsviken fick hållas sex på morgonen och den närvarande tidningsreportern fick högtidligen lova att hålla de fyra tävlande kvinnornas namn anonyma. Året därpå ledde liknande tävlingar till en formell protest av manliga simmare, kvinnorna hotade den rådande ”genusordningen”. [17]

Även ”vithetsordningen” skulle snart komma att ifråga sättas inom amatöridrotten. Den här gången skulle den exkluderande andan komma i konflikt med den implicita universalism som världsrekordet bar på. En av AAU:s tävlingar ägde rum vid Alakeakajen i hamn bassängen i Honolulu, huvudstaden i den nordamerikanska kolonin Hawai‘i, den tolfte augusti 1911. En inhemsk förmåga, den tjugoettårige hawaiianen Duke Kahanamoku, slog två världsrekord: på distansen 50 yard med 1 3/5 sekunder och på 100 yard med respektingivande 4 3/5 sekunder. [18] Det väckte stor förvåning bland inflyttade nordamerikaner och det västerländskt definierade idrottsutövandet i kolonin. Att Kahanamoku simmade crawl var inte den största sensationen, stilen hade vid det här laget börjat leta sig tillbaka till västvärlden genom en process vi kommer att återvända till – vad som väckte större uppmärksamhet var den perfektion med vilken Kahanamoku simmade. Stoppuret visade vad det visade, utan att Kahanamoku för den skull såg ut som de som vanligtvis slog världsrekord. Han var en exceptionell idrottsman som använde en överlägsen teknik som fanns traditionellt i hans polynesiska kultur. Det som var mer överraskande än att en polynesier slog det västerländska världsrekordet var att en polynesier över huvud taget fick medverka i en tävling på västerländska premisser.

Resultatet vållade dem huvudbry. Var Kahanamoku verkligen en del av deras värld?

Reaktionen från centralt håll i AAU skvallrade om att de som bestämde inte var förtjusta i att Kahanamoku fått den möjlighet han fått. Resultatet vållade dem huvudbry. Var Kahanamoku verkligen en del av deras värld? Han simmade inte för pengar och verkade inte ha gjort något annat som skulle göra det möjligt att anklaga honom för att vara professionell. Inga amatörregler hade brutits. AAU:s kansli bestämde sig istället för att ifrågasätta de som mätt tiden, det vill säga de lokala funktionärerna. Hade de använt väckarklockor snarare än stoppur? Och hur var det med distansen? Sträckan som Kahanamoku hade simmat mättes minutiöst. Det var nog med en viss lättnad som AAU:s män kunde konstatera att den inte var på centimetern exakt. Rekordet kunde diskvalificeras. [19] Men en man i AAU:s toppskikt, Otto Wahle, uppmanade Kahanamoku att komma till det amerikanska fastlandet för att upprepa samma tid under mer kontrollerade former. Oviljan att släppa in ett kolonialt subjekt i världsrekordens värld blandades uppenbarligen med nyfikenheten inför sensationen Kahanamoku.

För Kahanamoku innebar de ”kontrollerade” formerna på det amerikanska fastlandet avsevärda svårigheter. Inte nog med att han var tvungen att resa långt, han var van att simma i havet och skulle nu upprepa samma tider i sötvattensbassänger inomhus med allt vad det innebar av annorlunda vattentemperatur och nödvändigheten att bemästra vändningstekniken. [20] Det var således inte någon egentlig inbjudan som Kahanamoku fått till den värld som definierade världsrekorden. På sin höjd hade Kahanamoku getts möjligheten att kämpa för sin inträdesbiljett under nya och ovana förhållanden.

Tids nog skulle Kahanamoku bli kallad The Duke, kort och gott. Han skulle även börja umgås med ”riktiga” kungligheter, även våra svenska. Trots omständigheterna klev han in genom den smala springa som öppnats in i den västerländska sportvärlden. Väl där skulle han bli en av ledarna för den revolution som kom att förändra den unga sporten för evigt. Men för att förstå Duke Kahanamokus aristokratiska namn, hans karriär och den polynesiska simtraditionen måste vi först sätta hans historia i samband med hans koloniala och klassmässiga bakgrund. Upprinnelsen återfinns i den koloniala supermakten Storbritanniens hjärta ett knappt halvsekel tidigare, runt tiden för när Weenishkaweebe förlorade mot Kenworthy med sitt ”barbariska plaskande”. Vid det laget var drottning Viktoria förmodligen redan gravid med sin andra son, Alfred eller ”Affie”.

Alfred gick med i den brittiska flottan vid tretton års ålder. [21] Året därpå, 1858, blev han accepterad som midshipman eller sjökadett. Ytterligare ett år senare bar det av till Medelhavet och sedan ända ner till de brittiska kolonierna i södra Afrika. [22] Han var nu del av världens största och vid tiden viktigaste flotta. Karriären gick spikrakt uppåt sådär som den har en tendens att göra för de med illuster bakgrund. Alfred blev kapten i februari 1866 och fick föra befäl över en liten fregatt, HMS Galatea. [23] Ett halvår senare blev han av sin mor utsedd till hertig, Duke, av Edinburgh.

Kung Kamehameha V och hans företrädare riskerade ständigt att utmålas som ”anti-amerikanska” av den inflyttade minoriteten från USA, ett land som under denna tid började se Stilla havet som ”deras” hav.

HMS Galatea gav sig under Prins Alfreds befäl ut på en rad långa resor under slutet av 1860-talet. Alfred blev den första ur kungafamiljen att besöka kolonier som Australien och Nya Zeeland. [24] 1869 seglade han över Stilla havet och gjorde landhugg i brittiska koloniala ägor, men också på Hawai‘i, ett polynesiskt kungadöme som försökte bevara sin självständighet och hålla de aggressiva kolonialmakterna Frankrike, Storbritannien och USA på armlängds avstånd. Speciellt USA:s makt växte i och med en ökad inflyttning under mitten av 1800-talet. Kung Kamehameha V och hans företrädare riskerade ständigt att utmålas som ”anti-amerikanska” av den inflyttade minoriteten från USA, ett land som under denna tid började se Stilla havet som ”deras” hav. Utsända från Storbritannien var inte mindre påstridiga. Under 1843 hade den brittiska flottofficeraren Lord George Paulet ockuperat kungadömet ett halvår i ”protest” mot hur brittiska medborgare hade behandlats av kung Kamehameha III:s regering. Den gången återfick landet sin självständighet med USA:s hjälp. Men när Alfred kom på sitt, i jämförelse med Paulet, fredliga besök kunde den brittiska närvaron användas för att visa USA att nationen hade en mäktig allierad. De hawaiians ka ledarna försökte helt enkelt spela ut de två västliga makterna USA och Storbritannien mot varandra, en strategi som i slutändan inte lyckades. Uppkomlingar i den koloniala ordningen tilläts inte att ”härska och söndra”.

Prins Alfred seglade vidare mot Japan där han i slutet av augusti 1869 blev den förste europeiske kungligheten att besöka det tidigare slutna landet. Men han lämnade inte Hawai‘i helt och hållet. Ett barn fött under hans besök döptes till Duke efter hertigen: Duke Halapu Kahanamoku. 1890 blev denna Duke, den äldre, en polisman bosatt i Waikīkī, själv far till en son som fick samma namn: Duke Kahanamoku. [25] När Duke den yngre föddes fanns inte mycket kvar av det stolta polynesiska kungariket. USA hade tvingat den sittande regenten, Kalākaua som också blev den sista kungen, att skriva under ”bajonettkonstitutionen” 1887, och Hawai‘i hade därmed i praktiken blivit ett protektorat under den mäktige grannen i öster.

När Kahanamoku tog sig till ”the mainland”, det vill säga USA och den västerländska metropolen, var ett av syftena att försöka kvalificera sig för landets olympiska lag inför spelen i Stockholm 1912. Kahanamoku var inte ensam. Han reste i sällskap med den vita landsmannen Vincent Genovese och med stöd av det hawaiianska lokalsamhället vars mål var att sätta Hawai‘i på sportkartan och locka turister till öarna. En halvpolynesisk sportprofil, George Freeth, ledde truppen. [26] Freeth hade också varit Kahanamokus lärare i he’e nalu, den traditionella hawaiianska surfsporten [27] och hjälpte i början till med Kahanamokus simträning. [28]

Till vardags arbetade han som livvakt på en strand vilket gjorde att han diskvalificerades som professionell då det gick att säga, med en illvillig tolkning, att han tjänade pengar på simning, sin sport.

I mars 1912, efter några månaders tävlande lyckades Kahanamoku med att kvalificera sig till det olympiska laget. Med sällsynt begåvning och viljestyrka hade han överkommit misstankarna och utmaningarna. Nu skulle han tränas av den legendariske Lew Henderson vid University of Pennsylvania. [29] För Kahanamokus första lärare Freeth gick det mindre bra. Han stupade på ett av de hinder som satts upp runt världsrekordens värld. Till vardags arbetade han som livvakt på en strand vilket gjorde att han diskvalificerades som professionell då det gick att säga, med en illvillig tolkning, att han tjänade pengar på simning, sin sport. [30]

Kahanamoku var inte den ende icke-vita i USA:s lag som åkte till sommarolympiaden i Stockholm. Även friidrottaren Jim Thorpe, eller Wathohuck, hade lyckats ta sig in genom den dörr som skulle ha hållits stängd. Han var från den nordamerikanska urbefolkningen (med rötter främst i stammarna Sauk, ursprungligen från Stora sjöarna, som chippewafolket, men senare flyttade till Oklahoma och Potawatomi, från samma område och ofta i allianser med chippewas). Både Kahanamoku och Thorpe behandlades med ömsom nyfikenhet, ömsom uttalad rasism i medierna. Det gamla gardet i sportkretsar ifrågasatte huruvida de, ”infödingarna”, verkligen kunde representera (den vita nationen) USA. [31] Männens framgångar gav dem något att tänka på. De vann medalj efter medalj för en nation som hellre ville representera dem än vice versa. Kahanamoku satte ett nytt världsrekord på 100 meter fristil. Den här gången var det ingen som tvivlade på resultatet. Han hade bland publiken också gjort sig populär tack vare sin ödmjuka stil. En av de som kom till träningen dagen innan hundrametersloppet var Gustaf V och efter Kahanamokus vinst på tävlingsdagen kallade monarken upp honom till sin loge och introducerade honom för den kungliga familjen. [32]

Sommarolympiaden i Stockholm var också tillfället då kvinnor för första gången släpptes in i den olympiska simsportens tidigare stängda värld. En finska och en svenska, Valborg Florström och Ebba Gisico, medverkade i London 1908 i en dykuppvisning, och kvinnor fick även tävla i fler grenar, dock ej simning. Trots detta medverkade endast 44 kvinnor, i jämförelse med 1 979 män. Av dem var 40 brittiskor. I Stockholm, där ”kvinnlig simning” till slut stod med på programmet, var 53 av 2 416 atleter kvinnor. [33]

Två moment var aktuella för kvinnorna i Stockholm: 100 meter fristil och en fristilsstafett. Australiskorna Fanny Durack och Mina Wylie vann guld och silver på den individuella distansen. Durack slog dessutom ett nytt världsrekord i distansen på tiden 1:19,8. [34] 18 sekunder långsammare än Kahanamoku. Det första noterade rekordet på distansen kommer från 1908 (tyskan Martha Gerstung på 1:35,0, förmodligen med trudgenstil). Detta antas vara det första kvinnliga världsrekordet inom tävlingssimningen. [35] Kvinnorna började äntra världsrekordens värld.

Att komma till Stockholm hade inte varit enkelt för Durack och Wylie. New South Wales Ladies Amateur Swimming Association hade förbjudit kvinnor att delta i tävlingar där också män medverkade och vägrade därför att ge ekonomiskt stöd till de två. De tvingades också träna i separata kvinnobassänger på speciella tider. Wylie var dock behjälpt av att hennes far ägde en simanläggning, Wylie’s Baths, i Sydney. Liksom i Kahanamokus fall slöt lokalsamhället upp så de två atleterna kunde åka. I USA bestämde dock det helt manliga styret i landets olympiska kommitté (som kontrollerades av AAU och dess ledare James E Sullivan som var stark motståndare av damsport) att ingen kvinna skulle få åka till Stockholm, vilket inte möttes av några stora protester annat än från de drabbade kvinnorna. [36] Det dröjde till 1914 innan AAU bestämde sig för att stödja kvinnors tävlingssimning i olympiska sammanhang, mycket tack var påtryckningar från simmaren Charlotte Epstein som 1917 grundade Women’s Swimming Association i New York tillsammans med några andra affärskvinnor. [37] Hon skulle också träna USA:s kvinnliga simlag under tre olympiader. [38]

Under OS-året 1912 utgjorde kvinnlig idrott bara 2,4 procent av innehållet i den ledande tidskriften Nordiskt Idrottslif.

Det var britterna som hade varit pådrivande att föra upp damsimningen på det olympiska programmet i Stockholm. [39] De svenska arrangörerna var tveksamma, svenskt idrottsliv var massivt fokuserat på männen. Under OS-året 1912 utgjorde kvinnlig idrott bara 2,4 procent av innehållet i den ledande tidskriften Nordiskt Idrottslif. [40] Den svenska sportvärldens mäktigaste man, Viktor Balck, var av samma uppfattning rörande kvinnor som den moderna olympiska rörelsens grundare Pierre de Coubertin och Sullivan. Han vek sig dock till slut för den brittiska pressen. Det brittiska laget vann stafetten, i för tiden vågade dräkter (Australien hade sannolikt vunnit om de dykt upp med ett helt stafettlag). De svenska simmerskorna rönte inga framgångar, men kvinnlig tävlingssimning fick vind i seglet under det olympiska året. I Göteborg bildades Göteborgs Damers Simklubb när de kvinnliga simmarna tröttnade på att vara en styvmoderligt behandlad del av Simklubben Göteborg. Moderklubben reagerade så våldsamt över brytningen – ordförande för den nya damklubben Gunilla Rosenhoff fick till och med lämna tillbaka ett förtjänsttecken – att stora delar av pressen och resten av idrottsetablissemanget tog damklubbens parti. [41]

James E Sullivan, ledaren för AAU och en av de mest energiska krafterna för att begränsa sportvärlden till ett manligt vitt ideal skulle också spela en viktig roll när Jim Thorpe berövades sin plats i finrummet. AAU fann till slut en detalj att straffa honom för. Under somrarna 1909 och 1910 hade Thorpe spelat baseboll halvprofessionellt då han samtidigt var elev vid Carlisle Indian School i Pennsylvania. Han hade tjänat två dollar per dag, men gjort misstaget att inte använda ett alias som hans kamrater gjorde. Det var nog för att han skulle tvingas ge tillbaka alla sina olympiska medaljer, ett beslut som väckte starka reaktioner för såväl dess rasism som dess klassnobbism. När den Internationella olympiska kommittén ändrade sig och sent omsider bad om ursäkt 1984 hade Thorpe varit död i över 30 år. [42] Efter att sportkarriären dalat hade han i perioder tvingats försörja sig som kroppsarbetare för femtio cent i timmen. [43]

Det var på inga sätt självklart att Kahanamoku skulle ha en framgång som tävlingssimmare efter Stockholm, men han lyckades uppenbarligen ta sig igenom det snäva nålsögat och hade inte likt Thorpe några detaljer i hans förflutna som kunde fälla honom. Kahanamokus tog stormsteg in i den moderna amatörsportvärlden som gjort få mycket för att exkludera de som föll utanför en vit manlig norm. Han kom ifrån en värld där de tekniker som i väst blev till ”sport” hade helt andra kulturella innebörder och en helt annan spridning i samhället, inte minst de som användes i vattnet. Kontakter mellan väst och Stillahavsområdet hade också utgjort en av de viktigaste förutsättningarna för crawlteknikens spridning från en värld till en annan.

Folkets vidsträckta ”land” utgjordes av Stilla havet med dess små tropiska öar utkastade likt sparsmakade kommatecken.

Den polynesiska kulturen hade i det närmaste växt fram ur och i vattnet. Folkets vidsträckta ”land” utgjordes av Stilla havet med dess små tropiska öar utkastade likt sparsmakade kommatecken. Kulturens utbredning var, rent geografiskt, gigantisk: en triangel som sträckte sig från Aotearoa (Nya Zeeland) i sydväst till Hawai‘i i norr och Rapa Nui (Påskön) i sydöst. Öarna hade koloniserats av polynesierna relativt sent, eller snarare befolkats då de tidigare inte haft någon mänsklig närvaro. Invandrarna kom från Asien och hade först rört sig ut mot öarna Tonga och Samoa där de efter en lång paus, på kanske upp till ett millennium, så sent som perioden 700 till 1200 efter Kristus koloniserade det enorma området i västra Stilla havet. [44]

Under en kort period spred sig således den polynesiska kulturen över ett vidsträckt havsområde. Tidiga teorier hävdar att det skedde genom att enskilda kanoter som seglat vilse drev i land på nya områden. Det verkar nu tämligen otroligt att en sådan omfattande folkvandring kan ha skett av misstag. Polynesierna var dessutom vid denna tidpunkt mycket skickligare på att segla än européerna. De kunde ta sig mot vinden och således komma tillbaka därifrån de kom.

Att den polynesiska världen och dess kultur omgavs och genomsyrades av det ständigt närvarande vattnet var något som noterades av James Cook 1778, den första europé som besökte Kahanamokus Hawai‘i. Cook var, som prinsen Alfred senare, en del av dåtidens mest imponerande sjömakt. Men Cooks och Alfreds historier kunde inte vara mer olika. Cook växte upp under relativt knappa omständigheter i norra Yorkshire där han under tonåren arbetade i William Sandersons mat- och klädaffär i fiskebyn Staithes. [45] Det tog inte lång tid innan han tröttnade. Han ville uppenbarligen något mer och tog värvning i flottan. Till skillnad från den brittiska armén hade landets flotta inte lika starka kastregler. Det var en organisation som i en något mindre uträckning genomsyrades det ivriga bekämpandet av meritokrati inom vilket britterna annars var så nitiska. Höga officerare på andra ställen än till havs var aristokrater. Flottans demokratiska meritokrati var långt från perfekt men gjorde det möjligt för en man från ”fel” bakgrund att göra karriär och till och med nå ända till toppen. [46] Det var precis vad Cook skulle lyckas med.

James Cooks namn skulle komma att bli för evigt förknippat med det Stilla hav som han i egenskap av kapten över olika skepp utforskade under slutet av 1700-talet. Han skickades iväg på tre vetenskapliga expeditioner till dessa breddgrader, varav den första varade från 1768 till 1771. Stilla havet skulle kartläggas och infogas i västs globala medvetande. Målet var också att hitta den väldiga kontinent, Terra Australis, som vetenskapsmännen antog rent teoretiskt borde existera där. Det närmaste Cook någonsin kom var det som vi känner som Australien, men utöver denna stora ö så fann han inga egentliga landområden i det väldiga havet. Cooks upptäckt att den föreställda kontinenten inte fanns är det mest kända exemplet på vetenskapens viktiga ”negativa upptäckter”. [47] Under sin sista resa skulle Cook leta efter den mytiska nordvästpassagen, vilken skulle göra det möjligt att segla över den nordamerikanska kontinenten och återvända till Atlanten. Det gick inte särskilt bra, beroende på hur historien skrivs. Ännu en negativ upptäckt. Han återvände till Hawai‘i som han varit den första europén att besöka. Där dödades han i en skärmytsling med invånarna 1779.

Cook skrev tidigt om hawaiianernas simfärdigheter. Han konstaterade imponerat att de inte bara simmade för att det var en ”nödvändig konst”, utan också som underhållning. Han observerade även deras surfning, som krävde att polynesierna simmade ut mot väldiga vågors kraft. Hur ”naturlig” simningen var för hawaiianerna illustrerade Cook genom en historia då han på nära håll såg hur en kanot med en kvinna och ett barn som inte kunde ha varit mer än fyra år kapsejsade. Barnet simmade i vattnet utan någon som helst rädsla och började till och med göra konster. [48] Cook beskrev inte på vilket sätt dessa män, kvinnor och barn simmade, förmodligen av den enkla anledning att han själv, som de allra flesta vita män under denna period, även i brittiska flottan, inte kunde simma. [49] Det krävs en simmare för att skildra simtekniker väl.

För Cook var den försvunna båten en utmaning till den rätt han och västvärlden tagit sig att i slutändan bestämma över de folk som klassades som koloniala.

Vid samma bukt som Cook observerade hawaiianernas konster i vattnet, skulle han senare möta sitt öde i en typiskt kolonial händelse där två världars förklaringsmodeller visar sig oförmögna att omsluta varandra, med våld som resultat. En båt, en kutter, hade ”stulits” från engelsmännen och Cook bestämde sig för att gå i land och ta öns kung, Kalani‘ōpu‘u, som gisslan till dess att båten lämnades tillbaka. Detta kan tyckas helt sakna proportioner, vilket det uppenbarligen också gjorde för hawaiianerna. Men för Cook var den försvunna båten en utmaning till den rätt han och västvärlden tagit sig att i slutändan bestämma över de folk som klassades som koloniala. I detta fall mötte polynesierna upp på stranden och försökte, föga överraskande, förhindra Cooks planer, och en förvirrad kamp uppstod. Cook vadade ner i vattnet för att kalla till sig en båt som kunde undsätta honom. Han föll till slut offer för en järndolk, [50] ett vapen som måste ha kommit från de bytesvaror som Cook själv hade fört med sig eftersom polynesierna inte framställde metaller (i likhet med de irokeser som anfallit Catlins morfar). Varje sekund av vad som hände när Cook dog har debatterats fram och tillbaka. Akademiska karriärer har grundlagts i teoretiska dispyter om hur det hela ska tolkas (en teori som framförts är att hawaiianerna trodde att Cook var en reinkarnation av guden Lono och att han dödades av rituella anledningar). När det gäller Cooks bristande simfärdighet gjorde den nog ingen skillnad, Cook hade inte bara behövt kunna simma, utan även vara snabbare än sina fiender, för att ha en chans. Det fanns få, om ens några, européer som vid denna tid var kapabla att simma ifrån en polynesier.

Avståndet, passagen, mellan européernas skepp och polynesiernas öar mätte den symboliska barriär mellan två världar som kunde, eller inte kunde, överbryggas. Frågan är om distansen ens är mätbar. Cook mötte sin död i Polynesien, men en vanligt förekommande bild från 1700-talet var den där européernas skepp möttes av simmade ”infödingar” som i Albrecht von Hallers och Jean-Jacques Rousseaus anda sågs som ”nobla vildar”. Fem år innan Cooks frånfälle hade den franske upplysningsmannen Denis Diderot skrivit ett ”supplement” till världsomseglaren Louis Antoine de Bougainvilles berättelse om sin tid på Tahiti 1768. Polynesierna på andra sidan jorden, från Frankrike sett, utmålades som den positiva motsatsen till hemlandets förljugna, hämmade och sönderciviliserade människa. Den fiktiva söderhavsgestalten var fri och lössläppt, utan bekymmer i en paradisisk natur. Bilden skulle med litteraturen och konstens hjälp leva vidare och fortplanta sig över generationerna. Den amerikanske författaren Herman Melville, född 1819, var en av många som hjälpte till att hålla fascinationen för det exotiska Söderhavet vid liv, främst genom sina romaner Typee, Omoo och Mardi. [51]

Melville mönstrade på det alldeles nybyggda valfångstfartyget Acushnet i januari 1841, i Fairhaven, Massachusetts. Arton månader senare övergav han skeppet vid ön Nuku Hiva i Marquesasgruppen. Dessa öar, belägna mellan Hawai‘i och Tahiti, kan ha varit de första polynesiska områden som någonsin besöktes av européer. Redan 1595 anlände den spanske kolonisatören Álvaro de Mendaña och gav öarna namn efter den koloniala vicekungen av Peru, markisen av Cañete. Som vanligt brydde sig de Mendaña inte om det lokala namnet, vilket i den australiske antropologen och historikern Greg Denings transkription är ”Fenua Enata”. [52] Sedan dröjde det till sent 1700-tal innan fler besökare kom, och möten mellan européer eller amerikaner och lokalbefolkningen fortsatte att vara få. Till skillnad från de flesta av de polynesiska öarna är Fenua Enata bergiga. Imposanta klippor som möter vattnet. Öarna fick också tidigt rykte om att vara vildare och mindre ”civiliserade” än Tahiti eller Hawai‘i. Melville blev kvar under tre veckors tid. Sedan hoppade han på ett annat skepp och tog sig till Tahiti och det närbelägna Moorea. Där stannade han flera månader innan han reste vidare till Hawai‘i. Melville återvände till den amerikanska ostkusten i oktober 1844, tre och ett halvt år efter att han hade lämnat hemmet.

De har inte sett något annat än det väldiga och tomma Stilla havet på vilket Cook förgäves letat efter en kontinent.

Typee, Melvilles första roman från 1846, baserar sig i stor utsträckning på författarens första möte med den för honom exotiska, främmande (han kom bokstavligen utifrån), världen på Nuku Hiva. Bokens inledning, där skeppet ännu inte anlänt till ön, förmedlar en känsla av att författaren vet vad han pratar om. Berättaren utropar desperat: ”Sex månader till havs!” Besättningen har jagat valar under denna evighet till sjöss. De har inte sett något annat än det väldiga och tomma Stilla havet på vilket Cook förgäves letat efter en kontinent. All färsk mat är slut, kvar finns bara minnet av bananer, apelsiner, sötpotatis och jamsrötter. Det enda männen har att knapra på är saltat kött och skeppsskorpor. Tuppen Pedro hade fått se hur hönorna en efter en försvunnit. Snart blev det hans tur.

När skeppet i Typee närmade sig Nuku Hiva möttes det av en flottilj av polynesiska kanoter och den märkliga synen av kokosnötter som för egen maskin tycktes ta sig ut mot de svältfödda sjömännen. Nötterna flöt i små runda grupper och berättaren kunde, när han till slut lutade sig över relingen, lösa mysteriet. De hade bundits med ett band och i mitten av cirkeln stack ett huvud upp. Som om nötterna utgjorde ett märkligt halsband. Polynesierna simmade ut med gåvor till de nyanlända. Först männen och sedan kvinnorna. Melville beskriver således hur det första mötet med de som han med sådan stor möda skulle utmåla som ett ”naturfolk”, skedde genom en teknik, det vill säga simning. [53]

Melville återkommer till polynesiernas simning på fler ställen i Typee. Berättarens mest exotiserande erotiska fantasier får utlopp i en scen där han simmar med polynesiska kvinnor i en sjö. Melville beskriver först naturen, kvinnorna förmodligen inbegripna i detta begrepp, som ”obeskrivbar”, vilket endast i vanlig ordning när denna trop uppenbarar sig är ett tecken på att berättaren kommer att ge sig på ett försök. Trots att Melvilles berättarröst främst hänförs över scenens sinnliga potential fäller han även tekniska omdömen. Kvinnornas förmåga att ta sig genom vattnet är även den ”häpnadsväckande”. De är helt och hållet hemma i elementet; att simma med de polynesiska kvinnorna var som att befinna sig i mitten av ett ”stim av delfiner”. [54]

Runt samma tid som Melville anlände till Fenua Enata skrev den kände engelske missionären William Ellis om hawaiianernas färdigheter i vattnet.

Den skicklighet som både Cook och Melville la märke till stöds av en lång rad källor. Historikern Paul d’Arcy nämner ett antal exempel på polynesiernas simkultur i boken med titeln The People of the Sea (Havets folk) från 2006. Runt samma tid som Melville anlände till Fenua Enata skrev den kände engelske missionären William Ellis om hawaiianernas färdigheter i vattnet. De var, sa han, lika hemma där som på land. Som i så många fall, inklusive urbefolkningarna som Catlin besökte i Nordamerika, verkade det vara kvinnornas uppgift att lära barnen att simma tidigt. De flesta nyfödda togs med till vattnet redan två eller tre dagar efter nedkomsten och lärde sig att simma innan de kunde gå. [55]

Det finns också gott om anekdotiska berättelser om polynesiernas uthållighet i vattnet. I augusti 1852 kapsejsade skonerten Marianne mellan de hawaiianska öarna Kaua’i och O’ahu. Många av de polynesiska passagerarna, bland dem mödrar med små barn på sina ryggar, simmade de drygt nio och en halv kilometrarna till säkerhet. I en annan historia som är svårare att belägga ska Tamaha, en polynesier från Tahiti, ha bestämt sig för att avsluta sin anställning på ett skepp mitt ute till sjöss. Han hoppade över bord, trots den kraftig sjögången, och simmade tillbaka till Fenua Enata, öarna de seglat ut från, en sträcka på över trettio kilometer. När skeppets ägare senare hörde med européerna på Fenua Enata hade Tamaha mycket riktigt kommit fram. Det hade tagit honom en dag och två nätter. [56]

Polynesiernas färdigheter i allmänhet och deras crawl i synnerhet uppmärksammades och kommenterades tidigt i väst. Svårare är det att hitta historiska källor rörande besökare som lärde sig att simma i Söderhavet, eller med en polynesier som lärare någon annanstans. Det är först på 1900-talet som dessa berättelser börjar skrivas ner i detalj. Ett av de tidiga exemplen är Shelleys vän Edward Trelawny, men vi vet inte vad han egentligen lärde sig. Från tiden då spridningen av kunskapen har kunnat dokumenteras går det att se att det främst var två länder på var sin sida om den polynesiska triangeln som skulle influeras av detta vattennära folks crawl: USA och Australien. Men det var inte så enkelt att kunskapen spreds österut och västerut. Nya kroppstekniker sprids ofta från en kultur till en annan genom slumpmässiga möten och det finns sällan tillförlitliga beskrivningar av hur det gått till. Vi får heller inte glömma bort att det i USA levde en urbefolkning som också de behärskade varianter av crawl. Och även de australiska aboriginerna kunde simma.

En källa hävdar att en viss Charles W Wallis förevisade en simteknik för Frederick Beckwith i London 1855, som han lärt sig efter att ha observerat aboriginer som simmade i Lane Cove River väster om hamnen i Sydney, [57] eller, enligt en annan historia, tillsammans med sin broder blivit slagen av aboriginer i en simtävling. [58] Detta var således bara drygt tio år efter chippewadelegationens uppvisning i High Holborn. Simtekniken som Wallisbröderna förevisade för Beckwith vid Greenwhich Municipal Baths var en föga elegant hybridteknik mellan crawl och bröstsim som simmades på sidan och där en hand fördes över vattenytan. [59] Wallis arbetade sedan som simlärare vid Lambeth Baths, där han också lärde ut den nya tekniken från Australien som blev mer och mer vanlig i England dagarna före trudgen. [60]

1879 emigrerade den engelske simmaren Frederick (Dick) Cavill till Australien, en förflyttning i motsatt rörelse jämfört med Wallis resa från periferi till centrum. Cavill var en simmare av rang som vunnit de engelska mästerskapen på 500 yards 1862. Liksom Beckwith kunde han försörja sig på sporten då reglerna som separerade amatörer från professionella inte slagit igenom ännu. Hur han simmade är inte känt, men det torde inte vara omöjligt att han använde eller var bekant med Beckwiths stil.

I Australien fortsatte Cavill sin karriär som spektakulär långdistanssimmare och simpedagog. Han lyckades utbilda en stor barnaskara i konsten, och flera av hans många söner och döttrar skulle skriva simhistoria. De hjälpte senare också till med att sprida vad som på engelska skulle kallas ”Australian Crawl” runtom i världen. Men först skulle de lära sig det, vilket verkar har skett vid koloniala kontaktzoner längsmed västvärldens ångbåtsrutter. Ett för crawlteknikens spridning avgörande sådant möte skedde 1898 på den polynesiska ögruppen Samoa mellan Cavills son Sidney, kallad Sid eller Syd, och en kvinna vars namn, som så ofta i den koloniala historieskrivningen, aldrig registrerades.

Han hade blivit slagen av inte bara en kvinna utan också en icke-vit.

Sid var på väg till USA när fartyget han färdades på gjorde ett stopp i Samoa. Han gav sig ut på en simtur. Detaljerna om denna historia är få. [61] Kort sagt simmar den australiske unge mannen av engelsk börd ett lopp mot en inhemsk kvinna. Kvinnan simmade genom att höja båda sina armar över vatten ytan som i traditionell crawl. Benen höll hon helt stilla, ändå fann Sid sättet vida överlägset de simstilar som han kände till, bland dem trudgen. Han hade blivit slagen av inte bara en kvinna utan också en icke-vit. En förlust som blir än mer fascinerande med tanke på mötets politiska bakgrund. Samma år som Sid simmade på Samoa, 1898, skulle det av kolonialmakterna understödda inbördeskriget blossa upp igen efter att en tyskunderstödd ledare, Mata’afa Iosefo, återvänt till öarna efter en tid i exil på Marshallöarna i Mikronesien. Storbritannien och USA satte in militära styrkor för att stödja sin kandidat, Tanumafili. Stridigheterna ledde till en delning av Samoa där en del hamnade under tysk överhöghet och en annan under amerikansk.

Den spontana tävlingen i skuggan av det koloniala kriget var förmodligen en bidragande orsak till att crawltekniken kom till Cavillfamiljen. Sid ska ha introducerat crawl i USA 1899, vilket tyder på att han gjorde detta direkt efter besöket på Samoa. [62] Han måste också ha lärt sina bröder stilen. Brodern Dick verkar ha använt crawl i tävlingar 1900 och det finns, som de australiske sporthistorikerna Gary Osmond och Murray G Phillips har visat, beskrivningar av stilen, namngiven och allt, från 1901. Syskonen, och kanske även fadern, Cavill utvecklade en benrörelse till deras crawl som måste ha påmint om hundsimmets plaskande armrörelse. [63]

Familjen Cavill innehar nästan en mytisk position som förmedlare av tekniken crawl från Stilla havet till den västvärld, i första omgången USA och Storbritannien, där den fick så stor spridning och sedermera tog sig in i amatör sportens finrum. Det är därför inte så märkligt att det finns ett antal historier om hur denna överföring skedde. Den mest klassiska, att crawl förmedlades av tonåringen Alick Wickham som kom från Salomon öarna i melanesiska västra Stilla havet, avfärdas som en skröna av Osmond och Phillips. [64] Men det är fortfarande en intressant historia. Alick Wickham var som många i de koloniala kontaktzonerna av blandad härkomst med en engelsk fader och inhemsk mor. Han flyttade som ung till Sidney 1901, alltså efter Sids upplevelse på Samoa, och deltog strax efter ankomsten i en simtävling i Bronte Baths utanför Sidney. Där simmade han den crawl han hade gjort hemma på sin ö. En av de häpna åskådarna, George Farmer som var simlärare vid East Sidney Swimming Club, ska har yttrat orden ”Look at that kid crawling!”, ”se hur ungen krälar!”. [65]

Simmarna i Cavillfamiljen använde bara crawl under spurten, i övrigt använde de förmodligen en trudgen. [66] Vi kan anta att de inte behärskade den koordination som krävs för att crawla under några längre perioder. Det speciella med Wickhams framträdande i Bronte Baths var att han crawlade rakt igenom tävlingen. Hans uppvisning spelade stor roll för populariseringen av crawl. [67] Wickham var inte först, men han hjälpte till med att visa att crawl var vida överlägset trudgen. Han återvände till Salomonöarna 1935, tillbaka till en plats som ännu låg utanför världsrekordens värld, och levde ett anonymt liv utanför strålkastarljuset. [68] Medlemmarna i Cavillfamiljen å andra sidan, spred sig över västvärlden för att lära ut den simstil de lärt sig från Stilla havets kulturer.

Sid Cavill hade under sitt USA-besök i slutet av 1890-talet arbetat på San Francisco Olympic Club som siminstruktör, ett ställe som skulle dra till sig fler medlemmar av familjen. Brodern Percy tog över jobbet 1901 och fortsatte att lära ut Sids ”berömda dubbla överarmstag”. [69] Den yngsta sonen, Richard eller ”Dick”, åkte 1902 till England där han tävlade i Manchester i juli och förlorade med minsta marginal mot landsmannen Fred Lane som med en trudgen blev den första i ”världen” som simmade 100 yard på en minut. [70] Han hade tidigare vunnit två medaljer i Parisolympiaden 1900 (då han tävlande för Storbritannien). Dick tävlade vidare under sommaren och tidig höst och lyckades bättre och bättre med sin crawl när han väl hade acklimatiserats till det kyliga klimatet. Senare under 1902 slog han på nytt rekordet på 100 yards vid Hornsey Road Baths i London med en ny tid på 58,6 sekunder. Men en av de korpögda nya sportorganisationerna, Amateur Swimming Association, diskvalificerade rekordet då det skett i ett handikapplopp och inte i en masstart. [71]

Den polynesiska stil som Sid Cavill hade lärt sig skulle få sitt stora internationella genombrott i tävlingscirklar under de olympiska spelen i Saint Louis i USA 1904. För en större allmänhet spreds den sedan vidare under OS i Stockholm 1912. Där var det inte bara Duke Kahanamokus som crawlade. Australiensiskan Fanny Durack hade gått över till crawl från sin tidigare trudgen 1911. [72] De svenska tidningarna var så begeistrade över Durack att de började hävda att hon skulle slå en stor andel av de svenska manliga simstjärnorna om de tilläts att tävla mot varandra. De svenska damerna uppmanades av det manliga simetablissemanget att hålla sig till den trudgen de tillägnat sig 1908 då den sågs som estetiskt tilltalande i jämförelse med den fula crawltekniken, möjligen fruktade männen deras eventuella konkurrens. [73]

Snart skulle hela världen vilja simma som om de vore polynesier.

Crawl spred sig med fenomenal hastighet under 1910- och 20-talen. Snart skulle hela världen vilja simma som om de vore polynesier. Tekniken började ses som ny, modern och tilltalade. Vacker till och med. Ett exempel på de många möten med crawl som skedde under perioden kommer från arbetarklassmannen Jack Overhill som var en av Cambridges främsta simmare. Overhill stod 1920 på en bro över samma flod som Everard Digby simmat i tre hundra år tidigare när han fick se en man som rörde sig hastigt genom vattnet på ett helt nytt sätt. Mannen, Jack Lavender, före detta student vid universitetet, simmade ikapp en snabb båt med sin crawl innan han ledigt tog sig upp på stranden framför Overhill som var slagen av häpnad. [74]

Även den kanske mest klassiska och åtråvärda distansen inom västerlandets simning, den Engelska kanalen, skulle snart simmas med hjälp av den teknik som väst importerat från kolonierna. Morgonen den sjätte augusti 1926 steg en tjugoårig Gertrude Ederle ut på stranden i cap Gris-Nez i Frankrike klockan åtta minuter över sju på morgonen. Fjorton timmar och trettiofyra minuter senare stapplade hon sig upp på andra sidan i Kingsdown, Kent, där hon möttes av en nitisk engelsk tullare som frågade efter hennes pass. [75] Det tidigare rekordet, satt av argentinaren Enrique Tiraboschi, hade slagits med två timmar. Det har uppskattats att så många som två miljoner slöt upp till paraden för att fira Ederle när hon återvände till New York.

Ederle växte upp i en fattig slaktarfamilj i Bronx. Mässling hade gett henne en hörselskada och hennes mor uppmuntrade dotterns simning då hon såg det som ett sätt att ta sig ur den sociala isolering som handikappet innebar. Valet föll på Epsteins Women’s Swimming Association (WSA) och dess modesta pool inhyst i en fuktig källare under ett bostadshus i Brooklyn Heights. Där tränades hon i crawl av Louis Handley, en man som försökte förfina simtekniken för att nå snabbare resultat, i fallet crawl med en mer energisk benrörelse. [76]

Vid nitton års ålder hade Ederle satt 29 nationella och världsrekord och vunnit ett stafettguld i Parisolympiaden 1924. Året därpå tog hon steget från amatöridrotten och började simma för pengar. Internationella tävlingar som de olympiska spelen var nu förbjuden terräng. Men att simma över den engelska kanalen var inte på samma sätt en övervakad affär, utan hörde mer hemma i den professionella sportens spektakulära uppvisningar. Att vara snabbast över kanalen var inte ett världsrekord i modern mening, då den sträckan var geografiskt specifik snarare än utbytbar. Men kanalsimmarnas tider (innan Ederle fanns det bara fem som lyckats) var något som ofrånkomligen kunde mätas med andra tider. Och Ederles tid, vid hennes andra och framgångsrika försök, var spektakulär. Hon hade inte bara visat att en kvinna kunde simma snabbare än en man, men också crawlteknikens överlägsenhet över andra stilar.

Händelser som Ederles kanalsim och de nya internationella tävlingarna hårdbevakades av medierna som också rapporterade om de tekniska aspekterna, bland dem så klart den nya crawlteknikens frammarsch. Och i och med filmmediets framväxt producerades också fler och fler rörliga bilder av crawl, en utveckling som nådde sin mest intensiva fas när den olympiske simmaren Johnny Weissmuller gjorde karriär i Tarzan- filmerna på 1930- och 1940-talen. Tiden då kroppstekniker bara lärdes ut genom muntlig överföring var nu definitivt över.

I och med Johnny Weissmuller började crawl ses som en amerikansk, i betydelsen vit, teknik.

Crawl inlemmades i världsrekordens värld, men detta betydde inte att stillahavskulturerna nu funnit sina självklara platser inom simhistorien. Snarare tvärtom. I och med Johnny Weissmuller började crawl ses som en amerikansk, i betydelsen vit, teknik. Duke Kahanamokus namn skulle efter hand falla i glömska. Det var lättare för själva tekniken att komma in i den västerländska världens ”universalitet” än den icke-vita kroppen. Inte endast i betydelsen av verkliga och existerande kroppar, utan också som historiens kroppar av föregångare och lärare. Simsporten blev vit genom ett idogt bortskrubbande av dess koloniala historia.

Det är inget sammanträffande att crawlteknikens historia glömdes bort i samma period som tekniken medialiserades och blev till bilder från vilka det också gick att lära sig. Bilder är inte helt och hållet universella, som Simondon säger, utan givetvis kodade genom olika kulturella initiationsprocesser där vi får lära oss att se på ett speciellt sätt. Vi läser också bilder, med andra ord. Men bilder kan verka universaliserande eftersom de föreställer en yta som existerar här och nu. Detta sker ofta i återgivningar av tekniker där presentationerna görs – för största möjliga klarhet – så schematiska att singulariteter, som en tekniks ursprung, sällan får plats. I många fall är resultatet självförhärligande för den västvärld som ser sig som modernitetens och de tekniska landvinningarnas hemvist. Massmediernas värld, en värld vi fortfarande lever i, riskerar ofta att i praktiken bli lika exkluderande som världsrekordens värld.

Fortsättning följer i nästa nummer.

NOTER:

1. Gerhard Dohrn-van Rossum, History of the Hour: Clocks and Modern Temporal Orders, University of Chicago Press, 1996, s 279. Richard D Mandell, Sports: A Cultural History, Columbia University Press, 1984, s 140–141.
2. Dale A Somers, The Rise of Sports in New Orleans: 1850–1900, Louisiana State University Press, 1972, s 30–31. Katherine C Mooney, Race Horse Men: How Slavery and Freedom were Made at the Racetrack, Harvard University Press, 2014, s 93. Henry William Herbert, Frank Forester’s Horse and Horsemanship of the United States and British Provinces of North America, vol 1, Geo E Woodward (New York), 1871, s 314.
3. En tidigt omnämnande i USA finns i ”The Alleged Walking-Match”, New York Times, 10 mars 1881, s 5. Ett från Storbritannien (om ett cykellopp i Kristiania, Norge) i ”Foreign News”, The Times, 31 augusti 1886, s 8. Enligt Wolfgang Sachs användes ordet ”världsrekord” i Tyskland 1886, Wolfgang Sachs, For Love of the Automobile: Looking Back Into the History of Our Desires, University of Califronia Press, 1992, s 199.
4. ”New World’s Mark from C. M. Daniels”, New York Times, 27 februari 1908, s 8.
5. Bier, Fighting the Current, s 33.
6. Om sport och sekularism, se Allen Guttmann, From Ritual to Record: The Nature of Modern Sports, Columbia University Press, 1978, s 19–26.
7. Bier, Fighting the Current, s 15–17.
8. Park, ”Swimming and gender in the victorian world”, s 21.
9. Bier, Fighting the Current, s 32.
10. Om simöfningar för fruntimmer, Normans Boktryckeri, 1880, s 1–7. Pihl Atmer, ”Så vissna rosorna på Sveas kinder”, s 23–24. I anrika Upsala simsällskap firades manliga och kvinnnliga promoveringar samma dag, kvinnorna innan männen, från 1886. Ulrich, Om Kvinnlig Simkonst i Upsala, s 7.
11. Pihl Atmer, ”Så vissna rosorna på Sveas kinder”, s 27.
12. Bier, Fighting the Current, s 45.
13. Guttmann, From Ritual to Record, s 31.
14. Joseph M Turrini, ”Amateur Athletic Union”, i Joyce D Duncan (red), Sport in American Culture: From Ali to X-games, ABC-CLIO, 2004, s 12–14.
15. Bier, Fighting the Current, s 76–77.
16. Park, ”Swimming and gender in the victorian world”, s 25.
17. Paulina Soukas, ”Klass och kön i svensk simsport kring sekelskiftet 1900” i Idrott, historia och samhälle, 2000, s 113.
18. Anne Emanuel, Elbert Parr Tuttle: Chief Jurist of the Civil Rights Revolution, University of Georgia Press, 2011, s 20.
19. Michael Nevin Wilard, ”Duke Kahanamoku’s Body: Biography of Hawai‘i”, i John Bloom och Michael Nevin Willard (red), Sports Matter: Race, Recreation and Culture, New York University press, 2002, s 22–23.
20. Joel S Franks, Crossing Sidelines, Crossing Cultures: Sport and Asian Pacific American Cultural Citizenship, University Press of America, 2010, s 192.
21. Något som gjorde hans mor djupt olycklig. Christopher Hibbert, Queen Victoria: A Personal History, Da Capo Press, 2011, s 258.
22. Helen Rappaport, Queen Victoria: A Biographical Companion, ABCCLIO, 2003, s 26.
23. T A Heathcote, British Admirals of the Fleet: 1734–1995, Pen & Sword, 2002, s 9–10.
24. Cindy McCreery, ”Neighbourly Relations: Nineteenth-century Western navies’ interactions in the Asia-Pacific region”, i Robert Aldrich och Kirsten McKenzie (red), The Routledge History of Western Empires, Routledge, 2014, s 201.
25. Franks, Crossing Sidelines, s 192.
26. Ibid.
27. Holly Thorpe och Douglas Booth, Surfing: The Ultimate Guide, ABC-CLIO, 2011, s xviii.
28. Claudine E Burnett och Paul Burnett, Surfing Newport Beach: The Glory Days of Corona Del Mar, The History Press, 2013, s 48.
29. Franks, Crossing Sidelines, s 192–193.
30. Thorpe och Booth, Surfing, s xviii.
31. Franks, Crossing Sidelines, s 193.
32. Jim Nendel, ”Duke Kahanamoku – Olympic champion and Uncle Sam’s Adopted Son: The Cultural Text of a Hawai‘ian Conqueror”, i Gerald P Schaus och Stephen R Wenn, Onwards to the Olympic: Historical Perspectives on the Olympic Games, Wilfred Laurier University Press, 2007, s 246.
33. Bier, Fighting the Current, s 83. Deal Allen, ”’Game for the Boys’: Sport, Empire and the Creation of a Masculine Ideal”, i Jennifer Hargreaves och Eric Anderson (red), Routledge Handbook of Sport, Gender and Sexuality, Routledge, 2014, s 34.
34. John P Lohn, The Most Memorable Moments in Olympic Swimming, Rowman & Littlefield, 2014, s 2.
35. Joan Macksey och Kenneth Macksey, The Book of Women’s Achievements, Stein och Day, 1976, s 258.
36. Helen Jefferson Lenskyj, Gender Politics and the Olympic Industry, Palgrave, 2013, s 66. Bier, Fighting the Current, s 84–85.
37. Linda Borish, ”Jewish American Women, Jewish Organizations, and Sports, 1880–1940”, i Steven A Riess (red), Sports and the American Jew, Syracuse University Press, 1998, s 119.
38. Jefferson Lenskyj, Gender, s 67.
39. Soukas, ”Klass och kön i svensk simsport”, s 115.
40. Leif Yttergren och Hans Bolling, ”Kvinnorna i Stockholmsolympiaden” i Leif Yttergren och Hans Bolling (red), Stockholmsolympiaden 1912: Tävlingarna – Människorna – Staden, Stockholmia Förlag, 2012, s 211.
41. Soukas, ”Klass och kön i svensk simsport”, s 121.
42. Trace A DeMeyer, ”Honor Restored: Jim Thorpe’s Olympic Medals”, i Kay Schaffer och Sidonie Smith (red), The Olympics at the Millenium: Power, Politics, and the Games, Rutgers University Press, 2000, s 39–41 och 50.
43. Robert W Wheeler, Pathway to Glory, Carlton Press, 1975, s 204.
44. Även om dateringar rörande polynesisk migration är ett område för ständig akademisk kontrovers och nya rön. De årtal som nämns kommer från Andrew Pawley, ”Prehistoric Migration and Colonisation Processes in Oceania: A View from Historical Linguistics and Archaeology”, i Jan Lucassen, Leo Lucassen och Patrick Manning (red), Migration History in World History: Multidisciplinary Approaches, Brill, 2010, s 107–110.
45. Richard C Allen, ”’Remember me to my good friend Captain Walker’: James Cook and the North Yorkshire Quakers”, i Glyndwr Williams (red), Captain Cook: Explorations and Reassessments, The Boydell Press, 2004, s 21.
46. Frank McLynn, Captain Cook: Master of the Seas, Yale Univeristy Press, 2011, s 16.
47. Daniel J Boorstin, The Discoverers: A History of Man’s Search to Know His World and Himself, Random House, 1983, s 282–283.
48. James Cook, A Voyage to the Pacific Ocean, Vol III, 1793, s 313–315.
49. Arthur Kitson, The Life of Captain James Cook, Salzwasser-Verlag, 2009, s 190. Roy E. Schriber, The Fortunate Adversities of William Bligh, Peter Lang, 1991, s 21.
50. Marshall Sahlins, How ”Natives” Think: About Captain Cook, For Example, University of Chicago Press, 1995, s 82–83.
51. Och den mer mystiske karaktären ”Queequeg” i Moby Dick.
52. Greg Dening, Beach Crossings: Voyaging Across Times, Cultures, and Self, University of Pennsylvania Press, 2004, s 24.
53. Herman Melville, Typee: A Peep at Polyensian Life, Wiley & Putnam’s (New York), 1846, s 15–16.
54. Ibid, s 167–168.
55. Paul D’Arcy, The People of the Sea: Environment, Identity, And History in Oceania, University of Hawai‘i Press, 2006, s 30.
56. Båda historier i ibid, s 30–31.
57. Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques”.
58. Ivy C de Meyrick, ”Origin of ’Crawl’ Swimming Stroke”, Surf Australia, April 1, 1940, s 25.
59. Ibid.
60. James Lambie, The Story of Your Life: A History of the Sporting Life Newspaper (1859–1998), Matador, 2010, s 172. Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques”. Richard Thames, Sporting London: a race through time, Historical Publications, 2005, s 118. Christopher Love, A Social History of Swimming in England, 1800–1918, Routledge, 2008, s 39–40.
61. Gary Osmond och Murray G Phillips, ”’Look at That Kid Crawling’ Race, Myth and the ’Crawl’ Stroke”, Australian Historical Studies, 27.127, 2006, s 46. Carlile, ”A History of Crawl Stroke Techniques”.
62. Runan skriven av International News Service, publicerad t ex som ”Sid Cavill Dies”, Reading Eagle, 1 maj 1945, s 10.
63. Osmond och Phillips, ”’Look at That Kid Crawling’”, s 46–47.
64. Ibid. Gary Osmond och Murray G Phillips, ”’The Bloke with a Stroke’: Alick Wickham, the ’Crawl’ and Social Memory”, The Journal of Pacific History, 39.3, 2004, s 309.
65. Osmond och Phillips, ”’The Bloke with a Stroke’”, s 311.
66. Osmond och Phillips, ”’Look at That Kid Crawling’”, s 48.
67. Ibid.
68. Osmond och Phillips, ”’The Bloke with a Stroke’”, s 319.
69. ”Percy Cavill a Noted Swimmer”, San Francisco Call, 2 juni 1901, s 24.
70. Malcolm Andrews, 101 Australian sporting heroes, Child & Associates, 1990, s 47.
71. Dave Day, ”London Swimming Professors: Victorian Craftsmen and Aquatic Entrepreneurs”, i Neil Carter (red), Coaching Cultures, Routledge, 2011, s 48.
72. Lenskyj, Gender, s 88–89.
73. Soukas, ”Klass och kön i svensk simsport”, s 119–120.
74. Deakin, Waterlog, s 41.
75. Tim Dahlberg, Mary Ederle Ward, Brenda Greene, America’s Girl: The Incredible Story of How Swimmer Gertrude Ederle Changed the Nation, St Martin’s Press, 2009, s 134.
76. Matthew De George, Pooling Talent: Swimming’s Greatest Teams, Rowman & Littlefield, 2014, s 86–86.